10 oktober 2007 publicerades det allra första inlägget i den här bloggen.
”Goddag”, löd den kanske inte helt oförglömliga rubriken – och i texten skrev jag om ett derby på Long Island jag tänkte se på tv för, som det hette, ”att ta sig ut till Nassau Coliseum är ett projekt värdigt forna tiders upptäcktsresande – och så får man sitta i en förvuxen Borlänge Ishall och se dum ut”.
7164 inlägg senare fyller NHL-bloggen alltså tio år.
Vi ska väl inte göra alltför stor sak av det jubileet, men ett litet hurra är vi värda – jag och alla ni som under det här decenniet följt bloggen och förgyllt den med hundratusentals kommentarer.
Så:
Hurra!
• • •
Det är Tomas Ros vi ska tacka för att NHL-bloggen överhuvudtaget existerar.
Front 242-Åke – som han snabbt kom att kallas här för att det visade sig att han heter Åke i andranamn och helt otippat älskar belgiska Electronic Body Music-giganterna Front 242 – var mannen som den där hösten kom på idén att jag borde skriva i Sportbladets nya NHL-blogg.
Ursprungligen var han med och skrev själv också, men efter bara några månader hoppade han av och lämnade scenen fri för Biffen.
Jag frågar varför och får följande sms-svar:

”Hösten 2007.
Bloggarna har slagit igenom på allvar i Sverige.
Nätets chefredaktör Kalle Jungkvist vill ha bloggar från tidningens samtliga avdelningar och i alla möjliga ämnen.
Ros Hockeyblogg var en av de första idrottsbloggarna vintern 2005 och nu ville cheferna att jag skulle starta en blogg även om NHL.
– Aldrig, sa jag.
– Kommer gå in i väggen. Magsår. Blir godnatt. Men kan jag ta med mig en wing-man så kanske det blir bra.
Inga problem från desken och nu startade arbetet med hitta någon som orkade vara vaken på nätterna, hade lite skön touch, ville tag-teama och vips föddes den briljanta iden: Bjurre.
– Han håller ju på Leksand och Brage, kör dalmål och bor i New York. Kan inte gå fel, tänkte jag.
Minns samtalet som i går.
Bjurre blev helt tyst i luren. Lite samma tystnad som när Svenska Spel ringer och berättar att någon vunnit 43 miljoner på lotto.
Svaret var typ såhär: Ja, kanske det.
I dag kan jag säga att det var den mest briljanta rekrytering som jag någonsin gjort. Jag såg ett monster födas. Ett monster som fyller 10 år nu och är ett måste för alla som gillar NHL.
Var ett ganska enkelt val att släppa loss monstret på egen hand efter ett tag.
Låta monstret växa till den bästa bloggen Idrottssverige någonsin sett.
Jag var där – kan jag säga nu.
Jag var där, när allt startade.
Var där vid förlossningen.
Hörde första andetaget och såg hjärtat börja slå.
Grattis på 10-årsdagen, NHL-bloggen”.

