Nä, huruvida Rangers ska känna sig som gubben i den videosnutten vet jag inte – och inte heller om man vill applicera Bardems frisyr på Bolts.
Men hemmalaget skruvar mycket riktigt upp temperaturen, vänder – och har Lundqvist under siege mest hela tiden.
• • •
Holy smoke, Stamkos får för andra gången ikväll på ett direktskott som doftar Ovetjkin hela vägen till poängligatoppen – och återigen är det nya New York Dolls-backen Vigge Hedman som brer cayenne-pepprat smör på mackan åt honom.
• • •
Blir av en känd tv-kommentator – en ni gillar allihop – upplyst om att Rangers är 7-1 under samtliga pappa- och mamma-resor de varit ute på genom åren.
Ja, vem vill inte imponera på sina päron?
• • •
Steven med Kniven Stamkos når alltså milstolpen 700 poäng inför sina trogna beundrare i Amalie-ladan.
Hurra för honom.
• • •
Vad sa Drew Doughty om Kings säsong häromdagen?
– Den är patetisk.
Det är svårt att inte hålla med.
• • •
Quickie Fast håller på att göra karriärens mål – bakom sin egen småländska rygg swing-a-rama-style.
Men puckhelvetet tar i stolpen.
Om John J bara tittat hade det gått bättre…
• • •
Det finns som låter tröttare, fulare eller mer enerverande än ensamma fans som sitter och ältar ramsor.
Som nu, när nån influgen Gris-Olle precis nedanför pressläktaren kör en egen ”Let’s Go, Rangers” non-stop.
Jag skulle inte vilja döda honom, men nästan.
• • •
Ryan McDonagh får revansch för självmålet och smäller in en puck som indikerar att Henke fortfarande spelar med de nya benskydden…
• • •
Lappen – rött kort!
Man får inte nämna julmust förrän bloggaren själv säkrat en laddning, har vi ju bestämt!
• • •
Rangers tacklas mer än de varit i närheten av att göra tidigare under säsongen och det är kanske bra på ett sätt, för Ondskans pojkar gillar inte när man är fysisk mot dem. På ett annat är det väldigt dåligt för det leder lätt till utvisningar och att dra på sig utvisningar mot Tampa är som att lägga handen på den strömförande skenan på tågspåret.
• • •
Andra periodpausen i Amalie är alltid angenäm, för då dukar de upp paj och grejor.
Så mors!
TAMPA – NY RANGERS 1-2 (Period 1)
• • •
Jaha, jaha – det här ser inte riktigt ut som jag hade föreställt mig.
Efter Colorado-slakten trodde jag Bolts skulle göra med Rangers som Javier Bardem-karaktären gör med sina offer med den där tryckluftsgrejen i ”No Country For Old Men”.
Men Blueshirts samlar sig till en av säsongens spänstigare perioder och har serieledarna på knä efter 20, faktiskt.
De kan fortfarande få ett stort hål uppfläkt i pannbenet, för Bolts har en förmåga att vrida på kranarna för fullt såna här gånger, men so far kan gästerna från norr vara mer än belåtna.
• • •
Kevin Hayes passar, Ryan McDonagh vinklar in pucken i mål.
En gammal klassiker.
Enda problemet är att Hayes fortfarande spelar för Rangers – och Mac för Tampa.
Men det är förstås svårt för förre kaptenen på Manhattan att minnas vilka han spelar för…
• • •
Nån har fuckat med Kucherovs kikarsikte, för fan vad han missar målet hela tiden.
• • •
Mikas finter när han kommer loss två-mot-en, och passningen han skickar Namestnikov i exakt rätt ögonblick, förtjänar ett bättre öde – som man skulle sagt förr.
• • •
Just ja, det är ju snart jul även här – och organisten går loss i samma vilda, bjällerklangriga Jon Lord-oratorium som förra året, då vi ju faktiskt vakade in själva julafton i Amalie.
Jag blir alldeles glittrig i hela huvudet.
• • •
Det är Hayes som har ett hattrick på lut, men Namestnikov ser hetast ut av alla.
Han vill verkligen vinna mot sina gamla kompisar i solen.
• • •
När han försökte sätta i kontakten i uttaget intill mig i Buffalo för en månad sedan orsakade han strömavbrott på hela pressläktaren.
Så det är med viss ängslan jag ser Zeis, på stolen till vänster även ikväll, ta fram sladden igen.
Men den här gången lyckas han plugga i utan missöden.
Sen går han och sätter sig hos Scotty Bowman och språkar.
• • •
Heddy fixar sina första poäng åt New York Dolls – genom att bli utvisad.
Sen står han för assist också.
Tack, Jarkko – vi har en ny kung i vårt lag.
• • •
Nu ska jag ha en ginger ale – och popcorn.
