BOSTON – TORONTO 7-4 (Slut)
• • •
And it’s wrap.
Förstarundan i Stanley Cup-slutspelet 2018 är härmed avslutad.
Den började lite som ett Meh. Ett tag såg det ju ut som alla serier skulle vara slut efter fyra eller matcher – men den tog sig och blev mer rafflande under sista helgen och i natt kokade vi definitivt med gas.
Vi säger hejdå till New Jersey, Toronto Maple Leafs, Philadelphia Flyers, Columbus Blue Jackets, Colorado Avalanche, Minnesota Wild, LA Kings och Anaheim Ducks – och följer Tampa Bay Lightning, Boston Bruins, Washington Capitals, Pittsburgh Penguins, Nashville Predators, Winnipeg Jets, Vegas Golden Knights och San Jose Sharks vidare i marschen mot himlen.
• • •
Det här var inte lika mardrömslikt för Leafs som kollapsen 2013, men lik förbannat rätt illa.
De hade ju faktiskt ledningen med 4-3 när tredje började och så slutar det med 4-7-torsk.
Den här gången finns det dock en väg framåt.
Om Shanny och Old School Lou bara inser att de måste bygga en mer solid backuppsättning är Leafs en contender for years to come.
• • •
Att den geniale Patrice Bergeron skulle glänsa i en sån här match var ju ingen överraskning, så jag ber istället att få sätta Jake DeBrusk på axlarna och bära runt honom en stund.
I honom hade vi ikväll ett praktexempel på snubbe som verkligen omfamnade Game 7-pressen och gjorde en av karriärens största matcher.
Fem plus.
• • •
Man kan säga att Bruins drog ner Maple Leafs gardiner…
Men den lilla vitsen är bara kul tills man ser Jake Gardiner stå och kämpa med tårarna efteråt.
– Det var mitt fel, jag svek så många människor i årets största match, säger han med glansiga ögon.
Heartbreaking.
Fast det finns det finns fler som kan ta på sig avsevärd skuld.
Freddy till exempel.
Han stod för sin minst övertygande insatsen när han behövde vara som mest omänsklig.
Mer avslagen Pripps än fin Carlsberg, om man säger så.
• • •
Jag hoppas det här inte innebär att vi inte får se mer av den tunga Maple Leafs-uppställningen i spåret.
Chall, Bombur, Idsint och Tokiih – ni är Plus-abonnenter och vi vill ha er med i dansen till the bitter end!
• • •
Hörrni, andrarundan börjar alltså redan kommande natt, så det är ju bara på’t igen
Vi har Caps-Pens vid 01.00 (svensk tid, förstås) och Golden Knights-Sharks vid 04.00
De drabbningarna kommer jag se på ett hotellrum i en stad som ni säkert börjar förstå vilken det är – och bloggen ska glöda.
Hörs då, tycker jag.

Här är förresten hela spelprogrammet för andra omgången – med svenska tidsangivelser.

•Washington Capitals – Pittsburgh Penguins
Match 1: I natt, 01.00.
Match 2: Söndag, 21.00
Match 3: Natten till onsdag, 01.30
Match 4: till fredag 4/5, 01.00
Ev Match 5: Lördag 5/5 maj, tid ej bestämd
Ev Match 6: Natten till tisdag 8/5, tid ej bestämd
Ev Match 7: Natten till torsdag 10/5, tid ej bestämd

•Tampa Bay Lightning – Boston Bruins
Match 1: Lördag 21.00
Match 2: Natten till tisdag, 01.00
Match 3: Natten till torsdag 3/5, 01.00
Match 4: Natten till lördag 5/5, 01.00
Ev Match 5: Söndag 6/5, tid ej bestämd
Ev Match 6: Natten till onsdag 9/5, tid ej bestämd
Ev Match 7: Natten till fredag 11/5, tid ej bestämd

•Nashville Predators – Winnipeg Jets
Match 1: Natten till lördag, 02.00
Match 2: Natten till måndag, 01.00
Match 3: Natten till onsdag, 02.00
Match 4: Natten till fredag 4/5, 03.30
Ev Match 5: Lördag 5/5, tid ej bestämd
Ev Match 6: Natten till tisdag 8/5, tid ej bestämd
Ev Match 7: Natten till fredag 11/5 , tid ej bestämd

•Vegas Golden Knights – San Jose Sharks
Match 1: I natt, 04.00.
Match 2: Natten till söndag, 02.00
Match 3: Natten till tisdag , 04.00
Match 4: Natten till torsdag 3/5, 04.30
Ev Match 5: Natten till lördag 5/5, tid ej bestämd
Ev Match 6: Söndag 6 maj, tid ej bestämd
Ev Match 7: Natten till onsdag 9/5, tid ej bestämd

Slut i rutan.
Bruins vinner med 7-4 och får gå upp mot Tampa i andrarundan och Leafssäsong är över.
Grattis Boston-fans, sorry Leafs-diton.
En liten slutkläm kommer.

