PHILADELPHIA – BOSTON 1-0 (Period 1)
• • •
Jajaja, Super Sunday börjar som Super Sunday ska börja.
Först är det visserligen igenknäppt och tajt och strängt och hårt och inte så mycket vill hända.
Sen kommer sekvensen som får hela tv:n att blixtra i vardagsrummet.
Petr Mrazek – den ifrågasatte – klipper med Hollywood-plocken när unge landsmannen Pastrnak bara ska trycka in pucken och i anfallet därpå piskar mäktige Giroux in 1-0 efter illersnabbt klapp-klapp med Provorov och Konecny.
Holy hell.
• • •
Som vanligt får ni säga vad ni vill:
Jag tycker det är så trivsamt med Doc Emrick och den lugubre Pierre McGuire som kommentatorer under de här NBC-matinéerna.
Likt Daniels och Redmond i Detroit skapar de rena rama Arne & Ankan-myset.
• • •
Ondskan messar från Örby att han är så jetlaggad och trött att hon nog får lov att skippa stormatchen i Amalie om knappt sex timmar.
Då vet man att det är illa, men jag vet – de där mellanlandningarna i Europa tar musten ur den bäste.
• • •
Ja, Bostonmolle – 2010 gör sig alltid påmint när de här två lagen möts.
Det var…something.
• • •
Jobbigt besked för MN Johan och andra som värnar Minnesotas väl och ve.
Ryan Suter är borta på obestämd tid efter smällen i Dallas igår.
Det behövde Wild inför sista grundserieveckan som de behövde en portion ruttna påskägg.
• • •
Efter 50 inlägg i rad på samma tema känns det lite ovant att inte skriva ”The Mowgli & Baloo Roadtrip 2018” i rubrikraden.
Men det är skönt också, det var en lång och krånglig ramsa.
”Super Sunday” sitter mer som ett smäck.
• • •
Men Pastrnak ändå.
Carl Söderberg visste i sanning vad han talade om när han för några år sedan nickade mot honom i gästkabyssen på Garden efter en morning skate och på sin vackraste skånska deklarerade:
– Han kommer utan tvekan bli en av den här ligans största stjärnor.
Nu är vi där,
• • •
Ha ha, underbar liten anekdot, Suomalainen.
Jag vill också köra tradare till Haparanda och gå över gränsen till det stolta landet och sjunga karaoke.
• • •
Bolts har verkligen inget emot om Flyers hjälper dem och ser till att det här står sig.
Då kan de återerövra förstaplatsen på riktigt ikväll.
Men något säger mig att björnarna efter en lite trög inledningsperiod kommer hosta upp sig till andra.
• • •
Själv ska jag äta en smörgås nu.

I den amerikanska politiken har de sin Super Tuesday, då ett helt koppel delstater går till val samtidigt – senast, i presidentvalet 2016, Alabama, Alaska, Arkansas, Georgia, Massachusetts, Minnesota, Oklahoma, Tennessee, Texas, Vermont och Virginia – och kan avgöra hela racet.
Nu svarar NHL med en Super Sunday.
På annat sätt går det inte att beskriva påskdagens glödande grundseriegiv i världens bästa liga.
Matcherna är inte anmärkningsvärt många, snarare tvärtom – men nästan allihop känns, i varierande grad, som ”Showdown of the year”.
Först har vi en NBC-matiné mellan Bruins – bäst av alla just nu, en skoningslös maskin oavsett hur tunga pjäser som är skadade och inte kan spela – och gamla antagonisterna i Flyers från Philly, alltjämt indragna i streckstriden och våldsamt hungriga efter en seger som, i praktiken, skulle skjuta sönder hotet om playoff-miss en gång för alla. Det kommer bli en frustande holmgång på Wells Fargo-isen.
Sedan, vid midnatt, följer Lightning-Predators i Amalie Arena. Topplag monumentale goes to war. Ja, tills Bruins och Jets började mullra som isländska vulkaner efter nyåret var det rentav finalen de flesta av oss såg framför sig. Det är långtifrån lika givet nu, men ändå. Det är en giganternas kamp, laddad med enorma mängder prestige och starka känslor. Det säger något att Preds fick stryk med 7-4 av Buffalo (!) igår. De hade såklart redan tankarna på den här fajten.
01.00, alltjämt er tid, går Devils upp mot Canadiens i Bell Centre och det är väl omgångens minst kittlande föreställning. Habs har ju ingenting alls att spela för. Men Devils är fortfarande inte på helt säker mark, trots alla sina imponerande segrar, så de kommer rimligen köra. Hårt. Det är alltså långtifrån vad de osentimentala analytikerna på NHL Radio den här tid på året brukar kalla en ”toalettmatch”.
