Top of the morning to you från California.
Som jag förvarnade om inatt har vi en olycklig krock idag.
Samtidigt som Game 2 mellan Bruins och Hurricanes börjar i Boston pågår sånt här i San Jose med coach Berube

Det är alltså morning skates och pressmöten och grejor och bloggens närvaro är nödvändig.
Men spåret är öppet och jag försöker titta in då och då, när det blir någon sekund över, och på något sätt gör vi det bra ändå, ok?
Här är det för övrigt Mother’s Day idag och lille Per vill utbringa ett rungande hurra för Siv på Hagalund i Borlänge – världens bästa mamma, faktiskt.

SAN JOSE – ST. LOUIS 6-3 (Slut)
• • •
Ni vet hur det ser ut i filmer och dokumentärer när hajar blir galna av blod, eller köttslamsor, i vattnet runt en fiskebåt?
Well, jag kom att tänka på den sortens scener när hockeyhajarna sprattlade som värst i Blues-zonen idag.

De hade verkligen vittring och visade no mercy och därför sitter vi nu här med det lugubra resultatet resultatet 6-3.
• • •
Det var riktigt bra ställ i tredje perioden – och jag älskar att hela hallen som på signal sjunger allsång till Tom Pettys ”Free Fallin” – men till Coliseum- och PNC Arena-höjder har Sharktank faktiskt en bit kvar.
Och efter vad som hänt i de tidigare två omgångarna kanske det måste till åtminstone elimination-matcher för att stan ska få upp riktig puls.
• • •
EK65 rycker högaktningsfullt på axlarna åt Blues försök att störa honom med brutala tacklingar matchen lång.
– Vi spelade hockey, dom försökte sig på något annat. Vi vann, säger han.
• • •
De zoomade in Jake Allen på jumbon efter Meiers 5-2-mål i andra perioden, men Berube hade inte en tanke på att kasta in honom i tredje.
– Den chansen var noll, gör coachen klart på sin presskonferens.
Kul för Allen att höra…
• • •
Kedjan med Papa Skutt, Couture och Timo Meier stod alltså för fyra av målen och var allmänt enastående.
Det ska bli kul att se dem mäta sig med Marchand-Bergeron-Pastrnak…nej, vad sa jag nu?
Där är vi verkligen inte ännu.
Men…ja, ni vet.
• • •
Nu ska jag gå ut i den ljumma kaliforniska kvällen och, mja, kanske en liten droppe av uppiggande dryck kan bli aktuell.
Imorrn är det lite vojne-vojne-situation, för Sharks tränar samtidigt som matchen i Boston börjar och den träningen måste jag närvara vid.
På nåt sätt ska jag försöka lösa det, så det finns åtminstone ett kortare intro, men regelrätt blogg ska ni kanske inte förvänta er.

Det är två minuter kvar, Couture sätter 6-3 i tom kasse.
Mer sen.

SAN JOSE – ST. LOUIS 5-2 (Period 2)
• • •
Efter inledningsperioder som den vi såg nyss brukar mittakten bli lite mer avslagen.
Inte mellan hajar och bluesmän.
Det fortsätter på samma furiösa sätt med snygga mål, skoningslösa tacklingar och grejor hela tiden.
Detta kan i sanning bli en serie att följa.
• • •
Ojvoj, Timo Meier.
Han står för ett av hela slutspelets tjusigaste highlights-mål när han rånar Parayko och sen moves like Peter Forsberg mitt i steget.
• • •
Är det avgjort redan?
Ja, det borde vara det.

5-2 efter två perrar i en konferensfinal innebär 99 gånger av 100 att lyset slocknat för laget i underläge.
Men just den här matchen är så egenartat öppen och dan, så vem vet.
Två snabba Blues-mål i början av tredje och hela havet gungar igen.
• • •
Papa Skutt spelar fram till ytterligare en cannoli och faktiskt – det är ju den kedjan som står för showen idag.
• • •
Ibland är Ryan O’Reilly till och med bättre än vad vi som brukar säga ”Ryan O’Reilly är helt grym” förstår.
• • •
Springer på Örebroarn i pausen – och han berättar att bluesmännen susar omkring på såna elektriska scooters här i stan.
– Det brukar ta 20 minuter att promenera till hotellet. Nu bara flyger man dit.
Bloggen måste få bild på detta fenomen.
• • •
Har The Melkman från Lycksele blivit föremål för samma spell som Carl Söderberg?

