Do or Die, del 3

TAMPA – WASHINGTON 0-3 (Period 2)
• • •
Ladies and gentlemen, det påstådda choke-laget Washington Capitals har tremålsledning och är en period från Stanley Cup-finalen.
Det går att känna hur marken börjat skaka i nationens huvudstad…
• • •
Ja, Burra sa ju det i morse.
Han älskar den här situationen och vill vara den som gör de stora, avgörande målen – och visst, när skåningen får sin första giftiga chans hugger han som…just det, en barracuda!
Sen gör han om det en gång till.
Nu håller han fan på att bli historisk DC-hjälte.
• • •
Tampa ser just nu ut som väldigt många andra lag sett ut på hemmaplan i avgörande matcher i årets slutspel.
De trampar på, radar desperat upp giftiga chanser – men kan inte grädda cannoli.
Och istället tittar ett behärskat, smart och lugnt bortalag upp och gör fullständigt demoraliserande mål vid rätt/fel tillfällen.
Det är årets melodi.
• • • 
Men Daniel Girardi, det som händer vid 0-2-målet får bara inte hända.
Inte nu.
Inte i en Game 7.
Inte när allt står på spel.
Ja, det är en lite tjaskig situation när pucken kommer singlande genom luften, men något bättre än det där softa Mister Bean-ingripandet ska man kunna kräva.
• • •
Hur nära kan det bli utan att bli, undrar Vittore Hedman när han har föser in bakom Holtby och Gårde inte lyckas få dit klubbspetsen.
Vi får hoppas att det inte är sekvensen han får och tänka på hela sommaren, det vore för grymt.
• • •
Killorn visar rena Göran Arnberg-takterna när han utan klubba får ut pucken ur egen zon med bara fötterna – hårt uppvaktad, dessutom.
• • •
Nog är det lite konstigt att Baguetten inte ens får två minuter när han tar fart och tacklar Orpik i ryggen – mot kortplanket.
Tänk, domare McCauley som ska vara så bra och stabil.
• • •
Om det hjälper Tampa att gå till final har Ekeliw inga som helst problem med att smeta blått läppstift över truten .
”Kan nog lova betydligt värre saker om de skulle bidra till seger”, skriver han till och med.
Hm.
Undrar vad han menar med det?
• • •
John J, i förmiddags att jag och skrockade med gamle Doc.
Jag berättade om strejksituationen i Vegas och tro på fan, han sa det då också:
– My goodness!
• • •
Men nu har ju Tampa inget annat val än att tömma bränsletankarna och bara ösa, ösa, ösa.
Det bör bli nåt att se.

Do or Die, del 2

TAMPA – WASHINGTON 0-1 (Period 1)
• • •
Two tribes have gone to war.
Det är ingenting mindre än det som pågår i den svavelosande Amalie-ladan just.
Krig.
Alla tyglar har släppt, varenda fotsoldat på isen spränger sig till det yttersta i varje byte och känslorna svallar värre än i Poltava på 1700-talet.
Otroligt att få sitta och titta på.
Otroligt, säger jag.
• • •
Holy hell – Ovetjkin!
Så inleder man den viktigaste matchen i sitt liv.
Redan första gången han rör pucken smackar han alltså in en bomb som hade skrämt slag på Special Operations-nissarna som höll på och simulerade världskrig i kvarteret intill i eftermiddags.
Sicket statement.
• • •
Något som är konstigt med Tampa – och varit hela vintern – är att de så ofta har svårt att komma upp på högsta-nivån.
Den är ju egentligen hög som Mount Everests topp, men de klättrar mystiskt nog bara dit varannan, var tredje match.
Nu börjar stigningen efter sju-åtta minuter, men i början står de kvar vcid base camp och bara tittar när Caps, utan syrgastuber, stormar upp över isfallet.
Hur kan det hända en sån här gång?
• • •
Uttrycket ”keep your shirt on” ska sällan tolkas bokstavligt, men när Coburn i ett eldfängt scrum sliter av Kuznetsovs jersey är det nästan så domarna får framföra den uppmaningen mer ordagrant.
• • •
Ja, under andra halvan av inledningsperren eldar Bolts med gas – så det ryker om det.
Men precis som i förrgår passar de för mycket och skjuter för lite.
Så länge de gör det kan Caps ägna sig åt det här tålmodiga bortaspelet utan att oroa sig nämnvärt.
• • •
Drog JT miller i GWG-lotteriet.
Inte så dumt.
Kunde Reilly Smith så kan han.
• • •
Men dom här klapprorna…vem i organisationen är det som fått för sig att såna är bra?
De tar the edge av den närmast desperat vilda och högljudda atmosfären i ladan.
• • •
Devante-Smith blir sänkt med ett regelrätt nackskott.
Hoppas det är ok med honom, såg inte kul ut alls.
• • •
Ha ha, HEK – mer om frugan! Hon fäller ju odödliga kommentarer.
• • •
Sonya Bryson – den eminenta nationalsångsvokalisten här i byn – har kvällen till ära målat läpparna med blått läppstift.
Det borde Ekeliw göra också – sångare som även han är, ju!
• • •
Wilson är lite arg…
Ojvoj.
• • • 
Nu är min innerliga förhoppning att de som brukligt dukat upp kubanska mackor i den lilla pressloungen.
Näring behövs efter denna urladdning.