BOSTON – TORONTO 3-4 (Period 2)
• • •
And the crazy show goes on…
Det är kanske inte lika öppet och knäppt som i första, men det händer saker hela tiden och Leafs vänder på pajen med två fina mål.
Det är dock en period kvar och verkligen – det är helt omöjligt att förutse hur den kommer arta sig och hur den slutar.
• • • 
Där tar sig Kapanen upp i det absoluta toppskiktet på listan över slutspelets snyggaste mål.
Herregud.
Går Leafs vidare lär den solouppvisningen föräras en egen konstutställning på Bay Street.
• • •
Nu har dansken verkligen kommit in i sin groove och är uppe på Carlsberg- och Helena Christensen-nivå.
• • •
Javisst, de drar ur nån några trasiga tänder på Reilly, syr ihop där det blöder, ger honom en spruta – och sen stormar han ut på isen igen.
Hockeyspelare är som inga andra.
• • •
McQuaid är beredd att offra vad som helst för att stoppa den frie Hyman.
That’s Game 7 for you.
Hälsa och personlig säkerhet betyder mindre än seger för de verkliga krigarna.
• • •
Hek:
1. Nej, Bolognese är pasta.
2. Lägg sig inte inte i vad jag trycker i mig! Rätten att kommentera det ingår inte i Plus-abonnemanget!
• • •
Förmodligen är det för Reilly som för Duncan Keith i Chicagos konferensfinal mot San Jose 2010.
Han blev den gången av med sju tänder och när han återvände till isen var det ingen av lagkamraterna som förstod ett ord av vad han sa.
Men det gick bra ändå.
• • •
Den som vill ha ett rum på Marriott Waterside i Tampa i helgen ska hålla sig med när den här matchen är slut.
Jag lovar, båda de här lagens mediaföljen har rum bokade – och de som inte ska dit avbokar så fort slutsignalen gått.
• • •
Tokiih, menar du att postade din önskan om shorthanded-balja innan Kapanen högg till?
Jag var övertygad om att du skojade, men yeah – köp ett tält och slå upp nånstans och kläm folk på lite stålar för spådomar.
• • •
Förstarundans tredjeperiod börjar snart.
Håll i nåt.
Den kan bli klassisk.

BOSTON – TORONTO 3-2 (Period 1)
• • •
Jag säger som Doc:
My goodness!
Det brukar, framförallt i inledningen, vara tillknäppt och avvaktande och stiff i Game 7, men så fan.
Här har vi 2-2 efter tio minuter och ett hejdundrande ös åt alla håll hela tiden – och ja, där, med 36 sekunder kvar, gjorde maestro Bergeron 3-2 också.
Vad som helst kan hända under de minst – 40 minuter som återstår.
• • •
Leafs har bara en riktigt bra back och han – Morgan Rielly – tar mitt i förstaperren ett Zdeno Chara-skott i truten.
Om inte han kan spela mer är det här nästan garanterat över.
• • •
Igen – vi febrar om de unga, kvicka, moderna, häftiga Leafs-stjärnorna.
Men det är Patrick Marleau, 38, som piskar in två snabba mål direkt i Game 7.
Han som alla visste att det var så dumt av Toronto att signa…
• • •
DeBrusk och Heinen hör till flocken av kids som gett B’s nytt liv den här säsongen och de verkar inte det minsta skakade av att de uppträder i sina unga livs största show.
Ett mål vardera – so far.
• • •
Han blir, som alla andra, lite ställd av Mitch Marners eminenta passning, men ändå.
Man kan tycka att Tuukka – häpp! – ska ta Marleaus andra cannoli.
Han är dock inte ensam målis om att vara lite tagen, dansken har inte alls varit någon HC Andersen eller Drottning Margrethe i inledningsperren.
• • •
Well, PlayoffWill, vad gäller Lill-Nyllet – och delvis Matthews – kommer jag tillbaka till det där att det är extremt svårt när man är en ung artist motståndarna anstränger sig för att robba på utrymme och tid och helt enkelt ta bort.
Vissa extrema talanger klarar att glänsa ändå, men för de flesta tar det tid att lära sig.
• • •
Det där kan ha varit sista gången Rene Rancourt sjöng nationalsångerna.
Kanske en liten tröst för Bruins-fansen om det blir förlust…nä, förlåt det var taskigt.
Man ska ha respekt för institutionerna, även när de förlorar svikten i steget.
• • •
Om jag känner efter tror jag att jag har ont i halsen, men det finns ingen tid att bry sig om just nu.
• • •
Det här visste ni inte, men min storebror Ola är stort Leafs-fan och messar just nu från Göteborg om att han vet att gemensamme vännen Joey Mac – legendaren som numer har Bruins-beatet på Boston Sports Journal – kommer gå på sommarsemester om tre timmar.
• • •
Fint av Boston att hedra offren för attacken i Toronto i måndags med en tyst stund.
Men det är ju tyvärr en stad som vet alltför väl hur det känns att bli utsatt för sådana dåd.
• • •
Vad säger demon-coachen Babs efter den här urladdningen då?
Han måste försöka lugna ner saker och ting en smula, men good luck with that.
• • •
Här tryckte jag just på order-knappen på Seamless så snart är det meningen att en Bolognese från California Pizza Kitchen ska landa vid dörren.

