Oh, that mountaintop!
That grand, glorious, beautiful mountaintop!
De 80-85 unga herrar som ingår i The Last Man Standing-skaran i Stanley Cup-slutspelet inbillar sig nog lätt att de redan nått den.
De har ju triumferat i två långa, helvetiskt utmanande omgångar och ska spela magis konferensfinal.
Men Uh-uh.
Inte.
De har bara kommit halvvägs.
Åtta segrar är bärgade – åtta till krävs för att de ska få se triumfernas eviga vy från den där guldskimrande Mount Everest-toppen.

Det är det verkligt oerhörda med kriget om Stanley Cup.
När de som utkämpar det tycker att de gått genom skärselden för att komma till det förlovade landet måste de göra det igen.
Bara med öppna sår och kvarstenar runt halsen.
Det blir bara svårare och tyngre och mer mödosamt och plågsamt ju längre det pågår, detta kriget.
Och här har vi den nu, nästa etapp i purgatoriet.
Konferensfinalerna.
Först ut:
Anaheim går upp mot Nashville i Honda Center i den varma kaliforniska skymningen.
Jag har haft mycket att göra under dagen och hann inte börja på detta intro förrän för tio minuter sedan, så det blir kortfattat men resten av kvällen kör vi som vanligt.
• • •
En grej till bara – mina tips.
Jag tror att Nashville vinner den här serien med 4-2 och Pittsburgh den andra med samma siffror.

WASHINGTON – PITTSBURGH 0-2 (Slut)
ANAHEIM – EDMONTON 2-1 (Slut)
• • •
Så blev det höst i Washington – i ett slag.
Att det alltid ska sluta på samma sätt, att Caps aldrig nånsin får ett break…
Man kan, rent mänskligt, tycka att de något år skulle slippa sitta stumma, med rödgråtna ögon, i den där graven till omklädningsrum när krutröken lagt sig i andra Stanley Cup-omgången.
Men nä.
Och tyvärr föll de i rätt hög utsträckning på eget grepp igen.
Den där vi-har-inget-att-förlora-attityden gick inte att upprätthålla när det faktiskt fanns något att förlora igen.
Det blev lite spänt igen, lite stumt, lite krampaktigt – och det i eskalerande takt i takt med att utdellningen uteblev.
– Helt enkelt inte tillräckligt bra, suckar Bäckis.
Nej.
• • •
Södra Kaliforniens ankor lyckades däremot precis döda sitt Game 7-spöke hemma i Honda Center.
Jag satt bara och väntade på Oilers kvittering i slutet, för hur skulle en så galen och vild serie kunna sluta på något annat sätt än med andlöst övertidsdrama, men den sista adrenalinkicken fick vi aldrig uppleva.
Ducks höll emot hela vägen.
Så nu har vi våra konferensfinaler.
Det blir Pittsburgh mot Ottawa i öst och Anaheim mot Nashville i väst.
Ojvoj.
• • •
Jag tyckte det såg ut som Ovetjkin slet väldigt uppoffrande ikväll, men Trotz verkar inte hålla med.
När han får frågan vad han tyckte om den ryske superstjärnans insats säger han:
– Av emotionella skäl vill jag inte svara på det.
Rätt dramatiskt uttalande.
• • •
Snabba ryck är det som vanligt när NHL vill hetsa fram en så tidig final som möjligt också.
Ducks och Preds brakar igång redan på fredag (natten till lördag för er) och Pens och Sens på lördag (natten till söndagen). Sedan är det action varje kväll till finalparet vaksats fram.
Jag vill dra en schemaläggare i örat.
• • •
Bengan är ju djurgårdare, så man ska väl inte vara förvånad över att han plötsligt dödar matchen med en Sudden-inspirerad backhand.
Fast som ni kanske sett på twitter menar Oskar Sundqvist att det är han som ska ha cred eftersom bulldozern från Sollentuna spelar med hans vinkel på klubbladet,
– Jo, jag hör att han påstår det, skrockar Bengan med en blick som antyder att det mest är nåt Sunken fått för sig…
• • •
Och ännu en gång har vi fått bekräftat att de stora blockbuster-trejderna sällan får önskad effekt.
Shattenkirk, man.
Han gjorde inte mycket nytta för Washington – i synnerhet inte under det här slutspelet.
• • •
Ja, 2009, visst, men jag tror tammefan inte att Flower någonsin varit så här bra.
Han håller alltså nollan i säsongens viktigaste match – med ett brett leende på läpparna.
Igen, Flower, Erik Karlsson, Pekka Rinne och Ryan Getzlaf (som jag glömde i förra uppräkningen, fy skäms) – det är de som går in i konferensfinalerna som som Conn Smythe-kandidater.
• • •
Torka tårarna, Taggen och andra Oilers-fans
Era killar svarade för ett fantastiskt slutspel och kommer, precis som Maple Leafs, vara contenders inom kort.
• • •
Frågan är vad som händer med Caps.
Det här var sista natten med gänget och det trupp som Trotz – om han nu får vara kvar – möter när campen startar i september kommer se helt annorlunda ut än den som förenades i en sorgens blytunga suck för några timmar sedan.
Oshie, Williams, Shattenkirk, Grubauer, Alzner…de kan alla vara på väg ut genom dörren.
• • •
Tippa konferensfinaler?
Det känns extremt svårt och jag ska sova på saken, men redan imorrn eftermiddag måste jag ha uppfattning klar.
• • •
Nu:
Time to say goodbye.
För ikväll alltså.
Tack för sällskap.
Vi hörs igen på fredag kväll.
Då sitter jag laddad i korresoffan.

