Den som har privilegiet att leva länge kan hoppas på att åtminstone några gånger få uppleva ögonblick och tilldragelser så stora, så omvälvande, så genomträngande att de inte bara skapar kära minnen.
De blir del av den man är, vävs in i kontexten i ens personlighet, bidrar till att definiera vad ens liv verkligen består av.
Som – i mitt fall – när jag på självaste 14-årsdagen såg Ebba Grön live. Som när ett plan jag satt på för första gången landade på amerikansk mark – och tolvåriga ögon som dessförinnan knappt sett nåt annat än Borlänge föll på Los Angeles palmer och freeways. Som när Brage gick upp i Allsvenskan 1979. Som när Kar…nä, det har ni inte med att göra. Som när Springsteen sjöng ”Can’t Help Falling In Love” på Ullevi 1985. Som när jag för första gången klev in på Aftonbladets dåvarande redaktion vid Globen. Som sommarkvällen när Sverige vann straffdramat i Palo Alto 1994. Som under de mest euforiska och framgångsrika maratonpassen vid Vegas bästa crapsbord. Som när nästan alla jag tycker om en tropisk natt för inte alls länge sedan stod runtomkring under en Håkan-konsert på Peace & Love i Borlänge…
Det är händelser och stunder som sitter fastnaglade i hjärtat och utan dem hade jag inte riktigt varit den jag är och mitt liv hade inte sett ut exakt som det gör.
Ikväll tror jag att jag – ja vi, tillsammans – kan få vara med om ytterligare en sådan omskakande upplevelse, med samma signifikativa, outplånliga följder.
Det är ju Game 7.
Mellan Predators och Jets – alltså ettan och tvåan i grundserietabellen.
I Bridgestone Arena.
På Broadway i Nashville.
Jag drar efter andan bara jag skriver de raderna.
Absolut, Game 7 är alltid seismiska chocker – och flera har redan haft samma effekt som de mer eller mindre livsavgörande sekvenserna jag beskriver ovan.
Men just den här, mellan just de här två lagen, har en alldeles särskilt överväldigande potential.
De är ju så satans bra, och har pressat varandra så hårt i sex fantastiska matcher, att det känns som att de nu, när allting obönhörligen ställs på sin yttersta spets, kommer öppna helt nya dimensioner i den här sporten – och vispa upp en veritabel tsunami av känslor.
Det går inte riktigt att greppa att ett av de här lagen får sin säsong avklippt ikväll och sedan går på sommarlov.
Too soon, för fan – vilket av lagen det än är som möter det förfärliga ödet.
Därför tycker somliga att Stanley Cup-bucklan borde stå på ett podium i Bridgestone-ladan ikväll.
– Det är ju den moraliska finalen, menar de.
Så vill inte jag uttrycka saken. Det känns för respektlöst mot de andra storartade lagen som tagit sig genom skärselden i de två inledande omgångarna med livet i behåll.
Däremot kan vi konstatera att laget som fortfarande står upp framåt natten, när Stanley Cup-slutspelet 2018 når sitt hittills fetaste klimax, omedelbart är favoriter.
Man slår inte ut Jets eller Predators utan att vara bäst i världen – och är man bäst i världen vinner man Stanley Cup.
Men det är då det – om fyra veckor eller så.
Först har vi ikväll.
Först har vi den mest kittlande do-or-die-match som spelats sedan Blackhawks och Kings gick i clinch 2014.
Först har vi en monsterhappening som – faktiskt – kan förändra våra liv.
Game 7, baby.
Game fucking 7.
• • •
Att två dygn kan pågå så länge…
Det känns ju snarare som det är en dryg vecka sedan vi senast såg Stanley Cup-hockey och rumsterade om i den här bloggen.
Så blir det när man är beroende…
Får man fråga hur ni fått tiden att gå?
Själv stannade jag en extra dag, on my own dime, i Pittsburgh i förhoppning om att bara kunna ligga i sängen och rävsova, gå nån promenad i Pennsylvania-grönskan och kanske klippa en film på lämplig biograf.
Men det blev det förstås inget med. Intervjuer skulle göras, krönikor skrivas och tips sammanställas – och så hade den dagen gått.