Det känns som att pucken bara vägrar gå in när han varit siste man att nudda den.
Bloggens tips är det vanliga:
Han måste offra en get.
• • •
Ser jag Saul från Homeland i en Sharks-jersey på läktaren – eller ser jag i syne?
• • •
Om Blue INTE gör två snabba i början och de känner att matchen är på väg att rinna dem ur händerna, då kan det bli riktigt nasty på slutet.
Varning för otäcka scener.

SAN JOSE – ST. LOUIS 2-1 (Period 1)
• • •
En grinding, stillastående schackpjäs till dragkamp skulle vi få, sa dom.
Hm, det bidde det inte så mycket med.
Istället:

Den västra konferensserien bara exploderar i ett svavelosande moln av ursinnig speed och fräsande adrenalin och oavbruten action.
Vad ljuvligt.
• • •
Papa Skutt Nyquist har aldrig uppträtt på en så här stor scen tidigare – på den tiden Red Wings spelade konferensfinaler cyklade han fortfarande trehjuling – men verkar trivas förträffligt.

Det är ju han som redan i Sharks första anfall driver upp på vänsterkanten och i exakt rätt ögonblick skickar över pucken som clutch-Couture kan damma in med ett rykande direktskott.
• • •
Ojvoj, Erik åker sällan på tacklingar – han är i allmänhet för svårfångad – men han blir formligen mosad av Blais några minuter efter 1-0-målet.
• • •
Det var, tror jag, här i hajtanken de var först med blinkande små lampor i olika färger på varje läktarplats, back in finalen 2016.
Men att vi sett det förr hindrar inte att det är väldigt häftigt nu också.

• • •
Mja, tyvärr, zebrorna Kazari och Sutherland lyckas tyvärr hamna i fokus igen.
De missar en klar crosschecking på Couture nere hos Binnington – och i momentet därpå kvitterar Jaden Schwartz.
Då kommer det vad som känns som två kompensationsutvisningar i tät följd och i fem-mot-tre misslyckas ju Sharks inte.
Man kan inte låta bli att sucka lite.
• • •
Men det är verkligen fan vad bluesmännen satsar i varenda tackling.
Fortsätter det här kommer alla Shark-kroppar ha samma färg som matchtröjorna framåt Game 4.
Och det onda blodet koka som chilin på St. Louis bästa bbq-restauranger.
• • •
Jarkko tycker, meddelar han i sms, att den unge finländaren som tagit över VM direkt borde fått ett omnämnande i introt.
Ja, jo, – det är onekligen exalterande att han, på ena eller andra sättet, kommer spela i New York-området kommande säsong.
• • •
Ifall ni undrar vad Örebroarn – Calle Gunnarsson – är:
Berube har petat honom och stoppat in råskinnet Bortuzzo i the action istället.

Det säger en del om vad coachen förväntar sig för slags match.
Men det kommer straffa sig att inte spela örebroarn.
• • •
Reggie Jackson, den uber-glamoröse baseboll-ikonen som på 70-talet ägde New York, är den som – enligt en skoj tradition de har här – agerar dörröppnare åt Sharks när de kommer ut för match.
Det är riktigt coolt.
• • •
Bjuppe Biff kan inte riktigt slappna av under första halvan av perioden, enär jag snott åt mig en plats på pressläktaren jag egentligen inte ska ha och bara väntar på att det ska komma nån fascistoid PR-nisse och krafsa mig på kavajaxeln och säga att ”hörrdu, din här får inte du sitta”.
Men nu börjar jag så smått hoppas att den här kuppen kan ha gått hem.
• • •
Trettonde framspelningen för Erik nu – och utökad ledning i assistligan.
I skuggan my ass…
• • •
Nu ska jag gå och kittla Lönta.