Sorry, jag gjorde en kort del 4, men – glömde publicera.
Nu har jag varit och och röjt i omklädningsrum och återkommer när det jag ska skriva är skickat.
Om jag nu kommer ihåg att skicka.
Ifall någon inte vet:
Pittsburgh vann med 2-0…

WASHINGTON – PITTSBURGH 0-1 (Period 2)
• • •
Stämningsläget skiftar långsamt och olycksbådande i den Washington D.C.
Det där hoppfulla och positiva har övergått i samma slags ångest och kramp som jagat de här arma människorna under så många liknande kvällar det senaste decenniet.
För det blir som det brukar i mittakten.
Caps för spelet, kommer i anfall efter anfall, och avlossar ett veritabelt smatterband av skott.
Men en iskall Flower plockar allt.
Sen sticker Pens upp i ett ströanfall, hugger på ett misstag – och plötsligt går en vålnad genom Verizon Center.
• • •
Men jag säger ju det, Fleury är Conn Smythe-kandidat.
Om det priset – det finaste av alla – delades ut nu skulle det stå mellan honom, Erik Karlsson och Pekka Rinne.
• • •
Karma för Niskanen, ska man se det så?
Det är han som tappar pucken till Crosby och Crosby matar Guentzel och Guentzel spelar vidare till Rust Never Sleeps och plötsligt sitter kniven i veka livet på Washington.
First blood…
• • •
Betongbunkern ger uttryck för stor förtjusning när The Great Eight med uppoffrande backchecking bryter en pingvin-räd med potential att bli farlig.
Och visar ju om inte annat att han tagit ”degraderingen” till tredjekedjan på rätt sätt – om nu någon var dum nog att tro annat.
• • •
Oshie, Oshie…hade han inte drömt om att avgöra Game 7?
Nu finns risken att han istället får drömma mardrömmar om att förlora Game 7 för att han missar öppna kassar.
• • •
Eder Biff kommer ha duktig träningsvärk imorrn.
Vi har nämligen extremt låga stolar här i vårt Sibirien, så för att alls se något får jag liksom halvstå hela tiden.
Det stramar redan fint i stubbarna, vilket ju också är en påminnelse om att jag inte varit på gymmet sedan Capitals främste svensk hette Bengt-Åke Gustavsson.
• • •
Caps krånglar till det i avgörande lägen ibland också.
De har fått sån respekt för blomman att de försöker lirka in pucken på de mest exotiska sätt och det känns onödigt.
Man måste gå för the kill i Game 7 – obönhörligt.
• • •
Pens-fansen precis framför oss har tappat intresset för matchen och stöter nu mest på några local beauties.
Vad är det för nåt?
Så eländig är inte ens Gris-Olle när det går dåligt för Rangers – och för de här lallarnas lag går det ju bra.
• • •
OK, en sista urblåsning nu.
Ett sista förtvivlat försök att nå drömmen.
En sista all or nothing-attack.
Det här kan bli en tredjeperiod för historieböckerna.

