PITTSBURGH – WASHINGTON 2-1 (Mitten av period 2)
WINNIPEG – NASHVILLE 0-3 (Period 1)
• • •
Ojvoj i Winnipeg.
Vad händer?
Jets kommer inte igång alls, Hällebucken är helt bedrövlig och Preds har tremålsledning efter 20 minuter.
Jag har i och för sig gått omkring och sagt ”vad som helst kan hända i den serien”, men det här hade jag då verkligen inte räknat med.
• • •
Och Caps vill helst inte ha ledningen, nej…
• • •
Subban vet hur man får tyst på de som buar åt honom.
Och frågan är ju varför Winnipeg ska hålla på och gasta åt honom.
Vad har han gjort Jets för ont?
• • •
Det går ändå inte riktigt att mäta hur mycket Bengan betyder för mästarna.
• • •
Domarna är petiga, sure, men då får ju jettarna anpassa sig till den ordningen och precis som Maurice påpekar sluta ta så förbannat mycket utvisningar.
• • •
För fyra-fem år sedan hade kontroverserna i förra matchen – Bengans bortdömda mål, Wilsons Dumoulin-tacklingen – definitivt påverkat pingvinerna negativt och fått ledande karaktärer i truppen att fokusera på helt fel saker idag.
Men sedan Mike Sullivan tog över befälet i båset har aforismen ”Just play” hamrats in i deras hjärnor så nu gör de, mycket vist, det istället:
Bara spelar.
• • •
He he, SSN Derfel, sorry. Det blev som sagt sent igår…fast jag kan tycka att Stakmos låter lite gott.
– Ja, jag tar köttbullar med stakmos och gräddsås och extra lingon, tack.
• • •
Capitals-fansen har alltså samlats kring en hashtagen “#43lieve” på Twitter – för att visa den baktalade Tom Wilson stöd.
Kul för honom – och alltid retar det väl nån…
• • •
Patrik Laine behöver få utdelning snart.
Annars kommer frustrationen – vanlig hos såna som är vana att alltid göra mål men inte får samma space och tid i playoff – äta upp honom.
• • •
Calle Järnkrok kan inte spela, men vi får inte veta varför.
Hoppas inte det är nåt allvarligt.
• • •
Är det möjligen någon i läsekretsen som varit ute och 1 maj-demonstrerat idag?
I yngre, argare dagar hände det faktiskt att jag gjorde det – med knuten näve ovanför hjässan och allt.
Numer går jag ingenstans i onödan och inte är jag röd längre heller. Jag är ingenting – mer än en lugn sång-och dansbjörn som gillar att dricka dry martini, lyssna på Gram Parsons och se hockeymatcher som de som pågår just nu.

Kamrater!
Ja, det är ju första maj och då måste väl alla anföranden inledas med den hälsningen.
Här ska vi dock inte vifta med fanor och kräva revolution – mer än möjligen i NHL:s regelbok.
Vi ska, ännu en gång, dopa oss med det folkets ljuvliga opium som kallas Stanley Cup.
En dubbel injektion, i form av Game 3 mellan först Pittsburgh och Washington och sedan Winnipeg och Nashville, väntar på oss och vi kommer bli höga som ett helt Primal Scream 1992.
Som liten aptitretare – en för-sil! – avfyrar jag, i enlighet med vaga löften utfästa igår kväll, en Veckans Lista, med det bästa och det sämsta från senaste tiden enligt enväldige Old Bjuppie Biff.

