Den eviga kärleken, del 2

COLUMBUS – WASHINGTON 0-1 (Mitten av Period 2)
MINNESOTA – WINNIPEG 0-1 (Period 1)

• • •
Yes, yes, yes!
Nu spelar Caps och Jackets jädrar i mig playoff-hockey.
Sån där då det ofta känns som att spelarna springer snarare än åker på skridskorna och gnistorna slår om varje byte som under lektionerna på svetsarutbildningen på Komvux i Borlänge.
Tänk knattarna jag skrev om som ser sin första match.
De är ju redan hockeyfans för livet.
• • •
Hur kidsen i X:et reagerar på själva hockeyn vet jag inte.

Det är, tycker jag det känns som, mer tung och bister kraftmätning där.
Inte så explosivt att man ramlar ur sin korresoffa, precis.
Men det känns som att hemmamål hänger i luften och absolut inget kan jämföras med det emotionella vulkanutbrott som följer då.
Hinner jag skriva – och just då får de se ett bortamål istället.
Ojvoj.
• • •
Det finns onekligen några andra – Tarasenko, Ovie och Malkin, till exempel – men Panarin börjar verkligen framstå som en av de stora ryska artisterna i NHL.
• • •
Är det nån stjärna i Jets-Wild-serien kvar som står upp ännu?
Fan, nu försvinner både Dumba och Big Buf ut i respektive rum – och Eric Staal sitter i båset och har ont.
Det gör ont, slutspel.
• • •
Mycket viktigt för Caps att få in ledningspucken.
Ja, det stora problemet för dem är att HÅLLA ledningar, men det hade varit ännu värre att jaga i galen Nationwide Arena.
• • •
Men löjliga offside-trams.
• • •
Trotzen, mannen med att av de värsta playoff-recordsen för herrar som coachat så länge, har i alla fall förstått att Djoos ska spela Stanley Cup-debut.
Nu får vi se då.
Bäckis trodde ju att fellow gästriken skulle bli playoff-kung…
• • •
HEK, inte ska du be om ursäkt för att du blev lite på pickalurven igår.
Det har vi alla blivit – och ställt till med betydligt värre scener än så.
Några musikvideos, vad gör det?
• • •
Bengan är skadad och Oskar Lindblom, av allt att döma, petad.
Därmed är det bara en potentiell svensk matchvinnare på isen i Wells Fargo imorrn – och tre i The Rockhhh, och kanske fyra om Bratten mot all förmodan får chansen av Hynes.
Så jag åker nog inte längre än till Newark.
Såvida ni inte har några riktigt övertygande argument för en till Philadelphia-resa?
• • •
Ber att få råda Predators-fansen i läsekretsen att inte hetsa upp sig i onödan över Denver Post-krönikan i vilken en tyckare vars namn vi struntar i att sprida vidare kallar ert favoritlag för Nashville Pretenders och gör vad han kan för att förolämpa både stad, klubb, spelare och fans.
Det där är ett gammalt trick Denver Posts yviga sportredaktion alltid tar till under playoff.
Som ökände Rossi i Pittsburgh.
Redaktörerna vill skapa stormar och provocerar och gör sig mer arroganta än de egentligen är – och alldeles för ofta får de precis som de vill. När Avalanche mötte Wild i förstarundan 2008 svalde hela Minnesota betet med krok och lina och spö och alltihop. Till och med kollegorna på Star-Tribune i Minny blev förbannade och i en match jag bevakade i Pepsi Center blev det sånär slagsmål i pressboxen.
Nashville bör undvika att begå samma misstag.
Skit i det bara.
Ryck på axlarna.
Le.
Då blir de dryga provokatörerna frustrerade och vet inte vad de ska ta sig till.
Jag vet för jag höll själv på med sån där löjlig skit i yngre dagar, som musikskribent, och utebliven reaktion var en riktig downer.
• • •
Nu när NHL Vezina-kandidaterna presenterats kan det vara läge att ranka playoff-målisarna so far också.
Jag har den här listan.
1. Marty Jones, 2. Flower, 3. Sergej Bobrosvky, 4. Matt Murray, 5. Devan Dubnyk, 6. Jonathan Quick.
• • •
Nu tror jag att det är dags för nåt kinesiskt med sötsur sås för Lajen.

