Det är över, Daniel och Henrik Sedin har spelat sin sista hockeymatch.
Den slutar med att Daniel sätter en straff och att Henrik missar en – och till slut vinner Edmonton med 3-2.
Därefter får världens bästa tvillingar åka ett sista, rörande ärevarv.

Mycket mer kommer i ett avslutande inlägg, men det kan dröja.

EDMONTON – VANCOUVER 2-2 (Period 2)
• • •
Bye bye, Badtofflan.
Det hann inte gå mer än många timmar efter säsongsavslutningen i Philly förrän Rangers meddelade att Alain Vigneault gjort sitt som coach.
Trist för honom, han är en god person och man ska inte vara glad när goda personer förlorar jobbet, men det var väntat och trots allt riktigt.
Han är inte mannen att ratta en grundlig rebuild.
• • •
Från matchen bloggen följer live finns inte så jättemycket att rapportera – och även om det gjorde skulle detta ändå bli ett rätt kortfattat inlägg eftersom jag precis om förvarnat måste greja och stå i med allt som hänt på andra arenor just nu.
Men Oilers gör ett mål som blir bortdömt för ni-vet-vad, sedan ser Motte till att ge gästerna ledningen – och så kvitterar Nugent-Hopkins med ett vasst skott.
Ja, det var väl det.
Men nu följer Daniel och Henrik sista period – någonsin.
Den blir oförglömligt.
• • •

EDMONTON – VANCOUVER 1-1 (Period 1)
• • •
Makalöst.
De är på bortaplan, hos Canucks bittraste rival, men det händer här också.
I en reklampaus hedras Daniel och Henrik med en hyllningsvideo på jumbotronen – och sen bjuder Oilers-fansen på standing ovation, varefter ångermanlänningarna får åka ett litet ärevarv, medan motståndarna står och klappar klubbladen i isen.
• • •
Avalanche har ena skenan inne i slutspelet nu.
Vilket ramalama ska det inte vara vin Pepsi Center.
Någon som tittar och bidra med en rapport?
• • •
Ramsan börjar dåna redan i första bytet.
– Go, Sedins, Go. Go, Sedins, Go
I Edmonton.
Fantastiskt.
• • •
Vad sa jag om Ramones och CBGB’s, och McDavid och hans överdådiga hemmahall?
Well, jag fick aldrig se de sjaviga punkikonerna från Queens framföra ”Beat On The Brat” på den mytomspunna sunkklubben på Bowery, men nu har jag i alla fall varit med live när Connor slår en genial målgivande pass till sin Dee Dee Ramone – Leon Draisaitl.
Lyckan är min.
• • •
Ha ha, det är nästan – nästan! – så Henke hamnar i slagsmål när Kassian håller på och crosschecka sönder Edler.
Det hade just varit snyggt!
• • •
Ah, kolla, KingKong Nilsson avslutar säsongen åt canuckerna.
Kul att även han får vara lite del av det här historiska avskedet, han talade i morse med stor emfas om hur speciella de senaste dygnen varit.
• • •
De förolyckade i bussolyckan hedras genom att båda lagens förstafemmor ställer sig runt mittcirkeln. Sedan följer en tyst stund så tyst att det känns som att hela nationen håller andan – och samtidigt visas lagbilden på Humboldt Broncos på jumbon i den helt nersläckta hallen.
Det är rörande.
• • •
Meh, Tampa.
Det är ju riktigt B att få stryk av Carolina och – med all säkerhet fimpa förstaplatsen – i sista jävla omgången.
Men värst av allt:
Skitmatchen i TD Garden imorrn måste spelas innan vi vet bestämt hur det slutar och dessförinnan offentliggör NHL inte schemat för förstarundan.
• • •
Han kom till tröskeln med två cannolis i kväll, men nope – det blev ingen ny 50-säsong för The Great Eight.
Men 49 är en hygglig siffra det med.
• • •
Jo, Bolts KAN fortfarande bli etta i Atlantic – om Boston torskar mot Florida i sladdmatchen på söndag.
Men chansen/risken att det sker är inte större än att jag får en roll som badvakt i ”Baywatch”.
• • •
Vadå, Idsint, din hjälte Auston kommer ju från Phoenix.
Där har det aldrig varit kallt.
• • •
Som sagt:
Flipper Forsberg.’

Hattrick i sista omgången.
Ojvoj.
Det här kan bli hans Stanley Cup.
• • •
Nu ska jag ta en kopp kanadensiskt kaffe – det blaskigaste och härligaste som finns på guds jord.

Första kapitlet inleddes med några stapplande skär på utomhusrinken Getinghov i Järved utanför Ö-Vik i mitten av 80-talet.
Ikväll, drygt 30 år senare, når sagan om Daniel och Henrik Sedin sin definitiva slutpunkt i en luxuös inomhusarena på en helt annan kontinent.
Tommy och Toras tvillingpojkar, som i början av veckan meddelade att de knyter av sig grillorna för gott efter den här säsongen, spelar sin allra sista match i mäktiga Rogers Place i Edmonton.
Den verkliga avskedsföreställningen ägde förstås rum i torsdags, när hemstaden Vancouver ställde till med tidernas lovefest och bröderna tackade genom att välta hela stan över ända med ett hollywoodskt sudden death-mål.
Vi som såg glömmer det aldrig och vet att vi aldrig får uppleva något liknande igen.
Men det blir speciellt ikväll också.