VECKANS LISTA

1. Wild Bill Karlsson.
– Inget förvånar längre. Det är bara helt naturligt och självklart att Wild Bill från Märsta blir Stanley Cup-kung också.
2. Predators vs Jets.
– En modern Clash of The Titans. Fortsätter Central-divisionens två löjligt jämna supermakter att stegra har vi den bästa serien sedan Kings och Blackhawks gick upp i sina mest episka rumbles.
3. MA-BE-PA.
– Nej, det här är ingen ny World Music-combo jag upptäckt och vill tipsa om. Det är bloggens förkortning av Bostons förstalina, också på mycket goda grunder kallad världens bästa kedja.
4. Alex Ovetjkin.
– Is THIS the year i The Great Eights NHL-karriär? Emellanåt är det nästan så att det ser ut. Ovie har aldrig varit bättre i ett slutspel.
5. JOFA.
– Man kan tycka att Preds är väl beroende av sin sprakande explosiva förstakedja. Men än sen? Så länge Arvy har kärnkraftreaktorn i bröstkorgen påslagen, så länge Flipper skjuter så det ryker och så länge Johansen tycker sig ha något att bevisa i varje byte behövs inte så mycket annat.
6. Mark Scheifele.
– Det finns några få hockeyspelare som gör intryck så fort de sätter skridsskospetsen i isen. Som väcker omedelbar respekt. Som har naturlig pondus och auktoritet. Jets-stjärnan är en sådan.
7. PA-SI-JA.
– Ytterligare en ny förkortning komponerad av er vän Lajen: Den står för Patric-Sidney-Jake. Det är en ohyggligt bra kedja, det med,
8. Flower.
– Ser ni hur han flinar hela tiden, även när pressen är som mest omänsklig under matchernas mest avgörande ögonblick?. Han har bara kul nu, Knights-keepern. Det är därför Fleury är slutspelets bäste målis.
9. Whiteout i Winnipeg.
– Ingen har någonsin haft coolare inramning på matcherna än laget som bor i NHL:s minsta stad.
10. Brayden Point.
– There’s a new sheriff in town i Tampa Bay och han heter Braydon.

BU

•Steven Stamkos.
– Han måste vara skadad någonstans, eller hur? Annars kan en superstar av den här kalibern inte vara så osynlig.
•Videogranskningar.
– När det är som mest spännande och världen håller andan och det känns som allting kan explodera…då blåser NHL av och låter domarna stå och titta på läsplattor i fem minuter. De här stämningsdödande dumheterna måste få ett slut.
•Torontos backupsättning.
– De får ha hur många offensiva stjärnor de vill. Om inte rikaste organisationen någonsin knyter till sig en eller två elitbackar kommer Big Smokes drömmar aldrig gå i uppfyllelse.

• • •
Igår kvällen gick proppen slutligen ur – Yours truly fick för första gången sedan playoff började 11 april blåsa ut systemet med en grundlig baluns.
Först satt vi i tikibaren tills de stängde och sedan fortsatte vi till sportbaren Hattricks, där de aldrig stängde.
Känns väl inte odelat kul idag kanske, men det behövdes.
• • •
Jag hör fler och fler som känner sig övertygade om att Caps dräper sina demoner och faktiskt slår ut mästarna den här gången.
Det vore en storyline för gudarna – och jag håller med om att det finns nåt hos den här Washington-upplagan som inte funnits tidigare.
Men jag har som så många andra kommit fram till att det är dumt att betta mot hockeyvärldens störste vinnare, lystrande till namnet Sidney Crosby, och tror det först när jag ser det.
Till att börja med måste de nya minst en av matcherna i PPG Paints.
Enklast, och skonsammast för nervtrådarna i exempelvis Taddsons lekamen, vore att göra det redan ikväll och få lite andrum.
• • •
Själv är jag ingenstans ikväll, höll jag på att säga. Men jag är kvar en extrakväll i Tampa, on my own dime, för lite återhämtning och följer kvällens draman på rummet på Waterside.
Alltså:
Vi avlossar ännu en hotellrumsblogg!
• • •
Nashville får verkligen bekänna färg ikväll. Även de måste nypa åtminstone en av bortamatcherna, men i MTS Bell Place har inga gäster vunnit sedan 27 februari.
Visserligen råkade de gästerna vara just Nashville, men ändå. Det är den svåraste hallen i hela Nordamerika att besöka så utmanarna från Dollys hemstad plockar nu fram sin allra mest överjävligt lysande hockey – eller får stryk.
• • •
Jamen, hörrni – let’s go.
Nya, outplånliga minnen kommer skapas ikväll också.

