DALLAS – ST. LOUIS 1-4 (Slut)
• • •
Man måste lära sig att lura sig själv om man ska överleva i Stanley Cup också.
Som Dallas-stjärnorna nu, när de sumpade chansen att avgöra på hemmais och tvingas flyga tillbaka till St. Louis för en skräckfylld Game 7.
Då säger de inte ”fy fan, vi ville verkligen vinna idag, det känns för jävligt att vi ska dit igen och Game 7 på bortaplan mot Blues, det låter snudd på omöjligt”.
De säger ”det är Game 7 man drömmer om som knatte, det ska bli otroligt kul och inspirerande”.
Och det är inte blott bullshit. De måste ju snabbt som attan suggerera sig till det tillståndet och intala sig själva att de verkligen älskar det som händer nu – eljest är de fullständigt chanslösa.
Det finns en hel räcka klassiker på ungefär samma tema.
Vi har laget som leder med 3-0 men tappar Game 4.
Då säger dom:
– Vi trodde ju aldrig att vi skulle vinna fyra raka (jo, det trodde ni visst, tills alldeles nyss).
Sen kan vi lyssna på underdogen som försätter chansen att gå upp i 3-1-ledning efter att ha tappat Game 4.,
– Om någon sagt att vi skulle ha 2-2 i matcher mot XXX i det här laget hade vi absolut tagit det (mm, men ni hade fan så mycket hellre tagit 3-1-ledning).
Och så har vi de som grävt ner sig i 0-3-underläge.
– Vi tittar inte så långt framåt. Vi ska bara försöka vinna en match (ah, ni vet redan att det är kört).
And on and on it goes, this Stanley Cup-fest of ours.
• • •
Det var en besynnerlig situation som avgjorde, när Parayko sköt den notoriskt skadebenägne biskopen i sank och Schwartz kunde styra in en Alex Steen-puck i tom kasse.
Men nä, Blues gjorde inget fel. De hade rätten att spela vidare eftersom ingen Dallas-spelare rört pucken och så fan de kan visa den hänsyn somliga tydligen kräver när hela säsongen hänger löst.
• • •
Det blir Game 7 även i övriga serier som pågår, det känner jag mig mer och mer övertygad om.
Sure, man tycker att Bruins och Sharks har allt momentum nu – men det tyckte vi alldeles nyss att Stars hade också och de fick spela sin Game 6 på hemmaplan.
B’s och hajarna har roadgame.
Och Hurricanes får fortsätta vänta på en motståndare.
• • •
Ja, BostonMolle, he he, har du ingen jag kan slagga hos på onsdag – om det nu behövs?
Vore ju SM-guld.
• • •
Ja, vid det här laget skulle vi väl varit inne i andra perioden i Barclays nu.
Men där är det öde och mörkt och tyst ikväll.
Det är det inte på en bar jag på 53rd and 3rd, så nu rör jag mig ditåt.
Vi hörs snart från den heliga korresoffan igen.

DALLAS – ST. LOUIS 1-4 (slut)
• • •
Måste slog Vill igen – om än på bra underligt sätt, till sist.
Nu ska jag skriva krönika och annat och återkommer med kort slutrapport här sen.

DALLAS – ST. LOUIS 1-2 (Period 2)
• • •
Mer standstill i andra, ja. Som nerfarten till Lincoln Tunnel på Jersey-sidan en torsdagsmorgon.
Jamie Benn har gyllene chans att ge stjärn-stjärnorna ledningen men slår ett fett hål i luften – och bara några moment senare ser Sunken till att få fram pucken till Perron och istället får de desperata bluesmännen överhanden.
Som att räkna plus istället för minus i ett enkelt tal i provet, för att spinna vidare på examenstemat.
• • •
Yzz, bloggen beställer egenkomponerad, thin-crusted pizza med italiensk korv, lök och paprika från Dominos.
Satt där den skulle, kan jag meddela.
• • •
Zuke framstår alltmer som bästa trejdfyndet av dem alla.
Inte ens Duchene har varit samma lyft för sitt nya lag. Inte Mark Stone heller. Nä, inte ens Hästpolo-Gustav.
• • •
Då är det bestämt, Vanessa:
Konferensfinaler i Dubai nästa vår!
• • •
Det var länge sedan vi hade några övertidsthrillers nu.
Ett sådant skulle sätta bra sprätt på den här grå eftermiddagen.
• • •
Hörrni, har Lönta synts till i Viasat-sändningarna från Dallas?
• • •
Nu lyfter den här showen igen. Det törs jag nästan lova.

