För den som kanske inte vet och förväntar sig ett intro från New York ikväll:
Det blir det inget med.
Bloggen befinner sig i Texas och ska istället se Stars spela mot Penguins.
Start 02.30, svensk tid – och introt kommer någon gång strax innan.
Jag försöker dock hålla spåret aktivt hela tiden, så shoot away om du har nåt att säga.

NY RANGERS – BOSTON 1-6 (Slut)
• • •
Kapten McDonagh – snart i en stad som börjar på T, kan vi nog anta – säger det bäst.
– Det var antagligen den värsta matchen i min karriär och lätt den värsta under alla mina år i New York.
Brutalt.
Men sant.
• • •
Återigen hade vi finfin, förträfflig aktivitet i spåret kvällen lång.
Jag gnäller ju ibland när det är stiltje och ber därför att få tacka och hylla allesamman nu.
Ni är bäst.
• • •
Henke kan beskrivas som direkt detroniserad, men tar sig ändå tid med bloggen efter det nordamerikanska härklet och när jag frågar hur han ska stå ut om det ska se ut så här resten av säsongen svarar han med en suck.
– Ja, det undrar jag med.
Sedan tar han ett djupt andetag och konstaterar att han måste fokusera på sig själv och det han kan göra.
Ja, vad finns det för val.
• • •
Men jag visste ju det!
Vad säger Badtoffelskrället på sin presskonferens om inte följande:
– Cody McLeod kom ändå ut och visade aggressivitet.
Ha ha, han är obetalbar!
• • •
Chall-Åsa, bästa spåret-stammis, du vet att vi alla är väldigt glada över att du fick vara med om en seger i ACC.
Grattis.
Hoppas du får en oförglömlig efterfest ute på stan också.
The Keg är bra…
• • •
Rangers har nio matcher kvar innan deadline – mot Calgary (hemma), Winnipeg, Minnesota, Islanders, Ottawa (samtliga borta), Philadelphia (hemma), Montreal (borta), Minnesota och Detroit (de sista två hemma).
Undrar hur många av dem Nash, Grabner, McDonagh, Zuke, Holden, Desharnais och Brendan Smith-eländet kommer spela.
Knappast samtliga.
• • •
Själv flyger jag alltså västerut imorrn och lämnar er åt ert öde under torsdagens omgång, men på fredag kväll hörs vi igen – från the land of Sam Houston, Doug Sahm, Pamela Ewing, Lyndon B Johnson, Carol Burnett, Buddy Holly, George Bush, ZZ Top, Janis Joplin och John Burger Klingberg.

Det är 1.30 kvar och Bruins leder med 6-1.
Jag tror det är över.
Mer kommer sen.

NY RANGERS – BOSTON 1-5 (Period 2)
• • •
Ja, herregud, nu ligger Rangers där och förblöder.

Ett kadaver.
Misshandlat, sönderrivet, tillintetgjort.
Och björnen från norr behöver inte ens anstränga sig, inte ryta eller vifta särskilt hårt med ramarna.
Den bara tar för sig av det försvarslösa bytet.
Hu, det är plågsamt att se.
• • •
När Henke släpper säsongens softie mellan benen på ett Bergeron-skott får jag en menande blick från mina norska vänner.
Det är, tycks de vilja ha sagt, inte bara deras gutt som har bakhalt.
Nänä, men fan, han orkar väl bara inte vara på tårna förgäves ännu en gång, karln.
• • •
Bill Camp, som spelade konstapeln i magnifika ”The Night of”, blir inzoomad i jumbon.
Det blir Bobby Baccala från Sopranos – alltså Steven Schirripa – också.
Kul – även om jag såg den sistnämnde på en bar i Tribeca så sent som för två veckor sedan och det är ju liksom lite coolare.
• • •
Det är ju ett rasande snyggt mål Tim Schaller gör när han dansar sig genom Rangers-zonen och stoppar upp pucken i nättaket.
Men samtidigt uppför sig Tony DeAngelo och den hutlöst usle Brendan Smith som Dupond och Dupont.
NHL:s sämsta backpar?
Måste vara.
Det slutar med att Henke blir utbytt.
Morsning och korsning och hallå.
Och hallå igen.
• • •
Nej, John J, det får vara nog med Florida ett tag nu.
Jag är Texas-bound imorrn.
• • •
Henke har hittills varit helt orubblig i föresatsen att förbli Ranger hela karriären, men när han tvingas vara med om det här, och inser att det kan fortsätta likadant hela jävla säsongen…well, nog vore det begripligt om han omprövade den hållningen och begärde att få följa Zuke och Nash och McDonagh och Grabner och de andra ut genom dörren.
• • •
Vi tar det en gång till:
Det är Hart-klass på Bergeron.
Vilken genialisk hockeyspelare.
• • •
Rasmus Dahlin på Garden nästa sässe, ihop med Lias Andersson, well, helt dum är ju inte den tanken.
• • •
20 minuter återstår av det här övergreppet.