Wow, jag blir ju alldeles rörd här.
Fantastiskt fina ord.
• • •
Den allra första kommentaren skrevs av signaturen ”AP”.
”Kör hårt grabbar”, manade han kort och gott och så var det bra med det.
Sedan tror jag aldrig vi hört av honom igen.
AP, var tog du vägen? Du är en levande legend, ju!
• • •
Höjdpunkter?
Too many to mention, men om jag ändå måste säga nåt är det ju OS-turneringarna i Vancouver och Sotji plus World Cup i Toronto samt förstås de tio finalerna – med de mellan Pittsburgh och Detroit 2008 och 2009, Henke Lundqvists hittills enda besök på den största scenen 2014 och den allra senaste, när tidernas folkfest utbröt i Nashville, som särskilda utropstecken.
• • •
Några klassiska sidekicks måste ju nämnas:
Eken (som hämtat så mycket kaffe åt bloggen att vi skulle kunna fylla en olympisk bassäng och dessutom skapat ett eget sidospår med sina kulinariska utsvävningar), Varpu, Surkålsmannen, Päronmannen, Gris-Olle, Niklas Holmgren, Calle Johansson, Håkan Södergren, Garpenlöv, Åsberg, Hyresgäst-Johan, Sälen, Svinet, Papegojan, Babianen, Tjötröva, Vetlanda-Posten, Höken, Big Papa Wennerholm, Abris, CEO of Everything, Professor Hugosson, Smedjebacken-Uffe, Viberg, Lönta, Jimmy Wixtröm, Youngblood Ekeliw, Jarkko och några till som jag känner på mig att jag glömmer just nu.
Alla har stått för ovärderliga insatser.
• • •
Ojvoj.
Monumentale.
Lugubert.
In med Backlund!
Nu lägger Eken på ett lass mat igen!
Ja, förlåt jag ville bara dra några ord och fraser som fått lite klassiker-status under åren.
• • •
Ska vi bli lite högtidliga är det några hundra svenska hockeyspelare som uppträtt i NHL mellan 2005 och 2017 som måste tackas alldeles särskilt speciellt också.
Utan deras välvilja och öppenhet, utan att de ställt upp och pratat efter träningar och matcher och svarat i telefon och försett bloggen med finfint material, hade det inte blivit nånting.
Ingen nämnd och ingen glömd, men Fast Freddy Shoestring Sjöström, Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, The Mule Franzén, Andreas Lilja, Micke Samuelsson, Big E Ericsson, Douglas Murray, Hanky Tank Tallinder, Johan Hedbä Hedberg, Mattias Norström, Pebben Axelsson (och hans bror, känd som Pebbens brorsa), Mats Sundin, Foppa, Daniel Alfredsson, Jonas Frögren, Johan Backlund, tvillingarna, Loui Eriksson, Alex Steen, Carl Gunnarsson, Nicklas Bäckström, Carl Hagelin, Bengan Hörnqvist, Strålle Strålman, Victor Hedman, Jacob Josefson, Robin Lehner, John Klingberg, Erik Karlsson, Eddie Läck, Yellbear Hjalmarsson, Hästpolo-Gustav Nyquist, Mattias Ekholm, Filip Forsberg och Oscar Klefbom har varit alldeles särskilt behjälpliga därvidlag.
Och så Henke Lundqvist då.
Det var för att han kom till New York och gjorde succé jag som vanlig korre back in the day fick börja skriva så mycket hockey och i förlängningen erbjöds den här bloggen av Rosen.
Om det inte hänt, om Henke floppat och åkt hem igen, well, inte nog med att det aldrig blivit någon blogg – i alla fall inte med mig inblandad. Jag hade hade överhuvudtaget inte varit kvar i Amerika.
Så det tack som riktas till honom är det väldigt mycket eftertryck i.
• • •
Bloggens största musikaliska hittar är väl egentligen de amerikanska och kanadensiska nationalsångerna.
Det är framförallt dem jag hört, några tusen gånger, när jag suttit och bloggat.
Men personligen kommer jag oftast att tänka på Rolling Stones ”(I Can’t Get No) Satisfaction” när jag försöker klura ut det här forumets soundtrack.
I Britney Spears version.
Det var den som kom på bilradion under en av mina och Ekens alla roadtrips mellan Detroit och Pittsburgh 08 och 09, varmed min mest hängivne sidekick utbrast:
– Den här versionen är bättre än Stones original.
Eller hur det nu var, Eken själv har en alternativ version av vad som sades, men oavsett:
En klassisk scen.
• • •
Ni som läser – antingen som U-båtar eller stammisar i det ständigt sprakande kommentatorsspåret – är de jag vill tacka allra, allra hjärtligast.
Den interaktion som uppstått med er är det bästa av allt och gör bloggen till vad den är.
Några av er – för många att nämna, men ni vet vilka ni är – har varit med under nästan hela resan och är som en extra liten familj, fast vi med några ytterligt få undantag inte känner varandra alls.
Really:
Tack!
• • •
Now, jag tillbringar denna tioårsdag i Las Vegas – och kommer fira med en livesändning från Golden Knights första, historiska match hemma i T-Mobile Arena på Strippen.
Ett mer perfekt sätt att fira ett dylikt jubileum kan jag inte tänka mig.
Framåt sena natten – 04.00, svensk tid, är jag rädd – kommer det första introt under bloggens elfte år.
Tills dess:
Jag har letat i arkivet och hittat några underbara bilder från de första tio åren…
Enjoy