Det går att känna lite, lite frost i decembervinden som driver längs den lilla kanalen mitt i stan och ett okaraktäristiskt molntäcke har lagt sig över nejden.
Annars är allt som det brukar.
De höga palmerna vid Convention Center vajar lätt i den småkyliga brisen.
Båtar som ser ut som små rymdskepp ligger förtöjda vid the boardwalk bakom hotellet.
En cuban sandwich fräser på stekhällen intill poolen i grannfastighetens trädgård och sprider förföriska dofter ända upp till min balkon, där jag sitter och lyssnar på bruset från motorvägen som skär genom downtown.
Och när solen under eftermiddagen för några ögonblick hittar en lucka i molnsjoken glittrar det återigen sådär förtrollande ute i bukten.
Japp, bloggen är tillbaka i sitt brunbrända home away from home på Floridas västkust.
Här – i Tampa – ska jag vara några dagar och bara andas och koppla av och skrocka med goda vänner vid förträffliga bardiskar.
Emellanåt – ikväll, till exempel – ska jag titta på hockey också och jo, då blir det ju traditionsenlig blogg.
Men jag tänker anlägga en lätt, tillbakalutad holiday-hållning även i den verksamheten, så det blir nog korta intron och långsamma uppdateringar.
Det tycker jag att jag har rätt att unna mig efter ett intensivt höst-race.
Men ändå:
Välkomna till paradiset, down Florida way.
• • •
Flygresan ner från Boston igår skulle också bli avkopplande, hade jag tänkt.
Men så hände Elias Pettersson – igen.
Det var bara att sätta papper i maskin på tio tusen meters höjd och hamra ihop en krönika åt redaktörerna Björkman och Ekeliw (jo, just han satte mig i arbete…).
Numer har de ju ombord-internet på planen och visserligen tycker jag illa om att sitta inklämd i en flygplansfåtölj och skriva på ett rangligt plastbord, i synnerhet när det är så elak turbulens som det var när vi passerade stormiga North Carolina igår, men har vi en 20-årig rookie som bränner upp motståndarna med fem poäng för andra gången innan jul finns inget val. Det är bara att skriva.
Och jag tycker ändå jag fick det sagt som jag ville ha sagt i luftgroparna.
Endast en gång i historien har en rookie lyckats med bedriften två fempoängsmatcher innan december månads utgång och det var Islanders-ikonen Bryan Trottier i en helt annan, svunnen era när det gjordes lika mycket mål som i bandymatcher.
Så jag förstår att frågan om EP kan bli vår största någonsin ställs, ingen har ju varit i närheten av en så magnifik start på NHL-karriären, men jag värjer mig ändå och vill inte svara. Det är omöjligt att veta och och dessutom omöjligt att jämföra olika tidsepoker.
Låt oss bara konstatera att förutsättningarna definitivt finns.
• • •
Det är New York Rangers som kommit till Bukten idag och jag vet inte varför, men det känns alltid lite speciellt att se dem och Bolts.
Kanske beror det på att klubbarna bytt så många framträdande spelare genom åren – eller på att de för inte så länge sedan utkämpade en fenomenal konferensfinal.
Eller så är det bara för att det var efter en Rangers-match här jag första gången träffade Ondskan Ekeliw – på Champions-baren, salig i åminnelse.
Då såg han ut så här.
Julgranen från Örby kan ni kalla honom.
• • •
Fan, ni verkar ha svårare att bilda en regering hemma i Sverige än Blackhawks har att göra powerplay-mål.
• • •
Minisemester eller inte, hålls en morgonvärmning i min närhet känner jag mig ändå förpliktigad att närvara, så jag avbryter en potentiell sovmorgon och knallar över till Amalie för att se Bolts gnugga lite detaljer inför Rangers-matchen.
Om inte annat får jag ju berätta för Vigge Hedman att Fantasy-trejden med Jarkkos mäktiga No Thai Dunks gick igenom under förmiddagen och att han – Vigge – nu tillhör New York Dolls.
– Är det så? Underbart, jublar han.
– Då är det dags att börja köra ordentligt. Jag ska ösa in poäng!
Bara så Olle ”Wheelers Dealers” Stefansson, min motståndare den här veckan, vet…
• • •
Tikibaren var öppen igår kväll, jodå. Men där visade de bara NFL. Det är problemet med söndagar under den amerikanska vintern. Alla glor på fotboll.
Så jag och min dyre vän Zeis från Toronto gick till sportbaren Hattrick istället för där har de fler tv-skärmar än Tom Wilson har utvisningsminuter och vi kunde i lugn och ro sitta i ett eget hörn och se såväl The Battle of Alberta som Golden Knighs batalj mot Stars.
Den grejen, att beta av några matcher på en anspråkslös men bra sportbar över en öl och några wings…ja, ni vet. Det är en av de bästa amerikanska upplevelser som finns.
