NASHVILLE – ANAHEIM 3-0 (Period 2)
• • •
Nä, inte heller den här matchen vill ta fyr på riktigt.
Den är tvärtom rätt lam.
Predators gör liksom inte mer än de behöver och ankorna blir inte särskilt ilskna över de inte kommer nånvart.
Det var inte så jag och Linus tänkte oss att våra ”tidings of peace” skulle tas emot.
• • •
Han är lite snake-bitten just nu, Flipper.
Ingen riktig release har han fått av våra böner.
Men motgiftet är välkänt och kan komma att injiceras at any point.
Om det bara lossnar, om han bara får in en puckajävel, så går den forsbergska lavinen.
• • •
De hade ingen soppa i loungen idag – bara en blek chili.
En svår besvikelse som för vilken jag anser att Arvika-Anton bär skulden.
• • •
”Det blir inte ens nåt av Ryan-vs-Ryan-kriget”, suckar jag högt.
Just då kastar de sig över varandra och börjar slåss så det ryker om det.
Väntat.
Riktigt hat klingar inte av på bara nio månader
I• • •
Förstår inte riktigt hur de kan ha den uppdaterade jackpot-summan för Powerball — just nu 385 miljoner dollar som ska bli mina – på sargen vid Predators bås.
Nån måste alltså ut och klistra på nya siffror inför nästan varje match.
Sällsamt ändå.
• • •
Jag har länga fäktats för åsikten att Anaheim hör till utmanarna i väst och kommer att bli ett hot mot alla i playoff.
Men kommer de inte upp på högre nivå än så här tar jag tillbaka det påståendet.
De är ju klasser sämre mot ett Nashville som bara går på halvfart.
• • •
Poile står och äter körv i loungen i pausen och mycket riktigt – Bettman har redan kvistat.
Att det ska vara så viktigt för kommissionären att få komma hem om kvällarna.
• • •
Nu har vi suttit här i fem perioder – och fortfarande inte sett Pekka Pinne släppa in ett enda mål.
Han är ganska bra…
• • •
Rickard Rakell skjuter för lite, lyder Arvika-Antons analys.
• • •
Det får gärna bli lite temperament innan Preds för tionde raka segern till handlingarna – och slutklämmen i mittakten, med boxningsmatch och allt, indikerar att det nog blir det.

NASHVILLE – ANAHEIM 2-0 (Period 1)
• • •
Konstig match, det här.
Avvaktande och försiktig och långsam på ett sätt som showdowns mellan de här två lagen aldrig är.
Jag tror först det beror på att den inledande David Poile-ceremonin pågår så länge och att gossarna under tiden hinner bli kalla och stela, men det framgår efter ett tag att det handlar om strategi.
Ingen vill ge upp nånting och ingen vill begå misstag och därför förekommer knappt nån forechecking.
Men Preds tar sig i alla fall genom ett par gånger ändå och Jofa-kedjans klapp-klapp-uppvisning innan 2-0-cannolin är värd att hyllas med en shot eller två på Broadway.
• • •
– No one likes you, no one likes you, no one likes you…
De skanderande Preds-fansen har inte glömt Ryan Kesler, nej…
• • •
Den inledande beskrivningen av matchbilden faller ihop lite på slutet, för när de väl fått tvåmålsledning börjar hemmalaget köra och plötsligt ser de utspelade gästerna ut som kalkoner snarare än ankor.
• • •
Det stod alltså 17-0 i skott till Tampa mot New York Rangers – efter en halv period.
Det är ju en fars.
• • •
Bettman blir som vanligt utbuad när han före första nedsläpp kommer ut på isen för att hjälpa till att hylla GM Poile.
Det rör honom inte det minsta.
– För dig, säger han till general managern som vunnit fler matcher än någon annan, är jag redo att bli utbuad hur mycket som helst.
Ha!
• • •
Tänk att de fortfarande spelar ”Cotton-Eye Joe” i amerikanska idrottshallar.
Det är snudd på lugubert.
• • •
Undrar om Bettman ska ut och honky tonk-stompa med Poile senare ikväll.
Det vore nåt.
Men känner jag honom rätt sitter han och högra handen Frank på privat-jeten tillbaka till New York inom en timme.
• • •
Det verkar vara stark medicin Arvika-Anton äter, för plötsligt börjar han prata med, och om, sig själv.
– Kom igen nu Arvid, säger han.
• • •
Puckarna viner runt flinten på Carlyle i båset ikväll.
Där får han för att han petade Marcus Pettersson.
• • •
Om ni träffar The CEO of Everything framöver måste ni fråga:
– Varför lämnar du inte tillräckligt med dricks i barerna i Nashville?