NY RANGERS – MONTREAL 2-0 (Slut)
• • •
För första gången sedan mitten av april, när nuvarande Nevada-bon Oscar Lindberg satt och poserade i den, får Rangers plocka fram Broadway-hatten – och som sig bör sitter den på Henkes huvud.
Efter den röriga inledningen, när Blåskjortorna som han själv uttrycker det åter ”hamnade i skiten” igen började ju han spela förträffligt och höll till slut karriärens 62:a nolla.
Bra replik på snytingen i ACC, får man säga.
– Ja, det är tur det inte är som i amerikansk fotboll där man får gå och vara bedrövas i en vecka, pustar han.
Sen får han syn på Nysse från den där andra tidningen och blir alldeles till sig.
– Det är ju helt sjukt, du kommer alltid hit med segrar. Du får ta och flytta hit, ropar han åt den mycket nöjde speedway-fantasten från Eskilstuna.
Nåja, nåja, nu ska vi ta det lilla lugna…
• • •
Mika har nu alltså prickat in fyra mål
Med det delar han andraplatsen i målligan med Brandon Saad och Wayne Simmonds. Bara ryska meteoriten i Washington är värre.
– Det verkar som att puckarna just nu går in när jag skjuter så det vore ju dumt att sluta, flinar han.
Sannerligen.
• • •
OK, efter fem raka urladdningar blir det sändningsuppehåll här i bloggen medan jag sitter på ett plan västerut imorrn.
Men stannar ni uppe sent natten till onsdag får ni liveblogg från en ett ställe varifrån det aldrig sänts några livebloggar tidigare.

Slut, Rangers vinner med 2.0.
Slutkläm kommer.

NY RANGERS – MONTREAL 1-0 (Period 2)
• • •
Pojkarna kommer in till Tom Pettys ”Runnin’ Down a Dream” på dånande volym efter första pausen.
Därmed borde matchen lyfta.
Men jag vet inte, jag.
Det är två ängsliga lag som spelar, rädda för att begå misstag och rädda för att förlora.
Då blir det krampartat och konstigt och, som Lappen säger, hafsigt.
Om vi ändå fick se lite Devils-spel i tredje….
• • •
För Henke händer just det jag efterlyste.
Han får göra ett par bra räddningar, renderas några HEN-RIK-ramsor – och nu så.
Andraperren är hans klart bästa för säsongen.
• • •
Well, Julia, jag är verkligen inte den som vill ägna mig åt förhatlig mansplaining, men vi får påminna dig och Byrålådan om att de skärpt bedömningen av slashing till den här säsongen.
Klubblad + någons händer lika med utvisning, oavsett kraft.
Rimligheten i det kan man diskutera men så e’re.
• • •
Jamen se, De La Rose utmanar Lundqvist med ett fräsande skott efter drygt 16 minuter.
Arvika forever!
• • •
Mitt i allting kommer det ett mail av den sort Delta alltid skickar 24 timmar innan avgång.
”Time to check-in, Per”.
Oh yeah.
I’m leaving on a jet-plane!
• • •
Mest jubel i andraperren föräras den åskådare som under reklampaus får jumbotron-tävla genom att räkna upp så många grönsaker som möjligt under 15 sekunder och rabblar en sån ramsa att Carl Von Linné himself hade blivit impad.
• • •
Det anmärkningsvärd med Rangers genom den här grundserieupptakten är kontrasterna mellan offensiv förmåga och defensiv dito.
De är vassa när de etablerar längre anfall och bra i powerplay – men ofta rena rama pellefant i egen zon.
Om Habs hade haft samma trampa i fötterna som Leafs igår, oh boy, då hade även det här kunnat bli en örfil.
• • •
Men vänta nu, Linné’, var han verkligen inne på grönsaker?
Det där får jag kolla upp.
• • •
Straffar, blir det det?
• • •
Nu ska jag ha en bulle!