Det är nu de två största i Canucks-historien – tillika två av de allra största i den svenska hockeyhistorien – helt surrealistiskt gör och får vara med om några saker för absolut sista gången.
Sista uppvärmningen, sista nationalsången, sista målet (förhoppningsvis), sista tekningen, sista skottet, sista bytet, sista steget av isen – och sedan rider de bort i skymningen.
Yours truly bloggbiff är på plats som witness to history och rapporterar kvällen lång för de tappra som är vakna, peppade och passionerade.
• • •
Tyvärr har denna sista Sedin-show – liksom resten av sista grundserieomgången – fått sorgkant på grund av den fasansfulla bussolyckan i Saskatchewan igår kväll.
Kanada är skakat av tragedin i vilken 14 spelare och ledare för juniorlaget Humboldt Broncos omkom – och hockeyvärlden vet inte vad den ska ta sig till.
Starka känslor var i svallning under värmningen i Rogers Place i morse, Todd McLellan började gråta under sin presskonferens och det gjorde Travis Green också, liksom flera berörda journalister.
Omskakande.
En tyst stund kommer hållas före varje match under kvällen och här i Edmonton – varifrån flera Humboldt-spelare kom – lär den bli synnerligen emotionell.
• • •
En ”karriärens sista” har Daniel och Henrik redan hunnit med idag.

The last morning skate…
I torsdags valde ju att skippa skejten eftersom den var ”optional” och att hoppa över en sådan var liksom också en rutin de ville uppleva en sista gång, men idag är de ute med de andra tjurarna och stångas.
– Jo, säger Henke när han frigjort sig ur ännu en intensiv mediascrum, idag ville vi ändå ut och känna på isen och köra att sista pass.
Och hur kändes det?
– Det var lite stelt. Det har det varit sedan matchen i torsdags, jag var otroligt trött efter den, och det kändes ärligt talat segt att komma upp ur sängen i morse också. Men nu känns det bättre.
Ja, för satan.

Lika lite som man har tillåtelse att vara seg exempelvis på sin födelsedagsfest kan man vara det kvällen när man avslutar en arton år lång NHL-karriär.
• • •
I Iowa 2008, under primärvalet när Barack Obama slog igenom på allvar, och i Ottawa året därpå, under ett Alfie-reportage…
Det är enda gångerna jag upplevt kyla lika bitande som den i Edmonton i morse.
Men i Des Moines förorter och i den kanadensiska huvudstaden var det inte april vid de tillfällena.
Det är det här.
– Ja, det är en sjuk vinter som aldrig tar slut. Förra året den här tiden var man ju ute och spelade golf, säger Youngblood Adam Larsson när jag träffar honom i vad som kan vara ligans mest ombonade och överdådiga omklädningsrum.
Min tolkning:

Det är egentligen inte meningen att homo sapiens ska uppehålla sig på dessa breddgrader.
• • •
Få se, hur skrev jag till Flyers-fansen i inlägget i morse?
”Det är ni som underskattar graden av bräcklighet hos de långtifrån färdigpastöriserade mjukostarna som hälsar på i Wells Fargo dag. Jojo, Rangers vill förstås sabba för Flyers, men de vill sabba ännu mer för Devils i tisdags också och hade ändå inte en chans. Det kommer de inte ha nu heller.”
Ni ska lyssna på Lajen!
Fast inte ens jag kunde föreställa mig att Claude Giroux skulle fullborda ett hattrick i säsongens sista match.
MVP-kandidat indeed.
• • •
Det var inte igår bloggen bockade av en ny arena, men idag klev jag alltså för första gången någonsin in i Rogers Place.
Första intryck?
Låt oss säga så här:
Jag har inga problem att tro Pontus Åberg när han berättar att han och lagkamraterna stannar kvar längre om dagarna än några spelare någon annanstans gör.
– Man vill helt enkelt inte gå hem…det är bättre här, flinar han.

