BOSTON – ST. LOUIS 0-0 (Period 1)
• • •
Som sagt:
– The old heart is pumping now!
En oerhört intensiv, adrenalinstinn, actionspäckad, vildögd Big Boy-match pågår inför våra uppspärrade ögon och ja – den känns i hela kroppen.
I hjärtat, i solar plexus, i magen, i knävecken, i blossande heta kinder, i svalget.
Holy hell – vilket makalöst battle.
• • •
Chara inte bara spelar.
Han startar matchen – och jublet under line-up får mina trumhinnor att hålla för sina egna öron.
Och det slutar aldrig.
Är det något hockeyfans i allmänhet, och hockeyfans i Boston i synnerhet, älskar är det en krigare som spelar fast det är farligt och gör ont.
• • •
Bruins är definitivt laget som sätter tonen den här gången – minst lika eftertryckligt som i Game 1 och 3.
De leder de facto skotten med förkrossande 17-6 – och borde ha övertag även i målprotokollet.
Men till skillnad från i de tidigare matcherna har Jordan Binnington ätit Bamse-honung innan den här började, radar upp kanonräddningar och håller helt enkelt fortet åt Blues.
Intressant.
Men om inte gästerna kan trycka tillbaka mer kommer det inte gå – inte i längden.
• • •
Intressant är också att det är Bruins som spelar mest fysiskt och smäller på med feta tacklingar så fort de får chansen.
Det känns det inte som att bluesmännen är helt beredda på.
• • •
Fast kvällens räddning är det Tuukka som står för på David Perrons pp-skott, från nära håll, i slutet av perioden.
”MVP”, tänker Bjuppe Baloo i sitt stilla sinne.
Ett bortamål där hade varit gravt demoraliserande för björnflocken.
• • • 
Så, B’s kör alltså med sju backar, för säkerhets skull.
Men Grzelyck kan inte spela så Steve Kampfer, av alla, kliver in i laguppställningen – och David Backes kliver ut.
Wow, det är moves som får det att rycka till lite på pressläktaren.
• • •
Om någon av svenskarna gör mål har Holmgren lovat att travestera Arne Hegerfors från Pontiac Silverdome och skrika:
– Nu firar svenska nationaldagen i TD Garden! XXX har gjort mål!
• • •
Delay of game-puckar är ofta olyckshändelser på marginalen, men för fan – den Dunn skickar över plexit innan B’s första PP hade ju gått över taket på Roland Garros i Paris också.
• • •
Steve Kampfer har jag bara vaga minnen av i Rangers, men bra var han ju inte.
• • •
På ena sidan alltså Sami – och på den andra ikväll en bunt mycket livliga fransk-kanadensare.
Jag vill höra dem skrika ”but-but-but-but!”.
• • •
Vill man kan man ju se det som att finalen förlorar lite av sin edge med både Backes och Edmundson på läktaren.
• • •
Det spekuleras här och där om att bluesmännen kommer försöka se till att Chara får en ny snyting på käken, men nä – SÅ smutsig är Stanley Cup-hockeyn inte.
De lär bara, som vanligt, försöka se till att det går för fort för honom i vändningarna.
• • •
Bobby Orr och Derek Sanderson sköter banér-ceremonin innan matchstarten idag.
De herrarna är lite bekanta här i stan.
• • •
”We want the cup, we want the cup, we want the cup”, är världens vackraste ramsa – och den ljungar i Gaaaaden nu.
• • •
Alldeles vid sidan om Bruins bås sitter det två finländare och viftar med den blåvita flaggan.
Det gör Sami glad.
• • •
Förlängning…känns det redan så?
Säkert.
Många har tidiga flighter imorrn och då brukar det bli så…

– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
Så säger magnifike CBC-kommentatorn Jim Hughson i en av sekvenserna, tagen från något episkt drama på 90-talet, i den klassiska Stanley Cup-preview den kanadensiska kanalen klippte ihop inför 2013 års högtid.
Just där, i den metafysiska dimensionen, vill jag påstå att årets final har landat nu.
Den kändes lite nattstånden på förhand och den började med något som skulle kunna beskrivas som en axelryckning.
Men under fjärde ronden i St. Louis i måndag bytte den skepnad och karaktär. Den fick huggtänder och muskler och en ande större än livet själv – och blev en hockeypjäs av den sort man verkligen tar in med alla sinnen.
Det är inte alldeles lätt att förklara, men de mest explosiva och sprakande momenten i den matchen tog hela duellen in i en ny sfär – en där spelarna på ren vilja och inspiration plötsligt börjar göra saker de egentligen inte kan – och åtminstone jag upplevde en rent fysisk sensation.
Hjärtat dunkade, magsäcken drogs samman, svett trängde fram i pannan, fötterna tryckte upp mig ur stolen – och när jag tittade åt sidan kunde jag konstatera att det börjat lysa av hänförelse och extas i ögon som sett allt och lite till.
Det var som om de gamla männen som ögonen tillhörde tänkte på det Hughson – eller om det är John Forslund – säger i ett annat tidlöst klipp i den där 2013-trailern:
– I wish thist could go on forever.
För inget är större än den där effekten, när hela kroppen reagerar på det som synnerven förmedlar. Inget förstärker själva livskänslan på samma sätt. Inget gör tillvaron lika vacker och underbar.
Nu, ikväll, finns en mycket god chans att vi, sagolikt nog, får vara med om det en gång till.
För vi är ju framme vid femte striden i 2019 års Stanley Cup-slag och när den framåt natten nått sin slutpunkt har ena kombattanten skaffat sig heligt slagläge.
Därför kommer både Bruins och Blues försöka göra det omöjliga och häva sig upp på en ännu högre nivå och spela ännu större hockey.
Det är så jag tappar andan bara jag tänker på det.
Känn er välkomna på galaföreställning, kära, nationaldagsfirande vänner i spåret.
Var redo på att det kommer att kännas – fysiskt k ä n n a s – den här gången…
• • •
Bekräftat:
Zdeno Chara spelar ikväll.
Fast han brutit käken.
– Så här långt in i slutspelet har alla skador och utmaningar som måste bemästras om det ska gå att spela. Det är ingen skillnad på mig och någon annan, hälsar den slovakiske jätten via Bruins PR-nissar enär han inte kan prata och således inte ger några intervjuer efter morgonvärmningen.
Försök ta in det.
De skruvar alltså ihop käften på karln, sätter på honom heltäckande visir – och så åker han ut och spelar i en Stanley Cup-final.
Kan man skicka Bragdguldet till Centraleuropa?
Så vadå om han inte förmår prestera på maximal förmåga? De lagkamrater som ser vad han är redo att göra för dem kommer köra rakt genom sargen bara för att vinna åt Big Z.
• • •
Vanligt amerikanskt skämt just nu:
Vad kallar man en kanadensisk basketspelare?
Dålig skridskoåkare.
Ho ho ho!
Fast det hindrar inte att Toronto Raptors faktiskt knäppte gudomliga Golden State Warriors i Oakland igår kväll – och på Beerworks på Canal Street i Beantown på andra sidan kontinenten jublade 40 hockeyjournalister från The Great North så asfalten utanför sprack.
Sen blev det, ja, fest.
Good times, eh.
• • •
Varannan kväll yster björndans, varannan kväll ångande bluesrock….
Så har dynamiken i den här finalserien sett ut fram till nu.
I match ett och tre satte Bruins tonen och tvingade Blues till underkastelse, i match två och fyra var det precis tvärtom.
Frågan är:
Kan Blues bryta det mönstret och ”force their will” på Bruins för andra gången i rad och skaffa sig matchboll inför säsongens sista show i Enterprise?
Well, förr eller senare måste de, eljest vinner Bruins – senast i Game 7 här i Gaaaden om en knapp vecka – och ska sagan de skrivit den här säsongen fulländas bör det ske ikväll.
Men jag vet inte, jag tycker det låter som att orkestern spelar upp för björndans ikväll igen…
• • •
Det har väckt viss munterhet i medialeden att Sportbladet i sin rewrite av hans scoop om att Erik Karlsson kan vara på G till både Ottawa och Montreal kallade Ottawa Sun-legendaren Don Brennan för Dan Brennan.
– Hi Dan, hälsar alla plötsligt.
Ah, kanske behöver man vara här, och känna Don, för att förstå det lustiga i den situationen.
• • •
Nu börjar det bli trångt i greenroom, där spelarnas närmaste huserar före och efter matcherna.
Ju närmare det slutgiltiga avgörandet vi kommer, desto fler släktingar och vänner från hela världen droppar in.
Mojo Johansson har till exempel brorsan Martin – ni vet, Färjestad-stjärnan – på besök nu.
– Jäkligt kul. Vi har ju länge spelat på varsin kontinent och därför inte kunnat se så mycket av varandra. Men nu är han här och jag är glad över att ha det stödet, säger Mojo.
På frågan vem av bröderna som egentligen är snabbast, vilket ju många undrat genom åren, svarar han med ett brett flin mitt i Jesus-skägget
– Om det bara gäller att åka rakt fram är nog han snabbast. Men om vi ska vända också, då tar jag honom.
• • •
Nyopererade EK65 var förresten på basketfinalen i Oakland igår.
I Warriors-jersey.
Det ser muttrande kanadensare här i B-town som förräderi, men vadå, Erik har ju en svensk i Golden State och även om Kanada nu är hans andra hemland är Sverige fortfarande det första.
Här är han med min kompis NBA-Mark, tidigare känd som NHL-Mark.

