Ah, NHL-säsongen 2017-2018.
What a blast.
Kanske var det till och med den roligaste, mest givande, och spännande och oförutsägbara upplagan under bloggens alla år i Nordamerika.
Nu är det, slutligen, dags att sätta punkt och föra hela årgången – den som tog form i mitten av september förra året och fullbordas nu, tio månader senare – till handlingarna och det gör jag inledningsvis genom att lista dess greatest hits.
Höjdpunkt 1: Slutet.
– Jag trodde aldrig vi skulle få se Ovetjkin och Bäckis med Stanley Cup-bucklan, men det fick vi och känslostormen på isen i T-Mobile Arena efter avgörandet sjunde juni överträffade allt. Jag har sett elva lag före Capitals säkra hockeyns ultimata belöning och de har alla varit lyckliga, men inte på samma vulkanutbrottsartat euforiska och saliga sätt som de hjältar som väntat allra längst och tvingats uppleva mer heartbreak än någon annan på vägen till the promised land.
Höjdpunkt 2: Bröderna Sedins farväl.
– Jag visste att Daniel och Henrik var populära i Vancouver, men inte att de var så avgudade. Att vara med och uppleva hur kärleken formligen strömmade över dem under sista hemmamatchen i Rogers Arena, och även under den allra sista dansen i Edmonton några dagar senare, kändes direkt omtumlande. Tvillingarna fick rungande, tårögda standing ovations efter varje byte – och när de, helt enlighet med ädlaste Hollywood-dramaturgi, avgjorde hemmamötet med Arizona i sudden death fick den största dubbelkarriären i hockeyhistorien sitt perfekta, och helt oförglömliga, slut.
Höjdpunkt 3: Vegas premiärsäsong.
– Största sensationen i NHL:s historia. Men även om The Golden Misfits misslyckats totalt hade de tagit sig in på den här listan. För det var en sån dröm, och så rasande skoj, att se NHL.-hockey på Strippen att jag fortfarande har svårt att greppa att det var sant.
Höjdpunkt 4: Tampa.
– Det slutade inte som de hade hoppats, nej. Men under första halvan av grundserien spelade Bolts, och särskilt den CCCP-besläktade förstakedjan, episk hockey. Dessutom kändes det som jag var i Tampa mest hela tiden. Och inte mig emot. Den solstekta, stillsamma metropolen i nordvästra Florida är en av NHL-kartans eldoradon.
Höjdpunkt 5: Serielunken.
– Det kanske bara berodde på att Vegas tog plats på scenen, eller att lag som Colorado och New Jersey skrällde så dant, eller att det blev förbluffande drama när Rangers under så okonventionella former kungjorde sin rebuild, jag vet inte. Men det blev aldrig tråkigt i år. Aldrig grå vardag. Aldrig grottekvarn. Det är anmärkningsvärt. Ligans ledning har inte mer bollkänsla än en flakmoped och tycks ibland anstränga sig för att förstöra sin egen goodwill, men de lyckas ändå ge oss en ”produkt” som bara känns mer och mer attraktiv. Vad skulle hända om de var de kompetenta på sjätte avenyn?
Höjdpunkt 6: Nashville.
– Och under andra halvan av grundserien var det i Music City det spelades hockey så överjordisk att gud själv löstre ett NHL Network-abonnemang. Och även dit åkte bloggen med en förtjusande hög frekvens. Framförallt en vecka i mars, när nedre Broadway under några kvällar förvandlades till Little Rydaholm, står ut som ett av grundseriens verkliga klimax.