En halvtimme senare är det big time hatmöte i PPG Paints Arena i Pittsburgh. Penguins mot Capitals. De matcherna slår det alltid giftiga gnistor om, men nu ligger förstaplatsen i Metropolitan dessutom i potten. Så var så jävla säkra. Alla kommer ge precis allt – och vi har några rätt hyggliga hockeysnillen i bägge ringhörnorna. Ojvoj.
Bonanzan rundas till sist av med ett infernaliskt streckdrama way out west. Ducks, med 93 poäng på första wild card-platsen, tar emot Avalanche, med 92 poäng precis under strecket i Honda Center. Öden kan beseglas, drömmar infrias och krossas. Dramatik garanteras.
Bloggen finns förstås med i korresoffan dagen, och kvällen, lång.
Man vill ju inte missa Super Sunday.
• • •
Mowgli är tillbaka i människobyn, kan vi meddela. Han landade på Schiphol i arla morgonen och flög sedan vidare mot Stockholm och Örby.
Därmed kan jag andas ut. Inga fler wojne wojne-situationer faller så att säga på mitt ansvar.
Den lättnaden kompenserar dock inte alls tomrummet han lämnat efter sig, den unge mannen.
Vad gör en Baloo utan sin Mowgli?
Well, han får försöka vara nöjd med allt som livet ger och allting som han kring sig ser ändå.
• • •
Jag låg i korresoffan och slötittade på matchen mellan Golden Knights och Sharks igår kväll, lätt tagen efter sportbarssittning och det-förlorade-passet-dramat, men när Wild Bill avgjorde med säsongens snyggaste mål ramlade jag ner på vardagsrumsgolvet.
Jesus, här trodde man att Zlatans debutmål med LA Galaxy var det stora svenska konstverket i västra USA under påskaftonen.
Men uh-uh.
Wille överträffade fotbollsgudens öppningsnummer med sin Marek Malik-fint på Marty Jones.
Herregud.
Det räcker alltså inte med att Märstas Brett Hull ska göra chockerande många mål (42 nu, mindblowing nog).
Han ska göra de allra vackraste också.
• • •
Det är första april idag, men här håller vi rent från löjliga skämt (eller, det gör vi ju inte alls; vi bara inte gillar när det är allmän lurendrejeridag ) så när jag nu berättar att Blues fick stryk med 6-0 av Arizona i natt talar jag sanning.
Det finns sånt man förstår och så finns det sånt man inte förstår och hur det kunde hända tillhör tveklöst den senare kategorin.
Ja, det var uppseendeväckande att Preds torskade mot Sabres också, men dels är de sedan länge klara för playoff och dels hade de som tidigare nämnts säkerligen börjat förbereda sig för söndagens clash i Florida redan. Blues jagar desperat under strecket och måste behandla varje match som en Stanley Cup-final.
Ändå detta.
WTF?
• • •
Och med triumfen mot Sharks säkrade Golden Knights alltså segern i Pacific Division.
Få se, vad skrev experten Bjurman i oktober om hur det skulle för expansionslaget från Strippen?
”Det lag George McPhee under sommarens expansiondraft lyckades skrapa ihop till den historiska premiärtruppen var inte, och är fortfarande inte, mycket att skriva hem om…Det finns fog för ligans förhoppningar om en snabbare förädlingsprocess än vid tidigare utökningar, men en eller två inledande skitsäsonger är ju oundvikliga”.
Morsning korsning.
• • •
Ojvoj, Tårtan gick Tårtan on Alex Wennbergs arsle i Vancouver igår.
Omskakande skulle man kunna tro, men det verkar ju inte direkt som att Wenny blir vettskrämd.
Han har snarare svårt att hålla sig för skratt.
Dt är nästan så man kan säga att scenen bekräftar det Sean Avery påstår i sin biografi.
– Alla tror att vi var rädda för Torts. I själva verkat skrattade vi åt honom när han förlorade förståndet och börjad gapa och skrika….
• • •
Apropå coacher:
Det har ungefär sedan i november stått klart att Gerard Gallant kommer få Jack Adams Awards.
Och för all del, han har gjort det omöjliga på Strippen. Jag menar, se bara ovan vad den upphöjda expertisen trodde om riddarnas chanser före säsongen…
Fast jag tycker nog att även att mannen vi nu får se i bortabåset i Wells Fargo gjort sig förtjänt av röster i den kategorin.
Bruce Cassidy gjorde intryck redan när han tog över efter Julien ifjol och nu fullkomligt lyser det om hans gärning.
Det krävs verkligen vägledning och visioner utöver det vanliga för att få ett lag att prestera på det sätt som björnarna gjort fast de saknat några av sina allra viktigaste spelare, nu på slutet till exempel första backparet.
