PITTSBURGH – NEW JERSEY 1-0 (Period 1)
• • •
Å jävlar.
Regerande mästarna is cooking with gas ikväll
De iscensätter en Usain Bolt-inspirerad rivstart och kör så det slår gnistor om rören, leder skotten med 9-1 när det gått ynka sex minuter och hade haft ledningen med 4-0 efter halva inledningsperren om det inte varit för att Kincaid återigen är alldeles suverän i kassen.
Det är för att de, till synes at will, kan plocka fram det här spelet somliga av oss känner oss rätt så övertygade om att Pens kan ta sig till sin tredje raka final.
• • •
– Nu har jag sett Crosby göra mål live, utbrister Ondskan drömskt när den bäste redan efter två och en halv minut lirkar in 1-0-pucken
Välkommen till klubben.
Det är verkligen upplevelse – som aldrig blir gammal.
• • •
Devils repar lite mod efter att ha överlevt den inledande anstormningen med alla organ intakta och jämnar faktiskt ut spelet en smula.
Men det här blir inte lätt – och det ÄR nog överhuvudtaget inte så lätt att vara Devils just nu.
De första fyra-fem månaderna av grundserien var ju all framgång bara en bonus för det stora överraskningslaget och hela tillvaron en skojig fest men nu har de plötsligt press på sig och då blir det verkligen helt annorlunda.
• • •
Crosby ser överhuvudtaget ut som att han vaknat och tänkt att yeah, nu är det dags att börja spela hockey på riktigt.
Ojvoj.
• • •
Men for sure:
Kan Kincaid hålla den här nivån hela vägen i mål finns det en chans.
• • •
Ena linjemannen, Tony Sericolo, hamnar i kläm och åker på en tackling efter några få minuter, flyger som en frisbee genom luften och träffas till slut av Brian Gibbons rumpa i pannan.
Inte kul, han får lämna isen – och delar av 1:a har vi bara tre domare in action.
Dessbättre kommer han tillbaka i slutet.
En krigare i randigt.
• • •
Räkna med ett explosivt intro från The Rock om ett dygn.
Det är Ekeliw som kommer stå för det – och han sitter redan, lätt uppjagad, och hamrar på det.
Kommer bli något vi pratar om i många år, tror jag.
• • •
Jeff Jimerson, han som sjunger nationalsången här, ser ut att ha firat Stanley Cup med många burgare.
Ojdå.
Men look who’s skjuter kulspruta i glashus…
• • •
Efter den glada nyheten att Patrik Laine återvänder redan ikväll är det allmän flaggdag hemma hos vår vän Jarkko.
Men jag jublar jag med.
Det betyder ju att det intagande Rocket Richard-racet kommer fortsätta ända in på upploppet.
• • •
Nu ska vi ta och pumpa i oss lite mer RC Cola.

De hade bagarväckning och klev upp i svinottan, medan en ny, röd sol precis hade stigit över frostskadade Motown och fick den trögflytande, vanligtvis bruna Detroit River att gnistra i gryningsljuset.
En knapp timme senare checkade de – Mowgli och Baloo – ut från sin väldiga hotellskrapa, hämtade hyr-chevan i det tysta garaget, tog sig ut på Jefferson Avenue och styrde mot I-375.
– Detroit ändå, sa Mowgli, när de hade passerat Comerica Park och Little Caesar och Ford Field, jag tyckte det var trevligt här.
De tog av mot I-94 västerut, i riktning Chicago, dundrade förbi flygplatsen, vände söderut på I-75 och kom efter en knapp timme till Toledo i norra Ohio.
Just där, precis på andra sidan delstatsgränsen, noterade en förvånad Mowgli att vägbanan, som nyss befann sig i ungefär samma skick som de ångermanländska skogsbackar där Victor Hedman utför sin barmarksträning, blev mycket bättre.
– Ja, suckade Baloo, så eländigt som det kan vara i Ohio har de i alla fall lite pengar att lägga på vägunderhåll. Det har de inte i Michigan.
I samma ögonblick lossnade hållaren han på sedvanligt hade fäst i den lilla ventilationsluckan för att kunna ha telefonen som kartläsare – ett uppdrag han visste att han inte kunde anförtro Mowgli; då skulle de hamna i New Mexico – och hela ekipaget ramlade ner på golvet på förarsidan.
Baloo blev mycket irriterad och höll en utläggning om att ventilationsluckan var felkonstruerad, för hållaren gick inte att fästa på samma sätt som i civiliserade bilar.
– Vi får ta av här, så jag kan plocka upp telefonen och ha den i flaskhållaren istället, fräste han och körde in på en mack.
Där köpte Mowgli en pizza.
– Pizza till frukost, undrade en skeptisk Baloo.
– Ja, svarade Mowgli.
De fortsatte så småningom österut längs I-80, en av cross country-klassikerna, som sträcker sig rakt över kontinenten – från San Francisco till Lincoln Tunnel-infarten i New Jersey.
– Åh, jag har kört nästa hela vid flera tillfällen. Genom Nevada och Utah och Wyoming och Nebraska och Iowa, sa Baloo och lät plötsligt sentimental.
Han fortsatte:
– Just här kallas den dock Ohio Turnpike, för som du just noterade fick vi betala tull för att köra här. Det får man när det heter turnpike. Nå, just här låg vi på rull under Stanley Cup-finalerna 2008 och 2009.
Mowgli försökte verka intresserad och nickade artigt medan hans gamla brumbjörn till chaufför ältade vidare om de två klassiska finalerna mellan Red Wings och Penguins, hur han körde sträckan fram- och tillbaka vid sju tillfällen de där vårarna och hur bloggens mest klassiska sidekicks Eken och Varpu alltid åkte med.
Mowgli tittade stumt ut på det förbipasserande landskapet – på oändliga åkrar, gistna bondgårdar och billboards med löften om frälsning – och sa tyst:
– Nu kunde vi varit på morning skate i PPG Paints.

