NY RANGERS – PITTSBURGH 4-3 (Slut,OT)
• • •
Som sagt:
Mika skjuter ner The Bad Moon.
Det hade man i sanning inte kunnat föreställa sig efter de två inledande perioderna.
Men som en rätt så vredgad Sullivan konstaterar efteråt:
– Det går inte att spela i bara 40 minuter och tro att man ska vinna.
Nej, exakt.
Pingvinerna får skylla sig själva som inte avgjorde när de hade chansen.
• • •
Det är alltså så att det döms automatisk straff om någon flyttar på målburen när mindre än två minuter återstår av en match.
Jag har aldrig sett det förut och det har inte en konfunderad Badtofflan heller, men domarna gjorde faktiskt rätt.
• • •
Mika nådde inte bara milstolpen 100 mål med sitt fina sudden-avgörande.
Det var 22:a målet för säsongen och det är nytt personbästa, det.
Så ingen kan säga något annat än att han haft ett lyckat första år som förstecenter i Rangers – trots allt.
• • •
Imorrn hade jag tänkt åka till Brooklyn och se Tsar Ovetjkin, för vem vill inte se honom, men det har kommit en massa annat i vägen, så jag hinner tyvärr inte.
Om ni är snälla kanske det blir en kommentatorsspårskväll vid tv:n, men då måste ni truga lite, hi hi.
Nu ska jag gå och ta en drink med Axel.
Peace!

Mika skjuter ner the bad moon och Rangers vinner helt osannolikt med 4-3.
Liten slutskvätt kommer sen.

NY RANGERS – PITTSBURGH 0-2 (Period 2)
• • •
Som jag blåst upp mästarnas totala överlägsenhet är det nu frestande att skriva att the bad moon lyser röd och fet över Blueshirt-land.
Men det vore rätt överdrivet.
Pens gör bara vad de ska och visst, om inte bulgaren vore så inspirerad i kassen hade de gjort ytterligare två-tre mål vid det här laget – men någon slakt ställer de inte till med.
Synd, höll jag på att säga.
Jag önskar inte Rangers olycka, men det hade varit skoj att få se något värt att skriva hem om
• • •
Man får ge hemmalaget lite cred också.
Trots att vet att de inte har någon chans här, och trots att det egentligen är alldeles detsamma, försöker de bjuda upp till lite dans och trampar på rätt så förtjänstfullt.
• • •
Trist för Hagge och Bengan att bilda kedja med Geno från Uralbergen.
Inte.
• • •
Fem plus till Kuhnhackl – tyske bjässen Eriks grabb.
Han får en puck på ena fotknölen när han täcker skott och har så ont att han inte kan stå upp – men lyckas ändå täcka två skott till i samma sekvens.
Så vinner man lagkamraternas respekt.
• • •
Kung Kenta, även om bjur” betyder ”bäver” på gammelsvenska – jo, faktiskt – äter jag inte biff som en sådan.
Så det går nog bra ändå.
• • •
Att mästarnas tiotaggare till PP-uppställning bara spinner på en av hundra cylindrar är fortsatt en liten besvikelse.
• • •
Tänk, det är fortfarande några Rangers-fans här som lyckas få upp pulsen och ”oooar” och ”iiiar” när det ser ut som att hemmalaget kanske kan vaska fram en chans.
Är de bara lättroade i största allmänhet – eller har de inte förstått hur landet ligger?
• • •
Får man fråga er Toronto-fans en sak?
Leafs kommer ju bli trea i divisionen, det år för långt både uppåt och neråt för något annat, och då undrar jag:
Ser ni helst Tampa eller Boston i första playoff-omgången?
• • •
Själv ska jag nu gå och stoppa i mig en grillad med bröd och rå lök.

