NY RANGERS – CAROLINA 3-2 (Period 2)
• • •
Men för fan, Hurricanes!
Det är bara att trycka till och köra över Rangers, har ni inte sett det på video?
Istället det här taffliga, långsamma och fjuttiga – mitt under ett desperat streckrally!
Vänder de inte det här i tredje är jag rädd att tåget går och så blir det en tionde vår i rad utan playoff-hockey i Raleigh.
• • •
Alex The Great!
Ovetjkin gör alltså 600:e målet – i 990:e matchen.
Bara tre andra NHL-stjärnor – Gretzky, Lemieux och Brett Hull – har nått den oerhörda milstolpen innan 1000 och bara 20 har gjort det överhuvudtaget.
En av de bästa som någonsin spelat hockey är han, Ovie.
• • •
Yes, jag får höra det – live – när Namestnikov piskar in 3-2.
– It’s a powerplay goal, skriker Rosen så saliven skvätter i nacken på oss på raden nedanför.
Underbart.
• • •
Habs hjälper ju ingen annan i streckracet – exempelvis Carolina – genom att bara lägga sig platt mot Columbus.
Then again, Panthers får skylla sig själva om de inte kan spela bättre mot Ottawa på hemmais.
• • •
Det blir inget bra när jag i pausen krockar med en senior på pressläktarbalkongen så han spiller kaffe över hela golvet.
Jag räddas dock av Adam Graves.
När gubben får se honom blir han så till sig att han glömmer hur arg han är på mig och istället börjar febra.
– Really, är det där Adam Graves? Så coolt.
Tack, Adam.
• • •
Carolina måste komma ut och bränna av säsongens mest ursinniga urladdning i tredje.
Något annat är inte acceptabelt.

NY RANGERS – CAROLINA 1-1 (Period 1)
• • •
Hej, Canes – ni möter ett nedmonterat lag, en skiss, ett hopplock av det som blev över.
Det verkar ta ett tag innan gästerna förstår det.
De går inte direkt till attack a la Tampa – som avlossade sjutton skott medan isen fortfarande var nyspolad – om man säger så
Tvärtom får de inget alls uträttat under första tio och hamnar till och med i underläge.
Så lökigt.
Men sen inser Teräväinen hur lätt det är att göra mål på det här Blueshirts-försvaret och sen blir det mer åka av.
Att det tog stubinen så lång tid att brinna av kan dock komma att kosta.
• • •
Den börjar ge effekt nu, Rangers rebuild.
På läktarna alltså.
Åtskilliga stolar gapar tomma denna kalla, snöiga måndagkväll – och stämningen är inte mycket högre än på kommunfullmäktigemöten i Värnamo.
Vad jag nu vet om dom.
• • •
41-40 i betongbunkern i DC alltså.
Ladda bössan, Laine.
• • •
Ja, han ska väl kunna ta plats i Norges VM-lag, målskytten Zuccarello.
– Vi får se, skrockar Roy från Nettavisen, vi har ett starkt lag nu.
Ho ho.
• • •
Det lugubra med pressläktarplats i höjd med rödlinjen är att jag har tv-hytterna precis bakom ryggen och hör Sam Rosens och Joe Michelettes kommentarer tydligt och klart.
Så verkar det plötsligt som att jag vet vad jag talar om ikväll vet ni vad det beror på…
• • •
Äh, det är ju ryss-bulgaren – Georgiev – som står för Rangers.
Hur ska Grönborg och Garpen då veta hur den där Lundqvist spelar?
• • •
Vägg i vägg med Rosen och Micheletti sitter Canes kommentatorer – John Forslund och Tripp Tracey – och jag har även dem i öronen.
Här är en härlig kakafoni!
• • •
Om Rangers lyckas vinna ikväll är de bara två poäng efter Hurricanes.
Vore jag Emil Ullbrand skulle jag i så fall vakna med vrede i hjärtat.
• • •
Esa Tikkanen, en sann folkhjälte på Manhattan, är här och blir inzoomad i jumbon – och flashar sin Stanley Cup-ring från 94.
Vad vackert.
• • •
När han nu sitter precis bakom vore det ju festligt att få höra Rosen dra sitt klassiska ”It’s a powerplay goal” live.
Men det ser ut att vara mycket att hoppas på.
• • •
Hej på en stund.