De stannade vid en så kallad Service Plaza i Towpath, mitt ute i ingenstans, för att tanka och proviantera.
I en souvenirbutik hittade Baloo en leksak som han tyckte skulle passa hans passagerare så bra att han inte kunde låta bli att köpa den.

Barnen måste ju ha sitt, tänkte Baloo.
Efter några timmar på Ohios turnpike tog de av söderut på I-76 och hamnade – efter nya tullar – istället på Pennsylvania Turnpike och den sista sträckningen in mot Steel City.
På bilstereon rattade Mowgli oavbrutet in NHL-kanalen och hummade instämmande till en debatt om vilka coacher som måste få sparken när grundserien är färdigspelad, men vid några tillfällen kunde Baloo bryta in och leta på lite musik.
På Sirius specialkanal för Tom Petty – salig i åminnelse – spelades fantastiska brottarhits med Brenda Lee (”Dynamite”), Chubby Checker (”Pony Town”) och Choir (”It’s Cold Outside”).
Då slog det honom.
– Det var just här det hände, flämtade han i höjd med New Stanton.
– Vad hände, undrade Mowgli.
– Det var när vi åkte här Eken slog fast att Britney Spears version av ”Satisfaction” är bättre än Rolling Stones original.
– Holy ground, konstaterade Mowgli,.
Sedan dröjde det inte förrän Pittsburgh maffiga skyline tornade upp sig framför vindrutan.

