VEGAS – WINNIPEG 1-0 (Period 1)
• • •
Bright light city gonna set my soul
Gonna set my soul on fire…

Det är gambling Elvis syftar på i de inledande raderna av ”Viva Las Vegas!” men de skulle lika gärna kunna gälla hockeyfesten i T-dojan ikväll.
Sicken show.
Sicket tryck.
Sicket ramalama.
Tack för att jag får vara här, hockeygudar.
• • •
Det där med att Jets inte får göra första målet hade Knights uppenbarligen tagit till sig.
Blott 35 sekunder hinner gå – sen fintar Marchessault bort Hällebucken och lägger in 1-0.
Bra för matchen om inte annat, tror ju jag.
• • •
Han är fruktansvärt stark, Big Buf.
Folk flyger som bowlingklot bara de kommer åt honom.
One of a kind, that’s for sure.
• • •
Sen är det en rätt jämn match får man väl säga. Jets har sina sekvenser när de trycker på grymt, men varje gång riddarna kommer upp i offensiv zon ställer de till fruktansvärd oreda med sin speed, sin teknik och sin ettrighet.
Oj, vad mycket bättre de är än somliga fortfarande verkar vilja erkänna.
• • •
Svettigt avbräck för Vegas om The Real Deal Neal inte kan spela mer.
I gengäld tvingades getterna stryka Ehlers redan från start ikväll.
Vi är långt in i playoff nu, då får alla kriga sig genom tunga skador.
• • •
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra den makalösa stämningen i T-Dojan rättvisa.
Det är möjligt att decibeltalen i Bridgestone-ladan och MTS och Betongbunkern når högre nivåer, men det är mer action här. Mer Fest. Fler attacker på alla sinnen hela tiden.
Så här när det blir paus känns det som att en torktumlare äntligen stannat så man får lite ro…
• • •
Hällebucken slår till med en Hollywood-plock när Wild Bill laddar stora kanonen in powerplay.
Det är ju det som måste till.
• • •
˝Welcome to the impossible”, lyder temat Knights spinner konferensfinalen runt – och så eldar de på den lokala patriotismen med jumbotron-förstoringar av mindre lyckade uttalanden som gjorts av under året.
Som detta, signerat Drew Doughty:
– Det finns inte en chans att de kommer vara bättre än oss när säsongen är över.
Oops.
Men jag ska inte säga nåt, jag ska bara var glad åt att de inte har tillgång till den här bloggen
• • •
Själva inro-showen på isen?
Very Vegas.
Som en cheesy men högteknologisk Cirque du soleil-show.
• • •
Att det blåser förbi tre fighter jets – från Area 51, månne? —över casino-taken precis efter nationalsångerna vet jag inte om de tänkt igen om så utförligt.
Det är ju, ehum, Jets de möter
• • •
Sunny Jim, tänkbart scenario. För unga gossar från Rochester – som Trouba råkar vara – kan the bright lights of Vegas antagligen vara för lockande.
• • •
Vi har inte haft ett enda övertidsdrama under conf final-omgången.
Det vore väl lite skoj ikväll?
• • •
Jag tycker jag ser Chum-Lee, han från ”Pawn Stars” svischa förbi på jumbotronen.
Coolt i så fall.
• • •
Är ni med?
Snart slår vi på torktumlaren igen.

Live from The World Famous Las Vegas Boulevard:
It’s The Stanley Cup Playoffs!
Det går fortfarande inte riktigt att få ihop.
Hjärnan greppar inte konceptet helt och fullt.
Det är för…absurt.
Redan vanlig NHL-hockey i Vegas räckte ju för att man skulle sitta med öppen mun och vara förundrad.
Nu, sju månader efter de historiska premiärmatcherna bloggen såg här i oktober, står alltså playoff-matcher på menyn.
Ja, inte bara det: Golden Knights – laget som inte ens fanns för ett år sedan – ska spela konferensfinaler i flashiga T-Mobile Arena.
I potten:
En plats i Stanley Cup-finalen mot antingen Tampa Bay Lightning eller Washington Capitals.
Mindblowing, man.
Fullständigt mindblowing.
Men samtidigt, i alla fall vad mig anbelangar, alldeles, alldeles underbart.
Som jag berättat under tidigare besök i T-Dojan denna minst sagt spektakulära premiärsäsong gick jag förr alltid och drömde om ett NHL-lag i den här förnuftsvidriga hägringen mitt ute i öknen.
Det var en omöjlig fantasi – trodde jag – men väldigt kittlande att roa sig med.
Nu önskar jag jag kunde sträcka en hand bakåt i tiden, picka mitt 40-åriga jag på axeln vid crapsbordet på Mirage och berätta:
”Vet du vad du gör 16 maj 2018? Du sitter i en nybyggd ishall mitt emellan New York-New York och Monte Carlo och ska se ett lag som heter Golden Knights spela Western Conference Finals mot återuppståndna Winnipeg Jets. Jag vet, det låter helt surrealistiskt i dina öron, men det är alldeles sant. Och jag lovar: Det kommer vara något av det häftigaste du varit med om. Några timmar innan puckdrop sitter du nästan helt ensam i den spatiösa pressboxen högst upp i taket och känner adrenalinet och dopaminet och vällusten forsa genom blodomloppet och du kan inte vänta på att få berätta för dina bloggläsare om upplevelsen. Du inleder ett intro så här:
Live from The World Famous Las Vegas Boulevard:
It’s The Stanley Cup Playoffs”
• • •
Jag tror jag lyckades slumra in vid halv två nånting igår.
Och 04.30 klockan ringde väckarklockan.