TAMPA – BOSTON 4-2 (Slut)
• • •
Majbrasan har brunnit ut och björnarna från Boston står kvar i askan med svedda pälsar.
Yeah, det hann bli nervigt när Krug reducerade – jag vet en i Örby som i det läget slog näven i bordet så han stukade en tumme – men brandlarmet kunde stängas av när Brayden Point, isens kung, sprutade in 4-2 i tom kasse.
Därmed står alltså samtliga fyra serier 1-1 – och än så länge är det oavgjort, 0-0, även i omgångens första Game 3, mellan riddarna och hajarna i norra Kalifornien.
Det kommer, tror jag vi kan slå fast, att bli en lång och gastkramande andrarunda.
Prisa gud.
• • •
Nu tar jag alltså sikte mot the beloved tikibar för en sittning under Floridas stjärnhimmel.
Hoppas ni klarar er ändå.
Vi hörs imorrn igen, för en liten tv-blogg när matcherna i Pittsburgh och Winnipeg börjar.
Kan bli en lista då, om alla är okej med det.
Tills dess:
Cheers, mates!

Tampa sätter 4-2 i tom kasse.
Mer kommer sen.

TAMPA – BOSTON 2-1 (Period 2)
• • •
Ett tag känns det som att B’s fått branden under kontroll och börjat elda på bra själva istället.
Men det pyr och glöder alltjämt i hemmakedjorna och plötsligt slår flammor upp ur isen och Tyler Johanson tänder hoppet igen.
Nu borde det bli en riktigt eldfängd slutperiod!
• • •
Hör ni Kenny Alberts ljuva stämma i NBC-sändningen?
Tänk då på att er egen bloggbiff i första pausen stod och skrockade med honom över en kopp kaffe.
• • •
När Johnson sätter 2-1-pucken och DJ:n brakar på med Chuck Berry och ”Johnny B. Goode”…mja, då börjar Amalie i alla fall närma sig Bridgestone-nivåer.
• • •
Med Pastnark och Krug på blålinjen och Bergeron, Marchand och Rick Nash framåt är Bruins första powerplay-uppställning nästan lika skräckinjagande som Penguins.
Nästan.
• • •
Det är som Ondskan ligger på om i sms:
Kedjan med Palat och Point och Johnson är hemmalagets klart hetaste och vassaste i afton.
Kucherov slarvar för mycket och Stamkos – ja, var är Stamkos?
• • •
Efter förstaperioden stod Backes, ser jag på tv-bilder, kvar i Bruins-båset och skällde på Tampa-spelare i flera minuter.
Den sekvensen har inte förklarats för oss.
Vet ni vad som hände?
• • •
Ja, John J – vore man förtjust i den typen av liknelser skulle man nästan kunna säga att Vigge brinner ikväll!
• • •
Nu verkar det som att Marchand – emfatiskt utbuad av Amalie varje gång kommer i närheten av pucken – börjat nypa folk i nacken också.
DET har jag i alla fall aldrig gjort – bara bäsat min kompis Carl-Johan Bergmans väldigt bäsvänliga kinder några gånger – och kan fördöma helhjärtat.
• • •
”YMCA” i högtalarna också!
Den hör man för sällan på NHL-matcher.
Ingen dänga skapar mer godmodig stämning.
Ni skulle varit med när…nej, det skulle ni inte och nu är vi tysta om nyårsafton i 2001.
• • •
Hemmafansen är missnöjda med domarna Furuhatten och Sutherland.
Men i själva verket gör de en kanonmatch.
Det är snudd på omöjligt att ha tillbörlig kontroll på en match där känslorna svallar på det här sättet.
Fem visselpipor från Biffen.
• • •
Nåt vi inte ska ha ikväll är förlängning, för en sådan skulle inkräkta menligt på tikibarsplanerna.
• • •
Jag är lite deppig över att ingen kommenterat brandmetaforerna mer.
Tycker ni inte att de är tillräckligt…heta?
• • •
Välkommen upp till ytan slaffsy, och tack för vänliga ord.
Visst är det i Älvsjö-trakterna rör sig, Ondskan.
Håll ögonen öppna, han skriver autografer om man frågar snällt!

