ST. LOUIS – BOSTON 1-5 (Period 2)
• • •
Laura Branigan has left the building.
Det blir ingen ”Gloria” ikväll.
Det blir bara The Standells ”Dirty Water” i svettlukten inne i Bruins lilla, lilla omklädningsrum.
För final nummer två är över.
Gästerna kommer vinna och så är det bara med det.
Synd som attan på spänningen – men det är ju samtidigt bara att applådera den förkrossande målmedvetenhet de svartgula kom hit med.
• • •
Det får väl ses som en liten tröst att Barbashev i alla fall ser till att hemmalaget tar sig in i målprotokollet, så fansen som laddat för den här kvällen som laxar laddar för vårfloden får jubla i alla fall lite grann.
Det är svårt att inte tycka lite synd om dem. Tidernas fest har i ett slag förvandlats till gloom och doom och downer.
• • •
Som så ofta när det rinner iväg har humöret börjat sjunka hos bluesmännen.
Jisses, Perron försöker till och med picka fight med Tuukka på slutet.
Det är enda anledning att sitta kvar och se tredjeperioden.
Den kan bli…rörig.
• • •
Chief, som dom kallar Berube, har haft större ögonblick än vid sin challenge på Bruins 3-0-mål.
Inte nog med att han har fel. På den utvisning han får betala med gör Bruins 4-0 också.
Morsning och godnatt.
• • •
Man kan fråga sig om all hype inför denna första finalmatch i stan på ett halvt sekel – och de euforiska känslorna efter segern i Boston senast – blev för mycket för Blues.
De ser spaka och förvirrade ut – som om de liksom glömt vad för slags stenhårda arbete och ödmjukhet som tagit dem ända hit.
Inget händer bara för att man vill att det ska hända, eller ännu värre, för att man tycker att man förtjänar det – och att känna sig tillfreds och välmående under en Stanley Cup-final är döden.
• • •
Cyanid, svarta mambans gift, mjältbrandssporer – och Boston Bruins powerplay.
Där har ni de farligaste sakerna i världen just nu.
• • •
Det verkar plåga honom, men till slut tvingas Chief inse att Binnington – vars solida självförtroende ibland slår över i högmod – ska ut och låter Jake The Snake Allen spela finalhockey för första gången.
Ett korrekt beslut.
• • •
Kan någon förse John J med en länk till CBC-sändningen så han får lyssna på Hughson istället för Doc?
• • •
Raviolin – som de med bestämdhet hävdar är en St. Louis-uppfinning – var fin.
Nu ska vi se om det inte går att få en vurre också.
Vill ha

ST. LOUIS – BOSTON 0-3 (Period 1)
• • •
Det spelas tung och hård och elak Big Boy-hockey, med extra allt, i kvällens Stanley Cup-final i Enterprise Center – och Bruins från Boston Town gör det med klart störst ackuratess.
De är betydligt, betydligt mer skärpta och bestämda och heta än senast – och det gäller framförallt kedjan som Gud satte ihop,
Bergeron, Pasta och Marchand har efter några mindre spektakulära insatser, när bluesmännen lyckats kväva dem, helt uppenbart beslutat att de ska upp på en ny nivå och kör så det ryker.
Det borde orsaka avsevärd armsvett hos Berube.
• • •
Mojo Johansson fortsätter breda mackor lika läckra som de som serveras på Sam Lagrassa’s hemma i Boston.
Passningen till radarpartnern Charlie Coyles 2-0-cannoli är inget annat ett mästerverk.
• • •
Stämningen i Enterprise är overklig – ett tag.
Men i takt med att Bruins-målen ramlar in sjunker den som kronkursen när Stefan Ingves uttalar sig om räntan.
Det var inte så här det var tänkt…
• • •
Ett tag tänker jag skriva att Blues hopp står till att Binnington skiner ikapp med Bergeron & co, men tre baklängesmål är tre baklängesmål och det tredje kommer han drömma mardrömmar om.
• • •
Blais börjar med att mangla gamle bluesmannen David Backes.
Inte snällt – men vem fan är snäll i en Stanley Cup-final?
• • •
Blues första PP ser lite styltigt och fyrkantigt ut.
Det har man såklart inte råd med nu.
• • • 
Hur låter Holmgren i sommarnatten? Har han lyckats få upp pulsen ännu?
• • •
Björnarnas PP, däremot, det ser återigen så där dödligt ut. Det hinner inte mer än börja förrän det smäller.
• • •
Man vet att stämningen är laddad när en hel hall strax innan matchvärmningen börjar jubla så det dånar – åt en repris av senaste matchens sudden death-mål på jumbotronen.
Haha, det har jag nog aldrig sett förut.
• • •
Vi må se bra, jag och Sami, men i gengäld sitter inträngda så att vi bokstavligen måste klättra över fransk-kanadensiska kollegor för att komma till kaffekannorna.
Sånt är jag, smidige Per Georg, jättebra på…
• • •
Ett helt koppel gamla Blues-hjältar dyker precis innan spelarnas inmarsch upp på jumbon och peppar redan hårdpeppade Enterprise– inklusive Chris Pronger.
Säger ju det, laget i hans hjärta är det här.
• • •
Ojvoj, allsången till nationalsången – det är kanadensisk klass på den i Enterprise.
• • •
Jaha, är det här kört redan?
Well, nog är det lite svårt att se att Tuukka ska släppa in tre puckar ikväll.
Men. det är Stanley Cup-final, vem vet.
Nu ska vi äta ravioli (!) på pressläktaren.

