CAROLINA – BOSTON 1-2 (Period 2)
• • •
”Boston Bruins är klara för Stanley Cup-final”, skriver jag efter halva mittperioden.
För precis det vi sa skulle hända när Canes inte tillvaratog sina chanser i första, well, det händer.
Björnarna, som tålmodigt väntat på att stormen ska bedarra, tar över och gör två mål som för hemmaspelarna måste framstå som plågsamt enkla och plötsligt är det helt tyst i North Carolina.
Men Calvin de Haan – han vi alla väntat på… – tänder hoppet med en strumprullare mellan benen på Tuukka.
Nu finns i alla fall en liten chans att det blir en del att skrika och hyperventilera åt i tredje.
• • •
Just ja, Nordy Nordström var ju Hurricane i tre säsonger – fram till förra våren.
Nu säger han ”tjena, minns ni mig?” till den klubbledning som inte ville ha honom kvar – och slår den förträffliga passningen Wagner gör 1-0 på.
• • •
En repa i Tuukkas blänkande lack.
Så får vi nog lov att beskriva det där de Haan-målet.
• • •
Det verkligt besvärande för Carolina är att de inte kan skylla den här i alla fall delvis, ska vi kalla den omogna, insatsen på att truppen är så oerfaren.
Det är ju en av de mest rutinerade som finns, Mister Game 7 himself, som sätter tonen med sin hemska förstaperiod.
Han ska be sina yngre kollegor om ursäkt om det det här skiter sig.
• • •
Min vän som flög från San Jose vid 06 i morse och nu sitter i PNC hälsar i ett sms att han aldrig varit tröttare i sitt långa liv.
Det meddelandet dämpar ångesten över att inte vara på plats.
• • • 
Det här kan fortfarande betyda att laget som svepte ett lag som svepte ett annat lag själva blir svepta.
Hm.
• • •
Haha, Kenta – perspektivsoffa? Vad i hela friden är det? Låter helt förfärligt.

• • •
Solen lyser ännu över Kalifornien, jodå.

CAROLINA – BOSTON 0-0 (Period 1)
• • •
Det hjälper inte om man köper bästa köttbiten hos bäste slaktaren – har man inte en fungerade spis hemma i köket blir det ingen femstjärnig måltid i alla fall. Ja, det blir ingen överhuvudtaget.
Den liknelsen kommer av sig själv när jag ser Hurricanes i afton.
De gör sin klart bästa period i hela serien och radar upp chans på chans på chans.
Men de de får så att säga aldrig upp värmen på spisplattan och nollan lyser fortfarande fet i protokollet.
Risken är stor att det betyder att det till sist blir tomt på tallrikarna, för att nu dra det här temat alldeles för långt.
Hur många gånger har vi inte sett det, hur ett lag jagar och spelar briljant men inte gör mål – och istället smäller det plötsligt på andra sidan isen istället.
Samtidigt har de förstås inget annat väl än att fortsätta vrida reglagen i botten och hoppas att en gnista till slut tänder (herregud…).
• • •
Att Brandon Carlo börjar med att skicka pucken över plexit indikerar att Bruins verkligen är lite tagna inte bara av Canes ursinniga start utan även av rent kolossala öset i på läktarna.
Told you…
• • •
Alltså, jag kan kan inte erinra mig senast vi såg en målvakt spela så stor slutspelshockey som Tuukka gör just nu.
Kanske han själv i konferensfinalen 2013 – eller Quick 2012. Eller, vänta – Tim Thomas 2011! Där kan vi ha namnet.
Han gjorde också matcher som efterträdaren gör ikväll, när det var han mot ett helt lag – och han vann.
• • •
Brad Marchand kanske har en poäng i att Justin Williams inte agerar som en kapten ska hela tiden.
Utvisningarna han drar på sig under flera privata uppgörelser med Torey Krug är inte smarta.
• • •
Men snälla nån, det var ju en bedrift av Teräväinen att INTE göra mål med halva kassen öppen i första bytet.
Hur…?
• • •
Vissa domslut kommer lite sent ibland, kan jag tycka.
• • •
Hittills har Hamilton The Pig stått för en mer imponerande insats än Hamilton The Defenseman.
Han gör det löjligt enkelt för Tuukka under fyra-mot-tre och fem-mot-tre-lägena.
Vem tror han att det är som står där? Scott Darling? Tyvärr, det är hetaste Conn Smythe-kandidaten. Han släpper inte in några meningslösa slagskott han ser hela vägen.
• • •
Här på västkusten är klockan nu bara 18.00 och solkatterna gnistrar Pacific Ocean, så jag ska nu ta och ställa mig i fönstret och titta på dem en stund.