Han fick skäll av en bartender på Robert’s igår och är helt knäckt, Captain America från Rydaholm.
• • •
Det är Fiala som får stå över ikväll.
Inte för att han är skadad, eller för att han inte spelat bra.
Lavy har bara så många forwards att välja bland att nån pjäs måste vila ibland.
Tro mig, INGET annat lag i ligan hade just nu nu haft råd att peta en spelare av Kevin Fialas kaliber.
• • •
Klassisk Arvika-Anton story levereras mitt under perioden:
För en tid sedan såg han Detroit Red Wings och efteråt gick han fram till Jonathan Ericsson och började prata svenska.
Det var bara det att det inte var Big E utan Danny DeKeyser.
Han – Danny – blev mycket förvånad över den sjungande värmländskan…
• • • 
Dåligt drag i spåret ikväll, tycker jag.
Kom igen nu, pojkar och flickor.
• • •
Nu ska vi ta reda på om de serverar sån där god soppa idag också.

”And I’m watching the sun go down this evening / And soon it will wake this town that’s made of dreams / But before it does, a new star will be shining / And that’s the way it is on the Nashville scene”
Ja, vi låter den råbarkade Hank Williams Jr föra oss in i rätt stämning ikväll, med den den utsökta ”The Nashville Scene”.
För Music City är, precis som han sjunger, en stad av drömmar och stjärnor och den vaknar först efter efter mörkrets inbrott – och aldrig gäller det så mycket som när Predators spelar hemmamatcher i sin jamboree-lada på South Broadway.
Då är det stans numer allra största celebriteter och superstars som göder en gyllene dröm om Stanley Cup – och hela staden skälver av liv och nerv och förväntningar i det bbq-osiga kvällsmörkret..
Så är det, förstår ni, på Nashville-scenen…
• • •
Jag har lovat publicera ”tidings of peace” idag.
Det var i alla fall så det hette i hymnen – nummer 382 i baptisternas psalmbok! – jag och Professor Hugosson sjöng under ett bönemöte i First Baptist Church igår.
”Publish glad tidings, tidings of peace,
tidings of Jesus, redemption, and release”.
Nej, jag ljuger inte.
Det är så här:
Herr Hugosson är en djupt troende man och att få ut honom på syndig honky tonk-stomp är inte det lättaste, men inför den här resan lovade jag göra honom sällskap under en gudstjänst om han hängde med ut i Nashville-natten.
Igår var det dags att infria löftet, så vi gick till First Baptist, tvärs över gatan från Bridgestone, och där hölls i och för sig ingen gudstjänst men väl ett bönemöte med ett 50-tal grånande pensionärer så vi satt ner med dem i en timme och bad, sjöng psalmer och lyssnade på föredrag om missionärer.
Det trodde ni inte, va?
Nä, men Biffen är inte fullt så förtappad som ni föreställer er!
• • •
Matchen i tisdags höll inte riktigt den hisnande klass vi hade tänkt oss på förhand.
Dallas var lite för trötta och lite för inriktade på att grisa sig till sig en seger.
Men ikväll smäller det på samma sätt som när Preds förra veckan var i Winnipeg och Stars i Tampa.
Anaheim Ducks är i stan och det är inte bara ett väldigt begåvat hockeylag.
Det är, sedan western conference finals i våras, Predators bittraste fiende.
Krig kommer utbryta på Bridgestone-isen och ni får helt enkelt inte missa det, hör ni det?
• • •
Vi blev hjältar där på bönemötet igår, jag och Linus.
En pastor kom fram och hälsade och hörde vad vi gjorde i stan och presenterade oss sedan för församlingen från predikstolen.
– You never know who will come by from the other side of the street, skrockade han, idag gästas vi av två hockeyfantaster från Sverige. Per och Litchus (ja, Linus är tydligen inget household-namn i Tennessee).
That’s us, folks!
• • •
Det blir krig-i-kriget mellan två Ryan också.
Johansen och Kesler.
De började hata varann med Israel-Palestina-hetta under konferensfinalen, som ni ju minns nu när jag påminner er.
Efter en match i Kalifornien gick Johansen till oförglömligt, verbalt generalangrepp på Ducks-centern.
– He just blows my mind, I don’t know what’s going through his head out there. His family and friends watching him play, I don’t know how you cheer for a guy like that. It just doesn’t make sense how he plays the game. I’m just trying to go out there and play hockey, and it sucks when you have to pull a stick out of your groin after every shift, hette det.
