ST. LOUIS – SAN JOSE 2-0 (Period 1)
• • •
Telefonerna på pressläktaren ringer av tornado-varningar hela förstaperioden – och frågan är om de inte ska utfärda larm på isen också.
Sharks försöker, det är verkligen inga fel på arbetsinsatsen, men de känns dessvärre trubbiga utan tre av sina vassaste spjutspetsar – medan Blues hamrar in puckarna på Jones så fort de får tillräckligt feta chanser.
It ain’t over til it’s over, som Yogi Berra i sin oändliga vishet slog fast, men hajarna vänder inte detta med mindre än ett mirakel.
Sirenerna ringer i vårkvällen…
• • •
Nä, Pavelski kom alltså inte heller till spel.
Det kan vara det allra hårdaste slaget för hajarna.
• • •
Och medan Binnington är så lugn att det nästan blir provocerande ser Jones ut som…ja, den han är, höll jag på att säga.
• • •
Bra killer-blick på Gunnarsson i båset under nationalsången. Rena Kronwall, faktiskt.
• • •
Er bloggare får jobba lite ikväll, stå upp på stolar och häva sig med armarna och så, men det gör inget. Tvärtom är det underhållande med lite fysisk aktivitet…
• • •
– Det är en jävla konstig handledare han har men fruktansvärt effektiv.
Sa Sunken om Tarasenkos specialare i förrgår.
Ja, satan.
• • •
Det är, mycket riktigt, ett mäktigt tryck i den väldiga ladan.
När alla 19 000 här inne förenas i det där blytunga ”Let’s go, Bluuuues”, då ryggar man nästan tillbaka en smula.
• • •
Wes McCauley, stjärnan i NHL:s domarskrå, haltar ut med demolerat ben och vi får vänta ett tag på backup-zebran Gord Dwyer.
Shark ville, misstänker konspirationsteoretikerna, ha in en kille som är mer införstådd med Joe-ska-ha-bucklan-temat…
• • •
Oops, Hästpolo åker på en saftig mot-tackling av Sammy Blais.
Då tänkte han antagligen ”Blais är bara bajs”.
Nej, förlåt puerila Per…
• • •
Sitter backup-domaren beredd med uniformen på såna här gånger, det är vad jag undrar.
• • •
Har de gjort Raketen på watch-partyt i San Jose?
Det kan vara det som saknas.
• • •
Nu tankar vi kaffe och ser sen om det fortfarande finns mirakel.

