För tio månader sedan, när högsommaren stod i brand och vännerna flockades i det förföriska skymningsljuset på uteserveringar och med klirrande glas i händerna lystrade till rungande skrattsalvor, stångade de sig ensamma uppför branta skogsbackar, släpande på bildäck som hängde i rep knutna runt midjan.
Det smakade blod i munnen, brände i lungorna, gjorde så ont i benen att det egentligen inte gick att uthärda.
Men de fortsatte.
Bet ihop, pressade sig ytterligare ett par meter upp i lutningen, tog i tills det svartnade för ögonen.
Sedan gjorde de det igen.
För hockeyartisterna som nu, när den förra sommaren för länge sedan fallit i glömska och en ny står för dörren, glider ut i det gnistrande strålkastarskenet i the woooorld’s most famous arena visste ju att den här sortens defining moments väntade långt i fjärran, bortanför den mörka hösten och den isande vintern
Det var exakt det här – avgöranden när hela säsonger står på spel – de tänkte på när pulsen dunkade i pannan i den där jävla backen. Det var den här kvällen de målade upp för sitt inre, det var det här ögonblicket som fick dem att fortsätta tills de svimmade.
För det är till just till Game 6-draman med potentiell handskakningsceremoni i potten man behöver den styrka, den kondition, den uthållighet och, kanske framförallt, den mentala styvhet barmarkstortyren garanterar.
När en Michael Grabner bryter sig loss i ett blixtrande friläge går det en rak linje till den österrikiska alpsluttning han svimmade i i juli, när Dion Phaneuf slänger sig och täcker ett skott han vet kommer att göra så in i helvete ont går det en likadan till backarna i Hollywood – bakom hustrun Elishas fancy villa – där han vrålade av utmattning i den mimosa-doftande kvällen och när Henrik Lundqvist går ner i spagat för att parera ett omöjligt Erik Karlsson-skott går det en till den västsvenska slänt där han stod med tom blick och flämtade.
Och när krutröken lagt sagt kan de alla ha fått svar på den ödesmättade frågan om det var värt det eller inte.
Tjugo män kan få belöningen för blodsmaken ikväll – och tjugo kan få drömmarna de drömde där i backen krossade.
Eller så möts de igen i en ännu mer djävulsk all-or-nothing-killer om några dygn.
Vi är där nu.
Vid stunderna det handlar om, vid ögonblicken som avgör allting.
Jag älskar varje sekund.
• • •
En endaste futtig Yuengling unnade jag mig på Bailey’s Sportsbar på Broadway i Nashville under de två avslutande perioderna mellan Pens och Caps igår kväll; jag skulle ju tillbaka till hotellet och skriva och sedan hade jag bagarväckning minimale att tänka på.
Men det var ändå en fin stund – framförallt tack vare engagemanget vid borden intill.
Fördomen om att Nashville inte bryr sig om hockey vill ju inte riktigt släppa ens efter folkfester som dem de nu håller i Bridgestone kväll efter kväll, så jag trodde att jag skulle få be personalen att slå över till hockeyn på någon liten tv i hörnet, men sannerligen inte.
De visade Stanley Cup på största bildskärmen och en månghövdad, törstig och passionerad skara följde varje skär på Verizon-isen.
Flertalet verkade hålla på Washington och det var ju roligt för dem, för Bäckis & co stod – som ni såg – för sin hittills mest solida insats i hela slutspelet och smiskade pingvinstjärten rosa.
Nu väntar decenniets match i The District imorrn.
Till den ber jag dock att få återkomma om ett dygn…
• • •
Det är ”bara” Game 6 på Garden ikväll.
Så vi når inte upp till de översta luftlager där det ringer i öronen och syret inte riktigt räcker till.
På de höjderna avgörs bara odödliga Game 7-rysare.
Men det är Elimination Game – Rangers säsong kan dö, Senators kan säkra en fantasi – och det räcker för att ladda vårkvällen med alldeles särskilt sorts sprakande elektricitet, ett alldeles särskilt sorts allvar, en alldeles särskild sorts feber.
Och för att helt inbilskt knyta ihop min, och er, upplevelse med spelarna:
Det är den elektriciteten, det allvaret och den febern jag målar upp för mitt inre när jag sitter här i slutet av september och tittar på hopplöst döda försäsongsmatcher…
• • •
”Det kommer vara lite bumpy i gränstrakterna mellan Tennessee och Kentucky”, varnade piloten på den lilla American Airlines-kärran tillbaka till New York i förmiddags.
No kidding.
Det var ett tag så illa att jag, som så ofta i den sortens situationer, började viska till en gud jag vanligtvis inte alls tror på och lovade att sluta flyga om han bara såg till att turbulensen bedarrade något.
Jävla Kentucky.
Men såna löften glömmer man ju när det såsmåningom lugnar ner sig och den här obetalbara vyn återigen möter under inflygningen mot LaGuardia.

