SAN JOSE- COLIORADO 3-2 (Slut)
• • •
Avs gör en bra tredjeperiod och förtjänade åtminstone OT, men så blir det inte – Sharks hittar sätt att vinna när de behöver.
Så nu har vi våra konferensfinaler:
Boston – Carolina
San Jose – St. Louis
Ojvoj.
Mer kommer sen.

SAN JOSE – COLORADO 3-1 (Period 2)
• • •
Brutal period för Avalanche, man kan inte säga annat.
De är tillbakatryckta bra länge, men håller fortet och sticker upp och kvitterar – men får målet bortdömt på grumliga grunder.
Sen skaffar sig Sharks ny tvåmålsledning bara några moment senare.
Hockeygudarna har valt sida, kan man lätt få för sig…
• • •
Det är inte svårt att förstå att pojkarna från Klippiga bergen blir frustrerade och börjar skälla på både domare och motståndare och allt annat, men det tjänar ingenting till.

De måste svälja förtreten och vrida sig ur hajarnas bett och gå all in nu – med sin hockey.
• • • 
Och när man tänker på det är det kanske inte så konstigt att de där hockeygudarna står på Jumbo Joes sida.
Han har tillbett dem längre än någon annan som är kvar i slutspelet.
Man kan till och med ana att de vill att han ska få avsluta karriären med en finalseger mot Bruins…
• • •
Sekvensen när Grubauer står utan klubba i vad som känns som flera minuter påminner om obehagliga drömmar om att man går på stan utan byxor.
Det är så det måsta kännas.
• • •
EK65 leder assistligan i hela slutspelet, men han har alltså gjort ett enda mål 2019.
Nu försöker han dock gång på gång – och jag vet precis hur det kommer låta om det är han som ska ringas upp om några timmar.
– Nä, jag kan inte göra mål längre, jag är helt slut som artist.
Kanske inte ändå…
• • •
Landeskog påverkar inte spelet mer vid båset än jag gör här i korresoffan, men han står bevisligen med ena skidskon innanför blå borde och borde kanske skyndat sig av isen lite fortare.
Å andra sidan: Om det är offside så är det väl också too many men on the ice?
För det går ju inte att vifta undan den invändningen med att han inte påverkar spelet…
• • •
Aha, HEK, bara 30 mil från Raleigh? Går Canes till final får vi ta en dagsutflykt till dig. Får jag klappa Manfred?
• • •
Som Jarkko konstaterar – Donskoi väljer en bra kväll att bryta sin måltorka
• • •
Episk tredjeperiod coming up – jag tror jag törs lova det.

SAN JOSE – COLORADO 2-1 (Period 1)
• • •
Oh, fuck – innan det ens hunnit gå tre minuter brakar världens just nu bäste spelare, självsvåldigt, in i sargen och kvaddar en axel så illa att han tvingas lämna isen.
Sen gör Sharks två snabba mål och det känns som att hela dramat är över innan det ens börjat.
Men till slut kommer MacKinnon ut i båset igen och yeah, uppförsbacken för Avalanche är fortfarande brant – men inte omöjlig att forcera.
Det framgår om inte annat när just han i första bytet efter återkomsten bryter sig igenom i slottet…
• • •
Såklart.
Joe Pavelski inte bara spelar för första gången på över två veckor.
Det är han som styr in första målet också.
Apropå moralisk boost…
• • •
Rantanens reducering hör till de mest psykologiska mål som gjorts i hela det här slutspelet.
Nu bli’re big time Game 7-fajt.
Hurra för det.
• • •
Söderberg har uppenbarligen inte hemfallit åt voodoo ännu.
Det är ju helt förbluffande vilket saftigt ormbett han spelar med.
Man skulle nästan kunna tro att någon har put a spell on skåningen…
• • •
Hans frånvaro är milt uttryckt kortare än Pavelskis, men MacKinnons comeback har samma effekt på bortabåset som Sharks-kaptenens har på hemmaditot.
Man kan se hur lagkamraterna kommer ur sin blues, oc h börjar lysa av jävlaranamma, så fort han återvänder.
• • •
Fan, jag trodde först att speakern sa att Santana skulle sjunga nationalsången.
Det hade varit en skräll.
Men han som kom ut och gapade är FRÅN Santana, visade det sig.
Äh.
• • •
Det lite olustiga för MacKinnon är att hajarna vet exakt i vilken axel han gjorde illa sig och make no mistake – de kommer inte undvika att trycka till honom lite extra just där.
En plats i konferensfinalen ligger i potten, då är alla medel tillåtna.
• • •
Korresoffan hälsar, den tycker att jag får upp och ner lite mycket just nu.
Men jag ska lugna ner mig med lite svagt kaffe.