NY RANGERS – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • •
The bad moon har gått i moln.
Inte för att de blodtörstiga pingvinerna inte dominerar – de har till exempel 14-7 i skott och åker mellan varven som Novemberkåsan-förare genom Rangers gröna försvar.
Men vi trodde ju de skulle krossa och förödmjuka och snarare få iväg 34 skott.
Bengan får nu i pausen skrika till lagkamraterna som han skrek åt mig en timme före puckdrop:
– Kom igen nu!
• • •
Hm, Badtofflan ställer unge Georgiev mellan stolparna igen.
Schysst när såna som Crosby, Malkin, Kessel, Bengan, Letang, Guentzel och Brassard vittrar blod,
Men Henke kan ta det piano på bästa åskådarplatsen i hallen, längst ut i hemmabåset.
Skönt för honom ändå.
• • •
Kvällens lugubra knorr:
Pierre McGuire har Susan Sarandon med sig i kommentatorsfickan mellan båsen.
Låt inte mig hindra någon från att uppfatta det som intressant nytänkande.
• • •
Framförallt tänker man ju att det ska vara över och avgjort när gästerna får sitt första powerplay.
Jag menar….Crosby, Malkin, Kessel, Letang och Bengan mot Rangers penalty kill-uppställning….det känns som Rolling Stones mot Jonas Brothers i en musiktävling.
Men de tar för lätt på det och åstadkommer nada.
• • •
Efter kvällens övningar har Rangers faktiskt bara fyra hemmamatcher kvar.
Så märkligt – det känns som högst nån månad sedan vi var här på premiären mot Colorado.
Jag kommer för övrigt missa två av de fyra matcherna, för jag ska ut och åka bil med en liten knatte från Örby – och egentligen finns det ju inte heller någon riktig poäng med att sitta här och glo.
Dock:
De nio sista matcherna lär klubbledningen plocka upp Lias Andersson från Hartford.
Det blir nånting att se ändå, när Washington och Tampa kommer hit.
• • •
De norska kollegorna lyser med sin frånvaro idag.
I get it.
De fick se Zuke hänga två i måndags och tycker det kan räcka.
Givna nederlag finns det inga skäl att bry sig om.
• • •
Ha, en säsongskortsinnehavare som heter Jerry Adler vinner något slags pris de tillkännager på jumbon.
Jerry Adler, det är ju han som spelar Hesch i ”Sopranos”.
Borde inte han hålla till i The Rock?
• • •
Nu sitter min kompis Axel på Peter Luger i Brooklyn och äter världens bästa biff.
Jag har god lust att joina honom, men jaja, vi betar väl av de två återstående perioderna här också.