TAMPA – BOSTON 1-1 (Period 1)
• • •
Jo, nog har Bolts fått fjutt på den här brasan.
De vräker på med så mycket bränsle – i form av aggressivitet, fart och sammanbiten målmedvetenhet – att flammorna lyser upp hela Floridas kvällshimmel.
Om det inte varit för att Tuukka oavbrutet agerar brandsläckare, med högtrycksventil, hade de bränt ner Bruins redan under tio första minuterna.
Dessvärre har de inte brandförsäkring i egen zon (herregud, nu glöder jag för hett för eldmetaforerna…) så där fortsätter svetslopporna Marchand, Bergeron och Pastrnak utgöra ständigt hot och plötsligt fattar även nätet bakom Vasy eld.
Så går det när man leker med elden och tar utvisningar…
• • •
Och nog satan smäller det som under ett anabola-dopat Valborgsfyrverkeri där nere – hela tiden.
Hatet som byggts upp mellan de här två lagen under grundseriespurten och första playoff-matchen saknar motstycke.
• • •
Den som drog fram uppgifterna om att Tuukka inte är bra i Game efter Game 1-segrar kan ju gå ut genom en dörr och aldrig komma tillbaka igen.
Bjässen från Nyslott regerar Floridas västkust ikväll.
• • •
Just ja…fansen i Amalie har de här klapprorna och smattrar med.
De är irriterande redan på TV.
Live…well, nu ska vi inte vara såna.
• • •
Jag ber om ursäkt för att introt kom så sent – och för eventuella stav- och slarvfel jag inte hann korra.
Det råkade nämligen bli så förträffligt att en vänlig själ från Lightnings PR-avdelning strax innan puckdrop kom fram och viskade de magiska orden ”vi har en bättre plats åt er, Herr Bjurman” och tog upp mig till den reguljära pressboxen och visade mig bästa sätet jag nånsin haft här.
Så det blev lite stressigt, men nu är jag desto lyckligare och därför har ju ni överseende, right?
• • •
Det är alltid kalas-stämning i Amalie under Stanley Cup-kvällar, men efter två föreställningar i Nashville är jag rädd att det är svårt att bli imponerad.
Riktigt de nivåerna når Florida-publiken inte – och ingen annan heller, mer än möjligen whiteout-crowden i Winnipeg.
• • •
Vad som hände i pressläktarfrågan?
Beats me.
Jag antar att Ondskan ringde Vinik och sa till…
• • •
Är det sant, John J – är det Vappu nu?
Undra på att Rasken är så lysande. Han firar ju denna högtid med samma engagemang Martin Dahlin och Kenneth Andersson firade midsommar i Pontiac Silverdome 1994!
• • •
Har Marchand slickat på någon ännu?
Jag törs inte säga så mycket om det där för då kommer väl nån dragande med Håkan på Nalen 2000 och hur ska jag förklara mig då?
• • •
Eftersom du frågar, bäste Kung Kenta – planen är verkligen en sittning i tikibaren med Vegas-match på tv och en kall i handen.
Hampus Hagman, den gode morgonredaktören hemma i Stockholm, tyckte också jag behövde en kväll av avkoppling och har lovat ”ta” sena matchen.
Hjältarnas hjälte!
• • •
Jag har Donato och resten av Bruins taxi-squad till höger om mig på pressläktaren nu.
Han ser extremt spelsugen ut.
• • •
Fika!

