NY RANGERS – VANCOUVER 1-1 (Period 2)
• • •
Men visst – Elvis är hungrig ikväll, radar upp moves som får New York-publiken att dra efter andan och är för jäkla nära elfte fullträffen.
Och min känsla är fortfarande densamma:
Den kommer ikväll – förr eller senare.
• • •
Precis som i första behagar momentum svänga kraftigt under mittakten.
Efter ledningsmålet i början tar Nucks över helt och Del Zotto ser för några ögonblick ut att ha fått in puck till – men sedan äter Rangers hela kakan igen, eller hur man säger.
Snart får endera laget sätta grillan i isen.
Annars blir det ju goddamned straffar igen.
• • •
Jack In The Box-mål kallar man den typ av strut Goldobin spräcker Henkes nolla med.
Han kommer direkt från utvisningsbåset, får pucken efter att Plinkeplonk drällt på offensiv blå – och bara stänker in den.
• • •
Vem ramlar plötsligt ner i stolen intill i pausen om inte den finska lakritsdrottningen.
Hon kommer direkt från JFK och missar alltså första, men nu kör vi som vaskarna på Peppes Bodega i Båstad skulle sagt.
• • •
Unge Chytil har väntat på att få att göra ett mål – och blir, då det äntligen smäller i ett PP, lika glad som mössen på Julafton när Askungens klänning är färdig.
• • •
Ryck mig i min gamla jumpsuit-krage, vilken jävla rökare Elias drar iväg precis i början av perren.
• • •
Stort jubel i ladan för Saturday Night Live-stjärnan Kenan Thompson.
• • •
Markan kan inget göra åt Chytil-målet, han är helt överspelad där – och i övrigt tycker jag han varit förträfflig igen.
• • •
Nähä, Blackhawks kunde inte hålla fortet ikväll heller.
Stackars Mora-coachen.
• • •
Nåt spektakulärt händer i tredje, jag bara vet det – som när den andra Elvis 1972 plockade fram ”Suspicious Minds” och fick hela akten att stegra.

NY RANGERS – VANCOUVER 0-0 (Period 1)
• • •
Mja, om det här är en Elvis-show har den utomjordiske prinsen ännu så länge bara börjat värma upp.
Han tar några nätta danssteg (alltså slår ett par fina passningar), teasar lite med introt till en klassiker (saftar iväg dragskottet mot Lundqvist) och dirigerar orkestern (sin femma) fint i några sekvenser.
That’s alright, mama
Men snart börjar han svänga på allvar och släpper loss den stora hit-paraden.
Vänta bara, det händer ikväll.
• • •
Förstaperioden har annars vad kulturskribenterna skulle kalla ett janusansikte (med J, inget annat…).
Den är en dubbelnatur, helt enkelt. För att inte säga trippel.
Först är det väldigt mycket Rangers och sedan ännu mer Canucks – för att till sist bli jämna bud.
Men några särskilt avancerade målchanser kan ingen påstå att någon vaskat fram.
Ännu.
• • •
Hehe, det ser ut som att Lias och Elias rappar till varandra med klubborna lite kärvänligt när de kommer ut för första bytet.
The kids are alright, som The Who sjöng.
• • •
He he igen – Loui Loui Konsthandlare är ivrig som en katt i mars framför lunchkompisen från igår.
Precis som väntat.
• • •
Foppa lär enligt uppgift vara i the wooooorld’s most famous för kolla på Elias ikväll.
Såklart.
Genialitet dras till genialitet, så har det alltid varit.
• • •
Det är sån här militär-högtid ikväll också, så Rangers värmer i kamouflage-tröjor – och vi som sitter här får vara beredda att ställa oss upp i parti och minut, för annars får man onda ögat.
• • •
Visst är det vl lite fyndigt att det berömda ölmärket som sponsrar Rangers har ett eget Bud Light District på Garden?
• • •
Claysson alltså, han är så stabil och lugn och fin.
• • •
Ni fattar inte hur stort det är att Andreas Käck – Sportbladets egen Usain Bolt, med världsrekord i snabb text – tittar in i spåret!
• • •
Det tog två tunga matcher innan kamrat Colliton fick ordning på Mora, som ni minns.
Nu är Chicago inte Mora och NHL inte Allsvenskan, men ändå – ikväll gör han sin tredje match som Hawks boss, I’m just saying…
• • •
Nu ska det drickas kaffe på Broadway.

– Han såg ut som en prins från en annan planet…när han utförde sina konster stannade tiden och alla blev 17 år igen…en flicka kastade upp en näsduk på scenen, han torkade han sig i pannan och slängde tillbaka den, som en gåva från en Gud som stigit ner på jorden…