Jaha, back in the New York Groove.
Och det är groovet är betydligt mindre febrigt och exalterande än det bloggen pulserat i takt till i Nashville i en veckas tid.
Medan Predators bankar på hockeyhimlens portar och driver med sig hela stan i euforisk honky tonk-dans är Rangers säsong i praktiken över och deras fans försatta i ett tillstånd av konstant missmod.
Med andra ord:

Det är just nu inte riktigt samma sak att se på match på Garden som i Bridgestone Arena.
Men nu ska vi inte hålla på och negga.
Det är ändå NHL det handlar om, vi har det fina bubbellaget Carolina på Hurricanes på besök och det finns sämre ställen att tillbringa måndagkvällar på än the wooooorld’s most famous arena.
Så välkomna till en ny live-session med bloggen
• • •
Planet hem igår var på grund av tekniska problem försenat med ett par timmar, men inte mig emot.
Det är ett annat av Nashvilles många argument för förstaplatsen på listan över….ja, det mesta.
De har en av de trevligaste flygplatserna i hela världen, komplett med Tootsie’s-fillial och liveband och bourbon av alla möjliga och omöjliga sorter.
Är det någonstans man ska tvingas genomlida en saftig ”delay” är det just på BNA
• • •
Hurricanes, ja.
De brukar inte trivas så bra i stortstan.
Enligt Emil Ullbrand – mycket pålitlig källa i frågor rörande Canes – har de faktiskt inte vunnit på Garden sedan 2011.
Men nu vore det väl fan.
De har en sista chans att haka på playoff-racet och Rangers samtidigt ingenting alls att spela för.
Det är bara att ta för sig, liksom.
• • •
Speciell kväll ändå, det här.
Vår sändning är ju den första för året som startar på det, för er del, skonsamma klockslaget 24.00.
Så kommer det fortsätta i ytterligare två veckor, tills ni följer oss in i sommartiden.
Så passa på nu, det här är ju rena folkfesten!
• • •
Det var värst vad somliga tyckte det var lustigt att jag råkade ha Vibergs Twitter-sida uppe på laptoppen när Garpen tog en bild på the old biff på pressläktaren i Bridgestone.
Meh!
Den svenska murvel som är engagerad i NHL och inte kollar Vibergs Twitter ett par gånger om dagen, den begår ju tjänstefel.
• • •
– I beat you to it this year…
En flinande Larry Brooks kommer ett par timmar för matchstart fram i pressrummet och avslöjar att han utfört vinterns kulturgärning.
Javisst, efter värmningen i morse frågade Post-ikonen Kung Henrik rakt ut:
– Tänker du spela VM igen?
Svar:
Han har inte ens tänkt på det ännu.
Nu vet ni.
• • •
Hm, den grå kostym jag valt ikväll sitter lite tajtare än den brukar.
Man tillbringar inte en vecka på Martin’s BBQ ostraffat, tydligen…
• • •
Kvällens stora match spelas i nationens huvudstad.
Där går ju skyttekungarna i clinch. Ovetjkin och Laine. De står båda på 40 ´cannolis och, ja nu möts de, pannben mot pannben.
En sann happening.
Det tycker min vän Jarkko också.
När jag messar och frågar om han är peppad kommer följande svar:
– Enoooooormt! Tittar hela tiden på klockan och undrar varför den inte går fortare. Tittat på tv-serie i fyra timmar, men satan så trist det är när man väntar på nedsläpp…
Ha ha, så det ska vara!
• • •
Garpen är på plats idag också – och han har självaste Commendatore Grönborg med sig.
Det är alltså ikväll Jesper Fast blir VM-spelare!
• • •
Förr brukade matcherna mot Carolina vara såna man stekte på uppstuds, för Canes var länge så profillösa och tråkiga att det nästan gjorde ont.
No more.
Inte nog med en massa festliga svenskar – i Sebastian Aho-Jordan Staal-Teuvo Teräväinen har de en av de mest dynamiska och sevärda förstakedjorna alla kategorier också.
• • •
Så här ska utsikten från en ens pressläktarstol se ut.

