Somliga tycker det är första tussilagon, andra febrar om ögonblicket när krogarna öppnar sina uteserveringar – och några har (häpp!) pippi på fågelkvitter vid Hornborgasjön.
Men låt mig berätta om det verkligt ultimata vårtecknet.
Stanley Cup-hockey i Washington DC.
Inget ÄR mer pånyttfödelse, Karin Boye-knoppar som brister och det heliga löftet om den blomstertid som ska komma.
Jag har i tio års tid rest ner hit i april och maj för att följa Capitals jakt på hockeyns heliga graal och visserligen har det varje gång slutat i sorg och tårar för deras del, men det hör strängt taget inte hit.
Det är likafullt här och nu, när Lord Stanley goes to Washington, den mest omsjungna av alla årstider når sitt crescendo – åtminstone för mig.
Nu har jag hamnat i de myllrande kvarteren i Chinatown igen, för en match som inte handlar om liv eller död – det står ju 2-2 mellan Caps och Columbus Blue Jackets – men det gäller att passa på för vem vet hur många fler draman som kommer avgöras i den beryktade Betongbunkern på 601 F Street NW och jag kan inte tänka mig att gå vidare innan jag fått min årliga dos av den särskilda typ av vårvärme som bor här, av synen av de blommande körsbärsträden vid The Tidal Basin, av dofterna från de små exotiska restaurangerna på sjätte gatan, av turistvimlet i The Mall och runt Vita Huset och av förväntningarna som inte kan låta bli att växa sig stora runt och heta runt Bunkern , trots allt som hänt genom åren.
Lika mycket som en Game 5 i första playoff-rundan är det alltså en ritual vi genomlever den här eftermiddagen.
En ceremoni.
Bloggens egen vårfestival.
Hoppas den väcker samma lust hos er som hos mig.
• • •
Sedan sist?
Tja, jag fick tag i kapten Landeskog en dryg timme efter slutsignalen i Bridgestone, skrev sedan en text om vad han sa – ”MacKinnon har gjort såna sjuka grejor hela säsongen”, ”Vi ger aldrig upp” och ”Nu har vi fått ännu mer självförtroende” – och gick och la mig och undrade vad som hände när HEK bara tystnade i kommentatorsspåret och såg slutligen två gamla ”The Wire”-avsnitt innan jag somnade.
Sex timmar senare slog jag upp ögonen och skrek åt ingen alls:
– Nu är det Game Day i DC!
Och ni?
• • •
Fast det är om att Caps moderna playoff-historia ”strängt taget inte hör hit” gäller bara tills jag klivit in i Betongbunkern och tar den lugubra gamla hissen – den som låtsas som att våning 5 inte existerar – upp till pressläktaren.
Då hör jag omedelbart ekon från ett svunna förluster, ser spöken gå genom katakomberna, förnimmer besvikelsen och sorgen och och förtvivlan som liksom dröjt sig kvar i hallen efter alla grymma nederlag – som snyftningarna i kyrkor där det hållits begravningar i århundraden.
Så kommer det fortsätta vara tills den dag Capitals dekapiterar sina demoner och stångar sig förbi andrarundan och helst går hela vägen till final.
Kan det ske i år?
Fan vet.
Men någon gång måste det hända.
Annars kommer spökena som ett par timmar före puckdrop viskar olycksbådande för mig i den tomma hallen fortsätta viska i all evighet.
• • •
Så mycket som jag reser begår jag ändå påfallande ofta obegripliga rookie-misstag.
Nu visar det sig till exempel att jag glömt att packa ner kalsonger – och får börja dagen med att gå ner till och hotellets souvenirshop och köpa nya; dessvärre väldigt fula och obekväma, av sträv Jockey-sort.
Det är som att Ovetjkin skulle glömma bort att jobba hem i kritiska lägen….nej, vänta…oops.
• • •
Det är matiné i Tampa idag också – och där kan Lightning avgöra serien mot tappra New Jersey.
Jag messar Ondskan Ekeliw och frågar om han tror på Handshake framåt kvällen-.
– Det är målbilden, svarar han.
Målbilden?
Nu har min unge vän varit på för många konferenser på Nynäs Havsbad.
• • •
De allra värsta, mest förkrossande smällarna här i Bunkern genom åren, om vi nu ska hålla på och dwella om dem…well, det ska ni väl egentligen fråga Taddson om.
Det de flesta minns är förstås alla gånger the local heroes stupat mot Rangers och Penguins – och framförallt 09 mot de senare glömmer ju ingen, när Sid och Ovie båda gjorde hattrick i samma match och man verkligen trodde att Caps hade chansen i Game 7 men istället kollapsade och fick stryk med 6-2.
Men jag skulle nog vilja påstå att serien mot Montreal 2010 är hela Ovetjkin-epokens allra mest förödande knock.
Då var de verkligen svinbra och borde ha vunnit – och i så fall hade de nästan garanterat gått hela vägen – men Jaroslav Halak fick plötsligt för sig att Gud hade skickat honom till jorden enbart för att stoppa puckar mot Washington och så blev det – knapp – Game 7-torsk igen.
Den gången trodde jag hela huvudstaden skulle gå under i förtvivlan.
Men varför hålla på idissla den skiten?
Som sagt:
En dag…
• • •
As rumor has it gör Alex Wennberg comeback för Blue Jackets idag.