Solen hänger väldig och ogenerat glimrande på en himmel så djupblå att till och med vykorten i ställen utanför souvenirbutikerna blir avundsjuka.
Palmkronorna häver sig stilla och värdigt i en försiktig bris.
Den ljumma luften i den lummiga parken mitt i centrum, kringgärdad av byggnadsverk som vittnar om lika starka som betagande latinska influenser i trakten, doftar av blomster och matolja och evigt solsken.
Och plötsligt, genom den somriga förmiddagsidyllen skär ett vrål som ekar mellan fasaderna i flera sekunder:
– Let’s go, Sharks!
Yes, ladies and gentlemen – bloggen har bytt kust och installerat sig i San Jose, California.
I denna paradisiska tillflyktsort i hjärtat av Silicon Valley inleds ju den västra konferensfinalen i 2019 års Stanley Cup-slutspel, mellan supertungviktarna Sharks och Blues, idag och…ja, var ska sleven vara?
Det kommer bli ett episkt krig och det kommer bli det omedelbart och jag ser i sanning fram emot att, genom bloggen, få ta med er ut på slagfältet.
Är ni redo?
Jag med.
Nu varvar vi upp på allvar – och fortsätter gasa hela vägen in i mål!
• • •
Det tar ju sin lilla tid att flyga över kontinenten och jag stod igår kväll vid gaten på JFK och gruvade mig rätt ordentligt över att behöva sitta nerklämd i ett trångt ekonomisäte i över sex timmar.
Då kallade de mig plötsligt till podiet, berättade att jag blivit uppgraderad till förstaklass och gav mig ett nytt boardingpass med för säte 4A.
Utan avgift (så redaktionssekreterare Flash vet det…)
Det är just den sortens ”breaks” man då och då behöver när man befinner sig på rull över kontinenten under jobbresor, för sedan låg jag i en regelrätt säng och hade det så gott att jag nästan önskade att de flugit vidare till Hawaii, i sex timmar till.
Men då hade jag ju inte fått se någon hockey och så kan vi inte ha det…
• • •
Det går att känna nu.
Temperaturen stiger. Insatsen höjs. Allvaret är här – på riktigt.
Under de inledande två playoff-rundorna är slutmålet, vad vi än suggererar oss till för tillstånd, fortfarande svårt att se. För mycket återstår, man kan inte tänka så långt. Det blir bara…abstrakt.
Men nu, när The Four Last Standing gör sig redo för den näst sista striden, tornar portarna till himmelriket ofrånkomligen upp sig vid synranden.
Det krävs bara fyra segrar till, sen kliver de inblandade spelarna uppför trapporna, genom en allé av brinnande marschaller, och in under dess guldglänsande båge.
Vissa av dem har varit här förr, för andra är upplevelsen alldeles ny, men var säker – hjärtat bultar i bröstkorgarna på allihop. När fantasin de åtrått i hela sina liv, som de längtat och törstat så länge de kan minnas, plötsligt finns inom räckhåll kan de helt enkelt inte undvika att få Lord Stanleys feber.
Likadant är det för fansen.
Det är det som känns i luften – och det är den känslan i luften som gör konferensfinaler så otroligt kittlande och upphetsande.
• • • 
Det var dock till San Francisco jag flög in igår, sådär en 40 minuter norr om San Jose, för det gick inte att få ihop logistiken kring direktflighter hit (och det blev billigare med ett rum på flygplatshotell, Flash….) och tänka sig – trots att jag landade mitt i natten kan jag svära på att jag såg han Facebook-chefen, Zuckerberg, gå och huka i ankomsthallen.
Vilken grej.
• • •
Just här rakar temperaturen upp mot kokpunkten – och förbi – också av det blotta faktum att det är Sharks och Blues som kolliderar i den tidiga sommarkvällen.
De är det här slutspelets Ali och Foreman, bona fide heavyweights monumentale, och ingen förväntar sig något annat än ett fruktansvärt fysiskt och brutalt världskrig.
Inte spelarna heller.
– Det kommer definitivt bli helt andra typer av matcher än mot Avalanche. Men vi är redo, sa Ko-Ture igår och lät nästan lite hotfull.
Håll känsliga personer från tv-apparater och laptops, det är ett seriöst råd.
• • •
Bloggen kan redan nu avslöja att ni får avnjuta Kenny Albert vid micken i natt.
Det vet jag bestämt för när jag efter förmiddagens Uber-tripp ner hit sitter på klassiska Original Joe’s och äter brunch kommer det plötsligt fram nån till bordet och påkallar uppmärksamhet – och när jag tittar upp från min fina scramble är det USA:s bäste kommentator som står där och flinar.
– Gott?
Väldigt.
Allting på Original Joe’s håller världsklass.
• • •
EK65 tillbaka i konferensfinal…lite drar i alla fall jag efter andan varje gången den tanken slår mig.
Förra gången han intog den här scenen, 2017, ställde han ju till med en av de största soloshowerna Stanley Cup någonsin sett.
Likadant kommer det inte bli den här gången, han är inte ensam superstar i Sharks – ”jag har kunnat hålla mig i skuggan här”, som han uttryckte det på en presskonferens igår – och de ömmande ljumskarna hämmar honom lite mer än vad den söndertrasade foten gjorde för två år sedan.
Men ändå.
Erik i konferensfinal…själva begreppet har lite samma klang som ”Springsteen på Ullevi”.
Det är en ren ära att vara här och följa honom.
• • •
Det där ropet som river sönder min förmiddagsfrid är ingen avvikelse, om man säger så.
San Jose har hungrat efter en Cup i flera decennier, såg drömmen dö på mållinjen så sent som 2016 och tycks nu, när den sällsynta chansen till redemption åter uppenbarar sig, ha försatts i ett tillstånd av absolut trans.
Det ska hända nu.
Det här är året.
Det finns inget annat än att folkhjälten Jumbo Joe Thornton och hajarna i hans flock ska bäras fram till den ultimata triumfen.
Så ropen fortsätter eka hela dagen, till ackompanjemang av smattret från vimplarna som sitter fastnitade i sidorutorna på nästan alla bilar – och här inne kommer det bli sånt tryck att vi som inte tagit reda på var närmaste sjukvårdare, redo med plåster för trasiga trumhinnor, befinner sig kan få ångra oss.
• • •
Fast det är med att Erik kunnat ”hålla sig i skuggan” är bara delvis sant.
Han behöver inte köra bussen på isen, det finns gott om chaufförer i hajstimmet, absolut – men Erik Karlsson står aldrig i någon skugga.
Det skulle strida mot hans själva natur. Han är alltid the center of attention i alla rum han vistas i, utan att ens tänka på det. Det bara blir på det viset.
Så det så.
• • •
Idag är det exakt en månad sedan slutspelet började.
Bara en sån sak.
• • •
Många murvlar, med er Baloo i spetsen, muttrar och ömkar sig över att vyn från den tempoära auxillery-boxen högst upp på ena kortsidan sannerligen inte är den bästa i världen.
Utom Kramer från Hörnett – också känd som Jonathan Lindqvist
Så här lugnt reagerar han, som vanligt, på allting

