Tänk om några år, när han vunnit några Norris Trophy och regerar NHL på egen hand.
Då kan vi, och ni, säga ”Ja, tammefan, jag såg när Buffalo Sabres draftade Rasmus Dahlin i Dallas 22 juni 2018”.
Det hände precis och ja, det var hur stort som helst.
• • •
Nyhet:
Colorado har plockat Grubauer från Washington – marknadens hetaste backup-keeper.
• • •
Coolt att de spelade Velvet Undergrounds ”Waiting For My Man” medan Sabres väntade på att göra sitt val.
Sån klass brukar det inte vara på musiken när NHL i farten.
• • •
Japp, även Dallas vet hur man buar ut Gary Bettman…
• • •
Nu är det en del att göra här, så nästa inlägg dröjer – men pumpa på i spåret ni.

Dreams can come true, it can happen to you…

Är det något man lär sig när man bevistar en draft är det just det.
Det här är verkligen drömmarnas helg.
Unga pojkar från – i de flesta fall – alldeles vanliga familjer befinner sig plötsligt mitt i den ouppnåeliga fantasi som brusat i deras små hjärtan hela livet.
Allt de febrat om under hela uppväxten, allt de tränat och och svettats och plågat sig själv för, allt de hoppats på är nu, idag, verklighet.
De blir tingade av NHL-lag och får sina och sina familjers liv förändrade för alltid i ett slag.
Och var man vänder sig i Dallas just nu ser man vad det betyder.
Det lyser i ögonen på valpiga, lätt nervösa ynglingar som står och stampar i hotellreceptioner, sitter på bussar mellan olika events och smyger utanför American Airlines Center.
Av förväntan, av overklighetskänsla, av rampfeber, av pirr och av den stora insikten:
Dreams can come true, it can happen to you…
Bloggen är, som sig bör, på plats hela helgen och sänder live från all the action.
Känns dig välkommen, du som vill fira midsommar med mig!
• • •
Bloggen flyger in direkt från Awards-jippot i Vegas och när American Airlines-kärran sänker sig ner mot Texas plattland kommer jag osökt att tänka på Albert Svanbergs beramade ord från VM-krönika 1994:
”Färd söderut, mot Dallas, och ett enda samtalsämne: Värmen….”
Det är visserligen ”bara” 39 grader mot 43 i Vegas, men här är luften dessutom laddad med blytung fukt och plågan därför ändå så mycket värre.
Jag promenerar ett endaste kvarter under fredagsförmiddagen, i kostym, och håller på att förångas. När jag tumlar in i en a/c-kyld hotellobby ser det ut som jag duschat med paltorna på.
Morsning korsning.
Tur att vi mestadels ska sitta inne i en ishall och bara titta när när de läser upp namn.
Annars hade det, precis som när Svanberg rapporterade från bronslagets första träning för 24 år sedan, gått 80 liter vatten bara i mitt och Tomas ”Front 242-Åkes” pressläktarhörn…
• • •
Den här gången lyser det i ögonen även på oss svenska journalister som samlats för ligans årliga huggsexa i The Big D.
Vi får ju vara med om något som bara hänt en gång förut – och det är nästan tre decennier sedan:
En blågul supertalang väljs först.
Och även om vi redan på förhand vet att det ska hända, och hur det kommer låta och se ut när det händer, kommer det kännas väldigt stort att bevittna Rasmus promenad från läktaren upp på scenen.
Jag är glad att jag får vara här och uppleva det.
• • •
Nävisst, jag är inte ende masen från Sportbladet på den så kallade press-risern i ena änden av draftgolvet.

Den här legendaren sitter vid min sida.

När det är klart här ikväll ska vi gå till hans hotellrum och spisa Front 242-dängor natten lång.
• • •
Ingen vet exakt i vilken turordning de unga begåvningarna kommer att väljas i kvällens förstarunda – det behöver man bara kasta en kvick blick på alla mockdrafts för att haja – men det finns i alla fall ett litet ramverk, en rudimentär idé om ordningsföljd; alla klubbledningar som sitter vid de 31 långborden på AAC-isen har en klar plan vid det här laget.
Alla förutsättningar kan dock komma att vältas över ända om Montreal, som det plötsligt börjat ryktas, tar finländaren Jesper Kotkaniemi redan som trea.
Då får alla andra i en hast tänka om och kaos utbryter.
Hoppas det.
Kaos är kul.
• • •
Utöver Rossi Ros och yours truly ställer svensk media upp med The CEO of Everything, Uffe från Smedjebacken, Hockeysverige-Kajsa, GP-Rylander och Expressen-Gunnar.
Det är stort med draft.
Mängden nordamerikanska murvlar in the house ska vi bara inte tala om.
Inget till något annat NHL-event – inte Stanley Cup-finalen, inte All Star-jippot, inte Winter Classic – ackrediteras lika många.
Häpnadsväckande, faktiskt.
• • •
Man vet aldrig vilka man springer på på draftgolvet.