Sen ska vi gå in och hälsa i Rangers omklädningsrum.
Det blir kul…

NY RANGERS – BOSTON 1-2 (Period 1)
• • •
Nja, det tar ett tag innan DiCaprio-slakten börjar.
Björnarna ser inledningsvis ut som att de just lämnat sitt vinteride och liksom inte fått ut klorna ännu.
Då passar Big Rick Nash på att höja sitt trejd-värde ytterligare genom att smaska in 1-0.
Men ni vet hur det är:
När nallen vaknar efter vintervilan – läs: när back-to-back-trögman lättar – är den hungrig och jodå, ganska snart påminner Rangers-zonen om skogsdungen i öppningsscenen i ”Revenant”, när det kommer pilar flygande från alla håll och kanter och Leos gäng inte vet vad de ska ta sig till.
Snart har både Big Ricks namne Riley Nash och den slovakiska storgrizzlyn himself, Chara, satt puckar i nätet bakom Henke.
• • •
Badtofflan hoppar jämfota i båset – trots underläget.
Äntligen får han se nya McLeod slåss.
Visserligen blir han duktigt örfilad av Adam McQuaid, men ändå.
Det är ju framförallt sånt som saknats hos Rangers, om man ska tro coachen…
• • •
Det är ju fantastiskt. Jag har suttit i den här gamla hallen och glott i snart tretton år.
Ändå känns upplevelsen i det närmaste helt ny ikväll – bara tack vare trejden till norska pressläktarsidan.
Det är så jag spottar av eufori.
• • •
Det skulle förvåna om inte Torey Krug hinner piska in en puck innan kvällen är över.
Han är ju nästan lika mycket Lundqvist-dödare som Adam Henrique.
• • •
Stämningen i det norska pressuppbådet kan dock inte beskrivas som särskilt munter.
Det är nitton matcher sedan deras gutt prickade in en cannoli…
• • •
Poor Lundqvist.
Han gör en kanonräddning – men på returen står Smith och DeAngelo och Miller som lallare och bara tittar medan Riley Nash sätter puckfan i tom kasse.
• • •
Man får ändå vara imponerad av de vanliga julgransfansen som fortsätter gå hit och mitt i det här moraset är entusiastiska och skanderar och på nåt sätt tycker det är spännande.
Heja heja, liksom.
• • •
Humor med uppgifterna om att Tre Kronor och finska lejonen som vanliga dödliga tvingas flyga ekonomiklass – eller apklass, som somliga med deg på fickan brukar säga… – till Sydkorea.
Om NHL blir varse de uppgifterna är det risk att de avbryter allt samarbete med IIHF.
Gary flyttar hellre Arizona till Quebec än låter någon affilerad med hans liga flyga långt bak i kabinen…
• • •
TeemuS satte resmålet på tio poäng.
Från och med i morgon kväll är jag i The Heart of Texas.
Ojvoj, Teemu!
• • •
Alex Burrows får tio matchers avstängning för att han knäade Taylor Hall i knoppen igår.
DoPs – än svänger det hit, än svänger det dit, och sen svänger det ner i diket.
• • •
Föredömligt drag i spåret, hörrni.
Tack – fortsätt så!