Nu, ikväll, avgörs den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2019.
Inte en teknisk mening – det är blott den tredje matchen mellan Hurricanes och Bruins som avgörs i PNC Arena och vad som än händer ska fyra matcher spelas i alla serier.
Men ni vet och jag vet och alla inblandade vet: Går björnarna upp i 3-0-ledning är det slut.
Finito.
Game over.
För då måste Canes vinna fyra raka, varav två i TD Garden, och morsning korsning – det finns inte en chans.

Så:
På något vis är Rod Brind’Amours Bunch of Jers således tvungna att samla sig till årets – ja, för flera av dem handlar det rentav om hela livets – insats ikväll.
Det räcker inte bara att spela bättre än i förra matchen, i söndags.
De måste spela OERHÖRT mycket bättre.
Personligen hoppas jag att de klarar det. Inte för att jag håller mer på Canes än på Bruins, men det vore skoj om det inte var över på en gång. Vi vill ju ha drama och spänning och långa serier som suger musten ur oss.
Men jag tvivlar starkt.
Bruins har helt enkelt varit så mycket bättre och och björnflocken är fullspäckad av gamla playoff-warriors som vet att man inte kan vänta utan ska hugga när motståndaren har halsen blottad.
We will see.
Men tag i er i akt, mina kamrater.
Det är konferensrundans första avgörande ögonblick vi har framför oss.
• • •
Här på den västra planhalvan har bägge lagen och alla journalister och hangarounds idag lämnat San Jose och – via connections över hela kontinenten – flugit till St. Louis.
Utom bloggen.
Jag stannar i Kalifornien och kommer, enligt känt gammalt upplägg, vara kvar här i väntan på Game 5 på söndag.
Lite andra jobb ska göras och det blir så mycket stök och krångel att flänga fram och tillbaka när serien ändå inte kan avgöras – och antagligen går till Game 7, varmed det blir till att flyga så det räcker nästa vecka.
Så be ready – i veckan följer en räcka hotellrumsbloggar. Plus, med lite tur, en annan rolig grej.
Just nu sitter jag nere på the Monterey Peninsula, söder om Silicon Valley – för där är det som vanligt någon mässa och omöjligt att få tag i rimliga rum – och har småbedårande utsikt över Stilla Havet.
Den – utsikten – ska förhoppningsvis kunna inspirera till stordåd.
• • •
Vad som möjligen ändå kan tala för The Bunch of Jerks är just PNC Arena – vulkanen i skogen utanför Raleigh.
Där har de hittills varit oslagbara under sitt första slutspelsframträdande på ett decennium och helt klart – trycket i den fullpackade ladan kommer bli en utmaning för B’s.
Bergeron och Chara och Marchand och Mojo och de andra har upplevt mycket genom åren, men knappast atmosfär lika fysiskt förtätad som den de åker in i nu.
Inte har de haft Hamilton The Pig mot sig heller…
• • •
Just som jag hade parkerat utanför en Jack In The Box nånstans i den ljuvligt kuperade Cannery Row-trakten i eftermiddags, och rotade i panik i resväskan efter ett presskort jag trodde jag hade glömt på rummet i San Jose, ringde Gabe The Babe Landeskog och berättade om bakgrunden till sitt VM-beslut.
Sedan var det bara att sätta sig i cheese burger-oset och randa en text.
Så kan det också gå till.
Och med det samtalet, och den texten, är Vilka-kommer-till-VM-operationerna över för den här gången. Grönborg har spikat truppen, inga andra kan bli aktuella ens om tredjerundan tar slut fort.
Förlåt mig om jag tycker det är lite skönt…
• • •
Brind’Amour förväntas stuva om rätt ordentligt i formationerna ikväll och det är ju aldrig ett bra tecken att behöva göra det mitt under en slutspelsserie – och allra värst är det om coachen känner sig nödgad att börja dribbla med målvakterna, men tydligen överväger han det också.
Mrazek har inte riktigt varit sig själv sedan han drog sönder en ljumske mot Islanders och kan således komma att ersättas av Curtis McElhinney i Game 3.
Oroande – men kanske nödvändigt.
• • •
Sms från Big Papa Wennerholm i Bratislava:
”Igår kom en ganska överförfriskad svensk supporter fram till mig på pressläktaren och sa:
– Tjäna Bjurman.
På bred värmländska.”
Ha ha, stackars Big Papa!
• • •
Det är värt att påminna om igen, nu när han ska ut på scenen igen:
Marcus ”Mojo” Johansson spelar sitt livs hockey för närvarande och håll med – nog vore det bra häftigt om han ett år efter den missade festen med polarna i Washington fick vinna Stanley Cup på egen hand.
Jag gissar att alla i Caps som spelade med honom under alla de där åren för några veckor tänker bort rivaliteten och håller på Bruins.
• • •
På NBC-bilderna från tailgate-partyt utanför PNC är det en snubbe som ser ut precis som Linus Hugosson från NHL-timmen som står och skriker ”Let’s go Canes” med rödsprängd panna.

