En minut kvar och Nucks leder med 8-5. Jag går – och återkommer senare med liten slutrapport.

BOSTON – VANCOUVER 4-6 (Period 2)
• • •
Haha, här ger vi oss ut på turné för att se galaföreställning med Elvis – och så är det Konsthandlare Eriksson som stjäl showen!
Loui gör två mål i andra, på sin gamla Boston-polare, och har ett goddamned hattrick på lut.
Och ni som trodde han skulle göra några tavlor ikväll…ah, förlåt, jag kunde inte låta bli.
• • •
En sällsam match har utbrutit i Gaaaden.
Den är förbryllande öppen och lös och målen duggar lika tätt som Guiness-beställningarna på dive-barerna i Southie framåt midnatt.
Knappast vad coacher, general managers och andra surgubbar vill se.
Men jag tänker inte låte någon hindra mig från att tycka att det är festligt.
• • •
Elias får iväg det där patenterade dragskottet i PP, men Halak ser pucken hela vägen och klipper stiligt med plocken.
Snart, snart…
• • •
Nån säger att det gått typ sjuhundrafemtio miljoner minuter sedan någon annan Bruins-forward än de tre som spelar i förstakedjan gjort ett mål.
Så Jake DeBrusk skriver inte historia när han sätter 3-3 och sedan även 4-5, men han gör i sanning nåt Boston behöver.
Bäst av allt:
Han spelar i New York Dolls…
• • •
Först i den här perioden slår det mig:
Vi sitter här och ser Canucks – och har fortfarande inte med ett ord nämnt att Daniel och Henrik inte spelar med dem längre.
Oerhört ju, jag har aldrig sett en sådan version av Vancouver tidigare.
Men The Saga of Elias Pettersson har verkligen suddat ut det vemodiga i deras pensionering, det är bara så.
• • •
Nu kan man nästan Tuukka att det är dags för målvaktsbyte, tänker jag när Roussel lite väl enkelt får göra 5-3.
Mycket riktigt, Rasken får komma in.
Så mycket för att Halak var het som en solpanel i Nevada-öknen, eller vad vi sa.
• • •
New England Patriots hela uppsättning av linebackers sitter i en loge på Gaaaden, blir inzoomade och föräras kvällens jubel.
Bruins är stora i Boston, men ändå inget mot fotbollshjältarna.
• • •
Fast det är inte som Tuukka heller rosar marknaden – som vi alltid skrev i Borlänge Tidning när jag randade sport där på 80-talet – på Gudbransons strumprullare.
Hallå.
• • •
Uber-chaffisen som filmade Senators-spelarna och la ut videon på Youtube har fått sparken, meddelas det.
Vad bra.
• • •
Säg vad ni vill, men ikväll får vi åter bekräftat att Brad Marchand är för jävla bra när han ägnar sig åt ishockey.
• • •
När det nu är sån här rövarhockey borde det finnas utrymme för Elvis att svänga lite på höfterna och i den här evigt optimistiska bloggen tror vi att det kommer i tredje.

BOSTON – VANCOUVER 1-1 (Period 1)
• • •
Nope, ännu har vi inte fått sjunga ”I said see, see, see rider” till det där majestätiska svänget.
Elias kommer, ännu så länge, inte riktigt till i den – mestadels – tajta B’s-defensiven.
Men dom säger att han har en sådan hockey-mind att han analyserar vad som händer hela tiden och snart vet exakt hur han ska göra.
Så stay tuned, Elvis fans…
• • •
Ojvoj, vad Icke-Bruins – och icke-Halak – det ser ut när de indianar pucken till Horvat och låter honom göra mål redan efter 2.46.
Bad, for sure – men inte Big.
• • •
Sen, däremot, när Matt Grzelyck bombar in kvitteringen, är de bad på riktigt – och big.