Det är nu tjugo timmar sedan Årets Match nådde sitt orgiastiska klimax.
Under de tjugo timmarna har jag hunnit dricka exakt tre öl på en föredömligt stillsam Broadway-honky tonk, sovit fyra timmar, åkt taxi från Vanderbilt till Nashville International, ätit en hygglig frukost på Tootsies-filialen på flygplatsen – komplett med live-trubadur vid 08.00! – flugit till Tampa, installerat mig på Marriott Waterside, fixat lite nya quiz-frågor, bytt om, promenerat över till den trevligaste media-entrén i ligan och satt mig tillrätta i pressboxen i hallen som en mig närstående pratkvarn med Lightning-sympatier kallar Katedralen i Den Heliga Staden.
Ändå känns det fortfarande nästan exakt som när Kevin Fiala från Sankt Gallen fem och en halv minut in i andra övertidsperioden fick den eminenta passningen av Craig Smith, fintade bort Hällebucken och petade in sudden death-pucken som välte upp och ner på inte bara Bridgestone Arena utan hela downtown Nashville.
Adrenalinet och upprymdheten och känslan av att ha varit med om något helt overkligt dröjer sig kvar.
Så är det alltid med de allra största och mest oförglömliga Stanley Cup-föreställningarna.
De träffar som kometer rakt i skallen och får hela systemet att flimra och darra i flera dygn.
Att toppa sådana upplevelser borde vara omöjligt, men det är det allra bästa:
Bara ett dygn senare kan nästa himlakropp komma singlande genom atmosfären och slå ner i tillvaron med precis samma kraft.
Ikväll tänder vi ju en majbrasa här i västra Floridas fuktiga sommarvärme och med lite tur kommer den spraka och gnistra och förtrolla
Jag hoppas ni ställer er vid min sida här i den imaginära skogsbacken och ser flammorna reflekteras i Stanley Cup-bucklan.
• • •
– Det var faktiskt bra att dom gjorde mål så tidigt. Då kom vi ur den defensiva mentaliteten på en gång, sa Paul Maurice på sin presskonferens igår.
Jag har ungefär samma syn på det faktum att kvällen på grund av allt slutspelsdrama blev så sen att de mer ambitiösa honky tonk-planerna fick ställas in.
Det sved först, men hjälpte mig att komma ur den party-orienterade mentaliteten och istället fokusera på vila och idag är jag pigg som den berömda torpeden igen.
Nashville står kvar, men det gör snart inte jag om jag tror att jag kan gasa som för tio år sedan…
• • •
Lightning stod för mycket fint och snyggt och skickligt i första match mot Boston här i lördags.
Men de gjorde sig samtidigt skyldiga till den stora kardinalsynden och manade inte fram mer intensitet än i en vanlig grundseriematch i mars.
Då får man, som de snabbt lärde sig, på moppo monumentale mot lag av Bruins kaliber.
Ikväll ska det bli annorlunda på den punkten, har coach Cooper tänkt sig. Därför iscensatte han rena rama bootcampen a la Navy Seals i San Diego på träningen igår. Vigge Hedman & co fick köra så det till slut rök ur öronen på dem och nu ska de göra det när de är active duty också – från första puckstudsen i isen innan uppvärmningen till sista snöflingan är bortspolad av zambonin framåt småtimmarna.
– Vi vill att Bruins ska bli frustrerade och tycka att det är för jävla jobbigt att spela mot oss. Det behövde de inte tycka i förra matchen. Men nu är det slut med vänligheterna, morrar Coop.
Ja, det är ju faktiskt för Tampa Boys som det var för predatorerna innan urladdningen igår.
Det blir sent tidigt om de förlorar även Game 2.
Så de är tvingade att gå ut och spela bästa hockeyn på hela säsongen.
Annars är de enda laget i hela andra omgången som ligger under med 2-0 efter de inledande två ronderna….
• • •
Inga av de stora flygbolagen har några flighter mellan Nashville och Tampa så jag fick ta mig hit med Southwest Airlines i förmiddags.
Det var i en av deras kärror en ruta slogs ut strax efter start från LaGuardia förra veckan så en kvinna höll på att sugas ut och till slut avled av sina skador.
Jag försöker trösta mig med att jag inte skulle komma genom det lilla hålet, men törs inte helt slappna av förrän vi tumlat ner genom de kondensstinna cumulusmolnen som alltid stävar över Mexikanska Golfen och tagit mark.
Hörrni Delta – get your shit together och öppna en linje mellan söderns två hetaste NHL-metropoler.
• • •