När New York Rangers för ett par dygn sedan gick upp mot Dallas, i Texas, skrev jag att jag kom att tänka på tillfället i min barndom när jag under en backstage-tur i terrariet på Kolmården fick se när de släppte in en vettskrämd mus till en hungrig mamba.
Well, när samma Rangers ikväll tar emot Björnarna från Boston hemma på Garden är det istället en Oscar-belönad film från 2015 jag osökt börjar associera till.
”The Revenant”.
I den femplus-knocken möter Leonardo DiCaprio också en björn och då går det så här…

Jag har en känsla av att Bruins kommer göra precis likadant med Blueshirts i afton.
Och det är ju faktiskt lite konstigt att man kan ha den sortens förväntningar, ty för bara några månader sedan framstod det här som två tämligen jämbördiga lag.
Men sedan dess har B’s långsamt rest sig på bakbenen som en Grizzly i Alaska (well, har vi björntema så har vi…) och tycks nu redo att sänka hela ligan med en välriktad tass – och samtidigt har Rangers förvandlats till en mört som nappat på en metkrok, slängts bort och nu ligger och sprattlar på strandkanten.
Framförallt är det senaste veckornas förebud om en nära förestående fire sale – kompletterat med skada på skada på skada på skada – som släckt all glöd och gnista, ja, varje tecken på liv, hos Manhattan-laget.
Som Brooksie skriver i en svidande uppgörelse med klubben och dess ledning idag:
Det är ett lag som bara ”is waiting to be put out of it’s misery”.
Jo, den attityden lyser verkligen om alla utom den svenske målisen:
”Skjut alltihop i sank, låt oss slippa bry oss mer, börja planera för nästa säsong nu…”.
Jag har aldrig sett ett liknande fenomen tidigare, inte på nära håll, och det är jag glad över, för det framstår som direkt traumatiskt för de inblandade.
Nå, det är ju ändå back-to-back för Boston-nallarna – de spelade i Detroit igår – så vi kanske ändå kan hoppas att Blåskjortorna går någorlunda helskinnade ur den förmodade misshandeln och slipper gömma sig i urgröpta hästar för att överleva…