En ångermanländsk zenbuddist i all sin prakt.
• • •
Att mycket fokus riktas mot Jumbo Joe och hans dröm om en cup innan ridån slutligen går ner är bara naturligt, men personligen tycker jag att åtminstone en liten skvätt av den sortens spotlight-sken på borde landa även på Alex Steen.
Han är inte bara den den svensk som spelat i NHL under längst tid – tillsammans med Niklas Kronwall och Henke Lundqvist.
Han fick också vänta förgäves på ett mästerskap under alla år pappa Thomas spelade i ligan.

Så är det någon som drömt och längtat länge efter det som står på spel nu är det Alex.
Må gudarna vara med honom nu.
• • •
Matchen börjar redan 17.00, lokal tid.
Det tycker jag är i tidigaste laget för en slutspelsmatch – bland annat för att jag inte hinner komma upp i normal intro-längd.
Men i gengäld kommer det finnas gott om tid för avslappningsövningar efteråt och ja, låt oss säga att det är många kollegor på plats som brukar vara bra i den grenen.
• • •
Craig Berube ger ett välkammat och prydligt intryck under en presskonferens två timmar innan puckdrop, men den fronten kommer snart krackelera.
Kolla när de zoomar in honom båset. Efter en halv period brukar han se helt härjad ut, med håret på ända och slipsen på sned.
Mycket kul.
• • •
Inte nog med Kramer från Hörnett. Den ständigt glade Henke Sjöberg från Hockeynews är här också.
Svenskfest råder på pressläktaren.
• • •
Apropå Kronwall hör jag att Staffan gör succé som expertkommentator åt SVT i Slovakien.
Kul.
Det är en roll som garanterat skulle passa även storebror; jag kan se en framtid när han följer med bloggen som bisittare under ett helt slutspel,
Men det dröjer.
Först vet ni vad som gäller för honom:
One more year!
• • •
Nu tar vi ett djupt andetag, mina vänner.
Det som troligen blir hela slutspelets mest explosiva urladdning ska precis börja.