Det är 21 maj 2019 och St. Louis Blues ska spela sin största match – någonsin.
Nej, det uttalandet är verkligen inte bara hausse och hyperbol.
Blues har existerat i 52 år men aldrig vunnit en Cup – vilket är ett rekord; ingen annan NHL-klubb har funnits lika länge utan att få smaka champagne lagrad i Lord Stanleys pokal.
Men nu, ikväll, har de slutligen chansen att döda demoner som dansat i takåsarna, först i St. Louis Arena och sedan i nuvarande Enterprise Center, i fem decennier.
Slår de Sharks är de klara för Stanley Cup-final – mot Boston Bruins.
Jo, som vi varit inne på tidigare – de spelade tre finaler i rad 1968 till 1970, och blev svepta i samtliga, men NHL verkade i ett helt annat universum på den tiden.
Bara tolv lag ingick i ligan, Blues var en helt ny organisation och få här i Mellanvästern hade en relation till laget – eller sporten ishockey.
Det är efter den underliga startsträckan, under 70-, 80-, 90- och 00-talet, Blues vuxit in i kontexten i sin hemstad och blivit en verklig angelägenhet och skapat en längtan och en hunger efter triumf och upprättelse lika stark som den som bultar i en Puccini-opera.
Så det kan definitivt sägas:
En hockeymatch av den här magnituden, laddad med så enorma löften, har aldrig tidigare spelats i St. Louis.
Det ska bli en sann ynnest att få uppleva den live.
• • •
– Buckle up, det kommer bli en bumpy ride, sa piloten innan vi lyfte från San Jose och satte kurs mot Detroit igår.
Han ljög inte.
Jag har upplevt mycket vedervärdig turbulens i mina dagar, men ingen som pågått i fyra timmar i sträck – förrän denna måndagstripp över de nordvästra slätterna.
Till slut fick jag, som inte gillar skakiga flygningar mer än samtida Islanders-fans gillar John Tavares, ta till ett gammalt stridsrop:
Nu är det bara rock ’n’ roll som kan rädda oss!
En parad av glas till brädden fyllda med rödvin passerade sålunda min nedfällbara bricka och när det såsmåningom var dags att byta på DTW, och flyga ett betydligt mindre plan genom lika oroliga himlar ner till legendariska Lambert-flygplatsen, bara visslade Baloo bekymmerslöst.
Kom inte och säg något annat än att starka drycker kan vara bra ibland
• • •
Ja, ni har väl gissningsvis hört vid det här laget: EK65 har inte ens följt med Sharks till St. Louis. Inte Tomas Hertl, som åkte på en misstänk hjärnskakning senast, heller. Och vad beträffar Little Joe Pavelski gäller game-time decision.
– Andra får kliva fram istället, säger coach DeBoer på sin presskonferens efter morgonvärmningen och försöker låta stursk.
Men jag kan försäkra att det ilar av obehag och oro i mellangärdet på den gamle surkarten.
Det är enorma avbräck för hajstimmet – för att inte säga rent katastrofala. Tvingar de fram en Game 7 utan de pjäserna är det ingenting annat än en fantastisk bragd.
• • •
Det hinner komma fram åtminstone fem sjaviga karaktärer och be om pengar, eller bara för att få väsa konstigheter, när jag i tidiga morgonen står vid Brett Hull-statyn utanför Enterprise Center och väntar på min kompis Scottie.
Och jag blir inte det minsta förvånad.
St. Louis är en riktigt ruffig och sliten hårding till by, plågad av fattigdom och kriminalitet. Ingen annan stad på NHL-kartan kan mäta sig – inte ens Detroit och Newark.
– Nej, flinar Scottie när han till sist dyker upp, här promenerar man med rätt snabba steg. Det är ett tufft jävla ställe.
Var helt försäkrad – det blir Uber direkt från media-ingången till hotellet när krutröken lagt sig ikväll.
• • •
Ända sedan slutsignalen ljöd i Sharktank i söndags har bluesmännen insisterat på att de bara ser detta som en match i mängden de måste vinna.
– Men de som säger så bara ljuger, kluckar örebroaren Carl Gunnarsson när jag springer in i honom i Blues exceptionella omklädningsrum efter morgonskejten.
– Det är den största match som spelats i St. Louis och det går inte att hålla den tanken ifrån sig. Den återkommer hela tiden. Det bara är så.
Är det den största match du spelat själv också?
– Hm…räknas en final i JSM?
Nej.
– OK. Då är det den största.
Den uppriktigheten uppskattar en bloggare!
• • •
Hur tungt det nu än är för Sharks att inte kunna ställa Erik på isen den här infernaliska do-or-die-kvällen är det garanterat ännu värre för honom själv att sitta i fåtöljen hemma i Kalifornien och titta på TV.
Han har febrat så länge efter att få spela så här stora matcher, längtat och drömt om att vara med och hjälpa sitt nya lag till final.
Och så slutar det på det här sättet.
Fy fan.
Men really: Det har nu gått sex år sedan Matt Cooke stampade av honom hälsenan och faktum är att vår störste stjärna aldrig återhämtat sig efter den ruskiga skadan, inte till hundra procent, och det är svårt att frigöra sig från tanken att de som följt sedan dess, i fötter och ljumskar, på ett eller annat sätt är relaterade.
Så skuggan faller tung över Belleville, Ontario.
• • •
Blues omklädningsrum, ombyggt för två år sedan, är verkligen en häpnadsväckande syn.
Det är större – som ett NFL-rum, snudd på – och lyxigare än något annat jag besök, de i Toronto och New York inkluderade.
– Det är likadant i de andra delarna, som ni inte får se. De har satsat lite pengar här. Det uppskattar man ju, säger Sunken och skruvar av sig ett armbågsskydd.
Kan man tro, ja.
• • •
När de tror att ingen ser under eftermiddagsstiltjen repeterar de prisceremoni på Enterprise-isen – med det lilla bordet det är meningen att Clarence S. Campbell Bowl ska stå när matchen är över.
Jinx!
• • •
– Vad har de sagt nu då, undrar Papa Skutt när jag vaggar fram till hans plats i den betydligt mindre rymliga gästkabyssen.
– Vilka?
– Ja, gubbarna i Detroit.
Ha ha, han är så paranoid, den lille hästpolo-fantasten från de skånska slottens slätter.
Men okej då.
När jag skickade en bild från morgonvärmningen svarade 55 ”Fan vad röd han är”.
Chanserna att få Gus att säga något uppskattande om sina svenska mentorer i Detroit blir mindre och mindre…
• • •
Sunken flinar när han får höra att kompisen från Örebro, Gunnarsson, inte kan hålla tankarna på allt som ligger i potten ikväll.
– Gunnar, suckar han, jag får väl ta och hjälpa honom att lugna ner sig en smula.
Fast Bodens Finest är även han medveten om vad som står på spel, förstås.
– Man vet ju vad det är för match, sure. Men jag tycker ändå vi varit bra på att stänga ute såna tankar och när matchen väl börjar funderar man inte det minst i de banorna. Då är man bara helt fokuserad sitt jobb.
Fast, mja, man vet inte med örebroarn…
• • •
Give it up for Tim Heed.
Det är han som kliver in i laguppställningen istället för Erik och den förre SSK-, Skellefteå-, Växjö- och Malmö-profilen får väl se det som sitt livs chans.
Tänk om han dammar in pucken som ordnar en ny Game 7 i Sharktank…då blir han ju legendar forever.
• • •
Från min plats på pressläktaren – med delvis skymd syn, såvida jag inte ställer mig upp, goddammit! – tycker jag mig kunna identifiera stolen där jag satt och drack grogg under en grundseriematch mellan Blues och Red Wings våren 1999.
Jag var, som ni som följt den här bloggen länge känner till, här och hälsade på dåvarande bluesmannen Ricard Persson, min gode vän från Jämtland, och fann det helt fantastiskt att man verkligen kunde köpa sig en drink och sätta sig på läktaren och sippa.
I Borlänge Ishall hade de inte den servicen…
Det var för övrigt under samma resa Marc Bergevin – som också ingick i Blues backuppsättning på den tiden – tittade på mitt krullburr och bad mig ”knäppa hjälmen”, varpå Chris Pronger uppmanade mig att ”inte lyssna på Bergevin, under några omständigheter”.
Och så åt jag de bästa stuvade makaroner jag smakat, tillredda av Kattis Persson.
Om någon då sagt att, hey, om 20 år kommer du sitta på pressläktaren där uppe och se en avgörande konferensfinal mellan Blues och Sharks, då hade jag…nickat. Det var ju planen!
• • •
Så JFK – Jakob Forsbacka Karlsson – lämnar Nordamerika och skriver på för Växjö.
Det kanske är rätt drag just nu, och vill han hem så vill han, men jag tycker det finns väldigt mycket outnyttjad potential där och hoppas att han snart är tillbaka, så vi återigen får skriva ”Hey, hey JFK – how many goals did you score today”.
• • •
Här hade jag tänkt visa lite bilder, men den funktionen har plötsligt lagt av. Sorry!
• • •
Sharks stora hopp ikväll – förutom att det prekära läget i sig kan få dem att enas i en overklig push – är förstås att bluesmännen vad de nu än säger blir riktigt mjuka i knäna över insikten att de står på tröskeln till Stanley Cup-finalen och inte kan hantera situationen.
Ett är verkligen helt säkert:
Berubes pojkar vill INTE sätta sig på planet och flyga tillbaka till San Jose i morrn.
– Nä, grimaserar Sunken, fy fan, den långa flygningen vill man undvika.
Mm, men det är ofta det man vill undvika man måste ta sig igenom i Stanley Cup-slutspelet.
• • •
Som sagt, staden St. Louis har väntat länge på att få något att jubla åt och vara lycklig över – och då menar jag inte bara relaterat till Blues och hockey.
De har en fint baseboll-franchise i Cardinals, som vunnit World Series elva gånger, bland annat 2006 och 2011, men de förlorade NFL-laget Rams till Los Angeles för fyra år sedan och ingen här har förstås kunnat undgå stadens förfall, eller dess image i omvärldens ögon, så hårda tider råder i östra Missouri.
Och därför kommer det bli extraordinärt förväntansfull atmosfär i den här mäktiga arenan ikväll.
Det skulle betyda så förtvivlat mycket för hela St. Louis om deras bluesmän fick kliva in genom himlens portar, det skulle vara en sådan nåd, det skulle skänka hopp och tro åt alla.
• • •
Marcus Sörensen – Sören på Rören för oss här i bloggen – tar åter plats i hajstimmet ikväll, han också.
Då är det väl bara att hänga en då.
– Mm, nickar han, det vore ju inte dumt.
Håll koll på honom.
• • •
En annan sanning som säkerligen gnager lite obehagligt i bakhuvudet hos hemmaspelarna är att man inte KAN förlora Game 6 på hemmaplan när man har 3-2-överläge i en serie.
Då går det nästan ofelbart åt helvete i det yttersta avgörandet.
Därom kan både Dallas Stars och Vegas Golden Knights vittna.
Kort sagt:
Blues vinner ikväll – eller inte alls.
• • •
Är det inte alltid så att Tre Kronor gör några riktiga magplask, och blir utsatta för sågningar monumentale, i turneringar de till slut vinner?
Jag bara frågar.
• • •
När bloggen surrar med Hästpolo-Gustav tittar plötsligt Micheal Haley, på platsen intill, och säger, på ren svenska:
– Käften!
Nordamerikanska hockeyspelare får bara lära sig de mest användbara fraser på ärans och hjältarnas språk.
• • •
Från Boston rapporteras att Bruins på torsdag delar upp hela truppen för en riktig scrimmage i TD Garden – inför publiken.
Ja, nåt måste gamla björnar göra för att hålla temperaturen uppe när alla offer är fällda och det fortfarande dröjer nästan en vecka innan nästa hjord med tilltänkta diton vågar sig in på deras jaktmarker.
• • •
Undrar just hur korresoffan har det. Jag borde ringa dörrmännen och be dem åka upp till holken och sätta på tv:n så han får se årets hittills hetaste match…
• • •
Papa Skutt vill, som han uttrycker det, inte se på några sajter att garanterar Sharks-seger ikväll.
Sedan gör han, nästan, det i alla fall.
– Jag är helt övertygad om att vi vinner den här matchen, säger han.
There you go.
• • •
Det ska bli ”severe weather” i The Lou under kvällen. Det finns till och med risk för tornados. Det vore just snyggt. Hall förstörd, match avbruten, Western-vinnare kan inte utses förrän ny match spelats nån annanstans, hela Stanley Cup-schemat välts över ända…
• • •
Om Alex Steen är den som sätter tonen för hela Blues-skvadron, då behöver inga blågulvita supportrar vara oroliga för han utstrålar en magnifikt lugn och trygg pondus när han patrullerar omklädningsrummet under förmiddagen.
– Vi ska spela vår brand of hockey och fokusera på det vi är bra på. Då ska det här gå bra, säger han och klappar sedan till bloggen i ryggen och försvinner ut i environgerna.
• • •
Melker har inte offrat någon get. Inte ens en kyckling.
Men jag sa ju…
• • •
Kollegor vittnar om att stora delar av downtown-kvarteren runt Enterprise nu är packade med fans – som pumpar Laura Branigans ”Gloria” på repeat.
Att den bortglömda 80-talsdängan blivit hela St. Louis hymn är en av hela slutspelets festligaste storylines.
Så kul – och sjukt.
• • •
Bloggens outfit?
Svart grund, som alltid – och så har jag osäkrat den beigea kavajen som alltid är med när hockeyhistoria skrivs.
• • •
Skulle det vara så att ni tycker att jag missar något ikväll ber jag redan nu att få skylla på att jag jag istället för mest ser en massa journalistflintar på pressläktarraden framför mig.
• • •
Ja, pojkar och flickor, damer och herrar, vänner och fiender: Nu är vi framme vid ett av de stora idrottsblicken i staden St. Louis historia – och en av de definitiva höjdpunkterna NHL-säsongen 2018-2019.
Ta ett djupt andetag.

