WASHINGTON – CAROLINA 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Can. You. Believe. This?
Det blir skräckthriller igen.
Och regerande mästarna kan – kan! – bli utslagna av Carolina Hurricanes.
Om den inte redan var det vet vi i så fall att den här förstarundan är den sjukaste i historien.
• • •
Ett är säkert:
Om inte Capitals tar på sig Big Boy-byxorna och börjar spela som de ska ligger de jävligt risigt till.
Jag fattar inte, de ser så överlägsna ut när de vill – sedan slutar de bara spela och blir helt sloppy.
Vad är dealen med det?
• • • 
Vad som än händer förtjänar Canes en liten parad hemma i Raleigh till helgen.
Denna vägran att ge upp, denna förmåga att tvinga sig tillbaka in i kraftmätningar mot en övermäktig motståndare, är ingenting annat än magnifik.
• • •
Man vet att Caps är desperata när de släpar ut TJ Oshie, med armen i mitella, i spelargången för att elda på bunkern.
• • •
Det kan alltså bli matcher i Barclays Center redan till helgen.
Wacko.
• • •
Holtby ser verkligen inget vidare ut.
Det borde oroa hemmafansen.
• • •
Mina hjältar?
Ja, det är ju svårt att bortse från Mister Game 7 i det här läget.
Så Justin Williams – eller skyttekungen Bäckis.

WASHINGTON – CAROLINA 3-2 (Period 2)
• • •
Här ser vi det nya Washington Capitals.
Förr hade de blivit akut lösa i magen efter det exceptionellt efterhängsna Carolinas reduceringar.
Nu bara biter de ihop – alltjämt irriterade över att det ska vara så JÄVLA svårt – och pumpar vidare som om inget hänt.
Det är därför reseagenterna på Islanders kontor får boka 40-50 hotellrum i huvudstaden till helgen.
• • •
Se där, ja Kuznetsov får äntligen go fiskmås och flaxa med armarna.
Vi sa ju nåt om att han skulle behövas ikväll.
• • •
Dock:
3-1-repliken borde ha varit den slutgiltiga daggern i Hurricanes hjärta.
Teräväinens 2-3-balja gör tredjeperioden intressant, trots allt.
• • •
Zydden, bloggen böjer sig för sakkunskapen!
Det var du som såg att det fanns extra gnista i Ahos skridskoskär idag och visst – det lilla snillet från Raumo spräcker Holtbys nolla.
• • • 
Pierre sträcker fram mikrofonen mot Brind’Amour och får som vanligt de mest franka citaten i ligan:
– We’re playing like crap right now.
Om alla ändå var så uppriktiga.
• • •
En viss Storchen från Valbo påpekar i meddelande att han aldrig blivit uppfintad av sin lillebror i några landhockey-duster.
Haha!
• • •
Taddson, du har helt rätt – det är lite kackerlackssvärm a la Kings 2012 och 2014 över Hurricanes.
Lite obehagligt, kan jag tänka mig.
• • •
Nu börjar sömnbristen senaste veckan göra sig påmind i Furman Bjurman. Att hitta smidiga formuleringar är plötsligt lika tungt som att tälja trägubbar med soppsked.
Men vi har bara en period kvar av den sensationella förstarundan och får se till att, likt Caps, bita ihop.

WASHINGTON – CAROLINA 2-0 (Period 1)
• • •
Det är som det varit varje gång i Betongbunkern.
Canes framstår som kusiner från landet i storstan, ställda mot ett urbant fenomen de inte vet hur de ska hantera och mest blir storögt förundrade inför.
Enda chansen/risken att mästarna sumpar chansen att ta sig vidare till andrarundan är att de får hjärnsläpp och gör en Tampa.
Men det kommer inte hända.
• • •
Hur kunde vi glömma?
Den verklige Game 7 kommer från Malmö och spelar i Washington.
Burra gjorde ju två mål i Game 7 i konferensfinalen mot Tampa ifjol och tro på fan – han slår till även i första bytet i första dramat av samma sort sedan dess.
Spooky, nästan.
Å andra sidan har ju er Biff tjatat om att Andre sett påfallande vital ut när Reirden väl använt honom.
Jag kan mina burracudor…
• • •
Jo, ja, Vegas hade ledningen med 3-0 igår – med bara tio minuter kvar.
Men det som hände där och då händer bara en gång per generation.
• • •
Att han KAN annat än att damma på världens bästa skott känner vi till, men Ovetjkins solouppvisning innan Tom Wilsons 2-0-balja är en synnerligen eftertrycklig påminnelse.
Herregud.
• • •
Fågeln – Foegele – har något lyckat byte, men annars är det verkligen ingen bland gästerna som fått något matnyttigt uträttat i första.
Att hemma och borta kan göra sån skillnad ändå…
• • •
Förlåt, jag höll på och petade med introt så länge att jag till slut blev tvungen att publicera utan att korrläsa.
Därför rymde texten några små skönhetsfläckar här och där. De är nu korrigerade och fick jag som jag vill skulle ni läsa om det nu…
• • •
Hagge gör inga poäng, men som den upphetsade Pierre McGuire påpekar precis hela tiden är Geparden från Nykvarn helt monstruös i spelet utan puck.
• • •
Imorrn måste jag gå till barberaren och bli klippt och få slutspelsskägget trimmat.
En gång per playoff-runda, det är sen gammalt!
• • •
Capitals-Islanders…jo, nog kan det bli en sevärd serie.
• • •
Eftersom NHL har så satans bråttom att få igång andrarundan måste jag vara klar med tips och krönika och quiz och fan och hans mormor redan i morgon bitti och det ska jag nu ta tag i under denna paus, så det så.