Då snackar vi tvättäkta bagarväckning monumentale.
Men det var vad som krävdes för att jag skulle hinna till Dulles-flygplatsen – belägen så långt åt helvete ut i Virginia-skogarna att Arlanda i jämförelse framstår som lika centralt som Norrmalms Torg – och morgonflyget hit i tid.
Sånt klarade jag i yngre dagar av stående på huvudet om det skulle behövas, men jag har för länge sedan passerat åldern då man kan hoppa över en natts sömn utan att det märks.
När vi efter knappa fem timmar tvärs över kontinenten landar på McCarran – som för övrigt ÄR ungefär lika centralt belägen som Norrmalmstorg – känner jag mig rentav så groggy och mör att jag hoppar över den traditionsenliga casino-sonderingen alla besök egentligen börjar med.
Farbror måste ovillkorligen ha en pre game-nap.
Den pågår sedan såpass många timmar att jag inte hinner till T-Dojan i riktigt så god som planerat och därmed tvingas jag flagga för att introt kan bli lite kortare än normalt.
• • •
Det finns förstås gott om bittra surgubbar och hockeypuritaner som hatar det här också.
De tycker det känns ”fel” att det alls finns ett NHL-lag på denna icke-traditionella marknad, ser Knights framgångar som ett bevis för att NHL fallerat grovt och fnyser åt att så många tycker det är häftigt att de nya fansen här ute i öknen (”de kan ju inget om sporten!”) fått sådan glödande hockeyfeber.
De kan skita på sig.
Det är samma typ av människor som anser att ”riktig” musik bara kan framföras på ”riktiga” instrument, gnäller om att svenska språket förflackas av moderna uttryck och i största allmänhet predikar att allt var bättre förr.
Det som händer här är i själva verket underbart och en jackpot för NHL och de som inte vill se det är det bara synd om.
Men de kan väl trösta sig med att det finns massor av gamla Original Six-dueller att kolla på Youtube…
• • •
Igår kväll satt han några stolar till höger om bloggen i Betongbunkern i DC.
Idag är George Parros med på samma flight från Dulles till Vegas.
Lustigt, tycker jag.
Han, däremot, ser nästan lite förskräckt ut när han upptäcker ett halvbekant ansikte bland stolsraderna.
Måhända tror han att jag är stalker – eller utsänd av Taddson för att tala honom tillrätta om Strålles tackling igår.
Jag skulle kunna påminna om att vi en gång satt vid samma bord under en middag med Dogge Murray i Montreal, men jag föredrar rollen som lätt obehaglig gåta…
• • •
Att Sin City verkligen HAR hockeyfeber vet ni sedan förut, Knights blev snabbt den största publiksuccén på Strippen sedan Rat Pack – men nu har hysterin antagit rent himlastormande proportioner.
Det första man ser när man kommer in på Strippen söderifrån är den jättelika Frihetsgudinnan-replikan utanför New York-New York iklädde en monstruös Knights-jersey, träningarna ute i Summerlin har blivit regelrätta folkfester med fullsatta läktare, DJ (!) och cheerleaders – och plazan här utanför T-Dojan är nu ett av hela Strippens epicentrum, omöjligt att undvika till och med för turister från Oklahoma som inte vet ett skvatt om Wild Bill Karlsson.
Move over Detroit, there’s a new Hockeytown på kartan!
Och var så säker:
Det som just nu brinner i bröstkorgen på fansen här är inte mindre äkta eller mindre intensivt än det fansen i exempelvis Winnipeg känner.
Knights är inte bara nån ”kul grej” för Vegas, stan har förälskat sig i laget, känner enorm stolthet över vad som hänt detta första år och vill under inga omständigheter att sagan ska ta slut redan nu.
Med andra ord:

Det blir lika emotionell tryckkokare här inne som i MTS Bell Place, Betongbunkern och Amalie Center.
• • •
Jag försöker vanligen låta bli att vara avundsjuk och missunnsam – salut till alla som har eller uppnått saker som jag drömmer om men inte lyckats tillgodogöra mig ännu – men det finns en sorts människor jag inte kan låta bli att avundas:

De som kan sova på plan.
Vilken lyx, vilket privilegium, vilken orättvisa…
• • •
Jets, å sin sida, har praktiskt taget en hel national i ryggen nu.
Inget kanadensiskt lag har varit i Stanley Cup-final sedan Vancouver 2011 och inget vunnit sedan Montreal 1993 och när det nu handlar om en klubb ingen hatar har alla – till och med Leafs- och Canadiens-fansen – slutit upp bakom Jets.
Det syns tydligt på T-Mobile-plazan tre timmar innan matchstart.
Där kryllar av kanadicker i Laine- och Scheifele-jerseys och de skanderar rusigt i ökenhettan.
• • •
Smeknamnstramset med Ondskan fortsätter – och han vinner igen.
När jag under tidiga morgonen vid gaten på Dulles skriver ”Jonte – en tomte” svarar han ”Bjurre lustigkurre”.
Ha ha, jag har haft smeknamnet Bjurre sedan jag var elva år och aldrig hört någon rimma det med ”lustigkurre” – allra minst så sarkastiskt som Bamse från Örby…
• • •
Erkänner härmed:
Jag trodde Jets skulle ha 2-0-ledning när vi kom hit idag.
De såg så fruktansvärt starka och förträffliga ut i Game 1.
Men tammefan, Gallant och hans riddare hittade ett sätt manövrera ut även DEN till synes övermäktiga motståndaren – och stod därmed för sin kanske mest imponerande insats hittills.
Nu?
Well, det är en riktig serie och vad som helst kan verkligen hända.
Men ett har vi lärt oss:
Man kan inte ge Jets första målet. Då vinner de. Alltid.
Så vill Knights vara första laget i slutspelet som slår dem två matcher i rad – och tillika första att skaffa sig ledning i en serie mot dem – vill det till att de spräcker Hällebuckens nolla innan Flower får göra sin karaktäristiska fan-också-lov ner i sarghörnet.
• • •
Bland många alla häpnadsväckande inslag i partyt som pågår på Knights-plazan under dagen tar nog den ambulerande tatueringssalongen fansen köar till priset.
Där kan man få Golden Knights-loggan tatuerad gratis – var som helst, vad jag förstår – och vi pratar alltså inte om nån futtig henna-variant.
De bjuder på riktiga tats.
Och Vegas köar…
• • •
Den här har jag gått och nynnat på sedan jag landade i förmiddags, som man numer gör när man kommer hit, och nu tycker jag ni ska haka på.

Wild Bill kommer baka cannoli ikväll, jag lovar.
• • •
Upplyftande rapporter från Washington:
Bäckis tränade ”på riktigt” idag, avlossade skott och slet i närkamper.
Imorrn kliver han in i östra konferensfinalen, ska ni se.
• • •
Det här är jävligt sent för er – jag vet och beklagar.
Men i Vegas är det tvärtom tidigt.
Matchen börjar 18.00 lokal tid – för att NBC bestämt att det ska vara så.
Angenämt på sitt sätt. Fast å andra sidan är detta enda staden i hela NHL där det inte spelar någon tid när matcherna börjar eller slutar.
Det är, som ni vet, aldrig last call i Vegas…
• • •
Jag får Brandon Tanev i Game-Winning-Goal-lotteriet.
You never know, men…nja.
• • •
Som jag förstår saken bor Jets på Bellagio.
Det låter vanskligt.
Mer mitt i smeten blir det inte, hålligånget pågår dygnet runt, möjligheterna för Big Buf att smyga ut och ha kul är oändliga – och de kommer inte få vara ifred från fans ett ögonblick.
Men then again, ska man göra Vegas ska man väl göra Vegas på riktigt.
• • •
Elvisarna är in the house, en uppsättning showgirls i full regalia likaså – och riddare av alla sorter.
Det råder ingen som helst tvekan om var vi är.
• • •
Det är slagsmål om platserna på den här pressläktaren och flera tungviktare har faktiskt blivit utan.
Men jag har ju Ekeliw på min sida – han som ringer the powers that be när det behövs… – så jag sitter i höjd med rödlinjen och har det finemang.
• • • 
Vegas, baby.
Det är alldeles overkligt och galet, men nu blåser vi igång Game 3 i västra konferensfinalen 2018 här.

Snart är årets säsong över, men än hinner vi med några fler frågor.

Lyckas du knäcka dessa nötter av Bjurman? Denna gång med lite mer personliga inslag.

WASHINGTON – TAMPA 2-4 (Slut)
• • •
Kolla, här har vi den store hjälten från Game 3 i östra konferensfinalen – Heden med Skeden!

Och därmed är slutrapporten klar, för nu måste jag till John Blund en kort stund innan bagarväckning monumentale.
Går allt som det ska – och det får vi väl hoppas – hörs vi från T-Dojan på Strippen till kvällen.