DALLAS – ST. LOUIS 1-1 (Period 1)
• • •
Vill mot måste…
Den ekvationen har vi genom åren ägnat lika mycket tid åt i den här bloggen som de ägnat åt relativitetsteori på Princeton-universitetet.
Man kan vilja nånting hur mycket som helst, men 99 gånger av 100 är det först när man måste det går att pressa sig till det allra yttersta.
Just den faktorn sätter mycket riktigt prägel på första halvan av inledningsperioden.
Blues är så motiverade och beslutsamma och sammanbitna att de påminner mer om en naturkraft än ett hockeylag.
Men sedan vetisjutton.
Stars tar ju över och kvitterar och varvar sedan bara upp mer och mer och mer.
Kanske kan det här vara en av de sällsynta dagar när kombattant vill så oerhört mycket att inte ens de som måste kan stoppa dem…
• • •
Hur kunglig är han inte just nu, Burger Klingberg?
Pondusen och den totala kontrollen i det djärva agerandet innan Seguins kvittering andas ju rena rama EK65 2017.
• • •
Nej, domherrarna Rooney och Dwyer har inget särskilt fast grepp om händelserna här.
Det går att förstå att en sån som Maroon är lite förbannad.
• • •
När han coachade Flyers – utan att precis göra succé… – gav Craig Berube alltid ett stelt och tillknäppt intryck.
Nu, med Blues, verkar han vara gladaste, busigaste, mest expressiva mysgubben.
Som det kan bli.
• • •
Går de vidare kommer Stars penalty kill antagligen blir föremål för hela romaner.
De bara knyter ihop zonen – som jag knyter ihop soppåsen när den är späckad med använda kaffefilter.
• • •
Heja Kenny Albert!
Best in business.
• • •
En Stars-stjärna (hm, en Stars-star, alltså.) som också börjat lysa med imponerande kraft är Jason Dickinson.
Men han får inte samma cred som vissa andra.
Det känns lite orättvist.
• • •
OK, Vanessa, jag bara drog till med Dubai, men vad bra att veta.
De kanske kan lägga några konferensfinaler där istället?
• • •
Pizza-tajm!

