BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
TAMPA – NEW JERSEY 5-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 3-4 (Slut, OT
NASHVILLE – COLORADO 2-2 (Period 2)
ANAHEIM – SAN JOSE 0-0 (Period 1)
• • •
Ja, som jag förstod – nu sitter bloggbiffen i den så kallade skiten och gör intervjuer och knattrar referat och försöker kolla på hockey och uppdatera åt er.
Svettigt – och underbart.
Men det här inlägget måste av nöden bli lite kortfattat.
Jag ser dock att det är en härlig, rykande hockeyshow i Bridgestone och hang in there – så fort jag gjort vad jag ska är jag tillbaka här.

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
TAMPA – NEW JERSEY 5-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 3-4 (Slut, OT)
NASHVILLE – COLORADO 0-1 (Början av period 2)
• • •
Woah, Panarin avgör för Jackets i DC – med ett helt otroligt jävla skott.
Och en serve är alltså bruten.
Nu återgår vi till dramat i Music City – samtidigt som det kaliforniska inbördeskriget börjar i Honda Center.

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
TAMPA – NEW JERSEY 5-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 3-3 (Period 3, OT väntar)
NASHVILLE – COLORADO 0-1 (Period 1)
• • •
Joho, visst får vi ett övertidsdrama i natt.
I Washington.
Jackets får in 3-3 när fyra och en halv återstår av tredje och here we go.
Big drama on the high seas.
• • •
Det fruktansvärt kvicka kompisgänget från Klippiga bergen är precis så hungriga och beslutsamma och on a roll som kapten Gabbe sa att de skulle vara och tammefan – de har ledningen efter första 20.
Ett litet wake-up call för Preds kanske.
• • •
Kadri försöker påstå att Wingels ramlade strax innan han tacklade honom.
Bullshit.
Bruins-forwarden låg redan på isen och hade huvudet mot sargen när han kom stormande.
Mycket illa.
• • •
Vad coolt, Kenny Alberts har alltså AJ Mleczko, OS-guldmedaljör med USA:s damlag, som bisittare i Nashville.
Lite ovant att höra en kvinna i den rollen, men hon verkar helt grym.
• • •
Tungt för Burra att ta en utvisning i offensiv zon med runt fem minuter kvar – och så kvitterar Seth Jones i det powerplay som följer.
Trotzen kommer grilla skåningen över öppen eld.
• • •
Sensationella nyheter från Anaheim:
Joe Thornton är med Sharks på uppvärmningen.

Wow.
• • •
Wenny Wennberg får vi tyvärr inte se i sudden-infernot i betongbunkern i DC.
Han har åkt på någon form av upper body-skada och spelar inte mer ikväll.
• • •
Nå, sen start i Nashville – men i gengäld gick förstaperren skitfort, gjorde den inte?

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
TAMPA – NEW JERSEY 5-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 3-2 (Mitten av Period 3)
NASHVILLE – COLORADO 0-0 (Början av Period 1)
• • •
Och björnen reste sig åter på bakbenen, höjde högerarmen och riktade ett mördande slag rakt över strupen på Mike Babcocks pojkar.
Game over.
Respektingivande.
Men känslan är fortfarande att detta kan bli en ruggigt lång och hård och minnesvärd serie.
• • •
Otroligt ful tackling av Kadri.
DEN måste leda till avstängning – en lång en också.
• • •
Ondskan Ekeliw gjorde rätt som låg kvar i fosterställning fast hans Tampa Boys gick upp i 3-0-ledning.
Devils lärde sig ju läxan snabbt och gjorde det lite spännande ändå.
Men framförallt:
Nu har de detta bakom sig och vet att de är långtifrån chanslösa och kan ge tampianerna en match framöver.
• • •
För första gången i vår hör vi den mest magiska ramsan eka – och det är i TD Gaaaaden.
”We want the cup, we want the cup, we want the cup!”.
Yes, folks – don’t we all.
• • •
Ja, jag är helt häpen över vilket ramalama vi haft i spåret de här två inledande dygnen.
Fantastiskt.
Keep it coming mina vänner.
• • •
Det bästa med att det inte blir någon övertid i Boston – som jag ett inbillade mig – är att vi får se hela matchen i Bridgestone.
Den sänds på samma kanal, NBCSN, och det hade blivit jäkligt rörigt om Bruins-Leafs fortsatt.
• • •
I DC är det big time drama.
Caps borde förstås ha knutit ihop säcken efter femminutaren, men i just den grenen har de ju sina små problem…
• • •
Kenny Alberts i Bridgestone – vad underbart.
Men de börjar fan så sent.
Klockan var ju 20.45, lokal tid, vid puckdrop.
Var inte folk upprörda över 19.30-starter i Sverige nyss? 
• • •
Alla håller serven fortfarande.
Men någon gång måste den brytas nånstans.
• • •
Nu ska vi njuta med HEK och alla andra catfish-entusiaster ett tag.