De få gånger i barndomen – oftast kring högtider som jul och och midsommar – jag fick ha kul hela tiden, utan att tänka på läggdags, läxor, grönsaker, städa rummet och annat tråkigt undrade jag alltid:
Varför är inte livet alltid så här? Varför får man inte alltid vara uppe precis hur länge man vill, äta godis och dricka läsk jämnt, se på ˝Macahan” och ”Spanarna på Hill Street” varje kväll och leka cowboys med Johan Lång hela dagarna?
Sedan växte jag upp och blev ansvarsfull och ”mogen” och försökte i alla låtsas att jag förstod att det finns mer än lek – fast den där frågan lämnade mig aldrig:
Varför ska livet inte alltid vara roligt och häftigt och givande och exalterande, undrade även den förment vuxne Biffen.
Inget gjorde mig mer beklämd än förnumstiga vänner och bekanta som, exempelvis i slutet av en yster fest, slog fast att ”nej, nu får det vara slut. Det är en dag i morgon också. Lagom är bäst. Låt oss städa upp och återgå till vardagen”.
Fuck that.
Jag vill ha överflöd av kul. Kickarna ska komma slag i slag – hela tiden. För mycket av det goda är ingenting annat än underbart.
Vardagens outhärdliga gråhet ska bekämpas – inte omfamnas.
Men först nu, i vad som väl dessvärre måste kallas medelåldern, har jag hittat ett läge där denna hållning i alla fall delar av året går att bejaka på riktigt – och det tackar jag NHL och, framförallt, Stanley Cup för.
För det är ju det verkligt förtrollande med det som händer just nu.
Det finns inga gränser för det roliga, inget tråkigt stopp, inga inskränkningar i rätten att vara lycklig dygnet runt.
Kväll efter kväll kan vi stänga ute allt det trista och träliga där ute i världen med oförglömlig hockey, overklig spänning och sprudlande eufori.
Som nu.
Vi har inte ens hunnit hämta oss efter den outhärdligt nervkittlande Game 7-krevaden i St. Louis igår – men det är bara att ladda om för nästa utmattande do-or-die-pjäs på en gång; en i San Jose i Kalifornien mellan Sharks och Avalanche och den kan mycket väl bli ännu mer oförglömlig.
Det är verkligen som att vara liten och få en ny leksak, eller en ny sprängfull godispåse, vareviga dag.
Så ska livet vara – och så är det just nu.
• • •
På Stefan Johanssons inrådan hällde jag i mig en välbehövlig skvätt Woodford Reserve när allt var sagt och gjort igår och fick väl ner pulsen något – men inte tillräckligt för att kunna sova ordentligt.
Det är väl det enda abret just nu (plus den förbannade kronkursen, men nej – vi skulle ju hålla det tråkiga och träliga stången!). Allt är så kul och upphetsande att man, eller i alla fall jag, sover lika dåligt som en knatte som väntar på att tomten ska komma och fylla strumporna med klappar.
Det betyder att Herr Biff idag är en smula mosig, men det tar vi inget extra för. Det hör till – och så fort de släppt pucken i Sharktank kommer adrenalinet och dopaminet att skölja bort varje tillstymelse till trötthet.
• • •
Upp till kamp emot kvalen, hajar och lavinkrigare – sista striden det är, för att nu helt otippat travestera kampsången de på sina håll sjöng för åtta dagar sedan (nej, inte Jarkko…han demonstrerar inte på första maj!)
Hittills har alla ronder i serien avgjorts på grundval av vem som så att säga kunnat sätta tonen, fått sin vilja fram och tvingat motparten att anpassa sig istället för tvärtom. När Avalanche haft utrymme att utnyttja sin snabbhet och sin explosiva kreativitet har de vunnit, när Sharks – oftast på hemmais – lyckats skruva ner tempot och gett matcherna en tyngre prägel är det de som triumferat.
Men ikväll handlar det om Game 7 så det är långtifrån säkert att gamla sanningar gäller längre.
Nu fastställs utgången lika mycket, eller nästan lika mycket, av vem som har hårdast stål i ryggraden, vem som bäst pallar det psykiska trycket, vem som blir stridslysten snarare än rädd och – det ska ju inte glömmas bort – har mest tur.
Get ready to rumble!
• • •
Efter de få timmarnas slummer i förmiddags gick jag, faktiskt, ut och fick slutspelsskägget trimmat – och kalufsen klippt – hos min ryske barberare.
Det är ju egentligen förbjudet, man jinxar om man krånglar med ansiktsbehåringen mitt under pågående playoff-serier.
Fast det gäller å andra sidan bara spelarna.
Vad en nobody till bloggare gör eller inte gör påverkar ingenting.
Väl?
• • •
Kvällens verkliga hot topic:
Joe Pavelski kan komma att göra comeback för Sharks. Huruvida han verkligen är redo avgörs efter matchvärmningen.
Vad han kan tänkas bidra med rent hockeymässigt efter så lång frånvaro med en så allvarlig skada kan man undra, men det vore tveklöst en moralisk boost för hela San Jose – och då menar jag hela den där just nu febriga stan i hjärtat av Silicon Valley.
• • •
Här kommer det en underbar nyhet. Jimmy Jazz Wixtröm följer Tre Kronor bakom kulisserna i årets VM också. Hans fullständigt unika inside-rapporter har varit hela turneringens höjdpunkter de senaste åren och här är årets första.
• • •
Fram till Gabe The Babes sudden-mål hade Avs omsusade förstakedja det lite tungt i förrgår – trots fördelen av att spela hemma i Pepsiburken då.
Ska de ha en realistisk chans i hajtanken ikväll behöver det definitivt se annorlunda ut för dem.
• • •
Mer från de excellenta kollegorna på Sportbladet:
Stefan Holm, en intervjureporter av absolut världsklass, publicerade idag den överlägset bästa intervju jag överhuvudtaget läst med Elias Pettersson.
• • •
Det var i slutet av andrarundan, i de viktigaste matcherna mot Rangers, och sedermera i konferensfinalen mot Penguins Erik Karlsson höll på att göra hela 2017 års Stanley Cup Playoffs till sin magnifika soloshow.
Ska det bli en repris i år är det således ikväll den glada laxen från Landsbro börjar stegra på allvar.
Vore en syn för gudar – det vet vi i sanning.
• • •
Som ni hörde mig gnöla om igår börjar alltså östra konferensfinalen redan i morrn, utan att vi får ens ett dygns på oss att ställa om emotionellt för starten av en ny runda, men i gengäld hör jag det surras om att Game 2 i den serien blir en matiné och i så fall först på söndag.
Det vore trevligt av en massa anledningar, bland annat är hotellpriserna i Boston Town nere på på civiliserade nivåer igen.
Hm…
• • •
Gabe The Babe Landeskog skulle det också vara väldigt roligt att se i en konferensfinal.
Han har aldrig varit där tidigare – det vill säga: så nära Stanley Cup-finalen – och det känns på många sätt som att ingen annan svensk drömt lika länge, och lika intensivt, om bucklan som han.
Det är svårt att inte hålla lite extra på Gabriel – också.
• • •
Imorrn, när Bruins och Hurricanes startar, vill jag dock förvarna om att det inte blir någon liveblogg.
Hur underbart det nu än är med för mycket av det goda behöver jag en restart, just för att ställa om känslorna, och protesterar mot NHL:s hets med en night off.
Först därefter börjar konferensfinalerna på riktigt…
• • •
Sören på Rören får sin revansch för missen senast och han får det snabbt, jag känner det på mig.
• • •
Som vi lärde oss – eller blev påminda om – igår hänger det en del på målvakterna också.
Jones eller Grubauer – vem är mest Big Game?
• • •
Jamen okej, eftersom livet alltid ska vara en enda stor kick och en enda stor fest – nu vevar vi igång ännu en Game 7-batalj for the ages.
Håll i hatten!