Det är sånt där tryck och sån där tyngd i kontringen som det alltid brukade vara här förr i tiden.
• • •
Tyvärr är Elvis radarpartner – hans Scotty Moore! – Brock Boeser skadad, och det så illa att han skickats hem till Vancouver för rehabilitering.
Därmed går en liten dimension i EP-föreställningen förlorad – men bara en liten.
Han kan showa med Konsthandlare Eriksson och Goldobin vid sin sida också, det vi sedan de första matcherna.
• • •
Grzelyck är inget namn man bara hasplar ur sig utan att kolla stavningen både en och två gånger.
• • •
Både Ducks och Rangers har två scouter vardera på plats i Gaaaaden för den här matchen.
Make of that what you want.
• • •
Satan så de vräker på med volym här inne nuförtiden. Rena Brooklyn ju,
Men det känns rätt just i Gaaaden.
Boston är en stad med attityd.
• • •
Haha, nån lokal Gris-Olle precis nedanför mig börjar yla ”Luoooooooongo” redan efter ett par minuter.
Nej du, gubbe, det är Markan som står nu – och han är on tonight.
• • •
Konstigt att inte få höra pensionerade Rene Rancourt sjunga nationalsången.
Det är första gången i Boston för mig.
Istället kommer en stadig gosse som ser ut att ha ätit mycket gröt ut och fyrar av såväl ”O, Canada” som ”Star-Spangled Banner” och det gör han i och för sig med väldigt mycket mer ackuratess än Rancourt senaste decenniet – men ändå.
• • •
Jag har en tysk som bänkgrannen som oavbrutet sitter och febrar om att Sturm snart anländer till LA.
Jaja, jag hade väl varit likadan om Grönborg satt på ett plan för att inställa sig för tjänstgöring i världens bästa liga.
• • •
Sjung för Jumbo Joe, förresten.
Han spelar sin 1500:e match ikväll – med San Jose i Dallas.
Det är mäktigt.
• • •
Nu skakar jag lite i buren och frågar:
Kan vi få in några fler i spåret, månne?
Det är ju live-show med Elvis och vi vill ha lite Shake, Rattle & Roll!

Att se de allra största artisterna livs levande, med egna ögon, är alltid omvälvande.
Personligen är jag till exempel övertygad om att det i högre eller lägre utsträckning förändrat mig för evigt att jag vid olika tillfällen bara befunnit mig i närheten av Bob Dylan, Chet Baker, Aretha Franklin, Mike Tyson, James Brown, Mario Lemieux, Dolly Parton, Tomas Brolin, Lou Reed, Muhammad Ali, Bruce Springsteen, Emmylou Harris, Jerry Seinfeld, Whitney Houston, Pavel Datsyuk och Harry Dean Stanton – och fått vara åskådare när de utfört sina konster.
Nu, ikväll, ska jag för första gången se en annan virtuos och entertainer med förutsättningar att omdana liv.
Elvis.
Nä, inte han från Tupelo och, sedermera, Graceland i Memphis – han lämnade ju the building definitivt redan för drygt 40 år sedan.
NHL-Elvis.
Elias Pettersson.
Han har, som ni vet, tagit NHL med storm, iscensatt en av de mest spektakulära starterna på en rookie-säsong någonsin och kommer med största sannolikhet bli superstar av en kaliber vars like vi svenskar bara sett vid några fåtal tillfällen.
Ikväll har detta levande fenomen och hans kompisar i Vancouver Canucks kommit till Boston för match mot Big Bad Bruins.
Bloggen är på plats och det ska bli en fantastisk upplevelse att få vara sanningsvittne på pressläktaren.
Kanske rentav life-changing…
• • •
På tåg sitter jag ogärna längre än tre timmar, då blir jag för rastlös, så resan upp till Boston från New York är egentligen väl mastig för min del.
Men gosse – att, som igår, åka genom New England den här tiden på året, när det europeiskt inspirerade landskapet har mannekänguppvisning med höstens färger, är en enorm happening,.
Jag körde, på Konsertpianistens inrådan, Debussy och Bach på högsta volym i lurarna och blev nånstans i höjd med Providence högstämd som en hel Göran Greider-dikt.
• • •
Det räcker att se Elias på en morning skate för första gången för att bli lite tagen.
Kolla bara.