Sedan, igår, flög jag hit till Nashville och tänka sig – här blev det honky tonk igår kväll.
Monumentale.
Hela hockeymurvel-ligan var med och, ja…hujeda mig.
Sålunda kände jag mig day-to-day när jag vaknade i morse – ja, jag trodde ett tag rentav att jag drabbats av en season-ending åkomma – men sånt kan man inte bry sig om en dag när det är Game 7.
Spänningen som vibrerar i luften var man går i Nashville sveper effektivt bort all pina, all trötthet och all ruelse.
• • •
Jag säger som HEK i kommentatorsspåret:
LAGET!
När vi pratar om Game 7 pratar vi oftast om de enskilda spelare som skrivit in sig i historien med odödliga prestationer när allt stått på spel, men är det någon gång laget verkligen måste vara, och fungera som, ett LAG är det nu.
Alla för en, en för alla – gånger hundra.
Bara så kan man vinna.
Det är också draman av den här makalösa sorten som svetsar ihop lag och gör dem till något mycket mer, mycket större, än en grupp snubbar som spelar hockey ihop.
Som någon sa häromdagen.
– Att ingå i ett NHL-lag är på många sätt som att ha vilket annat arbete som helst. Man jobbar ihop med en grupp människor och somliga av dem tycker man om, andra inte. Somliga har man mycket gemensamt med, andra inte. Men när det drar ihop sig till stora avgöranden blir det helt annorlunda. Då ser man sig omkring och tänker att man älskar alla sina lagkamrater, för tillsammans ska vi försöka förverkliga en livslång dröm.
Och lyckas de, förverkligar de den drömmen, vandrar de – som Flyers-coachen Ray Shero sa – tillsammans för evigt.
Som ett band of brothers, som en klan, som en familj.
• • •
Jag är dock inte helt dum i huvudet och sa nej när vissa kollegor – med ett par finska pojkar i spetsen – inatt ville följa upp sittningen på rustik honky tonk med karaoke.
Minnet av ett par långa Biffen-tagningar av Madonnas ”Like a Prayer” – mm, det är av oklara skäl oftast den jag fastnat i de gånger jag blivit iväglurad på karaoke – inför ögonen på ett dussin hockeyjournalister vet jag inte om ens Game 7-magin hade rått på…
• • •
Men samtidigt är det givetvis också helt avgörande att individuella artister omfamnar den enorma utmaningen såna här kvällar.
De måste älska den rent omänskliga pressen och de måste sukta efter att få bli den som avgör alltihop.
– Det allvarligaste fel man kan göra är att åka omkring och vara rädd att man ska begå ett misstag som förstör för laget. Då kommer man definitivt göra det misstaget. Du måst gå ut där och njuta och hoppas att det är du som gör avgörandet målet. Du är på den nationella scenen nu, alla tittar och du kan göra dig ett namn, säger Justin Williams i en färsk intervju med Pierre ”Tack så mycket” LeBrun och är det någon som vet vad han talar om i det fallet är det ju Williams, kallad Mister Game 7 av en anledning.
Men som vi diskuterat här förut är det inte alla som klarar av ställa in systemet på rätt frekvens.
Vissa – och man vet aldrig vilka – får mjukost i knäna, blir rädda och ängsliga och åker och gömmer sig så ingen får den dumma idén att passa pucken.
Mänskligt – men ett helt omöjligt att sätt att förhålla sig.
Filip Forsberg – kungen från Game 6 – nickar instämmande efter morgonvärmningen som kan ha varit säsongens sista.
– Lite nervös måste man vara inför en sån här match, annars är det nåt konstigt. Men rädd? Nej, jag tycker det här är det bästa som finns och vill absolut vara den som avgör ikväll, säger han.
Så talar en sann mas!
• • •
Nu är det, som en legendar från Borlänge brukade säga, ”rena Mallis” i Nashville.
Alltså hett.
Sommaren har bara exploderat, den fuktiga luften mellan Broadway-barerna formligen dallrar.
Ni skulle bara vet ett sådant tillstånd gör med the looks of hockeyjournalister som just vaknat efter en natt i honky tonk heaven….