Så skrev New York Times när Elvis Presley sommaren 1972 gjorde sina klassiska framträdanden på Madison Square Garden – de som bevittnades av Bob Dylan, David Bowie och George Harrison och vars bästa delar strax därefter gavs ut som live-albumet ”Elvis: as Recorded at Madison Square Garden”.
Ikväll, mer än 46 år senare, kommer en annan artist som ser ut som en prins från en annan planet, får tiden att stanna med sina konster och uppträder som en Gud som stigit ner på jorden till samma arena.
Även han kallas Elvis – i alla fall i en exklusiv, särskilt sofistikerad krets (…) – och beundras lika mycket av sina ämbetsbröder.
Hans konstart är förvisso hockey snarare än rock ’n’ roll, men han besitter samma himmelska begåvning, samma elektriska swagger och samma förmåga att skapa tidlös prakt.
Så nu sluts cirklarna.
Elvis återvänder efter fyra och ett halvt decennium till The Wooooorld’s Most Famous Arena för ännu en oförglömlig show…
• • •
Att efter matiné-racet i Buffalo sitta ensam vid ett bord på 716, med en tallrik småheta wings och ett hyggligt konstant flöde av kalla Yuengling, och ha tre matcher – Bruins-Leafs, Canadiens-Knights och Blue Jackets-Ranger – på olika bildskärmar i närheten visade sig vara exakt så rasande nice och välbehövligt avkopplande som jag hade föreställt mig.
Bara ännu mer.
Ge mig bara det – en bra sportbar i Nowhere, USA och några bra NHL-matcher – så ska jag aldrig mer klaga på nånting.
• • •
Det är inte bara så att Elias begår sin Madison Square Garden-debut ikväll.
Han fyller år också!
20 nast, blir det originella lilla geniet.
Och snacka om coolt att fira en sådan högtid med karriärens första framträdande i världens mest berömda hall.
– Fast jag är van vid att spela match när jag fyller år. Jag har faktiskt inte varit hemma på min födelsedag sedan jag fyllde femton, berättar han efter förmiddagens påfallande intensiva skate under det omsjungna cirkustaket.
Men ändå.
Det här är Garden – inte Kastbergshallen i Ånge.
– Ja, det är en väldigt speciell arena. Och en väldigt speciell stad. Jag har aldrig varit här förut så det ska bli kul att spela ikväll.
Det ska bli kul att titta på också, kan jag meddela.
• • •
Bloggen brukar gnälla när det är skakigt på flygresorna över kontinenten.

Well, igår, från Buffalo till LaGuardia, var det kav lugnt. Som att åka inne i en av Spotifys ”Chill”-listor.
Då är det riktigt trevligt och gött att vara flygpassagerare, faktiskt.
• • •
De tillbringade hela soliga söndagen ihop i New York-solen, med respektive familjer – och då kom Loui Loui Konsthandlare och Henke Lundqvist, som den senare säger, ”bra överens”.
Men han vet. Stämningen kan förändras. Konsthandlaren har en säregen förmåga att nästan alltid göra mål på honom – i synnerhet på Garden. Och då kan hela den kommande sommaren vara förstörd.
– Jo, han är ju en retsticka, suckar Lundy.
Loui själv skiner upp när hans fina Garden-facit kommer på tal.
– Jag verkar trivas här, he he. Men han kommer väl i så fall säga som vanligt: Att jag siktade högt och sköt lågt. Det är så det brukar låta…
• • •
Idag får jag rycka in som vaktmästare i den världsberömda hallen igen.
Den här gången är det Markan som kommer och vill ut vid zamboni-entrén där jag står och begrundar gästernas träning – så jag rycker ut och drar loss rören som håller dörren stängd.
– Bra jobbat, berömmer han lite senare i omklädningsrummet.
Jo, jag är något av dörröppnarnas egen Elias Pettersson.
Men det här var andra gången och nu vill jag snart veta var Rangers anställda skickar sina fakturor.
• • •
Lias Andersson är omsvärmad av kanadensiska journalister efter Rangers morgondans och det är han för att de lyckats klura ut att han är en av Elias bästa kompisar och bjöd födelsedagsbarnet på middag på Manhattan igår kväll.
– Ja, flinar han när de dragit vidare, jag fick inte en enda fråga om något annat än Elias, haha.
Jag vill ju inte vara sämre och konstaterar att de framstår som diametralt motsatta personligheter.
– Ja, vi är väldigt olika. Men det är väl just därför vi blivit så bra vänner under alla landslagslagsuppdrag ihop. Vi kompletterar varann bra. Men sedan är inte Elias så tyst och tillbakadragen som han kanske kan verka för er. Bakom stängda dörrar kan jag avslöja att han tycker väldigt mycket om att prata…
Det ser jag fram emot att få upptäcka någon gång!
• • •
New York Dolls hade länge brutalt övertag i veckomötet med det Tucson Roadrunners-besläktade lag som rattas av Sportbladet-reportern Andreas Käck – och ägnade sig, jag erkänner, åt mycket lågt hån veckan lång.
Sedan vände allt under den katastrofala helgen och vi fick till slut stryk med 7-3.
Efter sista matchen var det stängt in till Dolls omklädningsrum länge, länge.
General managern himself höll krismöte och meddelade att enough är enough.
Förhoppningsvis får Team Norberg lida för det kommande vecka…
• • •
Enligt vanligtvis tillförlitliga källor brukar Markan se till att alla i laget som fyller år bjuds på en raklödder-tårta, men Elias klarar sig.
– Ja, funderar den reslige keepern, det är ju match ikväll. Då låter jag honom fokusera på den. Om det bara varit vanlig träning hade det kunna bli annorlunda.
Efter eventuell seger ikväll borde det också kunna bli aktuellt med en ”bjudning”, tycker jag dock.
• • •
Inte för att jag förstår alla juridiska teknikaliteter i den ”class action” som idag slutade med att NHL och de som stämt ligan för hjärnskakninsproblematik genom åren gjorde upp i godo, men 18.92 miljoner dollar – eller 22 000 dollar per målsägande – låter som hutlöst lite.
Bettman & co bränner fan mer på mediakaffe under en All Star-helg.