• • •
Jag vill att det blir varmt nu.
Jag vill att det blir varmt nu.
Jag vill att det blir varmt nu.
Frågor på det?
• • •
Som Robert Hägg – tyvärr petad sedan han träffade bloggen för första gången… – konstaterade när jag efter morgonvärmning i Detroit härom veckan febrade om att det känns som att hans Flyers kan slå vem som helst:
– Jo, men vi kan förlora mot vem som helst också….
Precis.
Det är något lätt bohemiskt över bullisarna från Broad Street.
Men jag insisterar på att få andra har en top 6-uppställning av samma kaliber.
Giroux-Couturier-Konecny och Lindblom-Patrick-Voracek är två riktigt mördande kedjor och det är framförallt detta faktum – plus backduon Ghost och Provorov – som ger näring åt den där känslan att de kan vinna alla matcher.
Även den idag.
• • •
De hajpade ungblod som så här under slutet av grundserien går direkt från college till NHL brukar sällan vara lika bra som sitt rykte.
Men Bruins – eller ska vi säga Cassidy – har senaste året firat triumfer även på den punkten.
För ett år sedan klev Charlie McAvoy mot allt förnuft in och var första backparsmaterial direkt – och nu gör Ryan Donato braksuccé.
Håll extra koll på honom denna tidiga eftermiddag.
• • •
Kaffet är nybryggt, brödskivorna rostade och snuset i dosorna på soffbordet färskt.
Nu låter vi Super Sunday börja.

Allt hade ju gått så bra.

Han var nästan framme vid mållinjen – utan att ha trampat på klubbmärken, utan att ha irriterat några viktigare spelare än Radko Gudas och utan att gått vilse på Manhattan.
Men ah.
Precis på mållinjen gjorde Mowgli Ekeliw ändå en Mowgli Ekeliw.
Det vill säga:
Han ställde till med en major wojne wojne-situation.
Sent igår kväll kom han på att han tappat bort – passet.
Jo, passet!
Mindre än ett dygn innan avgång med flyget hem.
Under en storhelg – med svenska New York-konsulatet stängt i åtminstone två dagar.
Så en natt av ångest och våndor följde, av desperat krafsande i väskor och kläder, av ivrigt telefonerande och mailande till flygbolag och konsulära emergency-avdelningar, av bistra grimaser och suckar så tunga att man kunde tro att Lightning redan var utslagna ur slutspelet.
Jag var framåt småtimmarna övertygad om att jag skulle få ha min unge vän kvar i holken till åtminstone på onsdag och sa som NHL:s tv-kommentatorer när de refererar riktigt spektakulära sekvenser:
Can you believe this?
Dessbättre fick dramat ett lyckligt slut.
Det visade sig att securityn på Garden hade hittat ett pass tillhörande Karl Jonathan Gunnar Ekeliw i pressboxen under natten, så i morse stormade han tillbaka till the scene of the crime och fick tillbaka den enda handling man bara inte KAN förlora under resor.
Nu sitter han på JFK och kommer – såvida inget mer oförutsett inträffar; man vet aldrig…. – med KLM-kärran till Amsterdam vid halv sju.
Sensmoral?
Säg inte hej förrän Ekan är hemma igen…
• • •
I övrigt har det varit en succéresa. Fem plus. Vi har haft extremt trevligt, upplevt mycket och sett förtjusande hockeymatcher – med de två mellan Devils och Penguins som främsta utropstecken.
Självfallet är en repris nästa säsong redan inplanerad.
Då kör vi San Jose-LA-Anaheim-Vegas-Arizona-Denver-Dallas-Nashville-Tampa – eller möjligen Minneapolis-Chicago-St louis-Nashville-Columbus-Tampa…
• • •
Nu är det påskafton och papa Baloo går omkring och suckar lite i sitt vemod. Det blev ju så tomt när den Örby’s finest – med passet i fickan! – klev ut genom dörren.
Så ikväll får ni klara er utan blogg (fast alla är välkomna till spåret, förstås) – jag spar mig till söndagens stora showdowns mellan Flyers och Bruins, Lightning och Predators, Penguins och Capitals samt Ducks och Avalanche.
Tills dess får ni njuta av en liten bildkavalkad från The Mowgli & Baloo Roadtrip 2018 – Ekeliw speciale.

NY RANGERS – TAMPA 3-7 (Slut)
• • •
Jaha, det var det.
Sista hockeymatchen på Madison Garden för säsongen är avklarad.
Nu blir det, som sagt, inga fler förrän i slutet av september.
Dit är det ett halvår.
Och överallt vi rör oss i environgerna efter slutsignalen tar folk varann i hand och önskar trevlig sommar och säger saker som ”vi ses i höst”.