Nu gäller det att hålla i snusdosorna…
• • •
Trejdrykten?
Jotack, de duggar – som alltid första draftkvällen – tätt som direktskott när Ovetjkin är på isen i powerplay.
Ska man tro allt man hör byter varannan spelare i ligan lag de närmaste timmarna – men framförallt Erik Karlsson, Elias Lindholm, Jeff Skinner, John Tavares, Mats Zuccarello, Phil Kessel, Max Pacioretty, Cam Talbot, Dougie Hamilton och Artem Panarin.
Det kommer kittla till i mellangärdet varje gång kommissionären kliver upp på scenen…
• • •
Det är förstås för att sätta lite press på Jeff Blashill som Ken Holland anställer Bylsma som ass-coach.
Nu vet Blashill.
Han måste få de lata, bekväma, diviga kidsen att leverera – på kontinuerlig basis.
Annars tar Disco Dan över.
• • •

Sabres meddelade redan tidigare idag att Robin Lehner gjort sitt i Buffalo.
De satsar på Ullmark nu – och kanske någon annan.
Vad som händer med Robin är oklart, men nog borde han kunna få ett nytt NHL-jobb – om inte annat som backup.
Jag skulle till exempel gärna se honom i Rangers…
• • •
Okej, mina vänner – nu firar vi midsommar i American Airlines Center.
Festen börjar, alldeles strax, med ett styck svensk hockeyhistoria.
Enjoy!

Jaha – det där blev ju, sett ur blågul synvinkel, den mest hektiska Awards-kvällen sedan 2012, när Henke vann Vezina, Erik K tog sin första Norris och Gabbe Landeskog utsågs till årets rookie.
Även den här gången fick vi tre vinnare och visserligen väger Vezina och Calder tyngre än Lady Byng och King Clancy, men ändå.

Det var ännu en fin svensk triumf och bloggen är glad att den fick vara med och uppleva den .
• • •
Det mest spännande just nu är att vänta på att Svenska Fans-Viberg ska vakna och bli varse att Dave Hakstol förärades två Jack Adams-röster.
Reaktionen kan bli klassisk.
Den lilla floppen kan han dock inte skylla på oss PHWA-medlemmar, för det är radiopratarna som röstar om coacherna.
Det finns dock annat vår illustra lilla intresseorganisation lär få sina fiskar rättmätigt varma för.
Av de resultat som offentliggjorts framgår till exempel att Claude Giroux fått All Star-röster på alla möjliga positioner, att någon tyckte att Josh Mason (!) förtjänade Norris-nominering och att inte mindre än tre röstande hade Malkin som Hart-etta.
Ojvoj.
Nå, inom kort kommer alla individuella röstsedlar också föras till torgs och då får de som tog de besluten svara för sig själv.
Mina röster publicerades, som ni förhoppningsvis såg, i förra inlägget.
• • •
Showen som sådan var osedvanligt vass för att vara i NHL:s regi, trycker jag.
Och emotionell.
När de hyllade Humboldt Broncos, och när Masterton-vinnaren Brian Boyle bröt ihop vid micken, var det inte bara blödige Biffen som svalde hårt.
• • • 
Det är redan liv på sociala medier om att Taylor Hall vann Hart istället för Nathan MacKinnon.
Lite fånigt, kan jag tycka.
Bägge gjorde samma sak – tog ett brutalt nederlagstippat lag till playoff på egen hand – och hade varit lika värdiga vinnare bägge två.
• • •
Bäckis gjorde förstås utmärkt ifrån sig under sitt överraskande gästspel – som showman med Ovie utanför Bellagio och som prisutdelare.
• • •
Svenskar utöver de fyra vi känt till på förhand som fick röster var Erik Karlsson (Norris), John Klingberg (Norris, Lady Byng), Joakim Nordström (Lady Byng), William Nylander (Lady Byng), Daniel Sedin (Lady Byng), Henrik Sedin (Lady Byng), Henrik Zetterberg (Lady Byng), Jakob Silfverberg (Selke), William Karlsson (Selke, Hart), Nicklas Bäckström (Selke), Mikael Backlund (Selke) och Victor Hedman (Hart)
• • •
Det var en märkligt bekant person som gav Vigge en kram när han vann, visst var det…?
• • •
Jaha, nu blir det ny röjnatt vid borden på Encore, tror ni?
Icke.
Det är bagarväckning imorrn och sedan flyg till Dallas för draften.
Tills vi hörs därifrån får ni några bilder att studera.