Har professorn flugit down south och gone wild?
Det vore lite otippat.
• • •
Nu, när värmningen startar, kommer beskedet att McElhinney leder laget ut på isen och det innebär med all säkerhet att han startar.
There you go.
• • •
Åtminstone en murvel jag känner gick upp vid 04.00 i San Jose i morse, tog sig till flygplatsen och sitter nu, ser jag på Twitter, i PNC Arena.
Det hade jag också kunnat göra – men inte med mindre än jag avlidit framåt tredje perioden och det får vi väl hoppas att ni inte önskar mig.
• • •
Detta kan, får jag en plötsligt ingivelse om, vara kvällen när Lucas Wallmark prickar in sitt första mål sedan andra matchen mot Washington.
Det har gått en månad och en dag sedan dess, så det är dags.
• • •
OK, buckle up, people.
Vi står som sagt inför en av de stora stunderna i årets playoff nu.

SAN JOSE – ST. LOUIS 2-4 (Slut)
• • •
Ah, kunde inte Meier ha vispat in ett tröstmål på slutet?
Då hade Sunkens mål blivit matchavgörande – och jag fått hela potten.
Men nä, så kul skulle vi inte ha det.
• • •
Hur snabbt det kan vända ändå.
I förrgår satt vi här och kände att, ah, Sharks är ju bästa laget och kommer vinna och få gå upp i mäktig final mot Boston.
Nu vet vi ingenting – mer än det sannolikt blir en väldigt lång och tung serie mellan de här två supermakterna.
• • •
Alex Steens passning till 4-2-målet var ju ett mästerverk, varken mer eller mindre.
– En helt underbar macka. Han ska all cred, målet var hans förtjänst. Jag fick bara till en liten myr-backhand och på något vis slank pucken in, instämmer Sunny.
• • •
Det går inte att bli klok på Sharks.
De har så mycket talang, så mycket kunnande, så mycket styrka – och ändå envisas de emellanåt med att maila in såna här axelryckningar till insatser mitt under brinnande slutspelsserier.
Hammarby på 70-talet var en hårt drillad Lasse Falk-skvadron i jämförelse.
• • •
Den mest otippade mannen of the hour i hela slutspelet.

Sunken håller med.
– Ja, nej, de där movesen visste jag inte att han hade. Om jag sett det på träning? Nä, jag har inte ens sett honom så där högt upp i banan tidigare.
Ha!
• • •
Tack för i natt, alla som var med. Nu ska jag ta mig till John Blund och ämnar i morgon vakna som en torped och ladda för en blogg från lämpligt hotellrum.
Vi hörs då, ok?
 

