Det onda blodet slutade koka under några år, konflikten svalnade och hatet klingade av.
Men bara tillfälligt, visade det sig.
I år har hockeyns eget Battle of Pennsylvania fått rena Koreahalvön-laddningen igen.
Både Pittsburgh Penguins och Philadelphia Flyers är ju, för första gången på ett tag, bra samtidigt och jagar i samma playoff-race – och mer krävs det ju inte för att all förbittring som pyr precis under ytan i verkliga rivaliteter ska leda till krigshandlingar igen.
Underbart, tycker vi som vill att känslorna ska svalla som Mexikanska golfen under kategori 5-orkaner när det är hockey.
Nu, på matiné-tid söndagen innan påsk, går de upp i ringen för säsongens sista grundserie-clash och risken är att U2:s ”Sunday Bloody Sunday” får en helt ny innerbörd.
Känsliga personer varnas, som de sa på tv förr.
• • •
Jaha, vad tyckte ni om Ondskans gästspel som huvudbloggare i The Rock igår kväll?
Jag tyckte det blev lysande, jag.
Han har DET, den försynte lille krabaten.
Örbys egen Larry Brooks svettades dock duktigt under själva live-bloggandet och det gladde mig inte så lite att i bilen hem genom Soprano-land höra honom uttrycka förnyad respekt för vad pappa Baloo gör om kvällarna.
– Det är ju otroligt stressigt och pressande att hinna med, flämtade han.
Tell me about it, rookie…
• • •
Så här med facit i hand, när vi vet att det mest blev bla-ha bla-ha av det tänkta toppmötet i The Rock, kan man ju tycka att vi borde stannat i Pittsburgh och sett dagens matiné live – särskilt som Ekan inte hann se mer av Steel City än den beramade backen mellan Marriott-hotellet och PPG:s pressentré.
Men korresoffan lockade för mycket och nu sitter vi här och myser som Albert & Herbert i väntan på tv-showen från grannstaten.
• • •
Det var en sann klassiker han beskrev från Hymans presskonferens igår, Mowgli – och dessvärre helt sann.
Jag sa myndigt åt min unge vän att ”nu får du vara tyst” – och råkade ögonblicket senare själv dundra igång Van Morrisons ”Bright Side of The Road” (inte precis en ”klämkäck plojmelodi”, som han kallade den, men ändå) och kastade mig med kinderna blossande av rodnad över laptoppen för att få tyst på den folkilskne gamle irländaren.
Nästan värre än att trampa på klubbmärken, det.
• • •
Att Panthers hakar på är bra för underhållningsvärdet sista två veckorna, men efter att ha sett kvicka, explosiva, sprudlande Devils slå Penguins och Lightning inom loppet av ett dygn kan jag inte tänka mig annat än att de tar den där sista slutspelsplatsen.
• • 
Däremot överdrev Ekan rätt så monumentale när när han skildrade mig som något slags road rage-monster.
Bakom ratten är jag lugn som en Matt Murray under stenhård Game 7-press.
Fast det är klart, när vi råkade köra fel på väg hem från Newark igår och hamnade mitt ute i träsken där Tony Soprano var på väg att avrätta Christopher när han – Christopher – trodde att bossen vänstrat med Adriana kanske jag avlossade en och annan dundrande svordomsramsa, men vadå…man vill ju hem såna gånger.
• • •
I väst är det just nu Blues som imponerar mest. Det hade ingen, eller få, kunnat ana för några veckor sedan, då såg de ut som Dallas gör nu, men goddamned som de maler ner sina motståndare.
Det ser dock ut att kunna bli ett sjujävla rally runt strecken där ute. Vad har vi…fyra lag – Anaheim, Colorado, St Louis och LA – inom ett spann av en poäng, och så Minnesota två poäng ovanför dem.
Kul ändå.