Det känns vemodigt.
Men hey hey Douglas Murray, som Djurgården-fansen brukade skrika – bloggen fortsätter med två månader playoff-drama i andra hallar och hur jävla underbart blir inte det?
Otroligt jävla underbart!
• • •
Först får han se Bolts vinna med 7-3.
Sedan åker han hiss med Steve Yzerman.
Och slutligen tar Strålle och Vigge – som var så buttra i Newark för en vecka sedan – emot med breda leenden och citat av typen ”kul att se dig, Jonathan”.
Så nu är dystergöken som satt och muttrade på pressläktaren efter första perioden den gränslösa euforins apostel.
Det kan kan bli en minnesvärd sista urladdning på stan, känns det som.
• • •
Kul att Chytil fick ”göra” en Lias och sätta en puck han med.
Honom kommer vi få se på Garden även nästa säsong.
Frågan är hur många av de andra vi såg ikväll som ingår i truppen 2018-2019?
Lundqvist, Skjei, Kreider, Zibanejad, Fast, Vesey, Spooner, Buchnevich, Namestnikov…men fler är det nog inte.
Ojvoj.
• • •
Det var Keith Olbermann – om han är bekant – som satt och kacklade på pressläktaren kvällen lång.
Igen:
Jag har alltid vetat att han är en douchebag utan att egentligen veta – och nu blev det bekräftat.
• • •
Personalomsättningen i Rangers har varit helt wacko redan innan årets majbrasa.
Som Strålle konstaterar efteråt.
– Det är bara några år sedan jag spelade här men de enda som är kvar sedan dess är ju Henke, Zucca, Staal, Fast och Kreider. Och vi hade ändå ett lag som spelade Stanley Cup-final. Då kan man ju tycka att det vore en poäng att hålla ihop den gruppen. Men nej…
• • •
Jodå, Vigge säger det:
– Det är alltid skönt att bidra.
Yes box!
• • •
När den nya frisyren kommer på tal drar Strålle mycket upp namnet Rob Halford ur hatten.
Jag kan mina hårdrockare jag…
• • •
Mer personalomsättning ska det dock bli i Rangers-land och framförallt undrar man ju:
Vem är coach nästa gång Blueshirts spelar en man match på Garden?
• • •
Jag sätter inte ”The End” i rubriken riktigt ännu – vi ska naturligtvis fira avslutande Del 50 med en bild speciale i morgon.
Nu ber jag att få travestera svenska tv-profilerna Roy & Roger:
Hej då, Garden.
Ha en bra sommar, vi ses i höst.

Nu lyser solen i Ekeliw-land igen, för Bolts får en rungande islossning i tredje och vinner till slut med 7-3.
En liten textskvätt till kommer innan vi går ut och firar den unge mannens lycka.

NY RANGERS – TAMPA 1-2 (Period 2)
• • •
Känsloyttringar är ju strängeligen förbjudna i pressboxen och Ondskan gör vad han kan för att följa direktiven, men jag som sitter precis bredvid känner hur det rycker till i hela kroppen på honom när tampaiterna – definitivt mer på tårna i den här perren – krigar in sina två mål.
Nu är livet betydligt enklare att leva plötsligt…
• • •
Det är väldigt nära att även Vigge gör ett mål – och kan säga ”Jo, det är alltid kul att bidra” när jag kommer in och frågar om hur det känns att sätta säsongens sextonde cannoli.
• • •
Nä, Kung Kenta, inte behöver du väl skämskudde när Lajen drar sina göteborgare…
• • •
Bänkgrannen – kändisen – kacklade så mycket att jag aldrig hörde vad Steven McDonalds son, som numer delar ut Extra Effort-priset, sa under pre game-ceremonierna, men det här var ju ändå fint om bästa staden i världen:
– To the future of the New York Rangers…This is NYC…we’ve been knocked down plenty of times before. We get up, we keep the faith and we keep going.
• • •
Stammer fick sammanlagt 17 minuters utvisning – 2+5+10 (det blir väl 17, tror jag att till och med jag kan räkna ut…) och missar alltså lejonparten av mittakten.
Men han behöver uppenbarligen inte sitta i utvisningsbåset under tiden.
Måste man inte det?
• • •
Idsint, fint att inse att du äntligen skaffat dig en avatar.
Vi har saknat en sån på dig.
• • •
Steven satt visst i utvisningsbåset – och gömde sig, I guess – för när han efter just 17 minuter kommer ut står hela Bolts-båset upp och slår med klubborna i sargen.
Ja, man måste ju ha lite roligt också.
• • •
Det börjar bli oväntat tjurigt och vredgat och tjafsigt på isen.