Fröet till det nya Dallas Stars såddes när Jamie Benn debuterade säsongen 2009-2010 – och det gamla gardets stora portalfigur, lektor Mike Modano, året därpå flyttade till Detroit för att avsluta karriären med Red Wings.
Det började växa på allvar när klubben fyra år senare trejdade till sig Tyler Seguin från Boston och stod i full blom det ögonblick John Klingberg klev inom dörren 2014.
Sedan dess har Texas hopp i hockeyvärlden varit ett av NHL-lagen med mest talang och störst potential.
Men det är först nu, våren 2019 – när den väl sammansvetsade klassen kompletterats med ytterligare en laddning glänsande elever, främst från Finland och Norge, samt en värdig målvakt – stjärnorna från Big D, som det heter, fått ihop det och blivit ett lag i stånd att uträtta verkliga stordåd.
Och just idag, i Game 6 mot St. Louis Blues i andra omgången i 2019 års Stanley Cup-slutspel, kan den ståtliga årskullen slutligen ta sin examen.
Om kapten Benn och hans vapendragare slår Blues hemma i jumpin’ American Airlines Center tar sig Stars vidare till konferensfinal för första gången sedan 2008 – och för första gången under den här eran.
Då är uppdraget ingalunda slutfört, hockeyns studentmössa får man egentligen sätta på sig först när man vunnit en final, men de har i alla fall skaffat sig rätten att klä lastbilsflaken i björkris, om den liknelsen får passera.
Om inte måste de åka tillbaka till Missouri för ett nytt, mycket svårare slutprov på tisdag.
Det här är chansen, det här är tillfället de måste gripa tag i, det här den stora möjligheten att skaffa ett förstklassigt slutbetyg.
Som just Klingberg – burgaren från Götet – sa efter segern i femte matchen i förrgår.
– Vi måste behandla nästa match som en Game 7.
Med andra ord:
Benn, Seguin, Klingberg, Heiskanen, Hintz och de andra ska samla sig den bästa insatsen någonsin.
Gör dom det kan det här vara dagen det nya Dallas Stars väntat på sedan Jamie Benn slog sig ner i skolbänken på Victory Lane för ett decennium sedan.
Nu ringer det in!
• • •
När jag förra fredagen hämtade ut ackrediteringsbrickan för andrarundan mellan Islanders och Hurricanes i Barclays Center hade jag aldrig kunnat föreställa mig något annat än att den skulle användas även idag, för Game 5.
Det var ju självklart.
Men som bekant – det blir inga fler hockeyresor till Brooklyn den här säsongen. Den blå-vita-orangea pappbiten på vilken det står “R2: NYI-CAR” har förlorat allt värde och kan knölas ner i papperskorgen som en gammal Bear Stearns-aktie.
Istället sitter i jag här i holken på östra Manhattan och stirrar ut på molnen som går så låga att bara halva Empire State Building går att se.

Det känns som en metafor för hela hockeysäsongen i New York.
• • •
Now, problemet för Stars är att det inte går att fejka den desperation hotet om likvidering automatiskt utlöser.
Man kan säga att man ska behandla en match som en Game 7, men det är bara när man stirrar ner i avgrunden man verkligen kan göra det.
Blues står de facto vid den avgrunden nu och kommer inte att behöva tänka på att de ska agera som om hela säsongen stod på spel.
Det gör den, punkt och slut
Och vid min gud, de har ladorna fullspäckade av begåvning och know-how och passion de också, så Stars kommer verkligen, verkligen inte få det lätt.
• • •
Att Islanders dragit ur elsladden och skickat hem orkestern betyder dock att vi plötsligt står här med en helt arbets- och hockeyfri söndagskväll.
Jag har alltid gillat söndagskvällar ute på byn, då är bara proffsen among the late night drinkers ute, så, ja, well, vi får väl ändå tacka Jordan Eberle för att han slutade göra mål.
• • •
Ken Holland var en stor general manager i en helt annan era, men nu…nej. Det är ju hans otidsenliga tankesätt som skruvat fast Red Wings i en halvmesyr till rebuild det aldrig blir nånting med.
Så att Oilers tydligen vill anlita honom – för big time pengar, dessutom – vittnar om att den klubben tyvärr är lost forever.
• • •
Stars förra konferensfinal – för att nu gå händelserna i förväg, sorry Texas lovers – minns jag mycket väl, för då var jag på plats i Dallas.
De spelade mot Detroit i och det formligen kryllade av svenskar på isen. Hos rödvingarna fanns ju Lidas, Homer, Zäta, Kronwall, The Mule (sjuk just i den serien, dock), Micke Samuelsson och Andreas Lilja – och i Stars uppställniung ingick Mattias Norström, Nicklas Grossmann, Loui Eriksson och ingen mindre än Frölunda-kaptenen Joel Lundqvist, alltid grym i de stora matcherna här borta också.
Och jag tror det var under den serien, de rent magiska dagarna i Big D, jag slutligen blev kär i Lord Stanley och förstod att jag ville ägna mig åt det här mer än något annat.
• • •
Sunken har, om jag inte misstar mig helt, inte gjort några mål sedan Winnipeg-serien.
Men idag smäller det igen.
• • •
Idag hade det ju passat väldigt bra att vara på plats i Dallas, särskilt som artisten och fellow rumlaren Lönta Lindqvist flugit dit, men med fotbollsuppdraget i Harrison igår hanns det helt enkelt inte med.
Överhuvudtaget är det just nu så snävt med schemat att jag nog kommer göra resten av den här serien från korresoffan.
En eventuell Game 7 i Boston hade kunnat vara nåt, men där har hotellpriserna skenat iväg värre än i Dubai.
Ett vanligt, sketet Courtyard Marriott-rum som på andra platser går att bo i för nån hundralapp tar de 999 dollar för på onsdag.
Vad är det för jävla vansinne?
Att man KAN göra något innebär inte nödvändigtvis att man SKA…
• • •
Ok, dags för säsongens match i Dallas.
Klara, färdiga – gå!

