Gabbe sätter 4-2 i tom kasse och matchen är över.
Mer kommer sedan.

NY RANGERS – COLORADO 2-3 (Period 2)
• • •
Första halvan av mittperioden är lite mer avvaktande och….”stale”, som dom säger här.
Men sen rasslar det till med ett koppel utvisningar och matchen öppnar sig som en sluss i Göta kanal och blir till en liten vilda västern-show.
Målen borde varit många, men det är bara Tyson Barrie – gästernas bäste back – som lyckas pricka in en riktig pärla
Den kassen är dock väldans grann, så här klagar vi inte.
• • •
Visst vill Gabbe ge igen för gammal ost.
Men det är inte Skjei som får betala, det är Rick Nash – två gånger om.
Av’s-kaptenen är one of kind i den svenska NHL-skaran.
• • •
En sån här kväll borde väl Rick Nash inse att han ska passa pucken när han kommer i två-mot-en med DJ Mika.
Jag menar, Rick, Sportbladets rubriker nu på morgonen, du måste tänka på dem…
• • •
DeBrusk är ju ett kungligt namn.
Så trodde jag bara holländska innermittfältare hette.
• • •
Var tog Spåret vägen, får man fråga det utan att låta oförskämd och gnällig?
• • •
Det är såklart jobbigt för David Backes att han blir borta i några veckor med nåt som heter ”diverticulitis” – men nästan ännu jobbigare för de journalister som måste försöka stava rätt när de skriver om åkomman…
• • •
Mark Messier blir inzoomad i jumbon och lyckas för en gångs skull undvika att falla i gråt.
Men det är nära.
• • •
Jo, men allt skulle ju bli så bra bara Antti Niemi fick slippa från den underliga situationen i Dallas.
Hallå!
• • •
Nu ska jag gå och leta på Marie Lehmann, som frälser New York med sin närvaro i afton.

NY RANGERS – COLORADO 2-2 (Period 1)
• • •
Mika Zibanejad hade verkligen inga skäl att vara orolig för den nya, stora rollen.
Det är han som medelst två sjusjungande direktskott i powerplay – det sista när 0.2 återstår av inledningsperioden – tar New York Rangers in i säsongen 2017-2018.
Blåskjortorna har dessförinnan hamnat 0-2-underläge mot ett lika oväntat som uppfriskande piggt och oblygt Colorado och läget ser lite kymigt ut för hemmalaget, men, well, sen väljer den nye förstecentern att presentera sig.
• • •
Patrick Nemeths Klippiga Bergen-era börjar strålande.
Det är han som kliver fram och rappar iväg skottet som sen blir till retur som Duchene sedan kan göra årets första mål i Garden på.
Duchene, ja.
Så distraherad var han…
• • •
Däremot börjar Shattenkirks Rangers-era – i samma sekvens – inget vidare.
Det är ju han som ska ta bort Duchene i det läget, men han är inte riktigt med.
Dan Girardi kom tillbaka, allt är förlåtet.
Nä, skoja ba’.
• • •
Varlamov, man.
När han spelar med sånt här självförtroende och sån här pondus är han en av de bästa.
• • •
Samma Shattenkirk kompenserar sig dock för den lilla fadäsen med den lysande passningen till Mikas första mål.
En sån hade Girardi inte slagit – ens under pistolhot.
• • •
Mikko Rantanens mål på en helst chanslös Lundqvist är för jävla snyggt, det med.
Som flera redan påpekat, han kan komma att explodera i år.
I så fall blir nog Av’s bättre än vad många av oss fått för sig.
• • •
Ojvoj, säsongen börjar med rungande bröstvärmare för Landeskog – utdelad av spolingen Brady Skjei.
Den kommer Gabbe, som är old school i varje fiber, ge replik på.
• • • 
Det är lite roligt att ”Rammer” – Rangers mångårige läkare, Jim Ramsey – får tyngre ovationer än de assisterande coacherna när de, på typiskt premiärvis, presenterar lag och personal med inzoomingar i jumbon.
Men välförtjänt.
Han har varit med länge och lagat fler blåskjortor än Matt Cooke förstört.
• • •
Barnskådisen som spelade mot Bruce Willis i ”Sjätte sinnet” – Haley Joel Osment – vinkar i jumbotronen och vi kan konstatera att han inte är något barn längre utan en skäggig luffare med, eh, former.
• • •
Varpu är jetlaggad, men hälsar ändå.
• • •
F. Murray Abraham – celebritet nummer två att bli inzoomad – har dock sett exakt likadan ut i 150 år.
• • •
Det är nästan en prestation att åka på en too many men-utvisning när säsongen bara är 47 sekunder gammal.
Så Red Wings vet det…
• • •
Det värmer Garden i en reklampaus ser till att hylla Tom Petty ordentligt.
• • •
Kul period var den, den första.
Nu kommer en till!

