The Finnish Flash var alltid ärlig när han pratade med sin landsmaninna – tillika bloggens kära vän – Varpu om Anaheim Ducks chanser i Stanley Cup-slutspelet
Ibland hade de DET, ibland inte.
Exakt vad DET bestod i kunde han inte riktigt förklara, men det handlade om en viss storts stämningar som pulserade i truppen, en känsla av att sammanhållningen vuxit till något större än normalt och skapat band som vanligtvis bara förekommer i familjer – och att det, i sin tur, hade genererat en kollektiv övertygelse om att absolut inget var omöjligt.
– 2007 hade vi verkligen DET. I år? Nä, jag känner det inte, sa Teemu något vår som mycket riktigt slutade med ank-krasch redan i öppningsrundan.
Det intressanta på årets bal är att så många av de som stormat vidare till andra dansen tycks ha gränslösa mängder av DET.
Genom att på olika sätt, och utifrån olika förutsättningar, trotsat oddsen redan under grundserien, och sedan bombat sönder favoriten de ställdes mot när allvaret började, har de verkligen blivit Band of Brothers, oböjliga i förvissningen att inget kan stoppa dem.
Lagen vi ska se nu i helgens happening i Enterprise Center i St. Louis i Missouri är två praktexempel.
St. Louis Blues låg sist i hela jäkla ligan vid nyår och i samma veva kallades Dallas Stars ”fucking horseshit” av sin egen VD. Bägge två såg ut att vara på väg ingenstans – och det snabbt.
Men sedan dess har de genomgått regelrätta metamorfoser, börjat spela fantastisk hockey, svetsats ihop som blodsbundna gemenskaper och utvecklat…precis: DET.
Och DET använde de i den inledande rundan för att tvinga omkull motståndare det egentligen inte var meningen att de skulle ha någon chans mot.
Nu är frågan vad som händer när DET ställs mot DET, när två familjer till lag som så att säga glöder på samma inspirerande kol går i clinch.
Well, vi fick ett delsvar i Game 1 i förrgår: Det blir oerhört jämnt och hårt och snudd på omöjligt att skilja dem åt.
I längden handlar det om i vilken trupp de – för att nu kalla en spade för en spade – älskar varandra mest, var det finns allra mest tro och tillit, vilka ledande karaktärerna som är beredda att offra mest för gruppen, hur mycket av DET som verkligen slagit rot.
Om Mister Selänne var här kanske han skulle kunna berätta om det är Blues eller Stars, men det är han dessvärre inte – vad rasande trevligt det hade varit – så vi får vänta och se.
Under tiden är det bara att njuta åt av en larger-than-life-kamp, näringsatt med oändliga mängder av DET
• • •
Hej och mors i stugorna igen, hoppas allt är fint där ute.
Mycket lite har hunnit hända sedan vi hördes sist, efter Sharks-matchen i natt, så mycket mer än så har jag inte att säga för tillfället.
Vi låter dem släppa pucken i downtown St. Louis och återkommer med desto fylligare rapporter från korresoffan under dagens gång.