BOSTON – COLUMBUS 4-3 (Slut)
SAN JOSE – COLORADO 2-1 (Slut)
• • •
Sharks bästa match i serien – men också den plötsligt mirakulöse Philipp Grubauers.
Därför var det på skäggstubbet att Avs tvingade fram övertid i alla fall.
Men nu har hajstimmet alltså matchboll och kan avgöra hela kalaset i Pepsiburken på måndag.
Jag säger dock samma sak som om systerserien i öst:
Denna holmgång luktar också Game 7.
Nästa gång är det ju Colorado som får chansen att sätta tonen igen…
• • •
Nu skulle man egentligen vara tjeckisk NHL-rapportör.
Först avgjorde Pastrnak med två mål i Boston – och så gjorde Hertl om det i San Jose.
Fast vi blågula får trösta oss med att Erik i alla fall är delad etta i assistligan med sina elva räkmackor.
• • • 
Åh, nu fick man just se Charlotte Nyquist – Papa Skutts nyfödda dotter – på bild i NBC-sändningen.
Fem plus!
• • •
Det allra bästa Sharks gjorde ikväll:
De lyckades faktiskt neutralisera världens bäste – Nathan Mackinnon.
Snacka om bedrift.
• • •
Nu får ni ursäkta, bloggen ska packa ihop och lägga sig efter sitta dubbla fotbolls- och hockeyskift.
I morrn har vi Elimination Game i Big D – och det redan på kvällstid hos er.
Vi tar och hörs då, tycker jag.
Tjingeling tills dess!

BOSTON – COLUMBUS 4-3 (Slut)
SAN JOSE – COLORADO 1-1 (Period 2)
• • •
Grym match pågår – men nej, vi är inte närmare ett tydligt svar på frågan hur det här ska sluta.
Inte när Sharks så snabbt kvitterar Avalanches sena 1-0-ledning.
Snarare känns det, kittlande nog, som att vad som helst kan hända i slutperioden.
• • •
Själv börjar jag nu bli rent groggy efter att ha varit igång femton timmar och nu ska det skrivas ut liten intervju med Mojo också, men vi ger inte upp.
Hörs innan övertiden börjar…nej, vad sa jag nu?