• • •
Har Marchand-Bergeron-Pastrnak-formationen tankat med raketbränsle ikväll – eller med vanligt, 95-oktanigt, blyfritt?
Svaret på den frågan avgör antagligen Bruins öde.
Senast var Sunny Side Up från Boden där och drog ut slangen till pumpen hela tiden, men honom och Stänkarn och Barbashev kan coach Cassidy åtminstone tidvis matcha andra mot ikväll, så det är i hög grad upp till stjärnorna själva.
• • •
Det bor något så egendomligt som en infrastrukturnörd i Baloo och jag måste återigen få ta tillfället i akt och hylla Bostons tunnelbana. Jag är lite kär i dess små, rälsbussliknande tåg, de korta avstånden mellan stationerna – och stationerna i sig, den ena påfallande olik den andra.
Den går rakt in på topptiolistan över de t-banor jag åkt, ihop med New York, Tokyo, London, Paris, Rom, Istanbul, Stockholm, Chicago och Washington.
• • •
Det slutar aldrig vara coolt att stå nånstans och se Larry Robinson – numer senior konsult åt Blues – gå förbi.
• • •
Sitter en stund och undrar vad fan jag ska skriva och ber till slut Mowgli Ekeliw om ett uttalandet om kvällens match.
Så här svarar han:
”Nåt säger mig… skräll. St Louis lyckas vinna.
Därmed blir det förmodligen tvärtom, klar Boston-seger, men har lite Blues-feeling.”
Nu vet ni det.
• • •
Diskussionen om Conn Smythe håller på att intensifieras.
På söndag kan det vara skarpt läge.
Om Bruins vinner är det inget snack, och faktum är att Tuukka mycket väl kan vara med i diskussionen även om de inte gör det, men vem ska man rösta på om det är Blues som får en dejt med Stanley?
Det är i så oerhört hög utsträckning som LAG de författat sin saga, så att plocka enskilda korn ur den känns lite fel.
Men jag antar att namnen Tarasenko, Schwartz, Binnington och Pietrangelo kommer upp.
Om vi nu inte, som Blues-legenden Darren Panger förslår i en korridor en dag, ska skrälla och ge det till Sunken.
– Han har varit lika viktig som någon annan, menar han.
Det vore nåt.
Den gyllene listan över svenskar som vunnit det finaste individuella priset av dem alla skulle i så fall bestå av Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg – och Oskar Sundqvist.
• • •
Japp, som traditionen bjuder här i Gaaaaden smyger jag under sena eftermiddagen ut i zamboni-entrén och sätter skospetsen i finalisen.
Men eftersom ni inte verkar tycka det är nåt speciellt med den grejen blir det ingen bild den här gången.
• • •
Det verkligt speciella med Conn Smythe-racet inträffar om det blir förlängning i en eventuell Game 7.
Rösterna ska, varje gång det är elimination-match, in i mitten av tredje perioden, så då kan Tuukka verkligen vinna även om Blues förlorar.
• • •
Idag har jag en så mördande (ja, ”möördande”, på borlängemål) salt slips, mönstrad i ljusblått och mörkblått, till mörkblå kavaj och ljusblå skjorta, att till och med Lönta Lindqvist reagerar.
– Jävlar vad snyggt, säger modeoraklet från Hörnett.
Då vet man att man är rätt ute.
• • •
Breaking News:
Jocke Nordström har ett av de coolaste smeknamnen i hela i NHL.
Tyresös tuffaste kallas inte bara Nordy, har det visat sig. Han är också – Shooter!
Och gissa hur det uppkom?
Han hade en lyckad sejour som shooter under ett parti craps i Vegas back in the day.
Jag dör, det är ju så mycket femplus det kan bli.
Heja Shooter!
Tack till Viasat.
• • •
Bob McKenzie, å sin sida, går i en rosa kavaj ikväll.
Det kallar jag vågat.
• • •
Eftersom de håller på och renoverar environgerna i TD Garden just nu – vilket indikerar att de som sköter hallen inte trodde att det skulle vara någon verksamhet här nu… – finns det bara en enda herrtoalett på hela det event floor där de placerat mediacentret.
Den ligger i korridoren precis vid Bruins omklädningsrum, så i den blir det lång kö emellanåt. Hey, flera hundra kaffesörplande, bakelse-smaskande (fint ord!) murvlar är samlade på samma kvadratmetrar., så vad trodde ni?
Well, där råkar jag denna eftermiddag stå och vänta med sedvanlig bunt nödiga kollegor just som Tuukka stämplar in för tjänstgöring.
Han ger oss en skeptisk blick, himlar med ögonen och kluckar:
– Det här måste ändå vara något slags rekord.
Se där en liten scen från vardagen i Stanley Cup-cirkusen.
• • •
Mojo säger en grej som borde ge Blues-fansen lite armsvett:
– Jag tycker fortfarande inte vi spelat vår bästa hockey i den här finalen. Vi var bättre tidigare i slutspelet men jag är övertygad om att vi snart når dit igen.
Ojvoj.
• • •
När Lönta, som inte är så hemma på det här med gambling, först ska förklara hur Nordström kunnat få smeknamnet Shooter säger han att det har med ”crabs” att göra.
Host, host, det har det förhoppningsvis inte, det är nåt HELT annat det…
• • •
Om han är Sveriges största Bruins-fan ska jag låta vara osagt, men han är i alla fall det mest kända och nu har Jonas Reinholdsson – göteborgaren som startade O’Leary’s – landat i sin andra hemstad och ska se Game 5 på plats.
Så nu gör björnarna bäst i att inte sova i sitt lugna bo.
• • •
Woah, TD Garden slår till med hummer i mediabuffén ikväll.
I kid you not.
Det ligger ett berg av röda bjässar på ett bord, så stora att de skulle kunna gå in i Blues backbesättning bara de fick skridskor och klubba.
Det är nästan så Simba Sjöberg ångrar att han är vegan.
Även jag älskar hummer , men avstår den här gången för det blir söligt monumentale när jag slafsar i mig de där läckra djuren och jag har ju ljusblå skjorta, sa jag inte det?
• • •
Stänkarn Steen vet vad som gäller.
– Det handlar om vem som sätter tonen i början av matcherna och ikväll ska vi försöka se till att det blir vi, säger han.
Just så.
Den som bestämmer, den bestämmer.
• • •
Här sitter en göteborgare och en ångermanlänning och smörjer kråset med humrarna.