Nu känns det så där igen.
Något olycksbådande skälver i den bistra vinden som viner längs Manhattans gator och avenyer.
Något illavarslande.
Något hotfullt och obehagligt och skrämmande.
Det går liksom att ana att något hemskt kan hända ikväll.
Som att…ja, en obarmhärtig flock pingviner kommer massakrera ett hjälplöst, redan svårt sårat byte.
Ben lär knäckas, blod flyta och livsgnistor släckas.
Någon naiv skogsmulle får kanske för sig att de de små fågeldjuren från västra Pennsylvania – en särskild rovdjursvariant av pingvinsläktet – och deras alfahannar till ledare, kända under särskilda artnamn som Crosby och Malkin och Kessel, kommer visa det blårödvita villebrådet från Manhattan lite nåd.
Men varför det?
Dels jagar de förstaplatsen i Metropolitan-divisionen och dels har de här en unik chans att verkligen få förnedra en avskydd gammal rival – bakom fiendens linjer, dessutom.
Så ingen ska göra sig några illusioner.
En bad moon är på väg upp över New York ikväll
• • •
Eftersom jag i vanlig ordning skulle sitta uppe och skriva halva natten fick The CEO of Everything slagga i sovrummet igår kväll.
Men han råkade hitta Bettman-biografin ”The Instigator: How Gary Bettman Remade the NHL and Changed the Game Forever” i bokhyllan och sedan gick det tydligen inte alls att sova.
Framåt två kom han tvärtom ut i vardagsrummet och febrade.
– Jag kan bara inte lägga ifrån mig boken, men det är så härligt att höra dig rumstera om här ute…det känns som när man var liten och låg i sängen kvällen före julafton och hörde mamma skramla med kastrullerna ute i köket.
That’s me folks.
De yngre hockeynördarnas mamma.
• • •
För att omformulera bluddrandet i inledningen i något mer begripliga termer:
Det är nästan otäckt att tänka på vad ett motiverat Pittsburgh Penguins kan komma att göra mot ett New York Rangers utan tillräckligt mycket skills, utan självförtroende och utan särskilt mycket att spela för.
Jag tror det blir som i Amalie Arena – när Lightning avlossade 17 skott mot mål i minuten, eller hur det var.
Fast ännu värre.
Pens är ju inte bara så oerhört mycket bättre än den Blueshirts-spillra som blivit kvar sen majbrasan vid trade deadline.
De vill verkligen vinna också – av flera skäl.
Jag säger det redan nu:
Ojvoj.
• • •
När jag själv såsmåningom landade i korresoffan tänkte jag att jag skulle varva ner med ett nytt avsnitt av lysande Hulu-serien ”The Looming Tower”.
Det var så spännande att jag utan att tänka mig för började bita i snusdoselocket – ja, skratta om ni vill – och pang:
Plötsligt var protesen i vänster framtand, den jag äntligen fick ipluggad av bästa tandläkare Malin i somras, sönderbruten.
Så nu ser jag åter ut som en blandning av Sean Couturier och Barbapappa.
Rätt åt mig.
Är man så korkad ska man lida.
• • •
Enligt en kommentator som numer är en av ytterligt få svartlistade i spåret – eftersom han bara gnällde och kom med förryckta anklagelser – har Malkin inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet i bloggen för att jag ”hatar” den ryska superstjärnan.
Suck – och suck igen.
Jag hatar ingen – mer än möjligen massmördare, nazister och Phil Leotardo i ”Sopranos” – och allra minst Geno från Uralbergen.
När han är på humör finns det knappt någon större hockeyattraktion – och sedan någon månad tillbaka är han ju verkligen det.
På humör.
Han kommer, gissar jag, ha en mycket central roll i nattens blodbad.
• • •
Mediaentrén här på Garden är inte bara mediaentré utan också personaldito och idag kommer jag ungefär samtidigt som merparten av de som ska stämpla in för tjänstgöring – i kiosker, matstånd, barer, loger, publikentréer och what not – och det är verkligen frapperande att se vilken oändlig ström av anställda det handlar om.
Varje gång det arrangeras ett evenemang i den ärevördiga gamla arenan på sjunde avenyn – och det är i praktiken varje kväll, det – krävs hjälp av tusentals för att verksamheten alls ska kunna bedrivas.
Jag finner detta fascinerande.
Likaså att det alltid är personal här – dygnet runt.
The woooorld’s most famous arena never sleeps, liksom.
• • •
Man skulle vilja vara fluga på väggen när Crosby och och hans kompisar studerar Rangers backuppställning i omklädningsrummet.
– Staal känner vi och han Skjei har varit med ett tag. Men Gilmour, Pionk, O’Gara och Sproul….vilka är det?
Ja, man kan undra.
• • •
Andreas Johnson – Årets svensk i AHL, enligt Ondskan Ekeliw – begår alltså NHL-debut med Leafs mot Stars ikväll.
Jag räknar att Idsint, tokih och Chall rapporterar frekvent om hur det går för grabben.
• • •
Bara några få av anställda jag har med mig upp i hissen genom Gardens inre stannar på våning tre.
Där, på ett våningsplan under läktarvalven, utan fönster ut mot gatan, finns arenans verkstad, snickeri, måleri och förråd.
Jag har länge haft fantasier om vilka säregna karaktärer som rör sig där och tror att man kan hitta en gammal vaktmästare som den Bruce Willis stöter på bakom kulisserna på Dulles-flygplatsen i DC i ”Die Hard 2”, en sån som jobbat där i ett halvt sekel och inte varit utanför hallen sedan Nixon var president.
Det här har jag utgjutit mig om tidigare, känns det som, men ändå – kittlande, inte sant?
Jag skulle kunna leva mitt liv så…
• • •
Senare ikväll avlägger det 30:e och sista NHL-laget sitt jungfrubesök i T-Dojan i Las Vegas.
New Jersey Devils.
Man kan undra hur det ska gå.
De spelade i Nashville i lördags och flög därefter direkt till Nevada och har sedan legat där ute och väntat.
Inget helt lyckat upplägg, kan vän av ordning tycka…
Hoppas nu bara ingen lurat ut unge Bratten på några dumheter!
• • •
Det borde man förstått.
Den gränslöst passionerade Bengan Hörnqvist ger allt redan när pingvinerna värmer upp med two-touch-fotboll.
Jag råkar komma knallande just som han slår en klack av just den eleganta sort det anstår en djurgårdare – han har rentav lite Kim Källström-feeling i bollträffen – och ropar ”Snyggt, Bengan”.
Men han är som sagt redan i game mood och springer fram och dunkar mig i axeln och skriker ”Kom igen nu, Bjurre!”.
Obetalbart!
• • •
The CEO ikväll?
Han har en ny gruppresa att ta hand om och sitter med dess deltagare på vanlig läktarplats.
Hoppas han sa åt dem att ta med passaporte, så de får köpa bira.
• • •
Dallas och Anaheim…dom har jag börjat oroa mig för på allvar nu.
• • •
Det är dags.
Vargarna ylar och de lättskrämda låser dörrarna.
För nu stiger den över himlavalvet – the bad moon.
Rangers kan be om nåd, men kommer inte få någon.