Den eviga kärleken

Nu rör de sig mot hockeyladorna igen, horderna av åskådare. Fansen. De lojala och trogna.
Snart sitter de i Nationwide Arena i Columbus, i Excel Energy Center i St. Paul och i Staples Center i Los Angeles och är fullständigt absorberade av nuet. För några timmar finns inget annat än det som händer i den istäckta manege de samlats kring. Världen utanför är blockerad och tillfälligt glömd, ett ögonblick fruset i tiden så länge gladiatorspelen de kommit för pågår.
Många av dem har varit med i decennier och just genomgått samma rutiner som alltid; tagit en öl i stambaren och hälsat på fellow supportrar som också är där inför varje match, gått en bekant väg till entrén, köpt en korv hos favoritförsäljaren i hallen och satt sig tillrätta på sin gamla stol.
Men andra gör sin debut just ikväll. Knattar, små tjejer och killar, har tagits med av sina föräldrar för the baptism och får för allra första gången uppleva hur det är att bli förhäxad av hur det ser ut och låter och luktar och känns i en fullsatt jättearena där en stor duell avgörs; av strålkastarnas gnistrande högtidssken, av energin och nervositeten och blinkade reklamskyltar och jumbotroner, av dånande musik och upphetsade speakers, brakande tacklingar och stjärnor som flyger över isen, av vuxna som skriker och jublar och sjunger och verkar alldeles hypnotiserade, av den elektriska stämningen och den abstrakta men berusande känslan att här, just här, händer det något stort ikväll.
På samma, eller åtminstone liknande sätt, fungerar det överallt, på alla arenor och stadion i världen där det utövas populär lagsport.
I Liverpool och Green Bay och Leksand och Milano och Bronx och Barcelona och Edmonton och Glasgow och Rio och Kansas City och Ö-vik och Buenos Aires och Karachi och Solna och Dortmund och Kingston och Växjö och Nairobi och Ottawa och Ljusdal.
Så knyts generationer ihop, så säkras kärlek till sporten, klubben och den lokala gemenskapen ända in i evigheten – och inget är vackrare.
De som är där ute i ikväll, i de knökfulla arenorna där det nu åter blåses till Stanley Cup-strid, har chansen, eller risken, att få uppleva allt från beckmörk förtvivlan till extatisk lycka – och allt däremellan.
I Nationwide kan de få se Blue Jackets skaffa sig ointagligt 3-0-övertag mot Washington, i Minnesota ber de böner om att Wild ska utjämna mot Jets och i downtown LA fasar de över att de kan få se sina kungar bli svepta av de nya riddarna från öknen.
De nya besökarna, de som avlägger jungfrubesöket, kommer aldrig glömma just den här kvällen – oavsett vad som händer.
Men det finns möjlighet det blir oförglömlig även för the old faithfuls som tror att de sett och hört och känt allt men egentligen inte alls har det.
Låt oss hoppas.
För den eviga kärlekens skull.
• • •
Ah, korresoffan – we meet again.
Efter två hektiska dygn ute i spenaten sitter jag ännu en gång nerknölad i möbeln som lätt hade vunnit Hart Trophy – och Selke, Lady Byng , Masterton, Mark Messiers Leadership Award och Jack Adams med – om möbler förärats sådana priser.
Känns finemang.
Ja, den verkliga nerven och feelingen och yran finns out there, men man får bättre översikt och koll, och slipper jäkt och stress, på det här viset.
Man ska ha både det ena och det andra, som osthandlarn sa (varför han nu skulle sagt det; det var bara nåt jag skrev helt spontant…).
Några dagar on the road, några dagar i korresoffan, några dagar on the road och så vidare.

Då blir Biffen glad och god.
• • •
Vi har sorg i New York idag.
För aldrig mer kommer vi få höra ett av stans mest klassiska announcements:

– Ladies and gentlemen, we ask that you please rise and remove your hats for the National Anthem. Here to sing ”The Star-Spangled Banner”, the one and only, John Amirante!
Han gick ur tiden i morse, tyvärr.
Det berör mig mer än man kan tycka att det borde, bortsett från att vi nickade vänligt åt varann i matkön i pressloungen några gånger kände jag honom inte alls, men han har ju varit en av de främsta institutionerna sedan jag kom hit för tretton år sedan.
Hur ska det nu gå?
Den goda gamle mannen, som blev 83 år gammal, sjöng nationalsången vid tusentals tillfällen i olika sammanhang, men sa alltid att framförandet på Garden inför Game 7 i Stanley Cup-finalen 1994, när han inte hörde ett ord av vad han sjöng, slog alla andra med a country mile.
Kolla här, ”Star-Spangled Banner” kommer under andra halvan av klippet. Det var onekligen lite liv på sjunde avenyn den sommarkvällen…

• • •
Ja, ni Washington Capitals.
Det är do or die ikväll – redan. Allt eller inget. Den bästa, mest ursinniga och uppoffrande urladdningen på hela säsongen – eller så är det bara att åka hem och packa väskan för sommarlovet.
För 0-3-underläge hämtar Caps, av alla, inte upp mer än vad Tjeckoslovakien – som inte finns längre – vinner Fotbolls-VM i sommar.
Men har dom det i sig? Har dom kriget i blodet? Har dom dedikationen och passionen och viljan att offra vitala kroppsorgan för seger?
Tillåt mig tvivla.
Kanonerna kommer dåna för Tårtan Tortorellas obönhörliga lagmaskin ikväll igen – och Jackets närma sig första vunna slutspelsserien i historien.
• • •
Ikväll är det rent och snyggt och städat i holken i östra Midtown, faktiskt.
Det här kanske man inte ska berätta för stränga svenskar som ser med djupt rotad skepsis på den sortens tjänster, men man kan beställa städning här i huset och det gjorde jag under trippen till Philly och Newark, så nu glänser vardagsrummet.
Men jag lovar eder:
Efter bara ett Stanley Cup-pass som det ikväll kommer det se lika jävligt ut som vanligt igen, det bara blir så.
• • •
Wild studsade tillbaka med mer schwung än jag hade trott i Game 3.