Ska vi gissa att göteborgaren är mer konnässör vad gäller skaldjur?
• • •
Örebroarn får gärna fira svenska nationaldagen med ytterligare ett avgörande, för jodå – tre matcher för sent drar jag hans namn i goalwinning-lotteriet.
Ingen kan anklaga mig för överdrivet flyt i de här sammanhangen…
• • •
Cam Neely, Bruins president, fyller 54 år idag.
Jag tror jag vet vad han önskar sig i present – och det är inte en grattishälsning från Uffe Samuelsson.
• • •
Det är en ren fröjd att vara tillbaka i TD Gardens pressbox.
Här har grym vy, gott om svängrum och kaffe – plus obscena mängder godis – på armlängds avstånd.
Hurra.
• • •
Stämningen?
I’m telling you – Bostoniterna blir aldrig mätta. De vill vinna mer, ha fler mästerskap, rule the world.
Så Gaaaden kommer glöda och rocka och koka och sjuda och dåna som en Kategori 5-orkan i vad som, faktiskt, kan vara säsongens sista match.
• • •
Nån gång ska jag göra en sån här finalserie ihop med Zäta och Kronwall, som mina bisittare i bloggen och så lite tv på det efter matcherna.
Det blir tidernas Stanley Cup-happening.
• • •
Shit, mina hjältar stupar en efter en nu. Bara häromdagen gick Roky Erickson ur tiden, nu kommer beskedet att Dr. John – en av New Orleans största – också checkat ut.
Vila i frid, maestro.
• • •
Precis som i St. Louis irrar Viasat-paret Holmgren-Wallin en timme innan puckdrop runt på pressläktaren och letar efter sin kommentatorshytt.

– Ja, vi är alltid lite yra, konstaterar Wallin.
• • •
Att vi ska flyga tillbaka till St. Louis imorrn igen känns helt overkligt.
Jag vill bara ha det sagt.
• • •
Grzelyck, förresten – han kanske också spelar.
Det är game time-beslut på honom.
• • •
Bloggen sitter alltid ihop med Sami från Sanomat under finalerna och amerikaner, som tror att det råder inbördeskrig i Norden, är förstummade över att vi alltid håller sams,
Idag kommer det fram en glad kamrat från New Jersey och säger att, åh, om alla bara fick se det här, då skulle vi ha fred i världen.
Ha.
• • •
När bostoniter berättar för utbölingar att de ska gå ut säger att de ska besöka ett ”drinking establishment” för säger de ”bar” förstår vi inte.

Det blir ju bara ”I’m gonna be in a baaa”.
Dagens lingvistiska lektion är därmed avklarad.
• • •
Ryan O’Reilly – som just Sami har i lotteriet, den jäveln – kommer göra nåt stort ikväll också.
• • •
Nu ber jag att få knyta ihop introt med ytterligare ett citat från 2013-trailern, levererat av ingen mindre än Don Cherry:
– The old heart is beating tonight!
Game 5 i Den Stora Striden är här, folks.
Ta ett djupt andetag.

Morsning och hallå från Boston.
Shippade off hit igår igen – i det här planet.

Nä, nu ljög Baloo.
Jag råkade bara se den lilla kärran i gaten intill på Lambert-flygplatsen och blev alldeles häpen.
Tydligen flyger Cape Air, vad det nu är för något, passagerare i sådana här små mackapärer – mer lika gräsklippare än ett flygplan, om ni frågar mig – från St. Louis till metropoler som Owensboro, Kentucky och Marion, Illinois.
Alltså, jag skulle hellre ta ett Parayko-skott i pannan än åka med på en sådan resa…
• • •
Zdeno Chara har brutit käken, det är bekräftat nu.
Att det ändå inte är uteslutet att han kommer spela Game 5 säger allt man behöver veta om honom – och om hockeyspelare.
• • •
Båda lagen har rejäla träningar i TD Garden under onsdagen och båda ser inspirerade ut.
– Det är klart. Vi har 2-2 i en Stanley Cup-final. Det är ju en underbar situation, konstaterar Mojo i sitt Jesus-skägg.
Mm, nu gäller det bara att skaffa 3-2-ledning.
Annars blir det fan en pärs för björnarna att återvända till The Lou.
• • •
Now, det var ingen femplus-upplevelse att flyga ”vanligt” med American Airlines igår heller.
När jag skulle checka in blev jag upplyst om att min väska vägde ett pound för mycket och fick välja på att betala hundra bucks eller öppna fanskapet och ta ut ett par skor.
Det lilla poundet – 0.45 kilo – skulle naturligtvis göra noll och ingen skillnad, men människan bakom disken var helt oresonlig och bara tittade uttryckslöst på mig när jag försökte, hm, förklara det löjliga i situationen. Det slutade med att jag som en annan byfåne fick gå omkring med dojorna i händerna tills jag hittade en påse att stoppa dem i.
Paragrafryttare är världens avskum, det tycker jag vi kan vara överens om.
• • •
Der är inte heller otänkbart att Grzelyck gör comeback imorgon, tydligen.
Han genomgår fortfarande hjärnskakningsprotokollet men coach Cassidy verkar ha förhoppningar.
BostonMolles oro släpper lite, no?
• • •
Han är underhållande att lyssna på, Holmgren.