Never gets old, det.
Jag skulle för övrigt kunna peka ut mitt hus på bilden, men så roligt ska vi inte ha det
• • •
Not who we are, not what we do…
Så beskriver Johnny Cash-stämman, Guy Boucher, Senators två framträdanden här på Manhattan förra veckan.
Nu är det dock meningen att vi verkligen ska få se vilka de är och vad de gör.
Så nu försöker besökarna från North of the border blidka hockeygudarna med lite skrock.
De har till exempel bytt platser i omklädningsrummet, ställer in morning skates, bor på annat hotell och gör helt andra saker när de har tid över.
– Spelarnas idéer, jag tycker bara det är onödigt att ödsla energi på superstition, säger The Man in Black.
Ah, snacka skit.
Alla är lite vidskepliga – och det mår vi bara bra av.
Själv har jag till exempel särskilda flyg-kallingar på mig idag, och det var bara tack vare dem vi överlevde turbulensen i ovan Kentucky för några timmar sedan…
• • •
Jag skulle ha väntat med att tippa Dallas Stars som Stanley Cup-finalist…
Det är min första tanke när jag nås av eftermiddagens nyhet att LA Kings trejdat Big Ben Bishop till Texas.
För därmed råder det ju inga tvivel:
Det är en verklig contender som huserar i American Airlines Center nu.
• • •
Erfarenhet är viktigt, vill ju vi som passerat mellantiden på väg ner mot livets målgång gärna tro och i det avseendet är Rangers ett angenämt hockeylag att följa, för de pratar knappt om annat än just erfarenhet.
I synnerhet när de, som ikväll, stirrar Liemannen – minns ni honom? – i vitögat.
Fast de får mothugg av stans ledande hockeytyckare i NY Post idag.
Jag har hört nog om erfarenhet, skriver Brookise , och vill istället se ”urgency”, noggrannhet med detaljer och disciplin.
Jo, den typen av kvaliteter skulle onekligen komma väl till pass en sån här kväll.
Men jag tror samtidigt det ligger en hel del i det Henke säger om…just det; erfarenhet.
– Att ha varit i en situation tidigare hjälper väldigt mycket. Det handlar inte så mycket om vad man ska ha för gameplan utan att man vet hur man ska hantera sina tankar och känslor.
Exakt.
Som när man sitter i skräckinjagande turbulens och vet precis vad man ska viska till gud…
• • •
Ingen har sagt att jag är ”spiffy” idag, upprörande nog, men jag sätter nog ändå fyra plus på den midnattsblå kavajen och den blå-svart-randiga slipsen.
Sådeså!
• • •
Han spelade bara två och en halv minut senast.
Resten av matchen satt han antingen utvisad – eller bänkad.
Ändå insisterar Senators på att den argsinte oxen, Chris Neil, hade avgörande betydelse för segern som gav dem slagläge.
– Jag vägrar köpa det. När man inte spelar mer…då påverkar man inte resultatet, fnyser Badtofflan.
Jag instämmer, men Boucher skiter i både Badtofflan och mig och tycks fast besluten att släppa ut och det gör han såklart av en anledning.
• • •
Mediauppbådet som följt den här serien från början och också klippte femte matchen i Canadien Tire Centre börjar få en något sliten och glåmig framtoning,
Jag vet varför.
De saknar Lönta
Han kan lysa upp en hel slutspelsserie med sitt goda humör, sina dåliga skämt och sin stamina vid bardisken.
Men nu sitter han på en beach i Orange County och kisar mot solen och vi får klara oss själva.
• • •
Det finns ett unikt undantag från temat i dagens intro.
Erik Karlsson.
Som Boucher konstaterade förra veckan:
– Erik behöver inte träna. Hans prestationer påverkas inte alls om han är med på våra övningar eller inte. Det har jag inte sagt om någon annan spelare i hela mitt liv.
Givetvis betyder det inte att det småländska underverket kan partaja sig genom sommaren, han måste säkerligen underkasta sig viss barmarksplåga han också.
Men blodsmak och svimningsanfall?
Nä.
Erik är bäst ändå.
Inte minst när det, som denna förtätade vårkväll, gäller allt.
• • •
Jag trodde bara det var var Dolan himself som fick köra in sin bil i själva hallen, men nu ser vi på monitorerna i våra skrivbord hur ers majestät Lundqvist – spiffy om någon! – hoppar ur en svart SUV vid zamboni-entrén.
Well, är det någon som förtjänar special treatment så…
• • •
Om Senators vinner ikväll är det klubbens största framgång sedan de vann Game 5 mot New Jersey Devils i dåvarande Continental Airlines Arena i Meadowlands femte maj 2007.
Jag var där då och gjorde min första riktiga intervju med Alfie och den blev bra som fan, för att han hade så mycket mer att säga än de flesta andra, och några veckor senare, när de hade slagit ut även Sabres, gjorde jag en ännu bättre i Buffalo.
Vad jag vill ha sagt med det vet jag inte, jag vill väl egentligen bara kokettera med att jag var med då också, och så råkade Alfie gå förbi här på pressläktaren alldeles nyss, så det var svårt att inte börja associera till det som hände för tio år sedan.
Men:
Det tidsperspektivet säger en del om vad som står på spel för den kanadensiska huvudstaden.
• • •
När jag skriver just de här orden har matchvärmningen precis börjat.
I Nashville var det vid det laget fullknökat på samtliga läktarsektioner och ramsorna ekade under takåsarna.
Likadant kommer det garanterat vara i Verizon Center.
På Garden ser det ut så här.