Höjdpunkt 7: Norris-Victor.
– Det blågula backundret bekräftades ännu en gång när den tredje svensken i historien, iklädd en glittrande smoking (tidigare påståenden om det handlade om en kostym berodde på för mycket craps på Encore), mycket välförtjänt sopade hem Norris Trophy i Vegas.
Höjdpunkt 8: Roadtrip 2 med Ekeliw.
– We’ve got ourselves a tradition. Nästa år kör vi från Vegas till Phoenix och sedan till Denver och slutligen Minneapolis. Om vi inte fortsätter till Dallas från Phoenix och avslutar i Tampa…
Höjdpunkt 9: Rasmus Dahlin Fever.
– Efter nästan ett helt års ständigt stegrande hype visste vi att det skulle hända. Likafullt slog hjärtat några extra slag när Sabres GM Botterill gick upp på scenen i AAC i Dallas och kungjorde att de valde Rasmus Dahlin först av alla i 2018 års draft. Snacka om cherry on the top.
Höjdpunkt 10: Winter Classic i Queens.
– Ja fanimig, till och med utomhusjippot höll lite höjd i år. Det var i och för sig bara marginellt varmare än när helikoptern kraschar i Skottland i ”The Day After Tomorrow”, men det var nåt med NHL-hockey i Queens. Nu är Staten Island enda New York City-stadsdelen där ligan inte planterat sin flagga. Kom igen Gary, vi har ju Richmond Ballpark ute där.
• • •
För att travestera Bryan Adams:
It’s the summer of 65.
För The Erik Karlsson Sweepstakes fortsätter av allt att döma långt in i högsommaren.
Sent i torsdags kväll kom det uppgifter om att en deal med Tampa var klar – varmed jag fick springa hem från en bar på 57:e gatan och Ekeliw i princip svimmade hemma i Örby – men det visade sig att det bara ”nästan” hade hänt.
I vilket fall kommer Erik förr eller senare lämna Ottawa – det kan vi se som säkert nu – och nästa säsong spelar han för en contender.
Det tycker jag är helt underbart.
• • •
Som brukligt i den här avslutande posten ska vi dela ut bloggens egna awards också.
Vi börjar med den finaste.
Årets svensk: William Karlsson.
– Den andra tidningen gjorde rätt, klart Wild Bill ska ha Guldpucken. Vi har aldrig sett ett liknande svenskt genombrott iNHL och kommer troligen aldrig att få göra det igen heller.
• • •
Det sjuder fortfarande av vrede på Long Island efter John Tavares brutala sorti – och den vreden verkar det som att Old School Lou tar fasta på när han försöker bygga ett nytt lag i post-Tavares-ruinerna.
Med Matt Martin och Leo Komarov i truppen blir ju Islanders verklighetens Charlestown Chiefs – och ja, i någon mån bidrar väl även Robin Lehner till den nya profilen. Han är inte precis någon morsgris han heller.
Fast jag är framförallt glad över att vi äntligen har en svensk ute på ön igen.
Må han göra braksuccé.
• • •
Årets svenska rookie: Jesper Bratt.
– Om det inte varit för Wild Bills 43 mål hade vi betraktat Jespers omedelbara succé som säsongens stora svenska sensation. Han skulle ju egentligen inte ha platsa i truppen på flera år, men klev rakt in i förstakedjan och bidrog i hög grad till att Devils blev ett slutspelslag igen.
• • •