Such stuff that dreams are made of…
Den frasen, myntad av självaste Shakespeare, ringer i mitt bakhuvud när jag tar mig över Manhattan för min trettonde premiärkväll i arenan de kallar The Wooooorld’s most famous.
För det här är ju just det – stoffet drömmar är gjorda av.
Galakväll på Broadway, med strålkastare som spelar på natthimlen, en utrullad matta så röd att den bländar i fotoblixtarnas sken, glitter och prakt och luften fullsprängd av förväntningar och nervositet och stridslystnad och upprymdheten hos unga män som nått ett mål de strävat mot i hela sina liv.
Exakt sådant drömde jag om att få uppleva när jag som rastlös, ung, fattig man låg i en trådsliten soffa i en etta i Borlänge och höstnätterna igenom värkte av längtan efter något annat, något bättre, någon annanstans.
Jag trodde dock aldrig de drömmarna skulle slå in och att de på något förunderligt vis ändå gjorde det framstår fortfarande som ett under.
Särskilt som de i verklig tappning överträffar allt mitt 18-åriga jag kunde föreställa sig i den där soffan.
Jag vet inget som känns som de här kvällarna och när jag en gång – förhoppningsvis i en hyggligt avlägsen framtid – drar min sista suck tror jag att jag kommer tänka på dem som de bästa och mest oförglömliga. Ja, livets själva höjdpunkter.
Det var ju de ögonblicken – till exempel när New York Rangers gick upp mot Colorado Avalanche 5 oktober 2017 – drömmarna var gjorde av.
• • •
Det blir verkligen inte många timmars sömn efter öppningskvällens urladdning.
Två-tre någotsånär kvalitativa, på sin höjd.
Men jag studsar ändå ivrig och glad upp ur sängvärmen när Bullen – min brother from another mother hemma i Borlänge som ibland, när jag inte litar på mig själv, tjänstgör som extra väckarklocka – ringer vid åtta.
För inte nog med det jag flummar om här ovan:
Jag får ju vara med om säsongens allra första morgonvärmning också, i en tom och kall Garden.
Det är egentligen ingenting särskilt med såna, övningarna på isen ger i princip ingenting, men det har blivit en ritual jag inte tycker att jag kan leva utan.
Först en kopp kaffe i det öde pressrummet, lugnt och behagligt som ett kontor innan telefonväxeln öppnat. Sedan sittning med kollegorna under Rangers träning på läktarn bakom hemmabåset, följd av omklädningsrumsvisit. Därefter ny kaffe, som alltid konsumeras nere vid sargen intill zamboni-entrén under gästernas ”skate” – och så ett besök också i deras kabyss.
Ja, ni hör ju.
Inte mycket att skriva hem om (trots att det är just det jag gör, bokstavligen…)
Men jag älskar den där stunden som präktiga fältbiologer älskar skogspromenader.
Riktiga stora dagar stannar jag sedan kvar i hallen hela dagen.
Som idag.
Let me tell you:
Ingenting har hänt – och det har varit underbart.
• • •
De som till äventyrs påstår att allt känns precis som vanligt efter Connor McDavids säsongspremiär är inte medvetna om att den ägde rum – eller ljuger.
Soloflygningen vid 2-0-målet hade ungefär samma magnitud som Charles Lindberghs dito med Spirit of St. Louis över Atlanten 1927 och vad mig anbelangar förändrade den världen lika grundligt.
Herregud, att säsongen fick börja med en sådan omedelbar klassiker.
• • •
Det är inte bara jag som inleder min 13:e NHL-säsong ikväll.
Considerably more significant:

Henrik Lundqvist gör det också.
– Tretton år, det låter mycket och känns inte riktigt så, säger han när jag efter de lätta förmiddagsövningarna hittar honom halvt ombytt nere i målvaktshörnet precis vid dörren till lagets privata gym.
Sen säger han inte så mycket mer.
Jo, han svarar vänligt på frågor, bedyrar att allt känns som det ska inför premiären, men det är ”Game Day Hank” som sitter där och det är en frånvarande man, innesluten i sin omtalade bubbla.
Medspelarna vet sedan länge att det är bäst att lämna den Lundqvist-versionen i fred och det gör jag också, tro mig, men jag går dit ändå för jag vill förstärka känslan av att det är allvar nu och det gör man på det sättet.
• • •
Ser rapporter om att Lidas och Homer bjudits till Detroit för den riktiga invigningen i Little Caesars Arena ikväll.
Såklart.
Att hålla den utan deras närvaro vore som att inviga Abba-museet utan Agneta och Anni-Frid på gästlistan.
Men det är lite taskigt också.
De får ju se vad de – lifers i Joe Louis Arena – går miste om som pensionärer.
– Jag önskar att de hade gjort det här för tio år sedan, säger en avundsjuk Lidas mycket riktigt till Nick Cotsonika på nhl,com.
Och Homer håller på att klä av sig och hoppa i den lyxiga kallvattenpoolen i omklädningsrummet – i protest mot att det inte fanns sånt när han spelade.
Har man sett båda arenorna är det inte alls svårt att förstå…
• • •
En liten detalj skjuter tyvärr hål på premiärstämningen i New York.
Vädret.
Sommaren vägrar ge sig i år, vi har närmare 30 plus fast vi trängt in i oktober och inte mer höstkänsla än när ”Sulan” från Sällskapsresan ligger på playan i Las Palmas under industrisemestern.
Påminn mig i februari om att jag klagade över det, då kommer jag örfila upp mig själv, men just nu skulle jag faktiskt vilja ha lite hockeyväder.
• • •
Senast jag talade med Gabriel Landeskog höll han på att packa väskorna och skulle lämna Denver för att åka till Köln och spela VM.
– Jag hoppas jag kan få gå in i sommaren med en positiv känsla, det skulle betyda mycket efter den tunga säsong vi haft, sa han då.
Colorado-kaptenen nickar gillande när jag nu, efter sista skaten innan seriepremiären på Garden, påminner om det.
– Det var väldigt nyttigt att få spela matcher som betydde nånting, vara med och bidra och åter känna att man är en bra hockeyspelare. När det går som gick för oss med Avalanche förra säsongen tappar man till slut självförtroendet, så jag hade stor nytta av VM på det sättet och känner mig väldigt alert nu.
Då vet ni.
Går Gabbe i spinn den här säsongen är det tack vare Johan Garpenlöv.
• • •
Självfallet – kostymen är på idag.
Och strax efter 15 i eftermiddags knöt jag slipsen runt halsen – med snits som överraskade till och med mig själv.
Är det galapremiär så är det.
• • •
När Blåskjortorna inleder sin träning tror jag först att Martin St. Louis på något chockartat sätt kuppat sig in i truppen igen.
Men det är David Desharnais som åker omkring och ser ut som den förre Tampa-kaptenen.
Är han SÅ liten?
Det hade jag inte riktigt koll på, får jag erkänna.
• • •
Som vi påpekat förr går det undan i NHL ibland och i Avalanches rum står ett livs levande exempel på den sanningen och tejpar ett klubbskaft.
Patrick Nemeth.
För bara några dagar sedan tillhörde han Dallas Stars, men så blev han placerad på waivers, plockades av Joe Sakic, flög hit i går och nu ska han debutera med Colorado.
– Ja, det var snabba ryck. Men jag är kanonglad över att vara här. Det har varit lite kladdigt i Dallas, med många backar och mycket hit och dit. Här är det ett yngre lag och förhoppningsvis får jag en annan chans att etablera mig.
Mm, den här bloggen har länge gillat Mister Nemeth och hoppats att han ska få det.
• • •
En annan vars mått jag inte haft en korrekt uppfattning om är finländaren Mikko Rantanen.
Han är så lång att Varpu hade behövt en lyftkran för att kunna genomföra sin pre game-intervju.
Till slut får hon säga åt honom att sätta sig ner. Då hamnar de nuna mot nuna.
Huh! Visste ni det, att han är en sån jätte?
• • •
Landeskog har hygglig koll på sin nye lagkamrat och fellow stockholmare.
– Ja, det får man säga. Jag och Nemeth växte i princip upp ihop, spelade ihop i Hammarby från vi var tio till 14 och känner varann väldigt väl. Nu återförenas vi här. Det är rätt speciellt, säger han.
Ja, vackert rentav.
• • •
Hallå, goda nyheter från north of the border:

Visserligen missar Erik Karlsson premiären mot Washington ikväll, men han kan tydligen vara redo för spel redan på lördag, mot Detroit.
– Så jävla typiskt, vet jag att några landsmän i Michigan kommer säga när de får höra det…
• • •
New York har blicken riktad mot Mika Zibanejad ikväll.
Det är ju korten-på-bordet-tajm för honom; han ska visa att han har vad som krävs av en förstecenter.
Men det verkar inte beröra honom nämnvärt.
– Jag tänker inte så mycket på att det är en större roll. Jag försöker alltid bli bättre på hockey och jag har inte funderat på något annat sätt nu, säger han med en axelryckning.
Rätt approach, gissar jag – som själv hade varit så nervös att jag tuggat av mig tungan.
• • •
Mindre kul scen på Gardens is vid lunchtid:
Carl Söderberg är kvar och bag-skejtar med assisterande coacherna.
Det betyder att han är petad.
• • •
Shit, det blir inte så bra när jag sitter och bollar med snusdosan över datorn i pressrummet och locket plötsligt lossnar.
Amerikanerna tittar förundrat när jag generad borstar bort det svarta guldet.
Men det kunde varit värre.
Jag känner en tv-kommentator – vi kan kalla honom Niklas Holmgren – som en gång spillde ut en hel dosa Ettan lös i huvudet på en tysk farbror på en Lufthansa-flight mellan Hamburg och München.
DET kan man kalla wojne wojne.
• • •
Matt Duchene är fortfarande en Avalanche, men relationen med klubben är infekterad och när han möter media idag börjar han med att meddela att han inte tänker prata om sin ”situation”.
Låter som något som kan utvecklas till en svårhanterlig distraktion, tycker jag.
Men ännu är det ingen som blivit störd, enligt kapten Landeskog.
– Allting har varit så normalt som jag nånsin kan minnas att det varit, konstaterar han.
• • •
Det behöver egentligen påpekas längre, men för säkerhets skull – jag blir ju väldans glad om John J och alla andra håller kommentatorsspåret uppdaterat med information om vad som händer i övriga bataljer under kvällen – flera riktigt kittlande på förhand, ju.
• • •
Det ser ut som någon av de äldre killarna i Rangers har sin tolvårige son med sig i omklädningsrummet efter värmningen.
Men det är tjeckiske rookien Filip Chytil som sitter där och flinar.
Han är enligt uppgift den fjärde yngste som någonsin representerat Rangers – och de tre övriga spelade på 40-talet.
Så när han ikväll begår sin NHL-debut får Blueshirts automatiskt en ny look.
– Nervös? Nej, han verkar inte veta vad press är. Han åkte omkring på träningen och bara skrattade idag. Det är så med kids ibland, de förstår inte hur nervösa de borde vara, skrockar Badtofflan Vigneault under sin presskonferens.
• • •
Kvarteren väster om Garden…det var så sent som för sex-sju år sedan ett wasteland, men nu håller de på att bygga så många skinande glasskrapor att en ny stadsel växer fram. Hell’s Kitchen South, typ.
Jag kanske borde flytta dit. Det skulle underlätta i grenen ”resor till och från arbetet”.
Men nä.
Jag är en east-kille, forever.
• • •
Chytil ska för övrigt uttalas ungefär ”Heatle”.
Jag har aldrig blivit mer hånad av Tobias Pettersson än när jag – omedveten om att C:et ska vara tyst – sa nåt helt annat i podden häromsisten, så akta er…
• • •
Sam Rosen, Joe Micheletti, Kenny Alberts, John Giannone…japp, alla the usual kommentatorssuspects är här.
Känns fint.
• • •
Så förtjust som han var i Nick Holden förra året var jag övertygad om Badtofflan skulle ge Tobias P och hans vänner en stroke genom att matcha facoriten åtminstone i tredje backpar, med Staal.
Men faktiskt:
En backuppsättning som i flera år väckt starka associationer till ledbrutna 75-åringar som försöker ta sig ur sängen på morgnarna har plötsligt en ung, rörlig och modern framtoning.
Det är snudd på förbluffande.
• • •
Jamen, hörrni.
Den första av ett oändligt antal live-kvällar säsongen 2017-2018 är här.
Ojvoj så kul vi kommer ha – nu och i nio månader framåt – när de the stuff dreams are made of tar form.
Game on!