Efter att ha krängt sig över Memorial Bridge och stressat genom några hårt trafikerade korsningar parkerade de till sist utanför Marriott-hotellet vägg i vägg med PPG Paints Arena.
– Nu ska vi se på hockey igen, sa Baloo.
– Det ska bli så jävla kul, sa Mowgli.
• • •
Ja, god kväll på er.
Där fick ni minsann en helt liten novell till inledning.
Fint va?
Jag tänkte ett tag att den skulle få utgöra hela introt.
Det hade varit ett djärvt grepp – i synnerhet eftersom det ju faktiskt KAN hända att helt nya läsare tittar in för första gången.
”Vad i helvete är det som pågår här”, hade den nykomlingen tänkt.
Den reaktionen kan absolut ha sitt värde ibland, men inte just nu.
Vi har en riktigt intressant och dramatisk match, fullspäckad med rätt sorts potential, framför oss och den vill jag ändå haussa lite extra.
Så nu pumpar vi på som vanligt.
• • • 
En vemodig liten detalj inbyggd i just den här etappen – för att nu fortsätta vara nostalgisk om 08 och 09 – är att vi då körde mellan två arenor som inte finns längre.
Det var i The Joe i Detroit och Igloon här i Pittsburgh de finalerna avgjordes.
Nu spelar de bägge lagen – som bekant – i helt nya, moderna lyxbyggen, medan de gamla hallarna antingen redan rivits eller står övergiven och rostar ihop.
Kalla mig vek i anden, men jag tycker det känns lite ledsamt.
• • •
Devils har bara spelat stora matcher under den långa roadtrip som avslutas i västra Pennsylvania ikväll, men ingen av den här digniteten.
De måste vinna mot mästarna.
Måste.
Annars går Panthers – som tar emot Coyotes hemma i Sunrise imorrn – snart om och så går drömmen om playoff i The Rock sönder.
Det är framförallt därför det känns som att detta kan bli en en av grundseriespurtens verkliga happenings.
När det inte finns några alternativ, när bra lag är tvingade att satsa hundra procent och ge allt – då brukar det börja brinna i isen.
• • •
Vi får några timmar på rummet innan det är dags att knalla den klassiska lilla backen ner till pressentrén och jag vet precis vad som ska hända när jag säger att jag ska gå och köpa kaffe och låtsas gå ut.
Mowgli kastar sig över den där leksakslastbilen, hoppar ner på golvet och börjar köra den fram och tillbaka över heltäckningsmattan medan han låter ”wroooom, wrooooom”.
Nä.
Jag ljuger.
Det gör han inte.
Men jag har liksom fått den bilden på näthinnan och tycker den är gränslöst underhållande.
• • •
Det är inte vilken serielunksgäspning som helst för pingvinerna heller, det här.
De kanske inte absolut MÅSTE vinna, men de är satan så angelägna om att få göra det, för de har både lede fi Flyers och – framförallt – Blue Jackets klippande med käftarna runt dem som zombisarna runt Will Smith i ”I Am Legend”.
Vill det sig illa är de nere i wild card-gyttjan när helgen passerat och det tänker de under inga omständigheter acceptera.
Så var redo.
Crosby, Malkin, Kessel, Letang, Bengan, Hagge och de andra kommer skjuta skarpt.
• • •
Den här säsongen är alltså den första sedan Original Six-eran på 60-talet vi – snart – tagit oss genom utan att en enda coach fått sparken.
Men som de slog fast i det där debattprogrammet på NHL Radio när vi störtade fram längs Ohio Turnpike idag kan det istället bli ett blodbad när krutröken lagt sig.
Bland de som som nämndes och alltså kan få utgången utpekade för sig inom kort fanns följande:
Barry Trotz, Alain Vigneault, Jeff Blashill, Glen Gulutzan, Dave Hakstol, Bill Peters, Guy Boucher, Joel Quenneville och Todd McLellan.
– Bra, säger Ondskan, de har gjort sitt. Det är dags för nytt blod i tränarskrået.
Mitt i allt det försynta kan han vara så brutal.
• • •
Trist grej för Devils:
Corey Schneider har tappat spelkulorna och befinner sig så långt under normal standard att det behövs en U-båt för att mäta.
Karln har inte vunnit en match sedan december (och för all del tillbringat mycket tid på skadelistan sedan dess, men ändå).
Så med start ikväll låter det som att coach Hynes bestämt att de ska rida in i playoff på Keith Kincaids rygg.
Han var helt sensationell när vi såg honom i Nashville i början av månaden, men det är alltid ett aber när en backup plötsligt får så stort ansvar.
Långtifrån alla pallar trycket.
Gör Kincaid?
Vi vet snart.
• • •
Jag känner inte många Pittsburgh-kollegor, de håller sig enligt lokala traditioner för det mesta för sig själva, men det är alltid ett sant nöje att träffa den förträfflige Seth Rorabaugh – numer på allsmäktiga The Athletic.
Om det inte vore för att jag ska upp och köra ny, lång etapp i morgon bitti är risken stor för att vi efter avslutat värv ikväll hamnat på Shale’s, norra halvklotets sunkigaste sunkbar, men vad gäller bilkörning och booze sitter min svenska moral djupt, så det blir inget med det.
• • •
Bengan Hörnqvist är medveten om att bloggen hedrar PPG med sin närvaro i afton och han är visserligen inte tillnärmelsevis lika peppad över det som Vigge Hedman är över att Ondskan Ekeliw dyker upp i The Rock imorrn, men han har lovat att sätta ett par rökare.
• • •
John Hynes tar sitt förstånd till fånga och återförenar den smått sensationella kedjan med Hischier, Taylor Hall och Bratten ikväll.
Det vore inte dumt om de gjorde succé, så vi kan in och prata med Jeppe efteråt.
Då kommer han tro att jag tagit med mig hans okända tvilling.
Ekan må vara 28, men han är faktiskt snudd på kopia av 19-åringen från Trångsund…
• • • 
Det var nyss någon, i spåret eller på Twitter, som tyckte att vi skriver och pratar för lite om Anze Kopitar.
Efter den otroliga uppvisningen igår kväll är det bara att lägga ner vapnen och ge honom eller henne – vem det nu var – rätt.
• • •
Ekeliw har aldrig varit i Pittsburgh tidigare, och således heller aldrig i PPG Paints, men gör snabbt en helt riktig iakttagelse:
– Vad fräsch den här arenan känns. Den verkar inte ha blivit det minsta sliten.
Nej, det är bra märkligt.
Åren brukar börjar synas rätt snabbt i de amerikanska jättehallarna – hej, United Center, till exempel – men efter åtta år är bygget på 1001 Fifth Avenue som ny.
Imponerande.
• • •
På en billboard vi passerar i gränstrakterna mellan Ohio och Pennsylvania står det:
”Read the bible. For inspiration, guidance and correction”.
Correction, ja.
Det skulle nog fan behövas.
• • •
Han kommer få en av mina Hart Trophy-röster, det är i praktiken klart.
Frågan är bara om Geno verkligen ska ha förstaplatsen (vi får ranka fem spelare)?
Ikväll har han chansen att övertyga mig om det.
• • •
Ondskan Ekeliw tillhör en generation som aldrig hört talas om RC Cola och han ser lite skeptisk ut när jag ställer fram en burk med denna officiella PPG Paints-dryck.