Men tänk om det blir i Dallas The Summer 65 når sin kulmen.

Då får vi Erik Karlsson och Burger Klingberg i samma lag.

Det vore ju som att ha Otis Redding och Sam Cooke som vokalister i samma band.
Ojvoj.
• • •
Årets bäst klädde svensk: Henrik Lundqvist
Erik hade några intressanta kreationer, OEL utmanade med vågade färger under All Star-helgen, Vigges Awards-smoking VAR väldigt fin och Niklas Kronwall briljerar ibland med riktigt vassa, tidlösa kostymer. Men i den här klassen är kungen på Manhattan fortfarande ohotad. Bara han ser ut som a million bucks när han har lust med det.
• • •
Det kändes säkerligen så lagom kul för Bulan Berglund att bli trejdad till Buffalo efter tio år i St. Louis, men jag tror det miljöombytet kan bli en hit för den reslige västmanlänningen.
Sabres befinner sig i ett intressant länge och han kommer passa utmärkt som ärrad pappa åt ynglen i truppen – inte minst landsmannen Rasmus Dahlin.
• • • 
Biffen Memorial Award – till den svenske spelare som i högst utsträckning gjort bloggens tillvaro bättre och enklare under säsongen: Nicklas Bäckström
– Som vanligt skulle jag kunna nämna nästan allihop, för de svenska NHL-spelarna är mirakulöst anspråkslösa och lätta att ha med att, men jag väljer mäster-Bäckis eftersom han i tio års tid alltid ställt upp och hjälpt till och svarat på alla möjliga frågor – fast han inte är mer förtjust i uppmärksamhet än vad genomsnittliga barn är i surströmming.
• • • 
Bröderna Sedins vemodiga avsked hade en fin bieffekt:
För första gången på väldigt många år kom bloggen till en ny NHL-stad och därmed också en ny arena – Rogers Place i Edmonton.
Nu är det bara Calgary, Winnipeg och Minneapolis/St. Paul Kvar.
Erfarenheten har lärt mig att inte utfästa löften i den här frågan, men fan – nästa år tar vi och försöker klippa dem också.
• • •
Årets kommentator: Kung Kenta.
– En no-brainer i år. Ingen har nånsin varit mer lojal. Jag tror inte Kenta missade en enda liveblogg på hela säsongen. Men han var inte bara MED. Han var rolig och engagerad och kvick – och lyckades hålla på sitt utan att någonsin hemfalla åt tarvligheter och hån och aggressioner. En förebild för oss alla. Grattis, Kung Kenta!
• • •
Apropå arenor händer det ju att de byter namn och det brukar man acceptera utan att reflektera så värst mycket på saken, men att Air Canada Centrer i Toronto efter 20 år plötsligt ska heta Scotiabank Arena känns inte alls okej.
Den är ju ACC, inget annat.
Bloggen protesterar.
• • •
Skulle ni vara i närheten tycker jag ni ska åka och kolla när bucklan kommer till Gävle respektive Malmö i augusti.
Då kommer ni får smaka på den speciella Capitals-euforin, för nej – den har inte avtagit ännu.
• • •
Om nu Tampa, som de flesta tror, till slut lyckas knipa EK65…vilka ohyggliga supermaktskonfrontationer det blir i Atlantic-divisionen i så fall.
• • •
Arizona går till slutspel 2019.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Is it October yet?
Nä, men det är mindre än tre månader till Opening Night…
• • •
Jaha, det var det.
Nu stänger jag bloggen för den här säsongen och åker till Sweden ett tag.
Skulle du se mig nånstans är det bara att komma fram och morsa.
Annars hörs vi åter när mörkret börjat tätna och isarna i 31 NHL-arenor spolats på nytt.
En sista sak innan ridån går ner bara – årets bästa bilder i repris.

