PITTSBURGH – PHILADELPHIA 1-5 (Slut)
WINNIPEG – MINNESOTA 4-0 (Slut)
VEGAS – LA 1-0 (Period 1)
• • •
Ojvoj, nu är det i T-Dojan som i spelhallarna i grannskapet när ett craps-bord blir hett.
Inget kan gå fel, tärningarna landar hela tiden exakt som ska, kontot fylls på och livet leker.
Tänk, snart har ett lag som inte fanns för ett år sedan 2-0-övertag i en slutspelsserie mot mighty LA Kings.
Mindblowing.
• • •
Själv åkte jag precis ner i slutspelets första riktiga svacka och blev så trött att jag knappt orkar sitta upprätt – och samtidigt måste jag börja komponera stoff åt redaktör Hagman.
Så just det här inlägget blir kanske lite kortfattat.
• • •
Men det är ju bara att titta på vad för slags grön backuppställning Kings får förlita sig på i Doughtys frånvaro för att förstå att de i natt flyger de 45 minutrarna hem till La La Land med 0-2 i rumpan.
LaDue, Gravel, Fantenberg…Nashville it ain’t.
• • •
Kan Jets svepa Wild?
Jag tycker det börjar kännas så.
• • •
– Där fick ni som tvivlade, är ungefär vad Giroux säger till media i Pittsburgh.
Det fick vi, ja.
• • •
Wild Bills första slutspelsmål – i år, John J, med Knights! – kommer i andra.

PITTSBURGH – PHILADELPHIA 1-5 (Slut)
WINNIPEG – MINNESOTA 3-0 (Mitten av Period 3)
• • •
And we have a series i Pennsylvania.
Det här hade man sannerligen inte räknat med efter pingvinernas brutala knockout-seger i Game 1, men Flyers står ju faktiskt för en utsökt replik.
Enda frågan som kvarstår:

VARFÖR var de inte redo i onsdags?
• • 
Nu ska vi inte vara såna, Fagersta Peter.
Respektera en gammal goth-rockare!
• • •
Vänta nu, det är alltså Myers som går första målet i Winnipeg – efter att ha snurrat upp Jason?
Helt fel film.
Myers (Michael) är ju psykopaten/vålnaden i ”Halloween”.
• • •
Äter du min BBQ, Kung Kenta, får du en blåtira till!
• • •
Ursinnig Bengan här och ursinnig Bengan där…han var sannerligen inblandad i ett och annat ikväll, om man säger så.
Jag är rätt glad att jag inte är där och ska in och prata med honom nu.
• • •
Hörrdu John J, jag delade ju Hentos synpunkter på laguttagningen.
Så du bör håna mig med, inte bara honom.
• • •
Vad jag däremot är glad över är att jag sitter i Wells Fargo Center på söndag eftermiddag.
Vilken episk holmgång det kan bli.
• • •
Det är en Wag The Dog-kväll i USA.
Ni som fattar fattar.
• • •
Känslorna har börjat svalla i spåret också, noterar jag.
Lugn och fina nu, pojkar och flickor.
• • •
Ja, Jets har Wild på knäna nu.
Givet.
De är bättre, punkt och slut.
• • •
Nu lägger vi upp stålarna på bordet i Vegas och ber dealern om kort.
Showtime i T-dojan!

PITTSBURGH – PHILADELPHIA 0-2 (Period 2)
WINNIPEG – MINNESOTA 1-0 (Mitten av Period 2)
• • •
Det här kvällen när The Battle of Pennsylvania verkligen blir ett battle.
Gött för oss som inte har skin in the game.
Vi vill ju att det här ska bli en lång, jämn, skoningslöst hård serie – och we’re on our way nu.
• • •
– Nu går vi ut och vänder på det här. Dags för en forcering, råmar pingvinerna och stormar ut för mittakten.
Sen går det 47 sekunder och så Couturier gör slutspelets hittills mest utpräglade skitmål.
Demoraliserande för vem som helst…
• • •
Vilken syn Bell MTS Place i Winnipeg är ändå.
Som Kent på Stadion 2003.
Fast Jets-fansen blev aldrig som dom andra…
• • •
Jag böjer mig.
Brian Elliott är kunglig ikväll.