Men han dricker, gör en grimas, muttrar något om ”syrligare än vanlig Cola” och säger sedan:
– Tre plus.
• • •
Nej, hörrni – nu smackar vi ut.
Det är dags för en stor jävla match i downtown Pittsburgh.
Mycket nöje!

DETROIT – WASHINGTON 0-1 (Slut)
• • •
Ja, det var det.
Ett sketet mål fick vi se – men det räckte för att släcka det sista, teoretiska playoff-hoppet för Red Wings.
Synd på så rara ärter, tänker man ju onekligen när man lämnar NHL:s – för att inte säga Nordamerikas – mest magnifika idrottsarena för sista gången den hör vintern.
Men nån gång, om en inte alltför avlägsen framtid, SKA vi återvända till Little Caesars för stora, dramatiska, underbara slutspelsdueller som får hela centrala Detroit att gunga.
• • •
Reaktionerna på Lille Skutts verbala akrobatkonster i introt dröjer ytterligare nån timme, gissar jag.
Men då blir det kul…
• • •
OK, nu säger vi hejdå från Michigan.
Imorrn kör vi den klassiska sträckan från Detroit till Pittsburgh, den längs vilken gamle Eken verkligen blev Eken – och till kvällen klipper vi kanonmatchen mellan Penguins och Devils i PPG Paints.
Om allt går som det ska landar introt här i bloggen sådär en kvart-tjugo minuter innan puckdrop.

Slut, Caps vinner med 1-0 (!)
Liten, liten slutkläm från Detroit kommer om ett tag.
Sedan vänder vi Chevan mot västra Pennsylvania och åker.

DETROIT – WASHINGTON 0-0 (Period 2)
• • •
Tur vi är så positiva och glada bara över att få vara ute på hockeyresa ihop, jag och Bambi från Örby.
Annars hade vi nog börjat sucka över att det är en rätt så rälig skitmatch vi ser denna andra afton i Motor City.
Det händer faktiskt ingenting här.
Nada.
Men som sagt:
Vi sjunger lyckans lov i alla fall.
– Du och jag, Baloo, säger Mowgli.
– Ja, Mowgli, du och jag, säger Baloo.
• • •
Det är emellanåt så tyst i Pizzakartongen att man hör spelarna hojta åt varandra på isen.
Som när Burra och Oshie kommer loss två-mot-två och Oshie skriker ”Burt, Burt, Burt!”.
Det tycker jag är kul.
• • •
Både Big E (som Hästpolo kallar ”bekväm”) och Kronwall (som enligt Hästpolo bara bygger biceps i gymmet) är förfärligt nära att scora för hemmalaget.
Men, ja, det är det där med Wings och mål.
• • •
Eftersom Pistons flyttat in från Auburn Hills och numer delar hemmaplan med Wings hänger även deras pensionerade nummer i Little Caesars-taket.
Det betyder att Lidas, Yzerman och de andra hockeyikonerna är bröder i evigheten med – Dennis Rodman.
• • •
Sen sätter Larkin en klockrent i stolpen också.
Då stryker vi det där med att inget händer.
DET händer, bevisligen.
• • •
Att två spelare i samma lag blir utvisade i en och samma sekvens ser man inte oftare än Roger Pontare skriver rockklassiker i Dylan-klass, men här händer det faktiskt Oshie och Eller.
Så Wings får spela fem mot tre i två hela minuter, men inte fan – det hjälper inte, det heller.
• • •
Han är iskall, Oshie.
• • •
Vi som vill se playoff-hockey i New York-området tackar Columbus Blue Jackets för den stabila insatsen i kanonernas dån ikväll.
• • •
Att jag aldrig lär mig att jag, med mitt brittiska garnityr, inte ska äta popcorn.
Nu sitter jag här och petar med tungan som en speedad Janne Schaffer för att loss flarn som fastnat i vinklar och vrår i överkäken.
• • •
Det värmer att se att de pushar för MLB-laget Tigers home opener på Comerica Park tvärs över gatan nästa vecka.
Då vet man att våren är kommen-
• • •
Ondskan är nu inbegripen i djupa samtal med Capitals influgna beat-reportrar.
Jag överhör fraser som ”Yes, but I’m a Lightning fan…”
• • •
Det är en kraftig bit som spelar orgel i Pizzakartongen.
Som tre-fyra Konsertpianisten på en gång, faktiskt.
• • •
Till slut får jag lov att picka Ondskan på axeln och visa honom resultatet från Brooklyn.
6-7 plötsligt, alltså.
Han rycker till i ren chock.
• • •
Nu ska vi kompensera bristen på mål med kaffe och m&m:s

