Den har hängt i garderoben sedan början av mars och jag trodde den skulle bli kvar där åtminstone några veckor till.
Men nej.
När jag checkade väderleken inför söndagsförmiddagens promenad över Manhattan till Garden visade det sig vara blott nio plusgrader – samt en riktigt rälig vind.
Kort sagt:
Kung Bore har avancerat upp till offensiv blå och är på väg att starta ett långt, utmattande anfall igen.
Så det var bara att plocka fram den stora, tjocka vinterrocken och bylsa på sig.
Ett slags nederlag, på sitt sätt. Jag vill ju att det ska fortsätta vara varmt för evigt och lyckas ofta lura mig själv att det nog kommer vara det också.
Samtidigt är den sjunkande temperaturen, och min fula gamla rock, lika upplyftande som otvetydiga tecken på att vi verkligen är på väg in i The NHL grind nu.
Inledningen är över, nyhetens behag har lagt sig – nu börjar den oändliga resan mot The Promised Land på riktigt.
Det är hänförande.
Jag brukade hata vintern och blev ofta så deprimerad av mörkret och kylan att jag knappt ville gå ur sängen mellan slutet av oktober och början av april.
NHL har ändrat förutsättningarna helt. NHL lyser upp och värmer. NHL gör vintern till meningen med allt.
Så egentligen – att rocken för första gången på ett halvår hänger över mina sluttande gubbaxlar när jag kliver in i den öde arenan på sjunde avenyn är ingenting annat än det bästa som kunnat hända.
Om det bara inte var så kallt…
• • •
Jag vet att ni har synpunkter på hur dåligt vissa funktioner i nya kommentatorsspåret fungerar, och jag gör vad jag kan för att de som rattar tekniken ska lyssna på er, men personligen får jag ju lov att säga att det är för ljuvligt att jag, som igår, kan ta en night off – och ändå få exakt 100 kommentarer.
Även när katten är borta dansar hermelinerna på bordet, eller hur det nu heter.
Just så vill ju jag, och vi, att spåret SKA fungera. Som en sann community.
Så – tack för närvaron och engagemanget denna första föräldrafria lördag…
• • •
Rangers fortsätter med otyget att ställa in sina morning skates. Idag har de ingen alls, inte ens reserverna behöver ta isen i besittning. Istället dyker coach Quinn upp strax efter 17 och håller en sketen presskonferens.
Fortsätter det likadant kräver jag att FN:s säkerhetsråd agerar. Så här kan vi bara inte ha det.
Däremot har Calgary Flames, som flög in från Alberta igår eftermiddag och gör sitt enda framträdande på Broadway för säsongen ikväll, en kort och energisk träning.
Tydligen vill coach Peters alltid ha det så när det var träningsfritt dagen innan.
Han kanske inte är så dum ändå, surgubben.
• • •
Sista kvällen är här för den dynamiska damkvartetten som huserat hos Papa Biff över helgen.
Vad gör de då, tror ni?
Nej, det blir ingen mer shopping, inga fler middagar på fancy restauranger och inget mer stöka till i min lägenhet (ooops!)
Soffan och Filippa och Klara och Vera har plåtar på sektion 301 och ska se Rangers-Flames.
– Klart man måste gå på Garden och kolla NHL när man är här, säger de i kör.
Coola brudar, inte sant?
• • •
I Raleigh var det på sin höjd en eller två lokalreportrar, plus Hurricanes egna webnissar, som hade en fråga att ställa då och då.
Men nu spelar Elias Zebulon Lindholm i ett kanadensiskt lag och får efter insatser som de han frälst sina fans med under den här säsongsstarten finna sig i att vara the center of rätt så överväldigande media attention.
– Det är verkligen skillnad, säger han med ett snett leende när Räkmackan Rosen äntligen ställt sista frågan och bloggen till sist får en svensk syl i vädret efter morgonvärmningen.
– Lite konstigt känns det. Men ah, att de vill prata med en är väl ett tecken på att man gjort något bra.
Precis.
Det är när Räkmackan och de andra inte bryr sig man ska börja bli orolig.
• • •
Breaking news:
The Real Royal Oak har kommit till världen.
Alltså:
Eken, den här bloggens mest legendariske sidekick, och hans Emma blev föräldrar till en liten gosse igår.
