Slut, farfar Orpik avgör, Caps vinner.
Mer sen.

WASHINGTON – CAROLINA 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Nä, mästarna lyckas inte skaka av sig uppstickaren från Raleigh.
Det känns klappat och klart när Wilson får in 3-2, men Canes vägrar ge upp och får till sist in en kvittering.
Så nu väntar förstarundans andra övertidsdrama – precis som det första med bloggen på plats.
• • •
Det är Conn Smythe-klass på Mrazek i slutet.
Räddningen i allra sista sekunden…man, den kan kan bli hela hans legacy.
• • •
Det här innebär tyvärr att jag åter missar stora delar av matchen i Bridgestone, men jag litar på att jag genom HEK:s passionerade uppdateringar får ”se” ändå.
• • •
Mina OT-hjältar: Bäckis eller Teräväinen.
Och det sker efter, mja, sex minuter och 42 sekunder.

WASHINGTON – CAROLINA 2-2 (Period 2)
• • •
Tro på fan om vi inte har ytterligare en favorit i lite darrning här.
Eleven har definitivt slutat bry sig om lärarens lektioner och gjort en riktigt värdig kraftmätning av denna tillställning.
Det var inte vad Caps – eller någon annan – hade räknat med efter uppvisningen i matchstarten, men nu detta kan faktiskt sluta precis hur som helst.
• • •
Hurricanes må ha en snäll image, men Michael Ferland passar in i den ungefär lika bra som Keith Richards passar in i IOGT.
Blindside-proppen i huvudet på Dowd är riktigt ful och riktigt dum.
Personligen förstår jag inte hur det ens kan vara diskussion om det matchstraffet.
Givet.
• • •
Jesus, för några ögonblick ser det ut som att pucken går rakt genom masken på Mrazek, men tack och lov – den skräckfilmen behöver vi inte se.
• • •
Brind’ Amours rödsprängda huvud kan bara vara sekunder från att explodera när han skäller ut domare Kozari efter Ferlands matchstraff.
Och det är klart, på hans tid hade den tacklingen hyllats som ett konstverk.
• • •
Mrazek, ja.
I torsdags kändes det som att han vacklade en smula.
Nu är han för jävla grym.
• • •
Om det är någon detalj Canes tycks ha gnuggat ordentligt inför den här serien är det penalty kill.
De är eminenta i de lägena och dödar såväl den där femman – som inte blir någon femma för att Oshie passar på att åka ut efter fyra minuter – såväl som alla andra PP Caps haft sedan första perioden i Game 1.
En verklig bedrift.
• • •
Bunkern kan inte mäta sig med Coliseum vad gäller stämning, men ändå – efter två matcher i rad på ön känns det behagligt att sitta på en pressläktare som inte leder tankarna till omgörningen av Slussen och inte kräver byggarbetarhjälm för att bestiga.
• • •
Däremot hade gästerna behövt få ut mer av fem-mot-tre-läget.
Såna måste obönhörligen utnyttjas i playoff, det vet somliga som decennier senare ligger sömnlösa och grämer sig över att de kammade noll när två motståndare satt i utvisningsbåset och blängde.
• • •
HEK, om en timme smäller det i Music City.
Hur mår du?
• • •
Själv mår jag fint och kommer må ännu finare efter ytterligare en pappmugg kaffe nu.