BOSTON – TORONTO 3-1 (Period 2)

TAMPA – NEW JERSEY 3-1 (Period 2)
WASHINGTON – COLUMBUS 2-1 (Mitten av Period 2)
• • •
Josh Anderson – kvällens lallare.
Det är ju den unge entusiastens första-rundan-feber som får honom att sänka Kempny med en sådan idiotisk boarding, men det är inget försvar.
Han sänker sitt eget lag med en fem-minutare som börjar med att Kuznetsov gör två mål, vara ett rasande snyggt.
Hoppas Josh har försäkring mot tårt-terror…
• • •
Biffige Backes gör 2-1 till Bruins i powerplay med drygt fyra kvar av andra i Gaaaden – och så smäller Pasternackan in 3-1 också.
Men holy makaroner vilken mycket mer spännande, hård och jämn match det blivit än vi trodde efter fem minuter.
Där får vi OT ikväll – och där får vi Game 7.
• • •
I Amalie ser det ut som att Devils trots allt får sig en liten lektion i hur stor skillnad det är mellan Bobby Baccala och Richie Aprile.
No sweat, Konsertpianisten och andra fans.
Den lektionen behöver unga spelare. Först när den sitter kan de börja konkurrera.
• • •
Trotz-utan-halsen fegar lite med unga svenskar han också.
Christian Djoos får inte spela.
Hörde han inte vad Bäckis sa?
Djoosen är ju potentiell playoff-kung.
• • •
Men nu har Taylor Hall – vem annars? – i alla fall sett till att Devils i alla fall inte blir nollade i öppningsmatchen.
• • •
Huruvida Josh Anderson blir avstängd eller inte spelar nog ingen roll.
Han lär ha spelat färdigt i vilket fall som helst.
• • •
Idsint och Tookih, he he, ska JAG rösta på Marchand för Conn krävs att han gör hattrick i varenda match – och samtidigt skapar fred i Syrien.
Men man vet inte med andra PHWA-medlemmar…
• • •
Igen – klapprorna i i Tampa.
Tänk att man vågar dela ut såna i ett land med dödsstraff.
• • •
John J, vi kommer aldrig komma överens i frågan om Doc, så vi lägger den på is.
Jag jag älskar den gamle mys-farbrorn.
• • •
Undras hur bakis Roenick är efter gårdagskvällen i Vegas. Den slutade näppeligen, för hans del, när slutsignalen gick…
• • •
Hörrni, unga tech-nördar – berätta nu hur man får mer malle i ett Macbook-batteri.
• • •
Imponerande ändå, tycker jag, att Leafs har så mycket krig i sig mot den här maskinen.
• • •
Jamen, titta, Wenny Wennberg fixar match i betongbunkern i alla fall.
Josh får bjuda honom på, eh, tårta.
• • •
Nu du, HEK – snart är det dags för LAGET!
• • •
Har ni några förslag på deliver-käk i afton?
Jag är helt otippat inne på sushi och sashimi.

