Dealern har just blandat kortleken och sträcker fram en tunn liten skiva vi kan klyva the deck med på lämpligt ställe.
Det är dags för en ny Stanley Cup-giv på Strippen i Fabolous Las Vegas.
De gyllene riddarna – de enda av de fyra med hemmaplansfördel i andra omgången som höll serven i första set – ska ännu en gång försöka använda sina svärd som harpuner och döda haj i T-dojan.
– Men vi kommer vara bättre i match nummer två, lovar Sharks-coachen Pete DeBoer.
Ja, fan vore det annars.
Men tillräckligt mycket bättre?
Det får vi se.
I första mötet såg det tidvis ut som att gästerna var under siege av en svärm mördarbin och likt vanliga dödliga som hamnar i samma situation bara viftade fåfängt omkring sig med armarna.
• • •
Inledningsronden mellan Bruins och Lightning för vi nu till handlingarna, men om någon till äventyrs vill veta mer om vad jag har för synpunkter på det som hände i Amalie ber jag att få hänvisa till den här lilla krönikan.
• • •
Vi får, vill jag brasklappa om redan nu, se vad det blir för sorts blogg-sändning från den här fajten.
Jag har huvudansvaret för bevakningen av det hajpade draftlotteriet och kommer få ägna mig väldigt mycket åt det när de behagar sätta igång i Toronto.
Men ni är väl också intresserade av det, gissar jag?
• • •
Trots att de åkte på värsta råsopen av alla i första matchen är Sharks ändå det av lagen som ligger under i andra omgången de som har minst anledning att få panik.
De förlorade ju på bortaplan och ni vet ju vad de säger:
Inget har hänt i playoff förrän man förlorat hemma.
• • •
Det är alltså Buffalo, Carolina och Montreal som gör upp om förstaplatsen, blev det just klart.
De hann dra förstadelen av lotteriet innan jag kom på att jag är i ennan tidszon.
Ojvoj.
Alltså: Dahlin spelar antinbgen i Buffalo Sabrs, Carolina Hurricanes eller Montreal Canadiens.
• • •
Ikväll tror jag att Sören På Rören slår till och spräcker Flowers nolla.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Rasmus Dahlin – som med snudd på hundraprocentig säkerhet väljs först och alltså kommer att hamna hos laget som vinner lotteriet – har, vad jag förstått, redan gått och lagt sig och tänker sova hela natten.
Coolt ändå.
Det är ju ändå ett sketet lotteri, omöjligt att påverka.
Let’s get some good old sacktime!
Fast personligen skulle jag ju sitta längst fram på på soffkudden, sanslöst spänd på att få veta var i Nordamerika jag ska bo de kommande decennierna…
• • •
En annan som slår till i natt är Wild Bill.
Kom ihåg även det!
• • •
Visst, John J – men som vanligt är det ju ett outtalat ”förutom HV 71” inklämt mellan raderna varje gång jag skriver att något är bäst i världen.
Även när det gäller mat, musik och sprit.
• • •
Lottordningen brukar traditionellt följa de där procentsatserna rätt väl, men vi lever i en tid när saker som inte ska kunna inträffa ju gör det hela tiden.
Donald Trump blev president, Storbritannien röstade för Brexit, Leicester vann Premier League 2016 och för ett drygt år sedan läste de upp fel vinnare på Oscar-galan.
Så watch out – det blir Dallas Star som tar det här ikväll.
• • •
OK, nu börjar kvällspasset.
Låt det fort, så hinner jag kanske ut på ny honky tonk-runda innan last call…

TAMPA – BOSTON 2-6 (Period 2)
• • •
Grym insats av Boston – och framförallt av den mördande förstakedjan.
Bolts måste på något sätt räkna ut hur den där trojkan ska stoppas – annars går detta åt helvete och jag får dras med en podcast-partner som inte kommer att vara normal på veckor.
Själv ska jag nu skriva en liten krönika – och återkommer när di släpper pucken i T-dojan.

TAMPA – BOSTON 2-3 (Period 2)
• • •
Ja, igen.
Bruins gör mot Bolts idag som Jets gjorde mot Predators igår kväll.
En perfekt bortamatch.
De försvarar sig lysande, med pondus beslutsamhet, och när de väl anfaller nyper de till med den killer-instinkt bara riktiga vinnare besitter.
Det verkar dock som att hockeygudarna har varmare känslor för Florida-laget än för Flipper & co.
De lyckas – genom sin rundhylte apostel Dan O’Halloran – hitta en crosschecking på Pasternak ögonblicket innan Marchand stänker in ett rappt skott och sen tar de en skena (!) av Rask så Sergachev kan piska in 2-3-reduceringen.
Så hur det här slutar är ändå tämligen oklart.
• • •
Det är idag Rick Nash förvandlas till Boston-björn på riktigt.
Plötsligt går allt han rör in – och när han hamnar i såna stim går han inte att stoppa, det vet alla som följt honom närmare.
• • •
I denna blogg har vi vid åtskilliga tillfällen uttryckt förvåning över att man kan följa hockey i hela sitt liv, se tusentals matcher – och ändå såpass ofta får bevittna saker man aldrig sett tidigare.
Situationen med Rasks avskjutna skena är ett praktexempel.
Helt sjukt ju.
• • •
Att Dan Girardi – Yzermans drömsigning! – får vispa in den där out-of-the-blue-pucken ska kanske också tillskrivas hockeygudarnas välvilja.
Men tack vare Big Ricks två cannolis är det fortfarande 2-1 till Rangers North mot Rangers South…
• • •
Men det blir ju Winnipeg mot Boston i final.
Då har jag nästan ingenting att skriva om och stannar hemma i korresoffan.
Nä – nu ska vi inte bli såna.
Inget är klart – och jag åker till månen om det skulle vara så.
 • • •
Vigge har äntligen sin första Stanley Cup-poäng i protokollet, i form av en assist.
Nu brister alla fördämningar.
• • •
Håller helt med om att NHL och NBC gör sig till åtlöje med lotteritramsandet ikväll.