Bara man inte försöker komponera text samtidigt.
Då går det inte att låta bli att fråga om han ens kan låta bli att snattra ens när han sover…
• • •
Hamnar lite bakom TV-nördarna Lönta och Sjöbergspojken under dagens intervju med Stänkarn och bestämmer mig för att det får gå ändå, jag orkar inte hojta in några egna frågor.

Big mistake.
De frågar bara om vinklar och knoppar på klubbor – och fan vet om inte Sjöberg, son till en materialare som han är, till och med får in en om vad nummer 20 använder för skosnören.
Det blir få löpsedlar på det stoffet, kan jag säga…
• • •
Ja, det var väl det.
Nu tar vi några riktigt djupa andetag och laddar för Årets Match imorrn.
Bloggen återkommer strax innan de de vildögda Stanley Cup-finalisterna börjar jaga i förhoppningen om att mata in puckar i den här buren.

ST. LOUIS – BOSTON 4-2 (Slut)
• • •
Det är ju bara att erkänna:
Även jag har sett med lite skepsis på den här finalen.
Den kändes redan på förhand lite avslagen, särskilt som ingen av ”våra” största stjärnor skulle vara med i leken, och tappade helt glansen efter den ojämna tillställningen här i St. Louis i helgen.
Men i natt tog den min själ fyr igen – som en skogsbrand i Alaskas vildmark.
Spelmässigt skulle jag vilja påstå att denna fjärde rond var den bästa finalmatchen på flera år – i synnerhet under den sanslöst actionspäckade andraperioden.
Minnet kan svika, det är möjligt att det slog samma blixtar om några av matcherna mellan Nashville och Pittsburgh och/eller mellan Tampa och Chicago, men jag tror vi får sträcka oss ännu längre tillbaka i tiden, till de verkliga old school-slagen, för att hitta något liknande.
Avslaget no more.
Det ska bli ett sant nöje att följa fortsättningen – ända in i Game 7…
• • •
Festen ställdes in i lördags, men baby – St. Louis rockar i natt istället.
Redan en sekund efter slutsignalen exploderar ”Gloria” såväl i hallen – där den sedan varvas med ”We want the cup-ramsan” i tio minuter – som överallt annanstans och nu gungar hela stan till den där klatschiga gamla brottarhiten.
• • •
Det blev inga poäng för Sunken ikväll, men gosh – den nye publikfavoriten i Enterprise-ladan stod ändå för en helt monstruös insats.
Han var inne nästan oavbrutet mot Bergeron och Marchand och Pasta och fick, fem mot fem, mest speltid av alla forwards på isen.
– Jaså, fick jag? Ja, det kanske förklarar varför jag var lite trött på slutet, kluckar han när jag och Sjöbergspojken träffar honom i omklädningsrummet.
Det syntes inte.

Det enda som syntes var att Bostons förstakedja fick vääääldigt mycket mindre svängrum än senast.
• • •
Ja, ni såg ju själva: Chara kom till slut tillbaka till båset, med huvudet i regelrätt störtkruka.
Men han spelade inte en sekund till och nu ryktas att Kolossen från Trencin brutit käken.
– Han kände väldigt obehag och avråddes från att spela mer, men han ville sitta med sina lagkamrater i båset, säger coach Cassidy.
– Vi får se om han kan spela nästa match. Annars använder jag Steven Kampfer.
Ouch, honom såg vi i Rangers några gånger och…nä, jag avböjer fler kommentarer.
Men – det kan bli RIKTIGT jobbigt för Bruins det där.
• • •
Får äran att hälsa på en glad närking i Blues-jersey i korridoren utanför hemmalagets kabyss:
Björn Gunnarsson, Carls pappa, kan inte sluta le.
– Det här var riktigt kul. Nu vore det nåt om de fick komma hem hit och lyfta bucklan nästa vecka, jublar han.
Jo, det är ett scenario som får hela Missouri att dra efter andan just nu.
• • •
Hehe, precis när jag, böjd över laptoppen i presscentrar, ska posta det här inlägget ekar det plötsligt på svenska genom rummet:
– Öh, Bjurman. Gå hem och lägg dig nu, för fan!
Sunken promenerar, på väg hem till sin egen säng, förbi…
• • •
Imorrn är det resdag igen, så räkna inte med några nya day off-rapporter i bloggen – men på…vad blir det…onsdag, va…då hörs vi från Boston igen.
• • •
Och runt Mount Everests snöklädda topp viner en spöklik vind.
På de dödligt branta sluttningarna precis nedanför står två frustande manskap, precis sida vid sida, och stirrar uppåt…

Schenn sätter 4-2 i tom kasse.
Slut.
Mer kommer senare.