NASHVILLE – WINNIPEG 3-1 (Slut)
• • • 
Ja, till slut blev det om inte spännande så i alla fall…ja, liiiite match.
Men det vi kommer minnas är Nashvilles inledande tjurrusning.
De påminde då en smula om Kanada i Vancouver-OS när Bryz beskrev hemmaspelarna som ”gorillor som precis släppts ut ur en bur”.
Så jädra häftigt.
• • •
Mm, Copps sena tackling som tvingade Ironhook att avbryta matchen var inte snygg.
Ligan borde granska, men vem vet vad DoPS väljer att göra?
• • •
Nu är The CEO helt däckad av den maffiga Texas-macka han nyss tryckte i sig.
Så vi tar och säger godnatt från korresoffan – och försöker få honom i säng.
Väl mött imorrn igen, när Malkin och Crosby och Bengan och de andra pingvinerna kommer till MSG för att ha lite kul med Blueshirts…

NASHVILLE – WINNIPEG 3-0 (Period 2)
• • • 
Inte helt oväntat planar the barndance i jamboree-ladan ut en smula i mittperioden.
Hemmalaget orkar inte upprätthålla samma intensitet som i första – för det går inte – och samtidigt har Hellebuyck kommit in mellan stolparna och skänkt en helt annan trygghet åt gästernas spel.
Men Jets hade behövt åtminstone en cannoli i ugnen för att göra det riktigt intressant sista tjugo
• • •
Som sagt:
JT Miller.
Nu har han gjort hattrick.
Det blev få såna under Badtofflans befäl…
• • •
Men Senators fortsätter spola av tabellettan i Amalie.
Nu har även Erik K gjort ett på laget vi trodde han skulle avsluta säsongen med.
• • •
Messar Ondskan Ekeliw om att Preds är bättre än Bolts – och som den Tampa Boy han är tar han det som en kränkning och skymf.
Ho ho!
• • •
Som Jarkko konstaterar:
Detta kan vara kvällen när Pekka Pinne slutligen avgör Vezina-racet mot Vasy i Tampa.
• • •
När jag skickar messet ”Vigge och Strålle till VM!” svarar Ondskan inte alls…
• • •
Här sitter man och är imponerad över hur bra Canes gör det mot Boston hemma mot PNC.
Sen får gästerna göra tre på en dryg minut och sen ett till och ytterligare ett och plötsligt har 4-1 blivit 4-6.
Morsning korsning.
Tur Emil ligger och sover…
• • •
Ironhook verkar vara ute för att visa att han minsann inte ska vila nåt mer.
Så bra han är.
• • •
Om allt står sig går Nashville upp jämsides med Tampa i tabelltoppen.
Men är President’s Trophy verkligen något att jaga?
Det är mer regel än undantag att det går åt helvitte för seriesegraren i Stanley Cup, ju.
• • •
Vi är inte fullt lika exalterade i korresoffan längre.
Över hockeyn vi ser på tv:n alltså.
De mackor de är på väg att leverera från Texas Rotisserie & Grill får pulsen att stiga desto mer!