Play Gloria!
Det är bara med det stridsropet vi kan inleda ett intro från den första Stanley Cup-finalen i St. Louis på 49 år.
För det ekar lika högt i den här luggslitna metropolen som svenska indienördars ”Spela Shoreline” ekat på konserter i Stockholm och Göteborg senaste decenniet.
Vi hör det överallt, vi ser det målat på väggar och tryckt på banderoller, vi tänker det när våra huvuden träffar hotellkuddarna – för att alla sagt det åt oss hela tiden.
Play Gloria, man…
Alla förhoppningar som fullkomligen brusar i stan, alla glödande drömmar och alla innerliga önskningar sammanfattas i den uppmaningen om att spela Laura Branigan-dängan som i strid med allt förnuft blivit de lokala hockeyhjältarnas segerhymn.
För om den spelas har Blues de facto vunnit och om Blues vinner – alltså hela kungariket; det Lord Stanley överlåter åt ett lag varje vår – är de svåra tiderna över i St. Louis (idrottsligt, i alla fall…).
Då raderas alla dåliga minnen. Då glömmer alla hårt prövade supportrar decennier av nederlag och heartbreak. Då finns det inte längre några skäl att sörja att det aldrig gick att bryta förbannelsen ens med hjälp av gudar som Bernie Federko och Brett Hull och Al MacInnis och Chris Pronger och Pierre Turgeon och Wayne Gretzky och Pavol Demitra
Istället:
Redemption.
Himmelsk nåd.
Rusig salighet, just sådan som viner i Branigans 80-talistiska syntslingor.
Nu, ikväll, när Rond 3 i det stora slaget står för dörren i Enterprise Center, ökar frekvensen och ljudstyrkan ytterligare och når rent overkliga nivåer.
Det finns bara en paroll i St. Louis just nu. En hälsning. En bön.
Play Gloria!
• • •
Hur är det, bloggens fina vänner, har ni lyckats upprätthålla finalbuzzen under uppehållet?
Det är full förståeligt om svaret är nej. Temperaturen hinner gå ner avsevärt under två händelselösa dagar utan matcher och really – nu när vi inte behöver resa över hela kontinenten känns det här utdragna spelschemat, med dubbla off-dagar mellan varje förflyttning, lite övermaga.
Men det handlar, som alltid, om pengar. Ligan får flera dagar att exponera sig, sälja och visa ”sina” städer vilka intäkter hockey kan generera.
Så vi kan sitta här och muttra hur mycket vi vill. Det kommer fortsätta så här i alla fall.
Och för fan – när de väl släpper pucken ikväll bränner det omedelbart till igen.
• • •
Precis som bloggen gissade fick Sunken alltså en matchs avstängnings för Grzelyck-proppen.
Det gläder mig inte det minsta att jag hade rätt – och att jag tyckte mig förstå att det skulle bli repressalier innebär inte att jag nödvändigtvis tycker tycker det ena eller andra om bestraffningen. Det vara bara ett antagande baserat på hur Player Safety brukar agera.
Trist för den gode Sunken – som definitivt inte var ute efter att skada, det tror jag mig kunna gå i god för – är det hur som helst. Han missar den största, mest emotsedda hockeymatchen i Missouris historia. Och för Blues. Vi vet alla vilken tongivande pjäs Boden-bjässen varit genom hela slutspelet.
Usch, som Ekeliw skulle sagt.
• • •
Att avståndet mellan St. Louis och Boston är överkomligt innebär inte att vi slipper wojne wojne i logistiken.
Det går nästa inga direktflyg mellan städerna, annat än med lökiga och numer lika-dyra-som-alla-andra-snikna Southwest, så cirkusen sprids över hela östra kontinenten för mellanlandningar under de där resdagarna.
Själv bytte jag på Reagan i Washington i förrgår och det lovar jag härmed att aldrig göra om. Det kan, i mycket hård konkurrens, vara hela USA:s sämsta flygplats.
Trång och överbefolkad och ska man byta flygel i terminalen måste man gå ut och in genom säkerhetskontrollen igen.
Chicago, gamle vän, vi ses på tisdag.
• • •
Det är rätt lustigt hur det man kan kalla emotionellt momentum svänger i en serie av den här sorten.
Efter första matchen kändes det mer eller mindre klart att Bruins skulle ta det här. Ja, jag fann inte ens skäl att protestera särskilt ivrigt mot gulsvarta förhoppningar om sweep.
Efter Game 2 är det precis tvärtom. Nu känns det som att Blues har initiativet och kommer brotta ner björnarna i brygga under de två matcherna på hemmais.
I själva verket vet vi som vanligt ingenting.
Jag tror jag ska spela in den frasen och ha som meddelande i väckarklockan.
”Kom ihåg – du vet ingenting”.
• • •
Om någon utfört ett attentat mot det runda bord bloggen satt vid på Charlie Gitto’s On The Hill – italiensk kanonkrog söder om downtown – igår kväll hade det blivit underskott på expertis och inside information i den här finalen.
”Alla” var med – inklusive en färgstark ex-coach som tog ett kaliforniskt lag till final för några decennier sedan, samt en medialegend som ofta kallas Mister Inside.
Mycket spännande för en NHL-nörd, oh yes..
• • •
Matt Grzelyck spelar inte idag, han heller. Ersättare: Förre Rangers- och Devils-knekten John Moore.
Och hos Blues går Zach Sanford in i Sunkens frånvaro.
Han, Sanford, kommer pikant nog från Massachusetts och drömde som knatte om att spela Stanley Cup-final med Bruins.
– Det lite underligt att istället spela mot laget jag alltid hållit på, men tro mig, jag är väldigt exalterad, säger han.
• • •
På Charlie Gitto’s On The Hill serveras italienskt, det sa jag va?
Då vet ni vet ni vad jag beställde in:
Just det – Chicken parm, det pågående slutspelets särskilda paradrätt.
Denna höll högsta tänkbara klass och glider rakt in på andraplatsen, överträffad enkom av miraklet på North i Cherry Creek i Denver.
• • •
Det är just nu nästan lika mycket folkfest i den 30-gradiga, disktrasefuktiga hettan i kvarteren runt Enterprise som det var i Nashville för två år sedan – och har så varit sedan tidiga förmiddagen.
Partyt nådde en galen kokpunkt när en Kennedy Holmes nyss ledde öronbedövande allsång till…you guessed it: Gloria!.
Vinner Blues blir detta garanterat en lördagkväll för historieböckerna i The Lou.
• • •
Stänkarn Steen gör sig beredd för ännu en intervju med Jonathan ”Ja, nu står vi här…” Lindqvist och tittar ner i golvet.
Då får han syn på mina sneakers (day off; då hänger kostym med tillbehör i garderoben) och blir bestört.
– Vafan, Bjurman, det är Stanley Cup-final…då kan du väl åtminstone knyta skorna!
Mitt försvar om att det är den gamle punkarens fashion statement att gå med oknutna skor får inget gehör.
– Här, du får låna min plats. Sätt dig ner och fixa det där nu, fortsätter Stänkarn.
Så jag får väl göra det då.
• • •
”Gloria” är nu inte den enda dänga de sjunger allsång till i Enterprise Center.
En gång per match, i tredje perioden, blir det dånande sing-a-long till John Denvers ”Country Roads” också.
Inte mig emot.