BOSTON – TORONTO 1-1 (Period 1)
TAMPA – NEW JERSEY 2-0 (Period 1
WASHINGTON – COLUMBUS 0-0 (Mitten av Period 1)
• • •
Ja, nog satan reser sig björnarna på bakbenen direkt – och iscensätter just det där blytunga trycket på de stackars unga löven.
När de efter fem minuter får ett powerplay bara vet man:
Nu smäller det.
Mycket riktigt. Brad Marchand åker rakt igenom och sätter kvällens första mål – så snyggt att det gör ont.
• • •
Devils-matchen kan jag, angenämt nog, se på lokala MSG-kanalen och det är slående hur genuint glada alla runt klubben är över att få vara med om det här igen.
Det lyser av ödmjuk tacksamhet och mys kring kommentatorn Steve Cangialosi, expertkommentatorn Ken Danyeko och reportern Deb Placey.
Jag blir nästan lite rörd.
• • •
Men Leafs viker upp kragen och utjämnar spelet och tar på slutet över och helt ologiskt känns det inte att soloåkande Hyman hinner kvittera innan förstaperren är över.
• • •
Nu är det rörigt med tre matcher going – och man vill ju inte missa nånting.
Men det är bara att försöka kopiera den split-vision riktigt vassa bartenders har.
• • •
Att Bruins har ett sentimental förhållande till honom får man respektera, han har ju sjungit nationalsången i TD Gaaaden sedan amerikanska revolutionen, men för oss andra framstår det som en väldigt god idé att Rene Rancourt går i pension nu.
• • •
Ekan i Örby har hela dagen försökt tuta i mig att han inte alls är nervös och orolig utan blott peppad.
Snacka skit.
Jag känner honom alltför väl vid det här laget och vet att han ligger i fosterställning på parketten så länge Bolts inte leder med 6-0 med tio minuter kvar.
Favoritens Palats 1-0 och Tyler Johnsons 2-0 precis i slutet av första räcker inte långt på det sättet…
• • •
Det finns andra arenor där festen på läktarna är vildare och stämningen högre på kontinuerlig basis, men ingenstans känns det som att fansen ger sitt lag tyngre understöd än i TD Garden.
När hela publiken enas i de dova ”Let’s go, Bruuuins”-ramsorna känns det alltid som det åtminstone är en halv björn till ute på isen.
• • •
Bratten får tydligen vänta på sina playoff-debut.
Lite fegt av Hynes, kan jag tycka.
För fan, varför inte pumpa vidare med kedjan som långa stunder var den bästa i hela Metropolitan?
• • •
Batteriet i den här nya datorn laddar ur i betydligt snabbare takt än det i den gamla.
Vad är det för skit?
Jag har ju vant mig vid att ligga på rygg i soffan och knattra i flera timmar.
• • •
Brad Marchand – Conn Smythe-vinnaren.
Now, det vore något som skulle sätta igång adrenalinpumparna hos världens hockeyfans…
• • •
Ojvoj, Drew Doughty har tydligen blivit avstängd en match för en tackling i T-Dojan igår.
Det behöver Kings som de behöver galopperande nageltrång i truppen.
• • •
Man glömmer lätt att Caps och Jackets är divisionsrivaler, men blir snabbt påmind.
Redan vid första puckdrop är det grinigt och dant.
• • •
De där jävla klapporna i Amalie…nån måste få en stålkam snärtad över knogarna tio gånger för att ha kommit upp med idén att publiken ska ha såna.
• • •
Första perioden i de tidiga matcherna har precis tagit slut och det är fortfarande inte helt mörkt ute.
Jag älskar den här tiden på året på så många sätt.
Och den har bara börjat.