De kan försöka lura sig själva.
Intala varandra att det är som vilken match som helst.
Säga att nej, vi ska inte hålla på och uppförstora det här i onödan.
Men det är bara besvärjelser.
Bluff.
Fåfänga försök att desarmera och avdramatisera ett skakande explosivt ögonblick.
De 40 pojkar och män som just nu sitter i varsitt omklädningsrum i betongkolossen TD Garden i Bostons North End vet alla, i djupet av sina hjärtan, att det är en i det närmaste ohanterbar och fullständigt oförutsägbar larger-than-life-upplevelse som väntar dem.
Ja, några av dem – kidsen och såna som tidigare spelat i lag som aldrig befunnit sig i såna här situationer – har aldrig varit med om något större i karriären.
Eller livet.
Någonstans inuti dem är det förmodligen något som skälver till inför blotta tanken på begreppet Game 7.
För Game 7 är långtifrån bara matchen som slutligen avgör en playoff-serie.
Game 7 har en egen mystik, en egen aura, en egen nerv, en egen atmosfär, en egen…skönhet.
Game 7 förverkligar drömmar, skapar outplånliga minnen och kan definiera enskilda människors hela vandring här på jorden.
Vissa spelare – ibland helt oväntade – blommar ut i det ögonblicket, omfamnar den omöjliga pressen och börjar spela sin allra bästa hockey.
Andra spelare – ibland helt oväntade, de med – upplever att tyngden i stunden blir överväldigande, får svårt att andas normalt, kan inte riktigt hålla i klubban och blir osynliga, tidvis för att de inte vill ha pucken och åker och gömmer sig.
Det går aldrig att säga vem som reagerar hur – särskilt inte som det kan skilja sig från gång till gång, beroende, antar jag, på mental dagsform, välbefinnande och grad av allmän trygghetskänsla.
Allt vi vet är att det inte blir mer definitivt och oåterkalleligt och avgörande och fantastiskt än så här.
Som Jeremy Irons säger i slutet av sitt episka tal i Wall Street-filmen ”Margin Call”:
– This is it! I’m telling you! This. Is. It!
• • •
Fick ni lika mycket abstinens som jag igår, när NHL för första gången på två veckor ”went dark” och inte hade några matcher alls på schemat?
Jag försökte inbilla mig själv att det var avkopplande och skönt att få en night off och gick ut och tog några öl med vänner och bekanta, men blev snabbt rastlös och trött och var hemma redan innan midnatt.
Det ska inte vara några uppehåll just nu.
Det ska vara världens bästa hockey hela tiden – kväll efter kväll!
• • • 
I en krönika i Sportbladet idag (som ni som Plus-läsare kan ta del av – fint va!) kallade jag Frederik Andersen största danske målvakten, alla kategorier, sedan Peter Schmeichel.
Han förtjänar det epitetet efter de magnifika insatserna i Game 5 och Game 7.
Men skulle han leda Leafs till en tredje raka seger och hjälpa till att slå ut Bruins i en Game 7 räcker det inte med Schmeichel-liknelser.
Då är han – i alla fall i Kanada – en dansk av samma dignitet som Shakespeares prins, Helena Christensen, HC Andersen, de som har krogen Noma, Victor Borge, Aqua, Kirkegaard, Carlsberg, Karen Blixen, Lars Ulrich, Simon Spies, Kim Larsen, Lars von Trier, Margrethe Den Andra, Brian Laudrup, Suzanne Brögger och Gammeldansk – tillsammans.
Och mycket hänger verkligen på Freddy i denna ultimatumets obönhörliga timma.
Om han varit mer normal i de närmast föregående matcherna hade det inte blivit någon thriller i afton; Bruins låg ju på som indignerade kulturskribenter just som en ny ”debatt” exploderat och borde egentligen ha vunnit två gånger om.
Samma orimliga insats, och förmodligen ännu mer, kommer krävas igen för nu kommer de med all säkerhet med allt de har – Bergeron och Marchand och Pastrnak och Nash och Nash igen och Krejci och Chara och McAvoy och Krug och DeBrusk och allt vad de heter.
• • •
Yeah, folks, jag vet – när det nu inte blev någon Game 7 i Washington borde jag förstås vara på plats i Gaaaden ikväll.
Jag nästan lovade, till och med.
Men det hanns av olika skäl inte riktigt med – framförallt för att det snart blir det ett jäkla resande och att visst vardagligt tjafs måste tas om hand innan dess – så jag sitter i den sägenomspunna korresoffan igen.
Jag ber om förståelse.
Snart kommer det lukta ishall och fuktig trunk så det räcker och blir över i bloggen.
• • •
Historien har en tendens att göra sig påmind under Game 7-draman och i så fall…ja, i så fall vad?
Bruins har 2013 att luta sig mot, när de utsatte Leafs för det mest omskakande traumat i modern tid genom att hämta in 1-4-underläge under femton sista minuterna i en Game 7 – och sedan gick de på knock i sudden.
Men samtidigt har de egna kollapser i någotsånär färskt minne, som när de helt historiskt tappade 3-0 mot Flyers 2010, eller när de torskade Game 7 mot Canadiens – anförda av en fenomenal PK Subban – hemma i samma TD Garden 2014.