NY RANGERS – MONTREAL 1-0 (Period 1)
• • •
En mysko sport, det här.
I femton minuter är Rangers undermåliga igen, kommer knappt ur egen zon och åker på två baklängesmål – som dock döms bort.
Ändå har de ledningen – för första gången på hela säsongen – när de nu trippar ut i omklädningsrummet för saft och kaffe.
För på slutet tittar de lite yrvaket upp i de nordliga delarna av hallen och på något snubblar Brady Skeji in en puck.
Mysko var ordet.
• • •
Så Shaw sparkar, som en annan Marcus Berg, in pucken och Montreals första mål döms bort.
Korrekt.
Men den, pucken, såg lite väl hal ut när den gled ur Henkes grepp– som när en målis, för att knyta an till utläggningarna i introt, är lite osäker på sig själv.
Lika är det med den puck som studsar i bröstet på honom innan mål nummer två viftas bort – för goaltender interference.
Han behöver få göra några räddningar så han känner att han är, ja, ni vet, Henke Lundqvist.
• • •
Price har inte lika mycket göra, men hinner i alla fall rada upp ett par finingar innan Skjeis slumpmål.
Där är framförallt en benparad på ett Rick Nash-skott föranleder mig att vända mig till Varpu, nicka gubbigt och säga ”Wow”.
• • •
Den ende hemmaspelare som lever upp till mina förväntningar om vrede och iver är norrmannan.
Det brinner i Zucca.
• • •
Ah, tänk att en flinande Gallagher är och hackar på Lundqvist.
Det har vi sett förut.
Sen ”hälsar” Kreider på Price också.
Även det känns bekant.
• • •
Det känns lite snopet att sitta här och inte har några andra matcher att hålla reda på.
Man kommer snabbt in i rutinerna, eh.
• • •
Så Badtofflan petar unge Chytil och Brendan Smith – och slänger istället in ”Something’s Gotten Hold of My Heart” och Kampfer och kör alltså sju backar.
Det är beslut som föranleder höjda ögonbryn i alla läger – bland old school-betraktare såväl som hos stats-nördarna och vi som sitter i kläm mellan de motpolerna.
• • •
Bra fråga, Chall-Åsa.
Hade bägge målen blivit bortdömda även i Bell Centre?
Det vetifan.
• • •
I torsdags var det Messier, idag zoomas Matteau in i jumbon.
Nu dröjer det inte förrän Richter, Leetch och Graves dyker upp också – som de gör några gånger per år säsong efter säsong.
Man kan lugnt säga att Garden mjölkar 1994 – för allt vad tygen håller.
Och really, det finns inte så mycket annat att mjölka…
• • •
Drouin ändå.
Han tänker hockey som Einstein tänkte relativitet.
• • •
Nu?
Nu är det snus-och-kaffe-stund.

