NEW JERSEY – TAMPA 1-5 (Slut)
• • •
Hur var det jag berättade i introt att jag under mina morgonritualer såg på den här tillställningen?
”En måndagsmatch ingen kommer minnas om en månad”…
Bull’s eye för Furman Bjurman där!
Bolts var för bra och Devils för dåliga och då blir det inte mycket burrito att steka.
• • •
Lönetaket höjs till 83 miljoner dollar nästa säsong, rapporteras det från GM-mötet på Sea Island.
När Gorton och Dubas – de som basar över de rikaste lagen – fått i Bettman ytterligare några konjagare ska ni se att de får upp det ytterligare några centimeter/miljoner.
• • •
Jo, en sak kommer vi kanska ändå minnas från ikväll:
Hynes bänkade Taylor Hall – regerande Hart Trophy-vinnaren – i tredje perioden.
Kalla mig alarmist, men det är såna desperata åtgärder som brukar föregå coach-byten.
• • •
Heja Pilut, säger jag efter John J:s show i spåret i afton.
• • •
Vigge Hedman är glad efteråt.
– Det var en kul match att spela. Vi höll gasen nere i 60 minuter, säger han.
Fint att nån hade skoj!
• • •
Men Devils, man. Jag fattar inte. Det är som helt ett annat lag än det vi såg i oktober. De jobbar inte längre lika hårt, åker inte lika fort, har ingen edge.
Vad är det som hänt?
Konsertpianisten?
• • •
Nu åker jag hem till Manhattan igen.
Där står en soffa.
I den sitter jag imorrn och skriver om de tio matcher som avgörs då.

Det är mindre än fem minuter kvar och Bolts leder med 5-1 och jag måste hinna gå på hemlighuset innan jag går ner till omklädningsrummen, så jag pyser iväg.
Slutrapport kommer.

NEW JERSEY – TAMPA 1-4 (Period 2)
• • •
Hur säger Varpu?
Jo, Varpu säger så här:
– Kill me now!
Nädå, nu ska vi inte bli så där igen – det finns som sagt betydligt värre öden att vara en välgödd NHL-bloggare som sitter här och glor.
Men matchen vi ser i Sean Connery-hallen är verkligen inte den sexigaste som avgjorts på en NHL-rink.
Ett Tampa som går på halvfart bara viftar bort mighty struggling Devils.
Så fort hemmalaget ser ut att få kontakt, med ett rätt snyggt mål av rookien Egor Yakolev, svarar Gårde med en nätt liten cannoli till.
Morsning och hallå.
• • •
Dock:
Det är börjar bli lite grinigt och tjafsigt där nere.
Till och med Steven med Kniven gurglar – med en uppretad Woods.
Vi tröstar oss med det – och hoppas det blir ännu värre när gästerna bakat ytterligare några cannolis i början av tredje.
• • •
Om jag räknar rätt är det inte mindre än femton lag – alltså praktiskt taget halva ligan – som har scouter på plats i The Rockhhh. Och såväl Montreal som Vegas har, som synes, två.

De flesta är gissningsvis bara på rena scoutuppdrag inför kommande möten med de här två lagen – det brukar vara så – men mängden indikerar att det här och där idisslas trejder också.
Mojo till Habs?
Det vore nåt.
• • •
Hoppas det inte är de officiella stats-gubbarna jag har bakom mig ikväll som lägger grunden för den avancerade statistiken, för jisses – de är helt förvirrade och ropar felaktigheter åt varann hela tiden.
• • •
HEK och John J i spåret – och indragna i en egen liten duell i Bridgestone-ladan!
Det räddar hela kvällen.
Tack, pojkar.
• • •
Undrar om John Hynes kan hänga löst här i Newark?
Ray Shero är en tålmodig och målmedveten gubbe, men han har aldrig tvekat att agera om det behövs.
• • •
Det här är avgjort – bara Bolts är ödmjuka och inte slutar spela i tredje, vilket ju hänt ibland.
Men som sagt:

Det kan bli gurgel monumentale.