Lite nedslående…
• • •
Det har ända sedan serien startade känts som att Mika kommer göra mål på sina gamla kompisar och ikväll händer det, jag är rätt övertygad om det.
• • •
OK, ladies and gentlemen – bloggen proudly presents Game 6 mellan New York Rangers och Ottawa Senators.
Allt – och lite till – ligger i potten.
Nu åker vi.

Aloha!
Ikväll blir det inte riktigt som vi tänkt oss, för jag är kvar i Nashville – det fanns några ”knäck” kvar att göra här, förstår ni – och de har fortfarande inte NBC:s sportkanal på hotellet.
Så jag tänker se The Big Drama i Pittsburgh på lämplig bar och där vill jag inte sitta och krångla med laptop, så mycket till bloggande är inte att vänta.
Jag har dock lite text kvar att skriva och klämmer förstaperioden på en fulstream på rummet, så så länge den pågår kan ni i alla fall kunna lämna kommentarer i spåret.
Men från och med imorrn är allt som vanligt igen.

NASHVILLE – ST. LOUIS 3-1 (Slut)
• • •
Heliga Guds moder…
Ljudvolymen sista minuten, efter Järnkroks killer i tom kasse, hör till det mest öronbedövande jag upplevt.
Inte ens på de mest sjövilda konserter jag under 20 år bevakade som musikrecensent lät det lika mycket.
– Nej, det var rätt fantastiskt. Det har aldrig varit högre här inne i alla fall, säger Arvy.
Så här en dryg timme efteråt känns det bara som….jag vill uppelva det igen!
• • •
Jag är ledsen, men lökigt nog ingår NBC:s sportkanal inte i programutbudet på hotell-tV.n här i hockeystaden Nashville (hm).
Så det absurda som just nu händer i Rogers Place följer jag blott på en dassig ful-stream som lägger av med jämna mellanrum.
Så kan vi inte ha det; så fort jag är klar med detta ska jag söka mig till en sportbar och se den där bataljen på riktigt.
• • •
Naturligtvis gjorde samtliga Nashville-svenskar avtryck i protokollet.
Ekholm slog den där EK65-mackan till Josi, Flipper och Arvy hade båda assist på Johansens grymma kasse och Järnkrok hamrade in spiken i den tomma kassen.
Detta ÄR det blågula Stanley Cup-slutspelet.
• • •
Men hur är det som pågår i Edmonton ens möjligt?
5 fucking 0!??!
Oilers saknar ju både Sekera och Kleffy Klefbom.
Ännu en gång, dock:
 Det spelar ingen roll vad som än händer de här kidsen; om de åker på 07-smockor, tappar tremålsledningar under slutminuterna eller om de drabbades av förödande skador.
De kommer bara igen – om och om och om igen.
Otroligt imponerande.
• • •
Det är förstås stojigt och uppspelt i Preds lilla omklädningsrum, ett par högljudda ”Fuck, yeah!” fortplantar sig rentaav ut i korridoren med vi murvlar står och väntar på att bli insläppta
Men de nyblivna konferensfinalisterna lugnar ner sig snabbt.
– Ja, det här är roligt, men vi har ju bara kommit halvvägs. Mer återstår, säger Flipper med en axelryckning.
Den sortens uttalanden borde glädje de som vill Nashvilles väl och ve, för that’s the spirit.
Blir man FÖR glad över att ha tagit sig till konferensfinal tar man sig sällan längre.
• • •
5-0.
Efter 20.
Jag kommer inte över det.
Det är ju helt wacko.
• • •
Fansen, däremot, har inga skäl att hålla tillbaka någon eufori när den största hockeyframgången i stans historia är ett faktum.
Klockan är bara strax efter sex när jag passerar på väg mot hotellet, men Broadway har redan börjat gunga och rulla.