Och ur askan efter gårdagens krascher reser sig…ja, vem?
Det är två stukade lag som går i clinch i the woooorld’s most famous arena denna regngrå men märkligt varma oktobersöndag.
Rangers blev ju grundligt avspolade av Torontos elektriska kids i en direkt förödmjukande förstaperiod i Air Canada Centre och Canadiens hade oturen att stöta på en Alex Ovetjkin som den här säsongsstarten är svårare att stoppa än en meteorit som just trängt genom jordatmosfären och brakar ner mot förskräckta dinosaurier
Nu ska båda ha revansch.
Det känns som bra förutsättningar för en showdown. Desperation, vrede och beslutsam nu-ska-jag-fan-visa-vad-jag-går-för-iver lär pumpa i kombattanterna.
Wanna join bloggen för en närstudie av som händer såna gånger?
Please, be my guest!
• • •
Alltså, igen.
Den här säsongen har verkligen dundrat igång med en rent chockerande rivstart.
Jag kan inte erinra mig en inledning när det hänt så mycket spektakulärt, oväntat, konstigt och upphetsande.
– Nä, skrockade Bäckis på telefon igår kväll, men det gillar ju du. Då blir det mycket att skriva om.
Exakt.
Det är precis så här det ska vara.
Jämnt, helst.
• • •
Två som definitivt brinner av hämndbegär är de båda prisade och firade målvakterna.
Båda två blev utbytta efter en period igår kväll och mama, det kommer slå gnistor om dem.
 • • •
Tar bussen längs 34:e gatan idag och kliver av mellan sjunde och åttonde avenyn.
Precis där ligger den diskreta bakvägen in till ett hyggligt nybyggt Renaissance-hotell och vem kommer ut genom den precis när jag går förbi om inte Marc Staal.
Så nu vet jag nåt jag inte visste för några timmar sedan:
Var Rangers har sitt daytime-hotell för de spelare som inte vill vistas hemma under matchdagar.
• • •
Om någon trodde att Badtofflan skulle peta Henke till förmån för nya Pavelec efter en enda genomklappning trodde denne någon fel.
– Vi hade ingen struktur framför honom, det var problemet igår. ”Hank” är vår kille, han står, meddelar coachen vid sin pre game-presser.
• • •
Viva Las Vegas, pojkar och flickor!
Golden Knights är fortfarande obesegrade – och i James Neal har de den största kung Sin City sett sen Siegfried & Roy gick i pension.
Om detta kommer vi prata väldigt mycket mer i den här bloggen nästa vecka, kan jag meddela…
• • • 
Däremot verkar det som att Badtofflan tänker göra andra ändringar i laguppställningen.
Filip Chytil ligger risigt till och risken verkar stor att Nick Holden får begå säsongsdebut.
– Jag kontemplerar, säger han gång på gång när New York Posts två skjutjärn pressar honom i frågan.
Tobias och hans stats-kompisar kommer inte bli glada…
• • •
Samtidigt som starten varit en enda stor, jublande happening känns det som jag vill osäkra min retoriska lasso och kasta efter förväntningar och förhoppningar som rusar off the reservation i alla möjliga riktningar.
Snälla ni, de har spelat som mest tre matcher, de flesta två och några bara en.
Mycket, mycket lite av det som händer nu säger någonting om hur det kommer se ut när vi har tabellen framför oss efter slutsignalen i de sista matcherna mellan Kings och Dallas samt Sharks och Wild sjunde april.
Jag säger inte att ni inte får vara glada över att era lag startat bra, eller ledsna för att de suger rutten äggula, men för er egen skull – ha the big picture i åtanke.
• • •
Varje gång just Holden kommer på tal börjar jag, lätt lugubert, nynna på Nice Cave & The Bad Seeds-versionen av Gene Pitneys ”Something’s Gotten Hold of My Heart”.
Det finns ingen rim och reson i det, men likafullt.
Nåt är fel i mitt huvud.
• • •
Jonathan Drouin är en stor Biffen-favorit och blev ännu mer när jag satt med särskilde Bolts-experten Ekeliw på pressläktaren i Amalie i våras och fick saker utpekade för mig.
Att få se honom i den sägenomspunna Habs-jerseyn, live på Garden ikväll, känns som en ynnest.
• • •
Det går egentligen att gradera vilket av de här lagen som vill mest ikväll, efter knockar som de igår vill alla rimligen lika mycket, men Habs har i åtminstone en seger sedan tidigare.
För Rangers skulle ännu en förlust vara tredje raka.
Det är långtifrån lika förödande som i NFL, där fellow New York-laget Giants just förlorade fjärde raka och eftersom den säsongen är så kort kan de redan packa och åka hem.
Men ändå.
Att börja med tre torskar mår ingen bra av.
• • •
Mycket blågult på pressläktaren i afton.
Både Marie Lehmann och Nysse Nyström från Expressen är på plats.
Bra, då finns det någon annan att skicka fram för att inleda svensk intervju om det går käpprätt för Lunkan igen…
• • •
Läser att Foppa beskrev Jesper Bratts debut igår som en av de bästa svenska genom tiderna.
Stora ord, men vem säger emot? Inte är det många som varit lika oförvägna och heta redan i första matchen.
• • •
Resten av pressläktaren är fullsmockad med fransk-kanadensare.
Det är verkligen frapperande att se vilket media-följe Habs har – år efter år efter år.
Men hey, är man Montreal Canadiens ska man förstås vara en big deal.
• • •
Jag vet ju ingenting, om nåt egentligen, men efter 45 år på olika hockeyläktare skulle jag nog ändå stå på mig rätt bra i debatter om att det finns få saker som är mer sårbara än hockeymålvakter med sviktande självförtroende.
De kan vara hur jävla bra som helst, blir de osäkra och börjar tvivla på den egna förmågan får de svårare att stoppa puckar än genomsnittliga telefonstolpar har att dansa tango.
Kan ju vara värt att komma ihåg om det fortsätter trilskas för de två giganterna på isen ikväll.
• • •
Han är en sån som vägrat ge upp, som bitit ihop och fortsatt jobba på farmen utan att klaga i flera säsonger, så det är jädra kul att se att den gode Arvika-sonen Jacob De La Rose till sist belönas med en ordinarie plats i Claude Juliens lagbygge.
• • •
OK, är ni redo?
Det är ett aningen mildare schema ikväll än igår, om man säger så, så ingen av oss borde ha problem att fokusera.

– If you want money, you go to the bank. If you want goals, yo go to the net.
Filosofen Alex Ovetjkin om vad i hela friden han håller på med denna oerhörda säsongsstart.
Obetalbart!
• • •
Därmed ber jag att få tacka för det här maratonpasset med er, mina bästa vänner.
Imorrn blir det lite lugnare.
Då är det en enda match – på Garden.
Vi hörs när den börjar.