NASHVILLE – WINNIPEG 3-0 (Period 1)
• • •
Vi är just nu två stycken i korresoffan som tillbringade hela förra veckan i Nashville och åtminstone fem gånger under det här vulkanutbrottet till förstaperiod i jamboree-ladan har den ene eller andra utbrustit:
– Fan, vi skulle stannat och sett även denna match…
Jo, vi fick se ett litet fint drama när Devils kom till stan, men det var ju noll och intet mot den här uppvisningen.
Man, the beast is hungry tonight, som King sa i ”Platoon”.
Preds har uppenbarligen väntat på den här kvällen, stampar ner gaspedalen i golvet direkt och kör så det fanimig slår gnistor om isen.
Efter elva minuter står det alltså 20-3 i skott – och 3-0 i mål.
Ett statement, om jag nånsin sett ett.
• • 
Ojvoj Lightning.
Medan vi tittar – innan The Broadway Rumble börjar – ser det nästan ut som att de har konstant powerplay mot Senators.
Men likafullt ligger de på något outgrundligt sätt under med 3-1 efter en halv period.
How the heck?
• • •
Preds lyckas alltså göra två mål i under ett och samma numerära underläge – inom loppet av 39 sekunder.
Det är extremt sällsynt.
• • •
Som The CEO spontant utbrister när stackars Zebulon Lindholm ligger och vrider sig på isen efter att Rick Nash, av alla, råkat slasha honom rakt i klockspelet.
– Men får hoppas att det ändå blir en tredje generation NHL-spelare i familjen Lindholm.
Ouch.
Vi gubbar förstår precis hur ont det där gör och kvider ikapp med den unge gästriken.
• • •
Jets är egentligen inte så här mycket sämre än Preds, förstås.
De har fortfarande mjölksyra – framförallt i skallarna – efter det emotionella mötet med Kung Ovetjkin och Caps igår.
Men ändå.
Psykologiskt är ju inte detta så lyckat inför ett eventuellt möte i playoff.
• • • 
Mange Pääjärvi är plötsligt het som en rökt ål hemma i Skåne.
Han satte två puckar på Florida igår – och har redan tryckt in på Tampa ikväll.
• • •
Hoppsan, nu visar Canes desto mer karaktär.
Bara de slipper vara i storstan går det tydligen bra att spela hockey som man ska.
• • •
Det är helt absurt att se Ryan McDonagh och Dan Girardi ihop – som backpar i Tampa.
Rangers South indeed.
• • •
Hek, var är du när ditt lag ställer till med den här showen?
• • •
Ikväll är det Hartnell som får vila.
Trist för honom.
Men när det kommer till kritan är det nog just han som SKA vara utanför laguppställningen när Lavy verkligen toppar.
• • •
Där kom du ja, Hek. Välkommen. Ikväll glöder det i Music City.
• • •
Det är ju som Carpy skriver på twitter om det faktum att tvåmålsskytten JT Miller spelar i Tampas förstalina med Stamkos och Kucherov:
Han måste tro att han dött och kommit till himlen.
Och i New York sitter Badtofflan med öppen mun och tänker…meh, är han så bra?
• • •
Att Jets dödade det där långa 3-mot-5-läget var nog inte dumt för matchen.
Sådant brukar ge så kallat råg i ryggen.
En pärla av Laine i början av andra och vi har oss ett drama.
• • •
Flipper och stolparna – en pjäs om livet i fem akter….
• • •
Vi brukar ju gnälla om de sämsta kommentatorerna här i bloggen – de i Pittsburgh och de i Boston, råder det vanligen rätt kompakt konsensus om – men när jag nu sitter här och njuter av Brian Engbloms lysande bisitteri i Tampa slår det mig att vi borde hylla de bästa också.
Mina favoriter är de som kombinerar trivsamt mys med kunskap och passion och lagom mycket enögdhet – för lite partiska ska de ju ändå vara eftersom de i första hand kommentarer för ”sitt” lag, men bara lite.
Med de kriterierna i åtanke ser Biffen-listan ut så här.
1. Ken Daniels och Mickey Redmond, Detroit Red Wings.
– NHL:s moderna svar på Arne och Ankan!
2. Joe Beninati och Craig Laughlin, Washington Capitals.
3. Sam Rosen och Joe Micheletti, New York Rangers.
4. Rick Peckham och Brian Engblom, Tampa Bay Lightning.
5. Daryl Reaugh och Craig Ludwig, Dallas Stars.
6. John Shorthouse och John Garrett, Vancouver Canucks.
7. John Forslund och Tripp Tracey, Carolina Hurricanes.
8. John Kelly och Darren Pang, St. Louis Blues.
9. Pat Foley och Eddie Olczyk, Chicago Blackhawks.
10. Willy Daunic och Chris Mason, Nashville Predators.
(fast jag tycker det var ännu bättre i Nashville när godmodige Pete Weber, nu på radio, satt vid micken)
Av de nationella kommentatorerna gillar jag makalöse Jim Hughson och Kenny Alberts bäst – och ger ett hederspris till Doc Emrick för att han också är sådär Arne Hegerfors-gemytlig.
Ok, synpunkter?