WASHINGTON – CAROLINA 2-1 (Period 1)
• • •
Hej, Carolina Hurricanes, får vi presentera slutspelet – grundseriens elaka storebror som precis släppts från fängelse och är ute och letar efter trubbel?
Första tio minuterna kan jag inte låt bli att tänka på den klassiska allegorin.
Smågrabbarna från södern får sig då en grundlig lektion, blir tagna till the cleaners, får äta macka utan smör och vad ni vill.
Det är rent häpnadsväckande att se.
Men precis som i torsdags sturskar eleven till sig rätt snabbt, förlorar respekten och börjar spela betydligt bättre under andra halvan.
Bra det.
Vi vill ha drama, inte utskåpning.
• • •
Bäckis sa vi, va?
Nu delar han förstaplatsen i skytteligan (!) med Mark Stone.
Mer kommer.
Den här förstarundan är Valbo-Nickes show.
• • •
Allra starkast intryck gör Caps första byte.
De börjar ju där andra slutar.
Inledande minuten ser ut som vore det snarare sista minuten – med ett mål upp och keepern i båset.
Det kallar jag rivstart.
• • •
Jamen, det håller ju överhuvudtaget på att arta sig till en blågul eftermiddag i Chinatown.
Det är vem om inte Lucas Wallmark som reducerar med karriärens första slutspelsmål.
Väldigt skoj.
• • •
Har man färska bilder från den ultimata triumfen att mata med är det inte så svårt att komponera ett suggestivt jumbotron-intro.
Det har Capitals fattat, kan jag upplysa om.
Woah.
• • •
Lag med egna scouter på plats i bunkern:
Avalanche, Islanders, Golden Knights, Penguins, Lightning och Maple Leafs.
De räknar alltså med att förr eller senare stöta på ett av de här lagen.
Hm…
• • •
Introt blir inte tamare av att varje åskådare fått röd ljusstav att vifta med.

Så jävla snyggt.
• • •
Canes går hårt åt Hagge, av alla.
Han som är så fredlig.
• • •
En rysk kollega på stolen intill i pressboxen missade lektionen på Moskvas journalisthögskola om att man ska förhålla sig neutral i såna här sammanhang.
Han jublar vilt när Caps nätar – och skriker, med hyttande näve, åt domaren när det inte döms som han önskar.
Det ser man ändå inte så ofta…
• • •
Nu ska det skramlas lite med de mytomspunna kaffekannorna i bunkerns media-pentry.