Do or Die

Egentligen ville jag åka hem.
Det hade varit så mycket smidigare och mer bekvämt att flyga till New York, slå på tv:n och breda ut denna sorglustiga stofthydda i korresoffan.
Men nä.
Game 7 accepterar inga ursäkter
Game 7 struntar i bökig logistik, utmattning och tillfällig brist på geist.
Game 7 kräver obligatorisk närvaro – no matter what.
I synnerhet när Game 7 bestämt sig för att avgöra en konferensfinal och skicka ett kokhett lag direkt the promised land och ett annat in i den eviga grämelsens sommar.
Så bloggen tog sig till Tampa – trots att det egentligen inte gick; skruvade ner sig i ett Southwest Airlines-säte trängre än en genomsnittlig bilbarnstol, satt med näsan tryckt mot sätet framför i fyra och en halv timme, landade 01.30, tog in på ett sunkmotell i Busch Gardens, sov fem timmar, flyttade i arla morgonstunden in till stan för att hinna med morning skate – och här är vi nu, i en Amalie Arena som håller andan inför något av det största som någonsin hänt i denna just nu växthusfuktiga Florida-metropol.
Värt det – lätt.
Värt träsmak i ändalykten, spillt vin i knäet på med passageraren intill, kackerlackor på motellrumsgolvet, ögonblock som hänger som hip-hoparnas byxrövar och kreditkortsreumatism.
Värt allt.
För det här känns verkligen som ett av den moderna NHL-erans mest betydande largfer-than-life-draman.
I potten ligger en plats i den historiska Stanley Cup-finalen mot Vegas Golden Knights – och om den potten slåss inte blott två fenomenala hockeylag. Bägge laguppställningarna är späckade av karaktärer på date med sitt öde – det som avgör och bestämmer vilka de är och hur deras testamente kommer se ut.
I Tampa Bay Lightning vill de som var med då, och det är de flesta, positionera sig för den revansch de drömt om varje dag sedan finalförlusten mot Chicago 2015, och dessutom fullfölja det bästa grundserieframträdandet i klubbens historia och visa att de ÄR dom som är bäst just nu. Och i Washington har ett helt koppel gamla trotjänare och levande legender, men framförallt Alex Ovetjkin och Nicklas Bäckström, en unik chans att radera minnet av alla motgångar och floppar och definiera om sin ”legacy”.
Och dom säger det själva, den ene efter den andre:
– Det här är den största match vi någonsin spelat
Ja.
Nu ska vi se den.
Live.
Inget vi orerat om i den här bloggen sedan finalen för ett år sedan har varit lika brännande hett och dramatiskt.
Ta ett djupt andetag.
Game 7 är här.
• • •
Jo, faktiskt, jag lyckades spilla ett glas rödvin i famnen på snubben i sätet intill under kvällsflighten från Vegas igår.
Southwest tar ju ha betalt för sådana förlustelser och samtidigt som flygvärdinnan sträckte fram plastmuggen höll jag på och krånglade med Amex-kortet och – katastrof.
Känslan i det ögonblicket…åh, döden skulle komma som en befriare.
Jag dämpade ångesten genom att räcka över en hemlig summa dollar till kemtvätten – och tanken på att det var ännu värre för en berömd tv-kommentator med ljudvolymen hos en Boeing som varvar upp på startbanan när han på en Lufthansa-flight råkade hälla ut innehållet i en dosa lössnus i huvudet på en flintskallig tysk pensionär.
• • •
Bäckis får förstås behandling för sin pajade hand efter Washingtons uppsluppna morning skate och kommer ut till papa Biff och DN-Sven först sedan resten av mediasvärmen försvunnit.
Man kunde tro att han skulle vara lite spänd i det läget. Sammanbiten. Inne i bubblan.
Han har som sagt inte så lite on the line. Snarare mer än någonsin tidigare.
Men Oden-snusets Valbo-apostel är hur ledig och avslappnad som helst. Skämtar och skrockar och fingrar glatt i ett slutspelsskägg som inte direkt håller Victor Hedman-klass (”nä, men bara jag ser bättre ut än Burra är jag nöjd!)
The Bäckmesiter har, helt enkelt, inte kommit så här långt för att förstöra upplevelsen med nervositet.
Han vill njuta.
– Absolut. Vi vet att vi måste spela vårt livs hockey ikväll, men det är ju det man vill vara med om. Det är för det här man börjar med hockey. Jag tycker bara det ska bli fruktansvärt kul, gör han klart.
