Solkatterna gnistrar oavbrutet ute i bukten.
Palmkronorna rasslar slött i en stilla bris.
En man i bara shorts cyklar förbi på The Riverwalk.
Nånstans ifrån blandas ljudet av en puttrande utombordare med bullret från en byggarbetsplats.
Och när jag vänder ansiktet mot solen från min utkiksplats på hotellrumsbalkongen bränner det i mina bleka kinder.
Yes, baby – bloggen är tillbaka i Tampa.
Det började ju bli lite kallt och ruggigt uppe i New York, så jag kände att jag behövde en liten dos av det här.
Lovely indeed, let me tell you….
Fast jag har jobb att göra också – och så fick jag en liten hunch om att två stora genrep äger rum i grandiosa Amalie Arena den här veckan.
Nattens match mellan Bolts och Devils kan mycket väl vara en preview av östra konferensfinalen i vår – och den på torsdag mellan Bolts och Predators en dito av självaste Stanley Cup-finalen.
Det sistnämnda scenariot är ´etablerat sedan tidigare, jag och många med mig tippade ju redan innan säsongen att Tampa och Nashville gör upp om den stora enchiladan – men det förstnämnda kanske däremot väcker viss förundran.
Jag tror dock, på fullaste allvar, att New Jersey mycket väl kan vara laget som kommer ut ur Metropolitan-divisionen när krutröken lagt sig. Nej, det blir förstås inte lätt att ta sig förbi Pittsburgh och Washington, men potentialen finns.
Sheros kids fick sig en nyttig lektion av just Lightning i första playoff-rundan i våras och den har de tagit till sig.
Så, fina människor där ute – luta er tillbaka, känn solskenet som strålar genom bloggen och njut av preludierna till det enorma som kommer sen.
• • •
Att redan i slutet av oktober slå fast vem som kommer få vilka troféer i Vegas i juni är i vanliga fall dumt, men vad gäller Calder Trophy för säsongen 2018-2019 får det snarast ses som befängt att inte göra det.
Om Elias Pettersson håller sig frisk kommer han vinna rookie-priset som ingen vunnit nånting sedan Kim-Jong Un fick hundra procent av rösterna i senaste valet i Nordkorea (inte så svårt när ingen annan ställer upp och alla är tvingade att rösta på en, men ändå…)
De två målen när Canucks dräpte Minnesota i går…oh god. En som aldrig spelat i NHL tidigare ska inte kunna göra så. Men EP bara gör det ändå.
Med andra ord:
Han gör inte bara många mål – så många att han antagligen hade tronat på förstaplatsen i skytteligan om han inte missat två veckor; de han sätter är i allmänhet spektakulära mästerverk.
Och som om det inte räckte brer han lysande pastejmackor till passningar också – och spelar såväl uppoffrande som klokt som en kärnfysiker i egen zon.
Ge honom Calder-Skrotet redan nu, det kommer ju inte vara något snack.
• • •
Landade igår i en solnedgång av den förtrollade sort endast Florida har på reportoaren – en sådan som färgar himlen både rosa, orange och röd och skänker hela bygden rena Jerusalem-skimret.
Och ännu en gång löd tanken i taxin på väg in till Marriott Waterside:
”Jag borde bo här. Det skulle göra så gott för själen…”.
Nån gång händer det…
• • •
Bolts har efter en lite förvirrad start spelat upp sig och är nu det topplag de ska vara.
Men förra veckans roadtrip way out west hade kunnat få en anständigare slutpunkt.
1-7 mot Coyotes var en…blåtira.
Nu förväntar sig omvärlden att stjärnorna ska koka av revanschbegär, men…äh, sånt där händer.
Alla har en eller ett par såna matcher per säsong, när hela gruppen är trött – och de säger egentligen inget om lagets egentliga karaktär eller slagstyrka,
– Ja, nej, man vill ju inte att det ska ramla in så många mål, men vi hade helt enkelt inget kvar i tankarna efter så många matcher på så kort tid. Så vi har ingen kris bara på grund av den matchen, säger Strålle medan han skruvar av sig armbågsskydden efter tisdagens lilla morning skate i hemmahallen.
Nej, precis.
• • •
När vi efter de ljuva 20 minuterna från TPA längs I-275 kommer fram visar det sig dock att downtown Tampa håller på att ömsa skinn.
Lightnings ägare, Jeffrey Winnik, är i färd med att bygga ett helt nytt nöjescentrum a la ”LA Live” runt Amalie Arena och till och med tikibaren får finna sig i att vara omgärdad av stängsel och skröfs.
Ja, för några fasansfulla ögonblick tror jag till och med att den är stängd, men det visar sig dessbättre vara en missuppfattning; man måste bara gå runt vid den stora mässhallen. Sen kan jag sitta där i den 20-gradiga kvällsvärmen med en kall Stella och se Patriots mosa Bills i Monday Night Football.
• • •
Jesper Bratt har flugit med Devils ner till värmen – han är väl inte dum – och deltar i morgonvärmningen, med vanlig full contact-jersey.
Han har dock huvudet instängt i rena rama störtkrukan och är således inte riktigt redo för comeback ännu – därtill krävs helt läkt käke.
Men snart har vi fjolårets svenska rookie in action igen. Det ser jag fram emot. Man vill ju att Bratten ska vara med och rasa runt där ute.
• • •
Däremot är Champions – den klassiska gamla sportbaren på Waterside-hotellet – stängd.
I de lokalerna ska de istället öppna en – jag rodnar bara av att skriva det – gastropub.