ST. LOUIS – DALLAS 2-1 (Slut, OT2)
• • •
Ja, nu sitter man här igen och känner sig som en dammig skata som landat på det blodiga slagfältet just som krutröken börjat skingras.
Man blir ju fullständigt matt och utpumpad och emotionellt dränerad av sånt här.
Sanslöst.
Men nu är det bara 20 timmar kvar – sedan har vi nästa Game 7-detonation, i San Jose, och det finns inga som helst skäl att tro något annat än att den blir lika crazy.
It’s the best time of the year, oh yes.
• • •
Det är inte så lite vackert att just Maroon – som jag erinrar mig att jag nämnde tidigare under kvällen… – får avgöra.
Han kommer från St. Louis och gick ner i lön för att få spela i hemstaden och hade tydligen sin son, som han äntligen får bo med efter alla år annorstädes, på läktaren ikväll.
• • •
2016 gick alltså i repris – och frågan är om det blir re-match även i nästa omgång.
Då gick Blues upp mot Sharks, som hade sänkt Nashville i en egen Game 7 i andrarundan, i conf-finalen – och fick till slut spö med 4-2.
• • •
Men det var nog i grevens tid att Blues fick in avgörandet i början av andra OT-perioden.
De började se trötta ut, samtidigt som Stars började köra mer och mer och mer.
Och hur ska Jamie Benn komma över att hans wraparound strax innan inte gick in?
• • •
Kvällen roligaste: Lönta Lindqvist skrev ”Det här avgör John Klingberg” på Twitter och det inlägget kommer nära bekantingen Sunken läsa – och sedan låta vikingen från Hörnett äta hela sommaren.
• • •
Fast big picture-wise sumpade Stars sin chans när de tappade Game 6 hemma i Dallas.
Det går inte, man får inte förlora såna matcher hemma när man vunnit Game 5 borta.
• • • 
Ja, Stefan Johansson, tack för att du påminde om bourbon-buteljen.
Det är nog läge att ta sig en liten hutt ur den efter den här holmgången.
Men bara en, för som sagt – imorrn laddar vi om.
Nytt, underbart Game 7-äventyr väntar i norra Kalifornien.
Jag febrar redan.