Yeah, Biffen – alltid i höjd med rödlinjen!
• • •
Däremot smärtar det att se att Kryckan fortfarande får hålla till på farmen i Charlotte.
Ska det verkligen behöva vara så?
• • •
Flyers-Golden Knights är också nåt.
Från den duellen räknar jag med många uppdateringar – för Kung Kenta är väl vaken?
• • •
Elias Zebulon Lindholm har en Garden-kväll att minnas på lut.
Det ser i alla fall så ut när han ligger och stretchar vid zamboni-entrén en knapp timme före puckdrop.
• • •
Mina norska vänner här i boxen känner sig övertygade om att deras kille – Zuke, ni vet – kommer hem och spelar VM.
Då går det inte att missa Norges matcher i dronningens by.
• • •
Ryan Spooner.
Ja, jag ville bara testa hur det känns att skriva det namnet, för det lär jag få göra fler gånger under kvällen.
Han gör ju poäng på ett sätt som man nästan trodde var förbjudet här.
• • •
Då så, då ringer vi i klockan för midnattsmässa från Manhattan.
Enjoy.

NASHVILLE – NEW JERSEY 2-3 (Slut, straffar)
• • •
Där fick vi våra minnen till slut, ja.
Det blev ett fantastiskt drama i tredje och under den löjligt intensiva övertidsperioden.
Tack pojkar, det var för det vi kom.
• • •
Ja, that’s it från Nashville, folks.
Nu ska vi blåsa topplocket av den här resan med en sista urladdning i honky tonk-svänget.
Men til’ we meet again, som utlovat – en rejäl bild speciale!

Slut, Devils vinner på straffar.
Slutkläm kommer sen.

NASHVILLE – NEW JERSEY 1-2 (Period 2)
• • •
Men titta här nu då.
Devils är ettriga som satan (ja, de heter ju Jävlar…) och tänker tydligen klippa av Predators famösa segersvit.
De är förvisso våldsamt tillbakatryckta mellan varven, men försvarar sig med föredömlig desperation och har en storspelande Kincaid i kassen – och sticker de helt retligt upp i rätt läge och skaffar sig ledning.
Nu får världens bästa lag visa karaktär och beslutsamhet och jeflaranamma om det här ska bli en lycklig lördagkväll på Broadway.
• • •
Smålänningen Sibner tycker att köttet i nån stuvning han äter i pausen är mört.
Då säger han:
– Oj, vad mööt det här var.
• • •
Det är mycket klokt av Devils att inte ta några utvisningar, för det känns tydligt:
Får Preds ett PP kommer det smälla på momangen.
Skriver jag – och just då får Miles Woods, något tveksamt, två för tripping och inte alls:
Det händer inget annat än att PK också åker ut.
Hm.
• • •
Man kan undra hur de skulle låta om smålänningarna fiskade mört – och sen tyckte att den också smakade mört.
• • •
Garpen har en tes:
– Predators kanske skrattade för mycket på värmningen i morse.
Ja, man ska ändå vara arg när man spelar hockey.
Inte glad.
• • •
Arvika-Anton äter en kaka.
Så ni vet.
• • •
Gosh, i en reklampaus pumpar DJ:n på med Elvis ”Devil in Disguise” och så zoomar de in en tjej New Jersey-tröja – och plötsligt dyker det upp en Preds-maskot och sprutar nåt slags gegga över henne.
Hon ser inte helt nöjd ut…
• • •
Hek, kolla genom spåret från tidigare ikväll och se hur många gratulationer du fått av dina fellow kommentatorer!
• • •
Nu ska jag sitta och fixa med lite fotografier, för ni vet vad vi spar till sist under såna här tripper:
Bild speciale!