Keslers replik ett par dygn senare:
– I laughed, I got a lot of text messages from my friends and family saying they still cheer me on. Doesn’t matter he’s not my friend he’s not going to be my friend so he can say whatever he wants. Obviously I know he doesn’t like it now and I’m not gonna let up just because he said something.
Ikväll möts de första gången sedan dess, för när Preds gästade Orange County i i december gick Kesler fortfarande skadad.
Det blir något att se ,det.
• • •
Professor Hugosson höll sin del av gud-vs-fördärvet-pakten och hängde verkligen med ut i Broadway-vimlet efter bönemötet på First Baptist.
Här är han, mitt i syndens näste:

Vi kan dock lugna alla vänner och släktingar: Det var inget starkt i Linus glas.
En kypare på sportbaren Baily’s vägrade tro att han är nykterist och insisterade på att få sälja honom en bira.
Då sa den fromme från Örebro ifrån på skarpen.
– Jag har aldrig druckit en droppe och om jag nånsin ska göra det är det definitivt inte på det här stället.
Ouch!
• • •
”Han är ingen ägare som bara kommer att sitta och titta, han är otålig och handlingskraftigt”, sa dom när affärsmannen Thomas Dundon köpte Carolina Hurricanes i januari.
True that, kan vi konstatera nu.
Med en månad kvar av grundserien, med Canes in the hunt, fockar han alltså klubbikonen Ron Francis som general manager – för att istället installera en GM som rapporterar direkt till honom, inte till President of Hockey Operations (Francis, från och med nu…).
Hm, jag undrar jag.
Det är möjlig att det var nödvändigt att flytta på Francis, men ägare som ska lägga sig i den dagliga verksamheten…not good, Emil Ullbrand.
• • •
Hey hey, we’re the Sibners!

Sten och Uffe från Rydaholm, två lysande karaktärer med en stamina som får valpar som yours truly att framstå som en pingstpastor.
Meddelas kan också att de är bra på fräckisar!
• • •
NHLPA fick en del oväntade och roliga svar i sin årliga spelarenkät i år.
Vem trodde till exempel att Uffe Samuelsson skulle nypa tredjeplatsen i omröstningen om vilken nuvarande ass-coach spelarna helst skulle vilja se som huvudcoach?
Men good for Fagerstas finest!
Häftigast av allt tycker jag det var att Foppa hamnade i topp i klassen ”Vem var din barndomsidol”.
Fast det är klart, det är rätt givet. De som lirar i NHL idag var barn och tonåringar när han spelade sin mest magnifika hockey.
• • •
De är kvicka också, sibnarna.
Det visade sig om inte annat vid sportbarssittningen under Pennsylvania-derbyt i går.
När Robert Hägg mosade Bryan Rust mot sargen i Wells Fargo utbrast jag:
– Mellan hägg och syrén
Repliken från pappa Sibner kom blixtsnabbt:
– Nä, mellan hägg och sargén.
Fem plus!
• • •
– Vi får inte tillbörlig cred för det vi gör, gnällde Bettman när han åter kommenterade NHL:s ansvar – eller brist på ansvar, som ligans ledning ser det – för att dess spelare får svåra, bestående men av tacklingar och slagsmål.
Jag undrar en sak:
Om det nu är så ofarligt med hjärnskakningar – varför gör man överhuvudtaget något för att förhindra dem?
Den fällan skulle jag vilja locka in kommissionären i under en rättegångsförhandling; få honom att tala om alla åtgärder och spotters och what not – och så hugga till med ”men varför det, när hjärnskakningar inte är farliga?”
Jag ser hur det slutar med att en rasande Gary skriker rakt ut:
– YOU CAN’T HANDLE THE TRUTH!
• • •
Arvika-Antons sönderbitna högerhand börjar se ut som ett stycke skräckfilmsrekvisita nu.
I morse var pojkstackarn till och med tvungen att åka till sjukhus och få den opererad, för den dunkade i infekterad, varfylld smärta.
Skakande.
Det hindrar honom dock inte från åter inta pressläktare som en campare intar Tofta utanför Visby om somrarna.
Han joxar och bökar så dant att jag förväntar mig att han när som helst ska montera en tv-antenn och hissa flagga också.
• • •
Det ska vara varmt i amerikanska södern, inte sant?
Men när vi kom ut från Legend’s Corner natt vräkte snön ner som på den ryska tundran – och idag är det så kallt att man kan frysa in bullar i armhålorna.
Vad fan.
• • •
Det går att se psalmen vi sjöng igår som en bön för Flipper Forsberg också.