That’s the spirit mitt i allt allvar.
• • •
Är det inte sjörövare så är det stridspittar…
De verkligt stora NHL-evenemangen i Tampa krockar alltid med något annat stort
Under All Star-helgen i vintras hade vi jättelika piratfestivalen Gasparillo på samma gång, för något år sedan var det vampyrkarneval samtidigt som Bolts spelade final och nu har vi SOFIC – Special Operations Forces Industry Conference.
Det är därför det varit så svårt att få tag i anständiga hotellrum i trakten senaste dygnet. De är upptagna av gravallvarliga Steven Seagal-kopior på plats för att förkovra sig i nya vapensystem, närstridsstrategier och spännande teorier om hur olämpliga statschefer lämpligast avsätts.
Leker krig gör de också, pojkarna.
Precis som receptionisten förvarnade om när jag checkade in i morse – ”Bli inte rädd, det är inte på allvar, de bara simulerar ett gisslandrama” – brakar det under tidiga eftermiddagen loss med dånande kulsprutesalvor, helikoptrar och vrålande truppstyrkor bortåt Tikibaren till.
Men skrämmande?
Nä, jag ska se ett ännu våldsammare fältslag till kvällen…
• • •
Den lokala pressen på Victor Hedman skojar man inte bort.
Under rubriken ”Tampa Bay’s Game 7 Mr. Essential” skriver Tampa Bay Times-krönikören Tom Jones (it’s not unusual to be loved by anyone, eh? Well, det är för för krönikörer…) kort och gott att det hänger på Vigge ikväll.
”If Hedman has a great Game 7, there’s a good chance the Lightning will win. If he has a bad Game 7, the Lightning likely will lose”, heter det.
Ojvoj.
Men även Heden med Skeden verkar påfallande lugn och avstressad efter hemmalagets skate.
– Ja, nu behöver man ju inte tänka så mycket, stånkar han medan han baxar av sig en svettig T-shirt och blottar en bröstkorg så hårig att man osökt börjar tänka på de vidsträckta granskogarna hemma i Ångermanland.
– Det är Game 7. Det är bara att gå ut och ge allt och spela så bra som det nånsin går. Jag älskar det.
Huruvida de där obekymrade uttalandena, hans och Bäckis, bara är besvärjelser är oklart, det låter inte så och det känns inte så och det räcker för att åtminstone jag ska bli imponerad.
Jag skulle ligga i fosterställning på golvet om någon var dum nog att lägga så stort ansvar på mig.
• • •
Ni behöver inte vara alltför knäckta om ni gissade fel på några frågor i dagens Quiz.
Det gjorde jag också, nämligen – och då är det jag som skrivit frågorna!
Men det är så länge sedan jag skickad dem till Quiz-designer Paulsson att jag hade glömt vad San Joses förste coach hette.
Morsning korsning.
• • •
Att Capitals verkligen har en sorglös morning skate blir om inte annat tydligt när Coach Trotz är den som, på klockslaget 11.33, får göra det förment explosiva solovarv som brakar igång träningen.
Det väcker viss munterhet i truppen, om man säger så.
– Well, flinar mannen utan hals när han en timme senare håller presskonferens, det var min tur och den här tiden på året måste alla vara all-in. Det var bara att åka. Mina skridskor har dock inte blivit slipade på hela säsongen så jag var lite orolig för överstegsåkningen. Sedan försökte jag göra en Ovetjkin och gick ner på ett knä och då höll det på att gilla…
• • •
Bad news for NHL indeed:
Igår, just som Bjurre Biff lämnade stan, röstade 50 000 medlemmar i Las Vegas legendariska fackklubbar Culinary Local 226 och Bartenders Local 165 ja till auktorisera en strejk.
Det betyder att facken när som helst efter 1 juni kan utlysa strejk och i så fall är det i praktiken lights out för alla stans hotell och casinon.
Och i så fall blir det i det närmaste omöjligt att genomföra finalerna i T-Mobile.
Hallå och aloha, vilken timing.Som
Now, eftersom jag i högsta grad varit med och finansierat de där casino-komplexen – bara det jag lämnat vid borden borde räcka till 20-procentiga lönehöjningar across the board! – tycker jag att jag borde ha en röst i förhandlingarna och mitt budskap lyder:
Pröjsa arbetarna vad de ska ha – och släpp sedan pucken!
• • •

Fast Tom Jones på Times her fel.

Det är inte Vigge som är Lightnings Mister Game 7.