Pang!
Pang!
Pang!
Pang!
Och pang igen!
Yes, brothers and sisters – i natt smäller det i Stanley Cup-dansen.
På riktigt.
Fem gånger om.
Ja, det gå att tycka att det var intensivt så det sjöng om det redan igår, men really:
Vi petade bara lite med fingerspetsarna på utsidan av den ursinniga virvelvinden under Opening Night.
Nu, den skoningslösa torsdagen 12 april, sugs vi in i själva cyklonen och får våra gestalter penetrerade av den chockerande elektriciteten från fem öronbedövande blixtnedslag på samma punkt inom loppet av några få timmar.
När stormen bedarrar framåt småtimmarna – ja, för några timmar i alla fall – kommer vi vara utmattade, medtagna och darriga
Samt lyckliga som Gene Kelly i ”Singin’ In The Rain” när vi dansar mot våra sängar (eller, i vissa fall där hemma, mot jobbet…).
För det är ju det här NHL:s slutspel verkligen handlar om.
Den överväldigande störtfloden av omistliga happenings, orgien i hockeysnask, känslan av att man inte hinner andas för att det händer så ofantligt mycket man måste se och uppleva.
Så ta nu era proteinpiller och sätt på er hjälmarna, som det hette i den avslutande Bowie-strofen introt för 24 timmar sedan.
Snart säger det verkligen – pang!
• • •
Jag vaknade idag till glödande mail-jubel från mina chefer hemma i Stockholm.
”Vilken jävla succé…vi är överväldigade”, stod det i första meddelandet.
Ja, det är jag med.
Fler än vi någonsin vågade hoppas har senaste dygnet haft vänligheten att köpa plus-abonnemang för att kunna läsa den här lilla bloggen – och som jag förstår fortsätter det ticka på.
Jag sa det flera gånger redan igår, men upprepar mig gärna hur många gånger som helst:
Tack, underbara läsare, tack!
• • •
Den klassiska om att slutspelet är grundseriens elaka storebror som just släppts ut ur fängelset drog vi igår – och jag är fortfarande nöjd med att jag spontant också kom på Sopranos-varianten om att grundserien är Bobby Baccala och slutspelet Richie Aprile.
Här är ett annat klassiskt talesätt, om målvakter, som ofta luftas den här tiden på året.
– Han kommer få se mer gummi än en död skunk på en Expressway i New York.
Jag får helt osökt en bild av dansken i Maple Leafs kasse, Frederik Andersen, på näthinnan när jag tänker på det.
I en av kvällens två inledande matcher kommer ju han att ställas mot en samling frustande grizzlybjörnar från Massachusetts och med dem är det så att de inte bara blivit vassare, snabbare och bättre i största allmänhet senaste året.
De har återerövrat den där förmågan att komma i våg efter våg, den ena mer brutal än den andra, i anfallszonen och skapa tryck som ingen kan stå emot i längden, i synnerhet inte när den fanatiska publiken i TD Gaaaaden ger eldunderstöd med sitt mäktiga muller.
Något säger mig att de kommer utnyttja den förmågan maximalt under de första minuterna mot Big Smoke-löven och då blir det inte nådigt för Fredde från mellersta Jylland.
Matchen, om inte serien, kan mycket väl avgöras av hans reaktion på denna den döda skunkens Long Island Expressway-upplevelse…
• • •
Japp, jag är nu som travhäst (en nordsvensk bruksvariant då…) som står och sparkar i spiltan, sjukligt ivrig att få komma ut på banan.
Det är ju där ute, i hallarna, playoff-atmosfären drabbar som en gudomlig drog.
Men jag tvingar mig själv att vänta ytterligare några dygn, för att spara på krut och hälsa och, framförallt, bygga upp ännu mer förväntan.
Så det blir sändning från korresoffan ytterligare några kvällar, om ni ursäktar.
• • •
Allt att förlora mot inget att förlora…
Ja, nu sitter jag och tänker på vilka utgångslägen som krockar i Amalie Arena i centrala Tampa i kväll.
Hyllade Tampa, ettan i öst från grundseriens start till – nästan – dess slutpunk, måste under alla omständigheter vinna och New Jersey kan bara åka ut och köra för ingen klandrar dem om de torskar.
Du som läser detta vet lika väl som jag att de premisserna kan vända upp och ner på allting – och jag har svårt att släppa känslan att Taylor Hall & co blir årets stora Stanley Cup-skräll.
Ja, Bolts är sett till helheten mycket bättre rustade för Stanley Cup, de har fler vapen och mycket större bredd, men det är nåt med den här upplagan av Devils. De har en sammanbiten karisma och ett lågmält självförtroende som indikerar stordåd – och som sagt:
De har, som varande ett lag som blivit bra långt tidigare än klubbledningen förväntade sig och har många år på sig att blomma färdigt, inget att förlora.
Watch out, Ekeliw Boys.
• • •
Det har bara gått ett dygn – eller okej, två om man räknar in att jag i tisdags satt här och producerade text från tidig morgon till två på natten – men lägenheten ser redan ut som något slags fegare variant av en knarkarkvart.
Det är skjortor och kavajer här och kaffekoppar där, utrivna pappersark fullklottrade med anteckningar från Wild Bill-intervjuer här och urdruckna Coke Zero-flaskor där, tomma snusdosor här och strumpor där…
Förlåt mamma, jag vet att du uppfostrade mig bättre än så – men det blir på det här viset när en gammpojke går in i sin årliga bubbla och bara, bara tänker på Stanley Cup.
• • •
Så många trauman som de gått igenom i playoff senaste decenniet kunde man kanske tro att Washington-stjärnorna bara sitter och hyperventilerar inför sitt inledande möte med Blue Jackets.
Men inte alls.
När jag ringde Bäckis igår var han ute och lekte med barnen och bad att få återkomma – och när jag väl fick tag i honom blev han inte alls, som förr om åren, trulig och ovillig att prata när slutspelshistorien kom upp.
Han tog den istället vid de så kallade hornen och förklarade lugnt att man inget kan göra åt att historien och det är bättre att se framåt och hoppas att de kan lösa de mentala spärrar som nog ändå spökat vid åtskilliga tillfällen tidigare.
Den nya, till synes mer avspända attityden tror jag kan hjälpa enormt i år.
Ja, sen är de ju bra på att spela ishockey också…
• • •
Ytterligare ett bidrag till slutspelskaoset här i lägenheten är stora resväskan.