NEW JERSEY – TAMPA 0-2 (Period 1)
• • •
Jadu, bloggen.
Jag har ju lovat att inte gnälla på serielunkstristess och avslagna kvällar, för det finns så många som skulle ge hur mycket som helst för att sitta i de här pressläktarstolarna och ha som jobb att titta på NHL-matcher som hur tama de än kan tänkas framstå är hundra miljoner gånger roligare än ännu ett pass på valsverket i Borlänge.
Men faktiskt.
Även i denna glamorösa liga ÄR vissa tillställningar obönhörligen mindre inspirerande än andra – och vi har en sådan i blickfånget i The Rockhhh ikväll.
Om Varpu hade varit här kan jag lova att bristen på intensitet och känslor och intressanta situationer och stämning hade fått henne att plocka fram den klassiska one-linern:
– Kill me now.
• • •
Kucherov sprätter i alla fall in ett mål.
Det sker i en icke-situation med ett skott utifrån som Kinkaid borde tagit – och det är mycket typiskt för den här sortens snoozers.
• • •
Bratten spelar inte ikväll.
Han är sjuk, meddelas det.
Bara han inte fått fnatt, Bratt.
Usch, så oerhört uselt. Förlåt.
Men jag kunde inte hålla mig.
• • •
Sen gör Point ytterligare ett mål – så fort Tampa fått sitt första powerplay.
Ledsen att behöva säga det, Devils-fans – men era hjältar ser inget vidare ut just nu.
• • •
När jag kommer, ett par timmar före puckdrop, till pressläktaren har de hissat ner jumbotronen till isen och man får en bättre uppfattning hur monstruös den är.
Kolla

Det är ju ett större hus i ett svenskt villakvarter!
• • •
Jag vill ha ett målvaktsslagsmål – som det som höll på att utbryta mellan Rask och Howard häromkvällen.
Då vet man att det är lite spice i matcherna.
• • •
The Rockhhh till och med buar – högt! – när hemmalaget får ingenting uträttat i powerplay.
Aj.
• • •
Vi har lite tekniskt wojne-wojne ikväll.
De måste starta om nån router hemma i Stockholm och i nån kvart då och då kan bloggen därför ligga ner.
Så ni vet.
• • •
Nu skulle man behöva en pruttare för att liva upp tillvaron, men vi nöjer oss med kaffe.