Den ingick repertoaren när min kompis Bjucken tog fram gitarren för att sätta sprätt på tonårens fester, så jag och han och Wurten och Bullen och Alle och Norpan har vid otaliga tillfällen skrålat ”Country roads, take me home, to the place, I belong, West Virginia, mountain mama, take me home, country roads” så det ekat över hela Orsanbadens camping i Leksand.
Det är dock något oklart vad den har här att göra, så att säga.
St. Louis ligger i Missouri och från Missouri är det en jävla bit till West Virginia.
– Det började av en slump i februari i år, berättar snubben som ansvarar för underhållningen i arenan för den lokala NBC-kanalen.
– Vi hade stor ledning mot Nashville och bara drog på den och publiken fortsatte sjunga efter att spelet börjat igen. Och sedan har det bara fortsatt.
Så kan det gå.
• • •
Jocke Nordström har support från bästa tänkbara håll i sin andra Stanley Cup-final:
Kryckan Krüger och Johnny Oduya, gamla lagkamrater i Chicago, tillika genuina finalrävar.
– Ja, de är väl lite av mentorer för mig. Johnny skickade ett sms innan serien började, önskade mig lycka till och lovade att finnas tillgänglig om det är något jag undrar. Det känns såklart bra, berättar han.
Vad fint.
• • •
Att dagen efter en sittning Charlie Gitto’s gå i tjock kavaj i fuktvärme av den sort som just nu råder i östra Missouri, från pendeltågsstationen vid Union Station till Enterprise Center, rekommenderas inte.
• • •
Räkna inte med några fler mål signerade Örebroarn Gunnarsson i finalen.
Han tänker inte göra några.
– Nej, fy fan vad intervjuer jag blev tvungen att göra. Det vill jag inte vara med om igen, flinar han.
Hihi
• • •
Det var rasande färskt, snuset den älskvärde skränfocken från Järfälla hade med sig från Sverige.
Exakt hur gudomligt det – riktigt färsk Ljunglöfs Ettan – är hinner man glömma bort under årslånga utlandsvistelser, men vid min gud, nu sjunger det i anden på Baloo.
• • •
Att se Richard Wallin och Örebroarn ihop i ett omklädningsrum är lite som att se bourbon och cola blandas – och jag överlåter åt läsekretsen att avgöra vem som är bourbon och vem som är cola.
Tillsammans med Fast Freddy Shoestring och Monstret Gustavsson utgjorde de en finfin blågul kvartett i Toronto 09-10.

Den – kvartetten – nådde särskild legendstatus när den följde med bloggen och åt köttbullar med gräddsås på Scandinavian House.
• • •
Mojo Johansson ser, i sitt nu mäktiga Ben & Gunnar-skägg, laddad ut – som ett helt kärnkraftverk – när han möter media en sista gång innan tredje ronden.
– Vi var inte bra i senaste matchen och behöver vara mycket bättre ikväll. Det ska vi vara också, lovar han.
Gott så.
• • •
Hur fokuserad Stänkarn Steen är framgår inte minst av det faktum att alla gäster som kommit till stan fått ordna sitt boende på egen hand – inklusive pappa Thomas.
Inte ens de närmaste får slagga hos den ärrade veteranen.
– Nej, det går inte. Jag måste koncentrera mig på hockey nu. Helt och hållet, förklarar han.
Den ska jag dra för de som alltid dyker upp och vill ha husrum i New York under vårarna och höstarna.
• • •
De första jag ser när jag halvannan timme innan matchstart tar mig upp till pressläktaren är Holmgren och Wallin – irrande i jakt på kommentatorsbåset.
– Vi vet inte var vi ska sitta, ojar Järfälla-rösten och drar lite i sin eleganta kostymväst.
Vore just snyggt om han fick ringa in referatet som en annan Putte Kock anno 1952.
Men till slut pekas de i rätt riktning och här har vi duon som ska förgylla juninatten åt er!