WASHINGTON – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • •
Efter första 20:
Status quo.
Ingen har satt in the kill ännu, ingen har knuffat sin motståndare närmare avgrunden, ingen har slagit armarna om sin dröm.
Det betyder bara att marginalen för error krymper, för endast 40 minuter återstår en kväll när det inte går att misslyckas och förr eller senare måste någon dra first blood
Game 7 fortsätter.
• • •
Det ser fan ut som att Capitals börjar i powerplay.
Pucken är inte utanför gästernas zon under två och en halv minut direkt i starten.
Maken till rivstart monumentale vetifan när jag såg senast .
Men ingen muffins blir bakad.
• • •
Sen har Malkins världens superchans att sticka hål på den sprickfärdiga ballongen i huvudstaden.
Men då visar Holtby att även han smittats av den nya fuck you-attityden och gör den viktigaste räddningen i år.
Typ.
• • •
Han har inte hunnit göra ett endaste ingripande innan hela betongbunkern stämmer upp i det hånfulla ”Fleuuuuuury, Fleuuuuuury, Fleuuuuuury”.
Så ljudvallen rasar.
Men jag fattar inte riktigt det där.
Ska man inte plocka fram den ramsan när motståndarmålisen gjort något dåligt, så han blir riktigt nertryckt i grillorna?
Om man håller på när han radar upp räddningar är ju risken överhängande att han bara stärks och blir mer taggad.
• • •
Gästerna jämnar ut spelet efter hand och har om inte kontroll så SAKNAR i alla fall inte kontroll helt och hållet.
Men nog är det väl, som Ondskan från Örby påpekat i podden, anmärkningsvärt att Penguins plötsligt blivit ett rent kontringslag?
För ett år sedan dikterade de matcher som general Pattons pansarbrigader dikterade slagen på franska landsbygden 1944.
• • • 
Aj, Hagge har tydligen fortfarande problem med sin hemliga skada och är scratchad ikväll.
Fatta vad som måste krävas för att han ska gå med på att inte spela en Game 7.
Fy fan.
• • •
Den är auxiliary-boxen är liksom placerad i själva läktarhavet och ja, eh, här är det mer livat än det brukar vara i reguljära pressboxar.
Om man säger så.
Jag har ölhinkande skränfockar framför mig och på sidorna om mig och gör vad jag kan för att freda min laptop, för jag misstänker starkt att den inte överlever en halvliter Coors Light
• • •
Råkade prata lite med den store Tom Gulitti under eftermiddagen och sa bland att jag tror det finns en hygglig chans att Henke åker hem och spelar VM.
Då tyckte han att Twitter skulle få veta det och sen blev det fan retweet-karneval monumentale.
Dessa journalister…
• • •
Vi har några Penguins-fans mitt i smeten här också.
Det mildrar inte den allmänna känslan av kaos, direkt…
• • •
Om någon annan än Winnik kommit i friläge hade jag också rest mig med de andra här på läktaren, men det var det inte, så jag satt kvar och det gjorde jag ju rätt i.
• • •
Högljutt?
Så jag börjar få huvudvärk.
Härligt!
Det är ju för det här jag lever!
• • •
Som sagt:
First blood.
Vi väntar på det…