Taylor Hall vinner Hart Trophy.
Därmed är Awards 2018 över – och eftersom vi satsar på öppenhet i år ska ju vi som röstade offentliggöra våra röstsedlar nu.
Så här såg min ut

HART TROPHY
1. Taylor Hall
2. Claude Giroux
3. Nathan MacKinnon
4. Connor McDavid
5. Alex Ovechkin

NORRIS TROPHY
1. Victor Hedman
2. John Klingberg
3. PK Subban

4. Drew Doughty
5. Seth Jones

CALDER TROPHY
1. Mathew Barzal
2. Clayton Keller
3. Charlie McAvoy
4. Brock Boeser
5. Kyle Connor

SELKE TROPHY
1. Anze Kopitar
2. Sean Couturier
3. Patrice Bergeron
4. Aleksander Barkov
5. William Karlsson

LADY BYNG TROPHY
1. William Karlsson
2. Aleksander Barkov
3. Ryan O’Reilly
4. Anze Kopitar
5. Will Butcher

ALL STAR

Center: Connor McDavid, Nathan MacKinnon, Anze Kopitar.
Left wing: Taylor Hall, Claude Giroux, Alex Ovechkin.
Right wing: Nikita Kucherov, Blake Wheeler, David Pastrnak.
Backar: Victor Hedman, John Klingberg, PK Subban, Drew Doughty, Seth Jones, Brent Burns .
Goalies: Pekka Rinne, Connor Hellebuyck, John Gibson.

ROOKIE ALL STAR
Forwards: Mathew Barzal, Clayton Keller, Brock Boeser
Backar: Charlie McAvoy, Mikhail Sergachev
Målvakt: Juuse Saros

Det är som vanligt på det här evenemanget:
Allt händer på en gång och yours truly bloggbiff hinner inte posta ens en bråkdel av alla inlägg han tänkt sig.
Nu blev det ju dessutom blågul trifecta och så fort vinnarna lämnade scenen kom de in hit till oss för intervjuer så jag for som en babian för att säkra allt som skulle säkras.
Men det kommer sammanfattningar längre fram, jag lovar.

Big time storslam för Sverige.
Victor Hedman vinner Norris, bröderna Sedin King Clancy – och jodå, Wild Bill drog hem Lady Byng också.
Nu blir det glad, blågul natt i Vegas…

Som den store Gram Parsons sjöng:
Ooh, Las Vegas, ain’t no place for a poor by like me.
Och ändå är jag alltså här igen.
För femte gången på en dryg månad, eller vad det är.
Det tar på krafterna – och skjuter ekonomin i sank.
Men stackars mig, eh?
Knappast.
Om någon för femton-tjugo år sedan sagt att ja, våren och sommaren 2018 kommer du bokstavligen pendla till Vegas…det hade låtit som den ultimata drömmen i mina öron.
Så här ska inte klagas.
Här ska bara jublas.
Nu, knappa två veckor efter den avgörande Stanley Cup-finalen borta i T-Dojan, är det för NHL Awards vi samlas här ute i den brännande heta Nevada-öknen.
Bloggen följer galan på plats på Hard Rock Hotel – och hoppas att åtminstone några av er i alla fall tillfälligt snappar ur VM-hypnosen och gör mig sällskap under natten.
Välkommen!
• • •
Det är, tror vi alla, Victor Hedman Night som väntar i Sin City.
Han kommer med all sannolikhet bli tredje svensk i historien, efter Nicklas Lidström och Erik Karlsson, att vinna Norris Trophy.
Javisst, Subban och Doughty hade också fina säsonger, men lika bra som Vigge var de icke
Så han får ta och harkla sig och gå upp på scenen och göra det han – som så många svenskar – hatar mest av allt:
Hålla tal.