Om jag öppnar fönstren som vetter i östlig riktning och sticker ut näbben är det nästan så jag känner brandröken från Long Island ända hit till Manhattan.
De rasar där ute nu. Skriker och svär och förbannar – och bränner Tavares-jerseys.
Ojvoj.
Men man får ju förstå att känslorna svallar.
Kaptenen lämnar Islanders dinglande i vinden.
Om han bara skickat signaler om att det här kunde hända lite tidigare – istället för att gång på gång bedyra hur att han aldrig skulle kunna tänka sig att lämna klubben – hade de de ju kunnat trejda honom och fått en massa värdefullt i utbyte.
GM Snow och ägarna hade också kunnat göra betydligt mer, tycker man.
Till exempel skaffat honom bättre lagkamrater, fixat arenahaveriet på ett mer rimligt sätt – och bara skickat iväg honom när det aldrig kom något besked under säsongens gång.
Nu sitter Old School Lou och en antagligen rätt chockskadad Barry Trotz och har 32 miljoner dollar över – och väldigt få värdiga pjäser att spendera stålarna på.
Kära nån vilken brakflopp – alltihop.
• • •
Fler svenskar i rörelse:
Fredrik Claesson kommer hit till New York och blir lagkamrat med Henke och Fast och Lias och gamle Senators-polarn Mika – och Dennis Everberg återvänder från KHL för att slåss om en plats i Winnipeg.
Liten fanfar från bloggen.
• • •
Uppe i Big Smoke firas den mest ystra Canada Day som någonsin skådats just nu, gissar jag.
Det är ju faktiskt inget annat än succé monumentale att Brendan Shanahan och unge Dubas vann hela Tavares-racet (och snacka om prestigeseger för Dubas över Old School Lou….)
Jag tycker fortfarande att det saknas en klassback för att de ska kunna räknas som främsta Stanley Cup-favoriten – och att någon till sist inser att de måste trejda bort något av alla forwardsess för att ordna den detaljen – men även utan en sådan är de ju en verkligt het contender.
Jag gratulerar tålmodiga Leafs-fanatiker i spåret som Chall, Idsint och Bombur.
• • •
Att Old Lou första drag efter JT-debaclet var att signa Leo Komarov på fyra år, för sammanlagt 12 miljoner dollar, gjorde antagligen inte särskilt mycket för att höja humöret ute på ön.
Man skulle väldigt gärna vilja ha Björn Falks kommentar till allt som hänt…
• • •
Några stora nyheter om Erik K kom tyvärr inte under dagen, men GM Dorion meddelade för några timmar sedan att man faktiskt erbjudit honom en förlängning – utan att gå in några detaljer alls.
Om det kontraktsförslaget inte matchar Doughtys från i fredags, eller om han ändå inte vill stanna i Ottawa, kommer Smålands störste konstnär sedan Vilhelm Moberg att tacka nej.
Då måste Sens trejda honom – annars väntar ju samma tragedi som på Long Island om ett år.
Det verkar dock som det kan komma att dröja några dagar innan vi får besked.
• • •
Var inte Canucks lite väl generösa mot Jay Beagle?
• • •
Senast onsdag morgon vill jag vakna till nyheten att Rangers signat Robin Lehner.
Fatta vilken sluta-cirkeln-story med Henke det skulle vara.
• • •
Maple Leafs har ingen bortamatch mot Islanders förrän sista februari.
Men John Tavares kan vara lugn.
De gamla fansen kommer inte ha glömt honom…
• • •
Nu ska jag gå ut i värmeböljans New York och ta mig en vodka lime, för det förtjänar jag efter denna långa Tavares-vaka.
Såvida inget riktigt spektakulärt inträffar de närmsta dygnen – till exempel i fallet EK65 – hörs vi igen när jag fyrar av stora årssammanfattningen i veckan.
Då ska vi ut se årets kommentator också.
Som Men At Work frågade:

Who Can It Be Now?

Klart:
John Tavares tillhör Toronto Maple Leafs.
Han har skrivit på för sju år och….ja, vi vet inte summan ännu, men den kommer vara förbluffande.
Och yes, Leafs är nu officiellt en äkta contender.

Det är helt klart nu:
John Tavares återvänder inte till Islanders.
Det är total katastrof för klubben, såklart.
De får ingenting för honom. Nada. Han bara går.
Oh boy.
VAR han går är dock inte klart ännu, men jag gissar på Toronto.

Hey, vi har en svensk i Boston för första gången på ett tag.
Joakim Nordström signade just ett tvåårskontrakt, värt en mille per säsong, med Bruins.
Sköj.
• • •
Det händer för övrigt så mycket att det knappt går att hänga med.
Här är ett litet axplock jag försöker formulera medan jag uppdaterar Twitter sådär en gång i sekunden.
Veteranerna Chris Kunitz och Cam Ward till Chicago (var det inte Scott Darling de skulle hämta hem från Carolina?), Ian Cole till Colorado (på tre år!), Jaroslav Halak till Boston, Tomas Plekanec tillbaka till Montreal, JT Brown till Minnesota, Matt Calvert till Colorado, Jonathan Bernier till Detroit och Blake Comeau till Dallas,
Och så har Ryan McDonagh fått ett saftigt sjuårskontrakt av Tampa.
Det betyder rimligen att de inte längre går efter Erik.
• • •
Nej, inga nyheter om Tavares ännu.
Men snart går Twitter sönder…