Mike Sullivan, den besjälade och uttrycksfulle Pittsburgh Penguins-coachen, säger det själv.
– You live for Game 7.
Ja!
Exakt så!
För mig går livet ut på att rada upp magiska, förtrollande upplevelser.
Kickar.
Adrenalinrusher.
Ögonblick när det känns som att verkligheten intensifieras och för några timmar får skarpare konturer.
Och det finns därvidlag inget i världen som överträffar en Game 7 i Stanley Cup-slutspelet.
Aldrig känner jag mig så levande, så fullständigt absorberad i ett pulserande lyckorusigt NU, som när en hockeyduell på liv och död når sitt ultimata klimax, när de allra bästa i världens mest fantastiska sport spränger sig till den yttersta gränsen och livslånga drömmar slår in eller krossas.
Så indeed, mina vänner.
När Washington Capitals och Pittsburgh Penguins ikväll ställs öga mot öga i en sista, oeftergivlig och säkerligen oförglömlig uppgörelse om vem som ska storma vidare mot regnbågens fot och vem som försvinner in i sommarens stora tomhet kan jag utan att harkla mig det minsta säga:
Det är för det här jag lever.
• • •
Vet inte om ni såg, men herr bloggare blev kvar så länge på Garden igår natt att jag fick göra det återkommande live-inslaget åt Aftonbladets morgon-tv vid 00.30 på de öde läktarna.
Såg ut så här, det.
Notera den salta slipsen.
Vid det laget – inte mer än två och en halv timme efter att Erik och Henke hade gett varann en innerlig kram under the handshake och likt Elvis sedan left the building – höll en styrka a’ säkert 60-70 man redan på att montera ner rinken och förbereda för smältning av isen.
Lite vemodigt, men också en nyttig påminnelse om att The Show Must Go On.
Alltid.
• • •
Now, kvällens showdown i nationens huvudstad är inte vilken Game 7 som helst heller – som om det nu skulle finnas några sådana.
Capitals har varit inblandade i såna här draman förr, to say the least – inte minst mot Pittsburgh.
Men ingen riktigt som den här ändå.
Till att börja med känns den osedvanligt definitiv – till och med för att vara Washington under Ovetjkin-eran.
This is it – for real.
Antingen slår de ut Pittsburgh och går vidare från andrarundan ikväll – eller så gör de det aldrig.
Men den har också en annan, betydligt mer positiv känsla än alla andra tidigare do-or-die-akter jag sett dem gå upp i under det här omtumlande decenniet.
Då har de utan undantag tagit sig till sig till dessa diaboliska avgöranden genom att tappa till synes solida ledningar och/eller spelat presterat sämre än förväntat.
Nu har de tvärtom hämtat in ett 1-3-underläge och i de två närmast föregående matcherna inte bara spelat bra utan uppträtt med något så för vårens drabbningar sällsynt som pondus, självförtroende och till och med goddamned killer-instinkt.
Så istället för sedvanlig ångest och rädsla och förvissning om att allt går åt helvete igen andas Washington hopp och glädje och förväntansfullt pirr.
Verkligen annorlunda.
Svårt att vänja sig vid, nästan.
Men refreshing.
• • •
Efter graveyard-skiftet på Garden – jag kom inte ut på åttonde avenyn förrän vid halv två – var det några törstiga kollegor från north of the border som tyckte att vi skulle sätta punkt för Rangers-Ottawa-serien med några sängfösare.
Mycket lockande, men Biffen är en duktig mama’s boy och åkte raka vägen hem, drack bara en liten bourbon, sov bara som hastigast och var efter mindre än sju timmar tillbaka på samma adress för att hoppa på Acela-tåget på Penn Station, belägen i Gardens källare (jo, faktiskt – man kan verkligen säga så).
Trött?
Inte lika bedövande som jag varit om jag fallit för de kanadensiska locktonerna.
Men visst.
Trött.
Dock:
Det kommer inte kännas för såna här kvällar går adrenalinpumpen i spinn och trots att det borde vara omöjligt vet jag att jag kommer känna mig mer klarvaken än på hela året när de släpper pucken.
• • •
Men hey.
Pittsburgh Penguins är i stan också.
De såg lite slitna ut senast, absolut, men de är fortfarande regerande mästare, har truppen fullspäckad av superbegåvningar och matchvinnare och de vet väldigt mycket om hur man hanterar den ibland helt chockerande magnituden i såna här matcher.
Så de Caps-fans – för att inte tala om spelare – som inbillar sig att det på något vis är klart, eller blir lätt…oh boy, de riskerar att få känna sig som Hillary Clinton gjorde när hon insåg att hon skulle bli tvingad att ringa Donald Trump och gratulera till valsegern.
• • •
Inga kändisar att rapportera från Acela-tåget den här gången heller, tyvärr.
Inte ens Don Brennan från Ottawa Sun var med.
Det skulle han varit, enligt planer som lades upp under gårdagskvällen, men det visade sig att han av misstag hoppat på ett mjölktåg en timme tidigare
Så det var bara jag och några byråkrater som satt och fäpplade med sin portföljer.
Men kaffet var gott.
• • •
Enligt Bäckis är det en ny attityd som tagit Caps tillbaka in i de här serien.
En mer avslappnad.
Mindre gravallvarlig.
Ja, nästan rebellisk.
– Vi känner att vi inte har nånting alls att förlora. Ser man till vad media skriver kan det ju inte bli värre än det redan varit med alla serier vi förlorat, så vi försöker bara spela så bra vi kan och ha kul och så får vi se vad som händer, sa han på telefon från Pittsburgh efter sjätte matchen.
Ja, ibland är ju det grejen – även i övriga livet.
Man bara säger ”fuck it all” och så får the chips liksom landa where they may.
Funkar förvånansvärt ofta bättre än det egentligen borde.
• • •
Det är verkligen en klassisk Stanley Cup-dag i Washington också.
Solen bränner från klarblå himmel, fukten är tät och jag hinner som alltid bli besvärande varm och svettig under promenaden genom den veritabla dimman av exotiska dofter i Chinatown.
Det är precis som det ska vara.
• • •
Det är många som säger märgfulla saker om det som ska äga rum ikväll.
– Game 7…då har man chansen att skriva sin egen legacy, konstaterar till exempel Bengan Hörnqvist.
Ah.
Så sant.
Den här matcherna röjer personligheter, skiljer mjukostar från lejon och definierar hela öden.
• • •
Jag har sett fler slutspelsmatcher här än jag kan minnas, men aldrig varit med om att de behövt bygga en auxiliary-box för media.
Det har de ikväll.
Det säger något om matchens dignitet.
Jag har förstås hamnat i den auxiliary-boxen och det är ganska långt ifrån optimalt – det känns som att jag kommer stå väldigt mycket för det är bara så jag kan se hela rinken – men förstås inte mer än rätt för jag har ju följt andra serier och ska inte kunna komma hit och bara ta för mig av det göttaste på någon annans bekostnad.
Det innebär inte att jag inte kan vara lite bitter…
• • •
Det trodde man ju, men tydligen har TJ Oshie aldrig spelat en Game 7 tidigare.
– Men jag har hört om dem hela mitt liv. De är mytiska. Och det är Game 7 man drömmer om att avgöra när man är liten knatte och börjar med den här sporten, säger han.
Just så.
• • •
Jag får ibland för mig att ni inte riktigt tror på att Verizon Center ligger i Chinatown, men titta här nu.