Ja, jag tycker det känns som att komma in på ett Vegas-casino som öppnade förra veckan.
Allt känns, ser ut och till och med luktar nytt – och själva arenan, den väldiga, är en regelrätt katedral med sina branta läktare och sitt höga tak.
I like, baby, I like.
• • •
Det blir så lagom skoj för Panthers att lira mot Buffalo ikväll och sedan, direkt efteråt, sätta sig på ett plan till Boston för århundradets mest meningslösa match.
Men som Ondskan konstaterar i ett sms:
– Det finns sämre yrken i världen.
Jo, man kan till exempel livnära sig på en podcast…
• • •
I torsdags var det fest för Vancouver och, framförallt, fansen.
Den här sista bortaresan handlar det mer om klubben, lagkamraterna och de närmaste runtomkring laget för Henrik och Daniel.
– Precis. Igår kväll hade vi en lagmiddag och nu ska vi bara uppleva det här tillsammans med grabbarna. Man får en speciell relation till de man spelar med, det är det man kommer sakna mest, så…ja, det här blir speciellt på ett annat sätt, säger Danne.
Det innebär inte att de inte kommer föräras rungande jubel och kärlek nu med.
Oilers-fansen må ha lidit under brödernas snurr-terror i decennier, men det här är hockey-country monumentale så de har samtidigt enorm respekt för deras storhet.
Dessutom är det, som Don Enrico påpekade i spåret, ingen här som glömt att de fick Canucks att stanna kvar på isen för att visa respekt när Oilers-ikonen Ryan Smith spelade sin sista match 2014.
– Det minns vi också, berättar Henrik.
– Men respekten för med- och motspelare har alltid varit stor. Man kan ha värsta rivaliteten på isen men utanför är alla goda vänner. Det är därför hockey är så speciellt.
Det – och att det finns de som kan göra mål som han själv och brorsan gjorde i början av andra perioden i torsdags..
• • •
Youngblood Adam Larsson håller på och förbereder sig för hemresa nästa vecka och kommer hooka upp med Tre Kronor allra senast till Sweden Hockey Games i slutet av april.
Sen blir det VM i Köpenhamn.
– Det ska bli jäkligt kul, jag hoppas och tror att vi får ett riktigt bra gäng.
Ja, Zäta kommer ju.
Åtminstone påstod han det i ett sms han skickade till Lille Skutt Nyquist – på första april…
• • •
Det där numerologiska hokus pokus-grejset i torsdags vågar jag knappt tänka på.
Inte nog med att Danne gjorde säsongen 22:a mål 33 sekunder in i andra perioden – eller att han gjorde sitt 2:a mål för kvällen 02.33 in i övertidsperioden.
Coyotes vann också tekningarna med 33-22.
Och vet ni hur många skott som sammanlagt avlossades?
55.
Vad blir 22 + 33?
55.
Jag tror ju inte på sånt där, men…what?
• • •
Nej, Tampa, man ska inte backa in i slutspelet med en förlust mot Carolina i rumpan.
(skrivet när det gått 08.32 av andra i PNC Arena).
• • •

Igen – det blir naturligtvis inte alls som i Rogers Arena ikväll.
Men nåt blir det och bröderna är glada att de får spela sista bortamatchen just här.
– Det är nog det ställe vi gästat flest gånger och vi har många fina minnen även härifrån. Mest från den gamla hallen förstås, men här med. Så det känns bra att få sätta slutpunkt just i Edmonton.
• • •
Pressläktaren, där jag just slagit ner min breda ändalykt, är ingenting annat än enorm.
Som om hela västra långsidan i Globen var pressbox, ungefär.
Nej, nu ljuger jag som en NHL-coach som svarar på frågor om skador under playoff, men stor är den – lätt största i ligan.
Såna bygger bara de som tror att de ska vara värd för Stanley Cup-finaler inom en överskådlig framtid…
• • •
Jacob Markström tycker att jag är en tunnis som ryser över Edmontons köld.
– Kom igen nu. Det är bara för att du bor i Los Angeles och har det för skönt hela tiden, säger han.
Ja, precis…
• • •
Pressboxen är dock belägen på egenartat långt avstånd från isen – det är nästan så jag önskar att jag hade ett teleskop med mig – och så har de placerat mig framför något slags kalluftsventil, så jag kommer ha stelare nacke än Frankenstein när jag vaknar imorrn.
Se där, det finns alltid nåt sur-Bjuppie kan gnälla över.
• • •
Det är ett faktum:
Flipper Forsberg har prickat in säsongens formtopp lagom till playoff.
Det är nu, de kommande veckorna, han blir vår störste…
• • •
Fin kille utanför pressentrén

De har lite historia att vara stolta över här, onekligen.
• • •
I ett och ett halvt års tid har jag lovat Kleffy Klefbom att komma hit och när jag slutligen gör det är han förstås skadad och kan inte spela.
Bedrövligt, som hans fellow värmlänning Arvika-Anton skulle sagt.
• • •
En rarity:
De kommer bara spela kanadensiska nationalsången i afton.
Det har jag bara varit med om en gång tidigare, när Senators tog emot Canadiens i Canadien Tire Center för en massa år sedan.
• • •
Uffe Bodin, Hockeysveriges egen Don Cherry, messar och säger att jag måste ta mig till något som heter Old Strachona.
”Där är det kul”, lovar han och kul är ju kul och i det här fallet ska man egentligen lyssna på Uffe för han är en sann sång-och dansman och Edmonton dessutom hans stad.
Men jag kommer inte ha tid över för något bodinskt röj den här gången utan får snällt hålla mig i den öde stadskärnan.
• • •
Kolla, de har helt originella ackrediteringsbrickor här också.

Allt är lite annorlunda i Alberta.
Men det gillar vi.
• • •
Jag har bevakningsansvaret för allt som händer den sista omgången och måste eventuellt ringa folk mitt under brinnande action här i Rogers, och sedan dessutom hamra ihop referat.
Då är det risk för lite fördröjning både med inlägg och med uppdateringar i spåret.
Bear with me, som dom säger.
• • •
Nu har de öppnat entréerna och såklart – det rasar in Canucks-fans.
De fick inte nog i torsdags och vem fick egentligen det.
More Sedin show, please.
• • •
Men Tampa…
(skrivet när det gått nio i tredje i PNC Arena).
• • •
De är ju egentligen dygdemönster allihop – host host! – men ikväll törs jag garantera att en och annan NHL-stjärna sänker en bira.
Eller arton.
• • • 
Att se Rogers Place-isen live är lite som det var att komma in på ärevördiga rockklubben CBGB’s back in the day.
Där utförde Ramones, Blondie och Television sina stora konstnummer.
Här utför Connor McDavid sina.
Det är på många sätt samma sak.
• • •
Här har vi ytterligare en av alla ”lasts” för världens bästa tvillingar, just påbörjad.