Det är Strålle Strålman.
Han har under NHL-karriären, med Rangers och Bolts, uppträtt i åtta stycken tidigare.
Och vunnit sju av dem.
– Vilken som står ut mest i minnet? Det måste vara den mot Rangers 2015. Det var särskilt stort på ett personligt plan eftersom jag hade spelat med dem tidigare. Men också för att det var på Garden och jag visste hur svåra de är att slå i avgörande matcher där. När vi förlorade Game 6 här hemma tänkte jag att nä, fan, nu är det kört. Så den ligger mig varmt om hjärtat, berättar han.
Nu är frågan hur stor nytta den hårdrockande västgöten har av sin digra erfarenhet.
– Mja, säger han och tvinnar lite på getskägget, en del. Det finns där. Som en trygghet. Men man kan inte luta sig för mycket mot det heller. Det får inte bli för tryggt. Det handlar om att hitta balansen mellan hunger och erfarenhet.
Klok är han, Strålle.
• • •
Och medan de hotar med strejk i Vegas blickar Tampa oroligt mot Mexikanska Golfen.
Där har säsongens första tropiska storm börjat ta form och risken är stor att den kommer svepande hitåt i slutet av helgen.
Inte heller så lyckat, om nu Bolts vinner ikväll – för då inleds finalen här.
Man kan nästan få för sig att högre makter inte är nöjda de tänkbara finalparen 2018.
• • •
Ni vet hur vi här i bloggen brukar utgjuta oss om hur vissa spelare verkligen omfamnar Game 7-konceptet och inget hellre vill än att få avgöra i sudden – medan andra får Fjällbrynt i knäna, överväldigas av rädslan att bli den som ställer till det och åker och gömmer sig på isen.
Burra Burracuda tillhör definitivt den förra kategorin.
– Ja ja, självklart, säger han efter att ännu en gång ha avlossat några skämtsamma svordomar om att det alltid bildas så månghövdade mediascrums runt bänkgrannen Tom Wilson.
– Jag vill alltid att det ska hända något i varje byte och nu vill jag det ännu mer. Jag drömmer om att avgöra.
Och jo – det är den största match även den unge skåningen spelat.
– Så vill jag egentligen inte tänka, men jo. Det är ju det. Hittills.
Hittills, ja…
• • •
Idag blev det helt klart att Herr David Quinn från Boston College tar över som ny Rangers-coach.
Coolt.
Hoppas han håller roliga presskonferenser.
Och hoppas han vill ha Commendatore Grönborg som assisterande.
Det vore, tycker bloggen, en dröm.
• • •
Som coach Cooper säger på sin presskonferens under förmiddagen:
– När man är knatte och ser sina idoler spela och drömmer om framtiden…då tänker man inte ”Åh, jag vill avgöra Game 2 i slutspelet”. Det är det här det handlar om. Det är nu man har chansen att skriva historia.
Alla sprutar alltid ur sig bra citat innan Game 7.
• • •
Och samtidigt är det klart att Old School Lou Lamoriello övertar befälet Brooklyn.
Perfect fit.
Är det nånstans det funnits bossar med italienska efternamn är det i Brooklyn…
Men really: Är det nån som ska kunna få ordningen på sorgebarnet Islanders är det nog han, alla sina år – och hår! – på nacken till trots.
• • • 
Just som jag knutit den svartvita slipsen runt halsen och hängt på mig den beiga vårkavajen – egentligen alldeles åt helvete för varm i Tampa i slutet av maj, men vad gör man inte för att vara fin på Game 7 – messar jag Ondskan i Örby.
”Nu lämnar jag hotellrummet. Nästa gång jag kliver in här vet jag vem Vegas möter i Stanley Cup-finalen.
– Mm, mäktigt, svarar han kort.
Det är allvar för honom nu.
Slut på skojet, slut på tramsandet.
Och så är det förstås för alla som har verkliga känslor investerade i kvällens vals.
Outhärdligt – och omistligt på samma gång.
Jag både gläds och lider med er, promise.
• • •
Det har sagts mig att Lars Eller pratar utmärkt svenska och visst, när jag denna förmiddag äntligen får chansen att språka lite med honom visar det sig att han knappt har någon accent alls.
Tycker om att spela med några filurer från grannlandet i norr gör han också.
– Jag hade inte så många svenska lagkamrater i Montreal, det var väl bara Douglas Murray ett år, så jag tycker det är väldigt skoj att ha Nicklas och Andre och Christian här. Vi har ett fint litet gäng och hänger mycket ihop.
Som alla andra ser den gode dansken också fram emot kvällens vulkanutbrott– med hetta.
– Jag minns så oerhört tydligt när Danny Briere gjorde 3-1 i Game 7 i Boston 2014. Det är såna ögonblick som stannar kvar, förklarar han.
Även då satt bloggen på pressläktaren.
Lars får se det som ett omen…
• • •
– Vi ses ikväll då!
Så ropar alla svenskarna efter bloggen och DN-Sven när vi sagt adjö efter morgonscrummet.
DET är definitivt en besvärjelse, för det betyder att det är dem vi ska komma och göra segerintervjuer med när allt är sagt och gjort.
Men sanningen är obönhörligen att några av dem kommer att sitta och stirra den långa sommaren i ögonen framåt sena Tampa-kvällen.
De tankarna slår de bort själva, men jag kan inte låta bli att tänka på hur ödesmättat det ändå är.
• • •
Vi har rätt gott om ryska kollegor med oss i pressboxen i afton och det är ju inte att undra på.
Hela den här serien har varit ryska inbördeskriget i modern tappning och nu når det i sanning sitt klimax.
På ena sidan Ovetjkin och Kuznetsov och Orlov – och på andra Kutjerov och keeper Vasilevskij och Sergatjev.
Nesravnennyy, som de skulle sagt i Moskva.
• • •
Det är vanvettigt hett och – som sagt – fuktigt i Tampa just nu.
Inte idealt för isen, om vi säger så.
Så tänk på om det någon hjälte slår obegripliga fladderpuckar eller snubblar på blålinjen.
• • •
”Nesravnennyy” betyder ”makalöst” på ryska – i alla fall enligt Google translate.
• • •
Yes sir, bloggen har plats i ordinarie pressboxen ikväll.
Det är inget annat än magi.
• • •
Ok, here we go.
Do or die.
Allt eller inget.
Himmel eller helvete.
Sanningens ögonblick monumentale.
Game 7, baby.