WINNIPEG – TORONTO 2-7 (Slut)
PITTSBURGH – ST LOUIS 4-5 (Slut,OT)
EDMONTON – CALGARY 3-0 (Slut)
SAN JOSE – PHILADELPHIA 3-5 (Slut)
• • •
Pang.
Där var Opening Night 2017-2018 över.
Och här sitter man, lätt omtöcknad medan krutröken tillfälligt lägger sig över slagfältet, och försöker förstå vad som hände.
Det är lika varje år.
Man tror man är förberedd, tror man vet vad som väntar – och så bara exploderar The Greatest Show on Earth i ansiktet och man inser att det är först när man ser de här urladdningarna live den infernaliska intensiteten verkligen går fram.
Nu bara fortsätter det.
Kväll efter kväll efter kväll…
• • •
Kanske är det som J.D Andersson skriver på Twitter.
Conor McDavid HADE en sophmore slump förra säsongen.
Now, that’s a scary thought….
• • •
Jag har alltid diggat Wayne Simmonds och känner genuin glädje över att en cool tuffing med så mycket hjärta får inleda säsongen med ett rungande hattrick.
• • •
Kleffy Klefbom svarar lika snabbt som vanligt i telefon efter Oilers premiär-triumf.
Han borde få något slags medalj för det.
Bäst i klassen, utan tvekan.
Förstklassiga citat klämmer han ur sig också, som detta om kompisen McDavid solonummer i andra perioden:
– Jag mår nästan dåligt å motståndarbackarnas vägnar när han får upp den där ohyggliga farten för jag vet hur det känns. Man kan inte göra någonting för att stoppa honom.
Nej, ingen kan det.
• • •
Tack för i natt, alla bloggens buddies.
Nu blir det några fåtaliga timmar hos John Blund – om jag alls kan somna med all det här adrenalinet pumpande i systemet.
Sen:
Morning Skate på Garden.
Och några timmar senare är det Broadway-premiär mellan Rangers och Avalanche.
Då hörs vi igen!

WINNIPEG – TORONTO 2-7 (Slut)
PITTSBURGH – ST LOUIS 4-5 (Slut,OT)
EDMONTON – CALGARY 3-0 (Slut)
SAN JOSE – PHILADELPHIA 3-3 (Mitten av Period 3)
• • •
Hattrick direkt.
Som dom sa om Frank Sinatra:
Det här är Connor McDavids värld – vi andra bara bor i den.
Han ser på egen hand till att sänka ärkerivalen Calgary i säsongens Alberta-battle.
När han, som vid sitt och Edmontons andra mål för säsongen, kommer flygande i den sinnessjuka farten…det finns inget någon kan göra för att stoppa honom.
Men det är ju min teori, framförd i bloggens preview häromdagen:
20-åringen från Richmond Hill är så fruktansvärt bra, ett så unikt hockeysnille, att han kommer ta
• • •
Jag glömde tidigare att påpeka hur glad jag är över att Tage Thompson debuterade med Blues i natt.
Han har ju bästa namnet nånsin.
Jo, jag vet att de uttalar det som ”Täjg” här borta, men jag kommer alltid säga Tage som i Tage Danielsson och då blir ju Tage Thompson helt fantastiskt.
• • •
Det är rätt fantastisk att se när de efter McJesus 2-0-mål zoomar in Wayne Gretzky på läktaren och han bara sitter och ruskar klentroget på huvudet.
Inte ens han kan förstå hur det där går till…
• • •
Jag har bara hunnit se fragment från fjärde matchen, men det verkar ju som Flyers har en rätt bra kväll i hajtanken.
• • •
Om nio slår på TV3 nu vid vid ettsnåret tror jag bestämt det är så att ni får se en trött Biff prata lite om den här premiärkvällen…

