WASHINGTON – VEGAS 3-1 (Slut)
• • •
Åh, Jesus.
Bloggen håller på att ställa till tidernas katastrof i Capitals omklädningsrum.
När Bäckis, som står barfota vid sin plats, talat klart med nordamerikanska journalister hastar jag fram – och trampar honom rakt på en tass.
Just snyggt.
Här har det trasiga fingret precis läkt – då kommer det 450 kilo (nåja…) mas och stampar sönder ett par tår istället.
Dessbättre går det bra.
– Ja, det är lugnt, flinar Valbo’s finest, men va fan…har du 14 i skostorlek eller?
Finns på band.
En instant classic!
• • •
Om den här urladdningen kan mäta sig med den i The Joe för exakt tio år sedan, på dagen, vet jag inte – mer stod ändå på spel den gången.
Men det var en fantastisk jävla match och en underbar kväll och den kommer leva kvar i minnet resten av livet.
• • •
Bäckis uppskattar att unge Djoos tog för sig och markerade mot den betydligt större James Neal i andra perioden – men han är inte förvånad.
– Han är Gävle-bo, vet du. Tjurig. Och lik pappa sin, dessutom, säger den äldre landsmannen och skrockar gott.
• • •
Nu får vi se hur Golden Knights reagerar.
Det här är första gången i hela slutspelet de fått spö två matcher i rad – och första gången de ligger under i en serie.
Och precis som jag förutspådde går tvärsäkra kollegor nu ett par timmar efter slutsignalen omkring i pressrummet – beläget i NBA-laget Wizards träningshall – och babblar om att det här är avgjort.
Snacka skit.
Ja, det KÄNNS som att Caps har det här nu, att det sitter på allt momentum, men det krävs de facto bara några studsar hit och dit för att allt ska vända.
Dock:
Om de vinner även på måndag börjar det lukta Championship i Chinatown, så den matchen är definitivt finalens hittills mest kritiska.
När den börjar hörs vi här igen.
Till dess:
Ta in den här bilden. Känn på den. Hör, se, upplev…

Slut, Caps vinner med 3-1.
Mer sen.

WASHINGTON – VEGAS 2-0 (Period 2)
• • •
Herregud sån sprakande elektrisk, nästan vansinnig action det är nu.
Vi har liksom nått the point of no return när båda lagen verkligen insett att this is fucking it och stångar sig till det allra yttersta och eftersom de redan från början är såna fruktansvärt begåvade idrottsmän häver de upp hela sporten ishockey på en ny, ofattbart skyhög nivå.
Att få vara vittne till detta är en nåd att stilla be om.
• • •
Och vilket jäkla mål mittperren börjar med.
Det är mer grekisk-romersk brottning i Mexico City 1968 ögonblicken innan en ursinnigt krigande Ovie vräker in puckfan.
Och det är såklart bara rätt – för att inte säga helt perfekt – att han gör första målet i första hemmafinalen.
• • •
Riddarna står ju faktiskt för en formidabel period de också, skapar tidvis ett rasande tryck och radar upp chanser.
Men avslutningarna är lite för trubbiga och Holtby – fullpumpad med tro på sin egen storhet efter The Save – för omöjlig.
• • •
Caps har en prickskytt från Uralbergen också.
Kuznetsovs 2-0-skott är ingenting annat än matematiskt precist.
Och fågeldansen han återigen firar med får lätt fem plus av Birgit Cullberg.
• • •
Ja, Mathias, en sillmacka – som den de serverade på Hotell Hulingen i Hultsfred förr – hade jag älskat att få sätta tänderna i.
Men nej, Swedish fish är i amerikansk tappning förtjusande rött gelégodis.
• • •
Snälla Ryan Reaves, att missa pucken i det drömläge du får – det är som att få in Powerball-jackpoten och glömma att lämna in kupongen.
• • •
Vad ska Caps-spelarna hålla på och tramsa om tacklingen Orpik åker på för?
Det är ju han som tänker tackla Neal – och åker på en forsbergsk mottackling.
Snyggt är vad det är.
• • •
Att Oshie inte lyckas få fram klubbspetsen i målgården när Flower är helt bortspelad får också betraktas som aningen anmärkningsvärt.
• • •
Conn Smythe-kandidaterna hos laget som just nu har övertaget heter Ovetjkin, Kuznetsov och Holtby.
• • •
Flower har viftat med plocken som den värsta Edward Scissorhands ett par gånger ikväll.
Good for him.
Det ska ju se bra ut i tv också…
• • •
Blängsylta och stirrpiller, Mathias…det vill jag också ha.
Var köper man?
• • •
Skräddarbacken-Johan gäspar.
Sånt här ser dom på Lapp-Anders Väg var och varannan vecka…
• • •
Andra gånger är Flower ute och simmar så John J får mer vatten på sin kvarn än som rinner genom Hoover Dam utanför Vegas på ett dygn.
Stabiliteten från tidigare i slutspelet har rubbats, det tycker jag man kan hävda.
• • •
För mig hade Knights gärna fått göra ett mål i slutet av perren – och den önskan står kvar till början av tredje.
Det enda tråkiga med detta är ju att det tar slut snart – såvida det inte blir förlängning.
Please?