Det var rentav, som Bacon Brodin sa på telefon efteråt, ett litet statement.
Därför trodde jag tills alldeles nyss att de skulle ha en bra chans att kvittera serien mot Jets ikväll, men nu vetifan.
Under dagen kom ju beskedet att även Zach Parise, utomordentligt pigg senast, är skadad och utan både honom och Ryan Suter låter en andra raka seger mot Jets som en tall order.
Dessutom:
Nu har Winnipeg-kidsen erfarenhet också av Stanley Cup på bortaplan och kommer vara mer beredda på hur det känns att kliva ut i stormen i X:et.
Så:
Jag tycker det lutar åt bortaseger
• • •
Fast Vanessa, väskan från senaste trippen står fortfarande ouppackad i hallen!
Sorry, det är omöjligt att lära gamla biffar att sitta och jag har inget av det där nu-bara-gör-vi-det i mig, inte när det gäller tråkiga saker.
I så fall hade jag bantat, slutat snusa och inte hällt i mig så mycket bourbon och dry martini de sensate 30 åren…
• • •
Vad gäller de gyllene riddarna gör vi väl som vanligt:
Vi tror inte att de klarar det.
De kan ju bara inte svepa old mighty Kings. Kan. Inte.
Och just därför kanske de kan det, men jag har svårt att släppa bilden av La La Land-kungarna som kackerlackor som inte går att bli av med och ikväll kommer de rimligen sälja sig så dyrt att ingen i världen har råd att ta bort dem.
Dock:
Coach John Stevens har börjat muttra och klaga och använda uttryck som ”bullshit” och har synpunkter på domarna och det talar verkligen emot Los Angeles.
Ni har hört mig säga det förr och får höra det igen nu:
Lag med coacher och spelare som börjar fokusera på annat än att vinna sina matcher är fucked.
Rökta.
Doomed.
Det torde såna som Stevens veta, men likafullt.
Illa…
• • •
Ännu en coach har visats dörren och får lämna in nycklarna till träningshallen.
Gulutzan i Calgary.
Helt riktigt.
Flames har ett alldeles för bra lag för säsonger så kackiga som den i år.
Och Badtofflan börjar få många jobb att välja bland…
• • •
Apple vet hur man kramar deg av trogna kunder. Det fick jag ännu en gång bekräftat när jag idag hastade tillbaka till deras omhuldade butik på Grand Central Station för att skaffa en uppsjö sladdar och adaptrar som passar till den här nya Macbooken – framförallt för ethernet-kabel; om jag haft den adaptern i The Rockhhh igår hade det inte blivit några problem.
Svin.
Men inget ont som inte har något gott med sig, som de säger: Jag hann med en lunch på Oyster Bar, en av Manhattans mest civiliserade institutioner.
Ni har insett att ostron är guds främsta gåva till mänskligheten, va – jämte pucken, elgitarren och bbq-såser i Texas?
• • •
Oops, nu kom första Awards-nomineringarna, helt plötsligt.
Pekka Rinne, Connor Hellebuyck och Andrei Vasilevsky.
Jaha, jag trodde Vasy schabblade bort sina chanser under sista månaden, men there you go.
Skyll dock inte på mig om du har invändningar. Just Vezina röstar inte vi i PHWA om. Det är 31 general managers som bestämmer där.
• • •
Här ljuder sällan några lovsånger om the dark side of Brad Marchand, men situationen med Johnsson igår…ramlar han inte in i svensken där?
Jag tycker det ser så ut jag, men med tanke på vem vi talar om är jag absolut öppen för andra tolkningar.
• • •
Gudas har varit en monumental non-factor i The Battle of Pennsylvania, men nu ser det ut som att han kanske ändå gjort ett avgörande avtryck i serien.
Han lyckades knocka Sean Couturier på träning idag, och förstecentern lämnade isen svårt haltande.
Morsning korsning.
• • •
Då sätter vi oss tillrätta – vi här i bloggen och människorna i hallarna i Columbus, St Paul och Los Angeles.
För att ha något att komma med, och slippa stressa ut något så snabbt som möjligt, väntar jag med nästa inlägg tills de spelat första perioden också i 20.00-matchen i Minnesota, okej?
Men i spåret, där hoppas jag tjurrusningen börjar – nu!

Sir Stanley i The Rockhhh, del 6 – The End

TORONTO – BOSTON 4-2 (Slut)
NEW JERSEY – TAMPA 5-2 (Slut)
COLORADO – NASHVILLE 5-3 (Slut)
SAN JOSE – ANAHEIM 8-1 (Slut)