NASHVILLE – NEW JERSEY 1-1 (Period 1)
• • •
Oh, yes baby – nu är det Saturday Night i Nashville.
På isen såväl som på läktarna.
Världens bästa hockeylag startar med en ursinnig rivstart, tar inga fångar alls och kunde haft 3-0 efter två minuter – men får nöja sig med den cannoli Mattias Ekholm bakar när han kommer stävande som en isbrytare längs högerkanten.
Då är det party-party i jamboree-ladan – och tillställningen känns avgjord på en gång.
Men Devils blinkar inte, lyckas lite slumpmässigt få in en kvittering efter knappt sju minuter – och då kommer predatorernas anstormning av sig en smula.
Likafullt:
Rock ’n’ roll i Music City!
• • •
20 minuter innan matchstart kliver han in på pressläktaren, Memphis-resenären Sibner.
Det hade funkat även för lilla mig alltså – med ett kort intro som följd.
Hm.
Men jag har varit på Graceland vid åtminstone femton tillfällen de senaste 25 åren och tycker med facit i hand att det var en bättre idé att kaskadskriva ett 10 500 tecken långt intro från Smashville
• • •
När Eky stormar fram i sitt solonummer och prickar in 1-0 kan jag ju inte låta bli att vända mig till Garpen.
– Så där högt skulle han inte få stöta i landslaget…
Då ser han lite stött ut, den assisterande Tre Kronor-chefen!
• • •
Craig Smiths miss när det är helt öppen kasse får nästan ses som en bedrift.
– Där hade den suttit i division 4 hemma i Rydaholm, som The CEO konstaterar.
• • •
Men man ska ju vara förvånad över att Devils spelar med biceps spända och eld i blicken.
De ligger på sista wild card-platsen i öst och har pantrarna från Sunrise flåsande i nacken.
• • •
Det är oväntat mycket gurgel runt Saros här i slutet.
Då drar de en DeNiro-scen från ”The Untouchables” i jumbon.
– Let me tell you, if someone messes with me, I’m gonna mess with them.
Ha!
• • •
Jisses, det vill verkligen inte lossna för Flipper.
Han har ett par smällfeta lägen i den här perren, men nej – ingen cannoli.
Det är väl fan!
• • •
Hur gick det för Ryan McDonagh i debuten med Lightning idag då, månne?
Nån som såg?
• • •
– Kolla, det är bara att ladda ner, skrockar Arvika-Anton åt yours truly när de gör reklam för en Dunkin’ Donuts-app på jumbotronen.
Hrmf!
Han börjar ta sig friheter, valpen från Fröding-land…
• • •
Det är väldigt rörande när en liten tjej, bara fem-sex år nånting, som har cancer och tvingats genom 43 cellgiftsbehandlingar plus åtskilliga operationer, efter nationalsången kommer ut på isen för ceremoniell puck-drop – och Devils skickar fram Brian Boyle, själv offer för den där satans sjukdomen.
• • •
Trots det hopplösa läget verkar han trivas bra i Rangers, den där Spooner.
• • •
Nu ska vi sleva i oss lite av Arvika-Antons berömda presslounge-soppa.