WINNIPEG – TORONTO 2-7 (Slut)
PITTSBURGH – ST LOUIS 4-5 (Slut,OT)
EDMONTON – CALGARY 1-0 (Period 1)
SAN JOSE – PHILADELPHIA 0-1 (Mitten av Period 1)
• • •
Bra ryck av mästarna i tredje.
Men det räcker inte till mer än en poäng.
Pietrangelo avgör på övertid och Blues får lämna PPG Paints för första och sista gången i år med två något oväntade poäng.
• • •
Klart Connor McDavid gör första målet i The Battle of Alberta.
Det är en markering.
Han äger den här ligan nu.
• • •
Mja, det kan förstås bli fler matcher mellan Penguins och Blues i PPG Paints – om bägge går till final.
Men, mja, nja, näe…
• • •
Jag tycker jag kan säga det igen:
– Öh, Sunken!
Bra match.
• • •
Adam Larsson har ett A på tröjan ikväll – och är därmed den förste svensken i Oilers historia som förärats en sådan bokstav.
Det är ju lite fint.
• • •
Just när jag skriver det nyper Claude Giroux in första målet i Sharktank.
Jag gläds med de Flyers-fans i spåret som är så lojala, och väntat så ivrigt på säsongsstarten.
• • •
Now, you know the deal:
Jag måste skriva lite referat så inte morgonredaktören hemma i Stockholm blir gramse på mig.
Så nu blir det litet sändningsuppehåll här.

WINNIPEG – TORONTO 2-7 (Slut)
PITTSBURGH – ST LOUIS 2-3 (Period 2)
• • •
En gång till:
Believe the hype.
En inledande knockout-seger mot ett – ju längre tiden gick – förbryllande blodfattigt Winnipeg säger såklart inte särskilt mycket, men det var inte bara det att Leafs vann stort.
Det var sättet de gjorde det på, hur lugnt och tålmodigt de tog sig genom den inledande stormen, hur skoningslöst de högg när motståndaren blottade halsen – och hur mäktig dansken var.
Det kommer bli roligaste säsongen i ACC sedan Mats Sundin var ung.
• • •
Med tanke på vilka de inte har med sig till Pennsylvania trycker jag Blues gör det väldigt bra.
Och den här är värd en repris:
– Öh, Sunken!
Det händer mycket varje gång han är inne, känns det som.
• • •
Jo, den debuten kan Andreas Borgman absolut sitta och gotta sig åt under den säkerligen sömnlösa flygresan tillbaka till Ontario i natt.
En assist, två plus, få misstag, företagsam i det fysiska spelet, offensiva initiativ…utmärkt!
• • •
Doc Emrick är väldigt fin i den här dödsrunan över nyligen bortgångne vännen Dave Strader.
• • •
Mycket BBQ blev det – och nu spinner jag som en belåten angorakatt i korresoffan.
Det är så livet ska vara, no?
• • •
Bombur, du är för härlig som inte kan slappna av ens när löven leder med 5-0!
Det var en annan tid det där, när de gick och tappade ledningar i tredjeperioden.
• • •
En av många saker som förändrats sedan Mike Sullivan kom till Pittsburgh är att stjärnorna inte längre låter sig provoceras så lätt.
Men ikväll verkar det lite grinigt på sina håll.
• • •
Överhuvudtaget är det trevligt att se att alla Leafs-fans som började vistas i spåret förra säsongen hittat tillbaka i år.
Vi kommer nog få uppleva mycket skoj ihop det kommande halvåret.
• • •
Jaha, sekonderna lämnar ringen i Rogers Place.
Time for the battle!