Ser ni, det står till och med Verizon Center med kinesiska tecken.
• • •
Detta är ju ljuvligt nog inte enda monstermatchen ikväll.
Vi har tvärtom en dubbelgiv Game 7-klassiker, med det slutgiltiga avgörandet mellan Anaheim och Edmonton i Honda Center som Late Night cherry on the cake.
Där gissar jag att det fladdrar ännu mer i nerverna än här, för satan i gatan – Ducks har ju faktiskt åkt ut ur i Game 7 fyra år i rad, i just Honda Center.
Men en jag känner – vi kan kalla honom Lönta – träffade de tre svenskarna på träningen igår och berättar att de var hur coola som helst och pratade ledigt om helt andra saker än hockey (Lönta har den effekten på folk…)
Kanske har de anammat samma fuck you-attityd som Bäckis & co.
Men alldeles oavsett – vem fan kan sia om hur det går där?
Den serien har ju varit lika oförutsägbar som ett John Coltrane-solo och vi gör bäst i att vara redo för vad som helst.
• • •
Jag, mitt elände, fick för mig att jag eventuellt kunde ordna en biljett åt Sportbladet-legendaren Robbie Lauler, som under ett år ju tjänstgör som hemmaman åt SVT:s Washington-korre Carina Bergfeldt, till matchen ikväll.
Men den som jag trodde skulle vara i stånd att hjälpa till med det är inte här så jag fick upp kollegans förväntningar på en kul kväll i onödan.
Dålig Biff.
Men det måste vi ordna om det blir en fortsättning här.
Man vill ju att fotbollskonnässörerna ska få veta hur helvetiskt underhållande en hockeymatch kan vara…
• • •
Nashville Predators har en scout på plats här i vår taskiga lilla auxiliary-box.
De tänker sig helt enkelt att de ska möta ett av de här lagen såsmåningom…
• • •
Naturligtvis ser det ut så här i betongbunkern ett par timmar innan puckdrop.