Japp, Daniels och Henriks sista match värmning.
Jag tycker det är svårt att riktigt ta in.
• • •
Jadå, Tampa!
(skrivet 13.30 in i tredje perioden in PNC Center
• • •
Om det är för att markera hur speciell kvällen är som samtliga canucker värmer utan hjälm vet jag inte, men det ser coolt ut och borde bli standard i alla matcher överallt.
• • •
Som sagt, det blir speciellt här med:
Varje gång Henke och Danne zoomas in i jumbon under värmningen stiger jublet – återigen.
Så vackert.
• • •
Nu blev det långt.

Dags att släppa pucken.
Häng med nu – det är Daniels och Henriks last ride.

För första gången någonsin säger Lajen hej – från Edmonton, Alberta.
Första intrycket:
Det är kallt.
Minus tio rentav, plus elak vind – fast vi hunnit en bit in i april.
Och här har folk helt frivilligt valt att bosätta sig…
Mer:
Jag får direkt en stark frontier-feeling; det är ruffiga och grovskurna trakter, befolkade av väderbitna karaktärer med personligheter mejslade av de kärva elementen och jakten på det svarta guldet, också känt som olja.
Det är också platt som i det värsta Nebraska. Var man tittar ser man ingenting, höll jag på att säga.
Men klustret av skrapor i Midtown är lite snyggt. Typ.
Nåväl.
Här når sagan om Daniel och Henrik Sedin sin absoluta slutpunkt senare ikväll.
De spelar allra, allra sista matchen i karriären i mäktiga Rogers Place när klockan slagit 04.00 hemma i Sverige.
Den begivenheten ämnar jag förstås fördjupa mig i i ett utförligt bloggintro lagom till puckdrop, men eftersom vi står inför sista grundserieomgången denna lördag, och flera matcher hinner påbörjas och avslutas innan vi slår på strålkastarna här uppe i NHL:s nordligaste avkrok, tänkte jag ta några små saker redan nu.
Är det OK med er?
Bra.
• • •
Ni har förmodligen sett – om inte annat så i Hentos inlägg i spåret igår – att vi under vissa sensationella omständigheter kan få vara med om något så obskyrt som en skiljematch i år.
Om Philadelphia förlorar lördagens matiné mot New York Rangers med exakt två måls marginal samtidigt som Florida vinner båda sina återstående matcher på straffar är det lika mellan de två lagen i alla kategorier:
Poäng, ROW (segrar under ordinarie matchtid och övertid), inbördes möten och målskillnad.
Då måste de skiljas åt i en extrainsatt match på tisdag (vem som i så fall får hemmafördel ska ni inte fråga mig om, jag vet inte…).
Det ska sannerligen mycket till, det borde inte kunna hända, men sånt som inte borde kunna hända har en tendens att hända Flyers ändå.
Det vore en match att se…
• • •
Det råder inga tvivel om att Patrik Berglund vill spela playoff-hockey i alla fall.
Han ledde ju Blues till seger med ett gloriöst hattrick i United Center i natt och inte för att den tvåpoängaren egentligen gör så stor skillnad, de måste ändå slå Avalanche ikväll, men snacka om att visa kompisarna att han är beredd att bära hela laget på ryggen in i Årets Match.
För det är ju inget snack om att det är Årets Match som brakar igång i Pepsi Center framåt 03.00 er tid.
Blues och Av’s gör alltså upp i en direkt avgörande showdown om sista wild card-platsen i väst.
Såna grundseriematcher ser man inte ofta, de enda jag minns på rak arm är Flyers-Rangers 2010 och Wild-Stars nån gång i samma veva.
Oj-fucking-voj, faktiskt.
• • •
En liten fråga angående eventuellt tiebreak-drama på tisdag:
Det blir ju grundseriematch nummer 83 för både Flyers och Panthers och om exempelvis Giroux avancerar i toppen av poängligan med några mål då…hur ska det räknas?
Kan man fundera på ett tag.
• • •
Penguins clinchade andraplatsen i Metropolitan med sina enkla 4-0 mot Senators, men de har fortfarande ingen aning om vilka de får möta i förstarundan.
Det blir antingen Philadelphia, Columbus eller New Jersey – helt beroende på hur det går i deras respektive matcher idag.
Mitt tips:
Det blir ett episkt Battle of Pennsylvania.
Jo, Flyers slår Rangers men Blue Jackets förlorar mot President’s Trophy-vinnarna i Music City och Devils mot Washington.
Då blir det Devils mot vinnaren i Atlantic och Columbus mot Caps – och Flyers mot Pens.
Är ni med?
• • •
Jag är van vid Central och Pacific, men att leva livet i takt till Mountain Standard Time känns mystiskt.
Det är en luguber liten tidszon man sällan befinner sig i och att plötsligt ha två timmar till New York och åtta till Sverige, men bara en bakåt till LA…jag blir förvirrad.
• • •
Nu tror Flyers-fansen att jag är ute efter att jinxa igen, men inte alls.
Det är ni som underskattar graden av bräcklighet hos de långtifrån färdigpastöriserade mjukostarna som hälsar på i Wells Fargo dag.
Jojo, Rangers vill förstås sabba för Flyers, men de vill sabba ännu mer för Devils i tisdags också och hade ändå inte en chans.
Det kommer de inte ha nu heller.
Basta!
• • •
Bruins hade armarna runt förstaplatsen i Atlantic, trodde vi så sent som för några dagar sedan, men nu ser det ut som Bolts ändå återerövrar herre-på-täppan-positionen just som klockan klämtar för Stanley Cup-dans.
Efter segern mot Buffalo på fredagskvällen har de ödet i egna händer och behöver bara slå Carolina i PNC Center om några timmar.
Det kan de omöjligen misslyckas med, tycker jag.
I så fall blir det – om mina beräkningar i övrigt mot alla odds skulle hålla – Tampa mot New Jersey, Washington mot Columbus, Boston mot Toronto och Pittsburgh mot Philadelphia.
Coolt ändå.
• • •
Dallas har inget kvar att spela för som lag, men Burger Klingberg är in i det sista indragen i knallhård strid med John Carlson och Brent Burns om förstaplatsen i backarnas poängliga.
Hoppas han blåser alla av banan med två mål och tre assist i Staples Center i natt.
• • •
I väst vet vi bestämt att Winnipeg får gå upp mot Minnesota, men inga andra match-ups är spikade.
Jag skulle dock gissa att Ducks ändå piskar Coyotes i natt och i så fall kommer de trea och får gå upp mot San Jose, medan Kings tar första wild card-platsen och möter Vegas (vilket inte alls vore bra för Vegas…).
Vem Nashville får ta emot i Bridgestone framåt onsdag-torsdag törs jag dock inte ha några åsikter om.
Det avgörs, rakt upp och ner, i Årets Match…
• • •
Hur var det nu, babblades det inte för ett år sedan om att även Rickard Rakell är en spelare med för taskig skottprocent och aldrig skulle kunna pricka in lika många mål som under fjolårssäsongen?
Ikväll tangerade han den noteringen – 33 mål – och mig förvånar det inte om han också slår den i Glendale i afton.
Men de här aggressiva stats-nördarna låter sig förstås inte bekommas; de gånger de haft fel bara låtsas de som ingenting hänt – som den gången de vrålade av skratt över att Penguins var så dumma att de anlitade Rutherford som GM, till exempel, host host – och fortsätter skälla på oss gubbjävlar om något annat istället.
Men det ska vara så, det är fair game och jag roas av den verbala armbrytningen med en viss Pettersson i Portugal mellan varven…
• • •
Visst är det irriterande med den där sladdmatchen Bruins och Panthers ska spela på söndag.
Eftersom Flyers och Bolts bägge vinner under lördagen kommer den sakna betydelse, men ändå – NHL lär i alla fall inte släppa det officiella schemat för förstarundan innan den är färdigspelad.
Hade det verkligen inte gått att klämma in den vid något annat tillfälle?
• • •
Man vet vilket land man befinner sig i när man kommer in på hotellrummet, slår på TV:n och får se den här välbekanta nunan på länk från Stockholm i nåt slags magasinsprogram om NHL på Sportsnet.