Dessutom:
I den här dealen ingår att NHL inte behöver ta på sig något ansvar alls.
Hoppas alla spelare säger ”thanks but no thanks” och går vidare.
• • •
Hans kompis från Ånge må vara – eller åtminstone verka – lite tillbakadragen; själv är Lias allt annat än just det.
Som Quickie Fast, med ett snett leende, konstaterar:
– Det märks inte direkt att han bara spelat tre matcher. Han hörs och syns i omklädningsrummet.
Precis som du när du var ny här?
– Hehe…nja, du. Fast det är härligt med Lias. Han är alltid glad och positiv. Han höjer stämningen.
Jag säger detsamma. Om fler var lika charmiga, vänliga och bra på att uttrycka sig skulle inte bara NHL utan hela världen vara en finare plats.
• • •
Ni fick aldrig veta om jag såg Jennifer Lawrence efter Montreal-matchen (var det väl?) eller inte – och jag hoppas åtminstone några av er utgått från att min tystnad berott på att hon kom fram och undrade om jag ville följa med på en drink, men i så fall bara om jag höll det inkognito!
Men hon dök aldrig upp – och blev aldrig inzoomad heller. Förmodligen tyckte hon det var så trist att hon drog innan tredje perioden.
Så kan det gå.
• • •
Ikväll är det sista chansen för Burt Lancaster-kopian.
Med både Buchnevich – borta med bruten tumme – och Zuke i en lyx-loge på läktaren måste han matcha kidsen Chytil och Lias hårt.
Annars kommer Tobias Pettersson och de andra ledande supporter-rösterna på sociala medier (jo, Tobias har blivit en av dem; bloggen känner sig som en stolt far när den ser vilken han status han börjat åtnjuta) kräva hans avgång.
Efter mindre än två månader, ja.
Det är stor humor.
Jag håller dock med om att det är konstigt att han förefaller nästan lika förtjust i veteraner som gamle Badtofflan och really; att man har framgång som college-coach betyder inte att man nödvändigtvis föredrar kids framför old-timers. Man HAR ju inga old-timers att använda i de sammanhangen.
Så, well, här krävs ingen avgång, på hela säsongen, men jag förstår frustrationen…
• • •
Det var många cross-team-middagar igår kväll.
Markan var ute med Fredrik Claesson också.
– Det var väldigt trevligt, upplyser Canucks-keepern.
Kan jag tro.
Själv har jag ingen möjlighet att steppa ut på byn förrän på onsdag, men då jävlar!
• • •
Henke har inte mött Elvis tidigare, men vet vad det är för fenomen han kommer ställas mot.
– Jag har sett några av hans moves på tv och jo, det är imponerande. Lite Datsyuk.
Precis.
Ju mer jag studerat bilderna på övertidsfinten i Buffalo, desto mer bedrövad är jag över att den inte ledde till mål.
Den struten – avgörande och allt – hade blivit en instant classic.
Alltså: En backhand bakom ryggen till bakre delen av skridskon – sedan en klack fram till forehand-sidan av klubbladet. Inom loppet av en sekund.
Herrejeflar, det är genialitet på Mozart-nivå.
Snälla Elias, fira 20-årsdagen med en repris ikväll!
• • •
Sent ikväll har vi The Battle of Ryan på tv också.
Alltså Anaheims Ryan Kesler mot Nashvilles Ryan Johansen.
Inga andra tycker så genuint illa om varann i dagens NHL, så jag ser fram emot att rusha hem till tv:n för åtminstone de två sista ronderna.
• • •
Själv fyllde jag 20 sommaren 1987 och har inga särskilt tydliga minnen av vad jag gjorde, men ett är säkert:
Jag var inte superstar i vardande i NHL.
Men jag bodde, faktiskt, i Sundsvall den sommaren och jobbade som sportreporter på Dagbladet, saligt i åminnelse, och känner jag mig själv rätt firade jag på den då alldeles utmärkta Skeppsbrokällaren.
• • •
Hur det artar sig på isen får vi se, men på pressläktaren blir det tung Vancouver-dominans.
Larry Brooks är i Toronto och blir invald i Hall of Fame – och de övriga New York-reportrarna är där och skriver om att han blir det.
• • •
Hurra för Lindelöf.
Något finare än Sportbladet-priser finns ju inte.
• • •
Vissa av Canucks-reportrarna grymtar fortfarande hotfullt om mina envisa försök att jobba in smeknamnet Elvis.
– Fortsätt med det där och jag ska begrava dig, säger en.
Ojvoj.
Istället är de tillfreds med det fantasilösa ”Petey”.

Zzzzz!
Inget – i hela världen – är tråkigare än de där lika banala som slappa böjningarna av namnet.
Staalsie, Marchy, Bergie, Heddy, Marty…hallå.
Lite mer ansträngning kräver vi – som när man ”döpte” exempelvis de här ännu aktiva spelarna; de som toppar min just-nu-lista
:
Tyler Myers – The Big Easy.
Marc-Edouard Vlasic – Pickles.
John Klingberg – Burger, (och Ghost, det är ju också finfint)
Jamie Benn – Chubbs.
Claude Giroux – Ginger.
Carl Söderberg – Soda.
Beau Bennett – Sunshine.
Melker Karlsson – Melkman.
Artem Panarin – Breadman.
Patrick Kane – Showtime
Mike Green – Game Over.
Charlie McAvoy – Chuckie Bright Lights.
Andre Burakovsky – Burracuda.
Joonas Donskoi – Donkey.