Nä, jag är ingen hockey-motsvarighet till de där auktoriteterna (ho ho…) som vaggar runt på stallbacken och ser vilka travhästar som är i form, men när jag nu är uppmärksam på att vår näste superstar monumentale befinner sig på isen kollar jag ju intensivt på honom och faktiskt – nog syns det att det är nåt speciellt med den unge mannen.
Han rör sig så lätt och graciöst, drar då och iväg det där Patrik Laine-artade dragskottet liksom i förbifarten och utstrålar…ung stjärnstatus.
Som en blond Liam Gallagher från Ånge – utan attityden och drogerna.
Magnifikt.
• • •
Pikant detalj från gårdagskvällen – när jag får erkänna att jag slumrade till då och då, för holmgången mellan Washington och Pittsburgh blev aldrig så mycket till holmgång:
Av alla fjorton lagen i Bladetligan, där New York Dolls alltjämt slåss för sitt liv med waivers-näbbar och trade-klor, hade hattrick-mannen Colton Sissons på rostern.
– Det har aldrig hänt tidigare, upplyser Fantasy-kungen Jarkko.
Det säger dock, tror jag, mer om djupt i Nashvilles trupp än om Bladetligan.
• • •
Efter skejten träffar jag EP för första gången också och…mja, jag ska ju inte påstå att det går lika lätt som vid första mötet med Fast Freddy Shoestring.
Elias är, i alla fall den här morgonen, lite blyg och reserverad och – dare I say it? – norrländsk (det var inte Shoestring…)
Men det är okej, man ska inte försöka vara något man inte är och som andra kärva och smarta, till exempel Thomas Wassberg, säger han ändå kloka saker.
Som det här – om den mediala uppmärksamhet man ofrånkomligen blir föremål för när man spelar hockey som får världen att viska till och med om Wayne Gretzky.
– Nä, jag ser det inte som jobbigt att det blir mycket med media. Det är inget som kommer gratis, alla får inte det. Jag ser det som ett kvitto på att gått bra.
• • •
Det är lätt att förstå Capitals-fansens frustration över att Malkin inte får minsta tillrättavisning för axeln i i trynet på TJ Oshie igår.
Jag tyckte den var både avsiktlig, onödig och ful och en matchs avstängning hade suttit på sin plats – om inte annat så för att visa att reglerna gäller även superstars.
• • •
Det var något år sedan jag besökte The Olde Town och får en liten chock när jag kommer till Legends Way och ser att de håller på och renoverar exteriören – big time.
Där det förr bara fanns ett staket till en parkeringsplats som accentuerade känslan av att hallen var ett förvuxet Domus-varuhus i Enköping har de plötsligt byggt en riktigt maffig entré – och mer runtomkring är på G.
Se.