Jag menar, det ingick ju en önskan om ”release” och det är när han får till sin release som målen börjar rasa in…
• • •
Här hade vi sett fram emot att få se Marcus Pettersson för första gången, men tyvärr.
Carlyle vet att det blir världskrig mot Preds och vill ha rutin på isen, så han slänger in Beauchemin istället.
Inte okej, Randy.
• • •
Laine alltså.
Det han håller på med är overkligt.
Snart går den finländske superstjärnan för fan om Ovetjkin i toppen av målligan.
• • •
Grej jag inte gillar:
När man, som i pressrummet här, själv får hälla ketchup och senap på korven.
Jag är för dum och klumpig för det och ställer alltid till med en mess.
Nu vet ni det också.
• • •
Hur Predators spelar vet vi inte ännu, de har ju sånt djup i truppen att Lavy kan blanda och ge som han vill, och vila spelare som Josi och Turris om de inte nödvändigtvis måste vara på isen.
Eller som Flipper sa när han träffade den svenska gruppresan efter träningen igår.
– Det är lyx.
• • •
Kanske får jag läge att köra min Tom Cruise-grej på Bettman redan ikväll, för han är här och ska hylla GM Poile före första nedsläpp.
I want the truth, Gary…
• • •
Rocket Ricky Rakell ser ruskigt het ut på matchvärmningen.
Varning för honom.
• • •
Det är inte ofta Calle Järnkrok får de braskande rubrikerna, men idag är det hans däck lokaltidningen The Tennessean pumpar.
Kolla här, kul för den försynte lille krabaten från Gävle.
• • •
Vad lugubert det blivit med Bruins.
När det står i protokollet att R Nash gjort mål vet man inte om det är Rick eller Riley som slagit till.
Den senare var det nyss mot Flyers, kan jag meddela.
• • •
När jag vaknade i morse trodde jag först att jag smittats av Arvika-Antons kaliforniska böldpest för jag hade så ont i halsen att jag knappt kunde svälja.
Nu är det avsevärt mycket bättre – DayQuil och starka halstabletter gör susen ibland – men jag känner mig fortfarande lätt omtumlad, så ni får ha lite överseende om jag förefaller mindre inspirerad och kvick i steget under kvällens övningar.
Hur som helst:
Nu blåser vi till stride i jamboree-ladan.
Det kommer bli fantastiskt.

NASHVILLE – DALLAS 2-0 (Slut)
• • •
Nu får jag skämmas.
Hela familjen Sibner – inklusive 70-årige farbror Sten – är ute och stompar i honky tonk-natten.
Men jag har hållit på och hamrat text fram till nu och tror faktiskt att jag viker ner mig.

Det är en dag i morgon också, som de kloka och ordentliga brukar säga…
• • •
Ja, det slutade ju så lagom muntert för Burger Klingberg det där.
Han snubblade helt enkelt omkull, varpå Bonino helt enkelt kunde ta pucken och sätta 2-0 i tom kasse.
Men let’s be clear här.
Shit happens och den där olyckliga vurpan säger absolut ingenting om honom som hockeyspelare.
• • •
Dom sitter på Robert’s World, sibnarna.
Det är ju skandal att jag inte gör dem sällskap.
Ska jag inte ändå…kanske?
• • •
Min handpåläggning hjälpte alltså inte Filip – även om det var löjligt nära när han skickade iväg en sylvass missil men blev rånad av utsökte Kari.
Oroande, magin ska inte bara kunna försvinna sådär
Men jag är här på torsdag också och lavinen går väl då istället.
• • •
Tänk om de får höra Buck Owens ”I’ve Got a Tiger By The Tail”, smålänningarna på Robert’s.
Medan jag sitter här på hotellrummet och ugglar.
Det vore verkligen en oförlåtlig miss…
• • •
Det börjar bli trängsel runt strecken nu – och framförallt då i väst.
Men i toppen är det två lag som dragit ifrån klungan.
Just det: Tampa och Nashville.
Dom är det många som hoppas få se i finalen, ja…
• • •
Nä, nu tar jag och sätter punkt här – och så får vi se hur kvällen slutar.
Det är ändå två timmar tills de stänger på Broadway…
Vi hörs igen när ankflocken från Anaheim flyger in på torsdag.

Slut, Preds sätter 2-0 i tom kasse.
Liten slutskvätt kommer vad det lider.

NASHVILLE – DALLAS 0-0 (Period 2)
• • •
And I’m a honky to…nope, vi är inte riktigt där efter två perioder heller.
Matchen har inte det bett det fanns anledning att förvänta sig på förhand – inte mer än ögonblicksvis.