DETROIT – WASHINGTON 0-0 (Period 1)
• • •
Caps sa i morse att jo, det här är en viktig match, vi har inte clinchat ännu och vill hålla de andra i Metropolitan på behörigt avstånd bakom oss.
Men det verkar de ha glömt nu.
De gör den typ av förstaperiod de brukar smälla till med när det är matiné.
Visst, det blir farligt varje de formerar sig för anfall, inte minst i PP med The Great Eight på plats på kontoret i vänstra tekningscirkeln, men det går långsamt, de slarvar och spelet känns statiskt.
Rödvingarna, å sin sida, glänser kanske inte, men de ser rätt pigga och inspirerade ut.
Tänk om de kunde göra mål också…
• • •
Nä, inte ens Ovie kan sätta slagskott från bakom förlängda mållinjen, påminns vi om under en avvaktande utvisning.
• • •
Snart döms det goaltender interference för att fler än två spelare från det anfallande laget befinner sig innanför blålinjen.
Här berövas Red Wings ett finfint Athanasiou-mål för att, ja, någon åker förbi Grubauer och virvlar upp lite vinddrag.
Typ.
• • •
Nu är han nervös, Ekan.
Han hade fått för sig att han bara skulle skriva intro i Newark på lördag, men nä nä.
Ska han in här och kladda får han köra hela racet – medan jag lutar mig tillbaka med den där glassen de bjuder på i The Rock.
– Fast jag vet inte om jag har det tempot, säger han oroligt.
Well, Janne Boklöv visste inte att han kunde flyga innan första hoppet i 90-metersbacken heller, men vill man upp på den stora scenen måste man någon gång kasta sig ut i det okända!
• • •
Victor Norris Hedman har börjat varva upp.
Målet mot Isles ikväll är tredje på lika många matcher.
• • •
Det stör Mowgli en smula att Wings har så många mästerskapsfanor hängande i taket – och att de rör Stanley Cup-titlar, tio stycken till antalet.
– De behöver inte, som vissa andra, skryta om gamla divisionsvinster och sånt, muttrar han.
Nej, det här är Little Caesar Arena – inte Amalie…
• • •
Hitch är ju coolast ändå.
• • •
Det blir lite skoj när Hästpolo i en reklampaus dyker upp på jumbon och försöker nämna så många glassorter som möjligt under en minut (ja, det är ett inspelat inslag; Wings har inte gett upp så hårt att de kör såna gags i båset under pågående match…).
Han lyckas med sju – vanilj och choklad och nån till – och sitter sen och stirrar tomt i kameran medan sekunderna tickar ner.
Man kan nog gissa att Kronwall och Zäta sitter i båset och fnissar-
• • •
Jättehet han är Oshie, verkligen…
• • •
Har ni tråkigt nu i pausen kan ni ju, apropå goaltender intereference-tramset, alltid läsa min vän Dave Lozos fantastiska text om General Manager-mötet i Boca Raton.
Så frispråkigt och syrligt är det inte många som skriver om sport i Amerika.
• • •
Det är inga målfester till förstaperioder vi fått vara med om under The Mowgli & Baloo Rolling Thunder Tour.
Men det här lossnar snart.
En grej med Caps är att de ofta gör såna här perioder för att värma upp – och sen exploderar de.
• • •
Nu ska Mowgli gå och hämta kaffe åt Baloo.