• • •
Åh, nu jävlar – den gloriösa nyordningens ögonblick är här.
År efter efter år har jag suttit på samma pressläktarstol, ute på samma vänsterflank, med samma bänkgrannar.
Det har på slutet börjat kännas lite rutinmässigt, så tidigare den här veckan mailade jag Rangers PR-avdelning och bad om en trejd till den andra flygeln, den som är belägen i höjd med rödlinjen och har de norska kollegorna Roy och Mattias som stammisar.
Det önskemålet visar sig nu ha hörsammats, snabbare än Arizona skickade The Duke till Chicago när de fick chansen, och jag är så lycklig att jag skulle kunna dansa can-can i en musikal på Broadway.
Inget mer snorande till vänster, inga babblande tv-reportrar till höger – och grandios vy över hela rinken.
Blir det inte inspirerade ikväll förtjänar jag ett kok stryk, för det finns i så fall inga ursäkter.
• • •
Det mest besynnerliga av allt är att Rangers fortfarande, mitt i allt detta härvel och mitt i allt detta hackande i galen stubbe, bara har tre poäng upp till strecket.
En optisk illusion, hävdar Larry i Post och i nån mån är det ju det.
Men inte för Badtofflan och inte för Henke.
De – och ytterligare några ynglingar som vet att de blir kvar även efter 26 februari – ser det fortfarande som att det finns en god chans att nå playoff, stänger ut allt white noise och försöker vinna varje match.
Så hardcore-supportrarna ska nog inte hoppas för mycket på tankning och Rasmus Dahlin och sånt…
• • •
Det skiter väl ni i, men det faller ett kraftigt, kallt regn, precis på gränsen till snöblandat, i New York idag.
Klart otrevligt.
• • •
Några av skälen till att Bruins är så ruggigt bra nu:
– Förstakedjan. Lätt en av de tre-fyra bästa i ligan, särskilt när en av dess tre medlemmar inte är avstängd…
– Tuukka Rask. I Vezina-slag igen.
– Kidsen. Laguppställningen kryllar av begåvningar som blommat ut snabbt och resolut: McAvoy, DeBrusk, Heinen, Carlo, Vatrano och och pasternackan är de mest slående exemplen.
– Coach Cassidy. Ett klockrent fynd, given i Jack Adams-diskussionen.
That’s my lilla take i alla fall (erkänn, ni älskar den typen av svengelska…)
Bostonmolle och andra som följer dem mer ingående kanske kan komplettera med mer?
• • •
Arvika-Anton och Red Fisher från barackerna runt sjön Norra Barken har lämnat mig och flugit till LA respektive Toronto.
Saknaden är outhärdlig.
Vem ska nu hämta kaffe?
Fast det värmer hjärtat att en av kommentatorsspårets stjärnor – Chall-Åsa! – istället får nöjet att hänga med Bodin uppe i Big Smoke.
Hon ingår i den grupp han som reseledare – inte olik Ted Åström i ”Sällskapsresan”, gissar jag! – har ansvar för där uppe och som jag förstått ska de inför kvällens drabbning mellan Leafs och Preds till och med få träffa en del spelare.
Åsa, vi räknar med utförliga rapporter!
• • •
Som Ondskan Ekeliw påpekade i den podcast vi spelade in tidigare idag – och som han lär lägga ut när som helst – är B’s ett bra studieexempel för Rangers GM, Gorton.
De har iscensatt en retool – snarare än en rebuild – snabbt och effektivt och på bara något år förvandlats från streckdansare till contender.
Så ska ska jobbet göras.
Det kräver dock intelligens, mod och fingertoppskänsla.
• • •
Idag flög Front 242-Åke Ros och Abris – mina promenadkompisar från Vancouver och Sotji – till Seoul.
De kommer briljera som vanligt, men det är ju en tragedi att de inte får sitta och trängas med bloggen på den säkerligen finfina sydkoreanska pressläktaren.
Skit monumentale, faktiskt.
• • •
Ja, Brad Marchand gör alltså comeback efter sin senaste avstängning ikväll.
Eftersom jag bara blir misstänkliggjord för svenskbias om jag torgför mina åsikter om DoPs – ha! – säger vi inget mer om det än att de ju just var vad Rangers behövde.
Han är ju själva huggtänderna hos bamsebjörnen, de som river hål på buk och sliter lemmar i stycken…
• • •
Meh, muttras det om att Waldner och Brolin var i form på Idrottsgalan nu också?
Ibland kan man få intrycket ett Sverige förvandlats till en enda stor, präktig elevrådsordförande.
• • •
Han ingår ju i förstakedjan jag listade som en av Bruins styrkor, men Patrice Bergeron måste nämnas även separat.
Han är ju så jävla bra att det nästan börjar bli tråkigt.
På Jörgen Jönsson-sättet ungefär – inga liknelser i övrigt.
Som någon sa:
Om han keeps this up kan Bruins-centern bli den första på åtskilliga decennier att vinna både Hart och Selke.
• • •
Kolla här då:

Joey Mac och Dan Rosen på samma bild igen!
De enda som saknas är min bror Ola och barchefen Daniel – sen har vi en fullvärdig O’Leary’s-på-avenyn-reunion a la World Cup 2016.
Det borde firas med en äkta svensk räkmacka, tycker Dan…
• • •
Om Rangers verkligen imploderar och rasar ner i källaren har jag en Jamey Johnson-låt – ”Lonely at The Top” – Henke kan framföra som cover under sina hemliga divebar-framträdanden till våren.
Refrängen går:
”It may be lonely at the top, but it’s a bitch at the bottom”.
Tråkigt om han ska behöva få veta hur sant det är…
• • •
Joey Mac tycker att jag ska följa med honom ut på lokal efter avslutat värv ikväll och det låter ju extremt lockande, men jag vet inte.
Efter lunch imorrn sätter jag mig på ett plan och flyger iväg för att se en match på ett annat ställe på fredag kväll.
Kan ni gissa var?
Första rätta svaret belönas med ett rungande ˝ojvoj!”.
• • •
MSG avslöjar inga namn på sittplatsschemat, så vi vet inte exakt vem som kommit från vilken klubb, men det är givetvis knökat med scouter i pressboxen ikväll.
Huggsexan kan snart börja…
• • •
Vesst, som Svennis skulle sagt.
Kolla.