ST. LOUIS – BOSTON 2-2 (Period 2)
• • •
Nu jävlar ser vi hockey på fullständigt makalös nivå i Stanley Cup-finalen!
Blues har ett byte strax efter en dödad utvisning som hör till det allra mest spektakulära jag sett på en rink.
De trycker på nonstop i över tre minuter och Boston-backarna Charlie McAvoy och Connor Clifton är till slut tröttare än Josh Brolin under klimax i filmen ”Everest”, för att nu knyta an till kvällens tema, och till slut tvingas Clifton ta en utvisning.
Men vad händer då?
Bruins kontrar, lika oväntat som snö på midsommar, in 2-2.
Herre min skapare.
• • • 
Haha, nog fan gör ”min” Brandon Carlo mål – för första gången sedan målbrottet, typ.
Men det hjälper ju inte.
Han måste avgöra matchen och sannolikheten att han ska göra TVÅ i en och samma match är inte större än att jag ska vinna en Bradley Cooper-look-a-like-tävling.
• • •
Blues får två powerplay men skapar ingenting när den gyllene möjligheten knackar på dörren.
Det beror dock inte bara på att de är slaka. Framförallt kan man beskriva Bruins penalty kill som perfekt.
Fast det är klart, att släppa till ett mål är ju att lägga ett präktigt strutsägg.
• • •
Det är ju väldigt typiskt Flyers att reta upp ligan genom att mitt under brinnande final stjäla lite thunder med tillkännagivandet om att man trejdat till sig Kevin Hayes.
• • •
Sen dödar å andra sidan Blues den där utvisningen för egen del – och skaffar sig så våldsamt momentum att man osökt börjar tänka på ögonblicket när han som spelade Hulken fick sitt lilla adrenalintillskott.
• • • 
Jag skulle bra gärna velat höra Holmgren när chanserna, och monstertacklingarna, bara avlöste varandra.
En och annan högtalare där ute måste ha spruckit.
• • •
Det är tall i skogen som faller när Chara styr upp ett skott rakt i plytet.
Såg inte angenämt ut.
• • •
Nånstans på läktaren sitter Hughes och de andra unga begåvningarna och de måste ju känna sig lite skärrade av det de ser.
”Ska jag spela i såna här vuxenmatcher, mot såna här jättemonster…oh no”, liksom.
Men snart är det de facto vardag och det bästa de vet.
• • •
Igen, jag är fortfarande tagen av det där Blues-bytet.
Avslagen final…my ass.
Den är just nu bättre än de flesta jag haft äran att få bevaka.
Och här kommer en tredjeperiod i samma stil – följd, kan vi väl hoppas, av OT-drama.
Halleluja!

ST. LOUIS – BOSTON 2-1 (Period 1)
• • •
Få, se vad har vi för Delta-flighter från Boston till St. Louis på fredag…?
Mm, under första halvan av inledningsperioden känns det som att det bara är att börja planera för en Game 6 här i Enterprise på söndag.
Blues får en drömstart med balja efter 43 sekunder, varmed det kollektiva självförtroendet i en handvändning exploderar som en ballong på ett barnkalas och sedan kör de så det ryker och knakar i knutarna.
Bruins är verkligen tillbakatryckta på hälarna ett tag.
Men när det gått åtta-nio minuter inser de att det inte kan se ut så här – repstegen över sista ravinen innan Hillary Step håller ju på att gå av! – och börjar spela björnhockey och de behöver så lite, sen bara smäller det.
Därefter svänger det igen och Tarasenko ser med ännu ett mål på retur till att ge hemmalaget ny ledning.
Well, jag önskade bara en sak ikväll:
Att det skulle bli jämnare och mer dramatiskt än senast.
Nu får jag mitt lystmäte.
• • •
Nu har vi alla fall fått uppleva ett par riktiga hemmamål i Enterprise Center – såna som ger Blues ledningen – och dra mig i boxarnäsan vilket bedövande tryck det blir i ladan på Market Street.
Det är så kaffekoppen och laptoppen rör sig på skrivbordet framför mig, ha ha.
• • •
Det tar ju faktiskt fem minuter innan Bruins kommer ur egen zon och etablerar något som ens liknar ett anfall – och det är tämligen kortvarigt.
Helvitte.
• • • 
Väck inte den sunk som sover, skulle nog jag snarast säga.
Efter den där kvällen på läktaren mullrar Boden-bjässen som med kraften hos Norrbottens alla schaktmaskiner.
• • •
Det är ingen tillfällighet att ”Tara” alltid dyker upp och slår in de där returerna.
Gör man så, om och om igen, vet man var man ska befinna sig.
• • •
Får man fråga vad skränfocken från Järfälla kommer upp i för i decibeltal ikväll då?
Nu måste han väl vara duktigt upphetsad.
• • •
Ja, Mojo och Coyle är årets trejdfynd och gör – jag säger det igen – för Bruins vad Eller och Devante-Smith gjorde för Capitals ifjol.
• • • 
Det bästa för Blues, efter de två ledningsmålen, är att de lyckats låta bli att ta en enda utvisning på hela perioden.
Mycket klokt.
• • •
Vill förvarna om att nätet i Enterprise är lite svajigt idag.
Jo, man kan tycka att NHL borde försäkra sig om att sådana elementa fungerar under finalen, men när det gäller den här ligan ska man ta inget alls för givet.
• • •
Sunken tas för övrigt emot med ovationer av Carey-i-Bell-Center-kaliber under line-up.
Mäktigt!
• • •
Man glömmer alltid det, men ja – Gretzky ingår ju faktiskt i Blues alumni och ska förstås vara här på dylika matcher.
Fast han föräras inte samma jubel som de stora hjältarna…
• • •
Domarteamet, by the way, såg jag på Starbucks på Marriott downtown i morse.
De såg ut att ha det trivsamt och skrockade gott ihop.
Tänk er, de är alldeles vanliga människor…
• • •
Härligt tryck i spåret ikväll också. Tack!
• • •
Två perioder till – minst – med denna action…ah, tack, högre makter, för att jag får vara här.

Att försöka vinna Stanley Cup beskrivs ofta som att försöka bestiga Mount Everest.
Det är, menar många, lika svårt och krävande och utmattande och riskabelt – ja, riskabelt i alla fall i emotionell mening.
Om den liknelsen stämmer börjar vi nu, när vi trängt så djupt in i skådespelet att vi har tre etapper i protokollet, närma oss den sista, ohyggliga stigningen mot toppen.
De båda grupperna som strider om att komma upp först – och samtidigt få knuffa ner rivalerna från hela jävla berget – har lämnat läger 4 på 8000 meters höjd och stävar vidare mot den smala bergskammen Cornice Traverse och därefter mot fruktade utsprånget Hillary Step.
Det är hinder bara de skickligaste och djärvaste och mest uthålliga bemästrar och åtskilliga är de som vikit ner sig och gett upp innan de kommit ens halvvägs. Ja, några som varit där och vet hur vansinnigt mycket som krävs, exempelvis Pittsburgh Penguins, snörade av sig pjäxorna och hängde in ishackorna redan nere i baslägret i år. De insåg att de inte skulle orka en gång till och gav fan i att klättra överhuvudtaget.
Men the two last standing i 2019-expeditionen stormar utan minsta tvekan, och utan syrgas, uppåt i den omöjligt tunna atmosfären – fast beslutna att krångla sig förbi de där sista passagerna, vad det än kostar och hur ont det än gör.
Teamet från Boston i Massachusetts har just nu ett litet försprång och ikväll, när fjärde sträckan ska tillryggaläggas, fullkomligen strålar mannamodet och viljekraften och motivationen om dem. De ser det som sin mission, sitt kall, sin heliga uppgift att rycka och dryga ut avståndet så dramatiskt att motståndarna ser det som oöverkomligt och börjar halka utför på den branta glaciären.
Flera äventyrare i manskapet har varit uppe på de här sanslösa höjderna förr, de har sett the glory of the mountaintop och de vill inget hellre i livet än att få se den igen – ihop med sina nya, unga klättringskamrater.
De vet också, tack vare sin erfarenhet, att man inte kan, inte FÅR, försätta chansen att döda loppet när medtävlaren blottar strupen. Eljest hämtar han in försprånget och sedan kan precis vad som helst hända.
Samtidigt är teamet från St Louis, som representerar en organisation som inte varit i närheten av Himalayas moln på ett halvt sekel, lika besatta av sin plan på att komma ikapp och utjämna kapplöpningen.