Slut, 4-2 till Tampa.
Slutrapport – kort – kommer innan läggdags.

WASHINGTON – TAMPA 1-4 (Period 2)
• • •
Spola isen i Amalie.

Det blir – minst – en match till nere i solen.
Japp, när Connolly reducerar gästernas 3-0-ledning får Caps kärnbränsle i benen och ser verkligen ut att vara på väg in i matchen, men den dör definitivt när Brayden Point sätter en strumprullare på Holtby med några få minuter kvar av mittperren.
Så kan det gå.
• • •
Heden Med Skeden har gjort den här kvällen – när Tampa Bay kliver in i konferensfinalen – till sin.
Först spelar han fram till två granna powerplay-bomber – sedan stänker han själv in sitt första playoff-mål för året.
Sammanlagt har han nu stått för poäng i åtta matcher i rad och är sammanlagt uppe på elva på lika många matcher.
Så gör tvåfaldigt Norris-nominerade stjärnor.
• • •
Caps blir lite griniga, och det är kanske inte så konstigt – det var längesen de befann sig i såna här underlägen och kände att fan, motståndaren är bättre ikväll.
Men de får inte det där uppgivna kroppsspråket som var first language här i så många år, de fortsätter bara spela och pang – plötsligt är det lite match igen.
• • •
Tampas PP har satan i mig inte varit att leka med i den här fajten.
• • • 
Nån gång ska ni se att papa biff lär sig att hans brittiska garnityr inte lämpar sig för popcorn.
• • •
Eller påminner inte det minsta om Bergeron när han tar ner pucken och slutar handen runt den.
Vilken bedrövlig utvisning att göra sig skyldig till – och den kostar antagligen matchen.
• • •
Att det numer verkar lättare att spela borta än hemma i playoff har vi ju sett i fler serier än den här.
Det är som att den här generationens stjärnor får lättare att bara fokusera på hockey när de är i fientliga bortahallar och tänker bort allt lull-lull – emotionellt såväl som fysiskt.
• • •
Mackan Ovie brer mellan sina egna ben åt Kuznetsov…holy mama om det blivit mål där!
• • •
Det är alltid fint när det skriks otidigheter mellan båsen.

Då vet man att det är på riktigt och att det som ligger i potten gäller allt.
• • •
Fast vi får skippa Heden med Skeden, tror jag.
Det är ju bara FÖR dåligt…
• • •
Gå inte och lägg er ner.
Det må vara avgjort, men ni kommer i så fall missa en väldigt nasty tredjeperiod…

WASHINGTON – TAMPA 0-1 (Period 1)
• • •
Lookie-lookie – det kanske ska bli serie även i den östra konferensfinalen.
Inledningsvis tycker jag i och för sig det känns som att Game 2 bara fortsätter.
Caps kommer in i anfallszonen lekande lätt och får sen stanna där nästan lika länge som jag och Bullen stannade på Hagbergs konditori i Borlänge om eftermiddagarna på 80-talet.
Men sen mopsar Bolts upp sig, börjar spela på det mer resoluta och distinkta sätt de talat om och gör sin klart bästa period i hela serien.
Men ett av det ”nya” Capitals adelsmärken är att de inte blinkar bara för att de hamnar i underläge.
De återstående 40 minuterna blir galet intressanta.
• • • 
Steven med Kniven skickar in en laser med sitt patenterade direktskott – och med sån kraft att man sträcker på ryggen vare sig man vill eller inte.
Men hela den powerplay-sekvensen är som ett av blixtnedslagen igår kväll.
Satan så snabbt de rör på både pucken och sig själva.
• • •
Vi har väntat på att lill-djoosen ska göra som pappa och ta lite djärva initiativ och yes, nu kommer det: Han lever ut sin inre EK65 och håller på att dansa in sitt första Stanley Cup-mål.
• • • 
Det blir fantamme inte icing ens om den i anfallande laget kommer först med tio meters marginal.
Vad är det för dumheter?
• • • 
Strålle blir lite väl ivrig i offensiv zon, boardar Wilson, träffar huvudet – och kan eventuellt få höra från George Parros, som av en händelse sitter ett par platser till höger om bloggen i afton.
• •
Jo, det är i sanning liv i luckan i Chinatown ikväll – från första stund.
När mannen med tutan blåser igång strax efter värmningen dånar ”Let’s go, Caps” så det faktiskt fladdrar i trumhinnorna.
De har fått hopp här, de har fått drömmar, de har fått tron att det kan hända otroliga saker..
• • •
När han står med vått hår och stirrar under nationalsången slår det mig att Skägg-Vigge skulle kunna haft en biroll i ”Sons of Anarchy”.
Han har biker-look, så snäll ångermanlänning han han är.
• • •
Dan Girardi och Ryan McDonagh borde köra tåget åt Tampa ikväll.
De har spelat ett oändligt antal stora playoff-matcher i den här hallen, med Rangers, och oftast vunnit.
• • •
Vi kan få två danskar i Stanley Cup-finalen, slår det mig när Eller återigen ser ut som en poor man’s Patrice Bergeron i några av sina första byten.
Det har väl aldrig hänt nån gång?
• • •
Nu tycker jag att jag gjort mig förtjänt av lite popcorn.