• • •
Rangers-coachen David Quinn har själv beskrivit sig som ”not a morning skate guy” och lever upp till det epitetet med imponerande nit.
Rangers är tammefan aldrig på is förmiddagen innan match längre.
Skönt för grabbarna, antar jag – men tråkigt för bloggare som vill ha material att jobba med.
Nu får vi bara se skadade Zuke och några scratchade karaktärer åka och gäspa och det har inte ens jag lust att lämna sängen för.
• • •
Bolts har varit väldigt bra i många år, men efter lördagens Colorado-kross måste man fråga:
Är de bättre än nånsin just nu?
Vigge ser ut som att han vill svara ”ja” men nöjer sig med en liten nick innan han konstaterar att det i alla fall finns moment som skärpts till på aldrig tidigare sett sätt.
– Vad som är bättre nu än tidigare är kontinuiteten. Som mot Avalanche. När man har så stor ledning är det lätt hänt att man slår av på takten. Men vi körde exakt lika hårt i 60 minuter.
Det bådar inte så gott för ett New York-lag som – let’s face it – mest har framgång när motståndarna inte är så taggade.
• • •
Apropå Zuke, visste ni att bloggen kan skriva på norska också?
Den som till äventyrs har pluskonto hos VG kan läsa hela det gråtmilda Zuke-alstret jag fick äran att författa åt den stolta Oslo-publikationen, men även ni som inte har det kan se inledningen. ”Bedre spillere har gått i löpet av de fjorten årene jeg har viet til å fölge Blueshirts på Madison Square Garden – men ingen har vaert morsommere å se på”.
Just det!
• • •
Den totala katastrofen är nära på Marriott Waterside-rummet under eftermiddagen.
Jag ska bara dra ur elsladden men lyckas fäppla med laptoppen så den brakar rakt i golvet.
Oh, när jag öppnar locket och trycker på en tangent för att se om den fortfarande lever…den känslan.
Som att stirra ner i avgrunden, ju.
Dessbättre verkar den dock ta denna Kronwall-artade smäll som en en man och fortsätter fungera.
Men ibland är ju effekterna i laptop-världen fördröjda, så jag vågar inte andas ut – men ni vet nu vad som hänt om jag plötsligt tystnar ikväll.
• • •
Det är bara fyra matcher ikväll men även dom kan ju tippas.
Så här:
•NY Islanders – Pittsburgh 2 (OT)
•Detroit – LA Kings 1
•Tampa – NY Rangers 2
•San Jose – New Jersey 1
• • •
Rangers är ute på papparesa och nu får farsorna se hur det är att bo som en egyptisk farao för New York-klubben, som är så rik att Joakim von Ankas förmögenhet inte skulle räcka ens för att köpa ny målarfärg till bankvalven, har tagit in på en superduper-lyxig resort en bit utanför stan.
Nära till Bern’s ska det vara också, så bloggen gissar att Mister Fast och Mister Zibanejad och de andra igår kväll tryckte i sig de godaste köttbitar de nånsin ätit.
• • •
Nu kommer Tampa-Sven upp på pressläktaren och då är det bara att huka, för jag har kostym och häromdagen gick han i en svavelosande krönika till storms mot iden att bära ”kontorskläder” på idrottsevenemang.
”Har alltid haft svårt för fel kläder vid fel tillfällen. Kostym är för kontor. Sportkläder, typ luvjacka eller den typen av jackor coacherna har vid utematcherna, är till för dessa tillfällen”, hette det.
Så har han alltså, år efter år, suttit och tänkt när jag varit på besök här.
Ha!
• • •
Applåder till Islanders som äntligen plockat upp Josh Ho-Sang till kvällens vals med Penguins.
Han är en true entertainer till hockeyspelare och för fan, det ÄR ju underhållning de sysslar med i NHL.
• • •
Såvitt jag förstår är Lias Pappa Niklas med på den här resan också – och han har ju själv tio NHL-säsonger
Det ska, om jag har turen att få träffa honom, bli intressant att höra om hur mycket som förändrats sedan han kuskade runt över kontinenten på 90-talet.
”En hel del”, antar jag att svaret lyder.
• • •
Strålle är med på Bolts morning skate, men nope – vare sig han eller Vasse Vasilevskij spelar mot Rangers.
– Nej, ikväll är jag inte med. Men kanske nästa gång, säger headbangern från Västergötland.
Bloggen är här då också, så låt oss hoppas.
• • •
Har den här gången balkong åt det hållet så nu kan jag till min glädje visa en stilstudie av den omtalade tikibaren – i både dags- och kvällsskrud.
Som framgår är den just nu omringad av en veritabel byggarbetsplats och det drar onekligen ner underhållningsvärdet, men alla locals lovar att det kommer bli femstjärnigt när allt är klart.