Det är alldeles för avgjort i öst.
• • •
E-godiset som Ekeliw väckte somligas nyfikenhet med igår är alltså ett slags mjuka, röd-gula ringar med extremt artificiell smak av persika.
Det var min fotografkompis Höken som introducerade dem under en jobbresa i Kansas 2005 och sedan dess har de bara varit The Candy of The American Road.
Det hade jag egentligen aldrig tänkt avslöja, men tar man Ekan i båten (…) får man ro sina hemligheter i land.
• • •
Flyers-fansen är ändå för obetalbara.
Deras lag gör sin bästa på säsong på flera år, de får njuta av två av ligans absolut bästa kedjor, de har backar som Ghost och Provorov.
Ändå förefaller de konstant ursinniga och djupt missnöjda och skäller som vore det Sabres de höll på.
Det går inte riktigt att förstå, men det ska liksom bara vara så när det handlar om Philly
Jag kan dock berätta en sak för er, pojkar och flickor:
Broad Street Bullies går till playoff och de kommer vara ett hot mot precis alla när de väl är där.
• • •
Jag var lite rädd att Ekeliw skulle bli lite ledsen när vi klev in i bortarummet i går och han fick se hur muttrande buttra till och med så vanligtvis muntra karaktärer som Vigge och Strålle är efter förluster.
Men inte alls.
– Bra. Man ska inte vara glad när man torskar, slog han fast på vägen ut till parkeringen.
• • •
Att Pens kommer vara ett hot mot varje playoff-motståndare behöver inte ens påpekas.
Vi vet ju.
Om de verkligen vill, om de anstränger sig och fokuserar, kan de spela hela matcher som de spelade första tio minuterna mot Devils i fredag.
Då går ingen – inte gud, inte djävulen, inte Flyers – säker.
Vi får se om de tänker göra så idag.
Det förefaller inte omöjligt.
• • •
Vän av ordning skulle kunna invända att det här inte längre är en roadtrip, eftersom vi nu landat i Baloos digs på Manhattan.
Men där tar vän av ordning fel.
Vi gick redan under tidiga förmiddagen idag upp och körde Chevan till Hertz på 48:e gatan.
Kort etapp kanske – men etapp likaväl.
Sedan gick vi till matbutiken Gristedes och storhandlade och nu sitter vi här i korresoffan med rena rama hotellfrukosten framdukad och ska avnjuta ännu en rond i The Battle of Pennsylvania.
Vad kul det ska bli.
May the bad blood boil!

NEW JERSEY – TAMPA 2-1 (Slut)
• • •
Här har vi dom – de sista orden från gästbloggare Ekeliw i The Rock.

Det blir visserligen förlust, men Tampa gör i alla fall match av det hela i den tredje perioden.
Ondrej Palat, som nyligen har kommit tillbaka efter ett två månader långt skadeuppehåll, rakar behärskat in en retur till 1–2 – och till slut är Bolts bara en vansinnig Martin Brodeu… förlåt, Keith Kinkaid-räddning från att kvittera och ta matchen till förlängning.
Men DEN räddningen alltså, den måste vi stanna till lite vid. Ryan McDonagh serverades HELT öppet mål av Brayden Point och jag hade redan hunnit börja 2–2-jubla på pressläktaren. Men Kinkaid lyckades sträckta ut sig till oigenkännlighet och rädda pucken på något vansinnigt sätt.
Hatten av till Jersey-publikens nye favorit.
* * *
Jo, du läste rätt. Det hände faktiskt att jag jublade på pressläktaren. Det får man absolut inte göra egentligen – men jag har aldrig agerat så förbehållsamt under en Tampa-match…
En knuten knäve i luften och ett litet ”sådärja!” är ändå hyfsat diskret, tycker jag.
* * *
En Bjurre-detalj som jag har glömt att nämna från våra bilresor är den här:
Han tuggar i sig en godissort som, citat, ”enbart kan uppskattas när man sitter vid ratten”. Jag har inte sett vad den heter, men det är tre centimeter stora, färgglada ringar som är HUNDRA PROCENT artificiellt framställda.
– Det kan inte smaka mer konstgjort än så här, brukar Biffen slå fast.
Jag har fortfarande inte riktigt förstått vitsen med det här E-godiset, men det är Bjurres obligatoriska bränsle på vägarna i Nordamerika.
* * *
Efter matchen kilar vi ner till Tampas omklädningsrum för att snacka med Victor Hedman och Anton Strålman.
Men de är inte direkt jättemuntra och pratsugna efter den tunga förlsuten…
Min spontana reaktion: BRA.
Inte ens Mowgli & Baloo ska kunna pigga upp ett Bolts-omklädningsrum efter en torsk.
* * *
I mediasalen, precis i samma sekund som Devils-tränaren John Hynes ska dra igång presskonferensen efter matchen, händer något fullständigt hilarious!
Bjurre säger åt mig att ”nu får du vara tyst”, varpå en klämkäck plojmelodi plötsligt börjar ljuda från hans egen dator.
Halva presskåren vänder sig om, medan Biffen får panik och desperat försöker hitta rätt knapp på tangentbordet för att få bort skrålandet.
Till slut lyckas han, inser vad som just har hänt och gör sitt bästa för att täppa igen ett rungande skrattanfall, som han ser att även jag har på gång.
Där ser ni! Det är inte bara jag som gör bort mig!
* * *
Hörnni, nu sätter jag punkt. Tack för att ni hängde med i natt! Och Baloo, tack för bloggförtroendet!
• • •
Nu ska vi åka hem till Manhattan och ta en drink – för det har vi fanimig förtjänat efter de senaste tre dygnen – och sedan sova.
Men redan i morrn förmiddag intar vi korresoffan för The Battle of Pennsylvania.
Häng med då, det kan bli ett blodigt drama i fullt dagsljus.
Kom bara ihåg:
Inatt ställer även ni – tyvärr – om klockan, så fortsättningsvis råder normala tider igen.