• • •
När Patrik Laine får syn på Sami och Tommie – de finska medierepresentanterna i Music City – på andra sidan sargen under morgonvärmningen händer det.
Han börjar, flinande, spela fiol med klubban.
Då är man inte direkt tagen av stundens allvar.
Fast Finlands egen hockey-Zlatan hymlar dock inte om magnituden i det som händer nu.
– Det är den viktigaste match jag spelat. Hittills, säger han och tittar rakt in i tv-kamerorna.
Och enligt Tommie – som jobbar åt Yle – är han urtypen för spelare som blomstrar i det overkliga nGame 7-skimret.
– Det för att spela såna här matcher han överhuvudtaget finns och ingen ska bli det minsta förvånad om han smäller in två mål ikväll, säger han.
Nej, vi ska nog inte det.
• • •
Nashville har varit med om mycket senaste åren, men aldrig tidigare stått värd för en Game 7.
Faktiskt:
Detta är första gången under Predators 20-åriga historia en slutspelsserie avgörs med en direkt avgörande batalj i Bridgestone Arena.
Och stans reaktion…ah, fan, jag vet inte längre vad jag ska ta till för ord och liknelser för att beskriva hur det är när hela den svängande sydstatsmetropolen får skälvande hockeyfeber.
Men som Jets-coachen Paul Maurice säger under sin presskonferens.
– Det känns hela tiden, man ser det på hur människor rör sig…det ska hända något väldigt stort här.
Exakt.
Om Preds vinner denna hockeyns ultimata tungviktsfajt tror jag Broadway jämnas med marken.
Det finns inga byggnader som kan stå emot den våg av lyckorus som i så kommer skölja genom hela downtown.
• • •
”Har du rosa slipsen ikväll”, frågar den store Niklas Eriksson i sms skickat från Siljans södra strand.
Nej, den hjälpte ju Washington att ta sig till konferensfinal i måndags och man kan icke bära samma slips två gånger i rad, det är lika förbjudet för mig som det är för spelarna att inte ha snöret i hjälmen knäppt.
Så idag är det en svart-grå slirre till den sedvanligt svarta grunduniformen – och så en beige kavaj, lika somrig som ett glas hallonsaft i bersån hos mormor och morfar.
Den brukar borga för stor hockey och sanslös dramatik, den med.
• • •
Dolly, är du här?
I would always love you i så fall.
En så här monumental monsterkväll – med första Game 7-pjäsen i stans historia på menyn – måste Preds i alla fall fläska på med en riktigt tung nationalsångsvokalist.
• • •
Det har gått ett dygn, men Nikolai Ehlers har fortfarande ett leende bredare än Öresundsbron klistrat över ansiktet.
Danmarks VM-seger mot Finland var precis han behövde i kampen om bragging rights mot bäste polaren Laine.
– Vi är helt enkelt bättre. Det är bara ett faktum, hojtar han över omklädningsrummet idag.
Laine ruskar bara på huvudet.
– Det där ska vi inte prata om…
There’s nothing like unga pojkars kärleksgnabb.
• • •
En annan detalj som ger just denna Game 7 extra glans är att den känns så förbluffande oförutsägbar.
I vanliga fall brukar man ha åtminstone en liten aning om vilket av lagen som har mentalt övertag och borde vinna.
Här känns det som precis vad som helst kan hända.
Alla de tidigare matcherna har varit diametralt motsatta, momentum har skiftat lika halsbrytande som kvaliteten på Bob Dylans 80-talsalbum och tammefan alla sorters hockey har tillämpats.
Men du tror du vet hur det går?
Du ljuger.
Ingen har en susning.
• • •
Nu verkar det som att Lavy tagit sitt förstånd till fånga och låter Scott Hartnell spela även en hemmamatch i den här serien.
Då blir Partner – den intellektuellt funktionshindrade hjälten som jobbat som ”locker room attendent” åt Preds i alla år och är klubbens mest älskade profil – glad.
Ni har väl sett den här hjärtevärmande videon från i höstas, när Hartnell återvände till Smashville efter ett drygt decennium annorstädes.