Sunny Sunken Sundqvist sätter 4-2.
Så nu går jag, kort slutskvätt kommer.

SAN JOSE – ST. LOUIS 2-3 (Period 2)
• • •
Vince Dunn sveper in 0-2.
Då känns det som att det här är en – häpp! – dunn deal….
Särskilt som Blues strax därefter får ett powerplay.
Men vad händer då?
Mister Conn Smythe, Logan Couture, älgar iväg i friläge och vinklar in reduceringen.
Och tro på fan om han inte, exakt två minuter senare, kommer loss i NYTT friläge – och dammar in kvitteringen mellan benen på Binnington.
Remarkabelt – vilken uppvisning av playoff-artisten från The City of Guelph.
Erik 2017 all over again.
• • •
Columbus svepte Tampa, Carolina slog ut Washington, Islanders nollade Pittsburgh…sure.
Men den hittills största skrällen i årets playoff är ändå att Robert Bortuzzo gör ett rasande snyggt mål och ger Blues ny ledning – i ett läge när momentum helt svängt över åt andra sidan.
Crazy shit!
• • •
Fram tills Ko-Ture tar över showen är atmosfären i hallen snudd på skandalöst nattstånden – i all synnerhet om man betänker att det är en goddamned konferensfinal som pågår. Ett genomsnittligt Islanders-, Hurricanes- eller Predators-fan skulle inte tro sina ögon – eller öron.
Men nummer 39 drar igång partyt och nu är det ramalama på 525 W Santa Clara Street.
• • •
Men bluesmännen alltså…om de vore bluesmän per se skulle man, åtminstone fram till Bortuzzos oväntade nummer, kunna likna det här vid att tre strängar går av mitt under BB Kings känsligaste solo.
De har pratat sig hesa om att de inte ska göra sig skyldiga till så många turnovers som i Game 1 och i inledningsperioden bär de syn för sägen, men sen börjar de slå bort så många puckar att Berube måste vara rädd för att få en stroke.
”Enkelt att rätta till”, hörde vi nån som sa om just detta.
Jaså.
• • •
Niklas i Silicon Valley, 2 Unlimited, ja – den mål-hymnen är ju så provocerande dålig att den blir rolig.
• • •
När han stormar in reduceringen kan man se att Couture, med fradgan skummande i mungiporna, vrålar ”Let’s go” åt sin lagkamrater – och sen får Sharks verkligen allt momentum.
Som i en miniversion av det som hände i Game 7 mot Vegas, nästan.
Men det är fortfarande för många som såsar omkring – Burns till exempel – så han får nog skrika lite mer nu i pausen.
Då, men bara då, kan det bli en episk tredjeperiod.

SAN JOSE – ST. LOUIS 0-1 (Period 1)
• • • 
Åh, man ser direkt.
Det är en sån kväll.
En sån när de sorglösa levnadskonstnärerna från The Bay Area tar sig friheten att vara lite väl…avslappnade. För att nu inte vara helt oförskämd och säga slarviga.

De envisas ju med att strössla med såna i varje jäkla serie och hamnar just därför alltid i Game 7-lägen – även när de inte skulle behöva.
I vad mån de kan byta inställning mitt under pågående föreställning vet jag inte, men det är ett måste – annars kommer Blues snart utöka den här ledningen och vinna ikväll.
• • •
Denne Jaden Schwartz, ja – han skulle förstås ha varit med topptiolistan i introt.