Blues vinner. Maroon avgör.
Otroligt drama, tack för att vi fick se det.
Slutskvätt kommer framåt småtimmarna.

ST. LOUIS – DALLAS 1-1 (Period 4, OT 2 väntar)
• • •
Vad sa jag – känns att man lever nu, va?
Herrejävlar.
Vilken andlös, otrolig blockbuster-thriller.
• • •
Blues sitter fortfarande i förarsätet men Stars har hostat upp sig och skapar faktiskt en del chanser.
Vad som helst kan hända, det bara är så.
• • •
Som någon skriver på Twitter:
”Vi är alla Ben Bishops mamma just nu”
Ja, ha ha, här sitter vi och tycker det är outhärdligt spännande – och så zoomar de in henne på läktaren.
Försök fatta hur det ska kännas i hennes mage…
• • •
Det absolut sista jag vill se är att någon råkar vispa pucken över plexit och blir utvisad för delay.
Men det är just det som brukar hända när vi tränger in i OT2…
• • •
Biskopens räddning på Tarasenkos direktskott kan bli en Dallas-klassiker av samma sort som Stetson-hatten.
Vid min gud!
• • •
Vilket heartbreak för det lag som förlorar nu.
Jag vill inte ens tänka på det.

ST. LOUIS – DALLAS 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Bloggen böjer sig – till viss del – för sina vänner i spåret.

Det ÄR absurt att Dallas Stars fortfarande hänger kvar i den här matchen.
Ingen i hela slutspelet har blivit lika dominerade och tillplattade i någon annan match, så är det ju bara.
Däremot backar jag inte från åsikten att logik och ”rättvisa” inte alltid har med saken att göra.
Det räcker med något helt flukigt nu, så kan Stars vinna i alla fall.
Ojvoj.
• • •
Blues har inte bara spelat bra i största allmänhet. De har också varit extremt disciplinerade och inte tagit en enda utvisning på hela matchen.
Ändå detta…
• • •
Ja, redan i slutminuten HADE ju den löjligt snabbe Roope kunnat avgöra, ni såg ju det.
Om jag vore Blues-fan skulle jag verkligen må fysiskt illa.
• • •
Skulle Stars fixa detta spelar det ingen roll vad som händer senare i slutspelet.
Biskopen borde få staty utanför American Airlines Center no matter what.
• • •
Det är fortfarande så att Blues, verkligen, borde vinna, så jag säger att Pietrangelo smackar in avgörandet, snabbt – men säkrar upp med Zuuuuke, som verkligen, verkligen gillar sånt här.