Vi får helt enkelt se vad hockeygudarna har in store för de gamla rivalerna.
För det ska man också komma ihåg.
De – hockeygudarna – lägger sig hemskt gärna i när den slutgiltiga potten ska fördelas.
• • •
Hej, jag heter Per och jag har blivit en surgubbe monumentale – en sådan som jag själv i knatteåldern blev jagad av efter ha pallat äpplen och slängt snöbollar på köksfönstren i Nedre Tjärna i Borlänge (vi hade en riktigt kolerisk fan i vårt kvarter och naturligtvis var det allra roligast att busa hos honom).
Idag fick jag helt enkelt nog av att grannarnas ungar använder trapphuset – ja, den gemensamma hallen – som lekplats och ringde ner till dörrmännen och bad dem ge föräldrarna en reprimand.
Det blev tyst snabbt och det var ju skönt, men nu sitter jag här och har dåligt samvete över att jag är en sån killjoy – och dessutom blir jag paranoid och väntar bara på nån form av hämnd.
Tur jag i alla fall inte har några äpplen de kan palla…
• • •
Det sitter, som de flesta som läser detta kan vittna om själva, människor över hela världen och svettas på överläppen i väntan på utgången i Gaaaaden.
En är Mats Sundin.
Min gode vän, Sportsnet-stjärnan Chris Johnston, har lyckats få tag i honom – inte det lättaste, kan jag meddela – och gjort en fin intervju om rysaren.
Sudden är, visar det sig, fast övertygad om att Leafs vinner och att han snart får åka till sin gamla hemstad.
”Jag kommer till Toronto längre fram i slutspelet”, säger han.
Ojvoj.
• • •
Hur mycket jag nu än vill att det ska vara playoff-hockey varje kväll har jag alltid gillat ett kort avbrott mellan omgångarna – så att man får en tydligare känsla av att vi kommit in i nästa fas.
Men det kan vi glömma i år.
Redan imorrn brakar andrarundan igång, med första matchen mellan Capitals och Penguins i DC – och senare med den första mellan Golden Knights och Sharks i Vegas. På fredag fortsätter det med öppningsnumret mellan Predators och Jets i Nashville och på lördag spelar Tampa sin första match i Amalie – 15.00 (lokal tid) om det är Boston som går vidare och 20.00 om det är Maple Leafs.
Upplägget ställer rent logistiskt till det lite för såna som mig, för jag hinner inte få in tips och krönika om andrarundan i print-upplagan innan den hunnit börja och det känns ju lätt frustrerande, men samtidigt är det inte så konstigt att ligan vill sparka igång så fort som möjligt.
De Gyllene Riddarna och Hajarna har gått och väntat löjligt länge på att få spela hockey igen.
Så, well, det får väl vara så då.
Resten av spelschemat för runda nummer två släpps för övrigt när kvällens match är spelad.
• • •
Inför Game 7 säger de inblandade alltid saker som orsakar gåshud.
Här är några exempel från morgonens skate i North End.
– Det är det här man drömmer om som barn, att få bli hjälte och vara del av de stora ögonblicken.
Torey Krug.
– Alla markerna är på bordet nu. Allt förstoras i Game 7, varje sekvens har betydelse, varje tackling fullföljs, varje puck måste gå in, varje skott måste täckas bort.
David Backes.
– Det är de här matcherna man drömmer om när man växer upp. Du ser dem på TV som barn och börjar drömma…
Auston Matthews.
– Det är för att nå det här ögonblicket vi tagit oss genom hela säsongen. Det är exalterande, vi kommer vara redo.
Mitch Marner.
• • •
Tammefan, nu är ungarna ute och hojtar och stökar i hallen igen – och stör farbror när han försöker komponera det här introt.
Snart går jag ut och hytter med käppen.
• • •
Jag kommer vara på plats när de släpper pucken i en av de ovan nämnda matcherna.
Ni får försöka gissa vilken.
• • •
Kul att ni uppskattar quizen vi lägger ut i bloggen med jämna mellanrum.
Jag kramade ur mig 50 frågor häromdagen – några rätt så underhållande, om jag får säga det själv – och de kommer portioneras ut när andan faller på.
• • •
Coach Sullivan har redan meddelat att vare sig Malkin eller Hagge spelar första matchen mot Caps i morgon.
Bägge åkte dock skridskor i PPG imorse, innan resten av laget – så det är i alla fall inte frågan om att någon av dem missar resten av sässen.
• • •
Fans med skin in the game håller förstås inte med, för de riskar ju att dö av anspänningen, men vi andra ser gärna en sudden death-thriller ikväll.
Sudden i Game 7…det är det allra yttersta av hockeyns Code Red-lägen, sällsynt som vita älgar och alldeles, alldeles oerhört.
Bring it on!
• • •
Nu kom namnen på de som nominerats till Jack Adams Trophy – alltså priset till årets coach.
De är Bruce Cassidy (Boston), Jay Bednar (Colorado) och givne vinnare Gerard Gallant (Vegas).
Det priset röstar radioreportrarna om, inte vi i PHWA, så eventuellt skäll får ni rikta någon annanstans.
• • •
Well then.
Nu kommer förstarundan i Stanley Cup-slutspelet till sin slutliga kulmen.
Vi låter Jeremy Irons säga det igen:
– This. Is. It!