• • •
Det går som en dans hem till Manhattan.
Jag susar, utan felskär vid en enda avfart och utan att köra över någon Face-painter, till Lincoln Tunnel på 20 minuter på mycket blygsamt trafikerade highways; det är nästan lite magiskt att se Manhattans skyline i nattskrud torna upp sig medan Dexter Gordon blåser en rökig serenad på bilradion och hyrbilen spinner ljudlöst över asfalten.
Ah.
Sedan är det bara raka vägen längs 38:e gatan till garaget här i huset och plötsligt sitter jag i holken och ser när hajar sliter ankor i stycken.
Att jag inte lyckas krama ur mig den här lilla avslutningen förrän nu beror på att intervju med Gabriel Landeskog ringas in och skrivas ut – och en blänkare om den där ankslakten också formuleras.
Sorry, men det blir alltid lite körigt i den infernaliska förstarundan.
• • •
Var det inte pilot Hedman ville bli?
Han påminner mer om en sån som kastrerar katter när han klipper Hischier i det schweiziska klockspelet i slutminuterna…
• • •
Att beskriva det som att det går lite knackigt för södra Kalifornien i årets Stanley Cup-slutspel är som att beskriva vatten som lite vått.
Både Kings och Ducks är alltså nere i 0-3-brygga på en gång.
Hujeda mig vilken dubbelflopp.
• • •
Mojo lyser som en sol när han möter media i omklädningsrummet.
Nej, det blev inga poäng och han beskriver det som att han emellanåt fick ”leta efter benen”, men ändå.
Han fick spela hockey igen och fick vara med och vinna mot Tampa.
– Otroligt roligt och skönt, säger han flera gånger.
• • •
Nu ska vi väl inte vara såna, men jag tror bestämt det stod nåt i introt om att Colorado skulle reducera ikväll…
• • •
Själv får jag gå på apology tour i hemmarummet och be Devils PR-människor om ursäkt för mitt Kapten Haddock-artade beteende när uppkopplingen inte fungerade som den skulle.
Man är ju en pajas ändå, med kokande Borlänge-blod i ådrorna…
• • •
– Vi var vår egen värsta fiende ikväll, suckar coach Cooper.
Ja, det är lite olikt Tampa att ta så ohemult många utvisningar – och bli så där överdrivet griniga på slutet.
• • •
De enda som är lika fängslande att se i en hockeyrink som Taylor Hall är Sidney Crosby, Connor McDavid och, mellan varven, Nathan MacKinnon.
• • •
Däremot är det inte alls olikt vissa karaktärer i Anaheim att uppföra sig som de gör i sista perioden i Sharktank.
Jag ser en liten sammanfattning på NHL-kanalen och det är ju bara sorgligt.
Perry och Getzlaf skämmer ut sig, varken mer eller mindre.
• • •
Men HEK, inte ska du väl bli arg för att Preds förlorar en enda match.
Vad hade du trott – att de skulle göra det perfekta slutspelet och vinna 16 raka?
Det har ingen gjort i historien – och det skulle förvåna mycket om någon någonsin gör det.
• • •
Rökt anka, det är rätt gott, är det inte?
Fast det är klart:
Hajar föredrar sina flygfän råa.
På onsdag fullbordar de en sweep.
• • •
Jag har ackreditering både i The Rock och Wells Fargo på onsdag och kan inte bestämma mig för var jag ska åka.
Nin får gärna dela in er i grupper och diskutera och sedan bestämma åt mig.
• • • 
Kul förresten, apropå Sharks, att Marcus Sörensen piskar in lite mål.
Det i natt var ju väldigt snyggt.
• • •
Nej, nu är det läggdags.
Imorrn ska jag sova tills jag vaknar – eller åtminstone tills Ekeliw ringer och väcker mig för podcast-inspelning och jag hoppas han förstår det är förenat med fara för våldsamma vredesutbrott att ringa för tidigt.
Sen, i morgon kväll, sätter jag mig tillrätta i korresoffan igen.
Ni får hemskt, hemskt gärna göra mig sällskap då.

Sir Stanley i The Rockhhh, del 5

NEW JERSEY – TAMPA 5-2 (Slut)
• • •
Hey there, last call from The Rockhhh.
Nu ska jag köra hem och hoppas till att börja med att jag inte dammart in in Puddy och blir utskälld som den stackars katolske prästen han skrämmer med sin ansiktsmålning – och sedan att jag inte kör lika fel som när Ondskan var med för en månad sedan.
Vi fortsätter blogg-sändning från holken i Midtown för de som fortfarande är vakna.

Sir Stanley i The Rockhhh, del 3

NEW JERSEY – TAMPA 1-1 (Period 2)
• • •
Jag hinner börja såsa om att ”jo, det här är som i Wells Fargo igår, Devils bränner alla chanser och så får Lightning powerplay och då smäller det direkt och kolla hur kyla och erfarenhet och smartness alltid slår vild desperation”
Men jag kan ju gå och gömma mig.
Devils har Taylor Hall och mer hjärta än alla andra och det är dom mot Everybody else så de fortsätter bara ösa och till slut smäller just MVP-Hall in kvitteringen – med att skott som darrar av jävlaranamma.
Woah, häftigt detta!
• • •
Så Matthews och Lill-Nyllet är inte längre MIA?
Fint.
Men hacka inte för mycket på ynglingarna.
Bruins lägger ju enormt med krut på att neutralisera dem och allt det som till vardags är deras livsluft – space, manöverutrymme, tid, sekvenser när det inte är så fysiskt, oskärpta motståndare som begår misstag – försvinner helt i playoff.
• • •
Killorn hade man ju nästan glömt, men nu är han fan lika vass som 2015.
Just vad doktorn ordinerar för Tampa när Stamkos-kedjan – helt i enlighet med ovan beskrivna läror – blir borttagen.
• • •
Vi kan börja förbereda oss på nordamerikanska mästerskapen i playoff-klichéer nu.
– Ja, vi befinner oss i en bra situation, men den fjärde matchen är alltid svårast att vinna, kommer de som leder med 3-0 efter kvällen garanterat säga.
Och i rummet vägg i vägg kommer någon lika garanterat säga så här:
– Det är en besvärlig situation, men om någon i november sagt att vi skulle vara här nu, då hade vi tagit det.
Bloggen har en kommentar till de flosklerna:
Jaja.
• • •
He he, de zoomar in en face-painter i jumbon i en reklampaus, men jag tror inte det är Puddy.
I så fall har han gått upp 150 pannor sen senast.
• • •
Jag törs knappt säga det, för Mowgli i Örby kommer tro att jag vill jinxa, men Vasy – han gör väl sin bästa match på ett par månader här?
• • •
– MVP, MVP, MVP, fortsätter Devils-fansen skandera när Hall gör ännu en kväll vacker åt dem.