Då ses vi där.
• • •
Henke testade sina nya benskydd mot Florida senast – och kände sig inte alls bekväm.
Men vi har fortfarande inte fått veta om han återgår till de gamla ikväll.
Det vore nog en idé, tror jag.
Stamkos, Kucherov, Point, Killorn, Palat och de andra offensiva bödlarna i Lightning kan ana sig till osäkerhet på ren instinkt och kommer vara helt skoningslösa om han står och är hämmad av obekväm utrustning.
• • •
Tänkte jag skulle dra ett skämt om den just avslutade Nobelfesten, men tror jag avstår.
En undran bara:
Vem står för efterfesten såna här gånger?
Är det Jan Björklund som drar med sig de mest uthålliga hem, dukar fram hembränt och vrider upp Ebba Grön-klassiker så högt på stereon att grannarna ringer snuten?
Jag vill veta.
• • •
Det här blev ju inte alls så kortfattat.
Well, har man kul rinner orden iväg – oavsett om man egentligen är i tjänst eller inte.
Men nu sätter jag punkt.
Eller nu.
Nu.
Enjoy the game, folks!
BOSTON – TORONTO 6-3 (Slut)
• • •
Bu-hu ändå.
När alla kompisarna i pressrummet är klara är de verkligen klara och kan gå ut i Boston-natten och förlusta sig.
Men Furman-Biffen har fler matcher att bevaka och skriva om, och dessutom den här slutrapporten, så han får åka hem till hotellet och fortsätta jobba – fast det krusas och lockas och pratas om osedvanligt skummande Yungelin på något Porter House.
Tråkigast i stan, det är jag.
Å andra sidan:
Imorrn bitti vaknar de i ruelse och plågor – medan jag studsar upp som en torped.
Typ.
• • •
Det höll på att riktigt nasty i TD Garden i tredje, precis som väntat.
Vi får vara glada att ingen skadades allvarligt av alla sena och våldsamma tacklingar – och att domarna faktiskt lyckades stävja det värsta.
• • •
Jag har träffat JFK!
Att kunna säga det ändå.
Man behöver ju inte nämna vilken JFK det gäller…
• • •
Jaha, där tappade Nashville förstaplatsen i västra tabellen – till det synnerligen respektingivande Calgary.
Skadorna på Filip, Arvy, Subban och Turris börjar bli väldigt, väldigt kännbara.
• • •
JFK – alltså Jakob Forsbacka-Karlsson – visar sig för övrigt vara en lite blyg men vänlig ung man som är glad över att han fått den chans han nu tagit.
– Det här är en väldigt fin organisation och det är för att få spela här jag jobbat så hårt så länge, säger han.
• • •
OM jag följt med de andra ut ikväll hade jag skålat för Oliver Kylingtons första NHL-mål.
• • •
Lill-Nyllet syns inte till i Maple Leafs omklädningsrum och det gör ingen annan heller, förrän PR-männen släpar ut Matthews och Tavares och nån till.
Inte så konstigt, det finns inte mycket att säga efter en sån duvning.
Men för Williams del var det här ett klart framsteg – på en gång.
Den där tajmingen satt bättre och bättre ju längre matchen led.
Nästa gång vi ser honom är allt normalt igen.
• • •
Hehe, Tårtan håller en väldigt Tårtan-artad presskonferens efter 0-4-knocken hemma mot Capitals.
Det blir inte mycket sagt…
• • •
Nu säger vi morsning och goodbye från Boston Town för den här gången.
Imorrn flyger jag söderut och nästa gång vi hörs – på måndag kväll – kommer solen att lysa i bloggen…
BOSTON – TORONTO 3-0 (Period 2)
• • •
Leafs nyper sig själva i pungen genom att ta utvisning efter utvisning, den ena mindre nödvändig än den andra och om det inte vore för att dansken dansar som en ung Muhammad Ali i kassen hade ett alltmer frustande aggressivt Boston dunkat in ytterligare några powerplay-puckar.
Nu får nog Babs ta och bli så där tokig som han var när ”Road to Winter Classic”-teamet kom in i Red Wings omklädningsrum vid fel tillfälle…
• • •
Jag har nu stått vid samma urinoar som Kyle Dubas – Maple Leafs general manager.
Han ser just så ung ut som man föreställer sig.
Som att Darin skulle vara GM för ett NHL-lag ungefär.
• • •
Fast det är nog försent för Babs att göra nåt åt det här.
Trean Torey Krug sätter efter en formidabel Bruins-press med dryga två minuter kvar känns som det slutliga knivhugget i Leafs hjärta.
Nu återstår bara osämja och handgemäng.
• • •
Nåt är faktiskt lite off hos Matthews också.