Vi fortsätter in i sköna nörderiet av NHL-trivia. Denna gång är det lite finskt, lite historiskt och lite nutid.
Hur många klarar du?

TORONTO – BOSTON 3-1 (Slut))
COLUMBUS – WASHINGTON 3-6 (Slut)
• • •
Yes, baby.
Det blir Game 7 i Boston på onsdag.
Ojvoj.
Men inte i Bunkern i DC, minsann.
Det spelade ingen roll hur mycket Jackets ville – Caps var för bra och vann fjärde matchen i rad och går vidare till ännu en serie mot lede fin Pittsburgh.
• • •
Det är inte svårt att tycka att Toronto förtjänade en seger som tröst efter det som hände tidigare idag.
Stay Strong, Big Smoke.
• • •
– Pittsburgh igen, vad säger du om det, frågar Micheletti när han har Ovie vid mikrofonen efter the handshake.
– I can’t wait, svarar nummer 8 utan minsta tvekan.
That’s the spirit!
• • •
Fortsätter dansken så här och slår ut björnarna på onsdag kommer han aldrig mer behöva betala för en drink i Ontario – oavsett vad som händer senare.
Han håller på bli levande legend, Andersen.
• • •
Det tråkigaste med det här är att vi inte får höra Tårtan gorma, svära, fräsa och sprida one-liners omkring sig i fortsättningen.
Kan hans kompis Sullivan ta och steppa upp, kanske?
• • •
I Boston på onsdag är alla lika piskade och måste vinna.
Då kan vad som helst hända.
Bruins är egentligen ett lite bättre lag, det tror jag de flesta kan hålla med om, och de har hemmaplan – men det är verkligen inte säkert att det betyder något när pressen stegras upp mot hysteri.
• • •
Och på Floridas västkust sitter Vigge och grabbarna och smackar belåtet.
De har alls inget emot att nästa motståndare – vem det nu än blir – får klösa sig trött och blodig innan det är dags för nästa rond.
• • •
Jaha, för första gången sedan slutspelet började för nästan två veckor sedan går NHL ”dark” imorrn.
Det spelas inga matcher alls.
Mycket konstigt – men lite skönt också, så Lajen får andas ut lite.
Men räkna med en podcast som surrogat för utebliven bloggning.
Och sen hörs vi på onsdag igen.
Game 7, baby…