Det var väl i Valbo som i Nedre Tjärna i Borlänge.
Varje gång det kom en bil på radhuskvarterets glest trafikerade gata fick kidsen flytta på den rangliga ställningen som tjänstgjorde som målbur så granngubben kom förbi med sin senapsgula, lätt rostskadade Volvo 240 Kombi.
Sedan ställde de snabbt tillbaka den hemsnickrade konstruktionen, landhockeymatchen fortsatte och när den nioårige Bäckis fick den trådslitna tennisbollen på klubbladet, fintade bort Storchen och kom fri mot kompisen i “kassen” började filmen rulla för hans inre blick.
”Det här är sudden death Game 7 i Stanley Cup-slutspelet. Gör jag mål vinner vi, publiken vrålar, jag blir tidernas hjälte…”.
Kanske var det snarare en SM-final med Brynäs – som pappa Anders fortfarande är ensam om i familjen om att ha vunnit… – han föreställde sig. Eller en VM-dito. Men det spelar ingen roll. Det var ett episkt avgörande i en match som gällde allt den euforiska fantasin kretsade kring.
Så fortsatte det säkerligen sedan i de riktiga knattematcherna med Valbo AIF och även i Brynäs pojk- och juniorlag.
Han spelade tusentals Game 7 och avgjorde dem varje gång han hade pucken på bladet och kom stormande över offensiv blålinje…
På precis samma sätt har det varit för alla andra som intar isen i Capital One Arena Washington denna heliga aprilkväll. På gator, i lekparker och på provisoriska rinkar i Moskva, i Umeå, i Saskatoon, i Rauma, i Nykvarn, i Thunder Bay, i Rödövre, i Cobourg, i Toronto och i Kemi.

Det var det här de drömde om, det är det här de väntat på sedan de var så små att de fortfarande fick hjälp att knyta skridskorna, det är för det här de vigt sina liv åt ishockey och plågat sig uppför de branta skogsbackarna under sommarens barmarksträning, avstått från så mycket kul kompisarna kunnat njuta av, offrat all tid och allt välbehag och all svett..
Nu händer det.
Bäckis kommer åter fri med pucken på bladet, laddar för skott – och kan avgöra en Game 7 i Stanley Cup-slutspelet…
Den här gången behöver han dock inte stanna och släppa förbi en rostig Volvo först.
Det är på riktigt nu.
Drömmen på den där gästrikländska gatstumpen har blivit skälvande verklighet.
• • •
Det har gått sådär en femton timmar sedan jag stod här på vardagsrumsparketten och skrek som en vettvilling åt de ofattbara scenerna i Sharktank i San Jose, men det känns ändå inte som jag riktigt hunnit återhämta mig.
Det var FÖR omskakande saker som hände, FÖR overkliga, FÖR crazy.
Att nu kastas rakt in ytterligare ett monsterdrama är en direkt utmaning. Ungefär som att landa efter en chockerande turbulent inflygning – och behöva rusa till en ny gate för att ta anslutande flyg någon annanstans.
Men nej, naturligtvis blir det inte svårt att ladda om.
Game 7 är alltid Game 7 och den som inte känner hjärtat slå när två magnifika truppstyrkor från NHL åter grupperar sig på slagfältet har inte förstått vad livet går ut på.
• • •
Sommaren fortsätter i New York – men utan Bjuppe Baloos medverkan.
Det gick såklart inte att somna på flera timmar efter brisaden i norra Kalifornien, men när jag väl tuppade av gjorde jag det med eftertryck och sov sen längre än jag törs berätta, för det händer att mamma läser de här inläggen.
Därför hanns det under dagen inte med mycket mer än en sen lunch, ett besök i kiosken på hörnet för proviant inför kvällen och en kort promenad runt kvarteret – sedan var det dags att hasta hem och börja komponera detta intro.
Riktigt så här hade man kanske inte föreställt sig att livet skulle vara vid 52, men god bless de omständigheter som lett mig exakt hit!
• • •
De flesta tycks ha samma magkänsla idag.
Capitals tar det här.
De är bättre än Hurricanes, i synnerhet i Betongbunkern, och kan bara inte att tappa detta.
Så hade man näppeligen tänkt i samma situation så sent som för ett år sedan.