• • •
Det har faktiskt hänt ett par gånger, att människor jag överhuvudtaget inte känner mailat och frågat om de får bo hos mig under New York-semestern.
”Du skriver ju ständigt om New York i tidningen, så vi tänkte att du kunde vara vård åt vår familj”. Vi är två vuxna och tre barn”, hette det en gång.
Eller hur.
• • •
På förekommen anledning – varför har vi aldrig några streakers under Stanley Cup-finalen?
• • •
På sjätte konferensfinalen härom veckan hade jag en rätt taskig plats och såg bara hela isen om jag ställde mig upp, men nu har jag och min ständige bänkgranne Sami från Sanomat fått utomordentligt prime-platser igen.
Det är sådant – inte bröllop, barn och sånt – som gör livet värt att leva.
• • •
Som ni vet pågår NBA-finalen samtidigt som vår dans och fatta det här – för första gången i historien har basketens klimax högre tittarsiffror i Kanada än Stanley Cup-finalen.
Toronto Raptors har ju, som första kanadensiska laget någonsin, tagit sig hela vägen och de räknas förstås som hela den rödvita nationens hopp.
Inte muntert för NHL. Den kanadensiska marknaden brukar vara det säkraste esset i Garys kortlek.
Men kul för oss här, faktiskt.
Det kommer bli ett jädra drag när alla kanadensiska hockeyjournalister, plus yours truly, samlas på lämplig sportbar för att se Game 2 imorrn.
• • •
Kung Kenta, har du ordning på uppkopplingen ikväll?
• • •
Det finns tre kända ”Gloria” och jag tycker nu att vi ska passa på att rösta om vilken som är bäst.

Själv håller jag Patti Smith och Them – med en ung, sprakande Van Morrison vid micken – oerhört mycket högre än Laura, trots det hon råkar stå för just den här våren, men nu är det ni som får bestämma.
• • •
Drar en jackpot i game-winning goal-lotteriet:
Jaden Schwartz.
Potten är så gott som min, inte sant?
• • •
För två år sedan dök Charles Barkley plötsligt upp och höll underhållande presskonferens i Nashville.
Idag är det Jon Hamm – ni vet, Don Draper i ”Mad Men” – som håller hov..

Han är St. Louis-pojk och livslångt Blues-fans och säger fina saker om både Sunken Sundqvist och Örebroarn Gunnarsson.
Det måste ju vara hela karriärens höjdpunkt för båda herrarna.
• • •
Pat Maroon åkte alltså förbi Bruins bås och skrek ”you’re fucked” efter ett av målen i onsdags.
Kul på sitt sätt.
Men är det inte lite onödigt att ge motståndaren det extra bränslet?
• • •
Vyn nu:

• • •
Igen alltså:

Den här känslan.
Den här bubblande euforin i mellangärdet.
Den här formidabelt rusiga upplevelsen när en Stanley Cup-final ska börja.
Inget annat i världen kan mäta sig.
Inget.
Och nu åker vi.
Håll i hatten.

Det började sina i depåerna, för min sista försändelse från Sverige fastnade hos UPS på Newark och kom fram först efter min avresa till Boston helgen.
Men idag anslöt Rösten Från Järfälla, Niklas Holmgren, till Stanley Cup-cirkusen, så nu är resten av finalen här i bloggen räddad.

God bless mannen med den röda kepsen!
Här är ytterligare några små bilder från första träningsdagen i Enterprise Center i ett fuktigt, hett St. Louis.

• • •
Nu ska vi se hur en fredagkväll i St. Louis kan tänkas arta sig.
Bloggen återkommer strax innan puckdrop i Game 3, om ett drygt dygn.

BOSTON – ST LOUIS 2-3 (Slut, OT)
• • •
Ja, jäklar.
Örebroarn sudden-hjälte!
Det här är verkligen våren när allt kan hända.
Men efter den rungande stolpträffen i slutet av tredje känns det ju som ett slags gudomlig rättvisa att just Gunnar får hänga hänga in avgörandet.
Den – stolpträffen – tycks ha gett blodad tand också, för i pausen innan övertidsperioden sprang han enligt den ständigt underhållande Sunken in i coach Berube på vad Boden-mannen kallar ”the pisser” och sa att han bara behövde en chans till.
– Jo, ler Örebroarn, jag får väl erkänna att det var så det gick till. Det gör det kanske till en lite roligare story.
En mycket roligare, skulle bloggen vilja påstå.
• • •
Blues gameplan fungerar finfint, de behövde bara utföra den med lite mer ackuratess.
Så nu glömmer vi resonemanget i dagens intro och konstaterar att vi har en riktig serie i Stanley Cup-finalen anno 2019.
• • •
Hur man ska översätta ”the pisser” till svenska är inte alldeles klart, vi har inget motsvarande ord, så jag drar till med ”skithuset” i min Sportbladet-text.

Det kommer jag säkert få skit för, men det skiter jag i…
• • •
Det var mycket riktigt Telenor och Bredbandsbolaget som krånglade för vår Kung Kenta.
I tredje dök han ju upp och allt är frid igen,
Nu ska vi bara se till att han har någon form av backup resten av finalen…kan någon lösa ett kompletterande abonnemang åt spårets viktigaste röst?
• • •
Player Safety kommer ta sig en grundlig titt på Sunkens tackling meddelas det och ja, jag har en känsla av att han kommer få en matchs avstängning.
• • •
Nu säger vi hej från Boston för den här gången.
Imorrn är det resdag och sålunda sändningsuppehåll här i bloggen, men hav förtröstan – vi hörs från St. Louis inom något dygn.