Den står fortfarande i hallen efter hemkomsten från Kanada, öppnad lite på glänt sådär, för att jag behövt necessären och de rena kalsonger som följde med hem.
Så blir det alltid och jag tänkte att någon av er har djupare kunskaper om mänsklig psykologi och kan förklara det där.
Varför är det så kul att packa inför en resa – och så satans tråkigt att packa ur när man kommit hem igen?
• • •
Åh, Music City.
Nu sköljer vågor av vällust och pepp och tro på det omöjliga längs södra Broadway igen, från bron över floden upp till Bridgestone, förbi alla stojiga barer och larmande honky tonks.
Predators kliver åter in i ett playoff och ska ta hand om unfinished business från förra våren.
Redan i tipset häromdagen slog jag fast att de borde segla igenom förstarundan utan några problem, för de är ju faktiskt bäst och har mobiliserat för Stanley Cup som ingen annan, men sedan pratade jag med Gabriel Landeskog på telefon och nu känner jag mig inte lika hundraprocentigt säker längre.
Det lät så övertygande när han talade om vilken kärlek som finns inbyggd i Avalanche-truppen, om att de känner att de inget har att förlora (där är den faktorn igen, ja…) och att han odlat slutspelsskägg i en månad eftersom han uppfattat det som att inte spelat annat än playoff-matcher på slutet.
Tror Preds att det bara är att ställa ut grillorna dör drömmen om en ny final snabbt.
Det kommer behövas all in-satsning mot the upsetters från Klippiga bergen, utan tvekan.
• • •
Plötsligt har jag – just som jag sitter och randar det här introt – ett okänt nummer på mobilen, svarar motvilligt och blir grundligt utskälld av någon som, tror jag, pratar mandarin.
När jag till slut får en syl i vädret och förklarar för den skällande kinesen att han måste ringt fel tystnar han, säger ”oh, sorry” och lägger på.
Man får vara med om mycket i Amerika.
• • •
Kalifornien – ett litet mysterium ändå.
Det är den stora progressiva, fredliga, soliga hippiestaten.
Utom när det gäller hockey.
Inom det gebitet är The Golden State istället goddamned Hades – hemmaterritorium för de hårdaste, elakaste och fulaste.
Och när lagen som bor där går i clinch hamnar vi så långt från The Summer of Love som det bara går.
I synnerhet i slutspelet.
Med andra ord.
Det mest chockartade panget lär komma i kvällens Late Night Show, när Ducks och Sharks ställer sig panna mot panna i Honda Center.
Stämningen på isen kommer till och med vara mer infekterad än på ett möte med Svenska Akademien.
Jag ser orimligt mycket fram emot den matchen – orimligt eftersom jag vid det laget måste börja komponera fyra referat till redaktör Hagman och lär ha puls som harmonierar perfekt med någon av Strålle Strålmans favoritdängor med Slayer.
• • •
Ibland måste emellertid även en bloggare titta ut ur Stanley Cup-bubblan några timmar och tanken var att jag skulle hinna med en hel del pockande ärenden idag; gå till posten (jo, vi har fortfarande en sån här; visserligen med långa köer och grinig service, men ändå: den finns!), se till att bli klippt och rakad, lämna in kemtvätt och köpa några smågrejor.
Men jag hann bara till posten, sedan gick jag hem igen. Jag var för ivrig att få börja med det här intro och får stå ut med att jag ser ut som en blandning av Meatloaf och Brent Burns i ytterligare ett dygn.
• • •
Ha ha, man vet att Predators är på väg in i slutspelet när vår vän HEK avfyrar ett nervöst ”LAGET” i kommentatorsspåret.
Helt rätt, Tennessees bäste smålänning – det är LAGET som måste göra det.
• • •
Tårtan är on it idag också.
Två bra citat från mötet med media några timmar innan Jackets första batalj mot Caps.
– Jag sa till mina spelare idag: ”Efter tre dagar av förberedelser är jag less på att prata med er och jag är säker på att ni är less på att lyssna på mig också. Let’s just play”.
– Tomas Vanek har gjutit nytt liv i vår offensiv, helt klart. Men jag kan förstå varför han ger sina coacher mardrömmar ibland…
Sen blev han sur på mikrofonen på podiet i pressrummet igen.
– God this thing aggrevates me, muttrade han.
Ho ho – Tårtan forever!
• • •
Jag tror vi får några ”firsts” ikväll.
Första övertidsdramat, till exempel – och första bortasegern.
Det senare är dramatiskt.
Så länge alla lag håller sin serve har inget egentligen hänt (utom för de som förlorar med 7-0…) men torskar ett hemmalag blir det kritiskt direkt.
Exakt var och hur det händer nu vet jag inte – bara att det händer.
• • •
Min gode vän Scott Burnside har lämnat rollen som inhouse-reporter för Dallas Stars och är från och med nu anställd av The Athletic. Såklart. Alla riktigt bra hamnar där – eller på NHL.com.
I denna nya roll ska han nu täcka serien mellan Preds och AV’s och det är såklart ytterligare ett skäl till att jag sånär åker ut till LaGuardia och bara kastar mig på ett plan, men ännu mer är det ett skäl att lösa en The Athletic-prenumeration (som att jag inte uppmanat er att köpa abonnemang så det räcker senaste dygnet…).
• • •
Första målet ikväll?
Det gör David Pastrnak i TD Garden.
Och första svenska målet?
Hackspetten från Kusmark i Bridgestone.
• • •
Exakt vilka av de tidiga matcherna bloggen kommer fokusera på är oklart, det blir nog lite zappande hit och dit tills jag fastnar för föreställningen som verkar roligast.
• • •
Playoff Time is Jakob Silfverberg Time, så han blir – redan ikväll – förste svensken att göra två mål.
• • •
Nej, hörrni, folks, nu tar vi ett djupt andetag igen.
Det är showtime i Stanley Cup – dag 2.
Låt bonanzan rulla!