Dock:
Preds har börjat varva upp och tar över mer och mer – och om det inte varit för att Kari sprattlat så förnämligt mellan stolparna hade de nog gjort både ett och två mål vid det här laget.
• • •
Det börjar i alla fall bli riktigt grinigt och gött på isen.
Så om inte annat blir tredjeperren intressant på DET sättet.
• • •
Ingen hade kunna protestera om Sissons fått två för filmning när blir hakad i mitten av perioden.
Eller, jo, det hade nog allihop här inne kunnat – men de hade haft fel.
• • •
Det blir ingen korv i pausen.
Det blir en finfin skvätt gumbo med utomordentlig malle i.
Sån pressmat bjuder de fan inte på hemma på Garden.
• • •
Linyreg, att jag inte tänkte på det.
Arvika har förstås inte blivit biten av ”nånting”. Han har varit ute och boxats i Kalifornien.
– Ja, erkänner han till slut, och det var bara en som kom levande ur striden.
Ojvoj.
• • •
Mighty De La Rose hugger till två gånger om i Newark.
Den informationen måste någon få fram till bäste kompisen Flipper i pausen.
Då exploderar han.
• • •
Får mail från dörrmännen i mitt hus på Manhattan om att en besvärlig snöstorm drar in över New York imorrn.
Synd för dom som är där då, men jag är i Nashville, jag – ho ho ho!
• • • 
Som sagt – Amish-skägget från Tammerfors!
Han är ligans hetaste forward och har nu ett hattrick på Garden på CV:t också.
• • •
Det blir Eky Ekholm som spräcker nollan.
Kom ihåg var ni hörde det först.
• • •
Nu ska vi se…undrar om de har nåt kvar av den där gumbon. Den var inte dum.

NASHVILLE – DALLAS 0-0 (Period 1)
• • •
Mja. Nja. Nä.
Vi får glimtar av storhet och drama och sån där besinningslös intensitet som exempelvis Bolts och Flyers kramade ur varann i söndags.
Men ännu svänger den tänkta kanonmatchen inte på kontinuerlig basis som Dwight Yoakams ”Honky Tonk Man” direkt.
Preds har dock haft för vana att starta lite beige de senaste veckorna – vändningar har blivit en särskild sorts specialitet – och ännu finns det tid för den här stuvningen att börja koka.
Ett mål bara, åt endera hållet – sen smäller det.
• • •
Coach Lavy är inte dummare än att han låter ex-pensionären Fishers kedja starta matchen och såklart – jublet under line-up får det att rista i hela ladan.
• • •
Det är inget fel på hon som sjunger nationalsången ikväll heller, men hon är ju inte Faith Hill eller Tim McGraw.
Vilken upphetsande grej det där var under playoff, surret om vilken av countryns superstars som skulle kliva ut på isen inför matcherna.
Jag hoppades in i det längsta på Dolly – och kräver att hon får den äran i vår istället.
• • •
Just ja, Radulov spelade ju här i Nashville – innan det blev sånt off ice-strul att han till slut stack hem till Ryssland.
Preds-fansen har inte glömt och buar varje gång han rör pucken.
• • •
Amish-skägget från Tammerfors är så het att han skulle få vedeldad bastu hemma i de blåvita skogarna att likna en igloo.
Han gör både 36:e och 37:e målet – mot Henke på Garden – och går därmed om självaste William Karlsson i målligan.
Wild Bill, ladda bössan – det här kan ju inte få hända!
• • •
Slutspelet har redan börjat i Smashville.
Precis efter första nedsläpp plaskar i alla fall en fet catfish isen.
• • •
Jisses, Devils har en field day med Montreal.
Vad pysslar Juliens pojkar med?
• • •
David Poile zoomas i en reklampaus in i jumbon får en rungande standing ovation för sina 1320 segrar som general manager.
Jag kan inte minnas att jag nånsin sett en GM bli bejublad på det viset.
• • •
När Mattias Janmark blir utvisad säger Bridgestone-speakern att ”Mattias Jarnkrok” får två för tripping.
Hm.
• • •
Precis innan matchstart börjar jag fundera på om jag ska hinna till loungen och hämta en kaffe – men just då kommer The CEO med en kopp åt mig.
Vilken hjälte.
Det är så jag får lust att konvertera till Smålandismen – men tror jag väntar till på tossda!
• • •
De har en studioman i Smashville-sändningarna som ser ut precis som Sportbladets administrative redaktionschef, Jan ”Flash” Johansson.
Så den studiomannen är det svårt att inte börja gilla direkt på uppstuds.
• • •
Apropå ”ser ut som” krävs det på sina håll att vi måste få en bild på Professor Hugosson och Ryan Ellis ihop.