BOSTON – ST.LOUIS 2-3 (Slut, OT)
• • •
Slut.
Carl Gunnarsson blir superhjälte och klappar in sudden-pucken knappa fyra minuter in i övertiden.
Mer kommer!

BOSTON – ST LOUIS 2-2 (Period 3, OT Väntar)
• • •
Mycket riktigt:
För första gången i den sista Stanley Cup-finalen på 10-talet får vi övertid.
Baloos magkänsla ska man inte fnysa åt…
• • •
Men satan i underjorden vad nära det är att Carl från Örebro blir hjälte och får sjunga
Det är bara en dryg minut kvar när han sätter en puck i stolpen så klockrent att de kan höra metallen ringa ända till Missouri.
Gaaah!
• • •
Det är överhuvudtaget fett med saftiga chanser under rallyt sista fem-sex minuterna.
Tråkigt?
Anser man det tycker man själva livet är tråkigt.
• • •
Mina hjältar:
Jag säger Barbashev för Blues, eftersom ett mål signerat honom skulle rendera mig 400 bucks – och Mojo för Bruins, för att, well, det här är Mojos vår.
Motbud?

BOSTON – ST LOUIS 2-2 (Period 2)
• • •
Nu börjar det mer och mer se ut som vi föreställde oss på förhand.
Momentum står och väger i en riktigt tung och mastig kraftmätning.
Fantastiskt fascinerande att bevittna, tycker jag.
Och visst – det står en doft av övertid över föreställningen.
• • •
Det börjar också, som sig bör, osa svavel på isen
En motståndare i en final är en fiende som står i vägen för den största drömmen i livet och för en sådan går det såklart inte att – åtminstone tillfälligt – känna annat än avsky.
I synnerhet som den jäveln hela tider hackar och slår och tacklas och käftar och jävlas…
• • •
Ingen Grzelcyk på isen i andra.
Det betyder att risken att Sunken åker på en matchs avstängning nog är rätt överhängande.
• • •
Blues powerplay har sett tandlöst ut – och det får ju inte precis mer bett när Tarasenko försvinner ut i omklädningsrummet.
Inge vet vad som hänt honom, men att tappa honom vore för Blues som för Charlotte Kalla att förlora en stav.
• • •
Var det nån som tittade på videon med reportern som blir rädd för en råtta?
Fem plus ju.
• • •
Men Tarasenko återvänder i mitten av perren och Blues kan staka vidare…
• • •
Nordy Nordström är lika stark runt sargarna som The Mountain i ”Game of Thrones” i närstrider.
• • •
Det är big banana ramalama – på högsta möjliga ljudnivå – i Gaaaaden nu.
Ojvoj.
• • •
Och inte ens The Mountain skulle täcka skott med Nordys otroliga oräddhet.
• • •
Blues har varit ödmjukaste laget i ligan under hela sin remarkabla vändning, men nu bitchar de – precis som i förrgår – frapperande mycket om var och varannat domslut.
Det måste de sluta med, det är bara att spilla energi på saker som inte går att påverka.
• • •
Bruins har bara fått iväg 14 skott, mot Blues, 24 och behöver komma upp på tårna lite mer.
• • •
Till gästernas andra powerplay – fyra minuter långt; var det i alla fall tänkt tills Schwarz också brakar in i Tuukka – är Tara alltså tillbaka.
Men det hjälper inte det heller och det känns som det kan vara den typ av sekvens som avgör.
Men vi får se – det blir ju OT snart.

BOSTON – ST. LOUIS 2-2 (Period 1)
• • •
Jodå, the center still holds för Bruins. Medicinen doktorn ordinerat hela året verkar fortfarande.
Inte för att de för i dansen i den här perioden, men de begår färre misstag än senast – och de hänger med och visar, precis som i andra matchen mot Sharks, föredömlig killer-instinkt när de får chanser.
Det här kan nog bli rätt intressant till slut.
• • •
Vi har vårt första blågula finalmål 2019.
Bara 40 sekunder efter att Bortuzzo krönt några minuters fin Blues-press med en första reducering (på assist från Örebro-Gunnar!) blir Nordy Nordström, ren framför Binnington och lägger in sin tredje strut i årets slutspel.
Jag kan höra ropen i sommarmorgonen i Tyresö ända hit.
• • •
Var det nåt Blues skulle städa bort idag var det de dumma utvisningarna.
Men Sammy Blais har uppenbarligen inte lyssnat för han brakar efter knappt fyra minuter in i Tuukka, åker för goalie-interference – och hometown-pojken Charlie Coyle dammar in 1-0.
Ja, såna försyndelser kommer straffa sig ännu mer nu, för björnarnas PP har börjat svänga och rocka på samma sätt som vanligt igen.
• • •
”Välkommen till min värld”, sitter Henke Lundqvist nånstans och tänker när han ser Tuukka göra en vansinnigt snygg benparad – bara för att få vara med om att hans backar inte kan få undan returen.
Men det är fint av Tara, som nu stått för poäng i åtta matcher i rad.
• • •
Här i slutet åker Sunken ut också – och ska kanske vara glad över att han inte får mer än två minuter för sin boarding på Grzelcyk.
Men det är antagligen hämnd för Krugs omtalade tackling.
Så nu är det krig.
Eller åtminstone krug…
• • • 
Nä, Tom Brady dyker inte upp för flagg-ceremonin, men väl the next best thing – Patriots helgonförklarade coach Bill Belichick.
Och ja, B-town går fullständigt bananas.
Så sätter man tonen i en final.
• • •
Binnington sviktar.
Snart måste Chief ge Jake The Snake Allen chansen.
• • •
Panik i Boston:
Introt – och besked om att det förts till torgs – ligger ute i en dryg timme utan ett livstecken från Kung Kenta på Twitter.
Inte hörs han av i spåret heller.
Det gör nästan lite ont i magen.
Men förhoppningsvis har vår allra trognaste stammis bara försovit sig, han har gnytt lite om dygnsrytmen på slutet.
• • •
Nu när serien börjat får inga fler eftersläntare vara med i Stora Finaltipset, men jag glömde helt slarvigt att inkludera ett tips jag fick väldigt tidigt, från SVT:s utmärkta redaktion.
Så det kommer här:

– Boston Bruins vinner. Tyvärr. Jag hade unnat Dt Louis och Alexander Steen framförallt en ring efter en lång karriär. Ett lag utan de där absoluta superstjärnorna. Tarasenko får ursäkta här. Men det blir inte så. Boston kommer vinna. Marchand/ Pastrnak och Bergeron är ett supervapen. NHL:s bästa kedja? Tuukka Rask i mål en av NHL:s främsta. Apropå att unna någon en ring också: Marcus Johansson. Bortbytt från Washington som sen vinner året därpå. Nu får han sin revansch. En kul historia det med.
Dusan Umicevic, SVT
• • •
Det tål att påpekas att Bruins har ytterligare en svensk, utöver Mojo och Nordy, i sin laguppställning.
Anton Blidh ingår i Black Aces-skvadronen – alltså den alltid månghövdade uppställningen reserver – och var här och hälsade på bloggen i förrgår.
Trevlig ung man.
– Du har ju hängt mycket med min agent, Micke Reander, sa han.
Indeed I have.
Agenter som får hela barer uppkallade efter sig i kvarteren runt Madison Square Garden är min typ av agenter.
• • •
Förlängning ikväll?
Bjurre vill ha – lika mycket som han vill ha kaffe nu.

Det finns mycket som är obegripligt svårt i sport.
Att träffa den skruvade bollen baseboll-pitchern kastar i en hastighet a’ 150 kilometer i timmen med ett slagträ till exempel. Att landa perfekt efter ett dödsföraktande hopp i 90-metersbacken. Att slå en frivolt på redskapet gymnasterna kallar bommen. Att ta en straff i fotboll. Att returnera en serve från Roger Federer. Att stå upp efter en Sugar Ray Leonard-signerad högerkrok rakt i plytet.
Men svåras av allt är, som själve president Bartlet i ”West wing” en gång konstaterade, att komma in i omklädningsrummet i halvtid i Super Bowl och försöka komma på en ny Gameplan för att den som tog en dit inte längre fungerar.
Det måste inte nödvändigtvis vara Super Bowl. Samma sanning gäller i alla avgörande ögonblick i alla stora matcher och tävlingar. Tennisstjärnan som mitt under Wimbledon-finalen inser att hans själva grundidentitet som spelare måste byggas om i en handvändning, står inför det snudd på omöjliga. Likaså elitcyklisten som tvingas byta taktik när han blir avhängd av klungan under tyngsta bergsetappen i Tour De France, världsrekordhållaren på 100 meter fritt vars vändningar inte längre duger i OS-finalen och höjdhopparen som förstår att han behöver en ny ansats än den strikt inövade för att nå de nödvändiga rekordhöjderna.
Mark Twains bevingade ord passar bra in här, tycker jag:
”It ain’t what you don’t know that gets you into trouble. It’s what you know for sure that just ain’t so”.
Naturligtvis är det likadant i Stanley Cup-finalen – och St. Louis Blues kan vara framme vid det vägskälet redan nu, när Game 2 ska till att detonera i Boston Town.
Den allmänna uppfattningen är i och för sig att de inte behöver ändra något i sina grunder. Det var inte, menar man, för att deras gameplan förlorade effekt de tappade första ronden i förrgår – utan för att de började slarva med pucken och inte höll ihop lagdelarna på tillbörligt sätt.
Som i första matchen mot San Jose, ungefär.
– Vi vet vad som behöver rättas till och vet vi vet hur det ska gå till. Precis som mot San Jose, säger den ena bluesartisten efter den andra.
Men jag undrar jag.
Att Blues började såsa med pucken i mittzonen, såg taffliga ut i närkamperna och inte kom in i anfallszonen i två perioder var inte det enda som hände, i ett vakuum för sig själv. Efter en stabbig inledningsperiod började Boston-björnarna spela på riktigt också, som de kan och ska – och det är pretty far from otänkbart att just det bidrog till att motståndarna INTE klarade av att spela som de kan och ska.
Följer storyn samma manuskript ikväll är det ett faktum:
Det som tog Blues till den slutgiltiga kampen om hockeyns heliga graal fungerar inte längre.
Vad händer då?
Hur gör de?
Klarar Chief Berube, hans medarbetare och de 20 gladiatorerna på isen, i så fall, att kreera en ny idé och få den att fungera?
Det kommer vara lika svårt som att träffa den där pitcherns skruvade speedboll, med förbundna ögon – men det måste göras ändå.
Vi får veta nu, för here we go again.
• • •
Idag har stämningen här i TD Gardens katakomber varit lite…trög.
Inte bland spelarna, de surrar såklart av elektrisk iver inför nästa kapitel i Den Stora Sagan.
Men som jag förvarnade om i off day-inlägget var det mediabankett igår kväll och ja, well, inte helt oväntat satte den sina spår i församlingen som bevakar hela festen.
Några ser ut som härsket smör, andra påminner starkt om mörtar som ligger på en brygga i svensk sommarskymning och kippar efter syre och ytterligare några har den mindre attraktiva framtoningen hos en odiskad askkopp.
Så kan det bli.
Sång- och dansbjörnen himself?
Mja, jag jublade kanske inte när klockan ringde i den – förhållandevis – tidiga morgonen och jag insåg att jag var tvungen att gå upp för att ta mig på värmlänning, som Lönta börjat kalla värmningarna, men jag är inte den som ödslar onödig energi på dagen-efter-krämpor.
Nu kör vi hombres. Det är gametime, för fan!
• • •
Bad news for Blues:
Inte nog med att de återigen får klara sig utan Vince Dunn: Även Robert Thomas, offret för den hjälmlöse Torey Krugs redan ikoniska monstertackling, är precis som väntat satt ur stridbart skick, även han.
Istället kliver Robby Fabbri av allt att döma in i laguppställningen – och Sunken får lira i andra powerplay-uppställningen.
– Det blir bara roligt i så fall. Jag ska ta den chansen och visa att jag kan spela där också, säger Boden-baddaren med sitt sedvanliga, lakoniska lugn.
• • •