Slut, Devils vinner med 2-1.
Ekeliw – förmodligen – bittra slutord kommer, men det kan dröja.

NEW JERSEY – TAMPA 2-0 (Period 2)
• • •
Han börjar bli lite tjurig och vrång nu, men här är nu del 3 i Mowglis gästblogg från The Rock:

7–1 till Tampa sa jag inför…
2–0 till Devils står det på resultattavlan efter två perioder.
Det där tipset hoppas jag att ingen av er ryggade – och inte känns det bättre när Bjurre börjar pika mig på pressläktaren:
– Den här matchen kommer jag snart att se igen. Devils mot Tampa i The Rock, när New Jersey knipit de två första matcherna nere i Amalie Arena.
Tyst!
I mellanakten utökar local boy Kyle Palmieri hemmaledningen genom att elegant pricka in pucken i Vazilevskiys gubbhörn, och det känns tyvärr inte som att det här är Tampas afton…
* * *
Bjurre verkar för övrigt trivas med att – för ovanlighetens skull – helt kunna fokusera på vad som sker på isen utan att behöva titta ner i tangentbordet titt som tätt.
Och ja, han är imponerad av detta New Jersey Devils.
Det är tredje gången den här månaden som Baloo ser dem live – och då har de besegrat Nashville borta, Pittsburgh borta och har nu ledningen mot laget från Den Heliga Staden.
– På allvar, det här är ju ett bra hockeylag, konstaterar han.
Jag måste nog vika mig och hålla med.
* * *
Per Tengstrand, tackar för historien bakom YOU SUCK-vrålandet efter Devils-målen.
Känner mig inte lika personligt kränkt och träffad längre.
* * *
Kort efter nedsläpp i den första perioden skuffade Bjurre till mig i axeln och påminde:
– Inga känsloyttringar på pressläktaren nu…
Skulle jag skrika rakt ut om Tampa gör mål – vilket ju visserligen inte varit speciellt nära – hade en vakt varit på plats här och brottat bort mig direkt.
Däremot kan jag inte låta bli att hytta med näven och muttra ”skandal!” gång efter annan. Vad håller domarna på med? Bolts-lirarna verkar ju kunna trippas, hakas och slashas hur mycket som helst utan påföljd.
JT Miller å sin sida visas ut för… faceoff violation!
En minimal sådan dessutom.
Nej, nu kan jag inte hålla mig till gemena bokstäver längre: SKANDAL!
* * *
Imponerande 1:
St Louis har 2–0 borta mot stekheta Columbus och håller på att klippa av deras tio matcher långa segersvit.
Samma St Louis som var tokformsvaga fram till för ett par veckor sedan och bytte bort Paul Stastny vid deadline.
Om resultatet står sig tar de sig faktiskt förbi Anaheim på sista wild card-platsen borta i väst.
* * *
Imponerande 2:
Mika Zibanejad har slagit till igen och är nu uppe i 27 (!) fullträffar den här säsongen.
Inte så pjåkigt, inte så pjåkigt alls.
Utan att ha dubbelkollat tror jag dessutom att han har gjort lika många i powerplay (14) som självaste Alexander Ovechkin.
DJ Zbad blir en fin VM-förstärkning för Rikard Grönborg!
* * *
2–0 Devils… Det är uppförsbacke, men ge upp? Absolut inte.
Dags för Tampa-vändning monumentale i tredje!

