De är många.
Oräkneliga, rentav.
De spelade hockey på den högsta nivån och de nådde långt, men inte ända fram.
När de hade den stora chansen att fullborda sina liv – sätta den slutgiltiga rosetten på det de hade offrat allt för sedan barnsben – lät de den passera.
Ögonblicket försvann.
Möjligheten gick om intet – och viktigast av allt:
Den kom aldrig igen.
Nu sitter de – pojkar, män, åldringar – spridda över världen och tänker på det. I Kanada, i USA, i Sverige, Ryssland, Finland, Tjeckien, Slovakien, Tyskland och Schweiz.
Bittra är de kanske inte, för bitter är man bara när man skyller sin olycka på någon annan, men de kan inte riktigt komma över det.
Det svider fortfarande – om inte varje dag så nästan.
Det går aldrig att försonas med insikten.
De hade chansen.
De tog den inte.
Och resten av livet sitter det – så förmögna och priviligierade många av dem är – en liten tagg kvar i hjärtat.
Det – exakt det – är vad spelarna i Washington Capitals och Vegas Golden Knights har on the line just nu.
Jag vet inte om någon behöver upplysa dem om det, till högtravande Biffens besvikelse poängterar alla hela tiden att det INTE hölls några bombastiska Hollywood-tal inför de stora matcherna, för de vet ändå.
Det finns inga som helst garantier att man någonsin får ynnesten att spela Stanley Cup-final igen – hur mycket det än känns som att man är framme och bara har ett sista, pyttelitet steg att ta.
Därom kan alla som ingått i förlorande finallag senaste decenniet vittna. Philadelphia Flyers, Vancouver Canucks, New Jersey Devils, Boston Bruins, New York Rangers, Tampa Bay Lightning, San Jose Sharks, Nashville Predators…de var alla övertygade om att de snart skulle vara tillbaka i Stanley Cup-finalen och få revansch.
Hittills har ingen av dem lyckats återvända – en enda gång.
Chansen kom, chansen försvann…
Så Capitals måste ovillkorligen ta tillfället i akt i kvällens kritiska Game 4, vrida svärden ur händerna på riddarna ännu en gång och skaffa sig obetvinglig 3-1-ledning – och Vegas måste lika ovillkorligen återfå sin magiska groove, slå tillbaka och utjämna serien inför återkomsten till Strippen.
Annars finns en överhängande risk att de, som de andra som aldrig lät this-is-it-ögonblicken rinner mellan fingrarna, får leva resten av sina liv med den där grämelsens tagg i hjärtat.
• • •
Det har sagts mig att Rasmus Dahlin är en blyg och fåordig ung man.
Bullshit, kan jag konstatera när jag nu för första gången haft äran att träffa honom.
Efter att ha guidats runt i Kettler Iceplex och Capital One Arena och fått hälsa på Bäckis och Ovetjkin och Wild Bill Karlsson är han tvärtom uppspelt och pratglad.
– Det här är magiskt. Faktiskt rent obeskrivligt, säger han när vi i det blågula mediauppbådet får en pratstund med den unge västgöten och man kan se i blicken att han liksom inte tro att det här snart kommer vara hans värld.
• • •
Även Evan Bouchard, Noah Dobson, Quinn Hughes, Andrej Svechnikov, Brady Tkachuk och Filip Sadina har bjudits in till den traditionella Top Prospect-dagen och precis som Rasmus är de helt hänförda.
Jag råkar stå inne i Vegas städskrubb till omklädningsrum när de trampar in där för studiebesök och den synen är alltid obetalbar.
Ynglingarna försöker se coola och oberörda ut, men ögonen är stora som kaffefat från Kosta Boda. De håller på att kacka i brallan av upphetsning.
Och tänk:
Om bara några år är det andra fjunisar som kommer på samma slags besök under en final och tycker att DOM är coolast i världen – and on and on it goes, this thing of ours, som Paulie Walnuts säger när Christopher Moltisanti blivit ”made”.
• • •
Den här matchen i Betongbunkern ikväll, den fjärde mellan Washington Capitals och Vegas Golden Knights, är säsongens hittills största happening.
Den kommer, känns det som, om inte avgöra så i alla fall definiera den här finalen.
Nej, inget silver delas ut ikväll, men om Caps tar ledningen med 3-1 har de ett övertag de omöjligen kan släppa ifrån sig – och om Knights istället kvitterar vet vi att det blir en gastkramande lång, ohyggligt oviss 6- eller 7-mangling.
Så knäpp hjälmen ordentligt nu, cause Kansas is going bye-bye.
• • •
Chansen är ju rätt så stor att jag de närmaste åren kommer ha klippkort till Buffalo för att följa Rasmus – och vi får hoppas att vår relation får en bättre fortsättning än start.