Det har de dock inget för längre.
Röstsedlarna är inlämnade sedan en vecka tillbaka.
Jag kan dock glädja alla här inne med uppgiften att han är extremt högt upp på en sådan röstsedel jag har väldigt bra koll på…
• • •
Det blir några förargliga millimeter fel för Pilot Hedman hela tiden; han lyckas inte träffa pucken exakt som han vill när han laddar bössan.
Man skulle nästan kunna tro att han varit ute och åkt fel med tåg och hamnat i råbarkade kvarter och blivit skärrad…
• • •
Halls kvittering är första playoff-målet i The Rockhhh sedan Bryce Salvador – nu rinkreporter – smällde in avgörande 2-1 09.05 i andra perioden i final nummer 5 2012, på assist från Alexei Ponikarovsky (just ja, han fanns ju också…) och Mark Fayne.
Se där inläggets lilla historielektion.
• • •
Vad har Marchand gjort nu då?
Han var som sagt uppe till diskussion i morse och Mojo blev alldeles svart i blicken så fort namnet nämndes.
• • •
Det här vet man ju, kittlande nog, inget alls om hur det ska sluta.
Kan vi få lite overtime live?

Det vore nåt.

Sir Stanley i The Rockhhh, del 2

NEW JERSEY – TAMPA 0-0 (Period 1)
• • •
Detta är ju inget mindre än Devils bästa playoff-period sedan övertidsdramat i konferensfinalen mot Rangers för sex år sedan.
Det sprakar om dem. De flyger. De har samlat sig till en sjusjungande urladdning och vill verkligen, verkligen göra serie av detta.
Men jag får nästan lite Flyers i Game 3-vingar.
Forceringen måste ge utdelning och chanserna sitta.
De har ett par riktigt högoktaniga – med MVP-Halls ribbträff som särskild heartbreaker för kokande Rockhh – och det är inte bra att det inte blir åtminstone en cannoli.
Då kan motståndare så skickliga och ärrade som Tampa bara bida sin tid och, likt Penguins igår, hugga till när motståndaren liksom jabbat sig trött.
Devils tar dock betydligt färre utvisningar – ingen alls tills kapten Greene syndar precis i slutet – än Flyers och kan vara glada åt det.
• • •
Mojo verkar det verkligen inte vara några fel på.
I en sekvens tar han fram värsta Datsyuk-movsen och får två tampaiter att åka in i varandra – och skjuter iväg genom mittzonen.
Ondskan blir garanterat kränkt…
• • •
Jag har ofta suttit här och klagat på den sömniga stämningen – om inte till er så till de jag haft intill mig… – men jävlar.
Ikväll är det ställ i The Rockhhh.
Puddy har fått med sig sina fellow Jersey-fans i försöken att supporta the team och tillsammans vevar de igång vildare stämning än till och med under finalerna för fem år sedan.
Hungern efter Stanley Cup-hockey är uppenbarligen enorm i Soprano-land.
• • •
Verkligen ledsen för de tekniska problemen, men det är ju faktiskt inte mitt fel att det mot allt förnuft finns NHL-lag som 2018 inte har pålitlig wifi installerad.
Jag har gjort vad jag kunnat – inklusive blivit osams med Devils-personal, för er skull… – och håller just nu kastrullen kokan med en Bluetooth-uppkoppling
• • •
Aha, Seattle.
Då blir du kaffekoppen Julia då, drottningen!
• • •
The Rockhhh förenas redan före första nedsläpp i dånande ”Cory”-ramsor.
Fansen vill så gärna hjälpa honom att bli sig själv igen — och so far får man säga att de lyckats bra i det uppsåtet.
Han ser fin ut.
• • •
Men titta, Leafs-fans – livet kanske är värt att leva ändå?
Eller inte…
• • •
Vår gamla vän Tobias Pettersson – nu i exil i Portugal och därför frånvarande i Stanley Cup-racet – hade rätt.
När Ryan McDonagh slipper släpa runt på kompisen Dan Girardi är han mycket bättre – och står nu för strålande shutdown-byten med Strålle.
Now, det innebär att istället Pilot Hedman får dras med Dan The Man, men han – Hedman – är så ruskigt bra att det inte påverkar honom ett skvatt.
• • •
Jo, Mathias – klart jag varit i Bristol. Kört igenom i alla fall. Man måste se allt i Tennessee, det är sen gammalt.
• • •
Igen – sorry för tekniskt wojne-wojne.
Jag blir störd och upprörd av sånt och tappar på fokus på det jag ska göra och därför blir det här kanske lite kortare än vi tänkt.
Men nu tar vi nya tag och älskar Bluetooth för att Bluetooth finns.