NEW JERSEY – TAMPA 1-0 (Period 1)
• • •
Ja, här är då fortsättningen Mowgli Ekeliws episka gästblogg:

Jaha, nähe…
Det här var ju inte en så trevlig förstaperiod som jag hade föreställt mig.
Till att börja med dröjer det åtta minuter och 23 sekunder (!) innan vi ens får se ett skott på mål.
– Det tror jag att jag aldrig har varit med om under alla mina år här, säger Bjurre.
Ojvoj.
Och sedan:
Med knappt två minuter kvar – på ett lite slumpartat sätt – petar draftettan Nico Hischier in en Andrei Vasilevskiy-retur, varpå hemmafansen först tokjublar och sedan unisont vrålar:
– YOU SUCK! YOU SUCK! YOU SUCK!
Det är visst tradition här, förklarar Bjurre, och jag antar att det var riktat mot stackars Vasy – men jag känner mig ändå träffad och sitter just nu djupt försjunken i pressläktarstolen…
* * *
Victor Hedman uttrycker sin frustration på tydligast möjliga vis när han under ett Tampa-PP efter Hischier-målet trippar en Devils-spelare, blir utvisad och skjuter pucken med all kraft han har mot den bortre kortsargen.
Jag förstår honom!
* * *
Keith Kinkaid, eller Keith KINGkaid som jag såg att han kallades i kommentatorsspåret i går, ser tyvärr väldigt stabil ut i natt igen.
Han var ju sanslöst vass mot Pittsburgh senast och har tagit över förstaspaden i Devils från självaste Cory Schneider.
* * *
Den som länge var närmast ett mål i den första perioden? Blake Coleman förstås.
Han som fram till supermålet mot Pittsburgh i går betraktats som en renodlad grinder.
– Titta! Karln är ju ett geni, utbrister Baloo.
Som om inte det vore nog sänkte han även kapten Stamkos med en rejäl bröstvärmare kort senare.
* * *
Apropå oväntade genombrott:
Yanni Gourde (Tampa-forwarden som går under namnet ”Gårde” alternativt ”Gourde Howe” när Bjurre rattar bloggen) gjorde väl ingen storartad förstaperiod, men jag vill ändå lyfta fram honom här.
Han har alltså gjort 24 mål den här säsongen – som rookie!
Men faktum är att franskkanadensaren inte är i samma ålder som Devils-Hischier, Matt Barzal eller Charlie McAvoy direkt, utan ska fylla 27 bast senare i år och har nästan 300 AHL-matcher på kontot.
När Gårde var nere i ECHL – alltså farmarligans farmarliga, skulle man kunna säga – studerade han till civilingenjör vid sidan av hockeyn, eftersom någon NHL-karriär inte direkt kändes realistisk.
Men here we are now. Vilken story!
* * *
Två nya mål av Evander Kane i San Joses 5–1-kross mot Calgary.
DEN deadline-förstärkningen!
* * *
Noterat från uppvärmningen:
Jesper Bratt höll sig kvar på isen så länge som möjligt igen – precis som inför matchen mot Pittsburgh i går.
Det verkar vara Brattens grej.
Han har dock, två gånger i rad, blivit besegrad av ryssar när det kommer till att kliva av isen ALLRA sist: Pens Evgeni Malkin häromnatten och Tampas Mikhail Sergachev denna gång.
Den senare fick närmast dras av isen med våld…
* * *
Mitt i Tampa-sorgen är det åtminstone skönt att kunna konstatera att delstatsrivalen Panthers ligger under mot… Arizona!
* * *
Äh, kom igen nu Bolts!
Mitt utgångstips (7–1 till Tampa) är fortfarande inte kört.
Vi hörs på nytt efter period två!