ST. LOUIS – DALLAS 1-1 (Period 2)
• • •
Förbluffande.
Blues avlossar arton skott mot mål och Stars ett enda, sketet ett.
Ändå står vår nagelbitare på något förunderligt sätt fortfarande och väger.
Men förr eller senare – om inte i tredje så i förlängning – måste status quo brytas.
Därför blir fortsättningen som klimax i ”När lammen tystnar” – bara hela tiden.
• • •
Zydden, precis som Idsint säger menar jag att bara det faktum att Burger tar sig fram i fyra chanser i en sån här match vittnar att han är i the zone.
Men visst, för att insatsen ska vara perfekt bör det blir lite kött på grillen också.
• • •
Det må vara hänt att Stars penalty kill är förstklassig, men det är verkligen ingen bra idé att fortsätta ge bluesmännen powerplay.
Förr eller senare kommer en svidande nota.
• • •
Nu har det börjat blixtra över Manhattan.
Då kan det bli spektakulärt skådespel i lägenheter på 48:e våningen, tro mig.
• • •
Biskopen har aldrig spelat i en Game 7 förut, säger dom.
Well, om det var någon coach som höll honom i båset tidigare lär den tjommen ångra sig nu.
Big Ben verkar trivas hur bra som helst i det brutala do-or-die-trycket.
• • •
Ge en Emmy till Kenny Albert.
• • •
Fast även om de dominerar kraftigt och vinner skottstatistiken så förkrossande överlägset skulle jag vill vilja sticka ut dubbelhakan och påstå att de superheta Blues-chanserna varit ganska få.
Och ni vet alla – får man inte ut något av övertag, och låter sin motståndare hänga kvar, kan vad som helst hända…

ST. LOUIS – DALLAS 1-1 (Period 1)
• • •
– When I was in Missouri, they wouldn’t let me be, sjunger Bob Dylan i mästerverket ”Trying to Get to Heaven”.
Under stora delar av den här förstaperioden skulle gästerna från Texas kunna nynna på den frasen.
Blues går all in i direkt totalsatsning, uppenbart redo att krama ur sig allt i seriens sista vers, och trycker för det mesta på mot Biskopen så golvet formligen sviktar under sulorna på både honom och lagkamraterna.
Mycket riktigt hamnar Stars också i underläge – men blinkar inte utan pushar tillbaka och lyckas faktiskt hitta ett sätt att kvittera och det är det som är hela grejen i Game 7.
Inte hur man spelar eller hur man gör mål.
Bara att man gör det – och vinner.
• • •
De norska kollegorna går garanterat ner i spagat när Zuuke kvitterar.
Det var för att få se just det de landade på legendariska Lambert-flygplatsen i morse.
Fast jag måste säga att blir lite förundrad över att Berube inte begär granskning där.
Så oklart allting blivit i frågan om goaltender interference var chansen att få det målet bortdömt rimligen rätt stor.
• • •
Framförallt under de inledande minuterna är Stars verkligen under siege – värre än London under andra världskrigets mörkaste dagar.
Om Lehtonen stått även nu hade matchen varit avgjord innan första tv-pausen.
• • •
Mitt i den värsta Blues-pressen får Faksa friläge – men löser inte den situationen bättre än en sån maskin som han nästan heter som skulle hantera ett e-mail.
• • •
Vi får en ny påminnelse om att mycket lite som hörs i amerikanska idrottsarenor låter mäktigare än St. Louis ”Let’s go, Bluuuuuues”.
Om jag vore Stars-spelare skulle jag åka och huka – men det är ju bara ytterligare en av tusentals anledningar till att jag inte är det.
• • •
Burger Klingberg är uppenbarligen ingen som viker sig under Game 7-trycket.
Han ser – återigen – ut som att han spelar på ren, glödande inspiration.
Sveriges bästa Stanley Cup-spelare just nu, for sure.
• • •
Apropå ingenting:
One more year, Kronwall.
• • • 
Patrick Maroon trodde man inte att man skulle höra så mycket mer av efter åren i Edmonton och New Jersey, men de här senaste matcherna har han verkligen varit en av de mest tongivande hos Blues.
• • •
Riktigt hög temperatur i spåret ikväll också.
I like.
• • •
Någon som sviktar i Game 7-mystiken vet jag inte om jag identifierat ännu. Men grejen med de spelarna är å andra sidan att de inte syns – allra minst i tv-sändningar.
• • •
Nu blir det några skedar pulver i kaffet