De är lika svåra att skilja åt som hårt besprutade frukter i en apelsinodling i Florida.
• • •
Kari Lehtonen är bättre än sitt rykte.
Han briljerade i den ena av matcherna jag såg i Big D för några veckor sedan – och det gör han ikväll också.
Foträddningen på Ryan Johansens stora chans håller Pekka Pinne-klass.
• • •
Arvika-Antons pressläktarstol gapar tom i en halv period – men precis när papa Biff börjar bli orolig kliver han in och slår läger som en campare som kommit till Gotland för att stanna hela sommaren (att man kan hålla på och joxa så mycket med väskor och datorer och sladdar och skit…otroligt!).
Och kolla – visst ser ena handen ut som att den sitter på Obelisk i Asterix-böckerna.

• • •
Ni vet Jarkko – också känd som Teemu S….han är inte glad över att jag lämnat New York just idag.
Förslag på hur han ska återgäldas mottages tacksamt…
• • •
En korv på det här, det tror jag på.

Brothers and sisters – jag har ett ord åt er.
Nashville!
Oh yes, oh yes.
Nashville!
För första gången sedan 11 juni förra året, när Bengan Hörnqvist avgjorde senaste Stanley Cup-finalen, är bloggen tillbaka i Music City, Tennessee, och my god, det känns snudd på överväldigande.
Det sjunger i hjärtat, det bubblar i själen och det sprakar i hjärnan.
Här finns ju i princip bara det bästa av det bästa och det skönaste av det sköna.
Honky tonk och baby-back ribs. Bluebird Cafe och Robert’s Western World. Ryman Auditorium och Grand Ole Opry. Broadway och The Gultch. Patsy Cline-museum och Country Music Hall of Fame. Old Gringo-boots och Stetson-hattar. Bourbon och gud. RCA Studio och Jack Whites Third Man Records. Martin’s BBQ och Old Hickory Steakhouse. Dolly Parton och Chris Stapleton. Hot chicken och grits and shrimps.
Och som kronan på verket, grädde på moset och trumvirveln i en Johnny Cash-klassiker:
NHL-hockey mitt i stan, spelad av ett av världens bästa och mest sevärda lag, i en arena som rockar som en gisten lada i Smoky Mountains under en Saturday Night Jamboree.
Oh yes, oh yes.
Nashville!
• • •
Ja, några av er – de flesta – förstod att det var hit jag skulle och får härmed en liten applåd.
Jag kom – efter en bumpy flight över Pennsylvania och goddamned West Virginia – ner vid halv sju igår kväll och en timme senare klev jag in i det gudomligt doftande oset från rökeriet på Martin’s BBQ.
Vi ska inte överdriva, men om det finns en himmel tror jag att den är just som Martins’s på 410 4th Avenue i Nashville.
Herregud, sicken magi.
Det blev en lång middag – bestående av en halv-rack juicy ribs, smoked sausage, brisket, bakade bönor och mac & cheese – men givetvis fanns det tid för lite honky tonk-jumping på Broadway också.
Meddelas kan att det på scenen på Legend’s Corner stod ett tajt litet coverband och spelade gamla Lefty Frizzell-hits.
I’m in heaven, som det heter i sången.
• • •
Ni minns förra veckans fantastiska showdowns mellan Bolts och Stars, Preds och Jets och mellan Bolts och Flyers, right?
Well, det är en match med potential att bli precis lika häftig och minnesvärd som inleder detta Nashville-öventyr.
Vi har nämligen Dallas Stars på besök i Broadways neonsken och jaja, de spelade även igår – och fick, lätt skrällartat, spö av Ottawa.
Men då hade de, gissar jag, redan tankarna på denna duell, för kanonlagen Preds och Stars är sedan länge riktigt bittra divisionsrivaler och vet dessutom att de mycket väl kan komma att ses igen i playoff om en månad eller två.
Dessutom:
Predators har vunnit åtta raka och klipper de även en nionde skalp slår det klubbrekord.
– Det är ju rätt stort bara att ha tangerat det rekordet, men vi vill förstås slå det också. Det är bäst när man är ensam på bergets topp, säger Mattias Ekholm helt poetiskt efter dagens morgonvärmning.
Buckle up, mina vänner.
Det här kan mycket väl vara den typ av fajt vi återkommer till när säsongens höjdpunkter ska sammanfattas.
• • •
Jag var som bekant inte ensam svensk i Vegas för några veckor sedan – och är det sannerligen inte här i Nashville heller.