Japp, last call från Nashville.
Och nu litar vi på tredje-gången-gillt-faktorn.
Det är hög tid att vi får några bestående minnen att ta med oss hem från det här besöket i Boomtown, USA.
Jaja, på off ice-kontot är det därvidlag redan fullt, förstås.
Ribsen på Martin’s BBQ har varit extraordinärt magiska, honky tonk-svänget på Robert’s besinningslöst, de lokala bourbon-skvättarna gudomliga, Waylon- och Dolly-hitsen coverbanden framfört på Legend’s Corner-scenen bedårande, skimret från glasskraporna i downtown förföriskt, ljudet från bootsklackarna i parketten under linedance-festerna på The Stage dånande, den heta kycklingen hetare än nånsin, fynden på Ernest Tubb Record Shop många, the locals vänlighet slående, Arvika-Anton oförliknelig, bönerna på First Baptist Church besjälade, cowboy-hattarna coolt på sniskan och skrattsalvorna med The Sibners många och rungande.
Men – och det här är ett mycket oväntat men – hockeymatcherna mellan Preds och Stars respektive Ducks i jamboree-ladan på Broadway levde inte riktigt upp till förväntningarna.
De var okej, tidvis till och med bra, men inte de explosiva all-or-nothing-urladdningar vi hade föreställt oss.
Så nu hänger det på den Saturday Night Showdown som på förhand framstod som den minst begeistrande av veckans programpunkter.
Inte för att New Jersey Devils spelar tråkig hockey – den som fortfarande tror det har ingen koll på det samtida NHL – utan för att de och Predators tillhör olika konferenser och bara ser varann två gånger per år.
Matcher mellan såna lag har en tendens att bli lite bleka.
– Men man vet aldrig, invänder Hackspetten från Kusmark efter hemmalagets direkt sprittande förmiddagsvärmning.
– Ibland är det de här matcherna som blir bäst just för att vi inte möts hela tiden. De kan bli mer oförutsebara.
Ja, den tar vi.
Kör, gossar.
For the memories.
• • •
Idag var det meningen att jag skulle ta rygg på The Sibner Family Band ner till Memphis – och därför flaggade jag senast för late check-in på Bridgestone och kortfattat inro.
Det blev det emellertid inget med.
De åkte, för de ville se älskade gamla Graceland – med all rätt; det är en av USA:s allra heligaste platser! – men jag kom på att jag hade bevakningsjour under matinéerna och då kan man inte stå i Jungle Room och drömma om att ha det just så i sitt eget hem.
Följaktligen blir det samma svammel och babbel som vanligt här.
• • •
Jag ljuger inte när jag beskriver Predators morgonvärmning denna praktfulla vårlördag som sprittande.
Det syns verkligen på dem att de vunnit tio raka och kan ta också en elfte raka och i så fall tvinnar ihop en längre segersvit än någon annan mäktat med den här sässen-
De stojar och har kul och skrattar och lyser av visshet om att de är för jävla bra på att spela ishockey.
– Det blir ju så, bekräftar Hackspetten medan han lätt stånkande snörar av sig grillorna.
– Man blir lycklig när man vinner mycket, hela livet känns enklare och så har vi det i det här omklädningsrummet just nu.
En vacker dag kanske även…nä, nu ska vi inte vara dumma. Jag sätter punkt här.
• • •
Ursprungligen var det till och med meningen att jag skulle ha åkt tillbaka till New York redan igår.
Men för att travestera R.E.M:
Leaving Nashville never easy.
Det går bara inte att åka hem härifrån – från svänget, från dofterna, från festen, från Johnny Cash-museet, från Bridgestone Arena – om det inte verkligen är nödvändigt.
Så howdy på er från South Broadway igen, folks!
• • •
För en dryg vecka sedan blev Jesper Bratt – bästa svenska rookien i New York-området sedan Henrik Lundqvist debuterade hösten 2005 – för första gången petad i en match.
Och hur tog han det?
Som en man, visar det sig bär vi träffar honom efter Devils förmiddagsövningar.
– De som har störst chans att hjälpa laget att vinna ska spela, så är det bara, inget konstigt med det. Det var bra för mig att få uppleva det också, det är en bra lärdom. Jag vet nu att man måste vara bra precis hela tiden, säger han.
Så ung och så klok – man blir ju rentav liten häpen.
• • •
Det finaste bland mycket fint i Predators-organisationen – en av de vänligaste och mest omtänksamma i hela ligan – är den status Partner åtnjuter i klubben