För Bruins är läget mindre akut när några dagars behaglig vistelse i Florida-solen nu når sin ändpunkt.
De har redan uppnått allt bortalaget i öppningsskedet av en playoff-serie kan drömma om.
Allt som sker sedan de vunnit en match och raderat favoritens hemmaplansfördel är en bonus.
Något säger mig att hockeyestradörer som Brad Marchand, Patrice Bergeron, David Pastrnak, Zdeno Chara och David Krejci trivs under de förutsättningarna.
• • •
Det var länge sedan jag upplevde en svenska Valborg och jag kan sakna det som hörde till denna i alla fall i yngre år omistliga happening; i Borlänge fanns inga andra fester som svängde lika hårt som de vi ställde till med på sista april.
Men som sagt:
Jag räknar ju med att Bolts och B’s tänder en annan sorts majbrasa i Amalie – och att det kvällen igenom kommer smälla lika högt som när jag och Perra Dammgård i det tidiga 80-talet fyrade av blixtkanoner och smatterband runt eldarna i Tjärnaberget.
• • •
Mitt under Coopers överlevnadsläger igår hann Tampa Boy-Boysen dock ha lite kul också.
Dan Girardi fyllde nämligen i år och som traditionen bjuder såg gamle kompisen Ryan Callahan till att fira honom med en gräddtårta i plytet.
Ah, boys will be boys…
• • •
Som podcastens egen notarius publicus, Johan Broberg, påminde om i sin återkommande ”Top 6-lista” på twitter idag gjorde jag mig i senaste avsnittet skyldig till en egen ”yogism”.
Jag beskrev nånting, kan inte minnas vad, som ”märkligt på ett märkligt sätt”.
Ha! 
Rena poesin, ju.
Nu hoppas vi att Tampa och Boston spelar bra hockey på ett bra sätt!
• • •
Det är lita härvel med bloggens vy ikväll, kan jag meddela.
De har en rätt liten pressläktare i Amalie och såna här kvällar är den förstås fullsatt. Så klubben har byggt en så kallad auxillery-box på ett vanligt etage åt såna som mig och det brukar inte vara några problem, så tvingas de göra i många hallar under slutspelet. Den här råkar dock vara gravt felkonstruerad så från den rad där jag sitter ser man olyckligtvis inte mer än halva isen.
För några år sedan hade den då mer koleriske Biffen blivit vansinnig, men nu rycker jag mest på mina gamla axlar.
Jag är ju här och får känna på stämningen och kan titta på världens största jumbotron om det skulle vara så.
Det hindrar mig dock inte från att terra Ondskan med sms om att jag hoppas att hans hjältar blir utslagna snabbt så jag slipper åka hit mer och bli behandlad på det här förödmjukande sättet.
Han svarar med ursäktande mess om att ja, klubben måste bygga ut pressläktaren.
Från hans läppar till ägare Viniks öron!
• • •
Jag vet inte varför, men nån i media vill tydligen jävlas med Tuukka och drar fram taskiga slutspels-stats om honom hela tiden.
Nyss handlade det om att han har ett undermåligt record i elimination-matcher – nu har någon lyckats ta reda på att han aldrig är bra när Bruins tagit ledningen med 1-0 i en serie.
Hm.
Själv tror jag han kommer vara utmärkt ikväll – bara ingen skjuter av honom skenorna.
• • •
Litet erkännande:
Efter urladdningen igår ångrar jag lite att jag inte fokuserar helt på serien mellan Preds och Jets och i likhet med alla andra som trängdes på pressläktaren i Bridgestone istället flög till Winnipeg idag.
Men dels är det förbannat dyrt att ta sig dit, dels har jag fått för mig att jag måste behandla svenskarna som uppträder i Stanley Cup någorlunda jämlikt.
Nä, jag är inte så inbilsk att jag tror att de bryr sig ett skvatt om var jag befinner mig och och inte befinner mig, men likafullt. Jag är tvångsmässigt lojal och anser att de förtjänar blågul närvaro i pressboxen när de spelar sina livs viktigaste matcher.
Så tills vidare droppar jag in och ut ur olika serier och nu är jag alltså i Florida.
• • •
Det är till Tampa bloggen åker när den vill se världens bästa kedja.
Fast det brukade vara den Steven Stamkos och Nikita Kucherov ett tag bildade med Vladislav Namestnikov.
Men det var nån gång i höstas det – rena forntiden.
Nu är det Bruins förstalina med Pastrnak, Bergeron och spåret-favoriten Brad Marchand som äger det epitetet.
Ska bli en fröjd att se dem live.
• • •
På grund av viss tidsbrist och krångel med pressläktarplaceringen blev det det här introt lite kortare, och mer forcerat, än planerat.
Sorry för det, men nu tänder vi bloggens majbrasa.