Då var de fortfarande kända som chokers monumentale, behäftade med en unik förmåga att floppa i do-or-die-situationer.
De fick ångest istället för puls när the going got tough, blev oroliga istället för djärva, fruktade nederlagets mörker istället för att lusta efter segerns sötma.
Men just ifjol reste de sig plötsligt på nio, tog fram eldkastare och blåste demonerna av jordens yta och gjorde det ingen längre trodde att de skulle kunna göra.
Nu är de, får man intrycket av, snarare förbannade än neurotiska inför kvällens ultimatum.
De tycker, kan man ana, att serien mot Hurricanes inte borde ha nått ända hit och nu får det liksom vara nog. Alle man på däck- och no mercy-läge råder.
Så, nej, de kan bara inte tappa detta.
• • •
Idag blev längtan efter Boomer och de andra på NHL Network Radio så stor att jag, mot allt förnuft, löste Sirius XM-prenumeration.
Radio har man ju bara tid, och ro nog, att lyssna på i bil och strax kommer x antal dollar i månaden bara ticka iväg för ingenting.
Men just Boomer är så lysande i slutspelstider att…mja det får vara värt det.
Och när han är off kan man ju alltid låta Tom Petty-kanalen stå på.
• • •
Å andra sidan – och tredje och fjärde och femte och sjätte:
Den här förstarundan har lärt oss att precis vad som helst verkligen kan hända, så det är inte helt uteslutet att Hurricanes skräller.
De har inte lyckats särskilt väl i de tidigare tre matcherna i DC, nej, men de är ettriga och och aggressiva och svårspelade och har de facto inget att förlora ikväll.
Ingen kräver, eller räknar med, att de ska vinna denna Game 7, de kommer vara älskade av sina fans även om de stupar på mållinjen.
Såna lag är alltid väldigt farliga…
• • •
Debatten om femminutersutvisningen på Eakin igår rasar vidare med oförminskad styrka.
Jaja.
Vid det här laget kan vi väl vara överens om att den var fel.
Men det ursäktar inte att Knights tappade 3-1-ledning i serien, släppte in fyra mål under samma numerära underläge eller underlät att ta timeout när hajarnas blodvittring bara blev mer och mer glupande.
Riddarna får ta och tugga i sig den surdegen, faktiskt.
• • •
Till yttermera visso har Hurricanes Justin Williams.
Han kallas Mister Game 7 av en anledning.
Det är såna här gånger, när det gäller liv eller död , han plötsligt blir en av världens bästa hockeyspelare.
• • •
Det går också att hävda att det var igår kväll Knights-fansen genomgick sin verkliga baptism och blev fullvärdiga medlemmar i NHL-familjen.
Så här känns det att vara supporter på riktigt, sånt här får man lov att uthärda, så här intensiv kan smärtan bli…
Desto mer äkta och intensiv kommer glädjen vara i triumfens …
• • •
Han har redan fem fullträffar under bältet, men varför stanna där?
Det kan mycket väl vara ikväll Nicklas från landhockey-dramat i Valbo 1989 med ytterligare två cannolis rycker åt sig ensam ledning i slutspelets skytteliga.
• • •
Ytterligare en faktor som talar för Hurricanes:
Hamilton, grisen, har körts till Washington och kommer att smugglas in i Betongbunkern under kvällen.
Hur mycket älskar man inte sånt?
Vinner Canes måste fansen i PNC börja kasta in plastgrisar på isen i fortsättningen.
• • •
Den här grisen – Bjuppe – skulle egentligen också varit i Washington idag, men det körde ihop sig med logistiken, så jag sitter i korresoffan igen.
Jag vet, jag vet, ni blir besvikna.
Men var försäkrad, live-sändningar följer i kommande rundor.
• • •
Undrar om vi får se Kuznetsov ikväll?
Det kan behövas om Washington verkligen ska klara biffen.
I’m just saying.
• • •
OK, för tredje gången på ett dygn – det bästa som finns i hela det kända universum:
Game 7!