David Krejci – French Fries.
Alex Edler – Eagle
Niklas Hjalmarsson – Hammer (fast ”Yellbear”, som vi säger i den här bloggen, är förstås ännu bättre!).
Nick Leddy – Ledpipe
Marcus Johansson – Mojo, Jojo.
Wayne Simmonds – Wayne Train.
Tomas Tatar – Hot Sauce.

Jordan Staal – Gronk.
SÅ ska det se ut!
• • •
När det blir mörkt redan innan 17.00, då gråter Biffarna.
Se där ett gammalt ordspråk.
• • •
Mika har också ett vasst smeknamn i DJ ZBAD – och som om det inte vore nog håller han verkligen på att etablera sig som Rangers ledande forward.
Han spelar med en pondus jag inte vet om vi sett tidigare – som att han vet att det här är hans lag nu. Hans och Lundqvists.
– Jo, det känns bra. Jag har bra självförtroende och känner framförallt att jag håller en jämnare nivå än förut, säger han och torkar sin nu väldigt mäktiga hårman med en stor handduk efter värmningen.
Just så.
• • •
Plötsligt surras det dagligen om att NHL i framtiden nog ska ha en division i Europa – en med ett lag vardera i Stockholm, Helsingfors, Moskva, Prag, Berlin, Zurich, Bratislava och kanske London.
Vad tycker ni om det egentligen? Skulle det verkligen funka? Skulle ni gå och se Stockholm Polar Bears mot Pittsburgh Penguins – och pröjsa vad NHL anser att deras åskådare ska pröjsa? Jag känner viss skepsis – men money talks och bullshit walks och får NHL chansen att hugga för sig av europeiska tv-pengar kommer man garanterat att försöka.
Då ska ni fan få se på hockeymördare…
• • •
Svensk goalie-kamp är ingenting unikt i NHL längre, men likafullt:
Det blir ju skoj att se Lundqvist vs. Markström.
Det tycker Markan också.
– Under själva matchen tänker man inte så mycket på vem som står på andra sidan isen, då har man fullt fokus på att stoppa pucken. Men visst, Henke är en fantastisk kille som betytt oerhört mycket för andra svenskar, inte bara målvakter. Och när man möter en sån vill man vinna, säger han.
• • •
Om en dryg vecka är Nylander-affären löst – och mitt stalltips är att han då fortfarande tillhör Maple Leafs och spelar sin första match för säsongen strax före Lucia.
• • •
Fredrik Claesson – eller Claysson, som de säger i Nordamerika – ansåg att tajmingen var lite off i första matchen efter återkomsten från skadan, i Columbus i lördags.
– Men jag tyckte det gick bra innan skadan och det känns redan som jag är på väg in i det igen.
Bra nyheter för Rangers, Claysson var lätt en av lagets stabilaste backar i oktober.
• • •
Klart Gretzky gillar, och ser sig själv, i Elias.
Sinatra – den yttersta representanten för den äldre generationen på den tiden – var till slut tvungen att erkänna att han gillade, och såg själv i, Elvis också.
• • •
OK, folks – det här blev så långt att jag är tvungen att smacka ut redan nu, så NÅN i alla fall hinner läsa.
Och håll i er nu.
För som han som showade här i juni 72 sa:
There’s gonna be good rockin’ tonight!

BUFFALO – VANCOUVER 4-3 (Slut, straffar)
• • •
Om jag ändå varit Carola eller prinsessan Madeleine eller en Kardashian.
Då hade det blivit löpsedlar efter den här matinén
”Kaoset i Buffalo – Madde fast i hiss”.