En klassiker in the making, tror jag.
• • •
Jaha, vad har ni haft för er sedan sist då?
Själv hämtade jag dagen efter sista finalen ut en hyrbil, körde till Palm Springs och låg på traditionsenligt sätt vid en pool och tittade på en blå himmel några dygn.
Sedan flög jag hem och la mig i korresoffan och tittade i taket istället.
Det behövdes, det var skönt.
Men det har hunnit hända en del under tiden och somligt förtjänar en kommentar här.
Som kaoset i Ottawa.
Jag vet inget mer än någon annan och har lärt mig att inte ha för tvärsäkra åsikter om den sortens situationer innan alla fakta blivit kända, men man kan ju i alla fall konstatera att det spårat ur fullständigt där uppe.
Jag skulle rentav vilja påstå att klubben – Senators – är ett lost case. Enda sättet att få ordning på saker och ting är att tvinga Melnyk att sälja, sparka hela ledningen och starta om från noll.
Basta!
• • •
Igen – Vigge vinner Norris.
Hur det går i övriga kategorier har jag försökt förutse i en krönika som ligger på sportbladet.se i detta nu, men här kommer en snabb sammanfattning.
Hart: Taylor Hall
Vezina: Andrej Vasilevskij
Selke: Patrice Bergeron
Calder: Mathew Barzal
Lady Byng. Aleksander Barkov
Jack Adams: Gerard Gallant
General manager of The Year: George McPhee.
Masterton: Brian Boyle
Messier Leadership Award: Deryk Engelland
King Clancy: The Twins.
• • •
För mannen utan hals blev den tidiga sommaren – häpp – halsbrytande.
Sjunde juni ramlade han omkring i den vilda segeryran på isen i T-Dojan, med champagne i skägget och eufori i blicken.
Sedan hann det bara gå tio dagar – och så hade han sagt upp sig.
Det trodde jag inte, men som det gamla talesättet lyder – money talks and Barry walks.
Frågan är om han går till Brooklyn.
Det är ju bara där det finns ett ledigt coachjobb, men jag undrar jag – det känns inte så troligt att Old School Lou i det här läget hostar upp de stålar den nyblivne mästarcoachen anser sig vara värd.
Troligare är att han lutar sig tillbaka och väntar tills Hakstol, Blashill, Carlyle eller McLellan fått sparken.
• • •
Och på fredag är det dags för näste svenske back att skriva historia genom att bli vald etta i draften i Dallas.
Otroligt.
Ärans och hjältarnas land producerar ju världsklassbackar som Max Martin producerar pophits.
• • •
Det kan ha varit så att jag och några andra festprissar monumentale i natt fick ett helt crapsbord på Encore att – gång på gång – köra den slå-i-bröstet-och-låta-grejen som Matthew McConaughey kör för Leonardo DiCaprio i ”The Wolf of Wall Street˝.
Bisarrt, ja. Men fruktansvärt kul. Och bra gick det. Yours truly Biff fick äntligen sin hämnd på Vegas och har en plånbok fullspäckad med sköna dollarsedlar i bakfickan just nu.
• • •
Vi befinner oss på Hard Rock Hotel ett par kvarter öster om Strippen ikväll – och vi får ta vara på upplevelsen för det här är, som jag förstått saken, sista gången Awards-galan hålls i Las Vegas.
Exakt var ligan tänker ta vägen i fortsättningen är oklart, men jag hoppas på andra roliga, okonventionella städer som den här balen på slottet skulle få att koka några dygn.
New Orleans är ett förslag, Honolulu ett annat – och Miami Beach, Atlantic City och Memphis några andra.
• • •
Rapport från Röda Mattan:
Vigge har en snygg, midnattsblå kostym – och fluga.
Till och med Kung Henrik hade hamnat i skuggan.
• • •
När strålkastarna slocknar i natt är säsongen 2017-2018 definitivt över – och 2018-2019 börjar.
För att markera denna övergång offentliggjorde NHL tidigare idag alla 31 home openers.
Rasmus Dahlin begår – troligen – NHL-premiär med Buffalo mot Boston 4 oktober, och redan kvällen innan blir Elias Pettersson döpt i eld med Vancouver mot Calgary.
I morgon kommer resten av schemat också.
Det är alltid lika upphetsande att grotta ner sig i som en ny Lundell-roman.
• • •
Det är inget fel heller på den storrutiga, tydligen specialdesignade kostym hemmahjälten Wild Bill Karlsson kliver ut på röda mattan i.
• • •
Det verkar som att lönetaket stiger med närmare 5 miljoner och landar på runt 80 millar nästa säsong.
Därmed får praktiskt taget samtliga lag råd att knö in minst en stjärnspelare till.
Klart kittlande.
• • •
Jag trodde bröderna Sedin skulle passa på att bara njuta denna första sommar i livet utan krav och press och barmarkstortyr.
Men hårresande nog:

De är fortfarande och springer – långt! – varannan dag.
Bjurre Biff, som aldrig skulle springa om han inte var jagad av polis, uttrycker sin stora förvåning.
– Mja, man vill inte hå upp hur mycket som helst i vikt, flinar Henrik.
Hrmf.
• • •
Silly Season är aldrig så silly som veckorna innan Free Agency. Om bara en fjärdedel av alla nära förestående trejder jag blivit upplyst om de senaste kvällarna genomförs står vi inför en av de mest omtumlande vårarna någonsin.
En sak verkar dock alla rörande överens om:
EK65 spelar inte i Ottawa till hösten.
• • •
OK, folks – direkt från Hard Rock Hotel & Casino på Paradise Road i Las Vegas:
It’s the NHL Awards!
Jag uppdaterar inte kontinuerligt utan slänger in några iakttagelser när det känns angeläget – men ni dundrar på som ni vill i spåret.

Natten till lördag väljs med all sannolikhet Rasmus Dahlin, som blott andre svensk i historien, först i NHL-draften i Dallas.

Som aptitretare tar vi och fyrar av  en liten draft-quiz här i bloggen.

Vad vet du om processen då NHL-lagen paxar sin framtida stjärnor – testa dig här. 

Vill med den lilla bilden bara upplysa om att bloggen är tillbaka i Las Vegas – igen.
Här har vi Awards-show imorrn och då blir det livesändning här.
Häng med då, folks!

VEGAS – WASHINGTON 3-4 (Slut – Washington Stanley Cup-mästare)
• • •
Det är dagen efter The Big Celebration i Las Vegas, Stanley Cup-mästarna har just tagit med sig sin buckla och flugit hem till Washington igen och genom fönstret här på Bellagio kan jag – vagt – höra Sarah Brightman sjunga att it’s time top say goodbye; hon ackompanjerar den bedårande fontänbaletten ute vid stora sjön – där Panic! At The Disco uppträdde igår.
En händelse som ser ut som en tanke, kallar man det.
För det är tid att tacka för den här gången, packa väskan och ta farväl.
Nej, nej – lugn nu.
Vi är inte klara med bloggens säsong ännu – på långa vägar. Awards, draften och free agency-racet återstår – och sedan har vi stora sammanfattningen, då exempelvis Årets Kommentator utses
Men den sista hockeymatchen är de facto spelad, den sista live-bloggen utförd och allt viktigt och verkligt angeläget fört till handlingarna – och jag sitter plötsligt här och stirrar tomt framför mig.

Det finns inga fler morning skates att gå på, inga intervjuer att göra och inga matcher att se fram emot.
Dessutom har alla som ingått i Stanley Cup-cirkusen i två månader i ett slag spridits för vinden och flugit hem till Toronto och Calgary och Philadelphia och Orange County och Moskva och Tammerfors och Vancouver och Smedjebacken och New York.
Vemodigt är det.
Så jag sjunger jag med:
I sit alone and dream of the horizon
Then I know that you are here with me, with me
Building bridges over land and sea
Shine a blinding light for you and me
To see, for us to be
Time to say good bye
• • •