Mycket fint.
De som driver amerikanska arenor borde bry sig mycket mer om vilket intryck deras byggen ger utifrån.
Begreppet ”Rymdfärja som landat mitt i stan” bör ingå i målbilden.
• • •
Now, det här med Elvis…jag vet inte, men det verkar som jag kanske missförstått nånting här – igen.
Jag hörde det nämnas som Elias smeknamn vid ett enda tillfälle och, som det heter, ran with it, för…ja, Elvis, för fan!
Men det verkar inte som lagkamraterna alls använder det, och inte lokal media heller, i någon vidare utsträckning.
My bad.
Fast givetvis är det för sent att ändra nu. Det är i själva verket så här de bästa smeknamnen uppstår, genom missförstånd, och ett så magnifikt som ”Elvis” kan jag givetvis inte överge.
Tvärtom, jag ska sprida det till rätt sorts personer och se till att det blir på riktigt…
• • •
Och inte nog med renoveringen av själv Gaaaden. De har öppnat ett Marriott Courtyard tvärs över gatan också. Mycket bra att veta – det finns inget bättre i världen än hotell på kort gångavstånd från NHL-hallar.
Där, i lobbyn, sitter jag efter värmningen, hela eftermiddagen, och hamrar på det här introt och lyssnar på…ja, vad tror ni?
Elvis såklart!
• • •
Videon de hyllade Bäckis med i Chinatown i DC igår, för de 600 assisten, var mäktig.
Se här.
Väldigt stort att Foppa, Sudden, Mats Näslund, Uffe Dahlén och – inte minst! – Storchen ställde upp med fina hälsningar.
• • •
Bruins, om ni undrar, har ingen skejt i Gaaaden. Den håller dom i Warrior Ice Arena i Brighton och dit hinner jag inte (för det är så långt till England, tänkte jag först vitsa till det, men den var för dålig till och med för mig…)
Det hindrar inte att det hot de alltid utgör mot alla som kommer hit hänger över Canucks som ett olycksbådande svart moln under förmiddagen.
De slog B’s i oktober, yes, men det var i Vancouver. B’s i Gaaaaden är något helt annat.
– Ja, det här kan vara den svåraste utmaningen hittills, mumlar den tystlåtne Travis Green under sin presskonferens och ser mer än nånsin ut som min gamle Kompis Mats Kansbod från Borlänge.
Elias, som fortfarande vårdades för sin hjärnskakning 20 oktober och missade första mötet, har respekt han också.
Men inte överdriven.
– Jag har ju koll på vilka deras bästa spelare är och vet hur hög klass de håller. Men alla lag har toppspelare. Jag tycker mest det är coolt att spela mot såna jag följde som yngre och bara sett på tv förut, säger han.
Stjärna.
• • •
För de de nytillkomna läsare som eventuellt undrar varför jag skriver ”Gaaaaden” om TD Garden – det är alltså så de talar i den här förtjusande staden.
Med långa, väldigt öppna A:n
När bostoniterna tappat bilnycklarna vet man inte alltid om det är dem eller byxorna de saknar.
– Where are my khakis, låter det nämligen som att de säger.
Jag blir på gott humör så fort jag hoppar in i en taxi utanför South Station och får höra prov på USA:s kanske mest älskvärda dialekt.
• • •
Jaha, säger Loui ”Konsthandlarn” Eriksson när jag springer på honom i gästernas omklädningsrum, du är här för att se på…
Där avbryter jag honom och skjuter snabbt in:
– Dig.
Åt det kluckar han gott.
De äldre Canucks-spelarna har redan vant sig vid att rookien de inte känt längre än sen i september är lagets stora tivoliattraktion; den alla köar för att få ta del av.
Fast vaddå, jag vill såklart se Konsthandlarn också.
Särskilt i Boston – hans hem under tre fina säsonger innan han kom till Vancouver.
– Det är fortfarande speciellt att möta gamla lag. Många är ju kvar i Bruins sedan jag var här också, framförallt deras bästa spelare, och jag gillar dem. Det blir en speciell kväll, konstaterar han själv.
• • •
Tycker under eftermiddagen att jag ser Hardy Nilsson komma släntrande genom North End, med Big Papa Wennerholm i släptåg – men så roligt ska vi inte ha.
De är dock väldigt lika, bägge två. 8 respektive 7 look-a-like-poäng.
• • •
Överhuvudtaget är det lite speciellt med just Vancouver Canucks i Gaaaaden.
Dem har jag inte sett just här sedan famösa Game 6 i finalen 2011.
Den har ni hört om, hur vi trodde att Canucks skulle vinna och ta bucklan, men redan efter halva förstaperioden satt vi och letade flygresor till Vancouver dagen därpå, för Luongo kunde inte stoppa ett ihopvikt kolapapper om nån slängt ett sånt mot honom och 09.45 hade Mike Ryder precis klappat in 4-0.
Det är en av de mest ojämna finalmatcher jag sett och i någon mån lever den – liksom 8-1- och 4-0-snytingarna i Game 3 och 4 – kvar i de här två klubbarnas alltjämt infekterade relation.
Dock:
Det har varit duktig omsättning på folk hos Nucks sedan dess. De enda som är kvar är Alex Edler och Chris Tanev – och av dem är det bara Tanev som spelar ikväll; Alex går ju fortfarande skadad hemma i British Columbia.
Få av gästerna lär alltså åka omkring och känna sig jagade av det spöket.
Hos hemmalaget finns det dock några ex-mästare kvar – för de blev ju det till slut, efter en Game 7 i västra Kanada två dygn senare – som nog får extra klipp i steget av minnet.
Patrice Bergeron, Brad Marchand, David Krejci, Zdeno Chara och Tuukka Rask, heter dom.
• • •
Tippa en torsdagsomgång igen?
Ja, varför inte fortsätta visa hur rudis jag är.
Boston – Vancouver 1 (OT)
Florida – Edmonton 2 (OT)
Philadelphia – Arizona 1
Montreal – Buffalo 1 (Straffar)
Ottawa – Vegas 2
Tampa – NY Islanders 1
Chicago – Carolina 1 (Räkna med Colliton-effekten!)
Dallas – San Jose 2 (OT)
LA Kings – Minnesota 2
• • •
Är lite skakis när jag under tidiga förmiddagen – då ingen annan kommit; jag ska ju alltid vara så förbannat tidig – rör mig under TD-läktarna.