Det hänger handdukar på alla säten, som ni kanske ser.
Här vet de hur man bygger upp Stanley Cup-stämning.
• • •
Just ja.
Det hade jag glömt.
Justin Williams spelar den här matchen.
Och vad kallas han?
Mister Game 7.
Det är ingen vågad gissning att han kommer att ha med utgången att göra.
• • •
De som var här i femte matchen beskriver stämningen i tredje perioden, när Caps initierade det ryck som fortfarande präglar serien, som ”insane”.
Det tvivlar jag inte en sekund på.
Här kan bli ett öronbedövande väsen under playoff-kvällar – det vet ni som följt bloggen länge – och nu, när det känns som att drömmen finns inom räckhåll, får till och med Bridgestone Arena konkurrens om ”högsta vansinnesvolymen”, I’m sure.
• • •
En annan som är med heter Sidney Crosby.
Carl Hagelin sa förra året att han aldrig träffat en så utpräglad vinnare och grejen med riktiga vinnare är att de når sina allra högsta toppar i de allra största ögonblicken.
Så yeah, han kommer nog ha med utgången att göra han också.
• • •
Så.
Here we are.
Snart släpper de pucken och hockeysäsongen 2016-2017 når sitt – hittills – mest episka klimax.

Game 7 i Washington.
Do or die.
Allt eller inget.
You live for this.