Det lokala NHL-laget är en gnistrande vårdag framme vid Game 3 i en Stanley Cup-serie.
Då brukar det vara lite pressat i nationens huvudstad.
Lite ängsligt.
Lite nervöst.
Men inte i år.
Inte den här gången.
Oron över att det kollektiva hjärtat åter ska krossas för att supertalangerna som uppträder i betongbunkern i Chinatown inte pallar trycket när the going gets tough har ersatts av ivrig förväntan och uppriktigt hopp om att drömmen staden väntat på så länge faktiskt kan slå in nu.
Det känns så fort man närmar sig kvarteren F Street och 6th.
Something’s in the air tonight.
Eufori.
Feber.
Äkta glädje – sådan som genomsyrar varje bokstav i Taddsons och andra Caps-supportrars inlägg här i bloggens kommentatorsspår.
Och det är inte blott det faktum att de eviga förlorarna i rött unikt nog leder den östra konferensfinalen med 2-0 efter de inledande två bortamatcherna som utlöst denna nya, bubblande optimism.
Ovetjkin och Kuznetsov och de andra har plötsligt en utstrålning som liknar ingenting den här generationen hockeyfans i DC någonsin sett tidigare.
Som Burracuda Burakovsky sa på telefon efter matchen i Tampa i söndags:
– Vi har definitivt fått in något i laget som inte funnits tidigare. Stämningen i gruppen är helt otrolig.
Ja, vi ser, Burra.
Vi ser.
Redan under vändningen mot Columbus i första omgången kunde vi faktiskt ana att laget var på väg att skaffa sig en ny identitet, vi fick det bekräftat under den historiska serien mot Pittsburgh och nu kan vi bara pricka av alla egenskaper som kännetecknar en sann vinnare:
Självförtroendet. Pondusen. The Swagger. Beslutsamheten. Förmågan att fokusera på det som är viktigt och strunta i det som inte går att påverka – till exempel dåliga domslut. Arbetsmoralen. Bidragen från hela manskapet. Vägran att ge upp, vad som än händer. Kylan i underlägen.
Mäktigt – och som sagt: Väldigt, väldigt annorlunda sett till de närmast tio föregående åren.
Inget i den uppräkningen garanterar förvisso fortsatta framgångar, det är sant. Caps möter ett lag som i alla fall när det kommer upp i normal standard besitter en egen uppsättning imponerande kvaliteter.
Men stämningen 2018 års slutspelsversion av Washington Capitals genererar gör i alla fall vårpromenaden till Capital One Arena till en helt ny, exalterande upplevelse.
Häng med på den – genom att följa bloggen ikväll också.
Det blir kul monumentale.
• • •
Yours truly bloggbiff kom ner till huvudstaden redan sent igår eftermiddag – och strax därefter anlände årets åskstorm.
Det var som en en miniorkan svept in. Regnet vräkte ner, vindarna fick hela hotellet att skaka och blixtarna exploderade oavbrutet.
Ja, det var faktiskt så armageddon-artat att en samling törstiga hockeyjournalister inte ville gå ut och blev sena till sin Jets-vs-Knight-samling på baren Free State i Chinatown.
Symboliskt så det förslår (att det blixtrade alltså, inte att att vi satt oss till bords först under mitten av inledningsperioden i MTS Bell Place…)
Det är ju Lightning som kommit till stan.
Snacka om att markera närvaro…
• • •
Han är med under förmiddagspasset i Kettler Iceplex i Arlington och har normal, röd träningsjersey.