SAN JOSE – ST. LOUIS 0-5 (Slut)
• • •
Mycket tjafs och trams på slutet, jaja.
Det är givet.
Hajarna känner ju att konferensfinalerna håller på att rinna dem ur händerna.
Redan innan tredjeperioden är de totalt utspelade och under slutakten sitter halva manskapet skadat i omklädningsrummet.
Hence:
De har inte en sportkepa.
Erfarenheten har lärt oss alla att inte dra förhastade slutsatser efter enstaka matcher, men jag har just nu mycket svårt att se något annat än att Blues fångar det här ögonblicket och går för the kill på tisdag.
• • •
Sunken hymlar inte om att bluesmännen vittrar blod när de ser Erik grimasera i plågor – och de har inga som helst planer på att göra det lättare för honom.
Tvärtom.
– Det märks att han har svåra smärtor. Jag tycker inte han var lika rapp idag som han var i förra matchen och inte heller då såg han helt hundra ut. Vi får se om han spelar nästa match. Om han gör det är det bara att ta honom på samma sätt och se till att han får vända så mycket som möjligt, för det kan inte vara så skönt för honom just nu.
I krig och kärlek är allt som bekant tillåtet – och i stora Stanley Cup-matcher likaså.
• • •
Matchen i Enterprise på tisdag ÄR den största som någonsin spelats i St. Louis – och tillika den största de flesta av lagets spelare, inklusive Alex Steen, varit del av.
Men det vill de inte höra talas om.
– Nej, så tänker vi inte. Vi fokuserar bara på uppgiften vi har framför oss och den består i att vinna en hockeymatch. Det är det hela, inpräntar just Alex.
Samma tongångar hörs från flera håll och det borde vara ljuv musik för Blues-fansen.
De ärrade gossarna vet uppenbarligen hur den här laddade situationen ska hanteras.
• • •
– Vi har varit här förr, muttrar en butter DeBoer. Vi var tvungna att åka till Vegas och tvinga fram en Game 7 och jag är helt övertygad om att vi kan göra det igen.
Mm, men då hade de inte två utmattande Game 7 under bältet och skadelistan full av tunga pjäser.
• • •
Hej och då, fina vänner. Nu packar vi ihop i San Jose och reser vidare.
Vi hörs från St. Louis på tisdag kväll.
Då spelas den största matchen på hela den här säsongen, så den kan ni icke missa.