Det här är ju en prime location och så jäääävla mycket bättre än på min gamla adress.
Hurra, hurra, hurra!
• • •
Det är bara tre matcher ikväll, men eftersom både Toronto, Nashville, Rangers och Boston ska upp i ringen – och Chall befinner sig i ACC – gör jag mig förhoppningar om samma slags action i spåret som i måndags.
Det, ladies and gentlemen, vore väldig skoj.
• • •
Även Kenny Alberts är på väg till Sydkorea – han flyger från JFK imorrn.
Så nu vet ni det.
Han kommenterar OS-hockeyn för NBC.
• • •
– Vet du vilka Bruins påminner om? Penguins 2016.
Den som säger det är ingen annan än Joey Mac och han borde veta för han följde Penguins ingående det året – och ser varenda match med B’s nu.
Om de nu bara kunde trejda till sig en begåvad, festlig svensk – till exempel Lille Skutt Nyquist! – de närmaste veckorna vore allt bara kalas.
• • •
Ja, Mathias, Kung Kenta är verkligen – kung.
• • •
Det är oklart om jag nånsin sett så mycket Bruins-fans på Garden som ikväll.
Men såklart.
Det går ju bra nu – och förutsättningarna för att björnarna ska göra Di Caprio-slarvsylta av Rangers är, som sagt, utsökt goda.
Vi får se nu.
Håll barnen borta från tv:n.
Det kan bli otäckt…

Kvällen är till ända och jag ber att få avsluta med en fanfar.
För Bäckis.
Att sätta 200:e kassen i NHL är en cool tilldragelse under alla omständigheter, men att göra det med 43 sekunder kvar när det står 2-2 i en bortamatch…amazing.
Nu blir det tyst här i bloggen – i knappt 20 timmar. Sen har vi Rangers-Bruins på Garden.
Hörs då, hörrni.

Hm, jag som aldrig lagar mat här hemma tycka ha hackat lök ikväll.
Annars kan det ju inte bli så här vått i ögonen…
Really:

Det är verkligen en vacker, emotionell hyllning Fleury föräras. Om de inte släppt pucken efter några minuter hade den stående ovationen fortfarande pågått.
Då vet man att man inte bara gjort bra saker som idrottare.
Man är en älskad människa – av en hel stad.
Riktigt hur man klarar av att fokusera på sina arbetsuppgifter efter att ha fått den bekräftelsen på gränslös kärlek förstår inte jag, men så har jag heller aldrig lyckats göra något som någonsin skulle motivera sådana känsloyttringar.
Det sitter nog ihop.
• • •
Wild Bill piskar in 28:e målet för säsongen – och är därmed ensam trea i målligan bakom Ovetjkin och Malkin.
Men så brinner extra inspiration i hans bröstkorg ikväll.
När bloggen pratade med honom efter matinén i Washington i söndags pratade den skönlockige Märsta-sonen om hur angelägen han var att få vinna den här matchen för Flower.
That’s what friends are for, right?
• • •
Crosby har uppenbarligen inga planer på att vara snäll mot sin bästa kompis.
Han håller på att styra in sitt 400:e mål redan efter…ja, vad, fem sekunder?
Det hade varit nåt.
• • •
Som du säger själv, Taddson:
Nämen…
Du är dock hjärtligt välkommen.
Veva på!
• • •
Ankorna lyckas hamna i underläge även i Buffalo.
Jag säger det igen:
Kvack?