Jag vill minnas att bloggen förutspådde denna utveckling redan i förrgår för Wenny är så viktig för Tårtan Boys att han inte missar fler matcher med mindre än att vitala organ slutat fungera.
• • •
När jag kommer till media-entrén frågar människan som delar ut ackrediteringar om jag är här för hockey eller basket.
Now, NBA-laget Wizards spelar inte sin nästa playoff-match mot Toronto Raptors förrän i morgon kväll och nog för att jag vill vara i tid när jag går på mina idrottsevenemang, men det vore väl ändå att ta i…
• • •
HEK har hört av sig via andra kanaler och är bara gravt förkyld, så ingen behöver vara orolig.
Han tuppade inte av när Avalanche vände igår kväll.
• • •
Burracuda får vi däremot inte se idag, tyvärr.
Han tvingades igår till vad Trotzen kallar ”ett mindre kirurgiskt ingrepp” och kommer missa resten av serien mot Jackets
Men inte nödvändigtvis resten av slutspelet, om Caps nu skulle gå vidare.
– Nej, det är därför jag understryker att det handlar om ett mindre ingrepp. Säsongen är inte slut för Andre, fortsätter Caps-coachen och kliar sig på den hals han inte har.
• • •
Jag tycker det var för jävla träffande , det Robert Hägg sa igår om skillnaden mellan grundserie och slutspel.
– Det är som när det är två minuter kvar i vanlig match och det står 2-1…fast hela tiden
Precis.
Om Stanley Cup-matcherna vore konserter skulle de vara Rocket From The Crypt-shower som startar i intensiteten andra når först under sista extranumren – och sedan bara stegra.
• • •
Han har, om inte annat så av ren självbevarelsedrift, lagt band på sig själv på senare år och behandlar media i Ohio med något som skulle kunna kallas otålig respekt.
Men nu är det slutspel och Tårtan är ändå Tårtan och i torsdags brast det en smula igen.
Han upprepade gång på gång att han pojkar hade lagt ett ägg och att de SUCKED och därför inte tänkte dissikera insatsen närmare och när någon reporter ändå insisterade på att få veta varför stormade han från podiet med ett fräsande ”Gosh!”.
Underbart ändå.
Om nu bara fyllskallen som just här i Bunkern hällde öl på honom 2009 kunde komma tillbaka och ställa till med lite riktigt kaos…då fick vi se Kapten Ahab in real action igen.
• • •
Åker hiss med ingen mindre än Sam Rosen – Rangers egen Arne Hegerfors.
Han ska, visar det sig, kommentera den här matchen åt någon nationell radiokanal med Darren Pang.
De har det bra, the broadcasters. De valsar runt bland olika kanaler och forum och tjänar storkovan överallt.
Så borde vi skribenter också ha det!
• • •
Ingen blir mer ledsen och förbannad och besviken och bedrövad över Capitals slutspelsmisslyckanden än Bäckis – han har precis lika mycket tävlingsinstinkt i sig som Henke Lundqvist – och jag tror det är som Taddson säger:
Han satte ner foten innan matcherna i Columbus och sa att nu får det fan vara nog – och den glöd han tände i truppen då pyr rimligen fortfarande och i så fall ska de rimligen inte kunna förlorar en tredje raka hemmamatch.
• • •
Ni tror mig inte, men jag har inte hunnit dricka en endaste öl sedan slutspelet började.
Men det blir det ändring på ikväll.
Bruins-Lefs på storbildsskärm på lagom stökig sportbar. Goda vänner. En tallrik bbq wings. Några kalla Yungelin Traditional Lager.
Oh mama, vad rasande magiskt det kommer bli.
• • •
Then again, den här serien har varit the Road Warriors serie all the way och Blue Jackets är ett stenhårt lag, både fysiskt och mentalt, så inget är givet.
• • •
Brahms idag också, Konsertpianisten – eller har vi någon annan Gud för bortamatcher? Chopin? Schubert?
Jag tror Devils behöver allt överjordiskt stöd de kan få.
• • •
Någon som var här de två första matcherna – vem var det? – skrev i spåret att det var trög stämning på läktarna då.
Breaks my heart att höra.
Här har jag upplevt några av de vildaste, mest högljudda sjöslagen någonsin och det skulle vara bedrövligt – om än kanske förståeligt – om fansen i huvudstaden hade gett upp och inte orkade mer.
Låt oss hoppas att de idag, när det är lördag, hunnit öla upp sig och vill skrika mer.
• • •
McNulty, jag är upprörd – såg du inte att du fick en hälsning av Bubbles himself igår?
• • •
Ett problem för Caps är den relativt tidiga starttiden.
De trivs vanligen inte bättre i dagsljus än fladdermöss och rockstjärnor.
Men klockan är i alla fall inte tolv, så det borde ha gått NÅGRA timmar sedan Ovetjkin lyfte huvudet från kudden.
• • •
Den här hallen är inte direkt charmigast i Nordamerika – därav smeknamnet Betongbunkern.
Men den kan i alla fall skryta med att ha lägst temperatur av alla.
Goddamned, jag sitter redan och brytar istappar ur dubbelhakan, som hade jag åkt en femmil med Gunde i Sibirien.
• • •
Okej, folks.
Stanley Cup i Washington DC.
Nu börjar våren.