SAN JOSE – ST LOUIS 0-5 (Slut)
• • •
Textproduktion pågår i San Jose, sen kommer det en slutrapport.

SAN JOSE – ST. LOUIS 0-3 (Period 2)
• • •
De kan börja duka för den största match som någonsin spelats i St. Louis.
Ren och skär utklassning pågår ju här, Blues kommer vinna och kommer på tisdag kväll ha chansen att spela sig raka vägen in i Stanley Cup-finalen.
Då skulle vän av ordning kunna påpeka att vadå, de spelade ju tre finaler i rad 1968, 1969 och 1970 och det är i och för sig sant, men det var en helt annan era och klubben alldeles ny och mest en kuriös egenhet i sin hemstad..
Nu kommer hela St. Louis – som längtat längre än någon annan på sin första Cup – sluta upp som
Så tisdag, brothers and sisters – ett ögonblick av enorm magnitud väntar på oss där och då.
• • •
Hajarna som började så bra idag…
Fuck.
Långa sekvenser i den här perioden blir de helt utspelade och har lika svårt att ta sig ur egen zon som Storbritannien har att ta sig ur EU.
Det är och förblir ett av hockeyns största mysterier att så bra hockeyspelare med så tät frekvens kan spela så kackigt.
• • •
Han kanske aldrig tänker tanken, men när Tarasenko stormar fram och sätter straffen som definitivt avgör den här duellen åker han faktiskt rakt in i ett av de där definierande, omvälvande ögonblicken vi använder som ledmotiv i bloggen idag.
• • •
Hu, ser hemska videoklipp från hemmabåset där King Karl sitter och tar sig åt ljumskarna och grimaserar illa.
Stackars människa.
Har ni haft krångel med ljumskarna nån gång? Det är vidrigt, det går som stötar genom hela underredet gång efter gång efter gång.
• • •
Vet ni vad som hände under Blues tre första första finaler?
De blev svepte – tre gånger i rad.
Det kan man kalla tungt.
• • •
Meddelas kan att Lönta Lindquist i detta nu sitter här på pressläktaren och äter – morötter!

Ja, det är såna små, som Vito Spatafore mumsade på i ”Sopranos”.
• • •
Nu ska vi se om jag kan lägga upp en lite videosnutt och visa hur det ser ut när de under det Indiana Jones-inspirerade introt sänker ner hajhuvudet i tanken.

• • •
Well, Sharks såg ju helt tillplattade ut i slutet av sista matchen mot Vegas också.
Då vet vi vad som hände.
Men blixten slår inte ner på samma ställe två gånger, va?
Det blir do-or-die-matchen i Enterprise Center på tisdag, det är vad jag tror.