Ja, jag väntar också på nästa inlägg. Han skriver så det dammar i tangentbordet, så det borde komma snart…

Glass är gott när man i dryga sex timmar styrt en Cheva från Pittsburgh till Newark, över och genom centrala Pennsylvanias alla mäktiga rullstensåsar, och slutligen slår sig ner på pressläktaren i The Rock.
Och mycket mer än så har jag inte att säga inför det glödheta mötet mellan Devils och Light ning.
För som förvarnat:

Det här forumet tas över av gästbloggare Mowgli Ekeliw ikväll.

Han kommer stå för intro, pausinlägg och slutrapport – medan jag sitter intill och rattar kommentatorsspåret och kladdar med min glass.
Kanske slänger jag in någon passus om det behövs och i så fall skriver jag i det här formatet.
Allt Ondskan svarar för presenteras kursivt – så ni håller isär era två favoriter på rull över kontinenten.
Ok, here it is – The Mowgli Intro March 24 2018

Hallå-hallå-hallå!
Det är naturligtvis en stor ära för mig (Mowgli!) att få ta över den här bloggen från självaste ”Bloggen” himself för en kväll.
För det är ju vad herr Baloo kallas av NHL-spelarna själva, har jag nu fått uppleva med egna öron.
– Nämen! Bloggen! Det är ju Bloggen som kommer här, utbrast exempelvis Niklas Kronwall i Detroits omklädningsrum.
Men i kväll lutar han sig alltså tillbaka på pressläktaren i Prudential Center och får lite sällsynt men välförtjänt arbetsro.
Återstår att se hur det här ska gå – men tack för förtroendet, Bloggen!
* * *
NIKITA KUCHEROV!
Förlåt, men jag är så galet övertaggad och måste sätta tonen direkt. Varning för bristande objektivitet utfärdas inför nattens skriverier.
* * *
New Jersey mot Tampa Bay är det alltså som väntar.
Självklart en supermatch för mig personligen, eftersom det är just Tampa som står på ena sidan – mina gubbar, laget från Den Heliga Staden.
Men så slår det mig också:
Dessa två klubbar kan ju mycket väl komma att stöta på varandra i slutspelet om bara ett par veckor.
Om tabellen står sig som den ser ut just nu blir det de facto Lightning-Devils i förstarundan, och vi får alltså en försmak på vad som komma skall redan i natt.
De två tidigare mötena lagen emellan den här säsongen har slutat med New Jersey-vinst, så även om jag (mest med hjärtat…) tippar 7–1 till Tampa är jag lite skraj för dessa djävlar från Newark.
* * *
Apropå Devils, vilken sanslös match vi fick se i Pittsburgh i går!
I den tredje perioden, där Pens hämtade upp ett 1–3-underläge, svängde det fram och tillbaka i ett lika furiöst tempo som om det var Tre Kronor–Team North America i World Cup all over again. Mängder med chanser och, det här ska verkligen understrykas, enormt tryck på läktaren för att vara en grundseriebatalj.
Bjurre och pratglade Mike Zeisberger (klassiske NHL-reportern ”Zeis” som Baloo refererade till i gårdagens blogg) försökte titt som tätt att kommunicera med mig – men jag hörde ingenting annat än ”LET’S GO PENS!” dåna från alla håll och kanter och presterade direkt svagt i diskussionerna på pressläktaren.
Hur som helst, till slut var det alltså Taylor Hall som avgjorde i sudden death – och förstärkte sina chanser i Hart Trophy-racet – men det coolaste målet i matchen stod tveklöst Blake Coleman (!) för.
Den, trodde vi, högst begränsade Devils-forwarden höll undan sin försvarare med ena armen och backhand-sprätte upp pucken i nättaket med den andra.
När Sidney Crosby gjorde ett liknande mål häromåret kallades han för omänsklig. Coleman kanske inte direkt förtjänar samma epitet, men det där målet var faktiskt bland säsongens skickligaste…
Och det kändes ungefär lika oväntat som om Andreas Granqvist skulle pricka in en bicyleta i VM-premiären i sommar.
Eller som om Bjurman hade ställt sig upp på pressläktaren och ropat ”LET’S GO FÄRJESTAD!”.
* * *
Försök att sitta still när DEN HÄR gamla dängan spelas:

Det kunde inte jag och Bjurre i hyr-chevan på Ohio-sträckan mellan Detroit och Pittsburgh.
Ojvoj! Vilket sväng!
* * *
Jag kände mig tveklöst lite jetlaggad de första dagarna på den här sidan Atlanten, för det blev en osmidigare resa än planerat.
Till att börja med var planet till Amsterdam försenat, sedan kärran som därifrån till slut tog mig till Nordamerika.
Men det här, som jag måste delge, piggade åtminstone upp lite grann:
I vänthallen på Schiphol-flygplatsen var det en resenär som stack ut mer än någon annan. Den ultimata stereotypen av en amerikan vankade av och an vid gaten – cowboyhatt, boots och skinnväst med USA:s flagga påsydd.
När jag sedan slog mig ned vid plats 23J i planet dröjde det inte länge förrän jag hörde:
– Howdy, man! I am Bill!
Givetvis hamnade stereotyp-jänkaren precis intill mig och tuggade på om allt och ingenting åtta timmar i sträck…
Men han var väldigt trevlig, Bill, det måste jag ändå säga. Även om han under resans gång blandade ihop om jag kom från Sweden, Switzerland eller, något oväntat, Swaziland.
* * *
Victor Hedman! VICTOR HEDMAN!
* * *
Det är en upplevelse att sitta i passagerarsätet när herr Biffen rattar sin, i denna roadtrip-följetong, så omskrivna hyr-cheva.
Sköter sig inte bilisterna runt omkring – då kan det rabblas svordomar i så snabb takt att till och med Bruce Boudreau skulle ha svårt att hänga med.
Men Bjurre kan också hamna i fascinerande trans och köra slalom mellan filerna som vore han Nikita Kucherov i en Tampa-kontring.
Som sagt, en upplevelse!
* * *
Betyg på hockeyladorna vi har besökt hittills:
Little Ceasars Arena i Detroit: +++++
PPG Paints Arena i Pittsburgh: ++++
Prudential Center i New Jersey: +++
Jag hade förstås extremt höga förväntningar på den nya arenan i Detroit – och de infriades med råge. Vilket ställe! Toppklass på precis allting.
Det enda märkliga är att den ser så anspråkslös ut i exteriören. ”Är det här bostadslägenheter?”, tänkte jag för mig själv när vi gick mot arenaområdet för första gången, varpå Lajen Baloo plötsligt sa:
– Det är alltså det här som är Little Ceasars, Ekan. Det kan man kanske inte tro…
Nej, inte alls faktiskt. Men på insidan – ett fuckin’ rymdskepp!
Jag måste även berömma supermoderna PPG Paints Arena i Pittsburgh. Det som drar ner betyget är dock just namnet. Visst, Little Caesars kanske inte ligger så bra i munnen heller, men PPG Paints är ju nästan lika tveksamt som Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund en gång i tiden.
Prudential Center? Ja, nu har vi inte hunnit vara här så länge, men första intrycket är helt okej. Och jumbotronen är faktiskt den fetaste i hela NHL, stor som en hel tennisplan.
* * *
STEVEN STAMKOS! Klapp-klapp-klapp! STEVEN STAMKOS!
Han gör två mål i natt. Minst.
(Fuck, jag borde ha tagit med mig en keps att slänga in om det blir ett tredje…)
* * *
Bjurre har sett otaliga morgonvärvmningar genom åren, men nu börjar även jag komma upp i några stycken. Åtminstone så många att jag vant mig vid rutinerna.
En av dem, som jag av någon anledning ofta lägger märker till och förundras över, är den här:
När det ska tränas powerplay ställer sig förstauppställningen på ena sidan rinken, femma nummer två på den andra. Samma sak för de som lirar boxplay.
Inget anmärkningsvärt så långt.
Men vissa spelare blir ju över – och var håller de till någonstans? Jo, de åker omkring för sig själva i mittzonen, helt oorganiserat och oinspirerat, och utstrålar ungefär samma bristande livsgnista som jag efter en Tampa-förlust.
* * *
Nicklas Bäckström beklagade sig över underhållningsvärdet i Red Wings-Capitals-matchen vi såg i Detroit.
0–0 efter två perioder, till slut 1–0-seger för Caps.
Men att få se Bäckis in action från Detroits mäktiga pressläktarbalkong – ”talgoxe-perspektivet” som Bjurre kallar det – var faktiskt riktigt trivsamt.
Den karln hittar passningsvägar som man egentligen inte ska kunna upptäcka på isnivå. Det går inte så snabbt på rören, men i tanken ligger han steget före motståndarna.
Ungefär som en vanlig scen ur mitt och Baloos roadtrip-äventyr, måste jag tyvärr erkänna. Det går inte nödvändigtvis så snabbt för korreveteranen, men i tanken ligger han sannerligen före rookien allt som oftast. Exempelvis när det kommer till att inte kliva på klubbloggor eller att hålla sig borta för Radko Gudas när han, med svarta ögon, är på väg mot sin plats i Philadelphias omklädningsrum…
* * *
Fast i ärlighetens namn:
Jag börjar lära mig nu.
När en förlustdeppig Sidney Crosby höll på att gå in i mig i Pittsburghs omklädningsrum tog jag ett demonstrativt jättekliv åt sidan – och hade under hela tiden dessutom oupphörlig koll på heltäckningsmattans stora klubblogga.
Jag klev INTE på den. Inte i närheten!
* * *
Äh, nu tror jag bestämt att det är matchdags.
Biffen Bloggen Baloo brukar i vanliga fall leverera dubbelt så långa och maffiga intron – men there’s only one Biffen Bloggen Baloo ju.
Alldeles oavsett:
Häng gärna med här under natten, för nu åker vi. LET’S GO BOLTS!