BOSTON – COLUMBUS 4-3 (Slut)
SAN JOSE – COLORADO 0-0 (Period 1)
• • •
Matcherna i den här serien har en tendens att byta skepnad halsbrytande snabbt – ibland flera gånger per kväll.
Men ett faktum tror jag vi kan slå fast redan nu:
Sharks är betydligt fräschare idag än senast – och fram till minuterna innan utvisningen på Rantanen får de sätta tonen.
Det ville säga: De ser till att Avalanche inte får använda så mycket av sin speed och sin offensiva explosivitet.
Men frågan är hur mycket Avs push precis innan det där numerära underläget efter 15.54 säger om fortsättningen av showen.
Svaret kan, faktiskt, avgöra hela serien.
• • •
En Sharks-supporter jag har direktkontakt med i meddelande-funktionen på Twitter rasar över att domarna dömde bort Labancs mål.
Men nja, där vill jag nog påstå att de ändå tog ett korrekt beslut.
• • •
Erik från Landsbro är trött på att bara assistera. Han vill göra egna mål ikväll. Det syns.
• • •
Samtidigt är det förstås aningen förstummande att Tim Peel dömer så här stora matcher.
Att se det måste för Dan O’Halloran – han som skickades hem för säsongen efter fiaskot i Game 7 mellan Sharks och Knights – kännas som det skulle göra för Fjodor att se Lasse Stefans basist ta över i Ebba Grön.
• • •
Först Bobrovsky och Tuukka – nu ställer även Grubauer och Jones till med show.
Det är målvakternas lördagskväll.
• • •
Bruins- Hurricanes…får vi den konferensfinalen?
Ja, kanske, men jag tycker fortfarande det känns som att den återstående ”kvarten” i öst har Game 7 written all over it.
• • •
Den just utslagna Grönkålen – Cale Makar – är verkligen en uppenbarelse.
• • •
Tårtan var Tårtan på sin presskonferens i TD Garden, kan jag tipsa om.
Se Jackets officiella Twitter-konto, den som vill bli underhållen så här på småtimmarna…
• • •
Det kan vara så att duellen mellan Sharks och Avalanche avgörs i den period som kommer nu.
Eller inte.
Goddag yxskaft, jag heter Biffen!

BOSTON – COLUMBUS 4-3 (Slut)
SAN JOSE – COLORADO 0-0 (Början av Period 1)
• • •
Som den lätt knarrige kommentatorn som satt vid micken i kväll brukar säga:
My goodness!
Plötsligt var det slut på ställningskrig. Plötligt var det High Chaparall och blitz monumentale i TD Garden.
Bruins såg ut att ha det när de efter Seth Jones reducering gick upp i 3-1-ledning, men Jackets hamrade plötsligt in två raka och vi var ju på väg mot OT, men palsternackan blommar redan i början av maj i år och pang – med en och en halv kvar avgör han.
Den matchbilden såg man inte komma.
Men tack för underhållningen, hörrni.
• • •
Nu – alla blickar mot San Jose.
Det här blir nåt.

BOSTON – COLUMBUS 1-0 (Period 2)
• • •
Nja, inte vet jag om Tårtans gossar se så trötta ut.
Efter björnarnas inledande anstormning – när de drar first blood och gör 1-0 – tycker jag gäserna bjuder upp till samma slags tunga, grinding ställningskrig som vanligt.
Det här kan mycket väl bli en klassisk nattmangling.
• • •
Fast innan de börjar trycka tillbaka krävs att Bobrovsky utsätter Mojo Johansson för ett regelrätt rån.
Om B’s gått upp i tvåmålsledning direkt, då hade det blivit brutalt tungt för Ohios hjältar.
• • •
Jaså, Kenta – tycker herrn inte om Philly-mannen Keith Jones?
Trodde man ju.
• • •
Tuukka var inte sämre än sin ryska kollega i mittperioden.
• • • 
Bortsett från nån landskamp på gamla Råsunda tror jag aldrig att jag sett Zlatan live.
Så det var en rätt cool upplevelse att få vara vittne när han gick och lyste av karisma på Red Bulls planhalva – och till slut språngnickade in en cannoli.
Det var det däremot inte att stå i en trång, kokhet korridor med 40 andra svettiga journalister och vänta på honom i en timme efter matchen.
Som sagt, vi hockeyjournalister vet inte hur bra vi har det…
• • •
För mig är höjdpunkten ikväll ändå den showdown som börjar i Sharktank om ganska precis en timme.
Kan Sharks spela med mer energi och spring i benen ikväll?
Annars ligger bohemerna där borta taskigt till.
• • •
Nu, snart, ska det smaka med lite onyttigheter från California Pizza Kitchen.