WASHINGTON – PITTSBURGH 4-1 (Slut)
NASHVILLE – WINNIPEG 5-4 (Slut, OT 2)
• • •
Ja, djävulen.
Det är slutspelets – ja, kanske hela årets – match som når sin spektakulära slutpunkt när Craig Smith hittar HV71-Fiala med en perfekt passning och han, den schweiziske artisten, bara vänder bort Hällebucken med den iskalla finten.
Bridgestone-ladan i det ögonblicket…well, det är för att få uppleva sånt jag lever och jag glömmer det aldrig.
• • •
Det var inte som att Jets saknade chanser under den eviga tjurrusning som rasade under hela övertidsdramat – jag var övertygad om att de hade satt kniven i hjärtat på predatorerna flera gånger om – men medan Arvy & co på något sätt bara såg piggare och piggare ut ju längre infernot pågick började de slakna efter tolv-tretton minuter.
Då brukar det inte gå.
• • •
När jag nu fått bekräftat att han talar svenska kan jag förstås inte låta bli att hojta några egna frågor åt den 21-årige hjälten från Sankt Gallen.
Han svarar glatt.
En hjälte på flera sätt, alltså.
• • •
JOFA-kedjan var sanslöst bra ikväll – ja, rentav så betydelsefull att det nästan känns lite oroväckande för Preds; Turris och Bonino måste börja leverera mer – och Hackspetten från Kusmark tror jag aldrig svarat för en mer briljant insats.
– Jo, säger han på sitt sedvanligt lakoniska sätt, jag kände mig pigg. Jag blev liksom aldrig trött.
Nej, vi såg det.
• • •
Konstigt, men sant – och Jets-spelarna säger det själva:
Fast de vann i förrgår gjorde de en mycket bättre match ikväll.
Och tveklöst:
Om de vunnit tror jag serien hade varit avgjord, för no way att något gästande lag vinner tre matcher i MTS Bell Place.
Nu kanske Preds ändå kan stjäla en i veckan och sedan…well, vi har en låååång serie framför oss.
En annan sak som jag tycker känns rätt given:
Laget som vinner den här serien går till final.
• • •
Nu ska vi se, klockan har ju – till Vibergs vilda glädje, får man anta… – blivit sen ikväll också, men en liten snutt honky tonk ska vi ändå hinna med.
Imorrn flyger Herr Lajen vidare och till kvällen hörs vi från en ny pressläktare.
Tack för sällskapet den här oförglömliga kvällen.

Fiala avgör, Nashville vinner.
Mer sen.

NASHVILLE – WINNIPEG 4-4 (Period 4, OT pågår)
• • •
Nu.
Är.
Det.
Spännande.
And that’s all I have to say about that…