Hej bloggen!
Idag är det måndag tredje december – den första måndagen på en månad då det inte står fucking november i almanackan, vilket borde firas! – och jag befinner mig i downtown Newark på andra sidan Hudson River för att se en grundseriematch mellan New Jersey Devils och Tampa Bay Lightning i hallen vi brukar kalla The Rockhhh eftersom det låter som när Sean Connery sa ”The Rock” i den där filmen om Alcatraz.
När jag vaknade i förmiddags övervägde jag att steka den här utflykten och istället se matchen på tv. Inte för att jag var ankommen efter utekvällen igår. Det blev ingen utekväll, nämligen. Planet från Ottawa var – precis som det jag flög dit med – försenat och när jag väl kom hem hade jag för mycket att fixa för att hinna ut i tid. Dessutom har det helt skandalöst brunnit på Smith & Wollensky, där jag skulle ha träffat Lungan, så där är stängt.
Det var mer mitt allmänna behov av bekvämlighet som kom till uttryck. ”Vilket jox ändå”, tänkte jag medan jag petade igång kaffebryggaren, ”att ännu en gång krångla sig genom decembertrafiken till Penn Station, ta det alltid överfulla NJ Transit-tåget till Newark, promenera till The Rockhhh, för att sen sitta i den halvfulla hallen och se en måndagsmatch ingen minns om en månad”.
”Tänk”, fortsatte tankegången medan jag satte mig i soffan med en mugg från Yellowstone, ”vad mycket softare att bara ta det lugnt här, äta en långlunch på Gemini, gå på en promenad längs East River och sen inta korresoffan framåt femtiden”.
”Då”, löd resonemanget vidare när jag gick och hämtade Post och Times utanför dörren, ”kan jag kanske blidka vissa argsinta HV 71-supportrar också. Lawrence Pilut ska ju inte bara spela mot Nashville ikväll. Han bildar första backpar med Rasmus Ristolainen. Om bloggen fokuserar på den detaljen kanske HV-mannen kommer tillbaka till spåret…”.
Men efter dusch, påklädning och ytterligare en slurk ur Yellowstone-muggen – inköpt när jag och Eken var där sommaren 2014, i de västra vildmarkerna , och bodde en mycket yster natt i timrade hotellet Lake Lodge – kommer jag på bättre tankar.
Även om också NHL på tv är fem plus blir det mer närvaro, mer nerv och mer möjligheter att samla bra material när vi sänder live, du och jag.
Det är ju inte heller vilket lag som helst som gästar The Rockhhh.
Tampa Bay Lightning har i flera år varit ett av världens allra bästa hockeylag och kommer hit med truppen full av artister som det är värt vilka strapatser som helt för att få se live: Nikita Kutjerov, Steven med Kniven Stamkos, Victor Hedman, Brayden Point, Ondrej Palat, Yanni Gourde, Ryan McDonagh, Strålle Strålman och Tyler Johnson.
Och en grej till: De mötte Devils i slutspelet i våras och det var en tidvis grinig serie, så det finns historia att hoppas på också.
Ett par timmar senare sitter jag följaktligen på tåget ut genom träsken – uppsnofsad och game-ready – och funderar på om det inte var precis utanför en av de kantstötta, ruffiga industritomterna de filmade Sopranos-scenen när Tony hotade att skjuta Christopher för att Christopher trodde att bossen hade bassat med Adriana.
Helt klart är att han – Tony – i ett av de sista avsnitten säsong 2 stod med syster Janice precis där jag såsmåningom kommer ut genom Penn Newarks huvudentré. Hon hade råkat skjuta den förfärlige Richie Aprile strax innan hon skulle gifta sig med honom och var tvungen att ta Greyhound-bussen tillbaka till Seattle.
”Här var det”, tänker jag jag varje gång jag passerar just den trottoarplätten
Den här gången är jag så tidig att jag åter hinner med en sen, fin lunch på Dinosaur BBQ vägg i vägg med The Rockhhh.
Över en gumbo och ribs St.Louis style reflekterar jag över följande saker:
•New York Dolls hade sin bästa match-up under hela Fantasy-säsongen förra veckan och vann till slut med utklassningssiffrorna 9-1-0 mot Skott In The Slott – anförda av den vanligtvis mycket sluge och framgångsrike GM:n Carl-Johan Bjäreborn. Vi i ledningen är mycket nöjda och har lovat grabbarna att de ska får fira den här triumfen. Och med tanke på att de viktigaste kuggarna i truppen för närvarande befinner sig i Vegas lär ju inte det bli några problem…
•Marcus Pettersson, just bortbytt av Anaheim mot Daniel Sprong, kommer trivas fint i Pittsburgh. Om inte annat får han ju Bengan Hörnqvist som lagkamrat och det tror jag i social mening är det bästa som kan hända en svensk spelare.
•Uppläxningen i våras svider fortfarande i Devils, så de kommer förmodligen samla sig till en riktigt explosiv insats ikväll. Och de borde kunna utnyttja det faktum att Louis Domingue startar i kassen för elfte matchen i rad. Han är som, som en kille från Örby jag känner ojat mycket om på slutet, ingen Martin Brodeur.
•Att Chuck Fletcher tar över som GM i Philadelphia känns väntat och det finns inte mycket att invända mot det valet. Men det känns kanske inte direkt innovativt.
•Om de under det pågående GM-mötet på Sea Island i Georgia – ja, the good old boys vet fan att välja rätt adresser för sina konjaksindränkta träffar! – kommer fram till något annat än att NHL:s 32:a lag börjar spela i Seattle säsongen 2020-2021 är det största skrällen sedan det senaste expansionslaget gick till Stanley Cup-final direkt.
•The Kominsky Method är en småcharmig Netflix-serie och man får ju aldrig nog av att se Michael Douglas briljera.
När jag gnagt det sista St. Louis-benet rent hänger jag på mig rocken, lufsar över till media-entrén på Mulberry Street, tar mig in, letar rätt på en bra pressläktarplats – jag tar Dan Räkmackan Rosens eftersom jag for a fact vet att han bevakar GM-mötet – och börjar hamra på den här texten.
Ganska snabbt bestämmer jag mig att den här dagboksanteckningen får fungera som intro i kväll.
Nu är den färdigskriven och fajten i The Rockhhh kan börja!