Håll i er.

Ja kolla vem jag just sprang in i.

Vad det fotot betyder, och vad som väntar ikväll, får ni lista ut själva…

Har frågorna varit lite för lätta? En del kommentarer tyder på det. Eller så väljer de som inte får lysande resultat att gömma sig under kudden.

Här kommer i alla fall en ny samling nötter signerade maestro Bjurman. Håll till godo.

Bloggens alla fina läsare – välkommen till konferensfinalerna i 2019 års Stanley Cup.
Som jag förvarnade om igår blir det ingen livesändning i bloggen från den inledande matchen mellan Bruins och Hurricanes ikväll, för jag behöver hämta andan och ställa om emotionellt efter två rama Game 7-explosioner.
Men jag tänkte att ni alla fall ska få se vad jag, så här på förhand, tror och tycker om det som händer nu.
Det kan man läsa om i den här krönikan och i den här mer ingående analysen.
Ha nu en trevlig kväll och natt.
Jag ska förstås titta ändå, så kanske vi hörs i spåret om ni är snälla och fina…

SAN JOSE – COLORADO 3-2 (Slut)
• • •
Ja, då är andrarundan i Stanley Cup-slutspelet 2019 förd till handlingarna.
Ytterligare fyra kombattanter har stupat och skickats hem – och kvar på slagfältet har vi The Four Last Standing.
Boston Bruins, Carolina Hurricanes, San Jose Sharks och St. Louis Blues.
Dom har lämnat alla andra – inalles 27 lag – i dammet bakom sig.
Utmaningen nu:
De tycker antagligen att de fått jäkligt mycket uträttat med sina åtta respektive segrar under de två inledande ronderna, men faktum är att de bara nått halvvägs.
Precis lika mycket återstår – och det blir bara svårare och jobbigare och hårdare och jävligare.
Good luck, säger bloggen.
• • •
Det kändes konstigt att Dallas försvann igår och det känns ännu konstigare att Colorado lämnar oss nu.
De hörde verkligen till, det kändes som de i sina mest inspirerade stunder spelade den allra bästa hockeyn och en konferensfinal var, trodde jag, inskriven i stjärnorna.
Nå, de kan såsmåningom trösta sig med vetskapen att framtiden är ljus.
Detta lag – med superkidsen Girard och, framförallt, Makar i backuppsättningen – kommer vara contender i många år.
• • •
Tio svenskar är fortfarande kvar i racet:
Joakim Nordström, Marcus Johansson, Lucas Wallmark, Erik Karlsson, Gustav Nyquist, Melker Karlsson, Marcus Sörensen, Oskar Sundqvist, Alex Steen och Carl Gunnarsson.
Av dem är det två – Nordström och Sundqvist – som har namnen inristade i bucklan, men de är ju inte ensamma vikingar i sina lag så oavsett vad som händer kommer vi få en eller flera nya Stanley Cup-mästare i år.
Inget är större.
• • •
Gabbe är så stor när han efteråt pratar om offside-situationen och tar på sig hela skulden.
– Landeskog blev just min favoritkapten i ligan, som Patrick Sharp sa i NBC-studion.
• • •
Erik tillbaka i konferensfinalen…det är onekligen kittlande.
• • •
Nu ska jag ägna resten av natten åt krönika och tips och sen gå upp och spela in ny podd med Mowgli – och till kvällen blir det tyst i bloggen, jag måste hämta andan.
På fredag är det inga matcher (kunde inte Bruins börjat då istället, Celtics är ju utslagna ur NBA-slutspelet!), så vi hörs på lördag igen – på något sätt!
Tills dess:
Peace!