NY RANGERS – OTTAWA 2-4 (Slut)
• • •
Jaha, det var det.
Sista matchen för säsongen på Madison Square Garden.
Lite abrupt, känns det som.
Såvida det inte arrangeras några omistliga konserter i sommar – och det tror jag inte – kommer jag inte tillbaka till detta andra hem förrän i…ja, september.
Dit är det långt.
Men det är bara logiskt att de slår igen media-ingången för i år och annullerar våra säsongsackrediteringar,
Rangers sköt sig själva i foten uppe i Ottawa några gånger och när det väl gällde, i natt, var Senators definitivt bästa laget.
• • •
Karlsson, Karlsson, Karlsson…
Namnet ekar oavbrutet i den nordamerikanska hockeyrymden i natt igen.
Varenda hockeytyckare värd namnet fullkomligen rejvar om den förstummande artisten från Landsbro.
”Other wordly”, flämtar till exempel Mister Insider Bob McKenzie – vanligen sparsam med superlativen.
Själv bara ler han och säger att det kändes som att han hade bra ”hugg” ikväll och mer är det inte med det.
• • •
Jo, jag ställde FRÅGAN, när jag blev ensam med HL.
Lite inlindat kanske, men ändå.
Han tog det med fattning.
Vad han se får ni kolla på sportbladet.se för att bli varse!
• • •
När Boucher, nöjd som en påfågel i spegelhallen (va?), får frågan hur han ”förklarar” Erik bara slår han ut med armarna.
– Jag kan inte. Han bara är en superstar som blivit en vinnare och framförallt gör det han gör för sitt lag. Han är en enorm ledare för oss, jag kan inte hylla honom nog.
Nej, vem kan det.
• • •
Henke är nykter i sin analys.
– Jag tycker vi var bättre laget, men de var bättre på att hitta sätt att vinna och det ska de ha cred för. Vi hade chansen uppe i Ottawa alla tre matcherna, men de vinner samtliga i alla fall, säger han med tom blick men stadig stämma.
• • •
Nu ska jag sova några timmar – sedan bär det av igen.
Mot DC.
Vi hörs därifrån när slutspelets hittills mest infernaliska drama börjar.
• • •
En sak till bara:
Den här vill säga hejdå.

Den har nu gjort sitt och förs till arkivet där svunna säsonger vilar…

Över, Pageau sätter 4-2 i tom kasse och Ottawa Senators är klara för konferensfinal.
Otroligt välförtjänt efter den här matchen.
Mer kommer senare.

NY RANGERS – OTTAWA 1-3 (Period 2)
• • •
King Karl, kallar dom honom i Ottawa.
Erik Karlsson heter han egentligen.
Han kommer från Landsbro i Småland, är 26 år gammal och spelar hockey som inte finns.
Man kan inte vara så bra som han är i den här matchen – allra minst med en bruten fot.
Men han är det ändå.
Naturligtvis är det han som slutligen – väl? – bryter ryggen av Rangers i slutspelet 2017.

De har efter en direkt anemisk första halva av matchen faktiskt lyckats reducera och börjar få vittring och spelar i några sekvenser med…ja, energi.
Då sticker han iväg i en av sina magnifika soloräder över hela banan, släpper pucken till Bobby Ryan, smyger omärkligt in i position i vänstra tekningscirkeln, får tillbaka pucken och nyper direkt in 3-1 på detroniserade kompisen Lundqvist.
Om det nånsin var befogat med ett ”ojvoj” är det nu.
Så:
Ojvoj!!!
• • •
Bouchers fälla har slagit igen rakt över handlingsförlamade kollegan Badtofflans ritbord.
Hemmaspelarna kommer ingenstans – och de underlättar inte för sig själva genom att vara helt off heller.
Under de inledande 33 minuterna är det knappt en passning som sitter där den ska, de har svårt att hitta rätt vägar ut och in i zonerna, det går långsamt och ser trögt ut.
Erfarenhet will only get you that far, tror jag bestämt…
• • •
Mika är verkligen den som tänder hoppet med ett frilägesmål.
Bara för en kort stund visserligen, men ändå.
Kände ju det på mig.
• • •
Fansen försöker göra sitt – oväntat nog.
De brukar surna som gammal grädde när favoriterna har såna här kvällar, men nu eldar de faktiskt på rätt duktigt.
Responsen uteblir dock och känner jag honom rätt kommer Gris-Olle snart bara sitta och bröla om att Badtofflan måste avgå.
• • •
Och tänk, Sens har inte ens behövt använda Chris Neil för att få till det här övertaget…
• • •
Plötsligt kommer det mail om att Rangers möter Sabres i Winter Classic på Citi Field, New York Mets hemmaplan, på nyårsdagen 2018.
Ja, det är dags att börja tänka på nästa säsong här…
• • •
Tror vi ska vara glada över att en viss Tobias ligger och sover.
Han hade inte riktigt uppskattat det som utspelas på Garden-isen.
• • •
Bobby Ryan var ju ett utropstecken i serien mot Boston, men har hållit en lägre profil mot Rangers.
Fram till ikväll.
Han är förträfflig i den här matchen.
• • •
Mister Anderson får assist på Eriks mål.
Det är nåt väldigt coolt när målvakter tar sig in i protokollet.
• • •
Rangers för gå all Dylan Thomas nu.
För hur är det det heter i hans berömda dikt?