WINNIPEG – TORONTO 0-4 (Period 2)
PITTSBURGH – ST. LOUIS 1-2 (Period 1)
• • •
För att citera Ekeliw hemma i Örby-natten:
”Det är lite liten sample size, men…”.
Ja, LITE liten får man säga att den är, ha ha.
Men – jävlar vad vassa Toronto ser ut.
När chanserna väl kommer är de ju obönhörliga.
Believe the hype!
• • •
– Öh, Sunken!
Ja, han ligger ju bakom framspelningen som leder till att Olli tar den utvisning under vilken förträfflige Parayko sopar in 1-2 bakom Matt Murray.
• • •
Ah, har inte riktigt fått in den simultan- och fjärrkontrollssnits som krävs för att följa två matcher samtidigt.
Blir lite splittrad och förvirrad, men det brukar lösa sig snabbt.
• • •
Det är lite lugubert att se Marleau – San Jose-haj under nitton år, trots allt – i Leafs-jersey.
Allt känns dock som vanligt när han störtar in framför kassen och hänger en så snygg kasse.
• • •
Har hängt fram kavaj, byxor, skjorta och slips på krok ute i vardagsrummet – som påminnelse om att jag tidigt imorrn bitti ska på säsongens första morning skate.
Det ilar till av kul i mellangärdet varje gång jag tänker på det.
• • •
Det är ju nästan scary att se Kris Letang på isen igen.
Jag menar, det är en påminnelse om att Pens faktiskt vann Stanley Cup utan honom i somras – och nu har honom i laguppställningen.
• • •
Kul debut med Winnipeg för Mason.
Jeez…
• • •
Örebroarn – Carl Gunnarsson – lever ut sin inneboende Pavel Datsyuk med klapp-klapp-uppvisningen vid Blues kvitteringsmål.
Utan att vilja vara oförskämd, men den såg man inte riktigt komma…
• • •
Kmannen, det hände inget särskilt spektakulärt på någon av mina 50-årsfester – och om det gjorde det så tänker jag inte berätta här!
• • •
Ni som tyckte jag gnällde för mycket på bristen på nerv och intensitet och jävlar-a-fucking namme under pre season-matcherna…ser ni nu då?
Det här – riktig hockey – är en helt annan sport.
• • •
Vem vet, någon gång i framtiden kanske det föds en målvakt som kan vara bra till och med under Paul Maurice.
• • •
Javisst, exakt nu kom de med rökt och friterat från Jimmy’s NNQ.
Perfa.
Opening Night ska härmed firas på tillbörligt vis.

WINNIPEG – TORONTO 0-3 (Period 1)
• • •
19.48, eastern standard time – 15.45 in i första perioden i premiären i Winnipeg – görs det första av uppskattningsvis 6800 mål NHL-säsongen 2017-2018.
Och det är alltså Nazem Kadri som prickar in det.
Ingen av oss – inte ens Ekeliw – hade det namnet, men kul för honom.
They can never take that away, Nazem…
• • •
Men vad tusan händer egentligen?
Trots att första målet kommer så sent hinner gästerna från Big Smoke gå upp i 3-0-ledning innan inledningsperioden är över.
Lite ihopklappning av Jets, som fram till dess är föredömligt ivriga och ettriga och aggressiva.
Men tar man inte vara på en sådan mängd powerplays brukar det bli svårt.
• • •
Borgman står ju för en strålande första period i världens bästa liga.
Hurra!
• • •
Redan i träningsmatchen jag råkade bevittna i Little Caesars Arena i fredags tyckte jag det gick att se att dansken, Andersen, vid det här laget verkligen funnit sig tillrätta i rollen som Leafs förstekeeper och yeah, han är ju grym nu också.
Tänker han plötsligt bli Vezina-keeper finns det förstås ännu starkare skäl att tro på Leafs.
• • •
Här går man omkring och tror att Toby Enström är en sån där som på Leo DiCaprio-sättet kommer ha pojkspolingens look hela livet – och så glider han ut på MTS Place-isen med värsta Kapten Haddock-skägget.
Kvällens skräll!
• • •
Ha ha, när Babs står med Komarovs hjälm i handen och skäller så Bobby Ewing-frissan blir alldeles tovig är det ju lätt att få för sig att Tim Peel ställt till med kontrovers igen.
Men faktiskt:

Det är redan på förhand tillsagt att de i år kommer vara noga med att inga visir sitter för högt.
Så utvisningen på Komarov är korrekt.
• • •
HEK, Eddie Olczyk har tyvärr drabbats av cancer och ersätts av Millbury i kommentatorshytten tills han tillfrisknat.
Godspeed, säger jag. Han är en väldigt vänlig och godhjärtad person.
• • •
Andra regeländringar det kan vara bra att ha koll på:
Coacherna får inte längre ta timeout när egna laget slår icing – och om de begär videogranskning och har fel åker deras lag på två minuter för delay of game.
Klart intressant.
• • •
Jag tycker att jag slår Ekan eftersom Wille Nylander i alla fall gjorde ett mål i inledningsperioden, om än inte det allra första.
• • •
Enligt gamla korresoffan-traditioner har jag förstås planerat noga för en fin delivery-leverans framåt nästa periodpaus i premiärmatchen och eftersom det är Opening Night blir det en rejäl BBQ-laddning.

Den ska beställas nu – medan de presenterar regerande mästarna i PPG Paints Arena.