För visst – inte nog med att strömmen går på pressläktaren.
Hissen pajar också.
Så yours truly biff blir till sin oerhörda frustration stående, släpps till slut ut på fel våning och får krångla sig till backstage-korridorerna som Indiana Jones krånglar sig ur den där grottan där väggarna faller ihop och tusen kackerlackor anfaller.
Att det ändå blir några intervjuer förstår jag inte, men ibland är högljudda svordomar, galna blickar och oförskämdheter mot säkerhetsvakter den vinnande melodin…
• • •
My oh my – om inte Jeff Skinner varit vaken och trippat honom hade Elvis gjort ett övertidsmål som omgående blivit en klassiker av samma dignitet som ”Heartbreak Hotel”.
Och där – på Heartbreak hotel – hade Sabres kunnat checka in också.
Den finten, på stående fot – sicken genialitet.
• • •
Enastående tryck i spåret idag också, konstaterar jag lyckligt.
Ni är så ljuvliga.
Tack!
• • •
Det såg värre ut än det var när Johan Larsson krockade med Elias.
För krockade var just vad han gjorde.
– Jag skulle vända om och åka till båset och så råkade han komma där. Det var en ren olyckshändelse och jag är verkligen glad att han kunde spela vidare, säger den gode gotlänningen.
• • •
När Eky Ekholm pangar in avgörandet i Dallas säkrar han inte bara två poäng i en Central Division-fajt.
Han håller en väldigt fin svit levande.
Preds har, faktiskt, vunnit samtliga bortamatcher hela säsongen.
Det är så imponerande att till och med HEK borde ge dem lite cred…
• • •
Med seger och två assist vann Razzamatazz Dahlin första – av många, många – showdons mot generationskamraten Elvis.
Fast det vill han inte riktigt kännas vid.
– Elias visade ändå prov på sina fantastiska skills så han vann nog, säger han han ödmjukt.
Well, inte in protokollet.
• • •
Det var rena Zuccarello-klassen på Mittelstadts straff.
• • •
Elias själv säger ingenting alls efteråt.
Han är för förbannad över att Nucks tappade sin 3-1-ledning med bara några minuter kvar.
Synd på citat – men bra ändå.
Det är så de riktigt stora reagerar på tunga förluster – i synnerhet i början av karriären.
Att försöka få nåt ur de yngre versionerna av Henke Lundqvist och Bäckis efter såna upplevelser var också genuint omöjligt…
• • •
Just ja, ikväll återvänder Max Pacioretty till Montreal.
Vilket zoo till mediauppbåd som lär vänta på honom.
• • •
Nu har Canucks flugit till New York – i den brutala blåsten, poor boys – och jag följer efter dem imorrn, för efter en ledig söndag på Manhattan väntar matcher mot Rangers (måndag) och Islanders (tisdag) för Elvis och hans band

Först ska jag dock byta om och gå till en sportbar och beställa in några wings och ett par Yuengling och titta på kvällens NHL-matcher – helt utan stress.
Det ska bli så satans skönt, faktiskt.
Vi hörs på måndag kväll igen – från Garden.
Tills dess:
Peace!

Slut, Buffalo vinner på straffar.
Mer sen – om några timmar.

BUFFALO – VANCOUVER 1-2 (Period 2)
• • •
Konsthandlare Eriksson – igen!
Han är het som en nyupptäckt Rembrandt och lyckas knö in sitt fjärde mål på de senaste fyra matcherna.
When it rains in Eriksson-land, it pours.
Sen, i slutminuten, ser Jake Virtanen till att ge gästerna ledningen också.
Det är logiskt.
Sabres fortsätter i och för sig spela bra, tycker jag – men Canucks är ännu bättre och matar outtröttligt på tills de får utdelning.
• • •
Oh, Elvis får efter mindre än två minuter in i perren fram en lysande passning till Gudibrallansson – som sätter en cannoli klockrent i stolpen.
Det närmar sig, som gubben sa när han åkte bus
• • •
Goda nyheter:
Hunden som slet sig vid tekningsceremonin är kvar i hallen, hans husse likaså.
De dyker upp på pressläktaren i pausen för intervjuer.
• • •
Som sagt – Hutton!

Horvat har ju i princip redan stänkt in pucken i nätmaskorna – men Buffalo-keepern hinner på något vis dit med plocken.
För det får han, mycket välförtjänt, en standing ovation.
• • • 
Sam Reinhart återvänder till isen i mittakten – men det gör inte kapten Eichel.
Illa.
• • •
LAGET, Hek, LAGET!
• • •
Fast andra målet…där får vi, som Stefan Johansson mycket kvickt konstaterar i spåret, fullfölja konsttemat och slå fast att Hutton gör en tavla.
• • •
Jo, sent omsider dyker Eichel upp.
Även då reser sig fansen i KeyBank och hojtar rakt ut.
Då är man big time.
• • •
Vi har fortfarande ingen el på pressläktaren efter Zeis egenhändigt orsakade strömavbrott, så vi får se hur länge jag kan vara med er…
• • •
Det är, ber jag att få understryka, inte Collitons fel att Blackhawks inte lyfter.
Som Mark Lazerus, skribenten som följt dem längst av alla, konstaterade häromdagen:
Det finns ingen coach i världen som kan göra contender av det material som finns att jobba med i The Madhouse on Madison.
• • •
Ikväll är jag ledig och ska gå ut – i tid! – och sitta på sportbar och se hockeymatcher för mitt höga nöjes skull.
Det ska bli….mirakulöst.
Men först:
En tredjeperiod som borde bli grym.