När inte ens Sid helt fri lyckas betvinga honom vet man att karln är On.
• • •
Nu kom beskedet från Parros & co – och visst:
Kadri får sitta på läktaren i tre matcher.
Bloggen kan det här…
• • •
Det finns ingen publik som kan vara mer missbelåten och chockad över att det inte går som det ska än den i Pittsburgh.
NHL:s Kempehallen, säger Hento i spåret.
Jo, lite.
Fast det är inte precis som att fansen i Wells Fargo sitter nöjda och applåderar domare och motståndare heller.
• • •
Det är en satans propp Kris – eller Kristopher, som Pierre inte kan låta bli att säga PRECIS hela tiden – åker på av Kapten C.
Hoppas det inte är någon fara med backstjärnan, han har haft otur så det räcker för tre-fyra karriärer.
• • •
Vid ett tillfälle är det fyra Flyers-spelare, plus Elliott, som ger sig på den ursinnigt slitande och rivande och smått galne Bengan framför bortakassen.
Han är nog inte så rolig att ha med att göra i det som brukar kallas stridens hetta.
• • •
John J, för dig gör jag allt:
När han kom till presskonferensen igår hade de monterat ner mikrofonen han hade såna problem med – och den gode Kapten Ahab blev tydligen jätteglad.
• • •
Crosby ser inte så nöjd ut när han missar det helt öppna läget i slutsekunderna.
Sorry, Sid.
Det är ett visst datum…
• • •
Nu börjar Baloo fundera på kvällsvard igen.
Lite pasta skulle nog sitta fint, det behövs energi nu, imorrn är det ju bara att stiga upp till två eftermiddagsmatinéer.

PITTSBURGH – PHILADELPHIA 0-1 (Period 1)
WINNIPEG – MINNESOTA 0-0 (En bit in i Period 1)
• • • 
Ja, det här är ju ett rungande kliv framåt för Flyers.
Det tar i och för sig bara två sekunder innan Penguins iscensätter en första vildögd push och jag är övertygad om att det ska smälla direkt.
Men när de väl parerat den lilla inledningsstormen sätter de ner forten och visar att de kommit för att spela ikväll.
Det var på tiden.
• • •
Matt Murray, den märklige filbunken, håller alltså nollan i nästan tio slutspelsperioder i rad.
Det är ändå snudd på ofattbart.
• • •
Det mest lovande för Flyers Nation, utöver Ghosts mål, torde vara att Broad Street-bullisarna uppträder med så mycket mer pondus och smäller på ordentligt när de får chansen – utan att dra på sig utvisningar.
Det senare är helt avgörande och so far, so good för Hak-gubben.
• • •
Pingvinernas blågula kedja med Hagge, Bengan och Mighty Malkin är för jävla bra och är klart närmast att ge hemmalaget ledningen.
Bengan har ju två i stolpen, men, ja, det är fredag den trettonde i Sollentuna också.
• • •
Nja, Hento – Mrazek är ojämn, skulle jag säga. Han KAN vara usel, men han kan vara svinbra också.
Elliott har gång på gång visat att han inte har i playoff-matcher att göra och var till exempel den absolut viktigaste orsaken till att Flames blev svepta mot Ducks i fjol.
Så vore jag Hak – oh, hemska tanke – hade jag definitivt skickat ut tjecken på slagfältet ikväll.
Fast ok, hittills har det ju funkat med BE.
• • •
I förra inlägget ville rättstavningsprogrammet ändra Horvat i Bo Horvat till – Hovrätt.
Hi hi.
Där – i hovrätten – ska vi väl hoppas att Vancouver-stjärnan inte hamnar under Köpenhamn-besöket…
• • •
Prytzen! Live!
Jag blir helt tagen.
Det känns som 2008 igen.
Håll i nu…
• • •
Just när jag lärt mig stava till Kuhnhackl utan att titta efter börjar Penguins matcha Chad Ruhwedel hårt.
Bostaven H borde förbjudas mitt i namn.
• • •
Har Jason i Wild hunnit fira fredag den trettonde i Winnipeg ännu?
• • •
Vi har alltså en riktig match i PPG Paints ikväll.
Det ska bli väldigt intressant att se vad som händer nu.