Om ganska precis fyra veckor börjar Stanley Cup-slutspelet.
Det låter egentligen för bra för att vara sant – det är ju som att få höra ett en jackpot-vinst på Lotto väntar nästa månad, ungefär – men så ligger det verkligen till.
Det firar vi, tänkte jag, med Veckans Lista – innan vi ger oss i kast med kvällens finfina grundserieomgång.
Och igen – you know the drill:
Bloggen listar diktatoriskt vad den anser varit bäst och sämst as of late.

VECKANS LISTA

1. Ovie 600.
– Låter som titeln på en Kent-låt, gör det inte? I så fall skulle den handla om en av de största artisterna hockeyhistorien nånsin sett, en som vräker in mål med samma frekvens som 80-talets skyttekungar fast det egentligen inte går längre, och just nådde en av karriärens mest förstummande milstolpar. Bloggen böjer sitt gamla huvud i djupaste respekt
2. Patrik Laine.
– Om det är någon nu aktiv som har förutsättningarna att faktiskt göra om Alexander Den Stores makalösa bedrift och, i denna era, nå 600 mål innan han spelat sin tusende match är det Amish-skägget från Tammerfors. Det har han visat med all önskvärd tydlighet under de senaste veckornas veritabla London-blitz.
3. Preds.
– Bolts får ursäkta, Pens och Bruins med. Bästa laget i världen just nu heter Nashville Predators. De har sånt provocerande djup att de då och då vilar såna som Kevin Fiala och Calle Järnkrok. Bara för att de kan. Det skulle ingen annan ha råd med. Det blir Stanley Cup-fest på Broadway i år igen.
4. Evgeni Malkin.
– En liten spådom: Geno från Uralbergen kommer vinna Art Ross Trophy.
5. Blue Jackets.
– Laget som uppkallats efter den där fågeln, eller hur det nu var, började hacka i galen stubbe för några veckor sedan. Nu sitter näbben emellertid där den ska igen – och plötsligt har de vunnit fem raka.
6. Eric Staal.
– Om det fanns ett ”Comeback of the year”-pris skulle gamle Eric få åka till Las Vegas på awards-show i sommar.
7. Pekka Pinne.
– Och apropå Awards: Vår gamle favorit i Predators kasse har händerna på Vezina-trofén. Helt fantastiskt bra är han.
8. Burger 50.
– En Kent-låt till, den här om en artist från Göteborg som vuxit ut till Norris Trophy-kandidat och just förde in assist nummer 50 på kontot.
9. Erik Gustafsson.
– Se där, se där, ett litet svenskt genombrott så här på vårkanten. Mycket trevligt.
10. Martin’s BBQ.
– Inte med hockey att göra? Jo! det är ju mest älskvärda matstället man kan besöka i någon NHL-stad.