WASHINGTON – VEGAS 0-0 (Period 1)
• • •
The old heart is pumping tonight!
Nä, det blir inga mål i den första perioden denna heliga hockeykväll i Washington DC, men so what?
Det är en magnifik showdown som pågår på Capital One-isen, en kraftmätning för gudarna, och att sitta här och titta….ja, det känns att hjärtat dunkar, det känns att luften i lungorna skälver, det känns att jag lever!
• • •
Några saker små iakttagelser direkt:
Caps går rakt på Flower hela tiden – och de gör det hårt och skoningslöst. Bra taktik.
Knights förstakedja har en fruktansvärd, rent överjordisk, speed på pucken när de passar runt den i offensiv zon – men blir ofta lite för plottriga och ”cute”. De borde, som de själva sa igår, spela lite enklare bortahockey.
Det är trångt i mittzonen.
Det begås inga misstag.
Det är jämnt.
• • •
Oh man, the russian beast is hungry tonight.
Redan i ett av sina första byten stormar han på mål, får pucken av Kuze – japp, med i matchen! – och det är fan inte långt borta att han får inleda sitt livs största match med en juicy cannoli direkt.
• • •
Inte mycket snack om att det är goaltender interference på Flower när Caps får sitt första mål bortdömt.
Tvärtom, sällan har domarna haft enklare att ta rätt beslut.
• • •
En minut innan Smith tar sin korkade utvisning i offensiv zon vänder jag mig till Sanomat-Sami på vänster sida – Skräddarbacken-Johan sitter till höger, som det ska vara när Aftonbladet och Expressen kamperar ihop… – och säger att snart får Caps ett powerplay och då jävlar smäller det.
Men där är det jag som är tvärsäker lallare.
Man vet inget.
• • •
Första gången Devante-Smith åker förbi efter smällen i huvudet på Fleury visar Knights-keepern att han inte är happy-go-lucky Trivsel-Torsten hela tiden.
Caps-forwarden får sig en jävel i knävecket
• • •
Det är sånt makalöst drag när Caps kommer ut på isen och ställer upp för line-up att det omöjligt går att att återge, det kan bara beskrivas som bortom all sans, och jag förstår att Bäckis gör en extra lov genom egna zonen för att bara ta in alltihop.
Det måste kännas helt surrealistiskt.
• • •
Pat Sajak har ju inget på Michael Buffer, förstås – men Wheel of Fortune-presentationen av förstafemmorna är ändå rätt kul.
Och jag lovar – det går inte att höra ett ord när han läser upp gästernas namn, så våldsamma är buropen.
• • •
Undras om någon förklarat för Sting vad det är för evenemang han uppträder på.
Hockey…det kan väl inte han veta nånting om?
• • •
De serverar Swedish Fish i medialoungen bakom pressläktaren ikväll.
Det ser jag som ett omen.
Djoos och Wild Bill kommer scora.
• • •
Precis när de två herrarna ska till att inleda nationalsången försvinner Skräddarbacken-Johan ner på pressläktargolvet och för några ögonblick tror jag han ska gå ner på knä och iscensätta en protest.
Det hade varit nåt, men nä – han har bara tappat nåt.
• • •
Har ni sett, till och med Bäckis har fått ut en spretig liten skepparkrans vid det här laget.
Vad rart.
• • •
Isen verkar inget vidare här heller. Pucken studsar jävligt mycket, tycker jag.
Men så är det fuktigt som i en biltvätt utomhus också.
• • •
Övertid?
Ja, ikväll kommer det tammefan.
• • •
Mot de svenska fiskarna!