TORONTO – BOSTON 2-1 (Period 2)
COLUMBUS – WASHINGTON 1-3 (Period 2)
• • •
Can you smell it?
Oh yes, det börjar dofta Game 7 i Toronto.
När dansken återigen rånar dem på mål efter mål, och den store Marner sedan krigar in en ledningspuck på Tuukka, känns det som att det blir lite darrigt i björnboet.
De – Bruins – behöver ta fram mer killer-instinkt i tredje.
Annars är det bara att spola isen i Gaaaden på onsdag.
• • •
Samma doft går att ana i Nationwide – and I love the smell of Game 7 in the morning! – när Foligno får kanonerna att ljuda med sin kvittering, men Caps fortsätter lika metodiskt och tålmodigt och plötsligt är Ovie framme och vispar in sitt 50:e mål.
Och innan periodpausen kommer 51:an också – från kontoret i vänstra tekningscirkeln i ett powerplay.
Så där börjar det snarare lukta välbekant gammal pingvin.
• • •
Vi vet sedan länge att Mitch Marner besitter väldigt mycket talang, men nog står han väl för sitt stora genombrott i den här slutspelsserien?
• • •
Usch, jag äter alldeles för mycket pizza och sitter här och känner mig lätt illamående.
Det kan bara botas med en skvätt bourbon, men uh-uh – det får vi vänta med till allt är sagt och gjort och lämnat till redaktör Hagman i Stockholm.
• • •
Håller med den klentroget skrattande Tårtan när han – det syns rätt tydligt – säger ”what the fuck” då Seth Jones åker ut här i slutet.
Vad är det för löjlig utvisning att blåsa för i det här läget i en så stor match?
Och så blir det mål…
Är det Peel som håller i pipan?
• • •
Nu får Rasken visa att han visst är en eliminations-matchernas man.
• • •
Then again, är det något Jackets varit bra på i den här serien är det att hämta in underlägen a 2 mål.
Nu är det bara att tömma tankarna och göra det igen.
• • •
Lite kaffe kanske också kan hjälpa mot den här överdosen mjöl och svettig salami?
Ja, vi säger så.

TORONTO – BOSTON 1-1 (Början av Period 2)
COLUMBUS – WASHINGTON 0-1 (Period 1)
• • •
Ja, det handlar ju inte BARA om vad man vill eller känner sig tvingad till.
Man ska KUNNA också.
Och i Ohio är det just nu Caps som kan mest.
Jackets trampar på med påtaglig desperation, men Bäckis & co spelar lika tajt och behärskat som senast de besökte Nationwide – och när det kommer en tillräckligt bra chans nyper Orlov jävligt resolut in mål nummer ett.
• • •
I ACC har ingen dragit first blood ännu, men det känns lite likadant där.
Bruins är lite bättre och lite hetare – men återigen briljerar dansken i kassen.
Men just när jag skriver så bara smäller det i Big Smoke och så har vi 1-1 – efter bland annat Lill-Nyllets första cannoli i serien.
Och jävlar, där kom 2-1 också, av en liggande Hyman…nej, bortdömt.
• • •
Att Panarin har slut på bränslet och knappt orkar stå upp när Orlov snurrar ut honom i zamboni-garaget tror jag inte hjälper.
Ryssen lär ändå få sina fiskar varma av Tårtan.
• • •
Faktiskt, kedjan med Nyllet och Johnsson och Plekanec (är det väl?) är ju Leafs vassaste so far.
Men – så möter de inte samma motstånd som Matthews.
Det är alltid det.
• • •
Fin och värdig ceremoni för offren för attacken i Toronto – och jävlar i mig som ACC sjunger den stolta kanadensiska huvudstaden.
Korresoffan ryser ännu.
• • •
Ha ha, what, Mattias – vill du nypa McAvoy i kinderna?
Det var lugubert.
• • •
Red Sox spelar, lämpligt nog mot, Toronto Blue Jays Rogers Centre imorrn, så halva laget sitter I ACC ikväll och hojtar på Chara & co ikväll.
Sämre stöd kan man få.
• • •
Dagens mest sällsamma – eller vad man ska kalla det – uttalande kommer från Wilds ägare Craig Leipold när han pratar om att laget just nu inte är ”good enough” och säger följande:
– What’s defined as good enough? Well, you know, I guess it’s like pornography. When you see it, you know it
Wait…what?
• • • 
Bombur, nötter forever!
• • •
Jag kan inte låta bli att tänka på att några av människorna som mördades idag såg fram emot att få se Leafs i Game 6 ikväll – vi pratar ändå om Toronto, där de älskar hockey med religiös glöd – och plötsligt, mitt i vardagen, blir de överkörda av en dåre i lastbil och ett ögonblick senare finns de inte mer.
Det är en banal tanke, jag vet, men just den sortens banalitet sätter sånt här i särskilt hjärtskärande perspektiv för mig.
• • •
Man är inte direkt avundsjuk på Joe Micheletti när han får lov att kliva in i Jackets-båset för att göra mitt-i-matchen-intervju med Tårtan.
Lite måste det ila av obehag i mellangärdet…
• • •
Var är Idsint ikväll? Och John J?
Hallå?
Vi saknar er.
• • •
Nu kommer Dominos’s snart med en juicy pizza åt Biffen.
Så ni vet.