Men det har vi förstås inget emot.
Känslorna ska svalla.
• • •
Jaha, då återstår bara en period på Madison Square Garden säsongen 2017-2018.
Igen:
Vad märkligt.

NY RANGERS – TAMPA 1-0 (Period 1)
• • •
Usch!
Det är inte jag som säger så.
Det är Mowgli som sammanfattar sin sista förstaperiod under 2018-resan med Baloo med den patenterade lilla interjektionen.
För hans pojkar uppträder inte alls som han hade föreställt sig i denna nästan-måste-match.
De ser, tycker han, egendomligt oinspirerade och likgiltiga ut – samtidigt som de verkar pressade och mentalt uppfuckade.
Ja, man undrar onekligen var Tampa Bay Lightning från november tagit vägen.
Om de inte dyker upp snart kommer de inte bara förlora den här matchen och sumpa chansen att jaga ikapp mighty Bruins.
De kommer åka ut mot Maple Leafs i förstarundan.
• • •
Jag tog ju helt fel, det är inte alls Mats Zuccarello som får extra effort-priset.
Det är Henke Lundqvist.
Såklart.
1-0 till Sverige mot Norge på pressläktaren – igen!
• • •
Oron över att att Domingue skulle stå visar sig vara befogad.
Ingripandet på Skejis mål är inte kung.
• • •
De väntar inte till några reklampauser med att hylla de före detta blåskjortorna.

Redan före första nedsläpp, när Henke varit och hämtat sitt pris, fyrar Rangers av en lång videohyllning till Girardi, McDonagh och Miller.
Ovationerna dånar, inte ett öga torrt.
Utom hos en…
• • •
Kändisen jag har till höger kan inte hålla käften så mycket som en sekund – och det förvånar mig inte det minsta. Jag har alltid haft en känsla av att han är skitstövel och lallare, sina ”fina” åsikter till trots.
• • •
Nu sitter Ekan där han ska, trots allt.
En ryss som brukar vara här kommer inte och fina Roy från Nettavisen tar hans plats och överlåter sin, intill Lajen, åt Ekan.
Årets bästa påskägg.
• • •
Plötsligt börjar de veva Status Quo i en reklampaus.
Var har den energiinjektionen varit hela säsongen?
• • •
De drar aldrig ”Once a Ranger, Always”-ramsan om de tre Tampaiterna som nyss bodde här.
Tvärtom.
När det jublats färdigt är det någon som skriker så det ekar i hela hallen:
– Now, go and win a Stanley Cup!
• • •
Jon Bon Jovi är in the house.
Kan ni ju tycka är coolt om ni vill.
• • •
Brady Skjei – tror ni han har nån tjej?
Åh, förlåt.
• • •
Jag trodde Dan Girardi skulle vara lite bättre i den här matchen.
Den spelas ju ändå på LångfreDAN.
Åh, förlåt igen – bara ännu mer.
• • •
Steven Stamkos förtvinar i en tio matcher lång måltorka.
Men istället för att försöka bryta den drar han på sig boarding-utvisningar.
Sen börjar han slåss (!) med Pavel Buchnevich.
Det säger inga alls bra saker om vad för slags frustration som pumpar i hans kanadensiska lekamen.
• • •
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att få Ekeliw att inte svåra ihop fullständigt här, men vi börjar med att skicka honom på kaffehämtaruppdrag.

Och så ringer ”Time To Say Goodbye”, Andrea Bocellis snyftare monumentale, ut över Broadway.
För plötsligt är det last call på Garden.
End of the line.
Säsongsavslutning.
Vi stänger the woooorld’s most famous arena ikväll och får sedan inte se någon mer hockey här förrän i slutet av september.
Det känns mycket egendomligt, måste jag säga.
Inget liknande har inträffat under de tretton år som gått sedan jag kom till New York och fick Garden som kontor away from kontoret.
Ja, Rangers missade playoff även 2010 – för första och enda gången under Henrik Lundqvist-eran – men som vi konstaterade redan häromdagen:

Då var de fortfarande med i racet till allra sista omgången och blev eliminerade först när Olli Jokinen försökte sig på världens sämsta straffvariant i Wells Fargo i Philadelphia.
Alla andra gånger har de cruisat in i mitten av april, vid några tillfällen stångat sig vidare mot riktigt stora ögonblick – och en solig vår för fyra år sedan tog de sig hela vägen fram till himlens portar.
Nu kan jag hänga in säsongsackrediteringen i garderoben redan innan mars månad är till ända.
Så snöpligt.
Så konstigt.