Det ska dras några, för fan. Get it over with!
• • •

Hett i spåret idag.

Fint att se – så länge ni håller er på den så kallade mattan och inte blir otrevliga mot varann.
De griper High Priest Biffen in och blåser i pipan, ber jag att få förvarna om.
• • •
Nu ska jag hasta ner till butiken i lobbyn och köpa en glass.

TAMPA – BOSTON 0-1 (Period 1)
• • •
Det här temat börjar kännas bekant.
Ett lag belägrar det andra lagets zon, har pucken hela tiden och pumpar skott mot målisen – men gör inga mål.
Istället fylls laget som reder ut stormen med tillförsikt, tar sig samman och klipper av momentum för motståndaren med ett snöpligt out-of-the-blue-mål.
”Orättvist”, råmar vän av ordning – och Ekeliw.
Nä.
Det går inte ut på att ha övertag och press.
Det går ut på att göra mål – och vinna, på vilket sätt som helst.
• • •
Tuukka framställs här och där som ett frågetecken för Bruins, men idag har han hittills varit en klippa.
Det är först i elimination-matcherna den långe hjälten börjar svaja..
• • •
Men kan verkligen undra:
Ska Vegas vara enda laget som klarar av att hålla serven i första hemmamatchen?
Så egendomligt
• • •
Hur skulle det vara om det lossnade för Steven Stamkos.
Eller han, som vår vän Taddson hävdar, överskattad?
• • •
Vilket plockepinn modern slutspelshockey är ibland ändå.
Alla i laget som inte har pucken sveper med klubborna som bönder med lie på åkern – fast i fast-forward-speed.
Effektivt, men inte så kul. Utrymmet för grannlåt begränsas verkligen till ingenting emellanåt.
• • •
Ojvoj, vad förtrollande vackert det ser ut i downtown Tampa på tv-bilderna strax före puckdrop.
Tur det inte dröjer innan bloggen är där…
• • •
NBC har Patrick Sharp som gäst i studion igen.
Det gillar jag.
Spelare och coacher som fortfarande är aktiva, eller precis lagt av, har intressantare perspektiv än alla andra.
• • •
Bilderna på Marchand när han slickar på Komarov i B’s första möte med Leafs är verkligen…bisarra.
Inte ens när jag var som värst under min illustra handbollskarriär – ja, jag var Borlänge HK:s egen Brad Marchand – skulle jag ha kommit på att slicka på Jösse, min särskilda rival i Avesta.
Och nu ser det ju ut som att karln försöker pussa Tyler Johnson också.
Vilken lallare.
• • •
Nu har Preds och Jets just avslutat sina träningar nere i Bridgestone.
Borde bloggen varit på, kan man kanske tycka.
Men det bestämde jag mig redan i går för att skita högaktningsfullt i.
Dels måste jag ju se den här matchen, dels kutar 30 000 förvirrade människor i Nashville maraton idag.
– Du kommer inte ha en chans att ta dig till eller från downtown, varnade en taxichaufför.
Tack, då fick det bli bra med ett dagspass här ute i Vanderbilt, med stilla brunch på en diner, en shoppingrunda på Barnes & Nobles-butiken vägg i vägg med hotellet – och TV-fest på rummet.

Ibland önskar jag att jag också var supporter, höll på ett lag med otyglad hetta och inför och under matcher som de vi just nu avnjuter dagligdags kände den där otroliga nervositeten – på en gång outhärdlig och oemotståndlig – brusa i huvudet och bröstkorgen.
Då skulle jag också kunna se ut som mannen jag har intill mig på den här klassiska bilden.