Det blir en lång söndagkväll…
• • •
Bluesmännen byter om snabbare än jag nånsin sett hockeyspelare byta om tidigare och försvinner snabbt till spelarbussen för vidare transport till BNA och flight tillbaka till Missouri.
Blickarna är tomma, sorgsna, vilsna…
Det finns nästan inget sorgligare NHL-proffs som just blivit utslagna ur Stanley Cup-slutspelet.
Usch.
• • •
Eky skrockar när jag kommer dragande med mina Erik Karlsson-liknelser.
– Nja, så bra är jag väl inte….
Jo, just i den situationen – absolut.
• • •
Alex Steen bröt foten redan i första matchen mot Minnesota, avslöjas efter slutsignalen.
Ändå har han spelat vidare.
Tills skadan förvärrades av pucken han fick på samma fot i Game 4.
Då var han tvungen att kapitulera.
I en match.
Idag var han alltså tillbaka igen.
Då pumpar hjärtat passionerat – för lagkompisarna, för klubben, för hockeyn.
• • •
Nu ska jag byta om och gå ut och försöka hitta en bar så jag kan se de avslutande perioderna i Rogers Place.
Tack för idag.
Det känns som att det kommer komma fler rapporter med dateline Nashville framöver…

Calle Järnkrok sätter 3-1 i tom kasse – och här är nu sånt jävla tryck att jag inte tror mina ögon och öron.
Preds till konferensfinal!
Mer sen!

NASHVILLE – ST. LOUIS 1-1 (Period 2)
• • •
Predators och deras andraperioder…
Fuck, man!
Plötsligt är de inte mjukare i armarna – eller nån annanstans – än Eiffeltornet är i sina järnbalkar utan bara exploderar i sekvenser så blixtrande powerful och furiösa att det nästan svartnar för ögonen.
Kan de bevara den energin i tredje får bluesmännen hålla hårt i pungarna om de ska överleva.
• • •
Jag som trodde risken för arbetsskadan tinnitus eliminerades när jag slutade som recensent och inte längre behövde bevaka AC/DC-konserter.
Morsning korsning.
När Preds gör mål följer ett flera minuter långt vrål som får trumhinnorna att fladdra som hörnflaggorna på Ullevi i västsvensk höststorm.
Herrejävlar.
• • •
Ekholms passning till Roman Josi vid den omedelbara kvitteringen håller rena rama Erik Karlsson-klassen.
Så är han – precis som den sjungande lantbrevbäraren Evert Sandin – uppvuxen i Vikarbyn utanför Rättvik också.
Där har de alltid höjts sig i de allra största ögonblicken.
• • •
Allt i Bridgestone är femstjärnigt – utom antalet toaletter.
De trodde tydligen aldrig att det skulle bli fullsatt när de byggde ladan så de är alldeles för få, köerna i pauserna helt omöjliga och vi som nu sitter och skruvar på oss i stolarna många.
• • •
Nej, Hek, jag åt på Sun Records-dinern ute på stan och satt sen här kämpade med intro när kollegorna frossade i Bridgestones skivade köttbullar.
Men jag ska klämma en grillad med bröd i den paus som följer nu.
• • •
Hm, det oroar mig att ingen bemödar sig om att ta ner en puck som fastnar högt up i skyddsnätet bakom Pinnen, för när nån dammar in i plexit nedanför kommer den ramla ner på isen igen och då kan det bli jävligt rörigt.
• • •
Om det blevo oväntad final mellan Predators och Senators skulle det ju bli Canadien Tire mot Bridgestone.
Hm.
• • •
Nu ska jag väl inte bli greedy, när vi haft så många högtidsstunder i snart en månads tid, men…jag hade väntat mig mer tryck i spåret idag.
Det är Sverige-vänlig-tid och en av de allra största matcherna som spelats på ett år.
Host, host, kom igen nu.
• • •
Ja, alltid är det nån Nashville-back som placerar de mest skinande vackra offren vid hockeygudarnas fötter.
Den här gången är det Roman Josi.
Han gör en monstermatch.
• • •
I sista reklampausen sprang jag faktiskt iväg och lättade på trycket.
Jag gillar egentligen inte att missa en endaste sekund – ens under powerbreaks – men nöden har ingen djungel, som Rolf Zetterlund aldrig sa men i Borlänge hävdar vi det ändå.
• • •
Jag hade glömt att Perron kan se så skräckinjagande stor ut.
• • •
Med PK är det som det är.
Man får ta det onda med det goda, för i långa loppet väger det goda över.
• • •
Handslag, klapp eller kyss?
Nja, men en handshake kan vänta om 35-40 minuter.
Ojvoj.