Sanningens ögonblick i DC, del 5 – The End

WASHINGTON – TAMPA 3-0 (Slut)
• • •
Game 7.
I en konferensfinal.
Med en biljett till hockeyvärldens absolut största happening i potten.
Det finns mycket lite som kan mäta sig med det som väntar i Tampa på onsdag.
För att ta till ett riktigt kraftuttryck:
Ojvoj.
• • •
Huruvida bloggen verkligen kommer vara på plats återstår att se, är jag rädd.
Det har snabbt visat sig att det just i morgon är extremt krångligt att ta sig från Vegas till Florida – och i Tampa pågår nåt skit för det finns inte ett sketet hotellrum att få tag i.
Men var försäkrad, jag jobbar på det.
• • •
Spelschemat för finalen är nu offentligt och mycket riktigt – oavsett vilka som spelar börjar den nästa måndag.
Här är hela upplägget.
Måndag 28 maj: Game 1
Onsdag 30 maj: Game 2
Lördag 2 juni: Game 3
Måndag 4 juni: Game 4
Torsdag 7 juni: Game 5
Söndag 10 juni: Game 6
Onsdag 13 juni: Game 7
Och ja, tyvärr – samtliga matcher kommer börja 02.00 svensk tid.
• • •
– Jag ser det som den största matchen jag någonsin spelat, säger Bäckis på telefon från hemstaden om onsdagens Game 7.
Så stora ord tar han sällan i bruk och därmed förstår ni vilken magnitud det som kommer nu verkligen har.
• • •
Boltarna hymlar inte.
– De spelade som om själva livet hängde på det. Vi spelade som om vi hade en chans till, suckar Ryan Callahan.
Just så.
• • •
Och vem vinner på onsdag?
Helt omöjligt att säga.
Väldigt många på isen kommer känna att det är mot just den matchen hela deras karriärer pekat, men framförallt kanske Alex Ovetjkin.

Jag skulle inte sova djupt om jag var Tampa-fan – och inte om jag var Washington-dito heller.
• • •
Imorrn har vi första spelfria dagen på nästan två veckor.
Blir konstigt.
Men jag får en okej chans att hitta the way to Tampa Bay. Eller the way to korresoffan.
Vi får se vad som händer.
Tills dess:
Fridens liljor.

Sanningens ögonblick i DC, del 3

WASHINGTON – TAMPA 1-0 (Period 2)
• • •
Via Charlotte eller Atlanta?

Det går inga direktflighter från Vegas till Game 7 Center i Florida så jag måste bestämma mig snart.
Nä, nu ska vi keep our shirts on här – det är inte klar ännu.
Men Caps tar verkligen över under andra halvan av den fantastiska mittperioden och lyckas till slut spräcka Vasys nolla och fortsätter de bara på samma sätt och inte börjar backa hem ska de verkligen kunna tvinga fram en klassiker om två dygn.
• • •
Ja, Bäckis må vara långtifrån hundraprocentigt återställd i sin tass, men han kan fortfarande slå passningar med precisionen hos en neurokirurg som petar i skadade ryggmärgar.
Heliga guds moder.
• • •
Finns det någon i kvällens Lightning-uppställning Ovetjkin inte mosat?
Han är en satans wrecking ball där ute i kväll.
• • •
Burra har en lysande chans att göra blågult avtryck i protokollet han också, men i det läget är Vasy king of the kings.
• • •
Apropå tacklingar blir Dan G bokstavligen sandwiched mellan Devante-Pelley och vem det nu var.
Det kommer kännas imorrn.
• • •
Om hockeygudarna varit lite snällare mot Kucherov i slutsekunderna hade det dock varit oavgjort nu – trots Caps övertag sista tio minuterna.
Och kan Lightning bara mana fram lite mer intensitet i tredje är det alltjämt fullt möjligt att de slår tillbaka och slipper spola isen i Amalie på onsdag.
Jag tror fortfarande vi får se det mest dramatiska OT-infernot på flera år.
Underbart, vore det!