Det var en gång ett löfte.
Det utfästes av en bullrig prickskytt från Moskva och en försynt strateg från Valbo och fick en hel stad, van vid nederlag och förnedring, att tro att vägen mot The Promised Land låg öppen.
En triumf, en viktoria med kraften att förlösa ett helt folk, skulle en dag komma
Löftet visade sig vara vara svårt att infria, försök efter försök slutade med spektakulära magplask – men människorna gav inte upp.
De trodde ändå.
Hoppades.
Litade på prickskytten och strategen.
Till sist blev krascherna dock för många och smärtan, när hoppet för tionde året i rad hade förvandlats till aska, för stor och tillförsikten gick om intet.
Människorna kapitulerade.
Slutade tro.
Löftet skulle aldrig komma att uppfyllas, insåg de.
Men så plötsligt:
Den förtrollade våren 2018, då själva minnet av att något en gång hade utlovats börjat falna, hände det.
Prickskytten och strategen och deras vapenbröder reste sig likt Sylvester Stallone i slutet av ”Rocky”, högg ner alla sina edsvurna rivaler och tog sig ända fram till Det Förlovade Landets farstu.
Och en lördagkväll i juni samlades människorna åter i borgen där de lidit så mycket att jämret och suckarna fortfarande ekade under takbjälkarna.
Det kändes nästan obegripligt, snudd på overkligt – men framförallt underbart.
Äntligen var ju ögonblicket här.
Äntligen hade bönerna besvarats.
Äntligen skulle Löftet infrias…
• • •
Det är egentligen inte Stanley Cup-final förrän cirkusen gett sig ut på seglats över den nordamerikanska kontinenten – och i förrgår brakade vi iväg.
Det går få direktflighter mellan McCarran i Vegas och de tre flygplatserna i DC och de fylldes snabbt, så de flesta av oss spreds ut för mellanlandningar i både nord och syd och öst och väst.
Själv hamnade jag i Salt Lake City och där blåste det så jävligt att både landning och start två timmar senare fick mig att tacka gud att det inte serveras ärtsoppa under amerikanska torsdagar.
Turbulens monumentale, faktiskt.
Det finns mycket lite i världen jag avskyr mer, men samtidigt:
På något sätt hör det till.
Man måste vara med om lite motstånd och krångel och obehag för att kunna uppleva en final på rätt sätt.
Så nu jävlar är vi peppade här!
• • •
Jag, personligen, tillhör ju egentligen inte alls skaran av människor i DC som väntat på den här stunden, när den första finalmatchen på 20 år – och den allra första under Ovetjkin- & Bäckis-eran – spelas i Betongbunkern.
Likafullt tycker även jag att det känns otroligt speciellt att bänka sig här ikväll.
Jag har inför så många slutspel genom åren varit övertygad om att ”This is the year” för Caps och sedan åkt hit och sett dem förlora en sådan mängd stora matcher att jag till slut inte ens kunde föreställa mig hur en Stanley Cup-final i Chinatown skulle komma att arta sig och kännas.
Men här är vi nu. Bäckis och Ovie och Holtby och John Carlson och Jay Beagle och Evgeni Kuznetsov och Andre Burakovsky och alla andra ska verkligen spela final i bunkern och det känns…högtidligt.
Sakralt, nästan.
Och så satans kul!
• • •
Igår kväll hade jag Barry Melrose till bordet vid en förträfflig steakhouse-middag i downtown DC.
Meddelas kan att han är mycket sympatisk och rolig – och fortfarande älskar Tomas Sandström och Börje Salming, eller ”my guy Borje”, som han benämnde honom.
Sedan blev det allmän ramalama, med praktiskt taget alla ackrediterade journalister i hela hockeyvärlden, på en klassisk irländsk bar inte långt från Betongbunkern.
Ystert, to say the least.
Men här finns i alla fall inga jävla kasinon vi kan ruinera oss på…
• • •
Träningsupplägget är lugubert nog detsamma här som i Vegas – fast tvärtom.
Caps gömmer sig i sin lilla practice-rink utanför stan och Knights gnuggar i Capital One Arena
Det blir rätt stökigt för oss som ska bevaka båda och fastnar i den hopplösa DC-trafiken när vi är på väg tillbaka från Arlington till stan.
Men de bjuder på goda syltmunkar i det temporära mediacenter de byggt i Kettler Iceplex, så så jag intar en zenbuddistiskt hållning och låter det som händer hända utan klagomål.
• • •
Hurra för Brookise!
Han – Larry Brooks på New York Post – får, meddelades det igår, Elmur Ferguson Award och väljs därmed in i Hockey Hall of Fame
Som Post-redaktören Steve Lynch säger i artikeln jag länkar till ovan:
– Med möjligt undantag för en trasig tand finns det inget som ÄR mer hockey än Larry Brooks.
Han råkar också vara den förste nordamerikanske journalist som tog sig an lille Biffen back in the day och såg till att jag kom in i det här på riktigt, så jag står i stor tacksamhetsskuld till Brooksie – och gläds enormt med honom.
• • •
Det är bra märkligt hur snabbt momentum och omvärldens syn på vad som ska hända svänger fort i en final.
När Knights vann första matchen började åtskilliga kackla om att de hade Capitals nummer och skulle komma att svepa dem. Sedan kvitterade Caps och nu heter det att de har övertaget och kommer vinna fyra raka.
Så där är det alltid, jag vet inte hur många tvärsäkra lallare jag genom åren träffat som efter ena eller andra lagets finalvinster förklarat att nu är det avgjort – och sedan har det för det mesta inte alls slutat så.
Det enda man kan vara säker på att är att samma lallare kommer säga samma saker om laget som vinner ikväll, men inget kommer vara avgjort redan nu, jag lovar.
• • •
Vi har sjungit oss hesa om vilket drag det varit i Vegas under slutspelet och det har vi gjort rätt i för det HAR verkligen liknat ingenting där ute.
Men nota bene – även nationens huvudstad har drabbats av skenande hockeyfeber.
Det är lika fullknökat med folk på Caps fredagsträning i Kettler som det varit när Knights tränat i Summerlin – och de jublar vilt varje gång en spelare kommer ut på isen vid halv elva på förmiddagen.