Han var ju skadad länge och har inte riktigt hittat sin groove ännu.
• • •
Ser inte Cam Neely på toan, men väl i kön till bakelserna och att möta honom är alltid lite obehagligt för jag tycker det känns som att han vet att jag känner, och tycker om, Uffe Samuelsson…
• • •
Men Wille börjar bli varm i jerseyn nu, ser ni det?
Backhand-passningen han chippar över till Kadri precis innan han – Kadri – och Brandon Carlo hamnar i värsta huliganbråket är riktigt vass.
• • •
Det är ju slakt i toppmötet på Floridas västkust.
Bolts offensiv är ju mördande – och den är det på den typ av dalmål Ekeliw då och då försöker imitera i podcasten.
• • •
Julia har nog tagit sin mats ur skolan.
Orken räcker bara så långt efter en rejäl vinlunch…
• • •
Om Leafs inte spelar bättre än så här mot Bolts på torsdag, då…ja, jag vet inte. Men kul blir det inte för Idsint och Tokiih.
• • •
Men var beredd. Det kan bli en blodig tredjeperiod i Gaaaaden.
BOSTON – TORONTO 1-0 (Period 1)
• • •
William har definitivt mer klipp i steget än borde kunna ha vid det här laget.
Tillika sliter han som ett djur – och det går att se att han hela tiden tänker rätt.
Men det är det där med tajmingen.
Den sitter helt enkelt inte ännu och därför sitter passningarna fortfarande någon centimeter fel – och själv kommer han lite avigt in vissa situationer.
Men det är bara genom att spela mer och mer och mer man hittar den tajmingen och you better believe it – snart kliver han bara över en tröskel och är där han ska och då går ingen säker.
• • •
Jamen, givet sa Sivert.
När Papa Baloo kommer till stan passar JFK förstås på att sätta sitt tredje i karriären – helt lurigt bakom ryggen på Andersen.
Kul!
• • •
Rivalitet och bad blood, sa vi nåt om det?
Det hinner gå tretton sekunder. Sen trycker Chuckie Bright Lights till Marner med en oborstad crosschecking ute vid sargen och omedelbart utbryter fräsande gurgel.
Man inser redan då:
Ikväll blir det Fight Night i Boston.
• • •
Man kan höra hela Garden vråla ”shoooot” när Pasternackan inte alls skjuter utan helt i onödan slår en passning fast han i princip är fri mot dansken.
• • •
Det är faktiskt gnabb och tjafs och argt knuffande efter nästan varje avblåsning och det förstås:
Senast Wille spelade här var i Game 7 i våras.
Lag som har en så brutal all-or-nothing-duell i så färskt minne kan inte ens titta på varann utan att få högt blodtryck.
• • •
Undrar vem i Bruins-organisationen det var som nån gång ifjol åkte med laget till Brooklyn och kom hem och sa att ”åh, vi måste också spela musik på så hög volym diafragman hos åskådarna spricker”.
Den jäveln borde få gå i regnet utan paraply.
• • •
Visst ser han jävligt elegant ut i sin salta, smala rock på Stamford Bridge, Homer?
• • •
Alla Bruins backar ikväll är, faktiskt, amerikaner. Två kommer från Michigan, de andra från Massachusetts, Illinois, Colorado respektive New York.
En sådan uppställning kan NHL inte ha sett särskilt många gånger.
• • •
Nog är det lite lustig med folk som får syn på sig själva i jumbotronen och vinkar.
Åt sig själva.
Hm.
• • •
Ingen Furman syns till i TD Garden, men ena linjedomaren heter Tony Sericolo. Och supervisor är Big Pussy Bonpensiero.
• • •
Fast man kanske får ha överseende med jumbotronvinkarna.
Det är lördagkväll i North End-ladan och bostoniterna vet hur man firar en sån.
• • •
Nej, Idsint, du har rätt. Det går inte bara ta en och därför är det nog bäst att inte ”blåsa” alls…
• • •
Jag är kall om nästippen.
• • •
Kronwall firar 900-jubileet något dygn för sent med första cannolin för säsongen – och det ser fan ut som back in the heydays när han backar i sidled längs blålinjen och dammar in pucken.
Än kan den gamle!
• • •
Smokeshow – helt riktigt. Det är rena Jon Lord på crack som går loss på tangenterna här inne.
• • •
Det är en bra match som pågår i Gaaaaden.
Jag ser fram emot fortsättningen.
Men först ska jag unna mig en livsfarlig liten bakelse…
Det är ju frapperande att det blivit så här.