SAN JOSE – ST. LOUIS 0-1 (Period 1)
• • •
God morgon och hallå.
Här är det sannerligen ingen som längtar tillbaka till kudden och sängvärmen.
Tvärtom – Game 5 bara kreverar i ett veritabelt moln av krutrök.
Kära nån vilken action, vilken speed, vilken intensitet och vilka målchanser vi får uppleva tio första minuterna.
Bästa morgonshowen sedan “Scoby Doo” julen 1979.
• • •
Vad sa vi om Blues egen Coyle- och Mojo-kedja?
Det är Mighty Sunken Sundqvist som, med en haubits hämtad direkt från garnisonen hemma i Boden, drar first blood i hajtanken.
• • •
Ojvoj, vad hinner det gå – femton sekunder?
Då har Evander Kane – efterlyst på lokala mjölkpaket senaste dygnen – en rökare i stolpen.
Ett mål där hade ju suttit som körsbäret på gräddtårtan, men så kul skulle Bay Area inte ha.
Redan den sekvensen sätter dock tonen för hela inledningen.
• • •
Hm, nej, EK65:s ingripande innan baklängesmålet är inget man kokar vaniljsås på.
Han slår en passning på fötterna Dillon och ställer sig sedan och skymmer Jones så Sunken kan damma in sin rökare.
Så kan det bli när man, egentligen, inte är i stridbart skick.
Bra att veta dock:
Sånt skakar Landsbro bara av sig, han blir inte skärrad och börjar spela som att han är rädd för att begå fler misstag.
• • •
James Hetfield, Metallica-sångaren, dyker upp på jumbon – i inspelad form – och eggar publiken med lite rop och skrik.
Nu väntar vi bara på Neil Young.
Han är också stor hajsupporter.
• • •
Melker har uppenbarligen underlåtit att offra getter och kycklingar till hockeygudarna.
Bara att göra.
Det finns inga andra alternativ längre.
• • •
Det är underbart att slippa träffa Örebroarn här på pressläktaren nu i pausen.
Inte för att det i sig är otrevligt – tvärtom – men det känns mycket bättre att se honom på isen när de stora ögonblicken skapas.
• • •
Precis nedanför Auxillery-boxen har vi en bastant gosse som får Gris-Olle på Garden att framstå som en pojkscout.
Den här verkar vara medlem i Sons of Anarchy – som väl höll till här i trakterna? – och har en stämma som antagligen ger utslag på Richter-skalan.
Vore jag Sharks-spelare skulle jag inte våga annat än att spela mitt livs hockey.
• • •
Blues spelar smart bortahockey idag igen, men när de väl går till anfall tycker i alla fall jag det känns som att de kommer fram lättare än hajarna — och skapar giftigare chanser.
Är det dags att börja kolla hur man tar sig mellan Massachusetts och Missouri redan nu, månne?
• • •
Kaffe i hockeykyrkan serveras nu!