För där såg jag en gång – det måste väl varit i samband med finalserien för snart åtta år sedan – den största mus-koloni jag nånsin haft oturen att nästan trampa i.
De fullkomligen kryllade av äckliga små gnagare under en ficka inte långt från sargen.
Farbror Exterminator tycks dock ha varit här, för nu ser jag inga alls.
Tack för det.
• • •
Glömmer tyvärr att fråga Loui om han hunnit köpa några nya, fina målningar under återbesöket i Massachusetts.
Men det får vi utgå från att han gjort, Boston är en av konsthandlarnas favoritstäder.
• • •
Det bästa New York Dolls gjort på hela säsongen – fast det ledde till förhör med kommissionär Kingfors – var att på ett tidigt stadium droppa Jake Allen och ta in Jaroslav Halak istället.
Slovaken har varit hot as hell på slutet – nåja, men bra – och startar ikväll igen.
• • •
Ikväll var det meningen att jag skulle gå ut och göra Boston-natten med den legendariske Joe Mac efter avslutat värv, men han har dessvärre blivit skickad på college-match på UMass, som råkar husera i västra delarna av Massachusetts.
Så det blir en liten lugnare runda i North End. Är vår vän BostonMolle ute kan han väl ge sig till känna!
• • •
Återvänder till Gaaaaden under sena eftermiddagen och råkar anlända till omklädningsrumskorridoren samtidigt som Nordy Nordström.
Alla försök att hälsa misslyckas dock. Han har lurar i öronen och the thousand yard stare i ögonen och spelar liksom matchen redan.
Så är det med de här gossarna, även i serielunken i svarta november: De går all in monumentale.
• • •
OK, bästa svenskarna i Bruins genom tiderna?
1. Pebben Axelsson, 2. Michael Thelvén, 3. Thomas Gradin (lite kort tid här, annars är ju han en av de mest underskattade nånsin), 4. Mats Thelin, 5. Loui Eriksson, 6. Mats Näslund (också väldigt kort tid, under en säregen del av karriären dessutom), 7. Carl Söderberg, 8. Mattias Timander, 9. Joakim Nordström, 10. Peter Popopvic
(Micke Nylander och Samuel Påhlsson spelade så få matcher för B’s att de inte kan räknas).
Några invändningar?
• • •
Just ja, de har smaskiga bakverk – inklusive cannolis – på den här pressläktaren.
Farligt för Baloo…
• • •
Och bästa svenskarna i Canucks?
1. Henrik Sedin, 2. Daniel Sedin, 3. Patrik Sundström, 4. Markus Näslund, 5. Thomas Gradin, 6. Elias Pettersson, 7. Mattias Öhlund, 8. Peo Brasar, 9. Alex Edler, 10. Lars Molin/Loui Eriksson
(de 41 matcher Mats Sundin spelade 2009 tänker vi bort…).
Synpunkter där?
• • •
Oj, sicket långt intro, förlåt. Men det är svårt att inte bli lite ivrig och upphetsad när man ska få se Elias Pettersson spela ishockey.
Men nu tar vi och smackar ut det här och det gör vi förstås med ”See See Rider” – numret som inledde alla Elvis live-framträdanden och enligt min fromma förhoppning nu ska bli också Elias själva signaturmelodi, att spela varje gång han gör mål.

God afton – från The Commonwealth of Massachusetts.
Japp, bloggen shipped up to Boston idag – med tåget genom ett vanvettigt vackert New England i höstskrud – och ska här se Elias Pettersson live för första gången i morrn kväll.
Nu sitter jag på ett hotellrum med en kopp kaffe och väntar på att kvällens dueller ska börja på NBCSN.
De är få, men förträffliga.
Först har vi eviga klassikern Capitals-Penguins, sedan Central-clashen Avalanche-Predators och slutligen Pacific-diton som antagligen avgör Randy Carlyles öde, mellan Ducks och Flames i Honda Center.
Snacka om Big Time.
Gamle Biffen är dock lite trött efter senaste dagarnas intensiva race, och behöver ladda för EP-showen imorrn, så jag kommer inte blogga särskilt mycket – om ens alls.
Men jag tänkte att ni skulle ha ett nytt inlägg att använda som avstamp för synpunkter och utbrott i spåret – och här är det.
Som de säger på slagfältet:
Fire at will!

NY RANGERS – MONTREAL 5-3 (Slut)
• • •

Jag lovade kort slutsnutt och här kommer den:
Godnatt!

Pionk får för sig att han är Bobby Orr och gör säsongens mål på Garden – och Rangers vinner med 5-3.
Kort slutsnutt senare, men ni vet att det dröjer.