Underhållande, inte sant?
Jag tror det här var första gången jag träffade Bamse Ekeliw, långt innan någon podcast hade startats – varmed han kunde leva ut sina blåvita böjelser på detta ogenerade sätt. Jag hade bara hört talas om att det börjat en ny NHL-nörd på redaktionen hemma i Stockholm och när det visade sig att vi befann oss i Tampa samtidigt stämde vi träff i Champions-baren på Marriott Waterside efter en Rangers-match.
Jag ryckte till när han presenterade sig, om vi säger så…
Nu sitter denne man – precis som alla andra fans över hela världen inför stora matcher – och trummar på knäna. Reser sig och går planlöst runt lägenheten. Sätter sig igen. Surfar på mobilen. Kollar om det kommit några nyheter om laguppställningen. Tar några djupa andetag. Trummar lite mer. Tänker: ”Tänk om vi förlorar: Då är det kris direkt. Åh, varför håller jag på så här. Varför låter jag att ishockeylag på en annan kontinent ha sådan inverkan på mitt välbefinnande? Fan”. Sedan drar han några ramsor – typ ”I believe that we can win”, eftersom han är just Ekeliw – tyst för sig själv.
Lite avundsjuk kan jag bli på det där.
Missförstå mig rätt. Jag älskar den roll jag har; att jag får sitta och registrera och förnimma alla känslor och stämningar och ljud och dofter – och se fantastisk hockey kväll ut och kväll in.
Men det är något med att uppleva att man själv har ”skin in the game” och därför blir så engagerad att det känns som inget i livet överhuvudtaget är viktigare än att laget man älskar triumferar.
Det är inte som att jag inte vet hur det känns. Jag har tidigare i livet varit så mycket supporter man kan vara.
Kolla bara.

Det är jag, i typ tolvårig tappning, till vänster – med min bäste kompis Anders Ljung, sedermera sångare, gitarris och låtskrivare i förträffliga banden Space Age Baby Jane och Casablanca (de senare med självaste Mats Rubarth på kompgitarr!)
Vi levde för IK Brage på den tiden, när de under Roffe Zetterlunds ledning gick från dåvarande Division 3 till Allsvenskt brons på fyra säsonger.
Här har vi ett annat exempel – från Tre Kronors guldfirande på isen i Wiener Stadthalle i Wien 1987.

Visst serru, det är 20-årige Biffen som – målad i ansiktet och med blågul hatt på huvudet – vrålar och skriker bakom Pekka Lindmark och Agne Jälevik; det var ju ändå Sveriges första VM-guld i hockey under min livstid…
Så dagens blogg – som börjar med öppningsmatinén mellan Tampa och Boston i Amalie Arena och fortsätter med Vegas och San Joses andra showdown på Strippen, och också täcker in det rafflande draftlotteriet – tillägnas de riktiga fansen.
Må ni få det ljuvligt och vidrigt hela dagen lång – som det ska vara.
• • •
Gårdagskvällen?
Jotack.
Eftersom några old timers som brukar leda trupperna under after game-aktiviteterna för första gången i karriären vek ner sig och gick hem hamnade jag på honky tonk-stafett med finska kollegorna Sami och Tommi.
Låter livsfarligt, jag vet – en ensam, försynt svensk som försöker dricka ikapp med två blåvita hårdingar…Aki Kaursmäki skulle kunna göra nattsvarta draman utifrån det upplägget.
Men faktiskt, jag sitter inte alls här och jämrar mig särskilt svårt idag.
Det är ju så satans mycket folk på de där Broadway-barerna om helgerna att man får slita som en Mattias Ekholm i tre-mot-fem-läge för att alls komma till bardisken och beställa och därför blev det aldrig så blodigt.
Ledsen att behöva göra er besvikna…
• • •
Hockeymatcherna är hur stora som helst, inget snack om det – jag ser fram emot bägge vi har på programmet med våldsam iver.
Men kvällens höjdpunkt är ändå draftlotteriet – och framförallt då slutklämmen, i andra pausen mellan Knights och Sharks.
Äntligen får vi veta var Rasmus Dahlin kommer tillbringa de kommande 20 år – om han nu stannar i samma klubb hela karriären, who knows.
Det troligaste är att det blir Buffalo Sabres och då kommer ni stånka och stöna och uttrycka ert medlidande visavi Rasmus.
Men honom är det i så fall inte så synd om; han är – snart – NHL-spelare och kommer ha mycket att lite att göra med det downtown Buffalo besökare kommer dit och ryggar tillbaka inför; Sabres-stjärnorna bor ju i affluent förorter där alla trivs finemang.
Men tänk på alla svenska journalister och bloggare som tvingas resa dit hela tiden..
Ur det perspektivet vore det betydligt trevligare om Arizona, Rangers, Montreal, Vancouver, Dallas eller Florida skrällde och fick förstavalet.
Men jag har sagt hela tiden att Detroit vinner.
Vänta ska ni få se.
• • •
Uj, nu blev jag lurad av att jag befinner mig i fel tidszon. Jag trodde Lightning-Bruins började först om en timme, men det är ju för faen nu.
Attans – det betyder att introt blir avsevärt mycket kortare än det var tänkt.
Men well, detta blir nåt att se, detta. Bolts och B’s har utkämpat brutala slag under hela grundserien – inte minst sista tre veckorna – och kommer inte lägga fingrarna emellan nu när det gäller allting.
Ha en fantastisk match.
Särskilt ni fans!

NASHVILLE – WINNIPEG 1-4 (Slut)
• • •

Well, well.