The CEO of Everything – ni vet, Peter Sibner – har återvänt med ännu en gruppresa och leder den tillsammans med sin sidekick Professorn, alltså Linus Hugosson.
Och – jodå, han är här också:
The legendary Arvika-Anton.
Fråga mig inte hur det går till, men han har susat runt över kontinenten som en hockeyfrälst Jack Kerouac i flera månader och bara pumpar på, envetet och outtröttligt.
• • •
Somliga kallar det ”första halvan av mars”, men vi som följer NHL vet ju att den här tiden på året egentligen är ”Flipper Forsberg Time”.
Sudden death-målet i Denver i söndags var bara början, nu går den verkliga forsbergska lavinen snart med ett dånande bra.
För det talar ju också det faktum att hans fellow mas, sång- och dansbjörnen Biffen Baloo kommit till stan – och jag gör vad jag kan för att ytterligare boosta den magi jag alltid bär med mig åt honom.
När jag efter the morning skate är ensam i spelargången utanför hemmarummet fingrar jag lite lätt på alla klubbor som står i Filips ställ.
Hattrick coming up, folks!
• • •
Fast vi får se vad Arvika-Anton, influgen från södra Kalifornien, egentligen är i för form idag.
Just som jag sitter här och bankar intro kommer sms om att han visserligen landat men måste till sjukhus för att han blivit biten ”av något” och en handled är nu svullen som ett flodhästknä.
Biten!?!
Av ”något”!?!
Är det Ryan Kesler som tagit en tugga av de värmländska skogarnas egen Tomas Ros?
To be continued…
• • •
Det är förstås inte längre samma drag i Smashville som under slutspelet och finalerna förra våren. Det som hände här då liknade ingenting vi sett tidigare och jag har svårt att se hur det nånsin ska kunna överträffas.
Men fragment av den euforiska feber som grep tag i den gamla sydstatsmetropolen dröjer sig liksom kvar, ekar mellan honky tonksen och skänker även en sån här serielunkskväll mer nerv och atmosfär än såna brukar ha på alla andra ställen – Vegas undantaget.
God bless the fine people of Nashville, säger bloggen.
• • •
Som om det inte vore nog med The CEO, Professor Hugosson, deras gruppresa och en sönderbiten Arvika-Anton.
Sibner har med sig farsan och en farbror också.
Ulf och Sten Sibner, alltså – två ärrade, råcoola smålänningar som hämtade ur ett Vilhelm Moberg-drama.
Redan igår kväll, på Martin’s, muttrades det om hur masarna svek under Dackefejden 1542.
Detta blir en resa för historieböckerna…
• • •
Stars har lämnat Big Ben Bishop kvar i Texas.
Han är skadad, tydligen.
Vilken chock…
• • •
Man måste beundra staminan hos alla dessa smålänningar bloggen plötsligt har omkring sig.
De har ju just firat Smålands nationaldag – men står ändå upp som om ingenting hänt.
Ni känner till den, va?
Den firas alltid fössta tossdan i mass – och då äter di ättsoppa!
• • •
Oj, de har renoverat och byggt om och piffat till Predators omklädningsrum så man tror att man hamnat på en flashig nattklubb i Barcelona när man kliver in genom dörren.
Inte ens mattan Ondskan Ekeliw brukade trampa på är kvar.
Istället sitter klubbmärket – i form ev något slags flashig ljusskylt– i taket.
Där ska inte ens Örby-fasan kunna skända det, tycker man…
• • •
Vi har mer fint på menyn så här den sjätte dagen i mass (!) månad.
Framförallt kommer Wild Bill Karlsson tillbaka till Nationwide Arena i Columbus för första gången sedan Blue Jackets-ledningen gjorde det fatala misstaget att inte skydda honom i expansiondraften och var så säker – han tänker göra sin bästa match på hela säsongen.
– Nervös? Nej, det finns inget att vara nervös för. Jag är bara extremt taggad, sa han när vi sågs i Newark i söndags.
• • •
Dallas Stars på ena planhalvan betyder, exalterande nog, att den gode Scott Burnside är in the house också.
Men han flyger med laget och kom in först vid 02.00 i natt och tyvärr, vi hinner inte med något samkväm ikväll heller.
– Vi åker hem igen direkt efter matchen, säger han och låter nästan som att han ska börja gråta.
Jag förstår precis…
• • •
I maj och juni var det så mycket media inne i Predators-kabyssen att man i princip behövde vara insmord i kokosolja för att kunna ta sig fram.
Det är det inte nu, men ändå viss murvelhets för en särskild liten happening ingår i kvällens giv.
Gammgubben himself, Mike Fisher, spelar sin första hemmamatch sedan han klev ur sin pensionärstillvaro och gjorde comeback.