Det är fredag den trettonde – och det slår mig att det trots allt finns något jag har gemensamt med stjärnorna som utkämpar Stanley Cup-slagen vi håller på och febrar oss till hotande ljumskbråck över i den här bloggen.
Det är ju inte så särskilt mycket annars.
De är vältränade, rika, snygga – ja, med några undantag… – och tycker om Bon Jovi.
Jag är – sannerligen – inte vältränad, inte rik, inte snygg och tycker om Duke Ellington (”It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing”!)
Men vi – jag och åtskilliga av NHL-proffsen – delar i alla fall vidskepelsen.
Ni skulle inte tro mig om jag berättade allt jag hört om hur de håller på.
Vänstra skidskon måste på först, följt av högra armbågsskyddet. Man kör den vägen till hallen efter förluster och den vägen efter vinster. Lunch måste intas på den pastarestaurangen när det är hemmamatch på torsdagar och den taco-grillen när Columbus kommer på besök. Den och den måste vara trea ut på isen för uppvärmning – och sedan näst sist för match. Och onsdagar under jämna veckor i februari när det är skottår…nä, nu håller jag på att snöa in på parkeringsbestämmelserna på Manhattan.
Å andra sidan är jag, olyckligtvis, inte så mycket bättre själv.
Egentligen förstår jag förstås att skrock bara är dumheter. Jag tror på vetenskap och fakta och vet intellektuellt att det såklart inte händer något för att jag går under en stege eller krossar en spegel .
Men emotionellt är jag slav under idiotisk gammal folktro; blir vansinnig om jag ser att någon lägger nycklarna på bordet (en lokal dalavariant tror jag, utlärd med eftertryck av min mamma…), spottar som en sprinkler på golfbanan om en svart katt går över vägen och skulle aldrig komma på tanken att döda en spindel.
Precis som hockeyspelare har jag dessutom utvecklat några egna varianter
Bland annat – och det här känns det som jag kan få ångra att jag berättar… – flyger jag bara i särskilt utvalda Calvin Klein-kalsonger, samtliga i samma behagliga, elastiska material och samtliga svarta. Ett par måste alltid vara rena, för man vet aldrig när jag måste kasta mig på en flight till nån kanadensisk stad där svenska tvillingar går i pension – för att nu ta ett färskt exempel.
Så ni fattar:
Att det spelas Stanley Cup-hockey på detta oturens oheliga datum är en prövning både för hockeykrigarna och för yours truly bloggaren.
De fruktar att de ska göra självmål, skicka pucken över plexit när de ska rensa vid ledning 3-2 med två minuter kvar och bryta fotlederna – och jag känner mig övertygad om att laptoppen ska braka ihop igen, bloggen sluta fungera och jag få en stroke mitt i alltihop.
Men nu gör vi korstecknet, slänger en nypa salt över axeln, ställer oss under hästskon – för en sån har ni väl upphängd ovanför en dörr; om inte leker ni ju med döden… – och hoppas allt går så bra som hjärnan vet att det kommer gå men hjärtat inte riktigt vågar hoppas.
• • •
Ikväll stiger insatserna på de blanka nordamerikanska isarna – i synnerhet emotionellt
Det är ju andra mötet i serierna som startade i onsdags – Penguins vs Flyers, Jets vs Wild, Golden Knights vs Kings – och när kombattanterna kommit så långt börjar de avsky varann med verklig hetta.
Det blir ju så.
Ju oftare man hamnar i hårda, svettiga närkamper med en jävel som försöker slå sönder ens dröm, desto mer börjar man hata den personen; hur han ser ut, hur han luktar, hur det låter när han flåsar, hur han sätter sin armbåge i veka livet på en…
Följden blir ofelbart ännu mer laddad , aggressiv, kittlande, sevärd hockey.
Hurra!
• • •
Se där, sommaren.
Den kom helt otippat till New York idag.
Tillfälligt bara, om man ska tro prognoserna.
Men ändå, med 28 grader i luften och gnistrande sol och ingen vind alls fick stan, efter drygt fem månader av elak kyla, fullständig fnatt. Uteserveringarna fylldes, fönster och dörrar öppnades på vid gavel och girls passed by in their summer clothes.
Herr Biffen tog sig under tidiga eftermiddagen friheten att lämna bubblan och gå ut, han också – i bara tunn kavaj för första gången här hemma sedan slutet av oktober.