Skillnaden mellan vill och måste.
Skillnaden mellan att önska sig och att vara tvungen.
Skillnaden mellan att att tycka att det vore fantastiskt att vinna – och att veta att världen går under om du inte vinner.
Ikväll fasas den faktorn med kraft in i de enda två serier som återstår av förstarundan i Stanley Cup-slutspelet 2018.
Om jag inte minns fel försökte jag dissikera den distinktionen – mellan viljan och den absoluta nödvändigheten – redan fjol, men den, och dess konsekvenser, hamnar i sådan blixtbelysning den här sortens kvällar att det inte skadar att använda den som litet inledningstema en gång till.
Vi har alltså två lag – Washington och Boston – som oerhört gärna skulle se att de avgjorde på bortaplan och undviker en skräckfylld Game 7 i respektive hemmahall på onsdag.
Samtidigt har vi två lag – Columbus och Toronto – som slåss för sina liv, som är piskade att segra ikväll, som står inför ett regelrätt ultimatum: Win – or go home.
Mellan hygglig jämbördiga motståndare – och jag vill nog hävda att det rör sig om det i bägge de aktuella fallen – brukar de senare villkoren in the end väga över och bli utslagsgivande.
Även den som inte akut hotas av det definitiva slutet kan intala sig, att jo, vi spelar också med hundraprocentig urgency, men det är lite självbedrägeri. Bara med knivseggen tryckt mot struphuvudet går det att ta fram den äkta, fullödiga desperationen och glöden och den ostoppbara nu-springer-jag-genom-tegelväggar-om-det-behövs-känslan. Eller ”ta fram”…det är fel uttryck. Det händer av sig självt – och händer inte utan att det verkligen är skarpt läge.
Now, det går förstås att hävda att exempelvis Capitals, med sin mörka Game 7-historia i betongbunkern i Chinatown, redan befinner sig i sådant skarpt läge – och Bruins har inte heller visat sig direkt bullet proof när allting dras till sin yttersta spets.
Men de dansar inte bokstavligen vid avgrundens själva kant just ikväll.
Därmed lutar det åt dubbel Game 7 på onsdag.
I så fall vet ni:
Två lag ville – och två var tvungna.
• • •
Tyvärr har föreställningen i Air Canada Centre ikväll – en av de viktigaste matcher Leafs spelat senare år – fått sorgkant.
Tidigare idag var det ännu ett vidrigt as som satte sig i en lastbil – den här gången i just Toronto – och körde över oskyldiga fotgängare. 
Enligt senaste uppgifterna från Toronto-polisen är nio människor döda och 16 skadade, många svårt.
Dessa satans mördare.
Ännu så länge har jag inte hört något annat än att matchen ska spelas, precis som den här i New York i höstas när åtta människor mördades på samma sätt i Tribeca, och utan att vara tvärsäker tror jag att det är rätt beslut.
Men stämningen kommer såklart vara dämpad och chockad och sorgsen.
• • •
Nu står Impalan i Hertz-garaget på 48:e gatan igen. Jag körde i det bedårande solskenet från Mount Laurel i morse och och sa hejdå med en vänlig klapp på motorhuven; aldrig igen lär vi ses.
Jag är en sån som tycker dylikt, att lämna ifrån sig en bra hyrbil efter en längre tid tillsammans, är lite vemodigt (ja, jag vet – jag är riktig softie!). Det här var i och för sig inte lika jobbigt som när jag under sju veckors tid sommaren 2014 hade kört en GMC-SUV till västkusten och tillbaka, och tagit den på både tvätt och oljebyte och what not. Då höll jag på att falla i går när jag slog igen dörren. Men Impalan gjorde sitt jobb den med, och servade ändå bloggen under fem hela matcher; två i Newark, två i Philly och en i DC.
Så stäm nu upp med yours truly Biffen i ett hjärtligt ”Tack, Impalan!”.
• • •
Jag har gott om vänner i Toronto och jag tror ni vet vilka somliga av dom är och jag kan tack och lov meddela att samtliga är i säkerhet, deras nära och kära likaså.
Men det är tammefan helt oacceptabelt att vi om och om om igen ska behöva skicka, eller få, sådana frågor – ”Are you safe?” – till och från alla världens hörn.
Fuck!
• • •
”Dyker Matthews upp ikväll?”.