Aldrig hade jag kunnat tro att jag en dag skulle kasta mig ut på resor i den amerikanska vintern för att följa den lille lintotten som tillsammans med sina småsyskon for som en miniorkan runt pappa Michaels plats i omklädningsrummet på Madison Square Garden våren 2006 – och tittade så storögt på mig och fotograf-Höken när vi kom ut till huset i Connecticut för hemma-hos-reportage och till slut fick upp honom i ett träd så vi kunde illustrera det faktum att Stor-Nyllet hade en hel liten femma på lut där hemma.
Foto: Pontus Höök
Men den glade knatten i klykan växte upp och blev – precis som gamängen med mössa till vänster – NHL-proffs på egen hand och är nu så bra och så stor att en blågul skribent satt att följa den här ligan måste åka efter honom.
Särskilt när han precis krånglat sig igenom en lång, stökig kontraktsförhandling och begår säsongsdebut lagom till adventsstakarna tänds.
Så ikväll är bloggen i Boston, där William Nylander – för det är honom vi talar om, ifall någon inte förstod det… – och hans glada lagkamrater i Toronto Maple Leafs går upp mot eviga rivalen Boston Bruins i TD Garden.
Det blir första gången jag ser min gamla kompis från trädet i Greenwich live sedan någon gång i mars och jag ser fram emot det med en iver vanligen förbehållen slutspelsmatcher, Robyn-konserter och nyheter om att det kommer en Sopranos-Film.
Ojvoj, vad kul det här ska bli!
• • •
Trodde jag hade dragit Kung Bore vid näsan när det, trots allt, inte var så brutalt mycket vinter uppe i Ottawa förra helgen.
Men uh-uh.
Idag, i Boston, tar han sin revansch.
Det är så svidande jävla kallt när jag i arla morgonstunden kommer ut från hotellentrén vid Long Wharf att jag tror att någon driver med mig.
Det är så här nu alltså – och kommer vara i flera månader framöver.
Tvi!
Tur man ska flyga nån helt annanstans i morrn…
• • •
Wille är fortfarande hetaste villebrådet för det alltid månghövdade mediauppbåd som följer Leafs i världen – och intresset svalnar inte när han är ute och krockar bilar med Kasperi Kapanen.
Det var tydligen inte särskilt allvarligt, inte mer en fender-bender pretty much, men han får åtminstone tio frågor om den incidenten efter lördagsförmiddagens skate.
– Ja, ler han när bloggen får en egen liten pratstund, jag ska köra lite mer försiktigt. Det blir ju sån uppståndelse för minsta grej.
Det blir ju det.
Det är Toronto.
• • •
Själv hade jag ingen riktig lust, det fick räcka med en Bloody Mary i höjd med Providence. Men mina medpassagerare igår var rent demonstrativa i ambitionen att visa exakt varför fredagskvällstågen från New York till Boston – och Washington – kallas The Liquor Express.
Det var hålligång monumentale.
Rätt festligt ändå.
• • •
Coach Babcock är inte särskild omskakad över ungbloden Nylanders och Kapanens äventyr i Toronto-trafiken.
Istället drar han en Tomas Holmström-anekdot!
– Han och Lidström krockade en gång på väg till träningen i Detroit men Homer kom inrusande till mitt kontor och sa ”Vi hade en olycka, men var inte orolig. När jag förstod att vi skulle krocka kastade jag mig framför Nick så han inte skulle bli skadad”. Jag gissar att Willy gjorde likadant igår, körde bra så inte Kasperi skulle bli skadad…
He he.
• • •
Senaste nytt från Anaheim:
Ducks jobbar på en kontraktsförläning med Bob Murray.
Grattis, som gumman sa när drängen högg sig själv i låret med yxan.
• • •
Jag undrar om olyckan Babs talar om är den då Lidas bad Homer kolla att det var grönt till höger i en korsning.
– Ja, svarade Homer.
Varpå Lidas körde ut – och så var det inte alls grönt.
Pang, bom, krasch, pajad hockeystjärna-bil.
Jag är tvungen sms:a världens bäste back genom tiderna och fråga.
Jo, den var det, bekräftar han. Sen skickar han den här bilden.
Det visar sig att de både Detroit-ikonerna är i London och ser Chelsea-Manchester City på Stamford Bridge.
Och samtidigt är de alltså talk of the town i Boston på andra sidan Atlanten.
Det är nåt fint med det.
• • •
Idag fyller min mamma år. Liksom Tomas Ros, Pet Sounds-Stefan, Drew Doughty, Nicki Minaj, Jim Morrison, Sinead O Connor, Chippen Wilhelmsson och Teri Hatcher.
Så från bloggen dånar härmed ett rungande hurra!
• • •
Han var lite rostig i första matchen, men Wille känner sig redan mer bekväm inför kvällens match, för faktiskt – den här gången har han hunnit med en hel träning innan!
– Första träningen blev ju inställd så jag spelade utan att ha varit på is med laget en enda gången. Det är klart, det blev lite väl stor omställning mot att åka skridskor på egen hand, kluckar han.