NASHVILLE – ST. LOUIS 0-1 (Period 1)
• • •
Det är 21 grader i centrala Tennessee idag, men Nashville Predators har frossa.
De är helt helt lite tagna av det enorma i ögonblicket, och av kraften i hypen, och klarar inte att prestera på normal nivå.
Det blir lite för mjukt i armarna och knävecken, andningen hackar, tankarna snurrar…
Sådant har hänt mer meriterade gossar än de som uppträder här och det är i princip omöjligt att förebygga.
Samtidigt mullrar lagmaskinen Blues – precis som förväntat – sammanbitet och envetet på i tung, tajt old school-anda.
Så folkfesten har om inte kommit av sig så i alla fall tvingats till ett långt, utmattande andningsuppehåll.
• • •
Men övertändning eller inte – inramningen förstummar.
Det är i knökat i bänkraderna redan tio minuter innan lagen kommer ut för line-up, alla står upp och ramsorna ekar så jag gissar att Ekholm & inte bara hör.
De rister rimligen i väggarna nere i deras katakomber..
Oh yes, oh yes – det är så HÄR det ska vara när det är Stanley Cup Playoffs!
• • •
Jo, Alex Steen spelar.
Inte så lite imponerande med tanke på att han gick med kryckor för bara några dygn sedan.
Men vi vet ju det om hockeyspelare vid det här laget – de är gjorda av nåt annat än vi vanliga morsgrisar.
• • •
The CEO of everything upprörs i sms över att jag plågar honom med bilder av älskade honky tonken Robert’s Western World.
”Men för helvete! Det där är som att stå på andra sidan Checkpoint Charlie med hamburgare och en Stratocaster och vråla: ”Här har vi det gott, hur har ni det där i kolchosen”.
Ha ha!
• • •
Faktum är att Blues ett tag har 7-0 i skott.
Sen får hemmalaget två powerplay och jämnar ut spelet något, men särskilt mycket skapar de inte då heller.
Igen:
Det är svårt att hålla i klubban när det är mjukt i armarna…
• • •
Wow, inte Dolly förvisso – men väl Lady Antebellum!
Det är en av det samtida Nashvilles allra största akter och att de kommer hit och sjunger nationalsången säger allt man behöver veta om vilken big jävla deal Preds är i stan den här våren.
Det säger också att bara preludierna är värd entréslanten i Bridgestone just nu.
• • •
Totter’s Lane, Finland nämner vi inte idag – då kommer TeemuS aldrig prata med mig mer…
• • •
Och när nationalsången klingat ut zoomar de in vem på läktaren om inte Kevin Fiala – med Preds-jersey och handduk i hand.
Moral-boost monumentale.
• • •
En dag ska vi se att Biffen, 49, fattar att han inte ska tugga på snusdoselocket när det går trögt att skriva, för det är värre att det lilla han har kvar av framtänder går sönder än att texten inte får riktig spänst…
• • •
Preds behöver nästa mål.
Om Blues går upp i 2-0-ledning luktar det Game 7 i Scottrade om ett par dagar.
Och då?
Ojvoj.