Så där trodde vi inte att monsterserien mellan NHL.s två bästa lag skulle börja.
Att Jets vinner är i och för sig ingen sensation, ingen kan längre sväva i ovisshet om att de är ett magnifikt hockeylag.
Men de skulle, fick vi för oss, i så fall göra det tack vare sin mördande offensiv.
Istället stod de för den perfekta bortamatchen, försvarade sig som ett italienskt fotbollslag anfört av Claudio Gentile och såg till att vara näst intill provocerande effektiva när de väl anföll.
– Det är det vi lärt oss, säger Toby när han dyker upp utanför omklädningsrummet med en stor badhandduk över huvudet.
– Vi kan spela, och vinna, på så många olika sätt.
Mm, antagligen är det just därför Peter Laviolette ligger vaken och vrider sig i lakanen i natt.
• • •
Usch, det var bokstavligen nära ögat för Ellis när han fick Chiarots skridsko i plytet.
Några centimeter högre upp och vi hade tvingats bevittna helt vedervärdiga scener.
Det var otäckt så det räckte när han kraftigt blödande i ansiktet hastade av isen.
Men Ryan Ellis är ju hockeyspelare, så naturligtvis – efter bara några minuter var han tillbaka in action igen, nödtorftigt sydd och omplåstrad.
• • •
Det var ett snyggt mål Werner & Werner-Fiala gjorde, verkligen – men ska det här gå som Preds vill måste de ovillkorligen bli mer effektiva och få utdelning mer frekvent.
Det är de själva övertygade om att de kommer bli också.
– Som vi ser saken var vi bästa laget på isen ikväll. Det kommer lossna, säger exempelvis Ryan Johansen.
Kanske – kanske inte.
• • •
Toby bara flinar under sin handduk när jag konstaterar att hans backpartner – den monstruöse Big Buf – inte var vidare snäll mot Arvy.
– Han får inte den cred han förtjänar, Buf. Det här är det bästa jag sett honom spela under alla år vi kamperat ihop. Han är helt grym.
Ja, på så många sätt…
• • •
Sorry, PlayoffWill – slutrapport efter det som händer de närmaste timmarna skulle säkert bli underhållande, men risken är att det också blev slutrapport på ett mer definitivt sätt…
Vi hörs istället imorrn igen. Då sitter jag åter på hotellrummet i Vanderbilt och kollar först matinén i Tampa och sedan Vegas andra show mot San Jose – plus mest spännande draftlotteriet som Sverige nånsin upplevt.
Nu:
Honky tonk, baby!

Nope, Preds kommer inte åt Hällebucken och det ruskigt tajta Jets-försvaret.
Till slut sätter Schiefele 4-1 i tom kasse.
Mer senare, folks.

NASHVILLE – WINNIPEG 0-3 (Period 2)
• • •
Jets häller en hink iskallt vatten på Nashvilles honky tonk-parad.
De har bara avlossat nio skott när halva andraperren är spelad, medan Preds hamrat 32 mot Hällebucken.
Men det är gästerna som leder med 2-0.
Sen gör de 3-0 också.
Konklusion:
Hällebucken är enastående och hans iskalla lagkamrater våldsamt effektiva.
Hemmalaget – not so much.
• • •
Men hur gick Flippers puck inte in i PP här i slutet? Det var ju helt öppet, det var ju mål.
Men…vad?
• • •
Bridgestone gillar inte alls att Jets går så hårt åt Hackspetten, men de – ja, i första hand Big Buf då – begår inga regelbrott och Arvy själv verkar inte bry sig.
Han är uppväxt i den obönhörliga potatisplockarbranschen så han bara reser sig, flinar och åker vidare.
• • • 
En annan betydande skillnad är att Jets försvarar sig med betydligt mer pondus än Preds.
Hemmaspelarna har pucken och snurrar mycket och desperat i offensiv zon, men de har svårt att komma genom i riktigt klara lägen – medan alla namnkunniga Nashville-backar irrar nervöst framför Rinne, har märkligt svårt att hålla ihop och låter motståndarna skapa verkliga farligheter när de väl anfaller.
Lavy har en del att rätta till innan Game 2.
• • •
Jag trodde bara det var jag som klarade att spilla ketchup och senap på vitt skjortbröst under korvätning, men icke.

Det händer en tv-personlighet i medialoungen i första pausen också.
Mitt medlidande är stort.
• • •
Inte mycket Toby – som inte alls ser ut som han varit borta sedan 23 mars – kan göra när Buf dräller med pucken så Craig Smith kommer fri, han måste ta en utvisning där.
• • •
Själv smaskar jag i mig en gumbo, med fin malle, i pausen och lyckas få mig hela utan att söla det minsta.
En triumf.
• • •
Well, John J – nu (efter halva mittperioden) har Hällebucken slagit det rekordet.
En mer intressant notering är kanske att han inte släppt in ett mål sedan andra perioden i Game 3 mot Minnesota.
• • •
Maurice behöver inte oroa sig för att behöva dela öde med kompisen DeBoer, kan vi konstatera.
• • •
Ja, som någon sa i spåret:
Bourbon funkar mot depp också.
Nashville får nog ställa in sig på den sortens tröstdrickande ikväll.