De kommer inte bry sig om branta stup, knakande is under fötterna, rep på väg att gå av eller varningar från Nepals bästa sherpas – de ska framåt, uppåt och vidare, no matter what.
Det borgar för en magnifik föreställning här i Enterprise Center i The Lou ikväll
Spelarna på isen ser den snöklädda Mount Everest-toppen framför sig – och de ska dit.
Till varje pris.
Klara, färdiga – kör!
• • •
Missmodet i St. Louis efter Game 3 höll i sig i ett knappt dygn.
Sedan började ropen höras igen:
– Play Gloria!
Nu ekar de överallt – precis som i lördags.
Staden som aldrig slutar längta har återfått sitt hopp och sin tro och är redo för en ny urladdning öronbedövande eufori.
Jo, alla är medvetna om att en ny förlust antagligen beseglar bluesmännens öde, men framförallt vet de att en seger öppnar vägen till den där bergstoppen igen.
Det blir svårt, absolut, Bruins såg satan så kungliga ut i förrgår, men momentum har haft en tendens att svänga tvärt i det här slutspelet – och i den här finalen – och som Chief Berube konstaterade igår:
Blues förlorade Game 3 även mot Winnipeg, Dallas och San Jose. Här är de, i final, i alla fall.
Så chansen finns att vi får se och höra en hel stad svänga till ”Gloria” framåt natten.
• • •
När Vegas åkte mot San Jose – på tveksamma grunder är det bäst att påpeka; annars kommer det omedelbart rasande mail från Golden Knights-fans – tänkte jag att well, då slipper jag i alla fall blåsa hål i plånboken på craps i år.
Men nu har det naturligtvis visat sig att det finns kasinon i St. Louis också, och efter några dygns bestämt motstånd hängde jag i går kväll med några förtappade själar dit och klart som pucken i plocken – det gick åt helvete.
Jag var för defensiv när bordet var hett och när det kallnade hade jag inte tillräckliga tillgångar för att hålla mig flytande särskilt länge.
– Man får aldrig glömma forecheckingen, som en kanadick vid namn Pierre påpekade när de sista markerna försvann
Precis.
Man får inte heller glömma att det strider mot viktiga principer att spela på kasinon som ligger någon annanstans än i Nevada.
• • •
– Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott, kan Sunken som en annan Evert Taube sjunga när han alldeles strax dundrar ut på isen
För yes – Bodens finest återvänder ju ikväll. Straffet för Grzelyck-tacklingen är avtjänat och avstängning över.
Räkna med att gnistorna kommer slå om honom som de gjorde när gubbarna svetsade i gamla rälsverket i Borlänge på 70-talet.
Redan när han går genom omklädningsrummet efter morgonvärmningen ser han ut som att han skulle kunna äta upp en hel björnflock.
Rå.
Så kan det bli när den sortens krigare tvingas sitta och titta på match under vad han själv beskrev som ”en kväll som pågick för evigt”.
– Klart jag är laddad. Jag vill hjälpa laget och det ska bli jäkligt kul att få chansen att göra det igen, säger han nu.
Och man kan nästan höra introt till ”Gloria” när han framför den meningen…
• • •
Igår kväll var det också ny mediabankett, Missouri style, men den krockade med andra basketfinalen och den vägrade NHL visa på sitt evenemang.
”Konkurrerande liga”, löd förklaringen.
Så smått kan de stora tänka.
Det slutade med att många från north of the border istället gick på sportbar, för de är djupt engagerade i Raptors öde, och så blev banketten en halvmesyr.
Så dumt.
• • •
Bruins verkar ha betydligt tuffare musiksmak än Laura Branigan-diggande Blues.
När vi denna morgon stor och väntar på att bli insläppta dånar klassisk hip hop i hela korridoren utanför.

Först kör de 50 Cents ”P.I.M.P” och sedan Eminems ”No Afraid” – på en volym som får det att fladdra i skjortkragarna på de väluppfostrade hockeyskribenterna.
Och se, Papa Baloo kan sina rappare…
• • •
Skränfocken från Järfälla – Holmgren – har upplysts om att ni tyckte att han skrek för lite i lördags och lovar bättring ikväll.
– Det var ju ingen spänning. Jag kan inte hålla på och skrika när någon gör 5-0. Men det blir mer drama i den här matchen och då ska ni få höra, säger han.
Ha öronpropparna redo.
• • •
Ur svenskt perspektiv är det inte riktigt lika spännande som i fjol, när vi jagade i hasorna på Rasmus Dahlin en hel dag i Washington.
Men lite sjunger det till i själen även när årets kull av top-prospects, med omsusade Jack Hughes i spetsen, idag dyker upp för det årliga finalbesöket.