Oh, brother.
Nashville pulserar.
Jag trampar ut i ankomsthallen på BNA – som Nashville International av oklara skäl kallas – vid halv tio på förmiddagen och känner det omedelbart i den mjuka förmiddagsvärmen:
Febern.
Ivern.
Ruset.
Man kunde tro att Jimmie Rodgers, Hank Williams, Patsy Cline, Mother Maybelle Carter, Gram Parsons, Tammy Wynette, Johnny Cash och George Jones alla återuppstått – och utlovat en gemensam show under en cook-out på Martin’s BBQ.
Men nej.

Det är hockey som satt den gudfruktiga gamla sydstatsmetropolen i brand.
Hockey!
För 25 år sedan kunde de inte skilja på en puck och en vattensäng i de här trakterna, men i början av maj 2017 är Predators – mitt uppe i sitt bästa playoff-framträdande någonsin och just nu en enda seger från den första konferensfinalen i klubbens historia – hetare än både steel-guitars, Stetson-hattar, ormskinnsboots och baby back ribs.
Jag vet inte om jag överhuvudtaget upplevt en hel bygd här borta försatt i samma slags Stanley Cup-trans.
Ja, kanske i Tampa finalåret 2015 – men där hade de redan upplevt ett hockeyklimax vid det laget. Här är drömmen om det omöjliga nyare och känslosvallet därför så mycket mer intensivt.
Det är väldigt, väldigt häftigt att få uppleva live
• • •
Precis som väntat fick Rangers koleriska supporterskara åter formidabelt tuppjuck på Badtofflan efter den tappade ledningen i slutminuterna igår.
NHL-fans är onekligen lite drama queens ibland…
Jag håller med om det var ett flagrant misstag att ännu en gång ha Marc Staal på isen i ett så avgörande läge, men really – sett till helheten var det spelarna som förlorade Game 5, inte coachen.
Som en irriterad Zuccarello fräser i New York Post idag.
– Ingen i vårt lag kan gå härifrån och säga att han spelade tillräckligt bra. Vi borde ha vunnit den här matchen, men sköt oss själva i foten.
There you go.
• • •
När klockan hemma på Manhattan ringde vid fem i morse kändes idén med hela den här utflykten emellertid mindre begåvad.
– Avgå gubbjävel, kan det rentav hände att jag muttrade åt mig själv.
Men redan ute på LaGuardia kändes det bättre, för där rådde skön stiltje innan stora söndagsrushen, och på planet ner fick tanken på att jag snart skulle sitta i Bridgestone Arena igen fäste och hjärtat började slå i hetsig eufori.
• • •
Budskapet från pingvinerna efter den lilla snytingen i DC:s Chinatown igår kväll är otvetydigt.
Ja, det var en besvikelse att det inte gick att stänga serien på en gång – men vi minns fjolåret.
Då blev det också förlust i Game 5 i Washington och sedan åkte de hem till Pittsburgh och vann där i Game 6 istället.
Sant.
Men det känns annorlunda den här gången.
Regerande mästarna är inte lika mördande bra och Caps inte lika mycket mjukglass i anden.
Så jag är övertygad om att det blir en Game 7 också.
Hur det går i den låter jag dock vara osagt.
• • •
Jag anländer så tidigt att hotellrummet inte är klart ännu, så det är bara att slänga in väskan och be att få återkomma ikväll – för naturligtvis är jag redan dressed for Stanley Cup, det vill säga i kostym – och istället gå ut i solen på nedre Broadway.
Där är stämningen lite…duven.

Det går liksom att ana att det bara är några timmar sedan nattens sista Brad Paisley-dängor klingade ut och de mest ihärdiga rumlarna ramlade hemåt.
Men samtidigt mullrar det, den tidiga timmen till trots, av förväntningar inför det som väntar denna heliga eftermiddag.
Barerna och honky tonksen börjar långsamt fyllas av fans i gyllene Preds-jerseys och när en trubadur pluggar i gitarren på The Brewhouse och säger något om Mike Fisher rullar jublet ut genom de öppna panoramafönstren.
Det här kommer verkligen bli nåt…
• • •
– Vi måste sluta ses på det här sättet, är det plötsligt någon som ropar när jag efter en ljuvlig brunch på Sun Diner vägg i vägg med Johnny Cash-museet kommer stövlande mot media-entrén.
Kenny Albert, den förträfflige kommentatorn, är förstås här och tycks lika glad som förvånad över att få se en bekant från New York.
– Har du varit här tidigare i slutspelet i år? Det är helt otroligt högljutt, lovar han.
Jo, jag har börjat förstå det.
• • •
Precis utanför huvudentrén vid just Broadway har de byggt upp en hel liten nöjespark och det är i och för sig inte så ovanligt, det gjorde de till och med i Newark på den tiden Devils uppträdde i Stanley Cup.
Vad som däremot är unikt är att fansen här får ge sig på en bil målad i motståndarlagets färger med sparkar och slägga.