Så det bildas big time skolgårdshög runt hans bås efter morgonvärmningen.
Intill sitter Filip Forsberg och ser glad ut.
– Ja, det är ju så jäkla häftigt att han kommit tillbaka. Han är sån kung, myser snipern från Åkerö.
• • •
Ledsamheter vildar dock inte länge hos Burnside. Istället piggar han upp oss alla med löftet att Stars kommer gå upp mot Golden Knights i första playoff-omgången.
– Den serien måste du följa, slår han fast.
För att travestera utsökta gamla Los Lobos:
How will the biff survive?
• • •
Mitt lilla tips är att verkligheten kommer ikapp Rangers mot Winnipeg Jets ikväll.
Om inte – om de slår även Laine & co – då vetifan hur nånting överhuvudtaget ska kunna förklaras i denna världen.
• • •
Man vet att man är i Nashville när även bloggbiffen behöver en pre game-nap för att kunna prestera.
• • •
En annan som ser ut som han är redo för en riktigt stor match ikväll är Viktor Arvidsson.
Blicken glöder under förmiddagen.
Han kommer inte hacka i galen stubbe, det kan jag försäkra.
• • •
Att de som sköter Bridgestone Arena byggt om hemmalagets omklädningsrum är ändå likgiltigt.
Det viktiga är att de installerat två nya urinoarer på muggen där vi som häckar på pressläktaren får lätta på trycket.
Vi jublar, för kön till den toan brukar vara en svettig utmaning.
• • •
Patrik Laine, förresten…hans skägg börjar bli mer episkt än Burns och Thorntons.
Om han bara satte på sig hatt skulle han tas emot som en förlorad son i Amish-huvudstaden Lancaster i centrala Pennsylvania.
• • •
Det verkar inte som vi får någon Jack Daniel’s-flaska i pressboxen ikväll.
Attans.
Men desto mer anledning att längta efter de slutspelsdraman som följer här i en inte alltför avlägsen framtid.
• • •
Professor Hugosson hängde till vår glädje med på honky tonk-stomp på Broadway igår.
Var det tänkt i alla fall.
Men han hade inget leg med sig och blev inte insläppt på vare sig Robert’s eller Legends.
Och inga argument om att den gode närkingen är 37 år bet.
– Nej, det ser du alldeles för ung ut för att vara, gjorde en dörrvakt klar.
Den kommentaren kompenserade indignationen över att inte komma in, tyckte jag det såg ut som…
• • •
Även Schweizisk media gör ett nerslag i Nashville just den här veckan.
Han är stor nu, Kevin Fiala!
• • •
Uj, det dröjde inte länge innan de gyllene riddarna tvingades lyssna på Nationwide-kanonen.
• • •
Arvika-Anton har platsen intill yours truly bjupp i pressboxen, visar det sig.
Bara nu inte sjukdomen Kesler gav honom med sitt bett smittar…
• • •
Mattias Janmark ser ut som att han gått en tiorondare med Hannibal Lecter, ansiktet är helt demolerat – men han är ju hockeyspelare och fortsätter spela utan att gnälla.
• • •
Pekka Pinne tittar förvånat – för att inte säga lugubert – på mig när jag står och pratar med Eky under förmiddagen.
Så konstigt kan det väl inte vara att en korpulent svensk journalist då och då kommer och pratar med hans blågula lagkamrater?
• • •
Ingen burgare är saftigare än klingburgaren från Dallas, det är värt att påminna sig varje gång Stars kommer ut på isen för match.
• • •
Oj, det här blev ett långt intro. När bloggarn har kul blir det gärna det.
Men nu rättar vi till bolo-slipsen och kör ner bootsklackarna i parketten.
Dags för the honky tonk hockey show i Bridgestone Arena!

Bara så alla vet:
Bloggen är i Nashville och sänder live från matchen Predators-Stars.
Intro kommer strax före 02.00, svensk tid.
Men den som ser tidigare matcher och vill kommentera i spåret – be my guest!

NEW JERSEY – VEGAS 2-3 (Slut)
• • •
Knights står emot hemmapushen och bryter därmed sin tre matcher långa förlustsvit.
För Devils gäller följande nu:
In med Bratten igen!
• • •
Ah, Wild Bill bränner ett drömläge i tredje också.
Men then again: Vegas spelar i Columbus i övermorgon.
Han spar sig förstås tills dess…
• • •
Och med det:
Hasta La Vista, baby.
Nu åker jag hem och kollar Oscar-gala.
Vi hörs igen på tisdag – från en helt annan NHL-stad…