Hallå världen – NHL-bloggen anropar från Washington, District of Columbia!
Här blommar körsbärsträden, här larmar arga demonstranter – och här ska vi nu få ännu mer av det som fick våra pupiller att vidgas som supernovor i rymden för bara några timmar sedan.
Mer sanslös action.
Mer glödande passion.
Mer omöjligt artisteri.
Mer frätande adrenalin i mungiporna på gladiatorer på uppdrag från Gud.
Mer vrede och lycka och frustration och blodsoffer och smärta och kärlek och hat.
Mer spänning och nervositet och gnistrande underhållning.
Kort sagt:
Mer Stanley Cup.
Vi som får vara med – vi som råkar vara här likväl som ni som befinner er hemma i den svenska vårkvällen – kan tacka vår lyckliga stjärna.
Det kommer bli oförglömligt – igen.
• • •
Er vän Baloo fick inte många timmar hos kompisen John Blund innan det var dags att hämta the brand new Cadillac i garaget igen i morse.
Två och en halv timme, på sin höjd.
Då ska man väl egentligen inte köra bil – inte när det den korta sessionen på kudden dessutom föregicks av ett hårt femtontimmarsrace – men jag ljuger inte:
Just nu är allt så kul och häftigt och kittlande att det inte går att känna trötthet. Jag bara sveper i mig en snabb kaffe, studsar nerför trapporna – nåja… – hoppar in i bilen och styr glatt visslande ner längs andra avenyn i gryningen.
Härlig är jorden, eller hur det heter i psalmen.
• • •
Kutjerov får, meddelas det från NHL-kontoret, en matchs avstängning för sin idiotiska tackling i tredje perioden igår.
Kunde gott varit ytterligare en, tycker jag.
Då kans det gått in att han bara saboterar för laget när han lever ut sin patetiska frustration på det där sättet.
Ingen kommer nånsin säga nåt offentligt, men lagkamraterna måste vara vansinniga.
• • •
Jag slutar dock vissla i höjd med den väldiga bron i Delaware för där börjar lördagstrafiken på 95:an tjockna som gräddsåsen på IKEAs lunchrestaurang och sedan går det plågsamt trögt resten av vägen.
Till slut inser jag att ursprungsplanen – att köra till hotellet, slänga in väskan och sedan promenera till Betongbunkern – inte kommer hålla.
Istället trycker jag in Capital One Arena på GPS:n, kör dit direkt och parkerar i garaget i katakomberna nånstans långt under den blanka isen.
Så ändras en gameplan mitt i steget.
Jon Cooper borde kanske ringa och höra hur man gör…
• • •
Nu kommer det också uppgifter om att det inte är hundra om en ”banged-up” Vigge Hedman kan spela tredje matchen för Bolts.
Herregud.
• • •
Det är alltså Game 2 mellan Capitals och Hurricanes vi ska avnjuta denna eftermiddag i nationens huvudstad.
Den tycker man väl rent spontant att Capitals borde vinna. De såg inte bara inspirerade ut i första matchen – och spelade inte bara med en smittande lust. De hade en självklar pondus i allt de företog sig, ett slags upphöjt lugn man bara kan tillgodogöra sig när man verkligen känner att man har allt under under kontroll. Och den som känner det är det nästan omöjligt att besegra.
Men om det är något vi lärt oss de här inledande playoff-dagarna att inget längre gå att ta för givet.
Kanske är det nu unga, enträgna, påträngande Canes exploderar och, likt Colukbus och St Louis och Dallas och Islander, kör över favoriten.
• • •
Att Sharks-fansen skäller över det bortdömda målet igår har jag inga problem med, det är som det ska.
Men att den sure Pete DeBoer ägnar så mycket energi åt den sekvensen, och till och med låter förstå att han anser att den kostade hajarna matchen, vittnar om att han inte är någon playoff-coach.
Han borde fundera på varför hans spelare inte gjorde fler mål på åtta powerplay istället.
• • •
Ni som följt bloggen i några år vet att playoff-kvällar – och dagar – i Washingtons Betongbunker har en särskild plats i mitt gamla hjärta.
Jag har varit här så många gånger under de senaste tretton vårarna, upplevt så många episka ögonblick – både av ljus och påfallande mörk sort – att SC-matcherna i just denna lada liksom blivit synonyma med…ja, hoppet om sommar.
Det gäller den här också.
Jag är här igen – så nu kan livet börja.
Liksom.
• • •
Att Sunken från Boden håller på att bli Blues store hjälte i förstarundan är det roligaste som hänt sedan jag fick åka med Sator på turné för första gången.
Dels stärker det intrycket att det finns hopp för världen när så utmärkta människor lyckas – dels får jag tapetsera mina referat med lysande citat.
Som igår, när jag påpekade att det var ena jävla pärlor han skickade in på Hällebucken.
– Ja, jag har fått mycket skit för att jag inte skjuter tillräckligt mycket. Så jag tänkte att, ja jag gör väl det då.
Haha, svårare är det alltså inte.
• • •
Det är dock något som är annorlunda i Bunkern i år.
Nytt.
Märkligt.
Atmosfären har alltid varit rödglödgat vildsint även här men blandades förr, av lätt förklarliga skäl, varje kväll med påtaglig oro och ångest.
De mörka stämningarna går plötsligt inte att förnimma längre.
Det är, gissar jag, vad som händer när en evig förlorare till slut lyckas uppfylla den dröm som börjat te sig ouppnåelig för en en hel stad.
Demonerna dör, skräcken släpper.
Sure, huvudstaden skulle deppa om Caps åkte ur i förtid i år, det vore inte alls kul.
Men avgrunden öppnar sig inte igen. Ovie, Bäckis, Holtby och de andra täppte till den förra våren.
För evigt.
• • •
HEK, är du vaken?
Idag måste LAGET samla sig till mest magnifika någonsin.
Annars hamnar även dina hjältar i samma vidriga situation som Tampa och Winnipeg.
Jag kommer vara med dig från hotellrummet under kvällen, jag lovar.
• • •
Hurricanes känns som ett ganska snällt lag, men inledningsmatchen här i torsdags var i alla fall bitvis rätt nasty.
Huruvida det är så Ullbrand Boys ska komma åt mästarna vet jag inte, men det vore ändå skoj om vredesmodet på isen fördjupades ytterligare idag.
Hockey blir som mest spektakulär då, tycker jag.
• • •
Det var för länge sedan vi såg fågelflaxandet nu. Således är det dags att Kuznetsov hänger en kasse. Först då blir det playoff på riktigt i The District.
• • •
Det är något oväntat att höra först Human Leagues ”Don’t You Want Me” och sedan Guns n Roses ”Welcome To The Jungle” från bergsprängaren någon i laget släpat ut till korridoren där Canes lattjar med fotboll två timmar innan nedsläpp.
Vem i truppen är det som har så antik musiksmak?
Måste nästan vara Justin Williams, va?
• • •
Bäckis, som hängde två i Game 1, ser eager ut under matchvärmningen idag också.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Trots den snabba kursändringen i höjd med avfarten till US-50 kommer jag senare till bunkern än planerat och får följaktligen begränsat med tid att komponera detta intro. Därför är det aningen kortare än det brukar vara, men jag räknar med er förståelse.
Nu spänner vi fast oss.
Snart får vi åter anledning att spärra upp ögonen…