Sanningens ögonblick i DC, del 2

WASHINGTON – TAMPA 0-0 (Period 1)
• • •
Nähä, ännu finns det ingen som helst indikation om var jag ska boka resa i morgon.
Inget har hänt som tiltat momentum i ena eller andra riktningen.
Men det är en bra match, tycker jag.
Bägge kombattanterna vill spela hockey och attackerar men är samtidigt noggranna, försiktiga och disciplinerade i defensiven.
Rafflande, inte sant?
• • •
Både Vasy och Holtby har insett att det är en fruktansvärt stor match de spelar.
De är ruskigt taggade bägge två. Det är så det lyser om dem.
• • •
Det är en fin liten grej den ene av vokalisterna i Betongbunkern blåser i, för rätt ton, precis innan de sjunger snabbaste nationalsången i ligan.
• • •
Bortsett från Orpiks och Millers femmor för slagsmålet har det inte utdömts några utvisningar heller – och man behöver inte vara insatt som en Tichonov för att räkna ut att det är en väldigt begåvad idé att hålla sig på mattan ikväll.
Det är slutspelets två mest väloljade powerplay-maskiner som går i clinch i östra konferensfinalen, ju.
• • •
Dan Girardi vet en del om hur man handskas med Ovetjkin, det kan ingen förneka.
• • •
Stekmiddag…Chall, där sa du nåt.
Längtar efter en sån.
• • • 
Vilka de gyllene riddarna hoppas få möta medan de sitter vid sina feta tv-apparater och kollar här i grannskapet kan man möjligen spekulera i, men jag gissar att det inte spelar särskilt mycket roll.
De vet att de kommer tvingas upp mot sin hittills tuffaste motståndare no matter what.

Däremot går det att ana att det hänger en önskan i den heta ökenluften om långa, utmattande maratonmatcher med evighetslånga förlängningar.
• • •
Det skulle vara skönt att komma hem en stund, det förnekar jag icke, men samtidigt – Game 7 i en konferensfinal…det är något av det mest episka man överhuvudtaget kan vara med om.
• • •
Övertid, ja…ikväll känns det verkligen som att det kan vara läge för det.
• • •
Sms:en som just nu går mellan Vegas och Örby handlar om att Brayden Coburn är Conn Smythe-kandidat.
Sån konstig humor har vi.
• • •
Klockan är bara 18.00 lokal tid, så det är lite tidigt för room service men jag känner mig lite sugen så jag tar nog och springer ner till och köper lite snacks nu…

Sanningens ögonblick i DC

De bröt förbannelsen, slog sin värsta rival och stormade äntligen vidare från andrarundan i Stanley Cup-slutspelet – ja.
Det kan ingen ta ifrån Washington Capitals. Den som som fortsätter hacka om att de alltid viker ner sig i skarpt läge har bara fel.
Men samtidigt:
Det var inte för att nå enkom konferensfinalen de kramade ur sig allt de hade och lite till mot pingvinerna. Så såg inte målsättningen ut.
Om de inte följer upp med en slutgiltig seger också mot Tampa, och får gå på hockeyns verkligt exklusiva bal på slottet, har det som hänt detta nya Caps denna totalt annorlunda vår varit om inte bortkastat så i alla betydligt mindre värdefullt än det ett tag kändes.
Vem minns de som blev utslagna i konferensfinalen?
Nobody.
Det är med andra ord ett moment of truth med exceptionell tyngd som väntar dem hemma i Betongbunkern ikväll.
Eller som Alex Ovetjkin himself helt frankt uttrycker det:
– Det här är den största matchen jag varit med om.
There you go.
Då spelar man sitt livs hockey, pressar sig till det allra yttersta och vägrar ge upp vad som än händer.
Och i så fall – om Ovie och Bäckis och Kuznetsov och Orlov och Oshie och allt vad de heter gör det – får vi en Game 7 i Amalie Arena på onsdag.
Om inte blir det redan ikväll klart att Tampa Bay Lightning får spela Stanley Cup-final mot Vegas Golden Knights.
• • •
Leaving Las Vegas never easy, eller hur det nu var Nicolas Cage sjöng i duett med R.E.M.
Eftersom jag först efter kvällens match vet var jag ska ta vägen härnäst är jag fortfarande kvar i Nevada-öknen och det är jag glad för, ty igår visade sig Lady Luck från sina allra mest charmanta sida.
Check this out.
TUSENBUCKS
Visst, det är coolare att stå vid borden och spela, men ibland sätter jag mig vid maskinerna också och då kan det gå så här.
Den pilen där uppe visar på vinstsumman – och det gäller dollar.
Mycket angenämt.
Men så befinner jag mig utanför stan också, på en resort långt från Strippen.
Det är på såna kasinos the locals, de som vet var man har bäst respektive sämst chanser att få en helkväll med Lady Luck, spenderar sina dollar.
Skippa Strippen.
Go local.
Så lyder mitt nya motto.