NASHVILLE – WINNIPEG 0-1 (Period 1)
• • •
And The Jamboree is rolling – som en tygellös karneval i Rio på skridskor, i honky tonk-takt istället för samba-dito.
Det är blixtrande action på isen, furiöst tryck på läktarna och en oavbruten buzz av upprymdhet i mellangärdet.
Fantastico!
• • •
Preds slår efter bara några minuter på raket-motorn och ligger sedan på som skenande tryckpress gästerna fastnat med armen i.
Men de får inte in pucken och har ni hört den förr – det slutar med att ett lugnt, tålmodigt och smart Winnipeg såsmåningom tittar upp och spräcker en kalla Pekka Pinnes nolla istället.
• • •
Hällebucken, som Bambi Ekeliw kallar honom, är definitivt i Vezina-slag.
Om det inte varit…ja, ni vet.
Nåt mål hade ramlat in under den vilda hemmapushen i början.
• • •
Det är ett fullständigt absurt hallå här inne.
I första reklampausen reser sig alla – alla! – och förenas i ett vrål som bara stegrar och stegrar och stegrar i flera minuter.
Inte ens ifjol lät det så här mycket.
Ojvoj i brasan!
• • •
Jo, Jets har förstått att Hackspetten från Kusmark är den lilla men fulltankade motorn Nashvilles energi genereras i – och de tänker uppenbarligen försöka dra ur tändstiftet.
May we introduce Big Buf, Arvy?
• • •
Förstår nu mer av varför jag fått den här pressläktarplatsen.
När åskådarna på raden framför reser sig blir murveln på den här stolen skymd.
Morsning korsning.
• • •
Varken Hartnell eller Hartman får plats i hemmatruppen ikväll.
Vad h(e)artless av coach Lavy.
Nävars, men är det inte de som står för det lilla Preds har av intimidation?
• • •
Nädå, när matchen börjar sitter fansen framför artigt ner ändå.
De är ju southerners.
• • •
Det ser inte så lite dråpligt ut när Watson försöker markera mot Big Buff med en tackling – och studsar som en tennisboll nån slänger mot en tegelvägg.
• • •
Nu blir det ett jävla liv.
Namnen på de som nominerats för Hart Trophy tillkännagavs nämligen för en stund sedan – och Connor McDavid ingår inte i trion.
Det är Nathan MacKinnon, Anze Kopitar och Taylor Hall som får åka på Awards-gala i Vegas.
Men skrik inte FÖR mycket på mig. Jag hade Connor bland mina fem – och inte Anze överhuvudtaget.
• • •
De har ett säreget men mäktigt matchintro när en hel rektangel till filmduk sänks ner över hela rinken – som på U2:s turné för några år sedan – och på den projiceras enorma bilder, medan musiken pumpar så våldsamt att hela pressläktarbänken vibrerar.
• • •
Giroux återfanns mycket högt på min röstsedel, så upprörda Flyers vet.
Får jag guldstjärna av er då?
• • •
Catfish plaskar i isen, check.
Då vet vi att det är jamboree!
• • •
Evander Kane får en matchs avstängning för sin crosschecking igår kväll.
Helt riktigt – och så dumt av honom.
Det var sannerligen inte en för laget.
• • •
Dierks Bentley får väl ses som en OK nationalsångsvokalist – särskilt som han har 79-årige bluegrass-legendaren Del McCoury med sig.
Men det finns ett tyngre artilleri i stan.
Let’s use it, Smashville!
• • •
Brian Burke må vara en dinosaurie och det är nog bra att han inte längre får något inflytande över hur något NHL-lag ska se ut eller spela.
Men att han dyker upp som expert i Sportsnets sändningar är det festligaste jag hört på länge.
Must-TV kommer det att bli.
• • •
Jovisst, John J – men det är ingen garanti för att kunna prata svenska.
Kopitar och Pastrnak tillbringade flera år i Södertälje, men talar inte ett ord svenska.
Fiala har dock flickvän från Jönköping också, och hänger med Preds blågula liga, så han har har inget val.
• • •
Två konstaplar som ingrep vid skjutningen på ett Waffle House i utkanten av Nashville förra veckan är här och hyllas, som sig bör, som hjältar av rusiga Bridgestone.
• • •
Nu ska jag gå och visa min aptit för tanten i pressloungen igen.