BUFFALO – VANCOUVER 1-0 (Period 1)
• • •
Fördel Razzamatazz Dahlin!
Han har de facto assist på matchens hittills enda mål, elegant instyrt av Nathan Beaulieu.
Snyggt.
• • •
Som så ofta under matinéer är förstaperren lite…blodfattig.
Det säger till exempel något att det inte varit en enda utvisning – och faktiskt inte heller tillstymmelse till någon.
Dessbättre brukar också de här dagsljusövningarna hetta upp efter en paus.
• • •
Elias har, som alla förstår inga poäng ännu (och jag börjar undra om det är jag som är cooler…), men han ser hetare ut än i torsdags. Framförallt försöker han sig på några riktigt riviga finter i ett par inledande byten.
Lovande!
• • •
Både Eichel och Reinhart trampar iväg ut i omklädningsrummet med förmodade skavanker, eller rentav skador.
Det behöver Sabres som de behöver soppatorsk i planet när de flyger till Winnipeg nästa helg.
• • •
Det är ”Military Appreciation Day” i KeyBank idag, så en veteran med ledarhund kommer ut för ceremoniell puckdrop.
Jycken vill dock inte vara med, så han sliter sig och försvinner ut i Sabres bås.
Olyckligt – men väldigt kul också.
• • •
Det är väldigt, väldigt tyst i Buffalo-ladan.
Mycket oväntat, här brukar vara fett drag.
Men det är ju tidigt och de parerade väl ovädret igår kväll med några glas…
• • •
En bekant kommer plötsligt fram och frågar om jag inte tycker att Elias borde kallas Abba istället?
Abba Pettersson?
Skulle inte tro det.
• • •
Varje gång jag ser honom ger Carter Hutton tydligare och tydligare indikationer om att han är mer än en klassisk backup-målis.
Bra av Botterill att fatta det.
• • •
Idsint, jag har dessvärre inte den ”reporten” med Foppa att jag bara ringer och säger ”Kom till Buffalo!”.
Men han borde åkt hit på eget bevåg – för att se sin efterträdare på bästa-svenska-hockeyspelaren-tronen.
• • •
John J, var är du?
Utan ditt understöd kan jag ju inte övertyga Botterill om att HAN FÖR FAN MÅSTE PLOCKA UPP LAWRENCE PILUT FRÅN ROCHESTER!
• • •
Så, tidvis lite avslaget på isen – men på pressläktaren slår det gnistor.
Bokstavligen.
Min närmaste bänkgranne, Zeis, ska sätta i kontakten i uttaget – och det bara brinner till.
Och nu har ingen av oss el längre.
Haha, drama!
• • •
Nu – en korv för Biffen!

Som när Foppa mötte Sudden för första gången. Som när Lidas och Alfie hade sin jungfruduell. Som när Zäta och bröderna Sedin återstiftade bekantskapen på nordamerikansk is…
Det är en blågul debut-clash av den digniteten vi får uppleva i Buffalo idag.
Rasmus Dahlin, den den första svenska draftettan på decennier, och kompisen Elias Pettersson, den största svenska rookie-sensationen någonsin, ställs öga mot öga i sin första showdown i NHL.
Stars Wars; The Next Generation kan vi gott kalla denna happening.
Trots att de unga essen tillhör varsin konferens kommer det kriget att fortsätta så länge de spelar i världens bästa liga. I två decennier – alltså fram till 2038 nån gång…hm – lär vi komma säga det inför varje match mellan Sabres och Canucks: ”Ah, nu är det Rasmus mot Elias”.
Men matinén idag är själva urpremiären i denna envig och något säger mig att vi kommer minnas just den särskilt länge
Bloggen är, till sin gränslösa hänförelse, på plats i KeyBank Center och vill ni ska jag ta med er in i värmen så vi kan följa den potentiella klassikern tillsammans.
Välkommen!
• • •
Buffalo tog igår emot med regn och snö och en vind så byig och elak att landningen med det oförskämt lilla plan de flög hit mig med från Boston helt osökt fick mig att reflektera över hur mina T-shirts egentligen har det när jag kör dem i torktumlaren.
Vedervärdigt, faktiskt.
Idag är vädret något mindre räligt, vi ser till och med glimtar av solen, men det är fortfarande kallt, det blåser ännu hårdare, en massivt går molnfront stävar in från Lake Erie – och området runt Keybank har samma kantstötta, ruffiga, råbarkade framtoning som vanligt.
Så bara att komma ut genom hotellentrén känns som att kliva rakt in i vinjetten till ”Spanarna på Hill Street” – vars minne ni äldre ler nostalgiskt åt och ni andra kan ta del av här.

Brutalt.
Men också…suggestivt.
• • •
Ojvoj, igår kan vi lugnt säga att Elvis-debatten tog fyr på allvar.
Pierre LeBrun hade vänligheten att berätta för sina 699 000 Twitter-följare att jag anser att Elias påminner om han som bodde i Graceland på Elvis Presley Boulevard i Memphis och därför bör kallas Elvis.
Många tyckte det var kul, retweetade och replikerade med skrockanden och smileys.
Men inte alla.
Några lyckades till och med bli sura och upprörda – ”Det är Alien, för fan!” – och det betyder att vi fick två gamla sanningar bekräftade:
1. Somliga är helt befriade från humor.
2. Att hoppas på rimliga meningsutbyten på Twitter är som att hoppas att katter ska marschera i takt.
• • •
Som det undersökande skjutjärn jag är – well… – kollade jag igår med Lidas om han mindes sina första NHL-matcher mot de andra i Den Gyllene Generationen – Sudden, Foppa och Alfie.
Svar: Nej.
– Jag kommer inte ihåg de första matcherna mot de herrarna, men det det var alltid lite mer speciellt att möta dem då de var bland de bästa spelarna i motståndarlaget. Dusterna mot Foppa och Colorado var ju alltid tuffa och dem mötte vi ju oftare. Men även de andra två var killar man mätte sig med och då vill man ju vinna, säger han.
Det är just så Rasmus och Elias kommer känna också – varje gång de mäts.
”Jag mäter mig med den här kanonkillen – och jag vill vinna”.
• • •
Ni är ju för fina, kära kommentaorsspårsbesökare.
Här lämnar man er åt ert öde för lite fredagsmys – och så bombar ni in 112 kommentarer, inte en enda dum eller oanständig eller otrevlig.
Bloggen har världens bästa läsare.
• • •
Kan ju inte låta bli att terra Lidas lite med frågan hur det är hemma i Västerås så här i november – den minst charmiga av månader.
Han svarar:
– Jag känner att det är dags för en USA-resa snart. Måste få en ordentlig köttbit!
Den förstår jag. Åker man härifrån under för långa perioder är det just biffarna – no pun intended! – man börjar längta efter, för bara Amerika amerikanska biffar har.
• • •
Min förhoppning var att namnet Elvis skulle gå som gräsbrand genom medialeden i Vancouver och därmed bränna in det i det kollektiva medvetandet, men…mja, de ledande skribenterna tänder i alla fall inte på det.
Därmed tar jag åtminstone tills vidare ett steg tillbaka och använder det enkom här i bloggen, inte i de reguljära referaten och intervjuerna.
Men jag har inte gett upp. Jag jobbar med Konsthandlare Eriksson också…
• • •
New York Rangers har en ny höst-hit.
”Late Goal Special”, heter den.