• • •
Det finns dock få motståndare som det, sett ur Washingtons perspektiv, är jävligare att ställas mot i den här situationen än det samtida Tampa Bay Lightning.
Som vanligt är det sant att den som blott vill sällan kan mäta sig med den som måste, men kärnan av spelare i Jon Coopers trupp har varit med så länge och gjort det här så många gånger att de villkoren inte nödvändigtvis betyder lika mycket som i vanliga fall.
De vet precis vad som krävs, hur man gör och varför det är så viktigt att dela ut det dödande slaget när chansen finns.
Vigge & co kommer definitivt gå for the kill – och ingen ska vara förvånad om de lyckas.
• • •
Min destination i morgon avgörs som sagt först när den här duellen är avgjord.
Om Washington vinner flyger jag till Tampa för Game 7. Om Tampa avgör åker jag istället hem till New York istället – och sätter mig och väntar på finalen.
Enligt vad jag hört börjar den om precis en vecka, måndag 28 maj. Antingen i Tampa, om Bolts vinner slaget om öst – eller i Vegas, om Alex Ovetjkin är kaptenen som till sist får lyfta Prince of Wales-trofén.
• • •
Burra Burracuda gör comeback direkt efter förra matchens petning.
Och han verkar satan så revanschsugen.
– Jag blev förbannad på mig själv över hur jag spelade i Game 4. Det kommer inte upprepas, lovar han med bestämdhetens malmklang i stämbanden.
• • •
Oh yes, lysande kupp av blåvita hjältarna Jacob De La Rose och Flipper Forsberg i Kungsan idag.
Överallt leksingar, är det inte så det brukar heta?
Men vi kan nog räkna med att moringen Ekholm redan börjat planera spektakulär hämnd…
• • •
Sedan konferensinledningen infördes i mitten av 70-talet är det bara två lag som kommit tillbaka från 0-2-underläge i konferensfinalen och gått vidare.
Lightning avser att bli det tredje, men de har – och här har gårdagens förlorare en del att lära – enorm respekt för sina motståndare.
– Vi vet att det här blir svåraste matchen på hela säsongen. De kommer ge allt och är vi inte redo för det har vi inte chans. Men vi ska göra vad vi kan, säger Heden med Skeden.
• • •
Jag håller mig som sagt en bit utanför stan så jag var inte särskilt delaktig själv, men Vegas fick glädjefnatt efter riddarnas seger i Winnipeg igår och firade som bara den här staden kan fira – och idag är det så mycket Golden Knights i lokaltidningen Review-Journal att Sportbladets satsning inför Fotbolls-VM bleknar (nä, nu överdriver jag en smula men ändå…).

Den har jag läst och gillat i över 20 år och att se den go bananas över hockey är i sanning häpnadsväckande.
• • •
Matt Niskanen tar på sig Capitals förlust i lördags.
Helt.
– Samtliga deras tre mål var mitt fel, säger han.
Inte hundraprocentigt sant, men det är fint att se en veteran skydda sina yngre kollegor på det sättet.
• • •
Han kallas ju Ondskan, så det var kanske inte att så konstigt att jag i natt drömde att Ekeliw hade bildat ett huligangäng till Lightnings ära och höll på och brände ner kända byggnader i huvudstaden – inklusive Capitolium – inför Game 6.
Han skulle nog bra gärna vilja också, men törs inte så han går just nu bara omkring och skriker ”Tampa Boy, oj oj oj”.
• • •
De har inte NBC:s sportkanal på tv:n här på den stillsamma resorten här på North Rampart, så jag får följa aftonens dans på stream från Hulu.
Ska väl gå det med, men ha lite tålamod om jag verkar lite långsammare i vändningarna än vanligt.
• • •
Bäckis kommer göra mål ikväll.
Kom ihåg…
• • •
Det bästa med att VM tagit slut är att Lönta Lindqvist kommer tillbaka till rätt sida Atlanten för att ”göra” finalen med oss andra.
Stanley Cup är inte riktigt Stanley Cup utan Hörnetts egen Cosmo Kramer.
Däremot hör jag ryktesvägen att Viasat inte kommer skicka hit Holmgren och Påsen Södergren.
De ska kommentera från studio hemma i Stockholm.
Hallå, Per Nunstedt & co – vad är det för larv? Det blir ju inte ALLS samma sak för era tittare. Gör om, gör rätt – skicka hit the glimmer twins!
• • •
Det känns inte som att första målet varit lika viktigt i den här serien som i den som tog slut igår, men det saknar inte betydelse och framförallt gör Holtby och hans kompisar klokt i att inte släppa in några cannolis efter en halvminut.
• • •
Bucklan kommer till Sverige i sommar också, det vet vi sedan en tid tillbaka.
Frågan är exakt var.
Det kan bli Märsta och Skellefteå, Tibro och Ö-vik eller Gävle och Malmö.
Vad tror folket?
• • •
Plötsligt fick jag Yahoo istället för Google som automatisk sökmotor.
Ni som är tekniska, hur ändrar jag det?
• • •
OK, moment of truth i Washington.
Det kan bli en kväll vi aldrig glömmer.