Det har aldrig hänt mig när jag kommit till jobbet…
Och ända sedan igår har kvarteren runt Betongbunkern varit avspärrade av polis och känslan när jag nu, fyra timmar före matchstart, kommer promenerande för att ta mig till pressentrén på baksidan är stämningen så laddad att jag nästan tappar andan.
Det känns i hela kroppen att…oh, här händer det något enormt stort ikväll.
Något människor väntat på i evigheter.
Något som kan bli historiskt.
Så häftigt.
• • •
Efter Vegas mycket lättsamma träning i bunkern igår gjorde Wild Bill Karlsson en Uffe Bodin.
Han åt brysselkål.
Med sån aptit att han knappt kunder prata.
Det framgår i den i mitt tycke rätt underhållande videosnutten i den här artikeln från igår.
Han är en cool katt, Karlsson.
• • •
NHL försöker också hjälpa Capitals att svara någorlunda värdigt på den megaspektakulära inramning vi fick oss till livs i Vegas och ja, ambitionen är det inget fel, men jag vet inte hur de tänkt.
Istället för Glady’s Knight och Lil Jon ska duon Sting och Shaggy uppträda på gatan utanför och istället för boxningslegendaren Michael ”Let’s get ready to rumble” Buffer ska Pat Sajak från tv-showen ”Wheel of Fortune” stå för preludierna på isen.
Ursäkta mig, men Sting och Shaggy? Det är ju som att låta Hal Gill och första bästa zamboniförare bilda första backpar – och hur får man ”Wheel of Fortune”-temat att fungera?
• • •
Biffens namn i kvällens game winning-pool:
Chandler Stephenson.
Hm, mja…men låt oss göra som Tommie gjorde när han drog Brooks Orpik i onsdags och slå fast att yes, Stephenson kommer avgöra game 3!
• • •
Det är inte för inte som den brysselkålstuggande Wild Bill talar om att det är Knights mot världen ikväll igen.