Ett liv är så långt – och ögonblicken som formar och definierar det så korta.
Allt kommer verkligen, som Bud Fox konstaterar i ”Wall Street” när han ska möta Gordon Gekko för första gången, ”down to a few moments”.
Enstaka beslut vi tar, random händelser vi är med om och tillfälliga ingivelser vi får avgör i allmänhet hela våra levnadsbanor.
För inga andra är det lika sant som för de som uppträder på idrottens största scener.
De kämpar och sliter och plågas och blöder i tusentals matcher och tävlingar.
Sedan är det en enda sekvens, några få sekunder, som bestämmer vilka de är i omvärldens ögon – och hur de skrivs in i historien.
Ett skott, en fint, en lyckosam studs i kaoset runt kassen – eller en förfärlig tabbe – kan bli allt.
Som för Stephane Matteau.
Han spelade 848 grundseriematcher och 109 slutspelsditon under sina sexton säsonger i National Hockey League. Men hela hans arv, hela hans gärning, finns fångad i ett litet fragment av tid från 1994 – infruset i evigheten – när han råkade snubbla in den avgörande pucken i en mytomspunnen Game 7 på Madison Square Garden och skickade New York Rangers till Stanley Cup-final.
”Matteau, Matteau, Matteau”, var allt kommentatorn Howie Rose lyckades få ur sig – och formulerade samtidigt resten av livet åt den försynte fransk-kanadensaren.
Likadant kommer det vara för Lars Eller.
När allt är sagt och gjort är det för sekunden i T-Mobile Arena i Las Vegas 7 juni 2018 när han störtade in i målgården bakom Marc-Andre Fleury och stötte in pucken som gav Washington Capitals första Stanley Cup-titeln genom tiderna han kommer vara ihågkommen och älskad.
Den aspekten är ett av de främsta skälen till att matcher som den vi ska se denna egenartat regniga och kalla söndag i San Jose känns så stora, så episka, så laddade.
När den börjar vet vi ingenting om vad som ska hända. Den är ännu en oskriven saga, en historia som inte fått form och innehåll ännu.
Men när den efter 60 effektiva minuter – eller mer! – nått sin slutpunkt kan den likafullt ha stöpt om ödet och givit hela karriärer ny gestalt.
Nej, denna matiné avgör inte utgången i västra konferensfinalen definitivt – det ska spelas en Game 6 i St. Louis på tisdag, vad som än händer – men den kan öppna vägen rakt in i Stanley Cup-finalen för endera laget.
Så det där ögonblicket, de där omvälvande skärvorna av odödlighet, bara väntar på lejonen som alldeles strax stormar ut på den nyspolade isen i Sharktank.
Erik Karlsson, Ryan O’Reilly, Logan Couture, Vladimir Tarasenko, Brent Burns, Jaden Schwartz, Joe Pavelski, Oskar Sundqvist, Big Joe Thornton, Alex Steen…allihop kan åka rakt in i sina karriärers klimax.
Som Bud Fox också säger om de few moments det comes down to:
– This is one of them.
Embrace it, boys.
• • •
Jaha, ni glada där ute i den digitala spenaten – efter några dagars förvirrat kryssande i Silicon Valley är bloggen alltså tillbaka i skarpt läge.
Get used to it, ber jag att få förkunna.
Från och med nu ”sänder” jag varje match som återstår av NHL-säsongen 2018-2019 live, alla logistiska och utmattningsbetingade hinder be damned.
Det är alltså nu det börjar på allvar…
• • •
Att höra klockan ringa vid 07.30 för att det ska spelas hockeymatch känns minst sagt lugubert. Som vore man småbarnsförälder och skulle köra sina knattar till nån kall hall i utkanterna av Hallstahammar.
Men vi har matiné monumentale här borta idag. Klockan är de facto bara 12.00 när pucken släpps i Sharktank, så ingen snooze för Bjuppe Biff – det är bara att gå upp, ta en kall dusch, svida på kostymen och dundra iväg i gryningen.
Men undrar dock: Hur reagerar The Bohemians of Bay Area på att behöva spela redan nu?
Något säger mig att EK65, Burns, Jumbo Joe, Evander Kane och Tomas Hertl är lika glada över att behöva stiga upp i svinottan som Alex Ovetjkin och hans vapendragare i amerikanska huvudstaden.
I så fall kan allt ta en ände med förskräckelse idag.
• • •
Ännu har inga Sharks-fans kommit fram och sagt ”Hello Biffen, kan du göra Raketen för oss”, men jag räknar kallt med att det kan hända…
• • •
En annan fråga, orelaterad till klockslaget, är förstås hur Erik mår.
Han spelade mycket sparsamt i tredje perioden i fredags, trots att Sharks jagade kvittering, och det indikerar att något inte alls är som det ska.
Sure, han bar Ottawa genom ett helt slutspel på en fot för ett par år sedan, men det är förstås ett jäkla aber för hajstimmet om han inte hålla gaspedalen nertryck hela tiden.
Också:
Det är väl själva fan att den största artisten vi har aldrig får vara helt frisk och hel.
• • •
Igår kväll satt en kvintett murvlar på mikrobryggeriet Uproar, beläget på svängiga 1st Street, och ni tror mig inte men Mister Steak och Ribs Bjuppe Biff höll på att föräta sig på gratinerad blomkål.
Sånt tjafs tittar jag vanligen inte ens åt, men faktiskt – det var sensationellt gott.
Det var lokala pilsnern Golden Ticket också.
• • •
Berube ser nöjd ut när han i arla morgonstunden möter pressuppbådet i det så kallade intervjurummet här i environgerna – i synnerhet när han får frågor om hur mycket hans pojkar tacklas.
– Jag gillar hur vi gör det nu. I första matchen smällde vi bara utan att tänka oss för. Nu ser vi till att ha pucken under kontroll. Och tacklas ändå.
Såpass.
• • •
Halva San Jose är avstängt idag. Inte för att Sharks spelar utan för att Viva Calle – ett gatlopp där vem som helst får delta, med cykel eller skateboard eller whatever – arrangeras samtidigt.
Synd inte Calle Johansson är här då.
Nej, förlåt…
• • •
Nog vore det, vad heter det…intressant!…om Patrick Roy fick coachjobbet i Ottawa.
Han kanske inte är bra, men han är tvivels utan färgstark.
• • •
Enligt DeBoer är Erik ”OK”, men han säger också att han har några killar som ska testas på matchvärmning innan man avgör om de kan spela eller inte.
Hm.
• • •
Frukost har aldrig varit min grej, det tar i allmänhet många timmar innan jag får aptit, men när de dukar upp så förföriskt som i pressloungen idag blir jag rena Eken och hugger för mig av både frukt (!) och äggröra (med mycket tabasco på!) och bacon och korv och grits – och sitter nu här på pressläktaren mätt och belåten som King Robert i första Game of Thrones-säsongen.
• • •
Alla närvarande i mitt skrå tror sig veta att det till slut kommer bli en Game 7 även i den här serien.
Well, ja, stjärnorna tycks onekligen ha formerat sig på det viset på himlavalvet.
Men jag säger så här:
Om Sharks vinner idag blir det definitivt Game 7, för de är fantamme patologiskt oförmögna att göra två bra matcher i rad.
Vinner däremot Blues tror jag dock att dom tar det hemma i Enterprise Center på tisdag.
Vad har spårets drottningar och kungar för teorier?
• • •
Vi klagade lite på stämningen i hajtanken de första två matcherna i den här serien och tyvärr är det väl så att starttiden 12.00 inte direkt främjar ramalama.
Bara de mest hängivna Gris-Ollar hinner öla upp sig ordentligt den här tiden på dygnet – alla andra har halva kroppen kvar i sängvärmen, liksom.
I gengäld kan gott om kids komma hit och ha roligt utan att deras päron hotar att ta hem dem i förtid, ens om det blir övertid.
Det gör alltid allting lite roligare.
• • •
Det gläder mig, å de gamla nöjesjournalist-kollegornas vägnar, att Nederländerna vann Eurovision-hallabaloot igår.
För min del handlade den där tävlingen, när jag bevakade den, bara om vilket land jag skulle få spendera en vecka i året därpå och Holland känns därvidlag som en liten dröm.
• • •
Hockeyspelare brukar ofta påstå att de aldrig tittar på matcher när de inte spelar själva, men låt mig gissa att de flesta Boston-björnar sitter parkerade i sina soffor och spanar in det kommande finalmotståndet just nu.
Kanske har de rentav lagsamling hemma hos Bergeron eller Marchand och tittar ihop.
Nåt måste de ju hitta på i väntan på nästa match – fortfarande en dryg vecka bort.
• • •
Bloggen har sin ljusblå, sommarlätta kavaj idag.
Den brukar borga för stor hockey.
• • •
En trio som verkligen tycks vara redo för de där stora, omvälvande ögonblicken är Alex Steen, Sunken Sundqvist och Ivan Barbashev.
Senaste tre matcherna har den formationen – fjärdekedjan, typ – varit lika nyttig för Blues som Mojo- och Coyle-linan varit för Bruins.
Det är, som vi så ofta tjatat om här, just den sortens killar som måste ta tre steg framåt om lag djupt inne i playoff ska ha någon chans och well, here they are.
• • •
Tio minuter innan lagen kommer in för matchvärmning spelar DJ-stjärnan i Sharktank The Clashs ”Train in Vain”.
Det ska han ha en stor jävla eloge för.
• • •
Sharks har också pjäser som BORDE vara beredda att kliva fram och omfamna möjligheten att stanna tiden idag, men några av dem är missing in action sedan fler veckor tillbaka.
Evander Kane, Tomas Hertl, Kevin Labanc, Marcus Sörensen och Brent Burns – det är fan upp till dem nu.
• • •
Det visste jag inte, men Steve Wozniak – han som startade Apple ihop med Steve Jobs och fortfarande bor kvar här i Silicon Valley – är hardcore Sharks-fan, har säsongskort sedan många år och tar sig till och med på bortamatcher.
Idag står den vanligtvis skygge keruben och hojtar i match-jersey på bild i lokaltidningen Mercury.
Se där, en liten kändis kvar på NHL-läktarna ändå.
• • •
Erik är i alla fall med på värmningen – och ser ut som vanligt.
• • •
Stunden som kan förändra allt är alldeles strax här och vi tar och ger Bud Fox slutordet innan startskottet går.