Det är ju alldeles häpnadsväckande att de gång på gång lyckas släppa in så sena, förödande mål.
Nästan lika häpnadsväckande är att coach Quinn i en match som den i Motown ger Chytil nio minuter på isen och Lias fem.
Var det inte för sin förmåga att utveckla unga spelare anställde Burt Lancaster-kopian?
• • •
Kliver in i hotellhissen under tidiga förmiddagen och vem står där, om inte Konsthandlare Eriksson – i en kostym just så salt och stilig som det anstår en player i konstvärlden.
– Ska du redan till hallen, frågar han förvånat.
Jo, svarar jag, det tar sin lilla tid att få ihop mina kompositioner.
Loui skrockar.
– Det kan jag i och för sig tänka mig…
Ha!
• • •
Nä, varför skulle Burger Klingberg gå och göra illa handen just nu?
Stars kommer till New York för matcher mot både Rangers och Islanders nästa helg och jag såg verkligen fram emot att få avnjuta honom live.
Men det blir inga burgare för barnen alltså.
Det är fel.
• • •
Ser Elias i hotellobbyn under förmiddagen också. Han har jättelika Bose-lurar på hjässan och ser oerhört fokuserad ut.
Det kan bero på att han inte var helt nöjd med den egna insatsen i 8-5-krossen i Boston i torsdags.
– Jag var lite tafatt och behöver nog spela lite mer rejält, sa han efteråt.
Håll i hatten, Buffalo.
• • •
Det värmer mitt gamla hjärtat att fine vännen Brooksie förärades en så classy jumbotron-hyllning innan Hall of Fame-matchen i Toronto igår.
• • •
Razzamatazz Dahlin – också ett namn ett jag tror att det nog är bäst att jag bara använder i bloggen… – har längtat efter det här mötet med Elias.

Det berättade han efter Sabres besök i New York förra söndagen.
– Det ska bli jäkligt kul att se hans skills igen, och försöka stoppa honom, sa han.
Förvånad över att han gjort sådan succé?
– Inte det minsta. Jag förstod att det skulle bli så här…
• • •
Det blev förresten inte mycket till hattrullning efter matchen i Boston i torsdags.
Jag hann få i mig två Sam Adams på klassiska Fours – där man vanligen bara behöver nämna namnet på en klassisk NHL-skribent för att bli behandlad som kung. Sedan hade Celtics avgjort en match mot Suns på tv-apparaterna och en sur bartender kom fram och sa att det var last call.
Före midnatt.
Städer där sånt kan hända ska man akta sig för.
• • •
En av Vancouver-skribenterna som gör tummen ner för mitt smeknamnsförslag – ja, han reagerar ungefär som om jag föreslagit att Elias borde kallas Hannibal Lecter – är Jason Botchford på The Athletic.
Men han har ett rätt övertygande argument också.
– Om ert land låtit honom spela OS hade jag kanske tillåtit detta, men eftersom ni nobbade honom har Vancouver blivit tillerkänt rätten dela ut smeknamn, säger han.
Man ska inte sniffa i gamla dynghögar – se där ett klassiskt ordstäv jag härmed tar åt mig äran av att ha myntat – men vad hände där egentligen?
Hur kunde Grönborg & co INTE ta ut detta mirakel till spelare?
Finns det några förklaringar?
Hade vi fjorton forwards som var bättre?
Nä, då hade vi vunnit varje match med 20-0.
• • •
Vi har ytterligare två finfina matcher på matinétid idag.
Först Flyers-Blackhawks – med er vän Colliton i gästernas bås! – i Wells Fargo Center i Philly – och sedan Central Division-clashen Nashville-Dallas i Bridgestone Arena.
Ni håller bloggen uppdaterad med info även från de hallarna, right?
• • •
Rasmus inledning här i Buffalo har inte varit lika spektakulär som Elias i Vancouver och en och annan uttrycker förvåning över det.
Men som vi konstaterat i bloggen vid åtskilliga tillfällen:
Att vänja sig vid spelet i NHL tar betydligt längre tid för backar och dessbättre vet Sabres-coachen Phil Housley allt om det. Så han skyddar sin ädlaste tillgång, matcher försiktigt och låter Rasmus utvecklas och lära sig i egen takt.
Vad det lider kommer han vara en av de stora, det är nästan garanterat.
• • •
Naturligtvis kollar jag om den riktige Elvis nånsin uppträtt i Buffalo och jodå, flera gånger. Sista showen hölls i Buffalo Memorial Auditorium i juni 1976.
Och tänk, nu är han här igen…
• • •
Håll koll på Jeff Skinner i Sabres, om ni inte känner till honom sedan tidigare.
Justin Bieber – som han ibland kallas – öser in mål som en hel Ovetjkin just nu.
• • •
Elias radarpartner Brock Boeser är tyvärr skadad och missar resten av de roadtrip som fortsätter i New York på måndag och tisdag.
Istället får vår nye superstar chansen att spela med Jake Virtanen idag och det är nog inte så dumt, för även han har sett väldigt het ut på slutet.
• • •
De har inte anlänt från Toronto ännu, men enligt sittplatsschemat har jag tre av de verkliga tungviktarna från nhl.com som bänkgrannar i Keybank-ladans förtjusande pressbox: Mike Zeisberger, Nick Cotsonika och Shawn Roarke.
De ska få höra om ett visst smeknamn, that’s for sure…
• • •
Örebro-coachen Niklas Eriksson messar och upplyser om att även Olow Sundström – den gamle Leksandskeepern – kommer från Ånge.
Ah, se där.
Ånge kanske inte producerar så MÅNGA hockeyspelare, men de som kommer ut i världen är sanna stjärnor!
• • •
Jamen hörrni – nu släpper vi pucken i Star Wars Episode 1 i Buffalo.
Det här blir en eftermiddag för historieböckerna.