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Det lär inte hjälpa en av de största kvällarna i Erik Karlssons karriär, men de har inget annat val.

NY RANGERS – OTTAWA 0-2 (Period 1)
• • •
Det är nästan så det stramar till i säsongsackrediteringen runt halsen.
D
en känner instinktivt att den gjort sitt och inte behöver tjänstgöra mer i år.
För Jesus, Rangers gör sin sämsta period i hela serien och blir rejält tillplattade av Sens.
Som i sin tur gör sin bästa period – framförallt här på Garden – och stormar upp i tvåmålsledning för första gången.
Och hör mig här:
Är det något Guy Boucher-lag är bra på är det att spela med ledning.
Ridån är på väg ner på Manhattan.
• • •
Nick Holden borde verkligen tvingas betala inträde för agerandet vid gästernas ledningsmål.
Hoffman får stå lika ensam som Will Smith i ”I am Legend” mitt i slottet – medan den till synes stelbensopererade Vigneault-favoriten orörlig begrundar hela sekvensen från en trevlig position intill Henke.
Otroligt, faktiskt.
• • •
Mister Anderson har uppenbarligen grillen på högsta värmen ikväll.
Det lilla de oinspirerade hemmaspelarna skickar mot honom parerar han med verklig pondus.
• • •
Fast Eriks skottfint, som slutar med att han nästan vallar in pucken via I Am Legend-frie Hoffmans klubblad, är förstås femstjärnig.
Vilket snille.
• • •
För Lundqvist kunde det inte bli mycket surare.
Först gör han den rätt så sanslösa Gordon Banks-räddningen när Erik laddar sin småländska bössa – för även om skeppet sjunker ska just han inte få göra några mål, right? – och sen stänker Stone bara in där pärlan i nättaket.
• • •
Nu ville rättstavningsprogrammet ändra ”skottfint” till ”skitfint” och för all del…det var ju det!
• • •
Det är lite fint att Almtunas Dominik Hasek, Magnus Hellberg, ingår i Rangers taxi-squad och alltid anges som healthy scratch.
Stanley Cup-febern borde gripa omkring sig i Uppsala!
• • •
John Amirante fick bara ett byte i det här slutspelet, verkar det som.
Idag var nån anonym tjomme som sjöng nationalhymnerna igen.
Så det är ju inte alls konstigt att det skiter sig för Blåskjortorna.
• • •
Men hörrni….spåret?
Vad händer?

Vi når de stora avgörandena och glöden bara falnar?
Nu får jag be några goda U-båtar att sticka upp periskopen genom stiltjen.
• • •
Hemmaspelarna kan i alla fall trösta sig med att Paul Anka (!) är här och tittar på dem.
Borde inte han supporta…Ducks?
Ah, sorry,
• • •
Hur var det nu…all den här erfarenheten, skulle inte den vara guld värd för Rangers?
Hittills har de påmint mer om hur kids brukade – brukade, säger jag, för så är det ju inte längre – uppträda när the going got tough.
Några som ska föreställa ledande åker ju bara och gömmer sig, som om de är rädda och inte vill vara med om det här.
Sicket ynk.
Själv ska jag krama en snus, rätta till slipsknuten och hälla upp en mugg kaffe.