Det finns saker det är alldeles berusande underbart att få återuppleva här livet.
Som när man sett sin första, chock-euforiska Springsteen-konsert och får gå på en till.
Som när man ätit på Eleven Madison på Manhattan och har bord på samma gudomliga krog igen.
Som när man som förlägen 14-åring dansat tryckare med Lotta Ernfridsson på kongressen i Borlänge och hon tackar ja till samma slags svängom även fredagen därpå.
Men ingenting i den vägen har någonsin glatt mig lika grundligt och djupt som att åka tillbaka till Nashville och ännu en gång få vara med om Stanley Cup-yra i kvarteren runt rocking South Broadway.
Vi hade några av historiens allra roligaste, mest oförglömliga dagar och nätter när Music City för ett år sedan förvandlades till Hockey City och varje inandning smakade fest, lycka, förväntan och ramalama.
Det ser ut att bli – eller snarare är redan – precis likadant i år.
Bara ännu mer, för nu har den här staden VERKLIGEN vittring på något stort så energin är ännu mer elektrisk på de knökfulla trottoarerna timmarna innan puckdrop den här gången, hoppet som lyser i ögonen på de tusentals som redan under tidiga eftermiddagen myllrar i grannskapet i färgglada hemma-jerseys ännu mer intensivt och honky tonk-svänget på de fullsatta barerna ännu vildare.
Hur det kommer låta och kännas när Flipper Forsberg, PK Subban, Ryan Johansen och de andra som övertagit rollen som the local heroes från countrymusikens superstars ikväll kommer in på den nyspolade isen för första framträdandet i andra playoff-omgången kan vi ännu så länge bara drömma om, men var redo – trycket lär slå det mesta vi någonsin erfarit tidigare.
En Stanley Cup-jamboree pulserar kort sagt ånyo i Nashville, yours truly befinner sig mitt i stormen och ni som följer den här bloggen får följa med in i extasens hjärta.
Livet kunde omöjligen vara bättre än det är just nu.
• • •
Det kändes lite beige att sitta kvar på hotellrummet hela kvällen igår – och sen hoppa rakt i sängen, nykter som en scoutledare.
Så gör man ju inte i Nashville
Men när jag kommer till morgonvärmningen i Bridgestone vid halv tio på förmiddagen är jag desto mer nöjd med att jag stannade inne.

Det visar det sig nämligen, högst väntat, att merparten av de hitskickade kollegorna inte gjorde och de ser utan undantag ut som räksallad någon spillde på trottoaren igår kväll.
Jag, däremot, är pigg som en torped och klappar de arma sjuklingarna hurtigt i ryggen.
– Ditt svin, svarar en och pustar på det sätt man bara kan pusta när man framåt 03.30 natten innan tyckte det var en lysande idé att sänka ytterligare en shot ljummen bourbon.
Ho ho!
• • •
Upphetsningen inför det äventyr som börjar här nu grundar sig emellertid inte bara i det faktum att Music City rustar för gränslös hallabaloo igen.
Så här på förhand framstår Nashville Predators vs. Winnipeg Jets dessutom som en av de mest episka Stanley Cup-serierna på flera år.
“Jag har Chicago-La-förhoppningar. Clash of the Titans”, som min gamle First Baptist Church-kompis Linus skriver i ett sms.
Ja, potentialen är enorm.
Det är ju ettan och tvåan i tabellen som står pannben mot pannben här – med samtliga huggtänder blottade – och de gick redan under grundserien upp i några av årets mest spektakulära battles; actionspäckade, knallhårda och egendomligt målrika.
– Ja, säger papa Ekholm och kliar sig i ett imponerade tätvuxet slutspelsskägg, med tanke på att det är två Vezina-nominerade målisar och två väldigt bra backbesättningar som mötts varje gång är det lite konstigt, men jag har ingen riktigt bra förklaring. Ingen har spelat dåligt, det har bara blivit så.
Kanske är det som Jets-coachen Paul Maurice säger efter att ha gjort klart att han contrary to popular belief haft stort utbyte av målfesterna i fråga eftersom det funnits fantastiska situationer att få puls av i varje byte:
– Både vi och Nashville har faktiskt spelat bra defensivt i alla matcher. Det är bara det att båda också har väldigt snabba, kreativa och inspirerade offensiva stjärnor som inte gått att stoppa.
Ni hör ju.
Vi kan få vara med om något överjordiskt här.
• • •
Fast jag ska väl inte bli för kaxig.
Det är fredag, Game 1 börjar 19.00 lokal tid och jag har inga andra matcher att bevaka vare sig före eller efter.
Risken är med andra ord överhängande att det är jag som pustar så där hopplöst imorrn, för Nashville är ju ändå Nashville och de där dåraktiga 03.30-stänkarna alltid extremt lockande just här.
• • •
Breaking News:
Toby Enström gör efter en dryg månads skadefrånvaro comeback i Jets backuppställning ikväll – av allt att döma intill självaste Big Buf.
Därför tvingas han möta media efter dagens morning skate – något den lille ångermanlänningen gör med ungefär samma entusiasm som Zlatan skulle visa upp sitt hem för Se & Hör.
– Men, flinar lagets trevlige PR-boss, vi har en livvakt här ute korridoren så han inte kan smita.
He he.
Bloggen har dock haft en utmärkt relation med Toby ända sedan debuten med Atlanta Thrashers i Phillips Arena hösten 2007 – som faktiskt också råkade vara Bäckis debut – så jag får honom lite för mig själv och kan på nära håll se hur han torkar eftersvett ur pannan när kanadensisk media äntligen lämnar honom ifred.
Men du gillar väl att vara the center of attention, skrockar jag.
– Eller hur. Jag hatar det, säger han med en grimas.
Att spela hockey tycker den 33-årige Nordingrå-sonen desto bättre om och han ser verkligen fram emot att för första gången i karriären få smaka på Round 2-hetta i Stanley Cup.
– Jag är en sån som vill spela varenda kväll och det här ska bli otroligt roligt, gör han klart.
• • •
”Men för helvete”, gastar The CEO of Everything i ett sms, ”så här ska jag också hålla på när jag flyttat till Florida nästa vinter!”.
Jag har då messat ett foto från dagens lunch i solskenet i trädgården på – just det – Martin’s BBQ.
Jag tar en Smoked Sausage-tray med coleslaw och bakade bönor och det är så gott att Rydaholms Captain America kan terra mig med beach-bilder genom varenda vidrig januaristorm i New York nästa år om han vill.
De påstått magiska solnedgångarna där nere kommer inte vara tillnärmelsevis lika förföriska som de rökta grisarna på sydstaternas bästa bbq-joint. 
Dessutom:
När nästa vinters nor’easters drar in över Manhattan planerar jag att ligga i gästrummet i nya Chez Sibner och softa…
• • •
Som sig bör är det runt Flipper Forsberg utsänd media från The Great White North bildar verkligt månghövdad media-scrum inne i det numer lätt futuristiska Nashville-rummet.
Han var ju en av hela inledningsomgångens största artister – och utgör största hotet mot Kanadas enda kvarvarande lag.
– Allt känns som det ska , upplyser han bloggen om och dementerar samtidigt med emfas att han skulle vara skyldig till att Ekholms ena skena satt lös under förmiddagsskejten.
– Jets är ett bra lag men det är vi också.
Att den här motståndaren är mer fysisk än den förra och har bamsingen Big Buffen – som körde över Minnesota Wild-spelare så de flög som konfetti över isen – skrämmer inte.
– Själv är jag kanske inte den som ska gå upp mot honom, mina 95 kilo räcker nog inte så långt mot hans 125, eller vad det är. Men vi har andra som kan stå upp om det blir fysiskt.
Visst.
Järnkrok är ju med och ingen har nånsin kaxat sig mot en Gävle-bo utan att få betala dyrt.
• • •
– Jag har hört att Roy Orbison sjunger nationalsångerna ikväll, flämtar en ivrig kollega.
Det vore verkligen nåt.