VECKANS BU

•Carolina Hurricanes.
– Det var länge sedan jag blev så besviken på ett hockeylag som på Canes på Garden i måndags. De är ju egentligen bra och har hur mycket som helst att spela för, men såg ut som att ingenting egentligen betydde något. Att svika lojala fans som Emil Ullbrand på det viset…oförlåtligt!
•Brad Marchand.
– Bruins-fans tror omedelbart att man ”hatar” deras lag när man har synpunkter på problembarnet i förstakedjan. Not so. Tvärtom, det som verkligen irriterar är ju att en så lysande spelare i ett så lysande lag håller på med så mycket skit – fast varken han eller laget tjänar på det. Det börjar se ut som bara en riktigt lång och kännbar avstängning, en som löper in i playoff, kan få honom att skärpa sig,
•Goaltender interference-kalabaliken.
– Det är ett skämt att världens ledande hockeyliga inte kan implementera tydliga, logiska regler som alla begriper…
• • •
För ett par timmar sedan knackade det på dörren i lyan här i östra Midtown – och in över tröskeln klev en mycket blek CEO of Everything.
Vi har nämligen haft lite storm här idag och i den landade Rydaholms Captain America, med ett skruttigt, litet, gammalt American Airlines shuttle-plan.
– Värsta jag varit med om…det var dödsångest när vi gjorde 90-graderssvängen över Queens, säger han med påtagligt darr i de småländska stämbanden.
Poor man.
I den här lägenheten dricker vi vanligen aldrig starkt innan mörkrets inbrott, men för en skakig CEO gör jag förstås ett undantag och häller upp en rejäl Woodford Reserve.
Så nu sitter han ändå glad och lugn i korresoffan, redo för en lång och härlig tv-kväll.
• • •
Bästa vårtecknet av dem alla:
Jag måste ha persiennerna nerdragna i holken när 19.00-matcherna börjar på burken, för solen bränner fortfarande på i väst.
Halleluja!
• • •
Apropå The CEO: Här vi en bild från sista kvällen i Music City och vem skålar han med, tror ni, om inte våran Chall – en av kommentatorsspårets verkliga legendarer.

Vi hade hur kul som helst och det är från och med nu en ambition att så många som möjligt av spårets verkliga stammisar någon gång ska synas på bild här!
• • •
OK, det är framförallt the heavyweight showdown i Bridgestone, mellan Central-ettan Nashville och Central-tvåan Winnipeg, vi tänker fokusera på här i korresoffan.
Den har lika mycket potential som…ja, rumble in the jungle 1974.
Pucken släpps vid 20.00 östkusttid – alltså 01.00 hos er, just nu – och fram till dess får ni klara er själva i spåret.

NY RANGERS – CAROLINA 6-3 (Slut)
• • •
Vesey fullbordar hattrick när han sätter 6-3 i tom kass med 23 sekunder kvar.
Godnatt, Hurricanes.
• • •
Därmed säger jag tack för i natt – den här matchen är inte värd någon slutrapport.
Men vi kör imorrn igen.
Då har jag – tänka sig – The CEO of Everything på gästspel i korresoffan och Jets och Preds går upp i mars månads stora clash på tv:n.