Så satans het, ju.
• • •
Särskilt tydligt framgår den överdrivet, eh, bekymmerslösa hållningen hos hemmalaget under powerplay.
Det har inget av speeden, eftertrycket och skärpan vi såg i lördags.
• • •
Blues spelar å sin sida betydligt bättre idag. Mer samlat, lugnare och klokare.
Efter det tidiga ledningsmålet hamnar de för all del långt ner i egen zon under en lång sekvens, men de ser till att hålla hajarna i de yttre farvattnen nästan hela tiden och har det här – so far.
• • •
Ha ha, mitt i inledningsperioden är det nån som puffar mig på kavajaxeln och sträcker fram ett glas.
Dogge!
Han tycker jag ska ha mig en rejäl klämtare.
– Tack, men det går inte. Jag jobbar ju.
– Äh, kom igen nu. Vadå, du skriver ju bara roligare om du får i dig en skvätt.
Det tar lite övertalningsförmåga, men till slut inser han att min ståndaktighet är omutlig och tar lätt besviket tillbaka sitt glas.
En obetalbar scen.
• • •
Men, Blues PP hade kunnat vara vassare det också.
• • •
Det allra bästa med pre game-introt här i tanken är den långa sekvensen när hajgapet långsamt hissas ner från taket och alla hytter med nävarna i suggestiv takt – som i den där Indiana Jones-filmen när den ondskefulla sekten grillar offer i ett glödande hål i backen.
Väldigt suggestivt.
• • •
Lönta och Sjöberg syns inte till vid puckdrop.
Jag ger mig fan på att de båda bohemerna trodde att matchen började 19.00, lokal tid och kommer en timme sent…
• • •
Tänk att Caesars Palace ”Jerk It Out” fortfarande är en hit i amerikanska idrottssammanhang.
• • •
I förrgår var det Erik, ikväll är det Sören på Rören som åker på en tryckare som antagligen möblerar om tarmarna.
Ojvoj.
• • •
Nu ska jag leta på Dogge igen.
Han kanske har rätt, det blir kanske roligare i bloggen om jag sänker en bourbon…

Ni vet vad dom säger:
Inget har hänt i en Stanley Cup-serie förrän man förlorat på hemmaplan.
Eller sett ur det mer optimistiska perspektivet:
Inget har hänt förrän man vunnit på bortaplan.
Det är den vetskapen som ångar om St. Louis Blues när de i den friska, kaliforniska morgonen genomfört sista, sammanbitna ispasset i SAP Center innan Game 2 mot Sharks.
De gör sig inga illusioner om vad som hände i förrgår, de fick stryk – fair and square – av en för dagen bättre motståndare, men de är inte det minsta missmodiga. De har inte den minsta panik. De tycker inte att de på minsta vis hamnat i prekärt läge.
Att de behöver spänna bågen hårdare och spela bättre hockey än i lördags goes without saying, men det vet de att de kan och det tänker de göra – och därmed upplever de att de står inför en gyllene möjlighet snarare än ett obehagligt hot.
En seger här innan cirkusen drar vidare till Missouri i morgon skulle vara en smash hit, varken mer eller mindre.
Förmodad konsekvens ikväll:
En betydligt tätare holmgång med bluesmän som lirar som om de var on a mission – om inte från Gud så från de makter som fördelar chanser och styr ödet.
• • •
Ja, sorry – det kom aldrig någon slutkläm igår.
Jag hade massor att skriva och plötsligt var klockan så mycket att jag tvingades rusa till draften.
”Huh? Draften?”.
Jo, förstår ni, vi är några murvlar som har en fantasy-pool gällande matchavgörande mål och poäng i denna andra match och igår kallade valberedningen till lotteri och draft – inte helt oväntat på ett etablissemang med brända och destillerade drycker i sortimentet.
Jag hamnade, som ett annat Colorado, sist i lotteriet och fick välja först som åtta men har ändå lyckats knyta till mig pjäser som Tarasenko, Hertl och – inte minst! – Melkman och Sunken.
– Va? Tror du jag ska göra matchavgörande, skrockar den väldige Boden-sonen medan han bänder av sig axelskydden efter morgonvärmningen.
Sen är han tyst en stund, ser ut att gilla tanken och får nåt drömskt i blicken.
– Men, tja, varför inte? Det skulle inte sitta helt fel att få det gjort ikväll.
Då vet ni.
Blir Sunken hjälte ikväll beror det på att bloggen visade honom så stort förtroende att tuppkammen växte sig hög som Sierra Nevadas bergstoppar.
• • •
Sharks, å sin sida, känner sig såklart finemang till mods efter sin triumf i konferensfinalens öppningsrond.
De gjorde en kanonmatch, dominerade Blues-maskinen i snudd på 60 minuter och har nu en förträfflig chans att ta kommandot i serien, för ja – även om inget hänt förrän man vunnit även på bortaplan är det ju så det känns när man går upp i 2-0-ledning.
Samtidigt är de medvetna om att kampen om en plats i Stanley Cup-finalen bara börjat.
– Vi har inte spelat mer än en enda match, har exempelvis Papa Skutt upprepat gång på gång senaste dygnen.
– Det kommer bli en tuff och lång serie
En ramsa alla alltid drar helt pliktskyldigt, sure – men den här gången känns det uppriktigt.
Hajarna tar inget för givet utan siktar på att höja sig ännu mer.
Det lovar precis lika gott för kvällens övningar som bluesmännens känsla av att vara on a Mission.
• • •
Draftens lyckade genomförande – Logan Couture gick allra först, kan jag avslöja – firades sedan med en praktfull middag på Original Joe’s och där konsoliderades Chicken Parm som det här slutspelets paradrätt (istället för Martins’ BBQ:s ribs och korvar de senaste åren).
OJ:s går in direkt på andraplats på topplistan, efter den de serverade på North i Cherry Creek i Denver.
• • •
Det här kallar jag underhållande läsarbrev:
”Bäste herr Biff, natuligtvis lyssnar jag och grabben på er eminenta NHL-podd på vägen till hockeyträningarna. Och avsnittet angående kalkonen jänkarna äter har tydligen satt sina spår. På släktkalas nyligen åt vi kyckling varvid grabben utbrister på värsta Rommehed-mål:
– Får vi en torr fågeljävel? Och lade till: som Bjurman skulle sagt”.
Ha ha, håll barnen på avstånd från Baloo om ni inte vill att de ska börja prata som sjömän!
• • •
Här trodde man att Burns och Thorntons skägg var nånting att gapa åt och peka på,
I jämförelse med Blues-reserven Chris Thorburn framstår de, visar det sig, som fjuniga fjortisar.