Japp, Sudden får svara på frågor om Daniel och Henrik – vad annars?
• • •
Dem ska vi som sagt ta oss an – på nytt – här i bloggen också, om ett tag.
Innan dess ska jag på lite morning skate och kanske lunch med en god vän som råkar bo här – Spec! – men planen är att sitta vid datorn större delen av dagen och då ska jag se till att ni kan dansa i spåret.
Så:
Hej från Edmonton – vi hörs snart.

VANCOUVER – ARIZONA 4-3 (Slut, OT – Daniel och Henrik matchhjältar)
• • •
Som vi brukar säga här:
Ojvoj.
Ja, vi tar det några gånger till:
Ojvoj!
Ojvoj!
Ojvoj!
Det blev verkligen det perfekta slutet på en arton år lång show i Rogers Arena.
Om det ska jag berätta mer i bloggen i morrn, men nu är jag efter att ha lämnat första referat på slutsignal, varit med i live-sändning och gjort tv-intervjuer och vanliga intervjuer och skrivit nytt referat med citat och till sist rundat av med en krönika (allt går att hitta på sportbladet.se, kolla där!) så utpumpad att jag måste slå av laptoppen och gå ut i den svala, västkanadensiska natten och andas lite.
Till dess får ni en bild som är dålig men likafullt en av de vackraste jag tagit från en pressläktare.