– Men nu så. Ju mer jag spelar och tränar, desto mer normalt känns det.
Antagligen dröjer det någon eller några veckor innan det verkligen börjar spraka om samarbetet med Matthews igen, men jag tror nog att vi redan ikväll får se mer av den återbördade sonen.
• • •
Ja, vad sa Borlänge-Saida om Piluten?
• • •
Bruins envisas med att ha sin morgonvärmningar i Warrior Ice Arena i Brighton, så det finns tyvärr ingen chans att täcka båda lagen och inget skoj om vare sig Nordy Nordström eller JFK Karlsson kan rapporteras här.
Men vi vet i alla fall att de fortfarande har en satans otur med skador.
Nyss återkom underbare Charlie McAvoy – Chuckie Bright Lights, som de helt genialt kallar honom – tillbaka från de tilltygades skara.
Men då går istället Jake DeBrusk sönder och gör Patrice Bergeron, Zdeno Chara, Kevan Miller och Urho Vaakanainen på skadelistan.
Fruktansvärt taskigt..
• • •
Pär Lindholm har jag aldrig träffat tidigare, men han visar sig sig vara en trevlig fyr.
Såklart.
Karln kommer ju från Kusmark
Där gör de bara sympatiska hockeyspelare – gjutna i knallhårt järn, dessutom.
Till skillnad från Kusmarks andre NHL-stjärna – ni vet, hackspetten i Nashville – kom Pär till ligan först som 27-åring, nu i somras, men det har gått utmärkt att anpassa sig till helt ny hockey ”på ålderns höst”. Babs älskar sin Pär, säger alla.
– Jo, det har väl gått helt okej. Det är kul att få prova på det här. Sen är man väl aldrig helt nöjd ändå.
Nej, vem är det?
En stor skillnad för den förre Skellefteå-stjärnan är den mediala uppvaktningen.
– Mm, säger han och ser sig omkring, det är en del. Precis vid säsongsstarten var det verkligen helt sjukt. Då gick det inte att röra sig i omklädningsrummet, så trångt var det. Lite skillnad mot när Savonen håller ensamt hov hemma i Kraft Arena?
– He he, precis.
• • •
Vi har överhuvudtaget många fina matcher i kväll – och finast av alla är den mellan Lightning och Avalanche i Amalie Arena.
Riktigt toppmöte, det – och som Carl Söderberg sa på telefon i förrgår:
– Även om det bara blev ett mål senast vi möttes, i Pepsi Center, spelades det otroligt bra hockey. Det var fantastiskt kul att lira den matchen.
Och repriser blir i allmän het ännu bättre.
Så här tippar bloggen det matiga kvällspasset :
•Boston – Toronto 2
•Ottawa – Pittsburgh 2
•Detroit – NY Islanders 1 (OT)
•Tampa – Colorado 1 (OT)
•Florida – NY Rangers 1 (Straffar)
•Columbus – Washington 2 (OT)
•Arizona – San Jose 1
•Calgary – Nashville 1
• • •
Det går för övrigt inget bra när jag ska försöka förklara för Toronto-kollegor att Per och Pär – eller Par, som de säger – är samma namn.
Jag drar en invecklad tirad om ”dots” och uttal på ”ä” och ”e”, men de ser skeptiska ut.
Det blir nog enklast om jag bara säger att jag heter Furman i fortsättningen.
• • •
Det kostade både OEL och Patrick Marleau, men jag känner mig nöjd med att ha trejdat till mig Victor Hedman i Fantasy-ligan – av ingen mindre än Jarkko.
Det är nu, framåt jul, Vigge lyfter. Det är sen gammalt.
• • •
En ny Boston-tradition är härmed etablerad.
De har öppnat ett sprillans nytt Marriott Courtyard mitt emot TD Gaaaaden och det är i och för sig för dyrt för att bo på ännu, men de har en underbar lobby med Starbucks-fik och stora skrivbord för såna som mig, så precis som när jag var här och tittade på Elias P för – exakt – en månad sedan tillbringar jag eftermiddagen där, med ett par muggar Tall Vanilla Latte, Buffalo-matchen på laptoppen och det här lilla introt.
Så nu vet ni fortsättningsvis var ni hittar mig när bloggen är på Bruins-matcher.
• • •
Julia, du har väl inte däckat ännu?
Det vore helt fantastiskt med en tipsy uppvisning i spåret under kvällen!
• • •
Jag får lust att fråga Babcock om han kan twerka, men törs inte.
• • •
Synd att inte Sabres stod för en av säsongens sämsta matcher när Europa för en gångs skull var med och tittade.
• • •
I New York är det SantaCon ikväll och det betyder att sju miljoner kids utklädda till tomtar kommer in till Manhattan från New Jersey, Connecticut och Long Island och super sig till samma apstadium som raggarna på midsommar i Rättvik på 70-talet.