Jag planerar att spela in en ett litet videoinslag men glömmer först – som en annan Ekeliw – att trycka på inspelningsknappen och får be honom ta om det han just sa och det försöker han verkligen men kommer av sig och så blir det, till skrattsalvor från Lönta och Skräddarbacken-Johan och övriga, platt fall.
Sorry för indianaren, kid
Ska försöka vara lite mer distinkt i passningsspelet nästa gång…
• • •
Hej, det är jag som är Donald Brashear.
Ja, det var i alla fall så jag, efter aningen förvirrade turer, blev presenterad för folk under en barrunda i Georgetown – det bästa Washington har – igår kväll.
Don’t ask…
• • •
Ska riddarna kunna utjämna krävs dock att de gör väldigt mycket bättre ifrån sig än i förrgår och vi på den blågula flanken hade hoppats att galante Gallant skulle katapulta in Oscar Lindberg i laguppställningen för att få lite fart på grejorna, men tyvärr – det verkar som att prinsen får sitta på pressläktaren och äta popcorn även ikväll.
Däremot spelar tartarbiffen från Trencin – Tomas Tatar – sitt livs första finalmatch, på bekostnad av David Perron.
– Jag jublar, hälsar Zäta i ett sms.
Nä, det gör han inte.
Men han skulle kunna göra.
Tatar hade good standing hos svenskarna i Wings, det vet jag bestämt för han satt med under en lunchintervju jag gjorde med Hästpolo-Gustav och kapten Zetterberg i downtown Detroit i höstas.
• • •
Igår hade jag också äran att träffa två av de tre svenska Capitals-papporna ute i Arlington .
Robert Burakovsky skulle varit med han också, men blev sjuk ovh tvingades ställa in så istället för två leksingar mot två brynäsare blev jag ensam mot den gul-röd-svarta mästarduon.
Svettigt.
Gammel-Djoosen protesterade för övrigt vilt – fast skrattande – mot påståendet att han skulle varit tjurig och kaxig på isen.
Inte ens när jag åberopade trovärdiga vittnesmål från Niklas Eriksson och Thomas Forslund gav han med sig
– Det är bara förtal, skrockade den gamle storbacken.
Nå, jag känner mina Moringar och vet ju vad jag tror…
• • •
Det är mycket Knights behöver förändra sen senast om det ska gå bra ikväll.
De måste på något jäkla vis hitta ett sätt att neutralisera Caps brutala press i mittzonen, de måste lura Marc-Andre Fleury att tro att han är Neo i The Matrix igen och de måste få Wild Bill, Marchessault och Smith att skjuta med skarp ammunition på nytt
– Det är små saker det handlar om. Att vinna puck battles och närkamper, vara först på puckarna. Visa vilja helt enkelt. Gör vi det har vi en bra chans att utjämna, säger Wild Bill när han sveper förbi i sin veritabla lejonman efter morgonvärmningen.
• • •
Biffen får en han vill ha i Game Winning-poolen ikväll:
Andre Burakovsky.
Det känns mycket lovande!
• • •
Capitals, å sin sida, behöver inte förändra nånting.
De ska bara göra som i lördags.
Fast ännu mer.
Och det är ju grejen – en av grejerna! – med den här Caps-upplagan.
De blir bara bättre och bättre ju längre playoff-serierna de är indragna i pågår.
Mästarnas signum, det…
• • •
Dagens outfit:
Once you go black you never go back, som dom säger om något helt annat men nu gäller det min syn på finalskrud också.
Jag är svart från topp till tå – och snärtar sedan in finishen med den finaste slips jag har; en lila och gräddvit.
Säsongens hit.
Fast slipsknuten vill dock inte riktigt sitta och det känns ungefär som jag förställer mig att det känns för Steven Stamkos när han inte längre lyckas träffa mål – inga jämförelser i övrigt.
• • •
Apropå dagens tema om sorg över chanser som aldrig tillvaratogs medan fönstret var öppet kan vi ju skänka en tanke även åt de magnifika stjärnor som de facto inte spelat en endaste minut i Stanley Cup-finalen.
Bara svenska listan säger en del om hur svårt det är att nå dit – och vilket privilegium det är att få chansen.
På den återfinns till exempel Mats Sundin, Börje Salming, Markus Näslund, Michael Nylander, Thomas Steen, Patrik Sundström, Erik Karlsson, Mattias Öhlund, Kenny Jönsson och Inge Hammarström.
Pretty mindblowing.
• • •
Ikväll är det mer eller mindre givet att det blir Overtime.
Det kommer nämligen en bil och hämtar mig på hotellet vid 04.30, så jag har bagarväckning monumentale och då FÅR det bara inte hända.
Därför gör det naturligtvis det.
• • •
David Perron ser inte direkt glad ut när han lämnar Vegas-rummet efter morgonvärmningen.
Förståeligt i och för sig – men han har verkligen varit medioker på slutet och ska petas.
Det har emellertid även Ryan Carpenter, så att Gallanten inte spelar Prins Oscar istället för honom övergår mitt förstånd.