Som Bäckis utbrister när han kommer stövlande genom den spatiösa och flotta gästkabyssen i Little Caesars Arena:
– Men kolla, här är ju Mowgli och Baloo!
Exakt.
Här är Mowgli och Baloo – igen.
Vår egen lille Rolling Thunder On Ice-turné fortsätter med ytterligare en föreställning i Motown – the home of Henry Ford, Aretha Franklin, Jimmy Hoffa, Smokey Robinson, Ulysses S. Grant, Madonna, Lily Tomlin, Alice Cooper, Joe Louis, Four Tops, Elmore Leonard, White Stripes, Joyce Carol Oates och Eminem.
Den här soliga men bistra torsdagen i slutet av mars är det alltså Washington Capitals som kommit up north för att mäta sina krafter med Detroit Red Wings.
Vi slår på trummor, blåser i trumpeter, hissar flagg och avfyrar kanoner.
Följ med oss även under denna etapp!
• • •
Gamle Biffen måste hållas borta från de unga, oskyldiga rookies som försöker ta sig fram som NHL-skribenter, jag drar ju bara ned dem i fördärvet.
För en månad sedan följde en storögd Arvika-Anton med under gryningsräden vid craps- och rouletteborden i Vegas och vad tror ni händer här?
Vi hamnar i den sena onsdagskvällen på det lokala MGM-kasinot och bjuder upp Fru Fortuna till en likadan dans.
Vi är egentligen bara där för att det är lika folktomt på omskrivna Hockeytown Cafe som på en Florida Panthers-match och nånstans måste man ju inmundiga sina off night-öl.
Men efter några för många sådana börjar ljudet från rouletteborden och crapsbaljorna bli för förföriskt och plötsligt står jag åter och kastar tärning med en yngling vid min sida och Mowglis ögon lyser på precis samma sätt som Arvika-Antons på Wynn.
Man kan se hur Djävulen sätter sina smutsiga klor i honom och föder den förödande tanken.
”Åh, så här ska jag också göra när jag blir stor”.
Jag får lov att gå till biktbåset i St. Patrick’s Church och be Gud om ursäkt när vi kommer tillbaka till New York.
• • •
Det är den är den förträfflige Burracuda – Andre Burakovsky – som ser till att vi alls får träffa Bäckis.
Förstecentern från Valbo och hans ryska radarpartner med 602 NHL-mål under bältet är först av isen efter morgonvärmningen och har försvunnit in i de inre regionerna, strictly off limits för såna som oss, när media beviljas tillträde till omklädningsrummet.
Men Burra griper snabbt in.
– Vill ni träffa Nicke? Det fixar jag, säger han på en skånska lika härligt grov som Hasse Kvinnaböskes och klampar, med skridskor på fötterna och allt, in genom en dörr och en minut senare står nummer 19 på heltäckningsmattan framför oss.
Andre har helt klart en framtid som PR-man åt lämpligt NHL-lag när karriären är över.
• • •
Hur det gick på MGM?
Mja, sådär.
Ett tag låg jag fyra hundra dollar plus, men när vi klev ut i den kalla Detroit-natten var det snarare tio plus.
Men alltid nåt, som Mike Babcock sa när han såg Gustav Nyquists slagskott första gången.
• • •
Naturligtvis håller Bäckis koll på hur det går för Brynäs i slutspelet hemma i Sverige.
Men det finns faktiskt en serie som engagerar ännu mer.
– Ja, det allra viktigaste är att Frölunda slår Malmö. Jag har slagit vad med honom där, säger han och nickar mot PR-mannen Burra.
Som tittar upp och uttrycker bestörtning över att det slutade så orättvist i Game 2.
– I första matchen var det ju utklassning, slår han fast.
Såklart – att det egentligen var keeper Alsenfelt som vann den matchen behöver man ju inte lägga så stor notis vid!
• • •
– Nu hittar jag, vi behöver inte GPS:n längre, proklamerar jag stolt när vi lämnar hotellgaraget för att åka på ännu en morning skate i Pizzakartongen.
Fem minuter senare befinner vi oss i ett ruffigt, eländigt industriområde nära absolut ingenting.
Det är inte bara Ondskan som är vilsekommen ute i stora världen…
• • •
Red Wings kör en optional skate – nu när de börjat vinna igen, host host – och kors i både tak och golv:
Såväl Zäta som Gustav Stamkos, den senare inte precis känd som Mister Optional, deltar.
– Jag jobbar alltid hårt, slår den oförliknelige hästpolofantasten fast efteråt.
Sedan fortsätter han, med sedvanligt dödsförakt:
– Zäta var ute på isen, men det var ju inte som att han slet ut sig. Han kände lite på klubban och gick av igen. De andra två? Big E är för bekväm av sig, det kan du skriva. Och Kronwall…han ligger hellre på gymet än åker skridskor. Det är viktigare med biceps och bröstmuskler, vettu.
”Han lär sig aldrig” är ett begrepp som till och från tillskrivits Lille Skutt.
Det är inte utan att man förstår det…
• • •
Jag skulle ju aldrig våga vara så vass själv, men jag kan inte låta bli att fnissa lite när min storebror – magnifike Ola B – skriver så här på Fejjan.
”Vilken tur att Leksand kostade på flyg till Oskarshamn. Det gav verkligen resultat för dessa viljestarka och begåvade spelare att få resa bekvämt…”.
Ho ho.
• • •
Christian Djoos är kvar så länge på isen under förmiddagsskejten att jag börjar befara att Trotzen förlorat förståndet och scratchat honom.
– Nänä, han är bara rookie. Då ska man stanna kvar längst, klargör Burra och innan han hämtat andan fortsätter han:
– Och titta, där kommer han. Speaking about the devil…
Mycket riktigt kommer den försynte morkarlen in och sätter sig vid sin plats intill Brooks Orpik.
– Nä, morkarl…jag ser mig själv som Gävle-bo. Mora hälsar jag bara på i under somrarna, säger han.
Nu steg begåvningen i Caps första backpar ännu mer i aktning.
• • •
När bloggen – som sedan urminnes roat sig med att så split i Red Wings-truppen – sms-ledes ber Kronwall om en replik på lagkamratens utlåtanden sjunger det formligen till i luren.
”Gus var på is av två anledningar idag. Z skulle på och du var där. Annars hade han inte gjort ett skit förutom att stretcha vaderna. Gymmet by the way…han borde pröva det nån gång”
Ho ho igen!
• • •
Mathias och Stefan Johansson kan vara helt lugna.
Mowgli kommer få sin chans att replikera och parera och kontra.
På lördag, när Tampa-legenden – som Vigge Hedman kallade honom i förrgår – får se sina hjältar i The Rock i Newark är det han som skriver den här bloggen.
Kan bli minnesvärt.
• • •
Jag förstår att det kan vara lite svårt att föreställa sig, men Trotzen är ute med grillor på fötterna och kör med sitt lag under förmiddagen och faktiskt – han har ett riktigt vasst skott.
Regina Pats forever!
• • •
Mer om från Kronwall om denne optional-träningarnas evige slitvarg:

”Han kallas för Stammer nuförtiden. Dom har samma fruktade direktskott…”.
Nu är det krig!
• • •
Kvällens verkliga showdown äger rum i Nationwide i Columbus – och om vi vetat det på förhand hade vi nog åkt till Ohio, vad än John J säger om mig och min påverkan på Blue Jackets segersviter.
Om Panthers vinner den matchen häver de sig upp över strecket – och petar, i alla fall tillfälligt, ner Devils under.
Vilken grej.
• • •
Ondskan vill sitta vid bordet närmast köket i pressloungen – den överlägset största i ligan – några timmar före puckdrop.
Men det får han inte för vid den ligger det en lapp där det står ”Reserved for Ken Holland”.
– Vilket larv, säger Ondskan.
Jag har aldrig sett honom mer upprörd förut.
• • •
Det känns som en ära att få vara på plats när Alex Ovetjkin plaskar in karriärens 603:e och 604:e mål.
För det kommer han att göra ikväll.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Faktum är att Jonathan Ekeliw aldrig någonsin, i hela sitt liv, varit arg.
Jag frågade i baren på MGM igår.
– Nja, sa han, irriterad kan det hända att jag blivit några gånger, men några sådana vredesutbrott som du kan få…nej, jag har inte ens varit i närheten.
Den unge mannen är unik.
• • •
Man får förstås pizza – hur mycket man vill – i den där pressloungen, men jag ska let you in on a secret.
Vad gäller pizzakedjor är Dominos mycket, mycket bättre än Little Caesar.
Men säg inget, får de höra det här ryker nog ackrediteringen.
• • •
Bloggen fullbordar ikväll hattrick i förbundskaptener.
För ett par veckor sedan träffade vi Garpen i Nashville, sedan var Commendatore Grönborg himself på Garden – och nu kommer Poppe knallande på pressläktaren i Pizzakartongen.
Han flög nyss in från Buffalo – och dit åkte han igår från New York.
Fast det var snöstorm i Gotham och alla flyg därför inställda, så han fick åka tåg istället.
I åtta timmar.
För att se Sabres-Coyotes.
Inte för att vara elak, men det är ju hilarious!
• • •
Jag tog Ekan på ny historisk guidning i Detroit-området igår och visade honom bland annat restaurangen Ocean Prime i Troy.
Inte The Joe kanske, men jag har gjort åtskilliga intervjuer med Zäta – och en med Emma också – där, så ändå.
Holy ground, jU!
Sen gick vi och strosade i en shopping mall ett par timmar.
Mycket lite i världen är trevligare.
• • •
– För fan, det är ju nästgårds för Hästpolo, säger Poppe om det faktum att VM går i Köpenhamn.