NY ISLANDERS – PITTSBURGH 3-1 (Slut)
• • •
Ah, vilka underbara matcher.
Och tänk, så här ska vi ha det nu – till juni!
Jag får ta och utgjuta mig mer om det vi såg under kvällen – till exempel från superhero Sunkens sida – men nu måste jag få några timmars sömn för om bara några timmar ska the Cadillac ut och rulla igen.
Vi hörs när nästa match börjar, helt enkelt…

Howdy, ikväll tog det sin tid på Long Island Expressway, för regnet öste ner och så var det tjockt i kön ner till Midtown Tunnel.
Men nu är jag hemma och ser tredjperren i Sharktank och hoppas på fortsatt ös i spåret!

Long Island håller på att lossna och glida ut i Atlanten, sånt drag är det när Islanders vinner Game 2 också.
Slutrapport kommer – men inte förrän jag är på Manhattan igen, så don’t hold your breath.

NY ISLANDERS – PITTSBURGH 1-1 (Period 2)
• • •
Ha ha, vilket jävla sjöslag det är som pågår i detta gamla hockeyskjul nu.
Tidvis påminner det mer om en uppgörelse mellan Bloods och Crips på en ödetomt i Compton än om en uppgörelse i Stanley Cup-slutspelet.
Det blir till och med saloon-slagsmål efter målen – istället för jubelhög.
Usch och fy, antar jag att man egentligen ska säga.
Men det är i själva verket otroligt exalterande att få uppleva.
• • • 
Tror för några ögonblick att Bengan – självklart i de svavelosande händelsernas centrum hela tiden – styr in pingvinernas ledningspuck med ansiktet.
Men han råkar bara få äta lite klubblad i samma ögonblick.
Jaja, då är det ju ingen fara…
• • •
Undrar om ni som inte är här fattar vilka decibeltal Coliseum kommer upp i under den extatiska LEH-NER-ramsan.
Garden har aldrig fått till samma tryck i sin HEN-RIK-variant, det kan jag lova.
• • •
Lätt att säga förstås, blir man förbannad så blir man, men Penguins tjänar inget på att ägna en massa energi åt att ogilla domsluten, I’m just saying.
• • •
Men vid min gud, han förtjänar ovationer på tinnitus-nivåer också, Robin.
Tåräddningen när gamle Cullen bara ska vräka in pucken…det är såna som förvandlar målvakter till lokala gudar.
• • •
Vad Pens däremot tjänar på är att döda fem utvisningar med femstjärnigt boxplay-spel.
Där skaffar de sig momentum.
Ett tag…
• • •
De närmaste dagarna kommer vi, för att uttrycka det försiktigt, få höra en del om att Capitals kom tillbaka efter två inledande hemmaförluster mot Blue Jackets.
Det stämmer, men för det första – då vann Ohio-pojkarna i sudden två gånger om, de mosade ine favoriterna.
Och för det andra – Blue Jackets minns också och kommer gissningsvis att mobilisera på ett annat sätt hemma i kanonaderna…
• • •
Övertid på ön ikväll igen?
Det skulle inte förvåna.
Och den HÄR gången blir det i så fall ett maratondrama.