Han är ju som tagen direkt från statist-ensemblen i ”Apornas planet”.
Oerhört.
• • •
Vi fick en liten pratstund om drömmen om Stanley Cup med den ärrade Alex Steen i solskenet på stan igår och om vad som sades under den pratstunden kan man läsa här.
Idag, efter värmningen, pratar han ännu mer om det fina i att han en pappa som själv spelat i NHL.
– Nu är det playoff så jag är inte på telefon så mycket, men det är väldigt skönt att ha honom att tala med. Han har varit med om det här själv och förstår precis vad det är jag går igenom, säger han.
Det är nåt väldigt vackert med det där, tycker jag – och kan inte låta bli att tycka det vore fantastiskt fint om hela familjen Steen fick sin mångåriga dröm uppfylld.
Jag kan scenerna på isen efter sista finalen framför mig, hur vi sticker fram mikrofonerna mot Thomas medan grabben dansar med bucklan…
• • •
Bloggen har legat på Papa Skutt om att det är hög tid att han hyllar sina svenska mentorer från Detroit i lämplig intervju.
– Aldrig, säger han bestämt.
– Som jag fått lida på grund av de personerna genom åren…
Haha, jag förstår ingenting – och det gör inte en av de utpekade, vi kan kalla honom 55, heller.
– Rödluvan hade ju en grym resa med oss, hälsar han i ett sms.
Well, nu är planen förstås att ta upp ämnet under en framtida presskonferens, så att han inte kommer undan…
• • •
Apropå ansiktsbehåring tycker jag vi ska ta oss en titt på Hedbäs fina mustasch igen.

Enligt min mening är den väldigt fin, men alla håller tydligen inte med.
Yngsta dottern vill inte ens visa sig med pappa förrän han rakat bort pröjsarn.
– Vi skulle ut och äta häromkvällen men hon pekade på mig och sa åt Pernilla att hon inte tänkte följa med om jag skulle se ut så här, berättar den alltid älskvärde masen.
Haha!
• • •
Blues proppade hajar med bauta-tacklingar i första matchen och de har inga planer på att sluta med det.
– Nej, om tillfället dyker upp smäller man ju på. Vi vill spela fysiskt. Men samtidigt ska man ju inte dumåka och leta efter tacklingar. Då blir det inte bra, förklarar Sunken.
• • •
Under eftermiddagsstiltjen i pressloungen i Sharktank-källaren går Pierre McGuire plötsligt förbi i bara skjortärmarna.
Han ser belåten ut.
Så rakar han in flygpoäng som ingen annan under slutspelet också.
• • •
Jamen, lite mer bilder.