OTTAWA – SAN JOSE 6-2 (Slut)
• • •
Här kommer ett sista, utmattat hallå från Canadien Tire Center utanför Ottawa.
Jo, bloggen – och ytterligare en uppsättning speedade väktare av #NylanderGate och #Erikreturn – sitter fortfarande här och ugglar, fast det gått två och en halv timme sedan slutsignalen mellan Sens och Sharks ljöd.
Det bli så lördagar när blockbuster efter blockbuster radar upp sig.
Själv har jag kramat ur mig två krönikor – en om Erik, en om Wille – och en vanlig text om Erik och Pääjärvi och alltsammans ligger på prominent plats på sportbladet.se.
Så jag ber att få hänvisa dit. Just nu finns det ingen bensin kvar för något mer utförligt i denna slutrapport.
Men tack för sällskap under dagen – och grattis till de fina Leafs-vännerna i spåret.
Nu känns det som ni mycket väl kan komma att få se den där paraden i Toronto till sommaren…
OK, ikväll ska jag doppa tårna i Ottawa-natten och imorrn är jag efter flygningen hem till New York ledig och planerar att gå på bättre restaurang med en som heter Lungan och hans familj, så vi hörs igen på måndag, när Ondskan Boys gästar Newark.

Återkommer med slutrapport, men måste ju flika in detta.
Några minuter innan deadline kom beskedet att William Nylander skriver på ett sexårskontrakt vårt i snitt 6.9 miljoner dollar per sässe.
Hm, vem var det som sa att det skulle sluta precis på det sättet…:)

Senator sätter 5-1 i tom kasse, så trots att fem minuter återstår är det över här – och jag rusar redan nu mot omklädningsrummet.
Återkommer – men det dröjer. Nu blir det väldigt mycket att göra.

OTTAWA – SAN JOSE 3-1 (Period 2)
• • •
Nu håller de gamla lagkamraterna på att hälla kallt vatten över King Karls återkomst.
Men det ska de såklart inte be om ursäkt för.
De är piggare och vassare och kommer framförallt igenom i kontringar, frilägen och två-mot-en-attacker gång på gång – och om Dzingel bara haft lite mer tumme med millimetrarna skulle han gjort mål i sitt friläge också.
Sharks, å sin sida, behöver fem-mot-tre-PP för att Big Joe ska kunna göra ett mål.
DeBoer får bli så där karaktäristiskt grinig och plaska runt lite i dammen så hans hajar börjar snärta med stjärtfenan i tredje.
• • •
Justin Falk sänker Big Joe Thornton med en oöm tackling – och får med Sören på Rören att göra.
Ex-djurgårdaren börjar – för första gången i NHL, väl? – veva.
Mycket uppskattat av lagkamraterna, ser det ut som.
Själv brukar jag fnysa åt idén om slagsmål som ett sätt att få igång lag, men faktiskt – i det läget känns det precis vad den just då lätt katatoniska matchen behöver.
Därefter får den faktiskt lite mer nerv och sälta – och folk börjar bli utvisade och what not.
Tack, Sören.
• • •
Man kan inte säga annat än att DJ:n som ger järnet – med en hel, vild posse bakom sig – på en avsats på kortsidan i pausen driver upp stämningen.
Det blir rena folkfesten, faktiskt – nästan som när Mats Ingels brukade underhålla i gamla Leksands Isstadion.
• • •
Pauskorven var ruskigt god.
Jag måste kolla upp vad det var för sort och smuggla med mig några kilo över gränsen imorrn.
• • •
Särskilt mycket drag blir det när DJ:n precis i slutet av pausen drar på ”Smells Like Teen Spirit”.
Det kan bero på att texten i refrängen känns som en uppmaning till spelarna på isen.
– Here we are now. Entertain us.
Precis.
• • •
Alfie är in the house.
”Förstås”, säger ni.
Men så mycket ”förstås” är det inte.
Det här är, säger han till en mig närstående kanadensisk reporter som hittar legendaren i en lyxloge på ena kortsidan, första matchen han ser i CTC på två år.
Oops.
• • •
Scenariot Idsint och Tokiih diskuterar i spåret, om vad som händer när en återbördad hjälte gör nåt stort för ”fel” lag, påminner om när Bernt Ljung hade kommit hem till Borlänge för en sista säsong med Brage och stod en match mot stockholmsklubben på Domnarsvsvallen.
Black Army har aldrig varit mer ambivalent. Varje gång Pascal Simpson kom fri och blev robbad av Ljungen ropade de ”Nej!” – men började sedan omedelbart hylla sin gamle målvaktsstjärna med ”Det-är-Berndt-Ljung”-ramsan.
Väldigt lustigt var det.
• • •
En period kvar här – och inte mycket mer än två timmar tills Lill-Nyllets öde beseglas.
Ojvoj.