Det roliga med det – och jag skulle vilja påstå att det är VÄLDIGT roligt – är att smeknamnet ”Hästpolo” fått sån spridning att till och med Tre Kronors förbundskaptener använder det.
• • •
Enligt Ondskan ska Detroit framförallt akta sig för TJ Oshie ikväll.
– Jag studerade honom under morgonvärmningen. Han satte tio av tio skott i krysset. Stekhet är han, meddelar Örbys egen Leif Boork.
Nu vet ni.
• • •
Det var värst vad ni hade problem med ljudet i podden igår.
Vi var tvungna att ställa mikrofonen på en upp- och nedvänd ishink och den var tydligen inte så stabil, för när Ekan i slutet fick feeling och började trumma med benet hördes det tydligen i den.
Men tagga ner, ni fick ju ändå njuta av våra underbara stämmor.
• • •
Jag får, apropå Poppes närvaro, en känsla av att Zäta faktiskt kan komma att spela VM.
Inte för att han sagt, eller ens antytt, något men en sista dans med Tre Kronor när det ändå är så nära Skåne, där han och familjen tillbringar stora delar av sommaren…nåt säger mig att han kan vara lite sugen.
• • •
Vi vet ju bara alltför väl hur mycket han älskar Tampa, men här kommer ett nytt avslöjande om Ekeliw:
Han håller Brynäs och Gefle IF i Sverige – och på grund av de senare alla fotbollslag i världen som spelar i ljusblå tröjor, inklusive Lazio och Manchester City.
Detta berättar han också, med iver i stämbanden, för Bäckis och Djoosen.
– Pappa kommer från Gävle. Det är därför, säger han och möts av varm sympati.
• • •
Avalanche-Kings senare ikväll…det är inget fel på dramatiken i den tillställningen heller.
• • •
Låten som so far utgjort ledmotiv till den här resan:
Johnny Cash-versionen av Tennessee Ernie Fords ”Sixteen Tons”.
Jag spelar den oavbrutet på laptoppen – och det har fått till följd att Ekan oavbrutet går och nynnar på den svärtade gamla dängan.
Mycket roligt.
• • •
Okej, dags för kapitel sju i sagan om Mowgli och Baloos långa resa tillbaka till människobyn, allmänt känd som New York.
Ge oss ert bästa i kommentatorsspåret!

Off-dag i Detroit idag – kind of.
Men vi hann i alla fall med detta.

Just det podcast-avsnitt nummer 189 är inspelat på plats i Motown.
Lyssna här – och bli glad.
Nu ska vi gå ut på byn.
Väl mött igen när Wings går upp mot Caps 00.30, svensk tid natten mot fredag.

DETROIT – PHILADELPHIA 5-4 (Slut, Straffar)
• • •
Ja, där klippte rödvingarna av den värsta förlustsviten sedan 1982.
Men så var Biffen på plats också.
– Ja, du får ta med dig den där Korresoffan och flytta till Detroit nu, är det en från Njurunda som säger.
Well, får vi in den i hissen upp till pressläktargondolen är we on our way.
Fast, ojvoj – de höll på att hacka i galen stubbe igen.
Flyers låg ju på oavbrutet i tredje och när de hämtade in underläge från såväl 1-3 som 3-4 var då i alla fall jag helt övertygad om att de skulle mosa big time.
Men med tur, uppoffringar och en biff i pressboxen kan de utspelade ibland hålla stången.
• • •
Woah, den knocken i San Jose behövde Devils som de behöver en rotfyllning utan bedövning.
Eftersom Panthers samtidigt slog Ottawa – och alltjämt har två matcher färre spelade – hänger den där sista wild card-platsen på en skör tråd.
Ska det inte bli någon playoff-hockey alls i Metropolitan-området?
Vilket generalfiasko det vore.
• • •
Han ser lite väl tagen ut när vi står kvar ensamma i Red Wings-kabyssen och väntar på Lille Skutt efter matchen, men annars tror jag vi kan slå fast att Ondskan rundar av kvällen utan allvarligare missöden.
Han lyckas till och med peka mig åt rätt håll när jag håller på att ta fel avfart mot Jefferson Avenue med hyr-chevan på väg tillbaka till hotellet.
För det ska han få en öl på MGM-kasinot när vi är lediga i morrn kväll…
• • •
Not to worry, John J.
Vi kommer visserligen passera Ohio på vägen mot Pittsburgh på fredag, men Columbus ligger i en annan riktning.
Det vore dock lite cool att se hur Ekan skulle reagera på kanorna i Nationwide – och få ett lite bättre hum om varför Jackets, ny trea i Metropolitan, äntligen lyckats pricka in en sån lysande formtopp vid rätt tillfälle.
• • •
Övertidsperioden i pizzakartongen var det inga fel på, men herrejävlar vilka chanser briljanta hockeyproffs ändå kan bränna.
• • •
Här tycker man 48:e våningen hemma i östra Midtown är nånting att komma med, men gosse – vi bor alltså på 60:e våningen i Renaissance-skrapan.
Det är högt det.
• • •
Pratar med Vigge Hedman på telefon efter Bolts mäktiga vändning mot Leafs och berättar att jag kommer ha Ekeliw med mig på pressläktaren när de lirar i The Rock på lördag.
– Oj oj oj oj, svarar han, är Tampa-legenden i landet?
Mowglis blick när den kommentaren återges är…obetalbar.
• • •
Nu ska vi sova här på våning 60 och imorrn har ledigt från hockey, bortsett från att vi ska spela in en garanterat grym podcast.
Men på torsdag hörs vi från pizzakartongen igen.

Slut, Wings vinner på straffar.
Mer kommer senare.