– Det är ju ändå såna alla vill gå på nuförtiden, säger en piccolo när jag står vid den igenbommade entrén och stirrar konfunderat.
Snacka skit.
Jag har varit en hängiven drinkare hela mitt vuxna liv – ja, längre till och med… – och kan försäkra att ingen seriös barmänniska i hela världen föredrar löjligt gastrotjafs på ett hotell framför en riktigt bra sportbar.
Goddamned the millennials och deras själlösa idéer…sa gubben.
• • •
Jag tror det var stora sportbossen Pontus Carlgren, eller möjligen Brynäs-diggande nyhetschefen PeO Larsson, som tidigt hösten 2013 kom med idén.
– Vi tänkte att du och unge redaktör Ekeliw skulle testa att köra en podcast om NHL…vad tror du om det?
”Hm”, tänkte jag, ”Den lille nörden och jag…hur ska det gå?”.
Men vi spelade in ett första, valhänt avsnitt, fortsatte med ytterligare ett veckan därpå – och i eftermiddags, när avsnitt nummer 214 fördes till handlingarna, firade NHL-podden plötsligt 5-årsjubileum.
De fem åren har gått lite väl snabbt för min smak, men rungande hurra ändå – för mina initiala dubier vändes snabbt till eufori.
Nästan inget jag gjort i livet har varit lika kul som att sitta och gaffla om NHL med min lillebror från Örby och får jag säga det själv har vi utvecklat en tämligen unik Mowgli & Baloo-dynamik.
Så igen:
Hurra för femåringen!
Här är för övrigt jubileumsavsnittet från idag – med sång och allt.
• • •
Vi har, tycker jag, för länge sedan passerat stadiet där vi måste påminna om att Devils är ”på riktigt” varje gång vi ser dem.
Det är en etablerad sanning nu. De håller skyhög klass och kommer utmana i playoff, no doubt.
Men det är lite intressant att se dem just mot Bolts, för det var i serien mot den här contendern i första SC-runan i våras de genomgick den stora metamorfosen och blev elit.
Mm, de torskade – ordentligt – men fick veta exakt hur mycket som krävs för att lyckas när the going gets tough och den kunskapen har de använt för att ta det stora steget framåt.
Nu, ikväll, tänker de visa hur det går till när the pupil becomes the master…
• • •
Det är halloween i USA imorrn – och därmed halloween i Amalie Arena redan ikväll.
Räkna med mycket pumpor, skräckfilmstrudelutter och utklädda fans på läktarna.
Själv är jag förklädd till hockeyjournalist och hoppas åtminstone några av er går på tricket igen…
• • •
I enlighet med gamla traditioner frågar jag Strålle om han har något nytt musikfynd att tipsa bloggens läsare om.
– Ja, svarar han entusiastiskt, Alien Weaponry!
Självklart – vad ska ett Strålle-band heta om inte Alien Weaponry?
– De kommer från Nya Zeeland, fortsätter han, och är inne på sånt där, du vet, som rugby-spelarna där håller på med i sina ritualer.
Well, mina favoritband snöar mer in på heroin och indiska maharadjor, men ok – där har vi säsongens första Strålle-tips!
• • •
Kolla, de har förstått att man ska sätta de viktigaste gästerna tillsammans i Amalie…
• • •
I ett avseende är det väldigt dålig tajming på den här resan:
Vigge går ju omkring med illa tilltygad axel och kan inte spela – vare sig ikväll eller på torsdag.
Konstigt.
Jag har sett fler matcher här sedan han kom hit hösten 2009 än jag kan räkna till – och han har varit på isen under samtliga.
• • •
Han har själv gått därifrån när vi släpps in i Devils omklädningsrum efter skejten, men kvar på Sami Vatanens plats ligger att halvlöst korsord.
Jag är imponerad av alla som löser korsord, för jag är själv vansinnigt usel i den grenen, och att se att en ung hockeyspelare gör det – man tappar ju nästan andan.
• • •
Bloggen delar för övrigt Vigges öde. Jag är day-to-day med en lower-body injury. Innan avresan igår råkade jag sparka lilltån i en tröskel – av misstag, jag blir aldrig så arg på nånting! – och tror bestämt att jag bröt den lille rackaren.
Den smärta sådana små missöden ger upphov till brukar ju avta rätt snabbt, men den består – och tån har både svullnat upp och blivit blå som en Tampa Bay Lightning-tröja.
Av erfarenhet vet jag dock att det inte går att göra något åt brutna tår, det är bara att bita ihop och vänta på att smärtan går över.
Så jag gör helt enkelt en Gregory Campbell och spelar med fraktur ikväll…
• • •
Jaha, den legendariske coachen direkt till vänster – och vem sitter precis framför, på främre pressläktarraden, om inte Bratten.
Spännande halloween, det här.
• • •
Räknar jag rätt – och det ska man aldrig ge sig fan på – ingår hela elva matcher i kvällens NHL-giv.
Ni servera med uppdateringar i spåret, eller hur?
Grandiost!
• • •
Eftersom en kollega i närheten envisas med att prata med sig själv (!) medan han sitter och randar tvingas jag plugga musik i lurarna för att kunna koncentrera mig på mitt – och givetvis tar jag Strålle på orden och bombar på med Alien Weaponrys färska album ”Tu”.
Därmed är jag nu, när vi brakar igång kvällens halloween-show, så uppumpad och taggad att jag nästan står upp och frustar som en sumobrottare inför japanska mästerskapen.
Trick or treat, motherfuckers – nu släpper vi pucken!