Sir Stanley In The Rockhhh

Just det!
Welcome to The Rockhhh!
Här, i den extravaganta arenan i downtown Newark, har det faktiskt inte spelats Stanley Cup-hockey sedan 11 juni 2012 – när Devils gick upp i sista hemmamatchen, Game 5, i den blodfattiga finalen mot LA Kings.
Sedan dess har de landat under strecket gång på gång på gång.
2013.
2014.
2015.
2016.
2017.
Det låter lite konstigt, jag vet.
För bara något decennium sedan var ju New Jersey Devils ett lag som alltid gick att räkna med, alltid var bra och – nästan – alltid vann.
Med det var i en helt annan era, när organisationen hade en diametralt motsatt identitet, enväldigt designad av Old School Lou Lamoriello – och dessutom var det i en annan hall. Martin Brodeurs och Scott Stevens NJD bärgade sina titlar i Brendan Byrne Arena i Meadowlands ( senare känd som Continental Airlines Arena och Izod Center, numer lystrande till namnet Meadowlands Arena – i den mån byggnader nu lystrar)
Det lag som blev tillplattat av Kings 2012 var något helt annat – och det lag som nu, efter fem års vandring genom jämmerdalen, återvänder till hockeyns största scen är så väsenskilt att det knappt finns ord för det; ungt och modernt och (relativt) småväxt och tekniskt och skickligt och snabbt och fan så underhållande att titta på.
Men det viktiga är egentligen inte vad som hänt med klubbens ideologi och approach visavi världen under det halva decenniet sedan senast – även om det är en synnerligen fascinerande story.
Det viktiga är att Dev’s är tillbaka, att torkan är över, att playoff-hockey äntligen ska spelas i Newark igen
För det innebär att vi kan säga det – om och om igen:
Welcome to The Rockhhh!
• • •

Det är då fan vad det kan regna.
När jag vaknade borta vid Liberty-flygplatsen i morse vräkte det fortfarande ner.
Jag blir moloken av att se slikt direkt på morgonen. Då vill jag ha en sol och blå himmel som lovar stordåd under den stundande dagen.
När det är busväder blir dessutom som regel trafik-mess i de här delarna av världen och mycket riktigt – den sträcka som enligt GPS:n i går kväll skulle ta tio minuter tar i själva verket en timme i monsunregnet.
Är det något amerikaner inte kan, fast de tror att de är världsmästare i grenen, är det att köra bil…
Men jag ångrar inte beslutet att ta en Up In The Air-natt på vägen tillbaka från Philly.
Tänk vilken tid det hade tagit hit från Manhattan – jag hade varit som tre Tårtan Tortorella vid ankomst.
Och framförallt:
Nästa gång ni landar på Newark, vilket alla som flyger SAS till New York ju gör, kan ni kliva ut genom ankomsthallen vid Terminal B, titta rakt fram och tänka ”Ah, det var där Lajen såg Wild Bill Karlsson sätta matchavgörande i Game 3 mot Kings den där söndagen i mitten av april 2018…
• • •
Kolla här då – dagens mest värmande nyhet.
NJD:Mojo
Jovisst, Marcus ”Mojo” Johansson gör comeback ikväll – och är som sig bör föremål för medial upphetsning.
Han har inte spelalt en match sedan Brad Marchand utsatte honom för säsongens andra hjärnskakning med en vidrig armbåge i plytet i januari men den gode skåningen tror inte att det blir en chock att kastas in mitt under pågående Stanley Cup-serie.
– Nä, jag tror det kommer vara så mycket adrenalin i kroppen att jag liksom inte hinner tänka efter. Det blir bara att gå ut och köra. Det kan rentav vara en fördel att komma tillbaka på det här sättet, säger han på svenska när det är klart med murvlarna ni ser på bilden.
Och ja, han mår bra nu.
– Ja, det sa jag redan från början. Jag tänkte inte spela förrän jag kände mig helt återställd. Två hjärnskakningar på en säsong…då tar man inga risker.
Och, ja, han är fortfarande förbannad på Marchand.
– Det fanns ingen som helst poäng med den där smällen. Den hade inget hockeymässigt syfte. Han ville bara skada mig. Det är så jäkla trist att vi fortfarande har spelare i den här ligan som håller på så.
Och ja, han är extremt peppad över att få baxa på sig utrustning och matchtröja igen.
– Det har varit en väldigt tung period, det här. Det är inget alls kul att sitta på läktaren och kolla på matcher. Jag är verkligen glad nu.
Bloggen hälsar en gammal favorit välkommen
• • •
Det bästa med morning skate och bil i Newark är att man kan åka hit och äta lunch innan eftermiddags- och kvällspasset.
NJD:Ikea
Där har de, som på alla Ikea i världen, ni-vet-vad-.
NJD:Köttbullar
Lite taffligt kryddade, kan jag tycka, men ändå.
Fosterlandskärleken sjuder ju i hela kroppen.
• • •
Inne hos Tampa är det efter morgonskejten så avspänt och ledigt och löst som det bara kan vara när man öppnat en slutspelsserie med två klara vinster och vet man har kniven tryckt mot motståndarens strupe.
Pojkarna och männen som sitter där vet ju:
När de håller blicken framåt och gör som de ska är de ju mycket bättre än Devils och kan vinna fyra raka.
– Mja, säger Tibros Rob Halford, också känd som Anton Strålman, och fingrar lite i getskägget, det krävs att vi spelar på samma nivå i 60 minuter också. Vi har haft vissa problem med och gått igenom sekvenser i matcherna när vi slappnar av för mycket.
Ja, jo, tell us – och framförallt Ekeliw – about it.
Den egenheten har förbryllat och förvirrat i månader nu.
Det kommer man kanske undan med i den här inledande serien, men längre fram – no way, brothers från solen.
• • •
En gång åt jag faktiskt en sån köttbullslunch på Ikea i Elizabeth med Johnny Oduya.
Jag och fotografen Höken hade, nån gång hösten 2007, gjort ett reportage om honom här i Newark och nämnde att vi skulle hugga in på Kamprads husmanskost-klassiker och Johnny bad att få följa med.
Så här i efterhand känns det som att ha varit på satanistmässa med Carolina innan hon blev frälst.
Sedan dess har ju Johnny blivit hälsofanatiker och är mer mer noggrann med vad han stoppar i sig än någon annan och skulle antagligen äta köttbullar med fet brunsås lika lite som Carola skulle göra en cover av Stones ”Sympathy For The Devil”.
• • •
Det är inte bara Mojo som gör comeback i hemmalaget i Game 3.
Corey Schneider får start får starta i kassen för första gången på ett tag också.
John Hynes spelar högt där, kan man lugnt säga.
Schneider har inte vunnit en match sedan – hör här nu – 27 december.
Ojvoj.
• • 
Jag shoppar lite på Ikea också och hoppas förstås att jag ska hitta stolen Kenta, soffbordet John (J), bokhyllan Hans-Erik, kökslampan Åsa, fåtöljen Mathias, potatisskalaren Julia (hon är ju i Boise…) och diskstället Idsint (det hade varit rätt oväntat…)
Men så roligt får vi tyvärr inte ha det.
Det enda riktigt underhållande jag ser är namnet på den här lampan.
NJD:Lampa
Kul för Konsertpianisten om inte annat. Han kommer från metropolen i Kronoberg.
Nå, sen köper jag en ny skrivbordslampa och fyra Dubbel Dajm och åker tillbaka till The Rockhhh
• • •
Det inte bara regnade igår – och idag – utan blåste som satan också, så jag grimaserar och frågar Vigge och Strålle om det var en skakig inflygning under söndagseftermiddagen.
De bara rycker på axlarna.
– Han är ju pilot, så han bryr sig inte om sådant, säger Strålle och nickar mot Pansarkryssaren från Fäbodvägen
Say h-what?
Tro på fan, det visar sig alltså att Vigge tar flyglektioner och vill börja flyga själv.
Vilken dåre!
Så höll Alfie på förr också, och i samband med ett stort reportage uppe i Ottawa (vi vandrar glatt längs memory lane idag, märker jag, men det får ni ta) erbjöd han mig att åka med i ett tvåsitsigt litet as till plan med en enda motor, i form av en propell i nosen.
Mitt svar den gången kom från hjärtat:
– Du får hellre ställa mig i en målbur, utan skydd, och skjuta fem tusen slagskott på mig.
Men Vigge insisterar på att han också ska upp i luften på soloräder – som om det inte räckte alldeles utmärkt med de han utför på NHL-isarna.
– Det här härligt att flyga, och jag vet allt. Är det nåt under våra resor tittar alla i laget på mig. Vad äh, turbulens är väl ingenting, säger han som en sann galning.
Strålle nickar instämmande.
– Det är ju inget att göra. Störtar man så störtar man, tycker han.
Jo, det var just det…
• • •
Get this:
Det står 2-0 i samtliga fyra matcher som spelas ikväll – och när the fat lady sings framåt småtimmarna kan allihop mycket väl stå 3-0.
Nåt slags rekord skulle väl det ändå vara? Jag har då aldrig varit med om fem 3-0-serier i förstarundan – plus eventuellt en till, i Ohio, imorrn.
Fast åtminstone Avalanche reducerar i Pepsi Center, kan jag meddela.
• • •
Såg ni att jag skrev h-what här ovan? Med ett litet h före ”what”?
Det var medvetet.
Jag älskar när amerikaner blir så perplexa att de säger ”what” på det viset.
Nu har vi den lilla grejen att hålla på med också.
• • •
Med Devils tillbaka i slutspelet vet ni vem som dyker upp igen.