– Vi ska se till att åka till New York så fort som möjligt så han får träffa Uncle Bjuppie, hälsar den stolta pappan.
Fattas bara.
Den lille krabaten har fortfarande inget annat namn än det temporära Henrik Junior, men här kommer han för alltid heta The Real Royal Oak.
All kidding aside:
Ett rungande hjärtligt grattis från mig och, utgår jag från, alla bloggens stammisar.
• • •
Jag trodde att det var Flipper Forsberg eller Wild Bill Karlsson som en dag skulle komma att slå Håkan Loobs svenska målrekord i NHL, men nu ser det ju ut att bli Old School Landy Landeskog istället.
Jaja, vi tar i lite här. Det krävs en omutlig jämnhet och en numer oerhört sällsynt produktionstakt för att nå 50-målsbarriären.
Men vad som talar för att Gabbe – redan uppe i sju fullträffar, på åtta matcher – skulle kunna klara det är omgivningen.
Kedjan han bildar med snillena MacKinnon och Rantanen är lika sammansvetsad och organisk i sitt teamwork som ett delfinstim i Mexikanska Golfen och skapar farliga chanser i varenda förbannade byte.
Då kan det, faktiskt, gå.
• • •
Tråkiga nyheter från Long Island.
Charlie Wang, den förre majoritetsägaren som gjorde mer än någon annan för att Islanders skulle stanna i New York-området, avled igår, bara 74 år gammal.
Tyst minut och svarta armband är att vänta i Barclays på onsdag, när Isles kommer tillbaka från västkusten för match mot Panthers.
• • •
Apropå vassa kedjor bygger ju mycket av Zebulon Lindholms tidiga succé i Calgary på att även han ingår i en sådan.
Han lirar de facto i förstalinan med Johnny Gaudreau och Sean Monahan och det är jämförbart med att vara låtskrivare och få komponera ihop med Max Martin och Shellback.
– Bästa kedjan jag spelat i? Mja, den jag och Calle (Järnkrok, Elias kusin) hade i Brynäs var inte heller så dum…hehe. Fast jo, det är klart. De här killarna har såna extrema skills. Det har ju inte jag, så jag får försöka hitta min roll i sammanhanget och till exempel vara fysisk när de kanske inte är det, säger den unge gästriken.
Som efter några år i Carolina när han ständigt fick tjänstgöra i nya konstellationer också uppskattar att han nu får chansen att utveckla lite kemi med samma killar match efter match.
– Ja, det gör helt klart skillnad att man för det mesta vet vilka man ska spela med.
Det är ett under att inte fler NHL-coacher förstår det, tycker jag.
De allra bästa linorna – som Marchand-Bergeron-Pastrnak och Marchessault-Karlsson-Smith – är ju såna som fått gnugga ihop hela säsonger.
Likafullt börjar The Tortorellas of the world stuva om som hamnarbetare i en container som råkat välta så fort en formation har en night off.
Crazy.
• • •
Yours truly hade ju sina dubier om LA Kings; jag tyckte de avslöjades som för gamla och långsamma när de blev svepta av Vegas i våras.
Men att det skulle gå så HÄR jävla illa hade jag ändå inte trott.
Igår, mot Buffalo, såg det nästan ut som när lag slutar spela för sin coach.
Naturligtvis har spekulationer om John Stevens snara avsked börjat sjuda i vinden och i Post föreslår Brooksie idag att vem om inte Badtofflan borde ta över i La La Land.
Tja, han gillar ju att jobba med veteraner – och är det nåt det finns gott om i Kings är det just veteraner.
Fast egentligen är det Rob Blake som borde gå. Han är ansvarig för att inga av blottorna som exponerades mot Golden Knights blev föremål för åtgärder i somras – förmodligen för att han övervärderade slagstyrkan hos sitt grånande manskap kraftigt.
• • •
Det tar sina fem friska timmar att flyga från Calgary till New York, så man kunde ju tänka sig att Flames får bränna av en längre roadtrip när de ändå tar sig hit.
Men inte alls.