NY RANGERS – MONTREAL 2-3 (Period 2)
• • •

Det känns som att Montreal avgjort när de gått upp i 3-1-ledning och har allt momentum, men kidsen i Rangers – och det är verkligen dom – vill annorlunda och tar in hemmalaget i matchen igen.
Och när Tony DeAngelo reducerar här i slutet dukar han för en jäkligt fräsig slutperiod.
• • •
Tatar, ja.
Vi sa nåt om den lilla slovaken, gjorde vi inte?
• • •
Oh, Lias blir bara hetare och hetare och är min själ inte långt från att kvittera när han lurar suspen av en Habs-back i slutminuten och snärtar iväg ett giftigt skott mot Price.
• • • 
Ha ha, Elvis håller ju på att bli lika stor som sin namne från Tupelo, Mississippi.
Naturligtvis smaskar han in rena Patrik Laine-bomben på en hjälplös Jimmy Howard innan förstaperren är över i pizzakartongen.
Welcome to the new world order, Jimmy…
• • •
Ska nog inte berätta för Henke att jag träffade Tatar under en lunch med Zäta och Hästpolo i downtown Detroit förra hösten – och fann honom mycket sympatisk.
• • •
Undras var alla Rangers-spelare är när Domi – med pappa på läktaren och allt – får pucken precis framför Lundy.
De kunde lika gärna vara på Macy’s och shoppa några kvarter härifrån, så mycket tid får han ändå på sig.
• • •
Steven med kniven har börjat gå i spinn igen.
Det krävdes bara att bloggen kom ner och sa hej.
• • •
Korkade marmorskallen McLeod.
Han ska hämnas för att Chytil åker på en smäll och ser till att hans lag, i 1-3-underläge, får döda utvisning i fyra minuter.
Kan Quinn sluta vara Brian Burke och tycka att såna spelare har i hans laguppställning att göra?
• • •
Är det så att Hurricanes precis som vanligt svalnar så fort oktober månad passerat?
Det vore ju trist.
• • •
Maxi Domi är just nu inte populärare i Garden än vad pappa brukade vara när han kom hit med Toronto.
Det dödliga hånleendet efter gurglet med gamle Staal nere vid sarghörnet höjer pulsen på Gris-Olle, om man säger så.
Att han också är svinbra – och håller på att fullfölja säsongens ”fuck you”-sekvens när han kommer direkt från utvisningsbåset och sånär sätter ett friläge – gör inte honom (Olle, alltså ) gladare.
• • •
Det är lite Rozsival – under de mörka åren – över Pionk.
• • •
En bekant från Detroit skriver: ”Pettersson är från samma del av Sverige som Z och spelar som Datsyuk. Han borde tillhöra Red Wings…”.
• • •
Det verkar ändå som de haft några bra videogenomgångar i Ottawa…
• • •
Coming up:
En het tredjeperiod på Manhattan.

NY RANGERS – MONTREAL 1-1 (Period 1)
• • •
Hygglig match pågår mellan två hyggliga lag som kommit in hot och vill spela hockey – och därför har det också blivit hygglig stämning i Broadway-ladan.
Bra att jag gick hit ändå, känner jag.
• • •
Lias har ännu inte utmärkt sig på samma sätt som de med ett E framför lias brukar göra, men han står för en helt okej förstaperiod.
Framförallt tilltalas jag över hur orädd han är, hur han ger sig in i skiten och tar för sig och till och med vågar vara kaxig mot sina motståndare.
Han kommer med tiden bli en stor folkhjälte i den här stan.
• • •
Tatar – en liten Lundqvist-dödare, visst är han?
Han gjorde, om jag inte missminner, avgörande mål på honom i World Cup, har fortsatt på samma sätt när de mötts efter den turneringen – och nu hugger han direkt.
Ja, det hinner faktiskt bara gå 23 sekunder. Sedan rafsar han åt sig pucken av en patetiskt fumlande Pionk på blålinjen, flyger iväg över isen och prickar in 1-0.
• • •
Man måste ge Claude Julien – och kanske rentav Bergevin – cred för hur snabbt han förvandlat fjolårets trubbiga Habs-upplaga till den här kvicka, tveklösa, offensivt ettriga lilla maskinen.
Montreal är, helt klart, bättre än de flesta av oss trodde före säsongen.
• • • 
Ha ha, vad gör McLeod när han får den lysande pucken av Spooner och blir helt fri framför Price?
Han skjuter flera meter utanför – som vore han Michel Chiklis-karaktären i ”Fantastic Four”, han som blir till sten.
Otroligt fult, ser det ut. Fult som i oattraktivt, stillöst, frånstötande och oskönt.
• • •
– Yeah, Tom Brady, fnyser en kanadensare till vänster när första skottet på Henke går in.
Ah, come on. Ge honom ett litet break…
• • •
Varför, Kenta, skulle Kung Jögga omedelbart logga ut när jag mailar att det blir blogg?
Väldigt rolig gissning!
• • •
Va, har inte Elvis gjort några mål i Detroit ännu?
• • •
Guld att se gamle Tobias Pettersson i spåret ikväll. Det händer på tok för sällan nuförtiden.
• • •
Nu tror jag att jag ska gå och äta en körv.
Sen smackar vi ut igen!