Men nej – Bäckis deltar i inte i några mer prövande övningar, ingår vare sig i PP- eller PK-uppställningar och stannar kvar på isen med the extras när skejten egentligen är över.
Så trots att Trotzen svarar ”Det säger jag inte” på frågan ”Spelar Nicky ikväll” kommer han inte att lira Game 3 heller.
Det är för jävla ledsamt och surt att han – som efter Ovetjkin är den som tillhört organisationen under längst tid och fått vara med om all heartbreak och alla bakslag – missar de här fantastiska matcherna.
Å andra sidan har ju de förstås rätt som påpekar att Caps inte har några skäl att stressa tillbaka sin stjärncenter.
Så länge de spelar så här lysande, och vinner så mycket, kan de spara Valbos finest och hans ömmande hand till ännu större happenings.
• • •
Det blev en beskedlig kväll i stormen igår.
Men dyr.
Jag gjorde totalt fiasko i goalapaloozan.
Det är en liten lek som böjar med draftlotteri; man drar ett nummer ur en hatt. Sedan väljer de som är med, i lottad ordning, fyra spelare vardera från matchen vi ser på tv – och lägger fem bucks i potten. Den som har spelaren som gör mål får hela potten – och så lägger alla in fem dollar igen. Är det en ickedraftad som scorar byggs potten på.
När Tuch häromveckan rakade in puckar i Sharktank kunde jag dansa kycklingdansen för LeBrun , men nu hade jag Scheifele (eftersom en räksmörgåsfantast från New Jersey vann draftlotteriet och tog wild Bill direkt), Laine, Haula och Tuch.
De gjorde inga avtryck i protokollet alls.
Marchessault satte däremot två och Kyle Connor ett – och en mig närstående gammal Sudden-kritiker (se vad du ställt till med ”le boss”, han får skäll för det hela tiden nu!) hade bägge och blev rik på min bekostnad.
Attans.
• • •
Caps i slutspel innebär alltid logistiska utmaningar, eftersom de envisas med att även matchdagar ha sin skate i Kettler Iceplex – en hall placerad uppepå taket till en shopping mall i Arlington.
Den är svår att ta sig till även i vanliga fall, men nu håller de dessutom på att bygga om gallerian så alla entréer jag känner till har bommats igen varmed jag ränner runt som en skadeskjuten Mister Bean innan jag hittar rätt.
Fast det verkliga svårigheten består i att hinna ta del av av motståndarnas – i detta fall Tampas – morning skate.
För den äger rum inne i stan, i Betongbunkern, nästan samtidigt.
Men nu får jag skjuts av den förträfflige Whyno från AP och han kör som en Kenny Bräck i lokaltrafiken så vi är in the house precis när skägg-kungen Vigge Hedman glider ut på isen och smaskar ett slagskott i sargen.
• • •
Fint att Vegas vann igår, kan jag inte låta bli att tycka.
För det betyder att det blir en riktig serie ute i väst och riktiga serier måste vi i konferensfinal-rundan.
• • •
Jag brukar kunna rapportera kändisspaningar från tågresorna ner till Washington och jodå – Ed Olczyk är faktiskt med den här gången.
Han satt i NBC-studion i söndags, men ska vara med i Bunkern under Game 3.
Fast honom känner jag, så det räknas inte riktigt.
Annat var det när Cameron Diaz för ett par år sedan satt tvärs över gången.
Då blev Biffen starstruck.