Javisst – Daniel avgör på övertid!
ha ha, vilken succe
mer kommer senare

VANCOUVER – ARIZONA 1-3 (Period 2)
• • •
Oh yes, baby!
Vancouver håller på att ramla ut i Stilla Havet, för andraperren hinner inte pågå mer än i en halv minut.
Sedan rullar Henrik, med hjälp av jämtlänningen Edler, upp coyotes-hundar så de biter sig själva i svansen – och så brakar Daniel in sitt 392:a mål.
Det är så löjligt vackert, och resulterar i sån lovefest på läktarna i Rogers, att det tammefan är svårt att inte bli tårögd.
• • •
Som John J konstaterar – det är alltså 744:e gången bröderna får poäng på samma mål.
Helt oerhört.
Enda paret si historien som varit värre:
Wayne Gretzky och Jari Kurri.
• • •
Korrekt, Mathias. Kramer från Hörnett grinar som ett barn när hans största hjältar prickar in det där drömmålet.
• • •
Får mailfrågor om Markus Näslund – tvillingarnas gamle bästis, mentor och idol – är här ikväll.
Såvitt jag förstår hann han inte flyga hit, men det sägs att han sitter hemma i tv-soffan i den sena, ångermanländska natten och följer varje ögonblick, säkert tårögd han med.
• • •
Ö-vik-alert!
Modo-tröjor på läktarna!
• • •
Max Domi blir inte så populär när han tacklar Danne i ryggen, om man säger så…
• • •
Konsthandlarn, Loui, är förstås här.
En mig närstående Bildbyrån-fotograf rapporterar att han sågs i en hiss i första pausen.
• • •
Nu rullar vågen för Gullänget-bröderna också – och stannar bara av en kort stund när skägg-Stepan gör 2-1 till Arizona.
• • •
Klart du är pessimistisk, Hento…men no way, Flyers dunkar till Rangers så det visslar om det på lördag.
• • •
Men äh, lite synd är det att Coyotes får göra några enkla och drar ifrån lite.
Canucks ska förstås vinna det här.
Och ett törs jag nästan sätta ännu en laptop på (men bara nästan…):

Henrik gör mål i tredje.
Det är det som är ”Sedinery”.
• • •
Fint att Thomas Gradin är inskriven i Vancouvers evighet med namn i takåsarna och allt.
Han var lite idol när jag var liten knatte.
• • •
Coming up:
Daniel och Henriks sista period i Rogers Arena.
Någonsin.

VANCOUVER – ARIZONA 0-1 (Period 1)
• • •
Puckfan träffar stolpen när Henke efter bara några sekunder avlossar ett rungande skott och sedan tar Coyotes ledningen.
Men än sen?
Daniel-och-Henrik-festivalen rullar på med oförminskad glöd alldeles oavsett vad som händer i själva hockeymatchen.
Varje gång de kommer ut på isen för nytt byte, varje gång de nuddar pucken och varje gång de zoomas in jumbon, vrålar 18 600 rakt ut – och när de som sköter sånt i en reklampaus pumpar igång en video om det faktum att Danne är Canucks-historiens störste skyttekung följer en standing ovation som aldrig vill ta slut.
Så häftigt att vara med om.
• • •
Nä, Coyotes har inga som helst planer på att lägga sig bara för att det är Special Night i Vancouver.
De är angelägna om sätta rätt ton inför nästa säsong och spelar hårt och bra.
• • 
Ha ha, redan jublet när de presenterar Daniel och Henrik under line-up…opp 10 av vad jag upplevt i NHL.
• • •
Men kolla, Florida vägrar ge sig.
De lyckas, mycket imponerande och trevligt för Tampa, slå Boston och har därmed fortfarande en liten, liten chans att komma ikapp Flyers – enda av lagen ovanför strecket i öst som inte clinchat nu.
• • •
Under nationalsången, när Rogers klämmer i med ”O Canada” för sina svenska hjältar en sista gång och det formligen rister i takpanelerna, ser det ändå ut som att nummer 22 och nummer 33 har nåt vått i ögonen.
Undra på det.
Att stå där och inse att shit, det här är sista gången vi är med om det här…lite omtumlande måste det vara.
• • •
Javesst, nu har vi ett P vid Nashvilles namn i tabellen.
Det har aldrig hänt förut.
• • •
Derek Dorsett, som ju tvingats avbryta karriären i förtid, blir inzoomad i jumbon och får en stående ovation han också.
Men konsthandlarn, Loui Eriksson, har vi sett av ännu.
• • •
Förresten, idag kom röstsedeln till Awards i ett mail från NHL.
Vi har till onsdag på oss att fundera.
Några bestämda åsikter i läsekretsen i det ämnet?
• • •
Va, Kung Kenta? Baloo i bild? Varifrån?
• • •
Även Edler får vinka i jumbotronen för han har röstats fram som Canucks-säsongens bäste back.
• • •
Jag trodde inte Derek Stepan kunde få sånt där skägg.
• • •
Fast visst.
Danne och Henke måste få kröna denna oförglömliga kväll med några poäng.
Helst ska kommentatorn skrika ”Henrik to Danie…and he scores!!!”.
Det kommer kanske i den sista mittperioden i Rogers Arena någonsin.