Det tycker jag inte för att jag ”håller” på Rangers och att det därför smärtar mig att det går dåligt för dem (ja, jag vet att det inte hjälper att jag upprepar det för sju hundra miljonte gången; somliga har så begränsad fantasi att de omöjligen kan få in att det går att älska och uppskatta det här utan att vara fan); för min egen del blir allt ändå gräddsås de kommande kommande månaderna. Stanley Cup Playoffs är det bästa som finns i hela universum oavsett vilka som är med.
Det känns bara annorlunda och lite sorgligt att det redan nu blir tyst och mörkt i den sägenomspunna ladan på Manhattan.
Så den ringer och ringer och ringer, Bocellis sentimentala pop-aria.
Con te patrio!
• • •
Det är dags för farväl även i ett annat, mer personligt avseende denna afton.
Matchen ikväll – mellan Rangers och Tampa Bay Lightning – är sista stoppet på The Mowgli & Baloo Roadtrip 2018.
Imorgon flyger Ondskan tillbaka hem till Örby igen.
Vemodigt, det med.
Kommer kännas tomt i Baloos värld ett tag.
Men jag hoppas ni hjälper mig att iscensätta en rungande send-off som han aldrig glömmer, den unge gossen,
Spåret ska glöda.
• • •
Som vi påpekade redan igår är påsk märkligt nog ingen big deal i USA, men jag och Ekan håller hårt på traditionerna så på vägen till Garden stannar vi i den ljumma långfredagen på Scandinavian House på Park Avenue och äter svenskt smörgåsbord – med sill, köttbullar, lax, Jansson, knäckebröd och ost.
Fem plus, är vi rörande överens om.
Nubbe?
Nej du, så rolig blogg ska vi inte ha – ens när det är Långfredag.
Det får bli när allt om några timmar är sagt och gjort och vi sätter oss vid lämplig bardisk för att runda av våra snart två veckor tillsammans på tillbörligt sätt.
• • •
Den blir speciell på väldigt många sätt, säsongens sista match på Garden.
Först ska det delas ut priser, dels till den som får Steven McDonald Extra Effort Award, dels till den som vi i Rangers-avdelningen i PHWA röstat fram som årets Good Guy (jag röstade på Mika, för Henke har redan fått priset och är därmed inte röstbar, och DJ Zbad har i sanning varit en Good Guy, åtminstone mot mig).
Sedan blir det hyllning på hyllning i jumbotronen vid noga utvalda reklamavbrott. Tre före detta Rangers-idoler återvänder ju till gamla hemmahallen för första gången just ikväll. Dan Girardi (han var inte med förra gången Bolts spelade här), ex-kaptenen Ryan McDonagh och JT Miller.
Och så avslutas alltsammans med ”Fan Appreciation”-jippo, då ett batteri fans kommer ut på isen och får plocka tröjor och klubbor och what not av sina hjältar.
Vi kan kort sagt räkna med en lång långfredag.
• • •
På Scandinavian House brukar förresten en av bloggens mångåriga vänner Konsertpianisten – också känd som Per Tengstrand – uppträda ibland.
19 april dyker han upp igen, med stråkkvartetten Opus Twentyone från Princeton.
Är ni i stan – gå dit och se en mästare i aktion.
• • •
Efter den överdådiga påsklunchen promenerar vi, dästa och fina, tvärs över ön och kommer lite tidigt till ladan på sjunde avenyn.
Så vi sätter oss på på pinnstolarna på numer avstängda 33:e gatan och lapar lite sol – och får vara med om en lätt häpnadsväckande scen.
Plötsligt kommer nämligen just Dan Girardi och Ryan McDonagh– ex-blåskjortorna – knallande och världens riot utbryter.
Upphetsade Rangers-fans bildar formligen folkmassa runt dem, tar selfies och autografer och skriker och tjoar.



Vackert ändå.
Men Ekan blir sur.
– De är ju Lightning-spelare nu, muttrar han.
Tills han ser att öven en tjomme i Kucherov-jersey är där och hindrar duon från att komma i tid till lagmötet.
Då blir allt bra igen.
• • •
Däremot har de ingen påskmust kvar på Scandinavian House.
Det är skandal de borde ta upp i FN:s säkerhetsråd borta på första avenyn efter helgen.
• • •
Men jag får Ondskan ur gängorna igen när jag berättar att jumbotron-hyllningarna på Garden alltid inkluderar frasen ”Once a Ranger, Always a Ranger”.
– Vadå, snäser han, det kan de väl inte göra? De spelar för Tampa nu, ju.
Jo, till och med när Martin St. Louis var hette det så,
– VAD FAN…HAN HAR JU SIN TRÖJA I AMALIE! HAN ÄR FAN INGEN RANGER FOREVER!