Jaha, titta här nu då – bloggen är tillbaka på Garden igen.
”Vad är det med det då”, undrar ni och höjer förbryllat på ögonbrynen, ”där är den väl för jämnan?”.
I och för sig sant.
Kvällens match, mellan Rangers och Montreal Canadiens, hade jag dock tänkt skippa – för att jag har mycket att göra och ska ut och åka imorrn igen.
Men sent igår eftermiddag landade ett mail från Blueshirts PR-avdelning i burken.
I det stod:
”For immediate release: New York Rangers recalls Lias Andersson from Hartford”.
Så – change of plans.
Naturligtvis kan jag inte missa Lias första match för säsongen – hur busy schemat än är.
Jag har dock ägnat dagen åt en massa ärenden och kommer till ladan på Broadway betydligt senare än normalt, så ni, mina amigos i läsekretsen, får hålla tillgodo med ett lite kortare intro än vanligt.
Hoppas vi kan ha – ännu – en fin kväll ihop ändå.
• • •
Chicago Blackhawks ledning har en löjeväckande skev självbild.
På annat sätt kan man inte tolka det faktum att Bowman & co i morse sparkade en av de bästa coacher som funnits.
Det visar ju att de tror att manskapet de försett Quenneville med senaste åren ska vara förmöget att nå ett mycket bättre resultat än det vi sett på slutet.
I själva verket är det ju ”the brass” som med idiotiska trejder, vansinniga signingar och förvirrad personalpolitik förvandlat den ständiga contendern till mediokert lag i klungan
Locos!
Vår vän Punggrepparn – Q – kan dock trösta sig med att han får nytt jobb så fort han vill.
Hela tränarmarknaden ritas ju om i ett slag nu och lagen som borde göra som Montreal när Claude Julien blev tillgänglig – alltså sparka den nuvarande coachen och försöka städsla Quenneville – är många.
Etta på min lista: Anaheim Ducks.
Tvåa: Philadelphia Flyers.
Trea: St. Louis Blues.
Fyra: Edmonton Oilers.
Femma: Detroit Red Wings.
• • •
Han var extremt besviken när han blev skickad till Hartford efter campen, men nu har Lias den stora chansen att ta en tröja – forever, höll jag på att säga.
GM Gorton sa så himself i början av oktober:
– Nästa gång vi plockar upp Lias hoppas jag att jag aldrig behöver skicka ner honom igen.
Men då önskar man ju också att denna framtida Mark Messier-karaktär får verka i en omgivning där han har chansen att lyckas.
Som vår vän Tobias Pettersson – ständigt saknad i spåret, han med – sagt:
En kedja med Chytil-Andersson-Buchnevich vore en sight for sore eyes.
• • •
I morse var det gissningsvis aningen tryckt bakom kulisserna i Canadien Tire Center i Ottawa.
Matt Duchene, Chris Wideman och Thomas Chabot lär i alla fall ha stirrat skamset i golvet när de träffade ass-coachen, den förtalade stackars Martin Raymond.
Jag håller med alla som påpekat att det egentligen inte är så jävla märkvärdigt att en bunt arbetskamrater pratar skit om en överordnad. Det händer överallt, på alla arbetsplatser och i alla branscher; det är ett ett för folk att lätta på trycket och bonda och betyder ingenting. Och allra värst är att vi fått ännu ett bevis för att vi intre längre har något privatliv. Jävla Uber.
Men samtidigt: Att det måste fortsätta hända så pinsamma saker i just Ottawa gång på gång på gång…
• • •
Lias får starta mellan Quickie Fast och Jimmy ”Makes it Look Easy” Vesey.
Jaja, okej – bara han slipper McLeod…
• • •
En som måste ha slagit näven i sitt kaliforniska köksbord i morse är Rob Blake.
Det är dålig tajming monumentale att sparka John Stevens och ersätta honom med Snark-Willie Desjardin – och så blir Joel Quenneville tillgänglig ett par dygn senare.
• • •
Går det trögt för Lias i första perioden får han döpa om sig i pausen och sätta ett E före L:et.
Då får han ju ett namn som är väldigt gångbart den här säsongen…
• • •
Det lag Quenneville själv borde vara mest intresserad av att ta över är Flyers.
Där finns en enorm potential han ju bara vet att han skulle kunna förlösa efter de här åren med den stenhårt spända pianosträngen Dave Hakstol.
Agera, Hextall!
• • •
Några av dem hade, som ni kanske minns att jag berättade, kommit redan till Buffalo-matchen i söndags.
Nu är hela Montreals mediafölje här och ojvoj, vi har fullsatt i pressrummet – och på pressläktaren.
Alla Habs-fans är inte så förtjusta, det har jag förstått, men lite häftigt måste det ändå vara att hålla på ett lag som genererar sånt enormt intresse.
• • •
Om Jeremy Colliton vet jag inte så mycket – och framförallt inte så mycket som de kollegor tror som ikväll smyger fram och vill höra vad jag har synpunkter på honom.
Jag var här när han utförde sina trollerinummer och Mora är inget lag jag, host host, följer med så stort intresse.
Men hur fel jag nu än tycker det var av Bowman att sparka Q ska det bli väldigt spännande att se vad denne uppenbart begåvade yngling kan uträtta i NHL.
• • •
Sedan De La Rose försvann till Detroit är Montreal, som ni vet, ett av de nu tre lag som inte har några svenskar alls.
De andra två är Florida och Winnipeg – och någon borde berätta för dem att vi inte kan ha det på det viset.
Signa en blågul gubbe, för satan!
Istället har Habs desto fler finländare och dem ska det bli kul att se ikväll – särskilt Jesperi Kotkaniemi.
• • •
I många rapporter från Chicago framgår att Scotty Bowman – min bänkgranne i Tampa för precis en vecka sedan! – fortfarande har stort inflytande över sin son och de andra officiella Blackhawks-bossarna (det ska bland annat vara därför Colliton får Sverige-bekante grå pantern Barry Smith, en av Scottys bästa kompisar, som förkläde…).
Scotty är alltså Chicagos egen Olle Öst.
Och som alla i Leksand kan berätta är den sortens osynliga powerplayers alltid ett givet recept för succé….ooops, förlåt!
• • •
Åh, idag kommer Hall of Fames-Brooksie fram och lämnar över det här förnämliga medlemskortet.