De har pumpat så mycket matnyttig näring ur den attityden hela denna öppningssäsong , och framförallt i slutspelet, att de naturligtvis ska tvåla in sig i den nu.
Det är framförallt på bortaplan, när de som Wille säger bara kopplat bort allt annat och fokuserat helt på hockey, de svingat sina svärd med störst kraft.
Så bli förvarnade, Caps-fans.
De vet hur man gör när hela världen
• • •
Det var väl det jag visste.
Lönta Lindquist är egentligen vampyr och går inte att fånga på bild – ens när han sitter i barer i Washington och skrockar med Sebbe från Svenska Fans.

• • •
Kuznetsov var med på förmiddagsskejten idag också och sa själv efteråt att om det bara var upp till honom vore frågan inte ens uppe till diskussion.
– Jag skulle spela med brutet ben om det var så. Men det är inte jag som bestämmer, hette det.
Nej, det är Trotzen och hans medarbetare som bestämmer – och de säger att det är game time-beslut på den ryske förstecentern.
Men var så säker:
Kuze spelart.
Det är bara för att hålla Gallant på halster de inte ger något besked redan på förhand.
• • •
Dagens bästa nyhet:
Bloggens äldsta och arguably mest legendariske sidekick kommer till Vegas för Game 5 – och har ackreditering.
Javisst – Eken!
Då blir two-step och good times in i gryningen!
• • •
Burra Burracuda har varit hittills hetaste svensken i den här finalen och det är bara att hoppas att han själv inser hur bra han är just nu.

Den unge skåningen har ju länge haft problem med självförtroendet och grävt ner sig alldeles för djupt när det tagit emot och därmed hamnat i den onda spiralen.
Men nu har han, som Brysselkål-Uffe på Hockeysverige rapporterat utförligt om, tagit hjälp av Andy Svärd – samma mentala coach som hjälpte Jesper Bratt inför rookie-säsongen med New Jersey.
Så ja, han borde veta att det bara är att fortsätta på samma sätt nu.
• • •
Det slår mig plötsligt att det ikväll är exakt tio år sedan Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguins utkämpade den kanske bästa hockeymatch jag någonsin sett i gamla The Joe.
Det var Game 5 i Stanley Cup-finalen 2008 och Wings kunde avgöra inför sina vilda hemmafans och de hade händerna på bucklan men 9.57 in i tredje övertidsperioden avgjorde Petr Sykora för pingvinerna.
Inte det resultat vi i det blågula mediauppbådet hade hoppats på, vi ville ju skriva om Lidas och Zätas och Homers och de övriga Motown-svenskarnas segerfest på hemmaplan, men ändå – det var en helt oförglömlig kväll, så het att Maria från Sundsvalls Tidning svimmade på pressläktaren.
Jag ser hemskt gärna en repris här ikväll…
• • •
Kvällens final-outfit är äventyrlig.
Den består av svarta byxor, ljusblå skjorta, marinblå kavaj – och så en svartgrå slips som så kallad prick över den sizzling enchiladan.
Man måste liva upp det lite ibland.
• • •
Sting…
• • •
Apropå Eken har han, som den Bäckis-älskande Gävle-bo han är, suttit med här i betongbunkern under ett otal av de stora matcherna här genom åren och vi pratar ofta om hur det var den gången mot Rangers när vi satt bredvid varandra och den ene ändå omöjligen kunde höra vad den andra sa; vi såg bara att läpparna rörde sig.
Det var med andra ord lite livat i ladan – och det kan lär det jävlar i mig bli ikväll också.
Det är inte bara Ovies första final på hemmaplan (även om det nu är den allra viktigaste faktorn). Det är också lagets första framträdanden här sedan de vann Game 7 mot Tampa och blev klara för final.
Och så är det, icke att förglömma, Saturday Night i The Nation’s Capital.
Trumhinnorna, tack för allt, det här kan vara sista gången ni kommer till användning…
• • •
Gissa vem som även i år fått det ärorika uppdraget att rösta om hockeyns allra finaste individuella pris?
Oh yes box mama – yours truly Biff!
• • •
Golden Knights har inte underkastat sig samma restriktioner under sin vistelse i Washington som Caps gjorde under sin i Vegas.
– Nej, några killar har varit ute och promenerat. Det kan man ju ändå göra, säger Pierre-Edoard Bellemare.
Ja, här är frestelserna betydligt färre och oskyldigare än de som hotar hockeylag som bor på Strippen.
• • •
Även här i Washington har NHL sett till att Papa Biffen sitter i the main press box.
Lyckan är jämförlig med den James Stewart känner i slutet av ”It’s a Wonderful Life”.
Intill mig har jag åter Expressen, men det är Hyresgäst-Johan som kommit ner från New York för de här två matcherna.
Även han kommer ursprungligen från Borlänge – mytomspunna Skräddarbacken, för att vara mer exakt – och jag tror vi kan slå fast att vi skriver historia tillsammans.
Aldrig tidigare har två tunhukar suttit tillsammans på en nordamerikansk pressläktare och tittat på Stanley Cup-final.
• • •
Ha ha, det är sån tändning i hallen att de som hunnit komma ställer sig upp och jublar när Braden Holtby en timme före matchstart kliver ut i båset för sina uppladdningsövningar.
• • •
Man kommer aldrig undan. Jag tar under eftermiddagen en liten nap – och när jag vaknar och tittar ut genom hotellrumsfönstret pågår det här nedanför.