Det finns inga som är mer lättkränkta än Lightning-fans, det är sen gammalt…
• • •
Blues besöker T-dojan på Strippen senare ikväll och coach Yeo levererar ett bra citat inför the showdown.
– This is a potential playoff matchup. Let’s send a message in this game that we wouldn’t be very much fun to play against.
Oh yeah.

Det låter som vi ska sitta i en sportbar och se den matchen framåt natten.
• • •
Det är inte bara påsk, här i USA firas passover också – och jag har många judiska vänner och vill passa på att önska dem, och allra främst då de fantastiska bröderna Coen på krogimperiet Meme, en happy passover,
• • •
Tyvärr är det lite svårt att göra sådant rättvisa i skrift, men jag har hela dagen skrattat så att jag kiknat för att Eken plötsligt visat sig vara en imitatör av Bosse Parnevik-klass och parodierar dalmål med sanslös pricksäkerhet.
Det är ju framförallt mig han driver med men också sin gode vän Simmen från Falun och jag bara dör när han säger så här, med sjusjungande vokaler:
– Kolla, dännä stå han å fipplä och ha säj med telefonluuuren.
Som sagt, svårt att återge i skrift, men han ska garanterat få demonstrera dessa färdigheter i nästa podd och jag lovar:
Ni kommer garva er harmynta.
• • •
Apropå Dalarna kan kvalet till SHL dra åt helvete.
• • •
En annan match som förtjänar vår uppmärksamhet vid bardisken vi hoppas hitta i den sena långfredagskvällen är Freeway-derbyt mellan Ducks och Kings.
Det är, sett till tabelläget och kriget om slutspelsplatser, en av de hetaste grundseriekamper de två rivalerna någonsin utkämpat.
• • •
I natt drömde Ekeliw att Calgary Flames vinner draftlotteriet.
Nu vet ni det.
• • •
Rangers-journalisternas Masterton-kandidat är förresten Chris Kreider.
Självklart kanske – det är ju alltid de som varit sjuka eller skadade eller varit med om tragedier och sedan kommit tillbaka som föräras det priset.
Jag röstade dock på Henrik Lundqvist för egentligen ska trofén ges till delas den spelare ”who best exemplifies the qualities of perseverance, sportsmanship, and dedication to ice hockey” och är det någon som gett prov på perseverance och dedication är det fan målisen som år efter år burrit det här laget på sina axlar utan att bryta samman och bli galen.
• • •
Insatserna ikväll?
Ja, för Bolts är ju matchen svinviktig,
Inte bara för att de, om så endast tillfälligt, kan återerövra förstaplatsen de förlorade igår kväll – de måste bryta den negativa trenden och sätta en ny ton inför playoff.
En mig närstående supporter – vi kan kalla honom Ekan – säger så här:
– Ja, vinner de inte mot Rangers, då tappar jag allt hopp om att det här ska kunna bli bra.
För hemmalaget är allt som bekant egentligen detsamma, men dels vill de givetvis avsluta snyggt inför hemmafansen, dels skulle de älska att få ställa till det för en motståndare som plågat dem big time ända sedan konferensfinalförlusten 2015.
• • •
Haha, magnifika uttalanden av Zlatan idag.
Vilken capo di tutti capi han är.
En sak ska han dock ha klart för dig:
New York Red Bulls kommer sopa banan med Galaxy when the time comes…
• • •
– I bled blue for eleven years.
Citat Dan Girardi två timmar för puckdrop.
Vad vissa fans än tycker om hur han spelade kan ingen hävda något annat än att Danny G gav allt för Rangers och förtjänar en saftig hyllning ikväll.
• • •
Det är ju nästan så jag glöm det…vi får ju se Lias Andersson på Garden-isen ikväll igen.
vad kul!
• • •
– We want the cup, we want the cup, we want the cup, skrek dom i TD Garden igår.
Det är en ramsa som NHL-fans bara vågar plocka fram när de är förvissade om att det finns en riktigt god chans att deras lag vinner och när den väl rungar under takåsarna är den alltid magisk.
• • •
Ekan blir lite till sig – ungefär som ett 15-årigt One Direction-fan som får syn på Harry Styles – när vi på väg mot pressläktarhissen trampar förbi zamboni-entrén medan Bolts värmer med tvånuddsfotboll.
– Oj oj oj, flämtar han.
Det är kul att man kan bidra, som Victor Hedman alltid säger när han gjort mål.
• • •
Det är tråkigt att behöva konstatera men Dallas Stars – som har ett hemmamöte med Minnesota och tre bortamatcher i Kalifornien kvar – är rökta.
Fan, de skulle ju till final enligt den här experten…
• • •
Ekan är dock imponerad av Strålle Strålmans bollkänsla.
– Han har ju grymt tillslag, heter det när vi kliver in i hissen.