• • •
Erik Karlsson har hållit en låg profil senaste dygnen, han syntes till exempel inte alls till under eller efter träningen igår – och det ska ni som håller på Sharks inte vara ledsna över. För det visar att den gudomlige artisten från Landsbro – som vanligen bluddrar och skojar och garvar oavbrutet – just nu är riktigt fokuserad och inte tänker på något annat än att han ska ta sig till karriärens första NHL-karriär.
• • •
The Hot List för konferensfinalerna so far: 1. Tuukka Rask, 2. Timo Meier, 3. Patric Bergeron, 4. Logan Couture, 5. Marcus Johansson. 6. Joe Pavelski, 7. Gustav Nyquist, 8. Torey Krug, 9. Ryan O’Reilly, 10. Brad Marchand.
Några invändningar?
• • •
En bild till – på en av bloggens stora fixstjärnor.

Japp, det där ingen mindre än Manfred i Bristol, Tennessee.
Bloggen tackar husse för foto!
• • •
The Melkman håller med om att han haft episkt oflyt i avslutningarna senaste månaden.
Men han ser lite frågande ut när jag föreslår att han ska offra en kyckling eller en get för att bryta the spell.
– Öh, verkligen? Hjälper det?
Japp, lyssna nu på voodoo-mästaren Per Georg.
• • •
Det ser inte ut som att Calle Gunnarsson spelar ikväll heller.
Meh!
• • •
Det går inte få nog av den nästan obscent blå himmel man alltid har ovanför hjässan i den här underliga lilla staden.
Enda stället jag sett en vackrare är några timmar söderut, i öknen runt Palm Springs.
Slutsats:
Man borde verkligen bo i Kalifornien.
• • •
Blues-lägret, med rufsige Berube i spetsen, är lite hårda mot Tarasenko.
– Han måste få ut mer av sitt spel, heter det.
Kan man tycka – men nu är han en gång för alla just den typ av spelare som lätt storknar i den här sortens serier, när allt svängrum och all tid suddas ut.
Då är det istället komplementen i tredje- och fjärdekedjorna som måste kliva fram och göra det.
Som… just det: – Sunken!.
• • •
Stämningen i Sharktank var helt okej i lördags – men inte mer än så. Och jag tror inte vi ska förvänta oss Hela Havet Stormar idag heller. Efter två raka, förtrollade Game 7-duster krävs nog åtminstone elimination-nerv för att den verkliga hysterin ska kunna piskas upp.
Men det ska bli en fröjd bara att höra fansen humma med i ”Jaws”-temat – och sjunga allsång till ”Free Fallin”.
• • •
Heja Alex Wennberg. Så visar man var skåpet ska stå efter en tung säsong.
• • •
Den enda gången jag känt av ett seismologiskt fenomen var just här i San Jose, på en reportageresa före Vancouver-OS 2010. Det durrade till i golvet i pressrummet i träningshallen, som om en långtradare kört förbi utanför – och the locals konstaterade omedelbart att det var en liten jordbävning.
Sedan dess har jag varje gång jag återvänt till Kalifornien tänkt att jag verkligen inte vill lära mig hur en stor känns och så här, högt upp i taket i en goddamned ishall, orsakar alla tankar i den riktningen viss armsvett.
Snälla, låt oss slippa se Sharktank-isen spricka och taket rämna…
• • •
Jumbo Joe Thornton ser ni inte, med egna ord och så, mycket av i media nu, kanske ni tänkt på – trots att han egentligen är den västra konferensfinalen medelpunkt.
Det beror på att den folkhjälte veteranen inte längre är så förtjust i journalister och alltid har försvunnit ur omklädningsrummet när vi släpps in.
Han kände sig bränd den där gången när någon citerade skämtet om vad han skulle göra om han var Hertl och sedan dess har det varit så.
Synd på så rara ärter, tycker jag.
• • •
Vi har bättre platser i auxillery-boxen idag, men inte ideala så jag försöker mig på en kupp igen och ber om era hållna tummar.
• • • 
En annan medelpunkt, utanför isen, är förstås Crankshaft Murray – evig folkhjälte i San Jose
Han leder Sharks så kallade alumni-verksamhet och det innebär bland mycket annat att han en dryg timme innan puckdrop sitter utanför tanken med andra gammelhajar och skriver autografer.
Sen ska han komma och hälsa på bloggen i auxillery-boxen, är det sagt.
Det kan inte bli annat än jättefestligt.
• • •
Sunken och The Melkman är ju gamla kamrater från de gemensamma åren i Skellefteå och hade faktiskt några byten mot varann i lördags.
Men det blev tydligen inte så mycket sagt.
– Nä…men vi pratar ju inte så mycket överhuvudtaget, konstaterar Sunken lakoniskt.
The norrlänningar…
• • • 
Idag har de Swedish Fish i en skål på pressläktaren.
Det garanterar blågul succé på isen, tror jag.
• • •
Kampen om att få spela i Stanley Cup-finalen – det allra finaste och oerhörda en hockeyspelare kan uppleva – börjar långsamt stegra, människor.
För varje match som spelas, desto närmare det ultimata avgörandet kommer vi.
Så nu är det bara att sätta sig till rätta och ta ett djupt andetag.
Western Conference Final 2019 Game 2 exploderar alldeles strax i våra ansikten.