De finländska kollegorna ser alltid till att sätta färg på tillställningar som den igår ikväll, men när det bara gått ett par dygn sedan den största blåvita skrällen i hockeyhistorien visade det sig att de tar över showen helt och hållet.
Ramsan ”Mörkö, Mörkö, Mörkö” ekade oavbrutet i takåsarna på Seaport-krogen vi ockuperade.
Obetalbart.
• • •
Mojo Johansson är talk of the town efter den inledande finalen.
Praktiskt taget alla är överens om att han gjorde en kanonmatch – inklusive kompisen Nordy Nordström.
– Marcus var helt klart vår bäste spelare, säger han.
Bloggen tar det som bekant ännu ett steg och påstår att den vänlige skåningen spelar sitt livs hockey.
Han har varit visat prov på briljans även tidigare, men aldrig haft den här pondusen, aldrig hållit i pucken på det är magnifika sättet, aldrig sett så giftig ut – i vare sig passningar eller avslutningar.
Vänta ska herrskapet få se, ikväll hänger han en cannoli också.
Sen kan ni gå ut på taken och skrika om det – eller hyra ett flygplan och berätta på sån där jättebanderoll.
Intresset där hemma är dessvärre lite svalt nu när ingen Bäckis, ingen Henke, ingen Vigge Hedman, ingen Filip Forsberg, ingen Elias Pettersson och ingen Erik Karlsson spelar i finalen, men om folket bara såg Mojo skulle det bli om inte feber så betydligt mer liv.
So – tell them!
• • •
Själv skrek jag inte så mycket om ”Mörkö” på Tony C’s – bara två gånger, faktiskt. Istället pratade jag med Patrick Sharp – om Yellbear Hjalmarsson och Kryckan Krüger. Det var väldans skoj, han visade sig förstås vara precis så trevlig som han verkar. What you see is what you get.
• • •
Binnington Ekeliw – de har verkligen samma uppsyn, min Mowgli och Blues-keepern – har uppenbarligen förstått värdet av att prata i rubriker.
När han igår fick frågan vad Torey Krug sa åt honom när han åkte förbi efter sin kronwallska fetpropp svarade han så här:
– Han sa inte så mycket, han bara stirrade ner mig. Med jättestora pupiller. Jag vet inte vad han är på för nånting.
Ojvoj och Jösses Amalia.
• • •
Det är kanske inte som när ovan nämnde Yellbear spelade finaler och de till och med målade kossorna hemma i Russnäs i Blackhawks färger.
Men precis som där 2010, 2013 och 2015 lyser det stålblå tv-flimret de här ljusa sommarmorgnarna genom fönster överallt i Boden och Tyresö och Landskrona och Örebro.
Där inne sitter släktingar och vänner – förmodligen med kaffe och några goa nattmackor – och ser när Sunken, Guns Gunnarsson, Mojo och Nordy slåss om den heliga cupen.
Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker den bilden – den live-kopplingen över oceanen – är så jäkla vacker.
Så hej på er där hemma!
• • •
Idag kommer det officiella mailet från ligan:
Sång- och dansbjörnen är återigen en av de aderton som ska rösta om Conn Smythe.
Den här verksamheten ska man inte ta på för mycket allvar, inget såna som jag gör betyder så särdeles mycket, men faktiskt – det uppdraget känner jag, om ni ursäktar, lite vördnad inför och stolthet över.
Och förslag på kandidater från er är förstås välkomna…
• • •
Efter den inledande sommarorgien under Memorial Day-helgen har vi haft ett par betydligt dassigare dagar i The Cradle of Liberty, med regn och goddamned vind och bara några få plusgrader.
Men nej, de griniga vädergudarna kan inte ta udden av stämningen. Även i dag liksom mullrar det dovt av hopp och tro och pirr i North End när jag kommer ut från Gaaaden för en snabb lunch.
Åskan kommer gå ikväll igen – även i bildlig mening.
• • •
Storyn om hur Sebbe från Svenska Fans smashade en kastrull vid lunchbuffén igår har nu gått så många varv att det är en sanning att han välte Stanley Cup-bucklan så den gick sönder.
Jag, som bevittnade debaclet, ser ingen särskild anledning att korrigera de uppgifterna…
• • •
Big Zdeno Chara har inga ljumskar som värker som infekterade tänder, men Blues Brothers har ändå samma planer för honom som för Erik Karlsson i konferensfinalen.
– Det är imponerande, det han gör i så hög ålder. Men vi måste försöka utnyttja vår speed och spela så att han tvingas vända mycket hela tiden. Då kan han få det lite jobbigt, menar Sunken.
No mercy i finalen!
• • •
Apropå släktingar är det rörande att se Lönta Lindqvists Viasat-intervju med Mojos pappa, Lars Johansson.
Rösten spricker när han försöker besvara frågan hur det skulle kännas att se Marcus vinna.
Because it’s the cup, folks.
• • •
Jim Hughson, tv-kommentatorernas The Great One, föräras mediautmärkelsen Elmer Ferguson Memorial Award och väljs därmed in i Hall of Fame ihop med Frank Brown – Mister Hockey i New York-media innan han anställdes av ligan och blev Gary Bettmans närmast förtrogne.
Det berättar jag som en påminnelse om att John J ska försöka ratta in den kanadensiska CBC-sändningen i natt, så han slipper sitta och reta sig på gamle Doc.
• • •
Plötsligt när jag sitter här i det provisoriska mediacentret kommer en ledig Tuukka Rask, ganska precis tre timmar innan officiell matchstart, knallande, på väg mot omklädningsrummet.
Han ser verkligen inte ut att ha ett bekymmer i världen och det är klart, får han lika lite att göra ikväll som i söndags har han ju inte det heller…
• • •
Får svara på läsarfrågor av Kajsa Kex under eftermiddagen och den som vill se vad jag säger kan kolla på Hockeysverige.se
John J nämns, faktiskt…
• • •
Klokt av Ottawa att satsa på Anders Nilsson.
Han är en riktigt gedigen målis.
• • •
Bloggen utför ånyo sin pre game-kupp och sätter sulan i i finalisen några timmar innan puckdrop.
Nu finns det bildbevis också.