PITTSBURGH – NEW JERSEY 3-4 Slut, OT)
• • • 
Dra mig i potatisnäsan – vilken tredjeperiod som exploderade i ansiktet på oss.
Klart den bästa jag sett live sedan…ja, jag vet inte när.
Den hade ju adrenalinet och nerven och nu-trampar-vi-genom-sargen-om-det-behövs-attityden hos en holmgång i första slutspelsomgången.
Hurra för att vi – och framförallt Youngblood Ekeliw – fick uppleva den.
• • •
För ett år sedan stod Jesper Bratt, omvittnad NHL-nörd, framför storbildsskärmen i AIK:s omklädningsrum och tittade storögt på Sidney Crosby och Geno Malkin och hockeyns övriga superstars.
Nu spelar han mot – och med – dem.
Det det måste vara lite omvälvande, no?
– Det har väl lagt sig lite nu, men ja, jo, det är klart att det fortfarande är lite coolt. Och om det går tungt nån gång så försöker jag ta några djupa andetag och tänka att, jag spelar ändå med och mot de bästa i världen, säger han under Mowglis och Baloos studiebesök i bortalagets omklädningsrum.
Just det.
• • •
– Lite bättre drag här än i Detroit, säger en nästan förskräckt Ondskan när PPG börjar koka under den vilda slutperioden.
I sanning.
Det var riktigt playoff-feber på läktarna ett tag också.
Och därmed intensifieras ju längtan efter mitten av april, när det är lika kväll efter kväll efter kväll…
• • •
Naturligtvis är det Taylor Hall som avgör.
Otrolig hockeyspelare.
Det finns nästan ingen som står ut på samma sätt, han är omöjlig att släppa med blicken när han väl kommer ut på isen.
– Ja, instämmer kedjekamraten Bratt, han gör nånting bra i precis varje byte.
Bra kille att hänga runt för en kid från Trångsund, helt enkelt.
– Verkligen. Det är otroligt nyttigt för mig att ha en Top 5-spelare i laget att se upp till och följa.
Top 5 indeed.
• • •
Det är rätt dött och öde inne i Penguins luxuösa kabin, men det viktigaste blir ändå avklarat.
1. Ondskan lyckas gå ett varv utan att trampa på klubbmärket.
2. Ondskan får se Sidney Crosby promenera förbi, i underställ, på väldigt nära håll.
• • •
Jesper Bratt är en till synes klok och begåvad ung man med koll på saker och ting, men på en punkt brister det i allmänbildningen.
Så stockholmare han är känner han inte till Örby.
– Nja, jag har inte riktigt koll på var det ligger, säger han ursäktande.
Ondskan fäller ner blicken och lommar bestört ut i den kalla Pittsburgh-kvällen.
• • •
Men snälla Dallas…
• • •
Jaha, då ska vi hälsa på hos John Blund en stund – sedan dundrar Mowgli och Baloo vidare mot New Jersey.
Ni vet vad som väntar där.
Mowgli levererar intro 15-20 minuter före första nedsläpp i The Rock.
Att döma av hur länge, och omsorgsfullt, han hållit på och pillat med det finns en god chans att vi slår nytt världsrekord i textlängd.
Men framförallt kommer det bli bra.
Väl mött då, amigos!