Magiskt.
Jag hann bli klippt och få skägget ansat hos min ryska barberare, Lora, i East Village också.
Hon till och med fixade till ögonbrynen, skrapade nacken med rakblad – fredagen den trettonde-jinx till trots… – och duttade söt lukta-gott på halsen.
– Nu är du redo för helgen, sa hon på sin filmiska rysk-engelska och klappade mig på hjäössan.
Yeah, tell me about it!
• • •
Ett gäng som definitivt behöver veva igång adrenalinpumparna ikväll är Flyers.

Det var ju det allra konstigaste med förnedringen i onsdags.
De bara tog örfilen rakt över kinden – utan att reagera.
Flyers alltså – the goddamned Broad Street Bullies!
Wtf, liksom?
– Vi behöver visa mer attityd i nästa match, suckade Giroux efteråt.
I’d say.
Det är långtifrån säkert att det räcker för att kvittera serien, pingvinerna var löjligt bra i första mötet, men man måste ju ändå visa att man inte säljer sig billigt, att man har heder och kräver respekt – och, inte minst: Man måste sätta tonen inför matinén i Philly på söndag.
• • •
Plötsligt blinkar Lille Skutts namn på mobil-displayen och jag tror att jag ska få en utskällning för allt gyckel i bloggen under säsongen, huvudsakligen orkestrerat av två gemensamma bekanta från Njurunda respektive Järfälla.
Men han vill bara ringa sin gamle Borlänge-vän (…) och berätta att han ska spela VM.
– Jag känner att laget behöver mig, för jag är ju så bra, och då ställer jag upp, säger han.
Nääää, ha ha, jag skojar, så säger han inte alls; bara det vanliga om hur roligt det ska bli att representera landet och så,.
Men nu måste ju nästan Zäta ringa Commendatore Grönborg också.
Han kan inte låta hästpolo-fantasten gå omkring i Tre Kronor-land själv och låtsas att han är kung…
• • •
Jets tror jag kommer piska Wild riktigt duktigt ikväll.
De oerfarna kidsen har den första matchen bakom sig, är redo på ett helt annat sätt än senast och kommer bara explodera när de åter får uppleva den sagolika atmosfären de aldrig hade kunnat föreställa sig före Game 1 och nu längtat sig galna efter sedan slutsignalen i onsdags.
Särskilt gäller det, gissar jag, skägget himself – den rent unike Patrik Laine.
Jag har studerat skottet han smaskade in på Dubnyk och fan, det är ju helt otroligt. Klubban spänns på samma sätt som Robin Hoods pilbåge och hur den inte går av fattar jag inte för det gör ju de moderna komposit-klubborna vanligen lika lätt som tandpetare men det ser för jävla mäktigt ut och den som har ett sådant vapen, och nu fått se att det är verkningsfullt även i playoff, den blir mer och mer livsfarlig ju längre in i en serie han tränger.
• • •
I sista inlägget igår, skrev jag något om att jag skulle gå och lägga mig där?
Morsning korsning.
Vid sidan av utmattad är jag också uppe i varv efter de här galna förstarundan-passen – som Kimi Räikkönens Ferrari efter 78 rundor i Monte Carlo – och då går det att sova lika mycket som det går att få bilförare på Manhattan att inte fastna mitt i korsningar i rusningen.
Istället följde jag stegen i det som snabbt blivit årets ritual under Stanley Cup-sittningar hemma i soffan.
Först, när allt var färdigt och texterna lämnade och klart-slut signalerats från redaktör Hagman i Stockholm, hällde jag i mig ett – men bara ett – glas Woodford Reserve-bourbon och sedan la jag mig i soffan och kollade några gamla Lost-avsnitt.
Hurley, man. Hurley är fortfarande my guy.
Framåt fem-halv sex gick det till slut att somna och den rutinen blir det nu ett tag.
Stanley Cup-race i korresoffan , bourbon, Lost, läggdags vid fem – och så uppstigning framåt tolv.
Hur skulle en tillvaro kunna vara bättre?
• • •
Friday Night på Strippen i Vegas är alltid en rungande bash, vad som än står på programmet.