Igen, jag tycker det borde vara lite coolt att tänka på när pucken är nere i det hörnet…
• • •
Roligast senaste dygnet är ju lätt den här sekvensen.
Fransk-kanadensiske tv-reportern Luc Gelinas håller på och gör ett inslag för RDS – och blir vettskrämd av en råtta som hastar förbi.
Och nej, det är inte Brad Marchand som är uppe på läktaren och kryper och får Luc att gå upp i falsett. De har, ruskigt nog, gott om råttor och möss i den här hallen
• • •
Glömde senast, och känner att jag måste be hela världen om ursäkt för det, men dag kommer jag tack och lov ihåg att knyta en slips runt halsen.
Man kan ju inte gå omkring på Stanley Cup-final och se ut HUR som helst.
• • •
Vad sa Looben om Game 2 nu då…3-1, va?
Hoppas ni satsat nån krona på det resultatet.
• • •
– Det är ju löjligt, säger Torey Krug när någon frågar vad han tycker om att hans flygtur efter Thomas-tacklingen på sina håll fått samma status som Bobby Orrs dito i finalen 1970.
Det har han förstås rätt i, men det är samtidigt coolt att vi redan har en sekvens som så att säga symboliserar Stanley Cup-finalen 2019 – och förmodligen alltid kommer att göra det.
Ni vet, det där med ekon i evigheten…
• • •
Det går rykten om at Tom Brady ska sätta igång den traditionella banner-ceremonin.
I så fall lär hela North End få tuppjuck och Gaaaaden lossna från sin fogbotten (finns det nåt som heter så?) och glida ner under den mäktiga bron här intill.
• • •
Kolla, en baddare från Boden.

• • •
Ikväll kommer det hända något kontroversiellt kring Marchand, jag bara känner det på mig.
• • •
Hm, mitt namn i goal winning-poolen idag, plockat av Lönta Lindqvist för att jag inte hittar lotteriarrangören i tid:
Ivan Barbashev.
Well, med Sunken och Steen som kedjekamrater kan vad som helst hända.
• • •
Ser jag inte fel kommer Pasta Pastrnak till hallen med värsta PK Subban-hatten.
Vilken hjälte.
• • •

Men e:t då?
• • •
Nu känns det så där igen…som att det bara bubblar av kul och spänning och högtidlighet i hela gamle Bjurre Biff.
Det blir bara värre med åren det där, som Evert Taube diktade om något helt annat – och det blir dessutom bara värre, eller snarare mer underbart, för varje match i finalserierna,.
Insatserna stiger ju hela tiden, potten blir större och vårt slutliga klimax kommer närmare och närmare.
Halleluja, ber jag att få utbrista.
• • •
Now, det dom kommer göra på TD Garden-isen ikväll är svindlande svårt – även om alla inblandade får hålla sig till sina ursprungliga ritningar. Det handlar om den allra, allra högsta nivån i en extremt raffinerad och krävande sport – och dom som deltar i finalen hör till den allra yttersta eliten av en utvald skara som alls kan spela Stanley Cup-hockey.
Men tvingas St. Louis Blues dessutom göra det allra svåraste och byta strategi mitt i steget?
Svaret kommer snart.
Ha en underbar blockbuster-match, vänner!