The game with many faces slutar med att Taylor Hall avgör för Devils, på övertid.
3-4 alltså.
Mer sen.

PITTSBURGH – NEW JERSEY 1-3 (Period 2)
• • • 
Men satan i gatan.
Vad är det som händer?
Devils vänder och skaffar sig tvåmålsledning.
Efter de inledande tio minuterna var den händelseutvecklingen lika sannolik som att månen som hänger full över Pennsylvania skulle börja prata med oss.
Den där gasen pingvinerna kokade med i början tog dock snabbt slut och ersattes av fuktigt björkved.
De slarvar och såsar och begår misstag även Borlänge HF skulle kapitalisera på i kvalet till Hockeyallsvenskan.
Omtumlande.
• • •
Men det är för jädra starkt av Devils att vända upp och ner på tillställningen också.
De var nere i brygga monumentale i början av första, vi satt här och ojade oss om att de kommer bli mosade och förlora playoff-spotten till Panthers och var ska bloggen då följa första rundan?
Så bara biter de ihop, håller fortet och snappar ur underläget – big time.
Hoppas Konsertpianisten och andra fans står upp och jublar över insatsen.
• • •
Man får alltid se något man inte sett förr.
Nu är det en Pens-back som skickar upp pucken i jumbon – så det regnar ner trasigt skräp över isen.
• • •
Tänk att pröjsa för att se Buffalo-Montreal i KeyBank Center, i det här läget, och så står det 0-0 en bit in i andra perioden.
Jag kan tänka mig värre öden, men bara om jag anstränger mig.
• • •
Det är en både ful och onödig bentackling Rust utsätter Taylor Hall för.
Men somliga straffar gud på momangen – Devils kvittering kommer när han sitter i utvisningsbåset.
• • •
Medan Kincaid briljerar är Matt Murray desto mer mänsklig.
Målet Coleman gör med enhandsfattning…det ska ju inte få gå in.
In med Flower!
Nej, just ja…
• • •
Ondskan är stum.
– Jag fattar inte vad som händer här, är det enda han får ur sig när jag frågar hur det står till.
Nej, det är det ingen som fattar.
• • •
Jag har plötsligt min gode vän Zeis, influgen från Toronto för feature-jobb i Steel City, som bänkgranne och det betyder att underhållningsvärdet stigit med några hundra procent.
Men också att jag får lite svårt att fokusera på blogg…
• • •
Jag tycker Bratten gör det bra, han river och sliter med underbar frenesi.
Ondskan håller med – men tycker samtidigt att han ser för mycket av sig själv (!) i den unge Trångsund-talangens fysiska tillkortakommanden.
– Jag kommer tänka på när jag spelade innebandy. Då sa vår tränare åt laget att alla måste börja spela mer fysiskt. ”Utom du, Jonathan. Du kan inte”.
Ha ha ha!
• • •
Mer RC Cola åt folket!