PITTSBURGH – PHILADELPHIA 7-0 (Slut)
WINNIPEG – MINNESOTA 3-2 (Slut)
VEGAS – LA 1-0 (Slut)
• • •
Yup, Elvis has left the building – och de gyllene riddarnas första playoff-seger är inskriven i historien.
Det var just den här sortens tajta, målsnåla matcher jag trodde de skulle få problem med mot Kings, men inte nog med att de höll emot in i kaklet – de vred alla vapen ur händerna på sina ärrade motståndare och styrde spelet när det var meningen att den tunga kontra-pushen skulle komma.
Imponerande monumentale.
• • •
Nu ska vi se:
Vi fick sammanlagt 291 kommentarer i bloggen under den första Plus-natten genom tiderna.
291!
Jag som ojade mig för cheferna om att det skulle bli helt dött om vi gjorde så här…
Istället – braksuccé.
Tack så otroligt mycket alla som var med och med och gjorde ”premiären” så oförglömlig.

• • •
Flower is the man of the hour på strippen – som ingen varit sedan Siegfried & Roy gick i pension.
Han håller alltså nollan – sin elfte i Stanley Cup – i första playoff-matchen med Knights någonsin.
Till och med John J får lyfta på hatten, tror jag.
• • •
Nu är er biff fullkomligt mör efter ett 15-timmarsrace i Stanley Cup-magins tjänst.
Men lycklig också.
Det blev ju en helt makalös öppningsnatt, med grannlåt och drama och publikfester och grym spänning i åtminstone två matcher.
Tänk då i morrn natt…
Då får vi en sjudundrande bonanza med fem matcher på en gång.
Jag tappar andan av blotta tanken – men ser fram emot upplevelset med brusande iver.
Tills dess:
Peace!