Särskilt som Roy Orbison dog 1988.
Men vi är inne i andra omgången nu och det betyder att Nashville kommer spänna musklerna och släppa loss en ny parad av superstars.
Steve Earle, som ju flög hit med bloggen igår, borde få den äran men han är för ruffig – och Dolly Parton, den ultimata drömmen i sammanhanget, spar vi till eventuella finaler.
Fast, well, nån som Chris Stapleton kanske vi ändå kan hoppas på ikväll.
• • •
Det kommer plötsligt till min kännedom att Calle Järnkrok egentligen heter Karl Åke Järnkrok.
Tror ni, eller tror ni inte , att han kommer kallas så i den här bloggen i fortsättningen?
• • •
Paul Maurice, Jets-coachen, är en sann underhållare visar det sig när han håller presskonferens efter morgonskejten.
Någon frågar om han tycker det känns som att laget klarat av att hantera det långa uppehållet på ett bra sätt svarar han:
– Ja. Men det tyckte nog Pete DeBoer inför matchen i går också…
Ha!
• • •
Pratar för första gången någonsin med Kevin Fiala, för mina kamrater på Hockeysverige.se har avslöjat att han pratar utmärkt svenska och visst.
Han har en liten Werner & Werner-brytning men allt sitter där det ska.
– Vi är redo. Big Buf? Vi klarar honom också. Jag lovar, säger han.
• • •
Någon frågar också Maurice, som är god vän med San Jose-coachen, om han ringde honom igår.
Jets-tränaren spärrar upp ögonen.
– Pete? Oh God, no. You don’t call Pete DeBoer efter a game like that.
Hi hi!
• • •
Nikolaj Ehlers, däremot, talar inte så mycket svenska.
– Jag förstår svenska , men prata…nä, inte riktigt, säger han.
Men jag gör mig faktiskt förstådd på engelska också och kan glädja honom med upplysningen att jag är från Leksand (lätt lögn, men varför krångla till det…) och älskade att kolla på hans farsa och radarpartnern Robert Burakovsky när det begav sig.
”De var kungar, både på och utanför isen”, säger jag.
– Ha ha, jag vet, skrattar dansken, jag har hört alla historier.
Alla historier….ojvoj.
• • •
Ett annat ämne som kommer upp under Maurice presser är det faktum att Preds och Jets spelar i ligans mest högljudda haller.
Han instämmer och förklarar att det absolut ger hemmalaget en extra push.
Sen säger han:
– Minnesota also got a wild arena…(kort konstpaus, snett leende)…well, there you go.
Han är helt klart my kind of snubbe, Jets-coachen!
• • •
Kolla, här sitter han – mannen som fick agera svarsalternativ i bloggen Quiz idag.