Oh, yes – Puddy!
Jag tyckte jag såg honom stryka runt Brodeur-statyn på Lafayette Street redan i morse.
Pilot Hedman får passa sig, The Diablo kommer messa med hans huvud!
• • •
Jag är Dan Rosen idag – ni vet legendaren på nhl.com.
Han ska inte hit idag men har ändå en plats i pressboxen, en är mycket bättre än min, så jag messar om jag inte kan ta den och det går bra – ”bara du inte lurar i mina kollegor att svenska räksmörgåsar är goda”.
Hi hi.
• • •
Det är först när jag tittar närmare på bilden jag ser vad det står på Mojos fina tracksuit-jacka.
NJD:Everybody
New Jersey Devils vs. Everybody.
Enligt Konsertpianisten, som jag omedelbart messar och febrar om detta lysande valspråk, har de pumpat det i marknadsföringen i flera månader.
Det har jag helt missat, men det gör det inte mindre slagkraftigt – och harmonierar inte sämre med den rådande andan i den här klubben och den här delstaten.
Jersey i allmänhet, och Devils i synnerhet, har alltid sett sig lite styvmoderligt behandlat av omvärlden, sett över axeln av stroppiga New York och lite…ja, pissat på.
Självfallet ska man ta vara på den känslan och bygga in den som beståndsdel i klubbens själva karaktär.
Vi-mot-världen-attittyden är, rätt använd, kärnbränsle i idrott.
• • •
Ja vad fan, McNulty.
Du ser ju fler hockeycelebriteter på ett dygn än Proposition Joe gör dealer på en vecka.
Du får komma hit och hänga så vi går in i NHL-stjärnor hela tiden också.
• • •
När det nu är slutspel och allt tror man kanske att Bolts ska få bo inne på värsta lyxhotellet på Manhattan under en sån här tredagarsvistelse, men nope.
De får hänga i Jersey City.
Även därifrån tar det tydligen en evighet i förmiddagsregnegt.
– Så nu är vi några stycken som ska ta tåget tillbaka. Hoppas vi kliver av på rätt station, säger Vigge.
Åh, nej, snälla Tampa-pojkar, några till och med från Ångermanlands mörka skogar, på äventyr med PATH-tåget i ruffiga North Jersey…det kan sluta hur som helst och uppladdningen för den här matchen förstöras helt.
• • •
Undrar vad som hänt med kommentatorsspårets egen David Puddy, Victor Hällegerd.
Honom var det flera år sedan vi hörde av.
Var är du, Victor?
You gotta, you know, support the team!
• • •
– Vad gör ni här, hinner jag fråga innan jag inser att det inte är det minsta konstigt att de som har Rangers-beatet på lokaltidningarna skickats till The Rock idag.
Det är ju Rangers South som går upp mot Devils och när man ser sig omkring i den ohemult trånga gästkabyssen skulle man verkligen kunna tro att man befann sig i en nerkrympt version av Rangers-rummet 2014.
Där sitter Strålle, där sitter Ryan Callahan, där har vi Dan Girardi. Och Ryan McDonagh. Och JT Miller.
Sjukt, ju.
Naturligtvis lurar jag sms-ledes i Ondskan att jag hör Girardi säga ”Once a Ranger, always a Ranger” – och att Ondrej Palat böjer sig över och flikar in ”I wish I was one too”.
Reaktionen blir precis så kränkt som jag hoppas.
”Det där är INTE roligt!”.
Ho ho, detta måste vi spinna vidare på när vi spelar in podd i morgon.
• • •
Hur känner sig Toronto-falangen i spåret?
Samma doom & gloom som i resten av Maple Leafs Nation?
Där finns verkligen bara två lägen.
Antingen är Leafs världsbäst och på väg mot given finalseger – eller så är livet ett enda stort skämt.
Det är lustigt för oss andra…
• • •
Ohemult, är ett fint ord också.
• • •
Det är Michael Grabner Mojo petar idag. Han, österrikaren, har inte blivit den jackpot-trade Devils hoppades på.
Snarare tvärtom.,
Han har varit blek som en Albyl sedan han kom hit från Manhattan och nu hör jag folk muttra om att han gett upp och lagt av.
Vad faen, varför det?
Han är bara 30 år och skulle kunna få åtminstone ett fint NHL-kontrakt till.
Man blir förundrad ibland.
• • •
21.00 din tid, HEK.
Då vill det till att LAGET är redo!
• • •
Bratten får vi däremot inte se ikväll heller.
Han är ute och bag-skejtar med övriga ”extras” i träningshallen vägg i vägg efter den reguljära morgon-skejten.
Feg-Hynes.
Ge grabben chansen att få tillskansa sig lite erfarenhet av tuffaste hockeyn som existerar, vad det finns det egentligen att förlora i det här läget?
Bloggen och hela Trångsund undrar.
• • •
Räkna med förseningar idag. Wifi fungerar inte alls i pressboxen så jag tycks få åka ner i pressrummet och publicera härifrån.
Hur det ska gå med kommentarer vet jag inte men i värsta fall sitter jag här nere hela tiden.
• • •
I vilket fall – nu åker vi.
Bara en gång till:
Welcome to The RockhhH!