Tur jag är så måttlig, annars hade jag nog befarat att jag fått delirium…
• • •
Den kallas redan The Save – nämnde Holtbys oerhörda räddning i T-Dojan i onsdags.
Men somliga – ja, i alla fall Ondskan Ekeliw och Larry Brooks – protesterar mot beskrivningen att den skulle vara historiens mest fantastiska finalräddning.
Brooksie listar fyra i sin Slapshot-spalt som han anser vara mer oförglömliga, särskilt som de kom i betydligt mer avgörande lägen.
Ken Drydens på Joe Pappin 1971, Nikolai Khabibulins på Jordan Leopold 2004, Marc-Andre Fleurys på Lidas 2009 och Cam Wards på Fernando Pisani 2006.
Några invändningar från läsekretsen?
• • •
De är inte tillnärmelsevis lika många som Caps-fansen i T-Dojan, men faktiskt – en liten bunt riddarsupportrar har tagit sig över kontinenten och står och trängs nere vid gästernas bås innan värmningen
• • •
Nu kommer Skräddarbacken-Johan och förstör min story och berättar att vi minsann satt ihop även i United Center i Chicago 2010, så här skrivs ingen historia.
Mja, men då satt vi i den sunkiga auxillery-boxen på ena kortsidan.
Nu är vi de första tunhukarna tillsammans i en riktig pressbox på en Stanley Cup-final!
Sant, erkänner Johan och går helt storsint och hämtar en kaffe åt sin fellow borlängebor.
• • •
Jisses, av vad jag kan se på bilderna på tv-skärmarna framför oss är det lika mycket folk på gatorna i Chinatown ikväll som det var i Nashville för ett år sedan.
Something’s going on in The District..
• • •
Ikväll gör Christian Djoos sitt första Stanley Cup-mål.
• • •
Och William Karlsson gör sitt andra finalmål.
• • •
Jag trodde aldrig det skulle hända, men jodå.
Ett löfte är på väg att uppfyllas och Washington Capitals ska nu spela Stanley Cup-final i Betongbunkern.
Det kommer bli något vi aldrig glömmer.
Enjoy, mina vänner!

Bara en kort uppdatering från en off-day på Stanley Cup-touren.

Nu har bloggen den här hotellrumsutsikten.