Det är – den hockeyrelaterade – frågan i Big Smoke ikväll.
Han, liksom Lill-Nyllet, har anklagats för att vara MIA i stora delar av den här serien och efter senaste hemmaförlusten fick de skulden av charmige Babcock också, vilket slutade med att Wille skickades ner i fjärdekedjan.
Well, jag säger det igen – det är fruktansvärt svårt att vara ung stjärna i Stanley Cup, när motståndarna sätter en target på din rygg, bestämmer sig för att du är en av pjäserna som måste neutraliseras och tar bort all space och all tid och kväver dig med oavbruten uppvaktning.
Några ytterligt få klarar av det – eller lär sig efter några misslyckanden – men de flesta blir verkligen raderade i den stora striden.
Det är just därför det är så viktigt med djup och bredd och knektar i tredje- och fjärdekedjan som kan kliva fram och hold the line.
Har Leafs tillräckligt många såna?
Det är den verkligt brännande frågan.
• • •
Det finns få utmaningar svårare att uthärda för en homo sapien än crosstown traffic på Manhattan under dagtid – alltså att korsa den kaotiska ön i öst-västlig eller väst-östlig riktning.
Dubbelparkerade skåpbilar, medtrafikanter som vräker sig fram och praktiskt taget knuffas, fotgängare som trampar på hur som helst, idioter som fastnar i korsningar när trafikljusen slagit om, trängsel och irritation och vansinne.
Jimi Hendrix visste vad han gjorde när han använde just crosstown traffic som metafor för hur svårt det var att nå en lady han tyckte om – och då var det ändå sena 60-talets förhållandevis milda mess han upplevde.
• • •
Det händer att folk pekar på Bäckis som en sån som försvinner i playoff – och det råder inga tvivel om att han alltid är föremål för motståndarlagens uppmärksamhet.
Men i söndags blev han alltså förste svensk att avgöra en fjärde Stanley Cup-match i sudden death – och han leder just nu blågula poängligan i slutspelet med åtta poäng (2+6) på fem matcher.
Så jag skulle nog säga att han gör lite avtryck ändå…
• • •
Som väntat:
Bill Peters blir ny coach i Calgary.
Vad skönt för Taco-Eddie att han hann bli trejdad till New Jersey…
Den andra stora, ej Stanley Cup-relaterade nyheten för dagen är att Minnesota Wilds general manager Chuck Fletcher fått sparken.
Kanske på tiden.
Han har satsat hårt som satan i några år och ändå har det alltid känts som att Wild saknat några avgörande pusselbitar och det är nog inte så dumt att låta någon annan försöka hitta de bitarna.
• • •
Tårtan är i klassisk playoff-form och fortsätter dagligen leverera fina one-liners och oförglömliga små scener.
Idag fick han frågor om Matt ”Lord” Calvert och svarade token så här:
– Han har varit upp och ner under säsongen. Som en toalettsits.
Ha ha, what?
• • •
De nominerade för King Clancy – en per lag, utsedda av ligans bossar, och det handlar alltså om de som främst genom välgörenhet stått för humanitära insatser – presenterades idag och fem svenskar ingick i skaran:
Oliver Ekman-Larsson, Gabriel Landeskog, Henrik Lundqvist samt Daniel och Henrik Sedin.
Ska vi gissa att de två sistnämnda vinner, så att de får komma på en sista Awards-show?
• • •
På NHL-radion – som jag redan saknar svårt nu när jag lämnat tillbaka Impalan – var det i morse nån som talade om att Tuukka har skral statistik i elimination-matcher och de facto bara vunnit fem av 19, eller hur det var.
Men nu blev han utbytt senast, och fick se dansken briljera för Leafs, så ikväll tror jag den stolte burväktaren från Nyslott tar revansch.
Han och hans fokus på kvällens fajt kan rentav vara det som borde oroa Leafs-fansen allra mest.
• • •
På något sätt har det hunnit bli stökigt i holken igen. Jag har inte varit här sen i fredags, nej, men jag hann ju göra några Stanley Cup-kvällar mellan städning och ny resa och det räckte.
Och ja, Vanessa, väskan står i hallen…
• • •
Ute i väst hoppas de definitivt att de här serierna tar slut ikväll, för nu har Golden Knights och Sharks fått gå och vänta bra länge på att ta sig an varandra.
Vinner Caps och Bruins Game 6 får de i alla fall inleda andrarundan på onsdag, men annars blir det torsdag – för NHL vill klokt nog inte starta rond 2 innan rond 1 är helt över – och då har det gått, what, tio dagar sedan riddarna svepte Kings.
Det är ju lite bisarrt.
• • •
Hento, varför har de inte sparkat Hakstol ännu?
• • •
På lördag, folks, då är det säkerligen en jädra massa fantastiska matcher som spelas.
Men det stora dramat utspelas i en tv-studio i Toronto. Där hålls draft-lotteriet och då får vi veta var Rasmus Dahlin kommer spela.
Min magkänsla säger fortfarande Detroit eller Vancouver, men magkänsla hit och magkänsla dit.
Vi får se – och det blir satan så spännande.
• • •
Okej, here we go – Stanley Cup-slutspelets hittills mest spektakulära kväll, med Vill mot Måste i dubbel tappning.
Jag sitter i korresoffan och gör som tidigare och kommer med del 2 först när inledningsperren är spelad också i den andra matchen.
Men spåret väntar på er med öppna armar redan nu.
Let’s play!