En liten saga om när Biffen Baloo går på watchparty med Douglas Murray i San Jose.

Avaya Stadium, belägen intill landningsbanan på San Jose International, är vanligen skådeplats för MLS-laget Earthquakes hemmamatcher, men den här fredagen har några hundratals hockeyfans samlats på en gräsplätt bakom ena kortsidan för att se fjärde matchen i konferensfinalen mellan lokala favoriterna Sharks och St. Louis – spelad i Enterprise Center i Missouri – på en storbildsskärm



– Det är lite lite folk, konstaterar Crankshaft medan han kränger av sig en jacka så han kan posera i Sharks-jersey, givetvis med gode vännen Joe Thorntons nummer 19 på ryggen.
– Under några av matcherna mot Vegas och Colorado var det absolut fullknökat. Man såg inte en fläck av gräset . Men nu har det varit taskigt väder och matchen är ju inte direkt avgörande, så det blir inte riktigt samma drag.
Nå, de som kommit har i alla fall kul, för om inte annat får de träffa Crankshaft. Han är fortfarande folkkär som en hel Lasse Berghagen efter sina åtta år som Sharks tuffaste back och precis alla på watchpartyt vill hälsa på honom.
Han poserar på bilder med små knattar, skriver autografer åt andäktiga tonåringar och pratar med gamlingar som vill veta om hur det var den där gången när han sänkte Ryan Kesler med en atombombstackling.





Och bjässen från Stockholm – som jobbar åt Sharks med affärsutveckling och dessutom driver klubbens alumni-verksamhet – tar sig tid med alla.
– Douglas är en en fantastiskt vänlig person. Det är därför han är så populär. Det, och för att han var ett sånt jävla monster på isen, skrockar Danny Miller, speaker i Sharktank och tillika den som håller i kringarrangemangen under watch partyn som det vi bevittnar.
Crankshaft lovar också alla han pratar med att Sharks kommer vinna duellen i St. Louis.
– Jag känner det bara på mig, säger han.
Sedan börjar matchen – och efter 35 sekunder vallar Barbashev in 1-0 till Blues.
– Fan också, grymtar Mister Murray. Kom, vi går till baren.

Under reklampauserna i sändningen från St. Louis underhåller speaker Miller med olika slags aktiviteter och Dogge är inblandad i det mesta.
Han drar lotter och leder ramsor och poserar på ännu mer bilder med ännu fler fans.
Dessvärre får herrarna plötsligt för sig att blanda in Douglas gäst i föreställningen också.
– Det här, hojtar den roade djurgårdaren, är en superkänd journalist från Sverige som heter Biffen. Kan jag få höra er alla hälsa honom på honom med ett eftertryckligt ”Hello Biffen”.
Ett par hundra Sharks-fans svarar direkt:
– Hello Biffen!
Jag hälsar fåraktigt tillbaka och tvingas också säga nåt i mikrofonen om att jag tror att Sharks tar hem cupen i år.
Sedan föreslår Dogge att jag ska leda publiken i ”Raketen” också – som Kungen med scouterna – men det ska jag verkligen inte.
– Han får hellre köra över mig som han körde Andrew Shaw mot Chicago för några år sedan, gör jag klart när Miller insisterar.
Crankshaft har mycket kul.
– Vi måste leta på någon som filmade när de ropade ”Hello Biffen”, tycker han.
Det måste vi inte alls.