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS 5-4 (Slut, OT)
• • •
Låt se, när vi fyrade av startskottet för sju timmar sedan, sa vi nåt lite lätt storvulet om att Game 7 är ”en gåtfull naturkraft, ett väsen för sig, ett slags undantagstillstånd – med en helt egen karaktär, en helt egen puls och en helt egen knastrande energi som skänker hela tillvaron ett direkt overkligt skimmer och kramar ut syret ur alla normala tidsbegrepp. Så länge de pågår finns bara här och nu – ingenting annat. Det som hänt tidigare betyder ingenting, det som ska hända sedan är meningslöst.
Här. Nu. Game 7”
Your honor, I rest my case…
• • •
Nästan lika omtalad som Sharks ursinniga upphämtningen kommer bli – i decennier – lär femminutersutvisningen på Eakin bli,
Jonathan Marchessault skräder exempelvis inte orden här.
Det är väl inte utan att han har poänger.
Furlatt och O’Halloran kan ha bränt sina chanser att få döma i finalen.
• • •
Tre av fyra serier i andra omgången är nu spikade:
•Boston – Columbus
•St. Louis – Dallas
•San Jose – Colorado
Återstår bara att se om New York Islanders får möta Washington (och i så fall börja borta) eller Carolina Hurricanes (och starta hemma).
• • •
Erik Karlsson var en av de som blev besatt av Den Store Anden under upphämtningen.
Satan så bra han var där – liksom under den förlängning som slutade med att han spelade fram Barclay Goodrow.
• • •
Ekeliw gick och la sig efter en period i Sharktank. Det kommer han bli ganska gravt mobbad för i nästa podcast-avsnitt, planerat för torsdag morgon.
• • •
Tur det fortfarande är Awards i Vegas i alla fall, så man får se Strippen den här säsongen också…
• • •
Men hörrni, den mest spektakulära förstarundan genom tiderna är inte slut ännu.

Vi har, får ingen glömma, en Game 7 kvar.
Washington Capitals-Carolina Hurricanes, i Betongbunkern, 01.30, svensk tid, kommande natt.
Är den bara en tjugondel så sevärd om den omedelbara klassiker vi just så är den värd att offra hela natten för.
Så:
Samling här vid pumpen om sjutton timmar igen!

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS 5-4 (Slut, OT)
• • •
Vid min gud….mitt huvud snurrar fortfarande som Linda Blairs i ”Exorcisten”.
Jag har sett mycket galet under mina snart femton år här borta, men det där var utan tvekan det värsta.
Och Herr Barclay avgör alltså.
Ni får ursäkta, men jag måste lugna ner mig en smula, och smälta det vi såg, innan det kommer en redig slutrapport.

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS 4-4 (Period 3, OT väntar)
• • •
Ladies and gentleman – vi var just med om en av de mest otroliga sekvenserna i Stanley Cup-historien.
Alla överallt, på Twitter och i kommentatorshyttar och what have you, säger samma sak:
– Jag har aldrig sett något liknande.
Nej, det har ingen.
Matchen är ju över, Knights har 3-0-ledning och ska bara defilera hem sista tio.
Då håller Cody Eakin på att ha ihjäl Joe Pavelski och får fem minuter – och på ren vrede, rent ursinne, gör Sharks fyra raka mål inom loppet av fyra minuter.
Det känslosvallet, den emotionella urladdningen…det var bara beyond allt.
Men naturligtvis är det inte slut med det, Vegas lyckas kriga in en kvittering i slutminuten och nu får vi övertid som…ja, jag vet att inte vad som väntar.
Det går inte att föreställa sig.
Herregud.
Herregud!!!
• • •
Patrick Sharp, Chicago-ikonen, i NBC-studion:
– Det där är den bästa hockeyperioden jag sett i hela mitt liv.
Säger någon emot?
• • •
Men varför tog inte Gallant-gubben timeout?
Såg han inte vad som höll på att hända?
Tjänstefel monumentale.
• • •
Hjälte-prognos:
En Karlsson avgör…