Det är alltid en sann kick att se hur storögda och tagna och impade de blyga små ynglingarna blir när de får denna första glimt av världen som blir deras efter draften om tre veckor.
De försöker göra ett coolt av avmätt intryck men lyckas aldrig riktigt. Det här är för stort och de kan bara inte fatta att de snart ska spela mot ikonerna och hjältarna de får skaka hand med under eftermiddagen.
Men det ska de.
Välkomna till era gyllene liv, pojkar.
• • •
Hon bevakade sin första Stanley Cup-final redan 1993, när Canadiens slog Kings, och har varit en av den här bloggens mest älskade sidekicks sedan 2007 års batalj mellan Ducks och Senators.
Så på många sätt känns det som årets final börjar på riktigt när Varpu idag äntligen kliver in i pressrummet.
– Vilken skitfinal. Men man måste ju se den, gör hon klart och slänger sedan, på traditionellt vis, åt bloggen lite finsk lakrits.
• • •
Enda trista är att Kaapo Kakko – apropå finska stjärnor alltså – inte dyker upp.
Han var inte på combine i Buffalo heller.
Enligt skvallret beror det på att han inte tycker att han talar tillräckligt bra engelska och är rädd att göra bort sig.
Men vadå, de flesta amerikaner kan inte heller tala engelska. Det är bara att babbla på.
• • •
Det bara fortsätter.
Åtminstone tio gånger per dag kommer det nån från nordamerikansk kollega och frågar:
– Du, har du nån inside om var Erik Karlsson hamnar?
Hur skulle jag kunna ha det? Tror dom att han ringer mig och säger att ”du, Biffen, det lutar åt Rangers men berätta inte för nån”.
Hallå, jag är en enkel smed från Borlänge – inte oraklet i Delfi.
• • •
Bruins har, helt originellt och djärvt, dekorerat omklädningsrummet fullt med foton på firandet vid tidigare Stanley Cup-triumfer
Så uppfriskande. Det brukar ju vara sånt hyssjande om att man inte ens ska tänka på vad som står på spel utan endast fokusera på en match i det förbannade taget, men i björnidet skiter de uppenbart i sånt.
”Kolla”, säger papa Sweeney, ”det här kan ni också få vara med om bara ni vänner de här jävla matcherna”.
Fast det är klart, det blir inte så kul att packa ner de bilderna om allt går åt skogen,.
• • •
Jag fryser om händerna.
• • •
Vi är inte bara garanterade nya svenska namn i den mytomspunna bucklan.
Även den betydligt mindre uppmärksammade – och mindre roliga – listan över svenskar som förlorat minst en Stanley Cup-final blir längre inom en vecka eller så.
Så här ser den ut just nu.

2 FÖRLUSTER
Kjell Samuelsson (med Philadelphia 1987 och 1997, 3-4 mot Edmonton och 0-4 mot Detroit)
Nicklas Lidström (med Detroit 1995 och 2009, 0-4 mot New Jersey och 3-4 mot Pittsburgh)
Mikael Samuelsson (med Detroit 2009 och med Vancouver 2011, 3-4 mot Pittsburgh och 3-4 mot Boston)
Anton Strålman (med NY Rangers 2014 och med Tampa 2015, 1-4 mot LA Kings och 2-4 mot Chicago)

1 FÖRLUST
Anders Hedberg och Ulf Nilson (med New York Rangers 1979, 1-4 mot Montreal), Kent-Erik Andersson (med Minnesota North Stars, 1-4 mot NY Islanders), Thomas Gradin, Lars Lindgren, Lars Molin, Peo Brasar och Anders Eldebrink (med Vancouver Canucks 1982, 0-4 mot NY Islanders), Willy Lindström (med Edmonton Oilers 1983, 0-4 mot NY Islanders), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (med NY Islanders 1984, 1-4 mot Edmonton Oilers), Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson (med Philadelphia Flyers 1985, 1-4 mot Edmonton Oilers), Håkan Loob (med Calgary Flames 1986, 1-4 mot Montreal Canadiens), Per-Erik Eklund (med Philadelphia 1987, 3-4 mot Edmonton), Michael Thelvén (med Boston 1988, 0-4 mot Edmonton), Mats Näslund (med Montreal 1989, 2-4 mot Calgary), Ulf Dahlén (med Minnesota North Stars, 2-4 mot Pittsburgh), Tomas Sandström (med LA Kings 1993, 1-4 mot Montreal), Johan Garpenlöv (med Florida 1996, 0-4 mot Colorado), Mikael Renberg (med Philadelphia 1997, 0-4 mot Detroit), Calle Johansson (med Washington 1998, 0-4 mot Detroit), Niclas Wallin och Tommy Westerlund (med Carolina 2002, 1-4 mot Detroit), Niclas Hävelid, Patrik Kjellberg, Samuel Påhlsson och Fredrik Olausson (med Anaheim 2003, 3-4 mot New Jersey), Marcus Nilson (med Calgary 2004, 3-4 mot Tampa), Dick Tärnström (med Edmonton 2006, 3-4 mot Carolina), Daniel Alfredsson (med Ottawa 2007, 1-4 mot Anaheim), Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Johan Franzén, Niklas Kronwall, Andreas Lilja och Jonathan Ericsson (med Detroit 2009, 3-4 mot Pittsburgh), Johan Backlund (med Philadelphia 2010, 2-4 mot Chicago), Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alex Edler (med Vancouver 2011, 3-4 mot Boston), Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Jacob Josefson och Adam Larsson (med New Jersey 2012, 2-4 mot LA Kings), Carl Söderberg (med Boston 2013, 2-4 mot Chicago), Henrik Lundqvist och Carl Hagelin (med NY Rangers 2014, 1-4 mot LA Kings), Victor Hedman (med Tampa 2015, mot Chicago), Melker Karlsson (med San Jose 2016, 2-4 mot Pittsburgh), Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok och Pontus Åberg (med Nashville 2017, 2-4 mot Pittsburgh), William Karlsson och Oskar Lindberg (med Vegas 2018, 1-4 mot Washington).
Mest synd är det om Strålle, för även om Lidas, Big Kjell och Micke Samuelsson också varit med och förlorat två finaler har de även vunnit – Lidas som bekant fyra gånger, till och med.
Det har inte Strålle.
Däremot har han samtidigt varit med och förlorat tre konferensfinaler – med Rangers mot New Jersey 2012 och med Tampa mot Pittsburgh och Washington, 2016 respektive 2018.
Herregud, kan inte hockeygudarna förbarma sig någon gång? Strålle är inte antikrist bara för att han lyssnar på så mycket djävulsk musik…
• • •
Bloggen har en lila slips idag – till beige kavaj, svart skjorta och svarta byxor.
Vi börjar med andra ord bli lite vågade nu.
Kalla mig Babsan.
• • •
Blues egen bostonit, Zach Sanford, gjorde så bra intryck på Chief i förrgår att han får stanna i laguppställningen. Ut, när Sunken återvänder, åker istället Robby Fabbri.
Samtidigt kliver Vince Dunn in i backbesättningen igen, medan Bortuzzo får sitta på läktaren.
Bra saker för hemmalaget, alltihop.
• • •
NHL, och Stanley Cup-finalen, hör långtifrån till det största en tv-jätte som NBC gör.
Ända är personalstyrkan de skickar hit, och till Boston, enorm.
Vi snackar hundratals personer i olika befattningar, från Doc Emrick till ljudtekniker, kameramän, kockar, bildproducenter, elektriker, rörmokare (nä, där ljög jag; men det är så kul att skriva ordet rörmokare…), säkerhetsbiffar, scriptor, sminköser, chaufförer, ljustekniker och såna som bara bär en massa utrustning fram och tillbaka hela tiden.
Just här i Enterprise delar vi utrymme med dem hela tiden, för de har kört in de jättelika produktionsbussarna – från vilka det går miljontals mil kablar åt alla håll och kanter – i utrymmena bakom zamboni-entrén och just där har vi också vårt mediacenter och ja, den enkle smeden från Borlänge häpnar över vilka resurser det finns hos såna bolag.