Se där, ytterligare ett skäl att känna belåtenhet över att vara out of town.
• • •
Men Flyers…jo, äntligen ser det ut som de börjar få ut vad de SKA få ut av den truppen.
• • •
Vem är Cole Schneider som Rangers kallat up från Hartford, Tobias Pettersson?
• • •
I en föränderlig värld är det skönt – eller inte alls så skönt, men tryggt – att se att somligt förblir som det alltid varit.
Som att de eländiga backstage-hissarna i TD Garden är lika långsamma som de alltid varit.
Drog jag den redan för en månad sedan?
Well, då förstår ni hur otroligt långsamma de är!
• • •
Vad roligt det skulle vara om det äntligen lossnade lite för Prins Oscar i Las Vegas.
Det förtjänar han, tycker jag.
• • •
Naturligtvis är det underbart att kliva in i pressrummet i Gaaaden och träffa den legendariske Joey Mac – för evigt ihågkommen på Avenyn i Göteborg efter en endaste vecka under World Cup-förberedelserna hösten 2016.
Enda kruxet:
Han börjar omedelbart prata om after-game-aktiviteter och jag har mycket att göra även med övriga matcher och ska dessutom med ett flyg imorrn.
Hur ska vi nu lösa det?
Mja, EN kanske jag kan ta…
• • •
En annan konstant i Gaaaaden är det högklassiga käket i pressloungen.
Bäst i ligan, jämte Montreal och Nashville.
Om Eken hemma i Stockholm bara kom ihåg skulle han omedelbart ta med sig sin lilla familj och flytta hit igen.
• • •
Som Jarkko nyligen konstaterade i den gemensamma sms-grupp han och jag och Ekan har för hockeyärenden:
När Burger Klingberg är redo för spela igen kommer Dallas Stars blanda sig i den absoluta toppstriden i Central.
De har hänt nåt i The Big D, Stars är på riktigt i år.
• • •
Det är så många ackrediterade idag – Toronto, man! – att de flyttat ut bloggen på en helt ny kant av pressläktaren och inte mig emot, jag är glad att jag får komma in.
Men hur kan det ofelbart vara så att det alltid sitter någon på sätet intill när jag en timme och trekvart innan puckdrop kommer upp för att få sitta och brodera text i lugn och ro.
Alltid.
Jämnt.
Det känns mycket obekvämt när resten av pressboxen är helt tom.
Men det är väl bara någon högre makt som tycker att jag inte ska ha det för gräddsåsigt här i livet.
• • •
Chall ska på julfest hemma hos en chef i Memphis ikväll och det får vi som ett hållbart alibi, men Idsint och Tokiih – nu får ni ge järnet i spåret när bloggen äntligen ser Leafs live.
• • •
En Kings-fråga:
Är Luff tuff?
Förlåt, jag kunde inte låta bli.
• • •
Mitt bästa William Nylander-minne, so far, är nog hans första match mot Lundqvist på Garden 2016, för Henke var helt tagen av att den lille knatten han spelat landhockey med på pappa Mickes garageuppfart i Connecticut plötsligt skulle utmana honom på en NHL-is.
Just Micke har jag däremot hur många magiska minnen av som helst från de två säsongerna i New York – 05-06 och 06-07.
Han och Jagr är fortfarande det bästa radarpar jag sett i Rangers – ja, nästan överhuvudtaget – under alla de här åren.
De passade varann som krut och eld och sprängde sig fram genom alla försvar i hela ligan.
Ojvoj i efterhand.
• • •
Men nä, vad pysslar Vegas med i Staple Center?
Det verkar vara dagen när det blir tvärtemot vad jag tror precis över allt.
Så vänd på alla tipsen ovan – då blir det rätt.
• • •
Men nu, den här säsongen, har jag en bestämd känsla av att Wille kommer skapa ännu mer oförglömliga minnen åt oss – och de kommer att kunna kläs i midsommarens blad och blommor, if you you know what I mean.
Resan dit börjar här och nu, i Boston Town.
Folks, jag är alltså i Boston och ska se Lill-Nyllet spela ikväll.
Intro-produktion pågår, på ett fik i närheten av TD Garden, så jag kommer inte kunna se matinén mellan Sabres och Flyers, och inte heller den lite senare matinén mellan Kings och Vegas.
Men om ni skriver i spåret här kan jag i alla fall vara med där och skrota lite.
John J, scenen är din – påminn alla om vilken frälsare det är Tingsryd gett världen.
Tips för de två tidiga bataljerna:
•Buffalo – Philadelphia 1 (och Lawrence Pilut bärgar sin första poäng. Ja, minst en)
•LA – Vegas 2