– Hur mår du nu då efter en så lång Stanley Cup-natt, frågar Ondskan Ekeliw lätt oroligt innan vi ska spela in 200:e podcast-avsnittet.
Jag mår prima, faktiskt.
För medan de nyblivna mästarna inledde sin säkert veckolånga monsterfest med en rungande urladdning på Strippen – vilken Washington Post redogör för med imponerande detaljrikedom här – åt jag en sen supé med Eken och TT-Göran och gick sedan snäll som en pojkscout och la mig.
Efter sista finalmatchen är det nämligen alltid likadant.
Man slappnar av – och plötsligt ger kroppen igen för all stress och press och sömnbrist och skörlevnad som pågått i två månader.
Det är total knockout.
Men så blev det en jävla bra podd också.
Ute snart, lyssna då.
• • •
Jag röstade så här i The Conn Smythe vote:
1. Alex Ovetjkin
2. Evgeni Kuznetsov
3. Braden Holtby
Den enda frågan var egentligen om Ovie eller fågeldansaren från Uralbergen skulle vara etta, men jag hade inga problem att bestämma mig.
Den ”nye” Alex Ovetjkin var det här mästarlagets allra viktigaste spelare.
• • •
Det har pratats alldeles för lite om vad fan som hände med matchklockan under sista två minuterna igår kväll.
I hallen fick den tuppjuck, fastnade på 14.5 sekunder fast det var över två minuter kvar och att inte domarna blåste av borde nån få en reprimand för.
Tänk om det hänt nåt avgörande…
• • •
Hela min krönika, liksom den stora Bäckström-texten, i natt handlade om hur emotionellt det var på isen under firandet igår.
Jag har som ni vet gjort det här några gånger, men aldrig upplevt att riktigt så starka känslor satts i rörelse.
Som sagt, jag kommer bära med mig de där scenerna resten av livet.
• • •
Mitt i all upphetsning över att Caps är mästare vill jag ha sagt att det känns jävligt ledsamt att vakna till nyheten att Anthony Bourdain tagit livet av sig.
Jag var stort fan och fattar ingenting, men man vet så lite. Också de man tycker har ”allt” kan plågas till döds av sina demoner.
• • •
Vegas bookmakers andas ut.
De ”dodged a bullet” när Golden Knights nu inte vann cupen; utbetalningarna vid vinst hade kunnat knäcka några av dem.
Nu har de glatt pumpat ut oddsen för 2019 års Stanley Cup.
De tror åter på Tampa – och allra minst på Ottawa.
Här är hela listan
Tampa Bay Lightning 9/1
Boston Bruins 10/1
Toronto Maple Leafs 10/1
Vegas Golden Knights 10/1
Winnipeg Jets 10/1
Nashville Predators 11/1
Pittsburgh Penguins 11/1
Washington Capitals 14/1
Edmonton Oilers 18/1
Anaheim Ducks 22/1
Chicago Blackhawks 22/1
Columbus Blue Jackets 25/1
Dallas Stars 25/1
Calgary Flames 28/1
Philadelphia Flyers 28/1
Los Angeles Kings 30/1
Minnesota Wild 30/1
San Jose Sharks 30/1
Colorado Avalanche 40/1
Florida Panthers 40/1
New Jersey Devils 40/1
St. Louis Blues 40/1
Montreal Canadiens 50/1
Carolina Hurricanes 60/1
New York Islanders 60/1
Buffalo Sabres 66/1
New York Rangers 70/1
Detroit Red Wings 75/1
Arizona Coyotes 80/1
Vancouver Canucks 80/1
Ottawa Senators 100/1
• • •
Det var faktiskt ingen som i yran på isen kom ihåg att fråga Bäckis om fingret i går.
Men vi tror att det var brutet – men han slog en och annan magnifik passning i alla fall…
• • •
Som Taddson – grattis till honom! – skriver i sin sedvanligt förstklassiga analys var ögonblicket när Ovie mitt i den euforiska högen av spelare fick upp huvudet och med tårarna rinnande nerför kinderna bara vrålade rakt ut också en instant classic ingen någonsin kommer glömma.
• • •
Riddarnas sannsaga till säsong ska vi återkomma till i en mer utförlig säsongsavslutning i bloggen, men låt oss redan här konstatera – eller snarare upprepa – att de är den bästa storyn i hockeyhistorien ever.
Må det fortsätta likadant här ute…
• • •
Det är många som gläds med just The Great Eight. Det framgår om inte annat i den här förträffliga blänkaren av Pierre LeBrun – som trots den sena timmen fick tag i alla fall från Gretzky till Kovatltjuk och Boudreau och Mogilny innan deadline.
• • •
Fem matcher är lite kort för en finalserie och ändå känns det som bataljen mellan Caps och Knights pågick oerhört länge – inte sant?
• • •
Jaha, då är det dags att trycka dit The End där uppe i rubrikraden.
Jag blir kvar här i Vegas ett dygn – för att Eken tvingar mig… – och glider nog sedan ut till Palm Springs i några dagar.
Men igen – vi är inte klara här ännu.
20 juni är det awards i en stad som heter…vänta, hur var det nu…just det, Las Vegas!
Då hörs vi igen.
Tills dess – tack för en fantastisk resa genom slutspelet, det har varit bästa bloggvåren någonsin.