•Toronto – New Jersey 1 (OT; comebackande Jesper Bratt gör minst ett mål)
•Washington – Columbus 1
•Detroit – NY Rangers 2 (straffar)
•St. Louis – San Jose 2
•Winnipeg – Colorado 1 (OT)
•Anaheim – Minnesota 2
• • •
Där har ni bloggens tips inför fredagskvällens NHL-fajter.
Dem ser jag på mitt hotellrum i det regniga Buffalo – och jag gör det tillbakalutad i en ställföreträdande korresoffa, utan att blogga.
Krutet måste sparas till matinén mellan Elvis och Razzamatazz Dahlin imorrn.
Men igen:
Jag tänkte ni skulle ha ett nytt inlägg att utgå från om ni har något att säga i spåret.
Så shoot away där – och väl mött i KeyBank Centrer imorrn.

BOSTON – VANCOUVER 5-8 (Slut)
• • •
När vi, påfallande snabbt, släpps in till vinnarna efteråt går jag raka vägen fram till Elias och ställer en fråga.
Han tittar upp, nickar mot tavlan där PR-killarna skrivit numren på de spelare som ska prata med media och replikerar:
– Jag ser inte mitt nummer där.
Sedan är han tyst sekund – bara för att spricka upp i ett glatt leende.
– Jag skojar bara med dig.
Ha ha, rookien driver redan med Papa Baloo!
Fem plus ändå.
• • •
Ja, nej, det blev ju inte så jättemycket bättre för att Cassidy ställde in Tuukka i kassen.
Ingripandet på Horvats 7-4-mål, när målvaktsbjässen stormade ut i banan för att mota en förlupen puck och slog den i famnen på Canucks-stjärnan var…inte så lyckat.
Och resten av kvällen fick han finna sig i hånjubel från hemmafansen varje gång han nuddade pucken.
Det är obarmhärtigt i NHL ibland.
• • •
Loui och Elias sitter ihop i omklädningsrummet och innan den senare hinner svara på min fråga om det inte var kul att se Farbror Eriksson göra några mål avbryter den förstnämnde:
– Ja, det har han ju aldrig sett förr. Och trodde inte att han skulle få se heller. Han hade faktiskt för sig att jag var slagskämpe när han kom hit.
Mycket underhållande.
• • •
Nå, till slut kanske det ändå blev lite Colliton-effekt i United Center.
• • •
Målvakter hjular aldrig av lycka när det blir fem baklängesmål, men faktum är att Markan gjorde några väldigt avgörande räddningar i tredje, när Bruins hade flera powerplay i rad och var på väg att skaffa sig momentum igen.
– Såna här matcher är det viktigt att behålla fokus och fortsätta kriga, fast det känts surt med konstiga studsar och styrningar. För det brukar sluta med att man måste göra någon viktig räddning i just såna lägen, konstaterar han.
Mycket riktigt.
• • •
De tycka ha spelat raggarhockey även i Bell Centre ikväll.
Good.
Mer raggarhockey åt folket!
• • •
Nej, Canucks har inte haft någon rookie-middag ännu.
Förklaring:
Deras rookie har inte åldern inne för att gå ut i USA!
– Vi måste ta det i Kanada någon gång, skrattar Loui.
Elias ruskar leende på huvudet.
– Ha rookie-middag ni, jag behöver inte vara med…
He he, den kan han drömma om att komma undan.
• • •
Hörrni, nu ska jag gå ut i North End och hälla i mig en öl, eller möjligen två.
Imorrn flyger jag vidare till Buffalo, för där vet ni ju vad som väntar på matiné-tid på lördag:
Svenskt Star Wars, The Next Generation, mellan Elias och Rasmus.
Nåt att se fram emot, det.
Och under tiden, medan ni längtar tills klockan slår 19.00 på lördag, kan ni begrunda den här kavalkaden av bilder från bloggens lilla Boston-tripp.