Jamenvisst.
Ny kväll, ny NHL-giv.
Den här tisdagen i februari månads linda har vi elva matcher på matsedeln och yours truly biff tänker avnjuta dem sittande i sin älskade gamla korresoffa.
Vi får se hur mycket bloggande han hinner med och har inspiration till, det var ju live-match igår och ytterligare en väntar imorrn och jag har dessutom en liten intervju jag måste skriva ut, men spåret är öppet och drömmer om lika mycket action som igår.
Så, please, fire at will!
För bekvämlighetens skull börjar vi med den första ”Veckans Lista” på ett tag.
The bäst och the sämst of senaste tiden – som den strängt diktatoriska bloggen ser det.

VECKANS LISTA

1. Flower.
– Vi har sett gamla spelare återvända till sina tidigare hemmaarenor förr, men kvällens comeback i PPG Paints Arena är en extraordinär happening. Innan han blev en av grundbultarna i en av den amerikanska sporthistoriens mest sensationella feel good-stories var Marc-Andre ”Flower” Fleury franchise-spelare hos Penguins i tretton säsonger, vann tre Stanley Cup och slog massor av klubbrekord. Nu kommer han tillbaka för första gången sedan flyttlasset gick till Strippen. Hur stort som helst. Därför är han given etta på veckans lista.
2. Maple Leafs.
– Såklart. När Chall och Idsint, två av stammisarna i den här bloggens kommentatorsspår, besöker Big Smoke börjar deras favoritlag spela säsongens bästa hockey. Tänk nu om Shanahan och Lamoriello fixar en riktig klassback innan deadline också. Då är Leafs en contender på riktigt och den första playoff-omgången mellan tvåan och trean i Atlantic-divisionen blir biblisk.
3. Connor McDavid.
– Det var den Sophmore-slumpen det. Fyra mål och en assist, mot Tampa….McJesus flyger igen.
4. Ordinarie Nashville.
– Nu fick vi ju bara se en glimt, eftersom DoPs-lallarna skulle komma och förstöra allt, men den glimten var desto mer respektingivande. Satan vilket bra lag.
5. Björnarna från Boston.
– Det börjar bli lite tjatigt nu, men det är 2012 i Boston igen. Lightning får verkligen akta sig.
6. All Star-helgen.
– Jaja, jippo och spektakel. Men väldigt underhållande jippo och spektakel. Allra bäst: De svenska piraterna.
7. Jana Janmark.
– Kanske den mest underskattade svensken i hela NHL.
8. Evgeni Malkin.
– Bäste ryssen? Just nu, jo. Och det säger inte lite.
9. Christian Djoos.
– En annan underskattad pjäs från ärans och hjältarnas rike. ”Juice” har lite i skymundan etablerat sig som en av Capitals allra bästa backar.
10. Trade-rykten.
– Den här tiden på året hör alltid till säsongens mest upphetsande klimax och i år ser det ju verkligen ut att kunna bli åka av.

VECKANS BU

•DoPs.
– ”Dumma, oprofessionella, patetiska sopprötter”. Står förkortningen inte för. Men den skulle kunna göra.
•Rangers.
– Det här är trettonde säsongen i rad bloggen följer Ranger på nära håll och tyvärr, de har under den tiden aldrig sett värre ut än just nu.
•OS utan NHL-spelare.
– Nu börjar det känns riktigt, riktigt deppigt att vi inte sätter oss på ett plan och flyger till Sydkorea om några dygn.
• • •
OK, folks.
Ha näsdukarna till hands nu.
Det kommer bli emotionellt i Pittsburgh…

NY ISLANDERS – NASHVILLE 4-5 (Slut, OT)
• • •
Ah, sorry, för urlakad för en riktig slutrapport .
Vi tar det som eventuellt behöver sägas under tisdagens korresoffan-sittning istället.
En sak bara:
Vilket drag det var i kommentatorsspåret – en helt vanlig måndag så här.
Stort, stort tack för det!
Vi hörs om sådär arton-nitton timmar igen.