Fast det är klart, hon kom inte fram och pratade om Bäckis.
Det gör Olczyk.
– Även om Bäckström kan spela undrar jag om han ska det när de spelar så bra utan honom, upprepar han från studion dagen innan.
Vilket prat.
Klart han ska.
Men bekant eller inte, det är ändå en TV-stjärna som står och språkar med mig.
• • •
Stämningen i Tampas omklädningsrum är sammanbiten.
Nästan vredgad.
Inte så mycket för att de vet att det med all säkerhet är bauta-kört om de förlorar även ikväll – mer för att de överhuvudtaget försatt sig i den här situationen.
Tampianerna tar inte ifrån Caps nånting, de erkänner att motståndaren varit riktigt bra – men är samtidigt djupt besvikna på den egna insatsen under matcherna i Amalie.
– Vi kom inte i närheten av vår normala standard. Det måste vi göra nu, så är det bara, säger Vigge och kliar sig i det där Zach Galifianakis-skägget.
Han understryker samtidigt att vare sig han eller någon är panikslagen.
– Vi har befunnit oss i den här situationen förr och vi vet att vi kan spela på bortaplan. Så sent som häromveckan slog vi till exempel Boston.
Sant det.
De Caps-fans som tagit ut sweep i förskott ska nog ta och vara beredda på att det aldrig är så lätt som det måhända ser ut emellanåt.
• • •
Det är National Police Week i huvudstaden just nu.
Snutar från hela landet har kommit för att hänga, konferera och ta över alla irländska barer om kvällarna.
Jag träffar en från Wisconsin när jag förgäves försöker tränga mig in i baren på klassiska Channel under måndagsstormen.
– Livet är härligt, säger han.
Så kan man se det, ja.
Han säger också att det inte här är några bra dagar för Washingtons kriminella.
– Vi är tiotusentals på plats just nu, ingen som gör något olagligt har en chans.
Hoppas någon informerat Tom Wilson.
• • •
Han har sina egna matcher – karriärens största – att tänka på just nu.
Det hindrar inte Burra Burracuda från att vara upprörd över hur det går för Malmö FF hemma i Allsvenskan.
– Alltså, ryter han så TJ Oshie på hoppar till när han råkar gå förbi i omklädningsrummet, de kan ju inte vinna jämt, men det här som händer nu, det är ju k-a-t-a-s-t-r-o-f!
Nästan lika upprörd är han över att han inte kommer fram till sin plats för att det är mediascrum runt grannen Wilson.
– Den jäveln, flinar MFF-supportern, han ska bara prata hela tiden. Han gillar verkligen det!
Ja, själv är ju herr Burakovsky så tystlåten och försynt, hi hi.
• • •
Det ska bli åska ikväll också, men först är det rena mallis i huvudstaden, så det blir haveri när jag, i full mundering med kostym och slips, promenerar från hotellet till hallen under eftermiddagen.
Jag är lika svettig som en Holtby efter tre OT-perioder när jag kommer fram och får gå raka vägen ut till isen och sätta mig och bara kyla av en stund.
Att svettas i kostym är ju ett etikettsbrott så allvarligt att de där tio tusen poliserna som är här på besök skulle kunna kasta sig över mig – allihop.
• • •
Strålle har, å sin sida, fått ut ett rejält getskägg och är nu så lik Rob Halford att det jag nästan börjar nynna på Judas Priest-dängor bara jag ser honom (inte för att jag precis känner till så många, i princip bara ”Breaking The Law” och ”Living After Midnight”, men ändå).
Det har han inget emot att man tycker.
– Jag önskar att jag hade hans röst också. Då kunde han göra det här och jag ta över hans yrke, säger han.
Well, det bygger lite på att Halford åtminstone kan åka skridskor och tillåt mig tvivla.
• • •
Det kommer gissningsvis bli makalöst hallå i Betongbunkern redan från start ikväll
Fansen har ju faktiskt inte sett Capitals sedan de gjorde det hela staden drömt om i ett decennium och slog ut Penguins i Pittsburgh förra veckan.
Nu ska de tackas och hyllas för det.
Öronproppar ligger inte i min ficka men borde göra.
• • •
Tar bild när Stamkos håller presskonferens utanför den lilla gästkabyssen och skickar till Ondskan och eftersom vi kallar honom så skriver jag ”Steven med Kniven”.
Kul, tycker min unge vän i Örby.
Då får jag feeling, börjar ta bilder även på de svenska hjältarna och laddar på med hoppplöst usla namn som ”Heden med Skeden” och ”Strålen med Pålen”.
Sen hinner jag inte mer förrän Ekan hugger till med repliken ”Gör du ett scoop med Coop”?
Touché!
• • •
– Det här gillar jag inte riktigt, säger Christian Djoos med ett blygt leende efter morgonskajten.
Han har då just avslutat intervjuer med lokala murvlar som vill veta mer om den unge backen som gör så bra ifrån sig i sitt allra första Stanley Cup-slutspel och fått svara på fråga efter fråga efter fråga.
Well, enda sättet att undvika slikt är att sluta vara så bra…
Men det går inte när man har så kul som lill-Djoosen, bortsett från mediauppmärksamheten då, har just nu.
– Det är lite speciellt för oss unga, nya killar här. Vi har ju inte revanschlystnaden som kokar i de äldre. Vi tycker bara det är fantastiskt roligt att komma till rinken och köra allt vad det går varje dag, säger han.
Det är en annan nyckel till den här vårens framgångar i huvudsatden – kvaliteten på, och karaktären hos, kidsen.
• • •
Råkar gå förbi när Doc Emrick och Phil Esposito en dryg timme innan gametime står i pressläktarkorridoren en och drar anekdoter och kan inte låta bli att höra vad Esposito säger om Bobby Hull.
– Han sköt så in i helvete hela tiden. En gång sköt han mig rakt i arslet.
Hm.
Den storyn skulle man vilja höra fortsättningen på, men jag törs inte stanna.
• • •
Det är framförallt defensiven Bolts anser att de måste korrigera och täta till i fortsättningen.
– Vi släpper till två-mot-ettor hela tiden. Och det är inte jag som kommer åkande då. Det är Ovetjkin och Kuznetsov. Det går inte, säger Coop.
Nej, det gör ju faktiskt inte det.
• • •
Ligger på rummet och slötittar på Tre Kronors match mot Ryssland under förmiddagen och blir själaglad över att Sverige äntligen får upptäcka vilka artister Rocket Ricky Rakell, DJ Zbad, Burger Klingberg, Jana Janmark, Hampus Lindholm, Hackspetten från Kusmark och Youngblood Adam Larsson är.
Och när Ekholm sätter en så snygg cannoli i tom kasse highfajvar jag med kudden.
Han gör det ju i lånad utrustning.