Det är ett mycket populärt nöje – förmodligen för att människor här till vardags är så försynta och artiga och aldrig skulle komma på tanken att vandalisera ens en nyckelring.
Men är det folkfest så är det.
• • •
Den höga volymen i hemmahallen berättade även Mattias Ekholm om på telefon häromdagen.
– Fem minuter innan matchstart hör vi fansen ända ner i omklädningsrummet. Så man är minst sagt taggad när man kommer ut på isen.
Jag får lite gåshud av den lilla storyn.
Tänk det hemma på Garden.

Där hör hemmalaget inget mer än ventilationen i omklädningsrummet fem minuter före matchstart.
• • •
Bara så Svenska Fans-Viberg och The CEO of Everything Sibner – mina vapendragare under några rätt så oförglömliga dagar här i februari – får se.

Jo, Robert’s Western World finns kvar…
• • •
Brage tog fjärde raka idag.
Jag vill bara ha det fört till protokollet.
• • •
Till och med Blues-spelarna är lite tagna av den makalösa atmosfären i Bridgestone.
Eller var i alla fall under de inledande två matcherna.
– Det var ju första gången vi spelade slutspelsmatcher i Nashville och vi visste väl inte riktigt hur högljutt det skulle vara. Men nu är vi mer förberedda på vad som väntar och kommer kunna hantera det bättre, sa Patrik Berglund när han mötte media på flygplatsen i St. Louis innan flighten hit igår eftermiddag
• • •
Under förstarundan mot Chicago gjorde Predators medial braksuccé genom att dela ut små presentpåsar på pressläktaren.
Det har de dock slutat med nu, konstaterar jag lätt stött.
Fan, jag som hade sett fram emot en Jack Daniel’s-flarra…
• • •
Walk tall och tyck att du förtjänar it all och allt det där.
Sure.
Men samtidigt är det viktigt att undvika att bli offer för högmod också.
Det är risken med hypen som brusar i Nashville.
Jag hör lokala radiopratare skrävla om att Blues inte har en chans om Preds bara kommer med sitt A-game och det är inget annat än respektlöst.
St. Louis Blues är ett högklassigt hockeylag som man verkligen inte skakar av sig hur som helst.
Det gör de som ska försöka slå ut dem idag bäst i att ha klart för sig.
• • •
Det allra bästa med den här matchen – bortsett från en massa annat! – är att den börjar redan 14.00, lokal tid.
Det innebär att det kommer finnas gott om tid för avslappningsövningar på Broadway ikväll – även om de ställer till med långt övertidsdrama här också.
Ibland blir allt så bra…
• • •
Flipper, Eky, Arvy och Ironhook från Gävle är förstås de stora svenska stjärnorna i Nashville just nu.
Men inte de enda.
Jill Johnson är faktiskt här och spelar in en ny säsong på sin berömda veranda.
Hoppas någon – till exempelvis legendariske fotografen Tony Johansson, som ingår i produktionen – upplyst henne om att hon måste se en slutspelsmatch i Bridgestone.
• • •
Självfallet.

Här hänger handdukarna – gula! – på sätena redan från början.
Så gör de i riktiga hallar när det är slutspel.
• • •
Alex Steen har rest med Blues hit, men den bistre Mike Yeo vägrar avslöja om han spelar.
Hoppas.
Ju fler svenskar, desto…ja, ni vet hur den här bloggen ser på världen.
• • •
I takt med att tempen stigit kring rovdjuren har kvaliteten på de som sjunger nationalsången innan matcherna i ladan bara blivit högre och högre.
Vem som får äran idag är inte känt ännu, men jag hoppas på min gamla kompis Dolly.
• • •
Well, Steen är med på värmningen i alla fall.

Det var han å andra sidan i Scottrade Center senast också.
• • •
Barry Melrose i USA Today:
– En Stanley Cup-final i Nashville skulle antagligen bli den bästa vi någonsin upplevt.
Inga små ord, men titta inte på mig för att få medhåll om att han har fel i det antagandet.
• • •
De var gudar mot Blackhawks och driver med sig hela laget även i den här serien, men faktum är att JOFA-kedjan – Flipper, Ryan Johansen och kärnkraftsreaktorn från Kågedalen, Arvy – ”bara” producerat tre poäng mot Blues.
Kan de bryta genom vallen och få mer uträttat ikväll håller jag nästan med de där radiopratarna.