NY ISLANDERS – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • •
För att travestera Arne Hegerfors i Detroit för 25 år sedan:
Nu firar vi Friday Night i Nassau Coliseum!
Det är full spätta från första nedsläpp, det smäller så det sjunger om det i varje sekvens, det käftas och vevas, det sprakar av energi och kraft – ja, det känns fanimig att vi lever!
Halleluja!
• • •
Islanders inleder med raketmotorn påslagen ikväll också, men den här gången är pingvinerna beredda och ser till att det blir en jämnare kraftmätning i 20 elaka minuter.
Momentum svänger fram och tillbaka och har inte landat någonstans under längre skeden – men hemmalaget kommer närmast fullgräddad cannoli med två och ett halvt powerplay och ett stolpskott,
• • •
Och HERREGUD, vilken ljudvolym det är i the old barn emellanåt.
Öronen kommer tjuta som efter en Motörhead-konsert om några timmar.
• • •
Jag tycker mig redan ha sett Crosby i mer het action än i hela inledningsmatchen.
• • •
Kommer plötsligt på att jag kan streama NBC-sändningar genom mitt hemma-abonnemang och sitter med matchen från Tampa på datorn mellan värmning och puckdrop.
Lyx.
Och jisses, vad är det som HÄNDER där nere?
• • •
Fast Mathew Barzal, Islanders unge artist, är isens stora sevärdhet.
Sicken kyla!
• • •
Var är Kenta?
Det brukar inte ta mer än en sekund när jag flaggat för blogg på Twitter förrän han både gillat och re-tweetat.
Nu:
Tystnad.
Papa Baloo blir orolig.
• • •
Bengan är en syn i Pittsburghs bås under nationalsången.
Han skakar och vibrerar och hoppar upp och ner som ett gasoldrivet el-aggregat som ska generera kraft åt en hel by i Gagnef i januari.
Så ser laddning ut.
• • •
Men det visar sig att good old Kenta bara haft strul md nätet.
Nu är han med oss igen och bloggen andas ut.
• • •
Matt Murray gör också ett betydligt stabilare intryck ikväll.
• • •
The Bjuppie view i Game 2 i Nassau Coliseum 12 april 2019:

Fem plus.
• • •
En av hemligheterna bakom coach Sullivans succé i Pittsburgh är att han fått bukt med Geno Malkins humör.
Det brukade vara lätt att få den – i alla avseenden – väldige ryssen ur balans och alla motståndare tjänade naturligtvis på att han var tjurig istället för magnifik.
No more av de senaste åren, dock – inte i de stora matcherna.
Men ikväll känns det, i alla fall inledningsvis, som att han är riktigt grinig och fokuserar på fel saker igen.
Iron Mike får höja rösten.
• • •
Åskan går över läktarsektionerna när gamla ikonerna Clark Gillies och Billy Smith dyker upp i jumbon.
Tänk om Tomas Jonsson bjöds hit också…då skulle jag sätta igång en egen version av den isländska vulkanen.
• • •
Här har vi ingenting emot att skoja med Ekeliw ibland, som bekant, men nu tycker jag faktiskt bara synd om den snälle Örby-pojken.
Tampas kollaps är hemsk.
• • •
Nu är jag, för att vara helt uppriktig, våldsamt kissnödig och ska rusa iväg.