Jaha, nu börjar Bombur blir så där förtvivlad igen.
”Ska de hålla på och tappa ledningar i år också…”….ha ha, jag visste det!
Man det är ju lika för alla som går upp i 5-1-ledning redan i första perioden.
Det är svårt att upprätthålla skärpan och intensiteten och när motståndaren sedan gör några mål och får lite känning kan det vara omöjligt att veva upp rätt sorts mentalitet igen.
Fast att det skulle vara utjämnat nu…det föreföll ju inte mer sannolikt än att jag vinner New York maraton om en månad.
• • •
Fyra mål av Ovie!
Sammanlagt sju på några få perioder!
Det är ju helt besinningslöst, för fan.
• • •
Det är ett extremt otacksamt läge för Pavelec att begå debut för nya laget i, men han gör det riktigt bra.
• • •
Att Eric Staal gör mål på Carolina, i PNC…för the faithful i Raleigh måste ju det kännas som att bli bestulen av mamma.
• • •
Det går inte att låta bli att se fram emot Mike Babcocks presskonferens…
• • •
Get this:
Det är hundra år sedan någon senast – alltså den allra första NHL-säsongen – stod för hattrick i de två första matcherna för säsongen.
The Great Eight är i sanning historisk.
• • •
Min tanke var att det skulle bli en episk dragkamp mellan Blackhawks och Blue Jackets i United Center.
Bägge var ju briljanta i sina respektive öppningsmatcher, men det verkar som hemmalaget är för starkt.
• • •
Mindre än en timme kvar.

Sen börjar Connor McDavid show också.
Den känns det som man bara inte kan missa i år.
• • •
Är inte det här överhuvudtaget en av de knäppaste, mest osannolika seriestarterna någonsin?
Överallt?
Jo, det är det.
• • •
Hade glömt, men nu slår det mig att brandlarmet gick här i huset strax före sex igår morse.
Falsklarm visade det sig, tack och lov – men undra på att jag är trött.
Ni får ursäkta om jag lutar mig tillbaka i korresoffan och bara tittar ett tag nu.

Men satan i gatan, Ovie!
Hattrick igen – efter en period!
Fortsätter det så här kommer han nå milstolpen 50 mål innan oktober är över.
Sicken vansinnig rivstart – på kvällens match och på säsongen i stort.
• • •
I ACC ser det ut som att Lundqvist kommer få jobba ikväll – och det förgäves.
Goddamned så Big Smoke-ynglen snurrar runt det som ska vara, och ju i nån mån också är, ett snabbt och rörligt och bra Rangers-försvar.
Ja, det där skrev jag efter tio minuter och nu är väl frågan om han får jobba så mycket mer.
Dags för Pavelecs Rangers-debut kanske.
Fast det vore å andra sidan så lagom skoj i det här läget…
• • •
Det verkar förresten vara bra action precis överallt.
Jag blir helt utmattad bara av att försöka hänga med på nhl.com.
Att zappa mellan kanalerna, det känns som ett uppdrag för Silicon Valleys främsta, mest stresståliga snillen.
• • •
Det här ska inte glömmas från den fina eftermiddagen i The Rock:
Bernier står ju för årets – för att inte säga decenniets – räddning redan under grundseriens fjärde dag.
Severson ska bara ska bara smälla in pucken i tom kasse, men Av’s-keepern kommer flygande som en trimmad Gianluigi Buffon och tar den.
Nåt av det svettigaste jag sett, faktiskt.
• • •
Om ni ursäktar hoppar jag över ”huvudet” med resultaten i kväll.
Det skulle ta en halvtimme bara att hålla efter den detaljen.
• • •
Man hade ju på känn att Nashville skulle få betala för snytingen i United Center.
• • •
Det visar sig att Jesper Bratt är en sympatisk, vältalig och lugn ung man också.
– Jaha, bor du här, frågar han glatt när jag presenterat mig i omklädningsrummet.
Jag gör ju det – och har gjort sedan han var sex år…
• • •
Det kommer vara två rätt stukade manskap som går upp i ringen på Manhattan i morgon kväll, om man säger så.

OK, jag har just ramlat in genom dörren och satt mig i korresoffan.
Varsågod och kommentera.
Jag kommer med nåt inlägg vad det lider.