Men ikväll, när de gyllene riddarna som blivit talk of the town, spelar sin andra slutspelsmatch och har chansen att skaffa sig 2-0-ledning i serien mot LA Kings, kan jag inte ens med möda göra mig ett begrepp av hur den där delen av Las Vegas Boulevard pulserar.
Vilket liv det ska vara.
Vilken halabaloo
Vilken hysteri.
Och värre kan det bli, för med Drew Doughty avstängd känns det som att Wild Bill och de andra har en gyllene chans att skicka upp LA i brygga.
Kasino-golvet på MGM efter den triumfen framåt midnatt…oh boy!
• • •
Winnipeg får dock räkna med att Minnesotas Jason Zucker gör en av sitt livs matcher ikväll.
Jag menar Friday The 13th…det är, som alla filmkännare veta, Jasons dag det!
• • •
Så Ken Hitchcock går slutligen i pension.
Det är dags, tycker jag – men tack för all briljans, alla lysande presskonferenser och, inte minst, det ongoing upproret mot hur en NHL-coach enligt oskrivna regler måste se ut.
Frågan är vem som tar över i Dallas.
Jag har en gissning:

Badtofflan.
Skratta inte, han har fortfarande högt anseende i ligan och förmodligen skulle han göra väldigt bra saker för laget.
I två år.

Det är först efter ungefär den intervallen de han för befäl över brukar stagnera – och sedan börjar glida utför med en jävla fart.
• • •
Filip Forsberg!
Ja, jag ville bara säga det en gång till.
• • •
Här har vi ju skrockat överseende åt Flyers-fansens missmod i ett par veckor, men nu tror jag nog att jag sluter upp vid Hentos, Kung Kentas och Playoff Wills sida.
Vad fan pysslar coach Hakstol med?
Inte en endaste ändring i laguppställningen efter en av de mest fruktansvärda förlusterna i organisationens historia – ja, till och med den notoriskt opålitlig Brian Elliott får stå nkvar i kassen.
Det är ju, faktiskt, helt befängt.
• • •
Någon av målvakterna som uppträder ikväll borde datumet till ära spela i sån gammaldags mask som Jason Voorhees bär när han hugger ner sina offer runt hemsökta Camp Crystal Lake.
Flower, vad säger du?
• • •
Ännu har vi inte fått något word om hur lång avstängning Toronto-Kadri får för sitt försök att göra pitepalt av Tommy Wingels skalle igår.
Besked lär komma under kvällen och jag gissar på tre matcher.
Sure, han förtjänar fem-sex, men om Dops är outgrundliga och ologiska och fega under grundserien ska vi ju komma ihåg att de blir fullständigt kokobello under slutspelet.
• • •
Ha ha, kolla, de har till och med klätt den jättelika replikan av Frihetsgudinnan utanför New York-New York på Strippen, vägg i vägg med T-dojan, i Golden Knights-jersey.
Jag säger ju det – Wild Bill och hans polare är det största som hänt Sin City sedan Frank Sinatra, Liberace och Siegfried & v Roy.
• • •
Första målet ikväll?
Phil The Thrill Kessel.
I första matchen visade Malkin och Crosby vilka slutspelsmonster de är.
Nu är det hans tur.
Och första svenska målet?
Kan bli Bengan, kan bli Oskar Lindblom – men jag tror vi får vänta till småtimmarna, då just Wild Bill spräcker sin Stanley Cup-nolla.
• • •
Snyggaste målen hittills:
Flipper Forsberg och Artem Panarin delar förstaplatsen, tycker jag – med Malkin som pretty close tvåa.
Och nu när jag nämnt honom:
Hur i hela helvetet kunde Blackhawks trejda bort Panarin – mot Brandon Saad?
Det är inte lika illa som Filip mot Martin Erat back in the day, men illa så det räcker.
• • •
Idag har jag faktiskt lyckats ställa undan resväskan, för jag behövde lämna in tvätt, och tammetusan om jag inte körde en laddning glas och tallrikar och bestick i diskmaskinen också.
Men att påstå att det är välstädat vore en lika grov lögn som att påstå att Bruce Boudreaus lag alltid blomstrar i playoff.
Det är en Stanley Cup-kvart nu – och det är som en Stanley Cup-kvart den ser ut.