Clock strikes noon på amerikanska östkusten och free agency har öppnat.
Några nyheter – eller bekräftelser, i några fall – direkt:
Paul Stastny signar med Vegas för 3 X 6.5 – och blir perfekt andrecenter bakom Wild Bill Karlsson.
Tyler Bozak landar i St. Louis, Matt Hendricks återförenas med Lille Fridolf Boudreau i Minnesota, Anthon Khudobin signar två år med Dallas, Thomas Hickey förlänger med Islanders och Patrick Maroon verkar vara på väg till Calgary.
Men nu går lavinen snart.
• • •
Som Cap Friendly konstaterar:
Trots att de nu signat Ryan Reaves och Paul Stastny har Vegas fortfarande en miljon UPP till lönegolvet.
Otroligt, det.
Eeeerik, Eeeerik, Eeeerik…
• • •
I Korresoffan håller vi fortfarande på Spanien.

Det går att se framför sig, inte sant?
Vegas Golden Knights har säsongspremiär mot Philadelphia Flyers hemma i T-Mobile Arena 4 oktober och först ut under lineup, fångad av en ensam spotlight på den i övrigt mörklagda isen, glider en ny riddare.
Han har hjälmen uppknäppt, den långa hårmanen i nacken fladdrar i vinddraget när han gör en lov runt mittcirkeln. Plötsligt zooomar de in honom i jumbotronen. Han ler snett, med spjuverns glimt i ögonen, och sträcker Warrior-klubban mot taket. Och så vrålar den upphetsade speakern:
– On defence, number 65, your new golden knight…Eeeeerik Kaaaaaarlsson.
Idag – exakt 18.00 er tid – öppnar NHL:s free agency och grunden för det vackra scenariot kan komma att läggas.
Kan, säger jag.
Vi – ja, de flesta av oss i alla fall – hoppades ju att de ständiga krisernas Ottawa skulle trejda sin småländske superstar redan i mars, och vi hoppades igen i under draften i Dallas förra helgen – utan att något hände.
Det behöver det inte göra nu heller, Erik har de facto ett år kvar på kontraktet och kan i teorin tvingas stanna kvar i kanadensiska huvudstaden ytterligare nio månader, men förr eller senare måste den svage Dorian trejda honom, för aldrig i livet att gnetige surgubben Melnyk erbjuder ett kontrakt i klass med det Drew Doughty signerade i fredags, och finns det en okej deal där ute lika bra att riva av plåstret nu och sedan gå vidare.
Det är inte nödvändigtvis Vegas som i så fall vinner the bonanza of the year, kön av lag som till rätt pris skulle vilja ha EK65 på blålinjen sträcker sig från Vancouver till Florida, men det påstås återigen vara farbror McPhee i Nevada-öknen Dorian talar med oftast.
Let it happen, säger jag.
Idag.
Nu.

Direkt.
• • •
Ja, tjenamors igen.
Det har gått en vecka sedan vi hördes senast och jag kan ärligt säga att jag saknat er.
Att vara ledig och göra ingenting är verkligen inte min grej. Jag vill ha action och deadline och stress och spänning och vara inne i hockeybubblan med er – eljest blir jag numer uppenbarligen bara rastlös och uttråkad.
Så idag ska vi braka på ordentligt och se till att få upp pulsen på nytt.
Dock:

Det är lite speciellt med första Free Agency-dagen..
Till skillnad från vid trade deadline måste inget hända innan ett visst klockslag. Tvärtom. Saker kan hända efter 12.00 (18.00 i Sverige) – och kan sedan fortsätta hända fram till nästa deadline i månadsskiftet februari-mars 2019.
Med andra har ingen egentligen särskilt bråttom. Både klubbar och spelare kan avvakta och överväga sina alternativ – åtminstone i några dagar.
Fast några brukar för all del alltid vara ivriga att få ner namnen på den prickade raden i kontrakten – och har man tur utlöser de signingarna en omedelbar dominoeffekt på trade-marknaden.
Som för två år sedan, när jag råkade befinna mig i Palm Springs och jag och Ekeliw kom överens om att allt var klappat och klart för dagen och jag gick till poolen – och sedan brakade sånt helvete loss med PK och Weber och Youngblood Larsson och Taylor Hall och Stamkos att jag fick springa tillbaka till rummet ungefär som en Ernst Günther i ”Badjävlar”.
Kort sagt:
Lite hopp om en jäktig dag kan vi ha.
• • •
Den här helgen – den näst sista i Amerikat innan Sverige-semestern – hade jag tänkt ha lite skoj ute på byn, men det kunde jag glömma.
Vi har ju haft ”TavaresWatch” sedan i fredags eftermiddag.
Islanders-stjärnan hade till midnatt i natt att meddela om han tänkte skriva på en förlängning a’ åtta år med sitt gamla lag och lovade att komma med besked redan under fredagen men fredagen gick och det blev lördag och vid midnatt, för tolv timmar sedan, slutade hela maratonvakan i ingenting.
Tack, JT, för att du inte tog några förhastade beslut. Att bara sitta här och glo, under sommarens vackraste helgdag i New York, var verkligen festligt…
Så vad händer nu? Well, såvida han inte redan HAR skrivit på förlängning utan att ökänt förtegne Old School Lou tillkännagivit dealen är Mister Tavares free agent nu.
Han skulle som sådan fortfarande kunna signa med Isles på nytt, men bara för sju år och det är samma längd som alla andra kan erbjuda och det låter ju inte som det troligaste alternativet.
Så förmodligen hamnar han i någon av klubbarna han träffade i veckan. Alltså antingen Boston, Dallas, Tampa, San Jose eller – hetaste alternativet – Toronto.
• • •
Vi har haft development camps hos de flesta klubbar sedan draften, men, mja, hur mycket skäll jag än får av Påven Pettersson – som Tobias numer kallas – för den hållningen har jag faktiskt inte orkat bry mig så mycket.
Det har varit för mycket bra VM-fotboll på tv – och när det inte varit det har det istället varit för angenämt att sitta på en bänk vid East River och läsa Nelson DeMilles ”The Cuban Affair”.
Jag har dock noterat att Rasmus Dahlin redan hunnit göra avtryck – såväl med skills som med några bomber till tacklingar – i Buffalo.
Fjärde oktober, när Sabres öppnar 18-19-säsongen mot Bruins hemma i KeyBank Center, kommer han ha orsakat väckelseyra där uppe.
• • •
Annat som faktiskt hände under natten – och nu på morgonen – var att James van Riemsdyk bestämde sig för att återvända till Flyers efter sex år i Big Smoke.
Han ska, påstås det, får i snitt 7 miljoner dollar per säsong i fem år.
Nu spekuleras det i att Hextall istället ska trejda iväg Wayne Simmonds de kommande timmarna.
Vad säger Kung Kenta om det?
Mer:
Derek Ryan är näste före detta Hurricane-pjäs att återförenas med Bill Peters i Calgary, David Perron hamnar i St. Louis, Jaroslav Halak blir ny back-up åt Tuukka i Boston och journeyman Carter Hutton skriver på för Buffalo.
• • •
I Ryssland håller vi på Spanien och Danmark idag, eller hur?
Med det sagt:

Jag förstår att de flesta av er är mer inne på VM-fotbollen än på free agency, och jag ska definitivt kolla jag också, för så här underhållande fotboll tycker jag inte mig ha sett i ett VM sedan 1982, men vi kan väl alternera lite, no?
• • •
Det finns fortfarande enstaka källor som envisas med att påstå att Rangers tänker chocka och trejda till sig en Erik K, men jag tror mer på Larry Brooks och han är mer eller mindre hundra på att de kommer fortsätta längs den inslagna vägen och bara göra små justeringar den här sommaren.
Det tycks dock klart att Jeff Gorton och hans medarbetare fått för sig att laget måste ha en ”bruiser” med muskler och råbarkad attityd.
Dumheter.
Det behövs ingen Ryan Reaves för att vinna längre.
Det behövs bara bra hockeyspelare.
• • •
Bästa tacon i norra New Jersey serveras på Buche taqueria i Jersey City.
Så Eddie Läck – som skrivit på för ett år med Devils – vet…
• • •
Ken Holland fortsätter satsa ungt. Tomas Vanek återvänder till Detroit för ytterligare ett år – och det är inte omöjligt att han går att använda som bete i en okej trejd framåt våren, men ändå…om GM där uppe inte har fler moves än så på gång under sommaren blir det ju ytterligare en säsong av samma sort i världens finaste hall.
Stackars veteranerna.
• • •
Det är Canada Day idag. Ytterligare ett skäl att tänka lite på hockey mitt i VM-yran…
• • •
Enligt ingen mindre än Bob McKenzie har action i ”Erik Karlsson trade talks” nu under förmiddagen ”picked up”.
Ojvoj!
• • •
När Winnipeg lyckades dumpa Steve Masons lön i dealen med Montreal – som sedan köpte ut keepern på en gång – var det ju, trodde hela världen, för att kunna re-signa Paul Stastny, men nu låter det som att han hamnar i Vegas istället.
Mm, whiteout-hysteri under våren kan nog framstå som kul, men det är fortfarande svårt att få stjärnor att tända på de eviga vintrarna i Manitoba-mörkret…
• • •
Det allra senaste om Tavares är att han INTE signade med Islanders innan midnatt.
Ojvoj igen!
• • •
OK, let’s do this, folks – och be lite böner om att det händer sensationella saker.
Jag uppdaterar kanske inte kontinuerligt men kommer med inlägg när det finns något att skriva om.
Under tiden:
Dansa som ni vill i spåret.

Det har gått en och en halv timme sedan Washington Capitals valde Eric Florchuk sist av alla i sjunderundan – och nu ser draftgolvet i American Airlines Center ut så här.

Det går fort att montera ner det som alldeles nyss var en fest Dallas hade väntat på i flera år.
Ja, så fort att det nästan känns lite vemodigt för oss tappra själar som sitter kvar på press-risern och försöker hamra ihop våra sista texter.
Men hey – vi ses i Vancouver om ett år.
Då är det en kull nya febriga ynglingar som får sina drömmar uppfyllda.
• • •
I övrigt har jag svårt att samla mig till en anständig slutrapport efter det som hände i fotbollsmatchen.
Fy fan, det måste varit den mest svidande landskampsförlusten genom alla tider, no?
För mig blev det inte bättre av norska och finländska kollegor redan visste vad som skulle hända på den lätt försenade stream jag följde och helt hånfullt vara beredda med kameror när ridån gick ner i gamla Sotji.
Igen:
Fy fan.
Så jag konstaterar bara kort att detta var den mest succéartade svenska draften någonsin, att vi slog rekord och sprängde 30-vallen för första gången – men att de som inte blev valda inte ska bryta ihop; det finns flera vägar till NHL-himlen än draften.
Och nu får ni titta på bilder istället.

• • •
En liten fotnot bara:
Bloggens säsong är inte riktigt över nu heller.
Vi ska ha ett litet rally när free agency brakar igång 1 juli – och sedan blir det stora sammanfattningen innan sätter lås och bom på dörren.
Till dess:
Peace!

Klart och slut i Dallas och yes, vi slog nytt svenskt rekord i picks och sprängde 30-vallen för första gången.
Stort.
Nu är det väldigt hårt fokus på svettig fotbollsmatch i Sotji.
Återkommer med sammanfattning här – men det dröjer många timmar. Så sitt och vänta, Kenta…

Ola Toivonen!
Ja, förlåt – har ju inget med draften att göra, men vad fan! Vilken triumf!