Jag hoppas verkligen någon trodde att Washingtons ägare heter Pierre LeBrun.
• • •
Så Mike Babcock har hamnat i konflikt med sin största stjärna.
Vilken skräll.
Det har ju aldrig hänt förr…
• • •
Det finns alltså en chans – en hyggligt god en, till och med – att vi får en konferensfinal mellan Nashville och Vegas.
I så fall kommer vi garanterat förlora medlemmar i Professional Hockey Writer’s Association.
Alla kommer helt enkelt inte överleva den backanalen, så är det bara.
Men ingen skulle komma på tanken att säga något annat än att det vore värt det!
• • •
Eky Ekholm tycker att Colorado inte fick tillräckligt med cred för sin insats i förstarundan – och han är samtidigt glad över att de gav Preds så pass hårt motstånd som de gjorde.
– Det är ett riktigt bra hockeylag och jag tror det gjorde oss gott att få sätta oss på planet och åka tillbaka till Denver en gång till. Där fick vi lära oss att vi måste knyta näva och spela vår bästa hockey hela tiden. Om vi bara avfärdat dem i fyra raka är jag inte säker på det gått fram på samma sätt, säger han.
Han är en klok man, lille Williams farsa.
• • •
Jag fick språkpoliserna på mig i morse – och det med all rätt.
Wild Bill sa igår att han och hans riddarkompisar tog kål på Sharks under första tio och jag lyckades skriva ”Vi tog kol på dem”.
Det var sent och jag höll på att somna, men det är ingen ursäkt. Sånt måste jag ha kol(l) på – häpp!
• • •
Patrik Laines amish-skägg gör intryck även på avstånd.
På närmare håll förstår man att det skulle kunna få huvudrollen i en egen skräckfilm.
Min skapare – vilken underbar styggelse !
• • •
Enligt Fiala är det mängden klasspelare i Jets två främsta kedjor som blir största bekymret för Preds.
– Avalanche hade MacKinnon, men Jets har sex jäkligt bra snipers. Vi får verkligen hålla koll på dem.
Ja, Boston må ha världens bästa kedja, men det är bara Winnipeg som har två regelrätta förstakedjor.
• • •
Får helt oväntat en kram av den gamla damen – en riktig farmorskaraktär – som basar över den trivsamma lilla loungen bakom pressläktaren i Bridgestone.
Jag visste inte att hon hade minsta koll på mig, men hon utbrister glatt:
– Dig minns jag. Du har en härlig aptit.
Hm.
• • •
Med Maple Leafs jagade från scenen håller praktiskt taget hela Kanada nu på Jets – och det märks i sanning på mediaintresset i Bridgestone.
Varenda outlet, från de franskspråkiga i Quebec till obskyra sajter i British Columbia, har folk på plats.
Mäktigt ändå.
Man får omedelbart den där känslan av att…nåt viktigt ska hända här.
• • •
Precis som ifjol får vi en liten godis med lokalt krimskrams vid våra platser på pressläktaren, men det ingår ingen alkohol den här gången.
Vilket fegspel!
Skicka upp en långtradare från Lynchburg, för tusan!
• • •
Det passar honom förmodligen alldeles utmärkt eftersom han bara vill bli lämnad i fred och inte är i behov av någon uppmärksamhet, men Toby Enström är en av våra mest underskattade och föräras alldeles för få rubriker.
Därom är jag och Tyler Myers helt överens.
– Det är en big deal att Toby är tillbaka, säger den gänglige backkollegan.
– Han är en väldigt intelligent hockeyspelare som hela tiden gör små, viktiga saker som han inte uppskattas tillräckligt mycket för.
Men nu är bloggen här och har stora rubrik-kanonen laddad.

• • •
Jag kör, som alltid i den här stan, Johnny Cash-stilen.
Svart kostym och svart skjorta och svarta skor – men så sätter vi sprätt på anrättningen med en slips i polkagris-tappning.
Har ni hart ZZ Tops ”Sharp Dressed Man”?
I’m just saying…
• • •
Det brukar vara bilar lackade med slutspelsmotståndarnas klubbmärke Smashville-fansen får dunka på med en slägga på plazan utanför Bridgestone.
Men nu är det Jets som kommer till stan, så istället har de som sköter det där släpat fram ett helt jävla flygplan.
Kom inte och säg att det inte är speciellt med hockeyfester i södern.
• • •
Det har blivit nåt litet fel med pressläktarplaceringen. Mig brukar de under så här stora matcher, när mediatrycket är så enormt, stoppa up i ett hörn längst upp på översta hyllan – men nu har jag istället fått sådan prime location på första raden att till och med Washington Capitals ägare (well, han kunde ha varit…) kommer förbi och grymtar om att det var värst vad bra The Swede sitter nu då.
Kanske är det bara nån i Preds-organisationen som insett att den som representerar Filip Forsberg måste behandlas kungligt…
• • •
Pojkar och flickor, ladies and gentlemen, fiender (nä, såna har vi inga men jag skriver så ändå) och vänner och U-båtar och alla andra.
Nu rättar vi till bolo-slipsen, drar upp boots-skaften och drar ner Stetson-hatten över öronen.
För det är dags.
Stanley Cup-serien med potential att bli årets stora klassiker börjar alldeles strax – i ett Nashville som glöder av hänförelse.
Enjoy the ride!