Det måste vara nästan lika svårt som när min Mac gick sönder mitt under en av finalmatcherna 2009 och jag istället fick liveblogga på Björn Oldeens PC…
• • •
Det viktigaste ikväll är att det inte blir övertid.
Imorgon bitti har jag nämligen inte blott bagarväckning.
Jag har bagarväckning monumentale – allt för att hinna över hela kontinenten för en annan hockeymatch.
Det betyder att det BLIR OT, för det blir det alltid såna gånger.
• • •
Plötsligt går Strålle till attack:
– Du, vad fan har du gjort med bloggen? Mina polare rasar om att du plötsligt börjat ta betalt. Vad är det?
Nämen, hörrni Strålles hårdrockande vänner: 59 spänn kostar det. För det ynka priset får ni veta allt om Anton, vad han säger och gör – och hur lik Rob Halford han börjar bli. Hissa lädret!
• • •
Mina vänner, i elva år har jag kommit hit till Washington och suttit och sett när Capitals lidit alla helvetets kval i första och andra Stanley Cup-omgången.
Nu, den på alla sätt kokheta kvällen 15 maj 2018, får jag för första gången se dem gå upp i en konferensfinal – mot briljanta Tampa Bay Lightning.
Det blir något långt, långt utöver det vanliga.

TAMPA – WASHINGTON 2-6 (Slut)
• • •
Greed works indeed.
Caps skaffar sig med hjälp av sin glupande hunger, sin sprittande spirit och – yes – sin gränslösa girighet 2-0-övertag i konferensfinalen och är två segrar från Stanley Cup-finalen.
Ojvoj.
• • •
Ha ha, plötsligt nämner Doc att Scott Burnside – ”som följer den här serien” – fyller år idag.
Det hade jag ingen aning om, men tack Doc – då kan jag fira honom grundligt i Washington.
• • •
Caps vet själva att två hemmaförluster i början av en serie inte nödvändigtvis innebär döden.
De låg som bekant själva under med 2-0 när de kom till Columbus för Game 3 i första omgången.
Men really – läget var verkligen annorlunda då.
Blue Jackets hade inte spelat ut divisionsvinnarna i Betongbunkern – men Caps mosar ju Bolts två gånger om, ser bättre ut på alla punkter och har så otroligt mycket mer energi.
Såvida inte Cooper lyckas iscensätta en förändring monumentale kan detta mycket väl bli en sweep.
• • •
PlayoffWill, hur det låter på tv och i verkligheten är inte alltid samma sak.
Jag kan försäkra att det brukar vara ett satans liv i Amalie – åtminstone tills det börjar ta emot.
• • •
Imorrn har jag en night off, så ni får sköta Game 2 mellan Jets och Knights i det – ännu så länge… – öppna kommentatorsspåret.
Men när de radar upp sig för ny strid i Bunkern på tisdag hörs vi igen.
Tills dess:
Peace!

TAMPA – WASHINGTON 2-4 (Period 2)
• • •
Som den gamle vid mikrofonen gärna utbrister:
My goodness!
Det är en blixtrande, sprakande hockeymatch, fullspäckad med hisnande action, de här förträffliga hockeylagen utkämpar.
Inte ”bra” på samma sätt som de Jets spelar kanske, men så otroligt rolig att titta på.
Fem plus.
• • •
Den där inledningen hade jag redan klar när det var någon minut kvar och nu ångrar jag den för egentligen borde den handla om att Caps rycker och medelest en beslutsamhet som är helt förstummande går upp i 4-2-ledning.
Men ni får det så här istället, för jag orkar inte ändra.
• • •
Det kommer kännas lite konstigt när Pekka Rinne och Vasiljevski kommer till Vegas i juni och är Vezina-nominerade…
• • •
Där får vi ytterligare ett exempel på att även Capitals grinders och brunkare och staffage-spelare bidrar som såna måste göra hos lag som vill vinna.
Chiasson sticker, Devante hakar på – och när Devante får pucken säger det tjong i medaljongen.
See you later alligator, in a while crocodile!
• • •
I sista matcherna mot Bruins tyckte jag det var Callahan som var Tampas store brigadgeneral.
Ikväll är det Kunitz.
Som han krigar och strider och är med överallt där glöden flammar upp i eld.
• • •
Det eminenta med Caps i den här situationen är att de INTE håller på och idisslar de där två utvisningarna i första perioden .
De har lärt sig att man förlorar om man lägger tid och energi på saker man inte kan göra något åt, så de bara släpper det och fortsätter spela eminent hockey.
Det är så vinnare gör.
• • •
Sen Eller då!
Som Ekeliw, mycket motvilligt tvingas erkänna på Twitter:
Plötsligt har han, i Bäckis frånvaro, gått och blivit Patrice Bergeron.
• • •
Jag vill också vara i Memphis, Åsa!
Det var alldeles på tok för länge sen!
• • •
Mina Conn Smythe-kandidater so far:
Mark Scheifele
Dustin Byfuglien
Alex Ovetjkin
Marc-Andre Fleury
Brayden Point.
Har vi några fler förslag?
• • •
Oj du, Djoos….
• • • 
Har Taddson somnat?
Det tycker jag vore nedslående.
Han ska. vara med när hans grabbar spelar så här lysande.
• • •
Det var länge sedan vi såg några övertidsdraman och det får vi nog inte nu heller.