• • •
Connor McDavid, Mathew Barzal, Aaron Ekblad, Colton Parayko, Ryan Nugent-Hopkins, Jaden Schwartz, Ryan O’Reilly, Brayden Schenn, Bo Horvat, Jordan Eberle…jo, det är en rätt hygglig samling NHL:ers Team Canada skickar till Köpenhamn.
• • •
Gametime närmar sig – och bloggen vänder sig härmed direkt till hockeygudarna.
Please, låt inte det ödesmättade datumet put a spell on us.
Inte på isarna, inte utanför – och allra minst i lägenheter i östra Midtown på Manhattan i New York.
Vi vill bara ha en oförglömlig fest till, utan missöden, olyckor och wojne wojne-situationer.
Amen.

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
TAMPA – NEW JERSEY 5-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 3-4 (Slut, OT
NASHVILLE – COLORADO 5-2 (Slut)
ANAHEIM – SAN JOSE 0-3 (Slut)
• • •
Jag ber att få citera mig själv från introt för sex timmar sedan:
”När stormen bedarrar framåt småtimmarna – ja, för några timmar i alla fall – kommer vi vara utmattade, medtagna och darriga.
Samt lyckliga som Gene Kelly i ”Singin’ In The Rain” när vi dansar mot våra sängar (eller, i vissa fall där hemma, mot jobbet…)”
Exakt – exakt! – så känns det nu när det strax efter halv två är dags att sänka ridån.
Fem slutspelsmatcher hopklämda inom loppet av några timmar är en sjujävla utmaning för herr NHL-bevakaren. Som att lägga sig framför en skördetröska och blir manglad, ungefär.
Samtidigt bubblar det av välbehag i hjärtat, för vi har ju fått se sån magnifik hockey – om och om igen.
It’s the best time of the year, indeed.
• • •
Serven är bruten – i Washington och Anaheim.
Därmed har det blivit sent tidigt – som Yogi Berra sa – för Capitals och Ducks.
De är absolut piskade att vinna nästa match, annars blir det kris monumentale.
• • •
Det finns allmänna legendarer som Tomas Forslund, bröderna Abris, Kjell Brus, Niklas Eriksson, Peo Brasar, Djura Ohlsson och Mats Åhlberg, men de får ursäkta:
Filip Forsberg är den bästa hockeyspelare som någonsin spelat i Leksand, det kan vi ganska lugnt konstatera.
• • •
OK, nu ska jag stupa i säng – tänkte jag skriva tills jag kom på att just ja, jag har en nöjeskrönika som måste bli färdig i natt också.
Den får handla om Filip, Artem Panarin, Evander Kane och David Pastrnak, tror jag.
Jag menar, snacka om nöje!
• • •
Om 17 timmar är det returmöten från Opening Night i Pittsburgh, Winnipeg och Las Vegas.
Då samlas vi vid pumpen igen, ärade läsekrets.
Tills dess:
Fredens liljor!

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
TAMPA – NEW JERSEY 5-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 3-4 (Slut, OT
NASHVILLE – COLORADO 5-2 (Slut)
ANAHEIM – SAN JOSE 0-3 (Period 2)
• • •
Ojvoj.
Flipper Forsberg från Åkeröl, man!
Han gör två när Preds slutligen rycker i tredje – och det andra är ju så snyggt att de borde döpa om gamla bron i Leksand, som leder från Noret till Åkerö-sidan, till Forsberg Bridge.
Men i bloggen har vi ju ett längre tag varnat för att han den här gången prickat i säsongens formtopp lagom till playoff.
More to come, baby.
• • •
Och vilken afton Evander Kane har borta i Disneyland.
Det här är alltså första slutspelsmatchen han någonsin spelat – och han har redan bakat två cannolis under de inledande 40 minuterna.
• • •
Ja, Nashville blev sig själva i tredje och så för jävla omöjliga ut då.
Men dessförinnan tycker jag det ljuvligt energiska, kvicka, oförvägna Colorado tydligt visade att de inte alls bara är glada över att få vara med.
De har kommit för att spela.
• • •
Men Ducks då…not good, this.
• • •
Jag är fortfarande mitt i racet och jagas med imaginär högaffel av redaktör Hagman, så jag ska ge mig in kast med fler texter åt honom, men om ni orkar – keep the låga uppe i spåret.