PITTSBURGH – PHILADELPHIA 7-0 (Slut)
WINNIPEG – MINNESOTA 3-2 (Slut)
VEGAS – LA 1-0 (Period 2)
• • •
Säg vad ni vill, men jag kan inte låta bli att älska att det sitter ett gäng Elvisar längst ner vid plexit i T-dojan och eldar på Knights i första playoff-matchen någonsin.
Only in Vegas, baby, only in Vegas.
• • •
Förlorar Kings den här öppningsmatchen kommer Dustin Brown ligga vaken länge i sängen på Bellagio, eller var Kings nu bor.
Det ska inte gå att missa läget han missar.
• • •
Hagge försöker värja sig mot mina påståenden om att Pens förnedrade Flyers och säger det han ska om att de bara vunnit en match och att det kommer bli betydligt tuffare framöver, men till får jag i alla fall ur honom ett ”vi visade vad vi kan”.
Just det – och vad mästarna kan är det ytterligt få andra, om ens någon, som kan.

• • •
Det blir inga fler mål i mittakten i T-dojan men vad jag hinner se medan jag kokar ihop referat om de andra två matcherna till redaktör Hampe Hagman – som alltid kommer till redaktionen vid 05.30, svensk tid, och då ska ha material att jobba med – är det fortfarande en satan så härlig showdown som pågår.
• • •
Flower är ju grym ikväll igen, John J!
• • •
Nu brygger vi nytt kaffe i östra Midtown – och gör oss redo för den berusande inledningskvällens sista period.
I den kvitterar Kings.
Sedan blir övertid i en och en halv period – och så avgör Wild Bill.

PITTSBURGH – PHILADELPHIA 7-0 (Slut)
WINNIPEG – MINNESOTA 3-2 (Slut)
VEGAS – LA 1-0 (Period 1)
• • •
Oh yes, det är show på strippen.
Fantastisk jävla match.
Den här serien blir en dröm att följa.
• • •
Det tar inte lång tid för Shea Theodore att skriva in sig i historien.
Redan efter tre och en halv minut, knappt, smäller han in Golden Knights första playoff-mål någonsin.
Nu behöver han aldrig mer betala för en drink på Strippens kasinon.
• • •
Att några av er blir så förvånade över over the top-introt i T-dojan.
Det är Vegas.
Allting är over the top där.
Så har det sett ut hela denna jungfru-säsong och tro mig:
De som håller i showen vet hur man piskar upp sjövild stämning och får den att stegra och stegra och stegra.
• • •
Ser att Flyers-spelarna säger det man ska säga.
– Det spelar ingen roll om man förlorar de här matchen med ett mål eller sju.
Rätt budskap – inåt och utåt, mot fansen.
Men lögnaktigt.
Klart det spelar roll att bli fullständigt krossad och detroniserad i öppningsmatchen.
• • •
Ja, host host, förlåt att jag ställde Tim Murray, Sabres förre general manager, i Penguins kasse i förra inlägget.
Några hjärnsläpp per kväll blir det ju.
• • •
PlayoffWill, I will be there right with you för eventuell Game 7 – och fortsättningen av den här otroliga resan.
• • •
Fast jag håller verkligen med kommentatorerna. Riddarna måste akta sig för att svara på Kings försök att provocera med fysik och nastiness.
I den grenen är de chanslösa.
• • •
Jarkko rapporterar att ljudnivån i Bell MTS Place Laine pangade in sitt första playoff-mål uppmättes till sjuka 108.9 när .
Hörselkåpor till Manitoba!
• • •
Wild Bill ser ut som att inget särskilt hänt. Han bara bara kör på som i grundserien – med samma glödande självförtroende.
Det gör han rätt i.
• • •
För nåt år sedan hade det, frankt uttryckt, inte gjort Kings så mycket om Dustin Brown gått sönder i en sån här match.
Nu när det väldigt illa.
• • •
BBQ uppäten – och nu ska jag hamra ihop en intervju jag just gjorde med en gepard.