The Sunday Night Shift, del 7 – The End

PHILADELPHIA – PITTSBURGH 1-5 (Slut)
MINNESOTA – WINNIPEG 6-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 4-5 (Slut, OT)
LA – VEGAS 2-3 (Slut)

• • •
De är On a Mission From God, de gyllene riddarna och tänker tydligen visa att alla – experter, journalister, scouter, lagen som ratade dem, fan och hans moster – hade fel och fel och fel och fel igen.
Vi trodde ju inte på dem förra sommaren, vi trodde inte på dem under försäsongen, vi trodde inte på dem när grundserien startade, vi trodde inte på dem i julas, vi trodde inte på dem när seriespurten intensifierades och vi trodde verkligen inte på dem inför playoff.
Nu har de 3-0 på Kings och en goddamned chans att svepa dem på tisdag.
Helt otroligt – och helt ljuvligt.
Naturligtvis kommer vi inte tro på dem i nästa runda mot San Jose – jodå, hajarna äter upp ankorna – heller.
Det blir nog bäst så.
• • •
Och Wild Bill?
Wild Bill är Wild Bill.
Den största svenska sensationen i NHL-historien – och numer är det bara självklart att han avgör såna här matcher.
• • •
Då stämplar vi ut från the night shift och säger godnatt från Liberty Airport.
Imorrn är det uppställning i downtown Newark.
Då säger jag som Sean Connery:
– Welcome to the Rockhhh!

The Sunday Night Shift, del 6

PHILADELPHIA – PITTSBURGH 1-5 (Slut)
MINNESOTA – WINNIPEG 6-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 4-5 (Slut, OT)
LA – VEGAS 2-3 (Slut)

• • •
Herregud.
Riddarna vinner igen, leder med 3-0 och har slagläge på Kings.
Det är inte klokt.
Slutkläm kommer innan läggdags – om inte annat så för den nyvakna morgonpubliken…

Sida 590 av 1355