• • •
Apropå VM gissar jag att Commendatore Grönborg och hans capos Garpenlöv och Popeye bad innerliga böner om Jets-seger innan de släckte lampan på sina danska hotellrum ikväll.
De vill ju att Flipper, Arvy, Eky och Ironhook – eller åtminstone några av dem – kommer hem och förstärker Tre Kronor.
En konstig motsättning, det där. Tre Kronor-bossarna gillar ju killarna här borta, men önskar dem ändå olycka – för att det eventuellt är bra för landslaget.
Själv kan jag tänka mycket lite som skulle vara mer obekvämt än att ställa DEN frågan till Filip Forsberg efter en Game 7-knock…
• • •
Jag har suttit på samma eminenta plats i pressboxen i Bridgestone genom hela den här serien – och gör det nu också.
För det är jag så tacksam att jag skulle kunna dansa can-can i en musikal.
I en annan hall jag avser att besöka nästa vecka gav de först beskedet att jag inte skulle få nån plats i pressboxen, men tänka sig – då grep högt uppsatta karaktärer in och förklarade att den här bloggens läsare måste ha sin ciceron i live-miljö och nu har jag en stol där också.
Så tack ska ni ha, det är tyngden hos er jag tar mig fram med!
• • •
Den som får tråkigt under kvällen – som om! – kan ta och titta på den här eminenta videon, med samtliga Game-winning-goals i alla Game 7 mellan 2010 och 2017.
De som jag minns bäst, som gjort starkast intryck och fortfarande får mig att rycka till, är Simon Gagnes 4-3 på Boston 2010, Burrows 2-1 på Chicago 2011, Joel Wards 2-1 på Boston 2012, Bergerons 5-4 på Toronto 2013, Brent Seabrooks 2-1 på Detroit 2013, Paciorettys 2-0 på Boston 2014, Martinez 5-4 på Chicago 2014, Stepans 2-1 mot Washington 2015 och Kunitz 3-2 på Ottawa ifjol (det är fortfarande mindblowing att tänka på hur nära Senators ändå var finalen…)
Hålls det med i läsekretsen?
• • •
Det tar ett tag att ställa in mina ögon så de ser vad de format för ord med handdukarna på den här läktarsektionen.
Snyggt, inte sant?
• • •
Pierre McGuire är här och smyger i korridorerna, så honom får ni stå ut med, men nej – Doc har inte flugits till Nashville. Kenny Albert kommentarer denna magiska Game 7. Det vet jag bestämt för jag står och pratar med honom halva förmiddagen.
• • •
Hackspetten från Kusmark är en annan som verkar vara tillverkad för de största ögonblicken.
Han blir liksom bara bättre ju mer som står på spel – och ju längre matcherna pågår, desto mer energi tycks han få.
– Det ska bli jäkligt kul det här, säger han efter morgonvärmningen och han gör det med en bestämdhet som som indikerar att han har tänker avgöra hela festen med ett övertidsmål.
• • •
En timme innan puckdrop kommer Hal Gill – som bor här och agerar lokal expertkommentator – in pressloungen och plockar på sig fyra vattenflaskor.
Ja, det det krävs förstås en del för att vattna en sådan Redwood-stam.
• • •
Men tänk om det blir overtime.
Herrejävlar.
Som jag skrev i en krönika idag lär de i så fall få mobilisera på Nashvilles akutmottagningar. Det kommer ramla in en skrälldus hjärtpatienter.
• • •
Jag borde, tycker jag, komma på nåt fyndigt att skriva om det faktum att det är Kristi Himmelsfärd, men jag får inte till nåt.
Mer än att Herr Kristus inte hade lämnat jorden om det funnits Game 7-draman på hans tid.
• • •
Undra hur de gyllene riddarna ställer sig till det här.
Vilka vill de helst möta, tro?
Jag tror de är som Ekeliw och föredrar ingen alls, för indeed – både Preds och Jets är formidabla motståndare.
• • •
Okej, bröder och systrar – sanningens ögonblick är här.
En av alla tiders mest kittlande Game 7 börjar alldeles strax.
Ojvoj.