Skryter jag?
Kan du ge dig på.
• • •
Det blir repris av en av senaste decenniets mest klassiska målvaktsmatcher på Garden ikväll:
Lundqvist vs. Price.
Och ska man tro coach Quinn kommer Henke gå upp i såna showdowns många, många år till.
– Jag visste att han är bra, men inte att så här bra. Han kan mycket väl bli hockeymålvakternas Tom Brady, säger han under sin presskonferens en och en halv timme före matchstart.
Hyggligt stora ord.
• • •
Han var ledig under början av säsongen men sedan en vecka är kvällsredaktören Jörgen Källström – känd som Kung Jögga i en trängre krets – tillbaka i tjänst och jag blir så glad.
I tio års tid har han nämligen svarat – ”Smackar ut” – när jag mailat hem och berättat det blir liveblogg och nu har denna hjärtevärmande tradition återupptagits.
Kolla bara från tidigare ikväll.

• • •
Elvis in Motown.
Den rubriken låter magisk även utan kopplingar till det samtida NHL – men eftersom den nu gäller Elias Petterssons första match i Detroit känns det som den är skriven i eldskrift.
Något säger mig att han kommer trivas väldigt, väldigt bra mot Red Wings backar…
• • •
Blackhawks visade även Tuffe Uffe vägen till personalutgången idag, vilket vi rapporterat alldeles för lite om.
Hoppas han landar på fötterna , gamle Samuelsson – och snabbt får ett nytt ass-jobb nånstans.
• • •
Julia, är du med oss?
Det vore fantastiskt.
• • •
Tammefan, jag tror jag tar och tippar hela omgången ikväll med – för det är så kul.
Toronto – Vegas 1
NY Rangers – Montreal 2 (OT)
Columbus – Dallas 2
Ottawa – New Jersey 2 (och Uber sponsrar powerplay…)
Detroit – Vancouver 2
Tampa – Edmonton 1 (OT)
St. Louis – Carolina 2 (Straffar)
LA – Anaheim 2
San Jose – Minnesota 1
• • •
Det är val ikväll också. För några år sedan hade jag ju bevakat det, men nu är det hockey 24 hours och jag är glad för det. Och politik undviker vi här.
• • •
Det här blev ju inte alls så kort.
Men när man har kul rinner det iväg ibland.
Och nu gör jag som Kung Jögga och – just det – smackar ut!