• • •
Efter fiaskot på kasinot skulle jag verkligen behöva vinna goalwinning-poolen idag – och vem tror ni jag drar då?
Brandon ”8 mål på tre säsonger” Carlo.
Morsning korsning.
Fast Tommi från finska Yle vann på Brooks Orpik ifjol, så jag antar att allt kan hända.
• • •
Jocke Nordström är hyggligt nöjd med sitt slutspelsskägg, det längsta han någonsin haft.
– Fast det fick gärna vara lite här på sidorna också, ler han och drar i några fjun på kinderna.
Jag har samma problem. Försöker jag spara ut riktigt långt skägg får jag bara en fånig skepparkrans.
Man skulle ha det som Mojo Johansson istället, som börjat utveckla den verkliga Jesus-looken nu.
– Ja, instämmer Nordy, han har verkligen grymt skägg. Det är riktigt tjockt och det är jämnt fördelat.
Med det vinner han SM-guldet i år, för på Blues-sidan ser det tämligen skralt ut på den punkten.
• • •
Här har vi den nordamerikanska hockeyjournalistikens Lennon & McCartney – Scott Burnside och Pierre LeBrun, efter många år på ESPN (och diverse tv-kanaler) nu återförenade på The Athletic.

De har med åren också blivit två av mina allra bästa vänner och ser under såna här resor till att livet alltid blir fruktansvärt roligt, så jag ville bara ge dem en shoutout och uttrycka min, well, kärlek.
• • •
Ingen mindre än Gary Clark Jr har stått för den musikaliska underhållningen under folkfesten på gatorna runt Enterprise timmarna innan puckdrop.

Det kallar jag klass.
• • •
Ska Blues ha minsta chans i afton måste de, som alla vet, sluta ta utvisningar.
Men inte bara det.

De måste sluta bitcha om dem de åker på också.
Er bloggare ryckte omedelbart till när Chief började grymta om bedömningen igår, för ojvoj – är det något jag lärt mig under de fjorton Stanley Cup-slutspel jag bevakat så är det att lagen som börjar gnälla på domare och annat de inte har kontroll över alltid, alltid är i trubbel.
Shut up and play, det borde vara parollen i det omklädningsrummet nu.
• • •
Barry Melrose ser när jag drar Brandon Carlo i lotteriet och skrattar högt.
Hrmf.
• • •
Just när jag slår ner de här tangenterna är det en och en halv timme kvar till matchstart och jag har redan passerat 15 000 tecken.
Som jämförelse brukar ett vanligt grundserieintro från Garden vara på 6000 tecken…
Och inte är jag färdig heller.
Förlåt, men ju närmare det stora avgörandet vi kommer, desto mer till mig blir jag. Det går inte att stoppa.
• • •
Hur det går ikväll har jag förstås ingen aning om, men oavsett slutresultatet kommer Alex Steen pricka in karriärens första finalmål.
Kom ihåg var ni…ja, och så vidare.
• • •
”Tänk så mycket jag missade för att jag var rädd att missa det”, sa en gång brasilianske författaren Paulo Coelho.
Och satte därmed tummen rakt i en sanning som är oerhört viktig för alla som spelar de stora drömmarnas hockeymatcher.
Man får inte vara rädd att förlora – för då förlorar man.
Skotten måste avlossas, passningarna slås, tacklingarna sättas in och finternas utföras.
Bara så, genom att omfamna möjligheten istället för att frukta den, kan man få sin dröm uppfylld.
• • •
När Barack Obama dök upp i Scotiabank Arena i Toronto igår, på basketfinalen, och zoomades in i jumbotronen ställde sig hela hallen upp och skanderade ”MVP, MVP, MVP”.
Kan vi inte få se nåt sånt på en hockeyfinal också?
• • •
Torey Krug stod för fyra poäng i förra matchen – och det är det bara nio andra backar i historien som gjort i en final tidigare.
Så plötsligt är även han indragen i Conn Smythe-diskussionen.
• • •
Sebbe på Svenska Fans sjöng fint på sportbaren igår.
Gamle Britney Spears-hits, främst.
Det har hans podcast-partners, Viberg och Robin Fredriksson, lovat förhöra honom i nästa avsnitt.
• • •
Dopaminet pumpar , endorfinet sjuder, adrenalinet fräser.
Det känns i hela kroppen, i hela systemet, att vi ska se en mighty, mighty Stanley Cup-final igen.
Och i horisonten tornar det upp sig, massivet där det ena av de två lagen förr eller senare står och ropar:
– I’ve been to the mountaintop and I have seen the glory…

Denna stillsamma söndag – en Dagen Efter monumentale för hela St. Louis – händer mycket lite i Stanley Cup-cirkusen.
Bara några ”extras” tränar, coach Berube klagar på domarna – ett otvetydigt tecken på att det här börjar glida i fel riktning för Blues – och Sunken dyker upp och meddelar att han inte har några kommentarer om avstängningen men att han inte tyckte det var särskilt kul att sitta och titta igår.
– Det kändes som en kväll som pågick för evigt, säger han.
Det är det hela.
Så, tja, vi får höras igen när Game 4 brakar igång på måndagskvällen.
Ge järnet i spåret då, vi måste liva upp det här nu…

ST. LOUIS – BOSTON 2-7 (Slut)
• • •
Kross monumentale.
Imponerande – men kanske inte så jättekul för oss neutrala.
Vi kommer för dramat och spänningen och oförutsägbart hur-fan-ska-det-här-gå-kittel.
Inte för matcher som är avgjorda efter 20 minuter.
Men det är som det är och om bara ett par dygn väntar en ny chans att få uppleva larger-than-life-action.
• • •
Det som skulle bli en urladdning för historieböckerna blir inte ens en vanlig lördagskväll i The Lou.
Den första finalen i stan sedan 1970 sänkte temperaturen med 800 ebba grönska grader och ingen ids längre fråga efter, än mindre spela, Gloria.
Snopet var ordet.
• • •
Återigen är det mediascrum i mångdubbla led runt Mojo i den minimala gästkabyssen.
På synnerligen goda grunder.
Fan vad bra han är, skåningen.
• • •
Sean Kuralys 3-0-mål räknas tydligen som det matchavgörande och med det får bänkgrannen Sami hela potten i dagens lotteri.
Skoj för honom – och det är namn som Kuralys man ska dra. The Schwartzes of the world avgör inga finaler.
• • •
Nu är Baloo trötter och ska åka hem till fina förorten Clayton och sova.
Imorrn har bägge lagen träning och det är nog inte omöjligt att det kommer en day off-rapport.
Tills dess:

Peace in the valley.