Då ska ni veta var jag är – och det vet ni ju även om ni inte är bevandrade i USA:s mes kända monument.
Yes indeed – Washington DC.
Här är det hett, fuktigt och otroligt uppspelt inför den första finalmatchen i stan på 20 år.
Nu vet ni det.
• • •
En sak till:
Evgeni Kuznetsov deltar i Caps träning i Kettler Iceplex under fredagsförmiddagen och ser ut precis som vanligt.
Han pratar inte med media efteråt, men jag känner mig tämligen övertygad:
Förstecentern spelar imorrn.
• • •
Ytterligare en sak:
Det luktar illa i korridoren utanför det parodiskt trånga bortarummet i Betongbunkern efter Knights fredagsträning för där har de dukat upp med brysselkål.
Alla rynkar på näsan utom Uffe B från Smedjebacken.
– Brysselkål är ju det godaste som finns, proklamerar han.
Sedan får han göra den här universella men-jag-tycker-faktiskt-det-gesten för alla buar åt honom.

Bryssel-Uffe lyder namnet fortsättningsvis.
• • •
Nu ska jag på bättre middag – och inte äta brysselkål, det kan jag lova.
Sådär en halvtimme innan puckdrop i Bunkern i morrn kommer det traditionsenligt intro här.
Hörs då, hockeyfreaks!

VEGAS – WASHINGTON 2-3 (Period 2)
• • •
Tror ni Caps-spelarna var nervösa under riddarnas push i tredje?
Då skulle ni sett finske Tommi.
Han hade alltså Brooks Orpik som matchvinnare i lotteriet och skulle få 720 friska dollar om resultatet från andra stod sig.
När Vegas fick spela fem-mot-tre höll han på att börja gråta – och när Alex Tuch inte gjorde mål med två minuter kvar stannade hans blåvita hjärta.
Men det höll.
Han fick sina 720 bucks.
Tack vare Brooks Orpik.
Årets story, ju.
• • •
Så här såg det ut i min twitter-feed en halvminut efter Holtbys sanslösa räddning på Tuch-skottet.

Funny.
Men de har rätt.
Det är utan tvekan den svettigaste räddning jag sett – i alla fall i en så makalöst stor match.
• • •
Gör man inte mål när man får spela fem mot tre vinner man inte finaler.

Det är ytterligare en gammal förnumstig käpphäst Daniel Alfredsson planterade i mitt hjärta redan under finalen 2007 och riktigheten i den tesen bekräftades ju ånyo i natt.
Men fan så lysande Capitals kill var där.
• • •
Vi får som väntat inga besked om hur illa det är med Kuznetsov, men jag törs nästan svära på att han inte spelar i Game 3.
Fast då gör ju Lars Eller bara som han gjorde när Bäckis var borta och blir helt plötsligt Anze Kopitar.
Han var helt enastående ikväll, den gode Rödovre-sonen som kan bli förste dansk i historien att lyfta bucklan.
• • •
– Vi är ett mycket bättre hockeylag än visade ikväll, säger riddare Schmidt.
Vi vet, Nate.
Det är därför vi ser fram emot fortsättningen med sådan spänning.
• • •
Jaha, då lämnar vi Vegas i några dagar – för att återvända kommande tisdag.
Däremellan befinner vi oss i Washington och jävlar vad jag ser fram emot att få se finalhockey i Betongbunkern.
Tills vi hörs därifrån får ni några Sin City-bilder att titta på.

Slut, Caps vinner med 3-2 och utjämnar.
Mer om någon timme eller så.