Partner är en glad, snäll fyr med downs syndrom som jobbat extra som materialare i Bridgestone sedan Preds klev in i ligan för 20 år sedan och är bästa kompis med alla i hela NHL – och älskad som en broder i hemmalagets omklädningsrum
Så sent som i förrgår såg jag hur Kevin Fiala efter träningen stannade och gav honom en lång, innerlig kram innan han åkte hem.
Så jäkla fint är det, mitt i allt det hårda och tuffa och brutala och strikt affärsmässiga i NHL.
• • •
Hörrni, i natt händer det.
Vi får sommartid och vrider fram klockan en timme.
Det betyder för det första att vi fortfarande kommer ha dagsljus vid 19-tiden – och det gör mig så lycklig att jag far som kakaduan i ”Kalle Ankas jul” genom pressrummet.
För det andra betyder det att ni får mer skonsamma tv-tider i två veckor, för Sverige och Europa stannar kvar i vintern till sista söndagen i mars.
Hurra, inte sant?
• • •
Arvika-Anton stönar i uppförsbacke.
Han har i tre dygn bespetsat sig på en lång intervju med Calle Järnkrok men gång på gång gått bet.
Efter Ducks-matchen var han inte tillgänglig.
– Men kom på träningen imorrn, sa Predators PR-kille.
Den träningen ställdes in.
– Men kom på morning skate på lördag, sa Predators PR-kille.
När den började var Ironhook inte på isen, för det är hans tur att vila ikväll.
– Well…I don’t know what to do, sa Predators PR-kille.
Ridå i Arvika.
• • •
Fram till för några timmar sedan fanns det två finländare i NHL-historien som sprängt 40-målsvallen.
Jari Kurri och Teemu Selänne.
Men i eftermiddags fick de sällskap i det oerhört exklusiva sällskapet – av Patrik Laine.
Samtidigt gick han ikapp Alex Ovetjkin i toppen av målligan.
Begriper ni hur stort det är?
Jääääävligt stort.
• • •
Jag kunde inte låt bli att driva lite med Arvika när han efter det slutgiltiga beskedet om Järnkrok-intervjun gick i Bridgestone-korridorerna och svor och klagade.
– Du kanske vill ha Järnkroks telefonnummer?
– Ja, hemskt gärna!
– Men det får du inte…
Ho ho ho!
• • •
Bratten är, som ni kanske minns att Gnagets materialare berättade för bloggen tidigare i vintras, en riktigt inbiten NHL-nörd – och det lyser i de unga ögonen när han berättar att det här är första gången han besöker Nashville och Bridgestone.
– Ja, här avgjordes ju senaste Stanley Cup-finalen och draget i hallen liknade ingenting…det ska bli helt fantastiskt att få spela här, febrar han.
Och då vet han ännu inte exakt HUR fantastiskt det kan vara.
Lyckosten från Trångsund.
• • •
Igår drack jag något så makalöst som äkta, svenskt kokkaffe hemma hos en NHL-spelare.
Förtrollande.
Men om det ska jag be att få återkomma!
• • •
Han var skeptisk ett tag – försiktig med pengar som han är – men till slut beställde Arvika-Anton in en laddning baby back-ribs på Martin’s BBQ och höll på att svimma av hänförelse.
– Jag kan inte fatta att något får vara så här gott, det borde vara förbjudet, flämtade han.
Då ska ni veta att Arvika-Anton varit manager på Burger King hemma i värmlandsskogarna och således har koll på det kulinariska…
• • •
Jaha, Marchand ute och ställer till med skit – igen.
Det är svårt att upprätthålla respekten för en snubbe som jobbar så hårt för att slippa få någon – respekt alltså – överhuvudtaget.
Det håller dom helhjärtat med om i Devils-kabyssen, där de ju inte sett Moho Johansson på flera månader på grund av just nummer 63 i Bruins.
– Det är så jäkla tråkigt, det som hänt Marcus. Marchand…han är ju egentligen en grym hockeyspelare, man kan tycka att han inte skulle behöva hålla på så där, säger Bratten.
I sanning.
• • •
Ojdå, hallå, vad Blues sprattlade till i LA plötsligt då.
De kanske kan haka på i playoff-rallyt, trots allt.
• • •
Bodens Tortorella, Lasu-Nilsson, verkar vara en festlig typ…
• • •
Nu har jag skrivit 7762 tecken i ett intro från Smashville utan att nämna Filip Forsberg.
Så kan vi inte ha det, så här kommer det:
IKVÄLL lossnar det för Flipper – big fucking time!
• • •
Om allt går som det ska får jag träffa en av kommentatorsspårets verkliga legendarer efter matchen ikväll.
Chall-Åsa!
Hon och maken har tagit sig hit från Memphis och ska se grannmetropolens hockeyhjältar smasha Jersey-jävlar.
Det blir klackarna i taket på Robert’s, bästa Åsa!
• • •
Men ojvoj, gissa vem mer som gästar Music City – och sitter bredvid yours truly, Hugosson, The CEO Sibner och Arvika-Anton?