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS 0-2 (Period 2)
• • •
Blomman blommar – som den vårlök han ju är.
Det var med den här sortens insats han knäckte Kings och – jo, då också – Sharks och Jets för ett år sedan.
Hajarna har en period på sig att, på något sätt, få honom att vissna som en tussilago som slår ut för tidigt och dukar under i sen aprilsnö.
Annars är säsongen slut även för sista Kalifornien-laget standing.
• • •
Ja, undrar vilka Avalanche sitter hemma i Denver och håller på?
Antagligen vill de inget annat än att det ska bli övertid – i hundra perioder.
• • •
Som Patrick Sharp konstaterar i NBC-studion:
– Vi kommer få se mycket av Erik Karlsson i tredje.
Precis.
Nu ska han krama ur sig allt han har i 20 minuter.
Sen kan vi – kanske – börja prata om var han tar vägen i framtiden.
• • •
Undrar om DeBoer ångrar att han gjorde en Therrien och tog upp det där om Gallant igår.
Att hjälpa motståndarna med extra motivation är alltid genuint korkat.
• • •
OK, jag vill gärna att Sharks gör två mål nu – och det vill jag bara för att förlängning vore så otroligt kul.

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS 0-1 (Period 1)
• • •
Det här är ju som att bevittna ett fyrverkeri som aldrig tar slut.
Raketerna bara fortsätter explodera på himlavalvet i den ena spektakulära formationen efter den andra och vi i menigheten står stumma med öppna munnar och bara stirrar, oförmögna att riktigt greppa vad vi ser.
Jag säger det igen:
Bedårande!
• • •
Wild Bill – de stora ögonblickens man.
Det är, förstås, han som spräcker Jones nolla efter halva perioden – och ser till att ångesten börjar flöda i hela norra Kalifornien.
• • •
Mm, det där att Sharks får två powerplay direkt efter varandra direkt är ingen välsignelse.
Inte som de, trots monsterpress, underlåter att kapitalisera.
Då får ju riddarna istället momentum.
• • •
Just ja, med Maple Leafs försvann det sista kanadensiska laget också.
Så sifferkombinationen 1993 – senaste gången Lord Stanley landade ”hemma” – fortsätter blinka dystert över The Great White North.
• • •
Erik kommer göra nåt riktigt stort in den här matchen, det bara är så.
• • •
Handshake blir det under alla omständigheter i Sharktank om några timmar.
Då ska det bli intressant att se hur herrar Gallant och DeBoer hälsar…
• • •
Visst fan har NHL bråttom.
Boston Bruins, som just torkat svetten ur trynet efter en Game 7-seger, spelar första matchen mot Columbus redan på torsdag.
Vilket tok.
• • •
Flower tänker tydligen vara så där omöjlig ikväll igen.
Det bådar inte gott för hajarna.
• • •
Alldeles nyss pratade jag med Nordy Nordström och ska nu författa ett aktstycke åt redaktör Glader.

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS (Ska strax börjar)
• • •
Nej, Toronto Maple Leafs öde är hugget i sten.
De kan inte vinna stora matcher, de kan inte ta sig ur andrarundan i Stanley Cup-slutspelet och de kan framförallt inte slå ut Boston Bruins.
I denna serie hade de två chanser – i förrgår och ikväll – att sätta in dödande stöten men misslyckades.
Igen.
Och nu slutar ännu en säsong i förtid och den största fan-skaran i NHL får genomlida ytterligare en sommar utan något att minnas eller glädjas åt,
Svaret på frågan vad bossarna Shanahan och Dubas ska göra behöver man, som det heter här, komma upp på en högre pay-grade än min för att kunna leverera, men ett är säkert:
Det kan inte bara fortsätta på samma sätt.
Då kommer de snubbla på det här hindret om ett år igen.
• • •
Samtidigt:
Rungande applåder till Bruins.
De gör alltid exakt vad de ska såna här gånger – i synnerhet mot Leafs.
Ikväll hade de framförallt birollsinnehavare som klev fram när det verkligen behövdes – med Nordy Nordström i spetsen.
Han stod fantamme för karriärens insats.
• • •
Tråkigt att behöva säga, men dansken är ingen artist för Game 7.
Han har nu varit med i fyra stycken – och förlorat samtliga.
• • •
Babs?
Well, nog har glorian hamnat på sniskan en smula.
Kanske är det dags att Matthews och Marner och de andra får höra en ny röst.
Fast det lär knappast hända.
• • •
Bruins-Blue Jackets, vad ska man säga om det då?
Ingenting förrän jag tänkt väldigt länge…
• • •
Tuukka, däremot, han var ingenting annat än magnifik denna afton.
• • •
Alla fina, lojala Leafs-fans i spåret – jag lider med er.
Ni är mycket uppskattade gäster och jag hoppas innerligt att ni följer HEK:s exempel och gör oss sällskap även resten av slutspelet, fast era killar får packa trunken.
• • • 
Next up – ytterligare en laddning Game 7-dynamit detonerar, alldeles strax, i San Jose i Kalifornien.
Håll i er!