– Nej, berättar Mickis Backlund, detta är en väldigt kort resa. Vi spelar här ikväll och i Montreal på tisdag. Sedan flyger vi hem igen. För att sedan åka till Buffalo och Toronto veckan därpå. Man hade ju helst sett att alla de matcherna kommit samtidigt. Men…
Det som kommer, outtalat, efter Micks ”men” är något i stil med ”Det finns ju värre öden”.
Och så är det definitivt.
• • •
Jag vann inte Megamillions-jackpoten a en miljard dollar i fredags. Men det gjorde ingen annan heller, så nu har jackpoten stigit till 1.6 miljarder och tros passera 2 miljarder – dollar alltså – innan dragningen på tisdag.
Tar jag hem den, ja, då köper jag fantamme Arizona Coyotes.
• • •
Quickie Fast hyllas i Post idag också.
– Han gör alla han spelar med bättre, säger Mika och coach Quinn, Burt Lancaster-kopian, menar att Nässjös största stjärna vid sidan av Dregen är en så ”likable guy” att han, nästan, ska spela i förstakedjan bara därför.
Sådant trodde man inte man skulle få höra när han, blyg som ingen annan i världshistorien, kom in här för fem år sedan och inte sa halv sju åt någon-
• • •
New York Dolls stretar på och har avancerat ett hack i tabellen. Nu har jag, som GM extraordinarie, trejdat till mig Lille Skutt Nyquist mot Ilia Kovaltjuk, för efter sudden-målet mot Florida lossnar det givetvis big time för Skutten.
• • •
Under merparten av de tio år Mickis Backlund spenderat i Calgary har han varit ensam svensk i Flames omklädningsrum, så han är glad över att ha landsmännen Zebulon Lindholm och Ramsus Andersson vid sin sida.
– Ja, det är väldigt bra killar. Fast det är klart, Rasmus är ju halvdansk, säger han och nickar mot den unge skånske backen.
Som ler och ruskar på huvudet på det sätt som bara rookies utsatta för äldre lagkamraters kärvänliga uppfostran (ja, jag tittar på dig, Lille Skutt…) gör.
– Backlund och Lindholm, de är på mig om skånskan hela tiden, suckar han.
Well, den ene är västmanlänning och de andra gästrike och ingen av dem borde således vara så svår att kontra på…
• • •
Jamen, det visste man ju.
Fick Wild Bill bara spräcka sin nolla skulle det komma mer – och mycket riktigt.
Pang bom i T-Dojan igår igen.
• • •
Claesson spelar inte ikväll, meddelar Burt Lancaster under sin sena presskonferens.
Han är inte petad, för det hade varit mycket egendomligt efter de fina insatserna sedan han kom in i uppställningen, utan dras med en day-to-day-skada i övre delen av kroppen.
• • •
Matchen ikväll är Rasmus Anderssons allra första på Garden – och han ser verkligen fram emot den.
– Ja, det känns som ett riktigt welcome-to-the-NHL-moment. Det är dessutom extra speciellt eftersom farsan (Peter Andersson) spelade här, säger han på sin, som jag ser det, vackraste malmöistiska.
Stort.
• • •
Långt intro för att vara en vanlig fajt i början av serielunken, jag vet.
Men jag orkade inte gå hem efter Flames skejt och eftersom Rangers ställde in sina övningar var det absolut ingen annan här, så det har inte funnits något annat att göra än att sitta och randa.
Sorry…
• • •
Nashville Predators vinner Stanley Cup i vår.
Ja, jag ville bara få det sagt en gång till.
• • •
Lundqvist startar ikväll igen.
Det verkar det som han kommer göra för det mesta framöver och det är ju inte så svårt att förstå, han har varit on a roll här i inledningen.
Bara de inte sliter ut honom innan the stretch efter jul.
• • •
Johnny Hockey ser fortfarande förbluffande ung ut när han sitter i omklädningsrummet och ser sig storögt omkring.
Det går inte att att greppa att det kan finnas så mycket stor hockey i en så späd, och till synes bortkommen, gestalt.
• • •
Efter snart fjorton år har de glömt vad jag heter på Garden och kallar mig konsekvent detta.
That’s me, folks.
Bjuppie Burman.
• • •
Ja, då tar vi och låter NHL agera tjock halsduk i den annalkande vintern.
Coming up:
New York Rangers mot Calgary Flames.
Det blir nåt.