Då är det i princip kört för bluesmännen.
• • •
Hemmafansen är förstås i förkrossande majoritet, men några som håller på Bulan har faktiskt letat sig hit.

Vackert, är det inte?
• • •
I’m watching the sun go down this evening
And soon it will wake this town that’s made of dreams.
But before it does a new star will be shining
And that’s the way it is on the Nashville scene.

Så sjunger Hank Williams Jr om sin hemstad och det känns som väldigt lämpliga rader att sätta punkt med när Predators nu ska spela den största matchen i Bridgestone genom tiderna.
Det är dags att tända nya stjärnor och infria gamla drömmar.

OTTAWA – NY RANGERS 5-4 (Slut)
WASHINGTON – PITTSBURGH 4-2 (Slut)
• • •
Så där ja.
Så ser tall walk ut.
Caps samlar sig till slutspelets hittills bästa period, kramar fram sin killer-instinkt och gör tre raka mål.
Så fortsättning följer.
Och jag står fast vid påståendet från förra inlägget:
Nu blir det en Game 7 i Verizon också.
• • •
Tack för idag.
Vi hörs från Bridgestone Arena om några timmar.

OTTAWA – NY RANGERS 5-4 (Slut)
WASHINGTON – PITTSBURGH 1-2 (Period 2)
• • •
Jaha, nu är det skarpt läge i Washington igen.
Red alert.
A defining moment.
De måste replikera under de 20 effektiva minuter som följer nu.
Annars:
Game Over – och ännu en fantastisk säsong spolad down the drain.
Ojvoj.
• • •
Erik Karlsson, Ryan Getzlaf, Jakob Silfverberg, Pekka Rinne och Ryan Ellis kan också diskuteras, men min Conn Smythe-vinnare heter just nu Marc-Andre Fleury.
Han är inte bara stabil och säker rent generellt – han gör de stora, avgörande akrobatiska räddningarna i exakt rätt lägen.
Och han spelar bara för att Matt Murray skadade sig på uppvärmningen före första slutspelsmatchen mot Columbus.
What a story.
• • •
Justin Williams är bra.
• • •
Jamen, he he, stackars Doc – Bengan väcker väldigt starka associationer till Homer när tumlar omkring i målgården.
• • •
Man glömmer ju det lätt, för man blir så bortskämd, men Penguins powerplay är bland de bästa som någonsin existerat i denna värld.
Målet nu, som avslutas med att Phil The Thrill bombar in 2-1, är ett mästerverk i högsta klapp-klapp-skolan.
• • •
Vändning, handshake – eller ännu en sudden-klassiker?
Vi vet om sådär en 35 minuter.

OTTAWA – NY RANGERS 5-4 (Slut)
WASHINGTON – PITTSBURGH 1-1 (Period 1)
• • •
Det känns som vi ska få hamra ihop den vanliga skildringen.
Caps för spelet och radar upp chanser men får inte in det vulkaniserade gummit – och så tittar en Hagelin upp framför Holtby och sprätter in 1-0 istället.
Men titta.
Till slut går proppen ur för Burra – och vi har ourselves a game.
• • •
Nyquist sprang inte Kentucky Derby.
Skandal.
Däremot var faktiskt Practical Joke med och, mja, såna förknippar man ju också med en som heter Nyquist så det jämnar kanske ute sig…
• • •
Det är enormt skön lättnad att se Crosby på isen igen.
Prisa gud för att det inte var allvarligare med honom.
• • •
Men fatta den blågula faktorn i det här Stanley Cup-slutspelet.
Svenskar göra mål och assisterar i match efter match efter match.
Vi har alltså redan två målskyttar här – i en duell som står 1-1.
Nåt liknande kan aldrig ha hänt tidigare.
• • •
En kuse som heter Always Dreaming vann derbyt.
Fint namn.
Så kan man beskriva mig också.
Always dreaming…
• • •
Förstår ju att mannen utan hals vill göra NÅNTING och att testa Ovie i tredjekedjan är väl bättre än ingenting.
Men nu är han återförenad med Bäckis igen.
Såklart.
• • •

Det var ett kortfattat inlägg i spåret alldeles nyss, Stoffe Eriksson…
• • •
Jag säger så här:
Om Capitals vinner ikväll, då tvingar de fram en Game 7 också.
Vi vet snart.