Dagen när det omöjliga kan hända, del 5 – The End

WINNIPEG – VEGAS 1-2 (Slut)
• • •
Det är 13 år sedan jag började följa NHL här borta och under den tiden har det hunnit hända mycket fantastiskt, sensationellt och oförglömligt.
Men inget – absolut inget – har varit tillnärmelsevis lika sanslöst som det just hände.
Fast det säger sig självt.
Att expansionslaget Vegas Golden Knights tar sig till Stanley Cup-final under sin premiärsäsong i världens bästa hockeyliga är den största skrällen i hela den nordamerikanska idrottshistorien.
Skulle under inga omständigheter kunna hända.
Hände ändå.
Vi kommer aldrig få uppleva något liknande under vår livstid, gissar jag.
Och ja, tråkmånsarna klagar och gnäller och ser riddarnas obegripliga framgångar som bevis på både det ena och det andra.
En massa okunnigt skitprat – som jag just skrev en krönika om och jag tror den finns ute på sportbladet.se nu
• • •
Och samtidigt vann alltså Tre Kronor VM-guld – igen.
Jag erkänner, jag blev snudd på tårögd när de bildade euforisk blågul jubelhög runt Anders Nilsson efter sista straffen.
Det är så många av de där gossarna jag unnar att få vara med om detta – Youngblood Adam Larsson kanske mest av alla efter det han tvingades gå igenom i vintras.
Så:
Ett rungande hurra från finalstaden Vegas!
• • • 
Deryk Engelland vet inte om han ska ta i Clarence Campbell-bucklan eller inte.
Då griper Marc-Andre Fleury in och och säger att jo, för fan!
Det är mycket historia i det ögonblicket. 2008 lät Crosby bli att ta i Prince Wales Trophy – östbucklan – och då förlorade Pittsburgh finalen mot Detroit. Sedan dess har kaptenen greppat tag i silvret varje gång pingvinerna vunnit en konferensfinal och därefter alltid segrat även i finalen – och Flower varje gång stått vid hans sida.
• • •
Jag måste berätta den här…en viss hästpolofantast i Tre Kronor började tydligen redan igår hota sina äldre landsmän i NHL-laget han tillhör med hån och kaxighet vid eventuellt guld i Köpenhamn.
Repliken kom snabbt;
– Snyggt. Nu har du bara OS-guld och Stanley Cup kvar…
Ha ha, fem plus!
Men vi är alla glada å hästpolofantastens vägnar, såklart.
Det här förtjänade han att få uppleva.
• • •
Finaler i T-Dojan…nä, jag kan inte ta in det.
Det kan inte vara sant.
Men det är det.
• • •
Ingen som såg dem vinna Game 7 i Nashville för exakt tio dagar sedan kunde tro något annat än att Jets skulle vinna även konferensfinalen.
Det rådde konsensus om den saken.
Men som de båda riddarna Gallant och Marchessault konstaterar efteråt slet de nog ut sig i serien mot Nashville och hade inte tillräckligt mycket energi kvar för de verkligt avgörande ögonblicken mot en motståndare som – återigen – visade sig vara otroligt mycket bättre än omvärlden ville fatta.
Stjärnorna på Manitoba-prärien kommer dock tillbaka, de har så mycket talang och en så bra coach och sådant djup att de lär utmana år efter år efter år det närmaste halvdecenniet.
Bara de byter attityd och inte, som Hällebucken, även efter fullbordat faktum står och idisslar om otur…
• • •
Jaha, det är fortfarande oklart hur mitt schema ser ut framöver. På tisdag flyger jag vidare – men var?
Antingen hem eller till Tampa för en episk Game 7.
Men imorrn plockar vi Game 6 i öst från tv:n, på traditionsenligt sätt.

Sida 571 av 1355