BOSTON – CAROLINA 6-2 (Slut)
• • •
Några tröstmål för Canes i slutet, men really – det var en riktigt kross det här och jag tvivlar på att Canes kan resa sig.
Nu ska det skrivas lite här och sen kanske det kommer en jättekort slutrapport, eller snarare ett avstamp inför fortsättningen här i San Jose.

BOSTON – CAROLINA 4-0 (Period 2)
• • •
Ja, nu är det ju svårt att tro något annat än att det kommer bli Stanley Cup-final i Boston igen.
Visst, Hurricanes hamnade i 0-2-underläge även mot Washington, men då var de ändå med i matcherna.
Nu blir de ju helt tillplattade av Mojo Johansson och de andra stora björnarna.
Inte ens det faktum att de kommande två matcherna spelas i omöjliga PNC Arena väcker mycket hopp om vändning.
Bruins är för tung för Canes helt enkelt.
North End, håll flaskorna kalla, vi är på väg.
• • •
Det är bara ett faktum att Mojo spelas sitt livs hockey just nu.
Kylan när han, mitt i slottet, håller pucken och avvaktar en sekund innan han hittar helt öppne Connor Clifton liknar ju ingenting.
Vilket fynd GM Sweeney gjorde där.
• • •
Hehe, Sjöberg lägger ut en selfie på det blågula mediauppbådet under Sharks träning på Twitter – och reaktionerna över att jag sportar en track jacket från Adidas väcker starka reaktioner.

”Så där skulle Biffen aldrig gå på match”, rasar en Fredrik Winter.
Nej, på match nej.
Men på träning kör jag gärna Paulie Walnuts-stilen.
• • • 
Ja, Johanb5, Bergeron är absolut en Conn Smythe-kandidat.
Men som Tuukka spelar just nu har jag svårt att se något annat än att han sopar hem den finaste trofén av dem alla – ifall Bruins nu vinner alltihop.
• • •
Brind’Amour borde slänga in McElhinney redan i tredje.
Vad har han att förlora? Mrazeks självförtroende? Det verkar ju redan poppat.
• • •
Från Sharks träning finns för övrigt inte mycket mer att rapportera än att EK65 och Thornton stod över men definitivt spelar i morrn också, att Hedbäs mustasch bara blir finare och finare och att Papa Skutt inte ville hylla sina svenska mentorer från Detroit…
• • •
Nu ska jag hasta ut och leta på en smörgås.