OTTAWA – SAN JOSE 0-0 (Period 1)
• • •
När det gått knappt åtta minuter händer det.
Tv-timeout påannonseras – och en hyllningsvideo till Eriks ära börjar rulla på jumbotronen.
Sedan får han en lång, innerlig standing ovation av sina gamla fans – och kommer ut på isen och åker vinkande ett litet ärevarv framför båset medan lagkamraterna, både de nya och de gamla, klappar klubbladen i isen.
Inga tårar tränger fram vad jag kan se, men han är garanterat rörd för det är ett väldigt fint ögonblick.
• • •
Hockeymatchen i sig är inte mycket att skriva hem om – ännu.

Den har matinéns vanliga brist på intensitet och aggressivitet och udd.
Men det blir i allmänhet bättre.
• • •
Det jublas, mer spontant, varje gång Erik från Landsbro rör pucken också.
Men faktiskt – det är en och annan surskalle som försöker perforera glädjeyttringarna med burop.
Varför, skulle man bra gärna vilja veta.
• • •
Sens har ändå varit närmast ett ledningsmål – i den mån man nu kan tala om nära.
• • •
Hehe, de andra hajarna spelar EK65 ett spratt och stannar kvar i spelargången när han rushar ut på isen för matchvärmning.

Så han får, som en annan rookie, åka ett ensamt varv inför de gamla fansen.
Det uppskattar de och hojtar glatt, men Erik själv ruskar skrattande på huvudet och drar ett skott mot Big Joe Thornton – garanterad arkitekt bakom upptåget.
• • •
Ottawa-backen Erik Burgdoerfer harr ett lustigt namn.
– Ja, jag tar en 150-grams Burgdoerfer då, med ketchup och senap och extra grillkrydda, tack.
• • •
De har svårt att sälja ut den här hallen nuförtiden, till och med under slutspelsmatcher – och det beror inte på att Ottawa inte längre stöder Senators utan på att stan inte vill ge avskydde ägaren Melnyk några pengar.
Det är inte fullt idag heller, men ändå hygglig uppslutning.
För…ja.
Erik.
• • •
Han var med på värmningen, men nu ser jag att Erik Burgdoerfer är scractchad.
– Jaha, då tar jag en kokt med bröd istället.
• • •
Vi tror att röda mattan före puckdrop är utrullad för den återbördade sonen och en ceremoniell puckdrop, men nej – det är linjemannen Derek Nansen som gör sin 1000:e match och hyllas med presenter och familj på isen och allt. Medan en melankolisk country-sång pumpar i högtalarna.
Det känns lite…udda.
• • •
NHL har utsett Rasmus Dahlin till månadens rookie för november, meddelas det i mail.
Coolt.
• • •
Nu ska jag faktiskt äta en korv.

Det blir frukost.