Then again, mitt förstånd är begränsat och Gerard vet jävligt mycket mer om hockey än vad jag gör.
• • •
”Fan, du har ju bättre koll än jag”, svarar Lidas när jag messar och gratulerar till det stora jubileet.
Vare sig han – den störste av dem alla – eller någon annan av svenskarna som var med då visar sig komma ihåg att det idag är exakt tio år sedan de vann Stanley Cup i gamla Igloon i Pittsburgh.
Själv har jag aldrig upplevt något större – japp, den finalen är fortfarande nummer ett i min bok – och glömmer aldrig.
Som Lidas dock också skriver känns det verkligen inte som tio år sedan.
Nej, fem – på sin höjd.
Tiden har verkligen börjat gå skrämmande fort.
• • •
Det är Fall Out Boy som uppträder på den absolut fullspäckade gatan utanför Capital One Arena ikväll.
Inte precis up Biffens alley dom heller, men allt är att föredra framför tantrasex-mannen från Tyne and Wear.
• • •
Peter Bondra går förbi på pressläktaren.
Lite ballt.
• • •
Här har vi en annan tradition – som uppstår när de ringer från redaktionen och säger att de vill ha en färsk ”närvaro-byline”.
Då får Lönta rycka ut och föreviga boxarnäsan och dubbelhakan åt mig.
Men slipsen, säger du förskräckt.
Lugn.
Bilden tas redan under förmiddagen – och slirren åker, enligt gamla sedvänjor, på först fyra timmar före matchstart.
• • •
Burra, min unge vän – ladda bössan.
Jag får 720 bucks om du avgör kvällens föreställning!
• • •
Vi har glömt hurra över det faktum att det är juni nu.
Hurra.
Då är det bara dom gudarna verkligen älskar som fortfarande spelar hockey.
• • •
På ackrediteringsbrickan han har hängande runt halsen avslöjas plötsligt att Skräddarbacken-Johan – min fellow tunhuk här till höger – inte bara heter Johan.
Han heter Carl-Johan.
Det är ett klassisk sportjournalistnamn i Dalarna.
Vi har Carl-Johan Goth, vi har Carl-Johan Bergman – och så alltså Carl-Johan Eriksson.
Han borde sträcka på sig.
• • •
Det allra mest frustrerande med eventuellt övertidsdrama är dock inte att det blir sent.
Det är att vi kan tvingas se det på tv-monitorer i pressrummet.
Hissen som går mellan pressläktaren och ”event floor” är nämligen så liten att det är en evighet att få ner alla oss fläskarslen i mediakåren efteråt och risken är att man kommer försent och inte hinner intervjua matchhjälten Burakovsky.
Fast fuck it.
Jag tänker inte missa chansen att se ett OT-mål i en Stanley Cup-final live.
Det får bli som det blir.
• • •
Rasmus Dahlin är fjärde svensken jag möter under en sån här dag när top prospectsen får komma på final.
Den förste var Vigge Hedman 2009 – och han höll på att svimma när han skakade hand med Lidas! – den andra Gabriel Landeskog 2011 och den tredje Alexander Nylander för två år sedan.
Men något säger mig att det om några år kommer kännas extra legendariskt att ha varit med när Rasmus dök upp sommaren 2018…
• • •
Nu har game winning-poolen blivit så populär att det pratas om en first goal-pool också.
Men den är ju över direkt – och den som har Ovetjkin vinner.
För ointressant.
• • •
Det är verkligen absolut smockat på gatorna i Chinatown en timme före officiell starttid.
Jag tror vi kan slå fast det nu:
Hockey har aldrig varit större i DC.
• • •
Bäckis gör mål ikväll också.
Jag bara vet det.
• • •
Det är ännu fler Vegas-fans här ikväll. Ja, de är till och med så många att hemmasupportrarna ser sig nödgade att bua ut dem när de står och skanderar vid bortabåset strax före matchvärmningen.
• • •
Det kommer ett tips från Ondskan Ekeliw idag.
”Jag har ingen klockren magkänsla, men här kommer ett (inte så vågat) tips i alla fall:
3-2 till Caps i OT, Kuznetsov avgör. Första målet gör Vegas genom Alex Tuch.
…och OT pågår i mindre än tio minuter.”
Hm.
• • •
Alla Caps-fans har börjat imitera Kuznetsovs fågeldans nu.
Vackert – och klockrent exempel på något sånt där vi aldrig kunde ana skulle bli ren grej innan slutspelet började.
Dock:
Jag tycker ”flygplanet” är ännu coolare.
För att inte tala om ”ladda bössan” och ”skjuta” mot motståndarkeepern a la Anisimov men det är det ju ingen som vågar längre.
• • •
Alright then.
Här kommer den – Game 4 i Stanley Cup-finalen 2018.
Den är så stor som en hockeymatch – nästan – kan bli.