Uppe på bildskärmen stretar Sharks på för att få till en kvittering men kommer ingen vart, så Crankshaft lägger sig på en uppblåsbar säng han fått av Q – Earthquakes officiella maskot.

– Det här kommer hjälp Thornton att sätta en puck, deklarerar han.
Då gör Tyler Bozak 2-0.
Den blågule bjässen far upp och sparkar iväg sängen med sån kraft att maskoten nästan ser rädd ut.
Det löser Crankshaft med en kram.


Jag får en jag också – av Q.
Sen går vi till baren igen…
Andra halvan av matchen ser vi, något otippat, på en BBQ-restaurang vägg i vägg med Avaya-stadion.
Så fort vi fått in ribs och korvar och brisket och öl och bourbon är kompisen Thornton bara millimeter från att vräka in en puck på den omöjlige Binnington.
– Aaaaaah, vrålar Dogge så en servitris som råkar gå förbi sånär får hjärtstillestånd.
– Oj, ursäktar han sig, jag ville inte skrämmas. Men det är ju Sharks på tv…
Det är ju det och till slut, knappt sju minuter in i tredje perioden, lyckas Tomas Hertl faktiskt reducera.
Då skriker Crankshaft ännu mer, men servitrisen är beredd och svimmar inte. Hon bara tittar storögt på honom.
– Nu tar vi det här, lovar mannen som förr uppträdde i tröja nummer tre och river en strimma saftigt kött
Det går dock trögt och ju närmare slutsignalen vi kommer, desto större blir frustrationen vid bordet.
– Den där jäveln, ryter han om en Blues-spelare vars identitet ska förbli en hemlighet, honom skulle man….ja, vi låter bli att berätta vad man ”skulle” också.
Trots hård forcering i slutet, och en lång radda icing-puckar från Blues sida, går det inte. Sharks förlorar till sist med 2-1 och Dogge muttrar bittert ner i bbq-såsen.

Men han repar sig snabbt.
– Vi tar det i de två kommande matcherna istället. Nu beställer vi in mer, hojtar han.
Kvällen hinner bli hyggligt sen innan vi är färdiga med det vi har på tallrikarna, och i glasen, och sängen lockar.
– Ja, för mig med. Jag ska upp och spela tennis vid åtta, meddelar Crankshaft och det kan han ju försöka lura i någon annan.
Men mycket riktigt:
När jag vaknar framåt förmiddagen ligger ett sms sedan länge och väntar i mobilen.
– Vaknat ännu? Jag har just spelat i två timmar.
Konklusion:
Douglas Murray är fortfarande kung – och den som är i San Jose på tisdag, under Game 6 i St. Louis, bör inte missa chansan att gå på watch party och träffa honom!

Good evening, hockey lovers!
Som jag förvarnade om blir det ingen vanlig blogg under stundande Game 4 mellan Blues och Sharks.
Jag ska på watchparty på Avaya Stadium i San Jose med en gammal haj – känd bland annat för 412 utvisningsminuter på 518 matcher… – och kommer, tror jag, inte kunna uppdatera som vanligt.
Istället planerar jag en mer utförlig rapport, framförallt visuellt, i morgon.
Hoppas ni får en fin och givande stund i spåret i alla fall.
Personligen har jag en känsla av att ett förbannat Blues kommer samla sig till slutspelets hittills mest rungande insats – medan The Bohemian From The Bay Area, som sällan står för två övertygande insatser i rad, nog ämnar tugga på en tandpetare (i bildlig mening alltså) och ha det lite soft.
Men den som lever får se.
Igen:
Enjoy the night!

CAROLINA – BOSTON 0-4 (Slut)
• • •
Boston Bruins är tillbaka i Stanley Cup-finalen.
De sveper Carolina i fyra raka och avslutar med att nolla sin utmanare och det finns inte mycket annat att säga än ”grattis”.
Björnarna har varit bättre – ja, klart bättre – konferensfinalen igenom och just nu känns det osannolikt att Sharks eller Blues ska kunna hindra dem från att bärga bucklan igen.
• • •
Samtidigt:
Bloggen lyfter på Stetson-hatten för Carolina Hurricanes och deras otroliga fans.
De har stått för en fantastisk säsong, skapat otroliga folkfester som gjort hela NHL roligare och briljerade verkligen i serierna mot Washington och Islanders.
Och se publiken i PNC, som står kvar och hyllar sina hjältar – förlusten till trots.
Magnifikt.
• • •
Bäst av allt:
Ett år efter att han tvingades se de gamla kamraterna i Washington – som han upplevde så många sorger med – vinna cupen får Mojo Johansson själv chansen att gå upp i sitt livs första final.
• • •
Visst kommer Chara ut för handshake och Prince of Wales-ceremoni.
Men nej, han tar inte i pokalen.
Jag, som bara flyger i ett visst par kalsonger, förstår precis…
• • •
Tack alla ni som till slut anslöt i spåret, det blev ju en trevlig kväll och natt.
Imorrn blir det lite speciellt. Jag ska på watch-party med en viss folkhjälte här i San Jose och där är det oklart hur mycket jag kommer kunna blogga, men jag lovar att försöka skicka in nåt inlägg då och då.
Häng med – mycket bilder utlovas!