Well, det är bara tolv mil från Tibro till Borås Arena.
Däremot suger tydligen JT Miller.
– Han kunde ju inte träffa bollen överhuvudtaget, fnyser Ondskan.
Fast det har nog mer att göra med att Miller är en av de som kommer kallas ”always a Ranger” ikväll…
• • •
Bloggen instämmer förstås i hyllningskören till Scott Foster – emergency-keepern som fick hoppa in för Blackhawks i United Center igår och tog sju av sju Winnipeg-skott.
Det kan man ändå kalla bragd.
• • •
Skalliga hårdrockare var en gång i tiden omöjliga att föreställa sig – förutom Rob Halford i Judas Priest då och han lirade ju ändå i ett helt eget universum – men numer går det fjorton på dussinet så jag tycker inte det finns något att invända mot att nämnde Strålle rakat av sig barret.
Tvärtom, han ser faktiskt hårdare ut än nånsin.
• • •
Rangers hade glömt bort att ge Ondskan en plats på pressläktaren ikväll och visserligen skakar de djupt ursäktande fram en ändå, men det innebär att vi inte kommer sitta ihop under just den här matchen.
På något sätt ska väl det här gå ändå.
Hoppas jag…
• • •
Det är Zuke som får Steven McDonald Extra Effort Awards.
Fint för honom – och de norska kollegorna till vänster blir ju så till sig att de börjar fira syttende mai i förtid.
• • •
Oops, Louis Domingue leder Bolts in till matchvärmningen.
Ekan vrider ihop nyllet i en grimas.
För det betyder att han lär starta i kassen (Domingue alltså, inte Ekan…)
• • •
I Rangers kasse är det Pavelec som står.
Så Badtofflan robbar Henke på säsongens sista chans att glänsa inför hemmafansen.
Just snyggt.
Henke får ta comfort i att han återvänder nästa säsong.
Det gör inte Badtofflan…
• • •
Jag har en kändis som bänkgranne till vänster, men han han ser vad jag skriver så jag törs inte publicera namnet, men så här – han är en före detta tv-kommentator med vänsterböjelser och har fått sparken från de flesta stora kanaler för att varit för frispråkig. Nu jobbar han för den stora sportkanalen. Och är fortfarande lika frispråkig, inte minst om mannen i Vita Huset.
Ni får försöka gissa…
• • •
Okej då, människor.
En sista dans på Garden – och en sista dans med Mowgli och Baloo.
Let’s rock!

NEW JERSEY – PITTSBURGH 3-4 (Slut, OT)
• • • 
Nån gång i början av tredje vände jag mig till Ekan och kläckte ur mig följande visdom:
– Man ser inte så mycket av Crosby ikväll.
En knapp period och 19 övertidssekunder senare kom den magnifike hockeygudens replik:
Han avgjorde med en lika sensationell lobby som mot Montreal förra veckan.
Herrejisses vilket snille.
• • •
Ondskan släpar demonstrativt benen efter sig när vi kliver ut i vad som visar sig vara tät New Jersey-dimma.
Han kan inte komma över att Bolts förlorade seriefinalen mot Bruins – och undra på det.
Ända sedan 18 oktober – i 162 jävla dagar – har hans favoritlag toppat östra tabellen.
Men no more efter det här blytunga nederlaget.
Ojvoj.
• • •
Bengan vill inte riktigt gå med på att han fullbordade ett Gordie Howe hattrick.
– Nja, säger han, lite mer krävs väl då….det var inte mycket till fajt.
Däremot tillstår han glatt att det brände till i både bås och på is efter det som på sina håll uppfattades som en butt-ending av Zajac och då ville Den Passionerade från Sollentuna inte bara stå och titta på.
– Nej, såna gånger blir det mycket adrenalin och då vill man ju vara med och bidra, slår han fast.
Förstås!
• • •
Kvällens citat får Joey Mac av Tuukka Rask uppe i Boston..
– Efter den här matchen behöver jag några öl för att varva ner.
• • •
Gordie Howe hit och Gordie Howe dit – mest glad är Bengan över att han faktiskt svepte in en strumprullare från blålinjen.
– Det händer verkligen inte ofta, ha ha. Men jag sa det åt våra backar, det verkar ju inte så särskilt svårt igenom pucken därifrån…
• • •
Den som vill läsa mer NHL-hockey just nu rekommenderas att studsa in på sportbladet.se
Där har både jag och Ondskan radat upp texter.
Nu ska vi sova och ladda för sista natten med gänget på Garden i morgon kväll.
Då vill vi ha full uppslutning i spåret!
 

Slut, Penguins vinner på OT – efter Gordie Howe hattrick av Bengan!
Mer sen.