VEGAS – WASHINGTON 2-3 (Period 2)
• • •
Det går aldrig att räkna ut vad som ska hända i den här duellen.
Nu känns det som att Caps tagit över helt, för de gör två mål utan att Knights lyckas få till samma snabba replik som vanligt och ett fjärde mål hänger i luften länge och väl.
Då hade föreställningen definitivt varit över,.
Men istället sveper Shea Theodore in en reducering när Timothy Leif tar en väldigt obegåvad utvisning och nu har vi en satan så spännande slutperiod att se fram emot.
• • •
Alexander Michajlovitj Ovetjkin, 32, från Moskva har klivit in i Stanley Cup-finalen 2018.
Och han gör det enligt The Great Eight Mall 1A.
Alla vet vad som ska hända, men ingen kan göra någonting åt det och redan när han, efter patenterat klapp-klapp från Bäckis och Eller, får pucken där på kontoret i vänstra tekningscirkeln är det kört för Flower.
• • •
Riddarna är lite off under stora delar av mittperren.
Eller kalla, för att värdstaden till ära tillämpa lite gambling-terminologi.
Knottsvärmen i förstakedjan virvlar inte lika hungrigt längre, forecheckingen har inte samma intensitet som vanligt och de tar en del dumma utvisningar.
Det korrigerar de till tredje – eller så är Game 2 förlorad.
• • •
Brooks Orpik har alltså inte gjort ett mål sedan 26 februari 2016.
Well, det gäller att spara krutet till rätt tillfällen.
• • • 
Nä, fan och fuck – Kuznetsov kommer inte ut till mittperioden.
Då är det nåt som gått sönder.
Risken finns nu att Caps får klara sig utan sin förstecenter resten av finalen – och den som ersätter, kallad Bäckis, HAR redan en pajad hand.
Mycket nedslående.
• • •
Får för mig att Eller är den förste dansk som gjort mål i en Stanley Cup-final.
Men icke.
Jannik Hansen gjorde tröstmålet för gästerna när Bruins körde över Canucks med 8-1 (!) i Game 3 i finalen 2011.
Så det händer ju nästan hvergang!
• • •
Ju mer jag tänker på McNabbs tackling, desto mer håller jag med Taddson.
Den var ful och onödig.
Om det varit Wilson – vilket jävla liv det blivit.
• • •
Min vän Tommie suckade djupt när han drog Orpik i game winning-lotteriet.
Men just nu är den ”lotten” värd 720 dollar.
He he.
• • •
En period med potential att avgöra hela serien kommer här.
Håll i hatten.

VEGAS – WASHINGTON 1-1 (Period 1)
• • •
Njadu.
Jag vet inte, det där med att det skulle bli mer tillknäppt…
Bägge kombattanterna har för del knutit åt defensiven, men offensivt kör de fortfarande som raggare som fått höra att trafikpolisen gått i strejk.
Någon schackpjäs är det ingalunda vi sitter och studerar.
Och inga klagomål passerar mina läppar – eller fingerspetsar.
Det går inte att ha roligare än så här.
• • •
Burra fortsätter hugga som en, ja, barracuda.
Det är ju han som lägger grunden till kvitteringen genom att, fallande, få fram pucken till Kempny – och han slår finalens macka till danske Lars.
Bra.
Det behövde matchen, det behövde serien.
• • •
Dra mig i boxarnäsan, det ser inte bra ut när Orlov ska ta ner pucken med handen och missar så att The Real Deal Neal får god tid på sig ensam med Holtbyarn och när just han får det, så…well.
Boom boom!
• • • 
Är en till ovärderlig Washington-hand fördärvad nu?
Det känns direkt obehagligt när Kuznetsov, förstecentern no less, svårt grimaserande försvinner ut i omklädningsrummet efter McNabbs ovårdade tackling.
Fan vad bedrövligt det vore om han inte kan spela.
• • •
De hottar upp det uber-cheesy riddarspelsintrot med – wait for it:
En livs levande stråkorkester i Knights-jerseys upp i ”slottet” på ena kortsidan.

Sedan dyker Imagine Dragons upp i zamboni-entrén och drar en våldsamt bejublad version av sin brottarhit vad-den-nu-heter.
Oh yes, baby – vi är i The Entertainment Capital of The World.
• • •
Efter nationalsång sveper fyra jaktplan från Nellis Air Force Base – Will Smiths hemmabas i ”Independence Day”! – förbi ovan Strippen också.
Coolt ändå.
• • •
Jag är inget fan, men som flera stycken påpekar borde väl även the locals heroes i The Killers göra en Imagine Dragons och komma till T-Dojan och hjälpa till att driva upp stämningen mot ännu högre höjder.
Men de kanske hatar hockey, vem vet.
• • •
Övertid, snälla hockeygud.
Jag vill ha.
Det är förvisso resdag imorrn, men matchfan började 17.00 lokal tid och mitt flyg går inte förrän vid halv ett nånting – så bring it on.
• • •
Ibland jublar Vegas åt Flower även när han gör de mest basala ingripanden.
Han har kanske samlat ihop till det.
• • •
Coming up:
Kaffe för Biffen.