En berömd metropol på Kanadas västkust, som alltid insvept i filmiskt regn, drar efter andan, sväljer hårt och har näsduken tillhands i fickan.
För ikväll tar en omsusad epok slut här borta.
Daniel och Henrik Sedin spelar en sista match i Rogers Arena – mot Arizona Coyoytes.
Sedan tar de farväl av arenan som varit deras hem i arton långa år – och av fansen som i praktiken varit en förlängning av familjen lika länge.
Exakt hur stort det är i Vancouver, hur enormt mycket den här vackra staden älskar sina tvillingar och hur vådligt den rister i vemod nu när de lägger av, går nästan inte att förklara men tro mig:
Precis alla man träffar, överallt, febrar om kvällens fajt, så meningslös den i rent sportslig mening är
Gubben på sätet intill på planet från Minneapolis igår kväll började spontant drar Sedin-minnen nånstans ovanför Manitobas oändliga, snötäckta slätter, passkontrollanten på YVR började hojta åt kollegorna om att han hade en hockeyskribent som flugit in för avskedsföreställningen framför sig, taxichauffören in till stan höll på att köra av vägen när jag berättade att jag är svensk och känner bröderna, en hotellreceptionist ville göra high-five och en reparatör på Apple som hjälpte mig idag – eller snarare inte hjälpte mig, i alla fall inte på något annat sätt än att skilja mig och mina pengar åt… – berättade upphetsat att hon och hennes kompisar kommit över biljetter.
– Det är nästan omöjligt, för alla vill gå men min kompis har kontakter i Canucks så det ordnade sig, jublade hon istället för att skaka igång min döda laptop.
Med andra ord:
Detta är den största happening Vancouver upplevt sedan Game 7 i Stanley Cup-finalen 2011 – eller rent av olympiaden året innan.
Bloggen är på plats och rapporterar natten lång.
Det känns som ett stort privilegium.
Jag missade Kents sista spelning i Stockholm förra året och jag missade Suddens tröjhissningsceremoni i Toronto.
Men jag är med på The Last Waltz med Daniel och Henrik.
Underbart.
• • •
Det finns två saker som absolut inte får hända när man är ute på uppdrag i främmande land.
Men får inte tappa passet (som Ekeliw skulle sagt…) och datorn får inte gå sönder.
Jag har inte tappat passet – ännu – men tror ni inte på fan:
Igår kväll, just som jag anlänt, råkade jag spilla aldrig så lite vatten på tangentbordet och pang – sedan var den lika död som Rangers powerplay i januari.
Förhoppningarna om att den skulle ha ”torkat” när jag vaknade i morse visade sig snabbt vara fåfänga, så det var bara att storma iväg till närmaste Apple Store.
Där kom de fram till att den gamle trotjänaren nog går gå att rädda men att det tar tre dygn och yeah, inte riktigt vad en bloggare med ett av säsongens största arbetspass väntande fem timmar senare hade tänkt sig.
Så det var bara att hissa lädret och tjacka en ny.
Den sitter jag och hamrar på just nu och det är i och för sig rätt härligt med helt fräsch laptop, men fan – jag är ju inte gjord av pengar…

• • •
Man trodde ju kanske att bröderna skulle passa på att vara med på en sista morning skate hemma i Rogers Place timmarna innan sista showen men – nej.
Medan lagkamraterna är ute och svettas på isen (nåja…) sitter de i omklädningsrummet och softar.
– Ja, vi vill ju göra allt vi brukar göra en sista gång. Idag var det frivillig skate och sådana brukar vi alltid hoppa över, flinar Henke när han åndå kommer ut och pratar med influgna svenska murvlar.
Ja, he he, en sista skippad skate är också en skate!
• • •
Ni får dock ge mig – teknikidioten – lite cred för att jag klarat av att starta upp en laptop helt på egen hand.
Sånt jag gjorde jag förr aldrig utan Ekens benägna assistans, men han är ju inte här så det var bara att ta ett djupt andetag.
Gick bra.
Ett tag såg Disqus bra konstigt ut, men jag lyckades till slut få ordning även på ”ert” forum.
• • • 
Själva verkar bröderna inte riktigt ha greppat att de faktiskt spelar sin allra sista match ikväll.
–Lite börjar det kanske sjunka in nu när man är här på sista morgonskejten, säger Danne, men ändå inte. Det är nog först när man kommer in på isen efter andra pausen och vet att det är sista hemmaperioden i karriären som väntar, eller i bilen hem efteråt, men verkligen inser hur definitivt det här är.
• • •
Fint att vara tillbaka i Vancouver.

Det var ett tag sedan.
Såvitt jag inte glömmer nåt – ni vet bättre…– har jag faktiskt inte varit här sedan det där Game 7-dramat för sju år sedan.
Allt är sig likt, kan jag meddela.
Det regnar, pulsen i skyskrapedjungeln downtown är hög – och under de korta ögonblick de täta, grå molnen skingras är reaktionen fortfarande densamma:
– Just ja! De har ju berg i omgivningarna! Och satan vad vackert det är.
• • •
De identiska tvillingarna från Gullänget framstår inte riktigt som den typ av snubbar som börjar gråta hollywoodskt såna här gånger – de är, tror jag, alldeles för vanliga svenskar för det; blyga, anspråkslösa, med bägge fötterna på jorden.
Men var så säker:
Det kommer bli emotionellt i Rogers ikväll.
Monumentale.
– Jag tror jag får låta bli att titta på jumbotronen och läktarna. Det är nog bäst att bara stirra i isen, annars kan det bli för mycket, tror Henke.
Samma här.
Jag ska bara titta ner i tangentbordet…
• • •
Det är ändå anmärkningsvärt vilka stora matcher bloggen sett i den här hallen.
Först t Suddens konstiga hemmadebut i januari 2009, sedan OS-final 2010, därefter Stanley Cup, komplett med Game 7 och allt – och nu den här magnifika finalföreställningen.
Täta gamla Rogers är kort sagt de stora begivenheternas lada.
• • •
Alex Edler sitter efter morgonskejten med en matlåda vid sin omklädningsrumsplats och ser lite moloken ut.
Undra på det.
Han har spelat med sedinarna sedan 2006 och står dem så nära att han nästan skulle kunna vara en tredje broder.
– Det känns speciellt idag, det gör det, erkänner han.
– Och nästa år kommer det vara tomt. Jag har ju alltid hängt med dem, på bortaresor och så. Men jag får väl gå ensam på middag då, säger han med ett snett leende.
Nä, Elias Pettersson och Jonathan Dahlén kommer ju hit – och de behöver en stabil jämtlänning som kan visa dem the ropes, inte minst under middagar i flashiga NHL-städer.
• • •
När vi nu är här måste vi ju köra den här i repris:

Den – bästa bilden genom alla tider – togs av Tony Johansson, Canal Plus dåvarande fotograf, i just Vancouver 2010.
• • •
Varför The Sedins blivit så älskade?
Det är inte så konstigt.
De är briljanta hockeyspelare, med unik kemi, som varit samma klubb lojala i arton säsonger – och de råkar dessutom vara otroligt fina personer.
Därom har ni sett varenda människa som mött dem vittna de senaste dygnen, på sociala medier och i tidningar, och jag kan försäkra eder:

Det är inte bara artigt snömos så här när klockan slår fem i tolv.
De är verkligen exceptionellt välartade, vänliga och varma karaktärer – utan att för det nånsin köpslå med sin integritet.
• • •
Det var också då, i Vancouver 2010, Danne stod för repliken jag betraktar som höjdpunkten under mina göranden och havanden med bröderna under de här tretton åren.
Nucks och Bruins flög ju som galningar över kontinenten och jag höll under en press-scrum en utläggning om att det måste vara helvetiskt för dem för det var ju utmattande även för oss som inte behövde spela knallhårda hockeymatcher varannan dag
Då tittade han upp, log elakt och sa:
– Ja, och du är ändå du i så bra form…
Touché!
• • •
Vad gäller den omtalade kemin är det dock läge att ännu en gång understryka att det inte handlat om telepati eller nåt annat hokus pokus när Danne och Henke snurrat runt på NHL-isarna.
Det är inte för att de specifikt är tvillingar den ene hela tiden vetat var den andre befunnit sig.
Det är för att de är de enda två på den här nivån som spelat tillsammans, i samma kedja, sedan de var små gryn.
• • •
Jag lyckades tappa glasögonen på flygplatsen igår också.

Det var bara en sån dag.
De har dock kommit tillrätta – fina Delta levererade till hotellet i morse.
Så inga skäl till oro, jag kommer inte vara mer blind än vanligt ikväll…
• • •
Man vet att det är Sedin-kväll när redan en timme före första nedsläpp pumpar gamla klipp med Gullänget-gossarna i jumbon – oavbrutet.
Det är bland annat några roliga sekvenser när de möter varandra i frågeprogram a la Jeopardy – och båda är otroligt angelägna om att vinna, som idrottsmän som når den här nivån tenderar vara oavsett vad det gäller för nåt.
Henrik vet att Malmö är Sveriges tredje största stad, kan jag härmed avslöja.
• • •
Jag börjar förstå Flyers-fansens frustration när deras hjältar underlåter att gå ut och blåser Hurricanes av banan en sån här kväll.
Hur kan de inte göra det?
• • •
En annan höjdpunkt under Sedin-bevakningen var åren när de vann Art Ross, säsongerna efter varann.
09-10, då Henrik stångade sig upp på 112 poäng, minns jag som en enda magisk dröm.
Efter sista omgången ringde jag från Wells Fargo i Philadelphia, där jag råkade befinna mig, och gjorde en segerintervju som inte kan beskrivas som annat än euforisk.
Senare samma kväll gjorde Sidney Crosby fem poäng mot Islanders och höll på att komma ikapp och det blev rätt så nervöst för Sportbladet hade redan gått i tryck och vi riskerade att komma ut med decenniets präktigaste fel, men tack och lov stannade Sid på 109…
• • •
Det är, som sig bör, bra svensk uppslutning i pressboxen i afton.
Förutom yours truly Biff har vi självaste Lönta från Viasat på plats, liksom SVT-teamet Diljen och Johannes och Bildbyråns egen Robert Capa – Joel Marklund.
Det förtjänar twinsen.
• • •
Den sista matchvärmningen i Rogers har börjat.

Och ja, även den är Danne-och-Henke-festival.
Fansen längst ner vid plexit håller upp hemgjorda plakat med tack-för-allt-hälsningar, andra är klädda i Tre Kronor-tröjor och vikingahjälmar – och varje gång the men of the hour zoomas in i jumbon utbryter dånande jubel.
• • •
Och det är inte bara svenska journalister och fotografer som hastat hit för att få uppleva Last Night of The Sedin Show.
Mamma Tora och pappa Tommy, de två storebröderna och en hel skrälldus vänner sitter och njuter i Rogers.
Även det är twinsen värda.
• • •
Devils clinchar med kvällens 2-1-seger mot Maple Leafs.
Vackert – och välförtjänt.
Nu är det bara att köra, de har absolut inget att förlora mot Boston, Tampa, Washington eller någon annan.
• • •
Ja, Rogers jublar när Henke gör ett mål på värmningen också.
• • •
Och Predators säkrar President’s Trophy nu, right?
• • •
OK, let’s do this.
Den sista föreställningen kan börja.
Ett minne för livet väntar på oss.