Javesst, herr assisterande förbundskaptenen Garpenlöv!
– Jaså, är du kvar, flinar han när han ser bloggen, jag trodde du hade åkt hem nu. Det var därför jag kom hit först idag…
Ouch!
• • •
Apropå legendarer i kommentatorsspåret ska vi hurra för Preds främste förkämpe ikväll – Hek!
Jag har lovat att inte berätta hur mycket han fyller, men jag kan avslöja att det är jämnt.
Hurra hurra för dig, Hek!
• • •
Jag har en T-shirt med en Frankenstein som dricker en dry martini på (såklart, har inte alla det?)
Den råkar jag bära under förmiddagen idag – och gör succé, i alla fall hos Preds PR-avdelning.
– Sån cool T-shirt, jag blir nästan rädd, säger en som heter Kevin.
Så ska det låta.
• • •
Capitals seger i Sharktank idag kändes kanske inte så historisk, men boy oh boy.

Det var första gången sedan 1993 (!) som huvudstads lyckades slå San Jose på bortaplan.
• • •
Fast nu är det match så nu är jag givetvis svidad i kostym igen.
Svart – komplett med skjorta och skor i samma färg.
Är man i Johnny Cashs hemstad så är man.
• • •
Jag vet inte riktigt om jag ska dra den här, men det är alltså så att sju-åtta spelare i Nashville ska bli pappor den kommande månaden.
Då har det gått ganska precis nio månader sedan Preds förlorade mot Pittsburgh och, ja, hm, nu vet vi hur man tröstar sig efter en Stanley Cup-förlust…
• • •
Frågar Garpen om han gjort några mål här i Bridgestone Arena.
– Det minns jag inte, svarar han.
Nej, när man gjort så många går det ju inte att komma ihåg alla…
• • •
Colorado kommer gå till slutspel.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Now, Garpen är i Nordamerika för att spana in potentiella VM-förstärkningar och har hittills varit i Chicago, Vancouver, San Jose och Dallas – och ska sedan vidare till Pittsburgh, New York och Tampa.
Just här lär ingen bli aktuell, Preds kommer fortfarande spela Stanley Cup-hockey när sista pucken släppts i dronningens by.
Men vadå, kan man ser man ju till att få se en Saturday Night Showdown i Smashville!
• • •
Ok, en sista dans i jamboree-ladan för den här gången då.
Jag säger det igen:
Kör, boys.
For the memories!

NASHVILLE – ANAHEIM 4-2 (Slut)
• • •
Nu är det så där igen.
Veteranerna från Småland sitter nere på Broadway och skrålar – och den unge tunnisen från Nedre Tjärna i Borlänge viker ner sig på hotellrummet.
Skandalöst, jag håller med, men ibland får man bara erkänna sig besegrad.
• • •
Nope, det blev ingen match för historieböckerna i Bridgestone ikväll heller.
Predators var för bra och Ducks inte tillräckligt frustrerade över detta faktum.
Nu har vi en chans till att få med oss outplånliga minnen även från den här Nashville-trippen, när Devils dundrar in i stan för en Saturday Night Stomp.
Let that happen, boys.
• • •
I och med att han var med och assisterade till Hackspettens 25:e mål för säsongen i slutminuterna fullbordade ju Ryan Johansen ett Gordie Howe hattrick.
Ett mål, en assist och ett slagsmål.
– Fast det där tror jag inte Gordie hade kallat mycket till slagsmål, skrockar han efteråt.
Må så vara, men ett GHHT är alltid ett GHHT.
• • •
Det har inte blivit riktigt så många svenskpoäng i de här matcherna som vi hoppats – även om Jofa-kedjan onekligen levererade ikväll – men i gengäld har Collberg, salt stockholmare som ingår i Sibners och Linus gruppresa, kompenserat genom att två gånger om bli inzoomad i jumbotronen.
Så går han på matcherna i cowboyhatt och solbrillor också!
• • •
Tio raka för Preds och ne – jag kan verkligen inte se att någon i väst ska kunna stoppa dem från att nå finalen igen.
Jets?
No way, de har för lite erfarenhet av playoff och detsamma gäller i sanning även Golden Knights.
Lord Stanley, det är bara att ta på Stetson-hatten igen.
• • •
Okej, amigos.
Väl mött på lördag igen då.
Men då får ni räkna med mycket kortfattat intro, för då ska jag och några smålänningar jag känner (…) göra en utflykt till Memphis och lär inte vara tillbaka i Nashville förrän lagom till matchstart.
Nu säger jag som pensionärerna på bönemötet igår sa till mig och Linus:
God bless you, dear friends!

Slut i ruten, predatorerna vinner med 4-2 och har tio raka.
Mer kommer sen.