ST. LOUIS – NASHVILLE 2-1 (Slut)
• • •
Bara packa väskan då.
För det blir ingen handshake i Scottrade.
Preds har inte samma energi som vanligt och kan aldrig riktigt utmana efter det ledningsmål Schwartz gör i början av tredje.
Så kan det bli.
Nu ska vi se vad ankorna och Oilers ställer till med.

ST. LOUIS – NASHVILLE 1-1 (Period 2)
• • •
Ett tag är jag säker på att det är dags att boka flygbiljett, reservera ett hotellrum på gångavstånd från Martin’s BBQ och packa väskan.
För Blues spräcker ju Pekka Pinnes nolla och sen känns det som att de håller i stekspaden.
– Vi är för långsamma, som en Lavy muttar med en bister min när McGuire kommer in i båset med mikrofonen.
Men sen får Preds en gratischans i fem-mot-tre och gör som man ska och kvitterar – väldigt snyggt dessutom – och nu vetifan.
Andra omgångens första handshake väntar nog på oss om 20 effektiva minuter, ändå.
Du och jag, korresoffan.
Det kan bli vi hela helgen…
• • •
Det är verkligen inte ofta man ser att domarna vågar ta två spelare under samma samma giv när det är avvaktande utvisning.
Men just precis det händer i Scottrade.
Efter 12.41 åker Pietrangelo för tripping och Bulan Berglund för holding.
Korrekt, men…tufft.
• • •
Var tog Nashville-backarna vägen när Jaskjin fick stå ensam framför Pinne och göra 1-0?
Han hade kunnat gå ut och köpa tidningen och ändå hunnit komma tillbaka i tid för att slå in sin egen retur.
• • •
Du har ju rätt, yzz86.
Detta hade jag fått om bakfoten.
Likafullt firas Cinco de Mayo ordentligt – och taco ska jag fan äta.
När allt är sagt och gjort ska jag nog rentav stänka i mig en tequila som nattfösare också.
• • •
Blues saknar Alex Steen – på så många sätt.
• • •
Det fanns farhågor – också kallade förhoppningar i vissa kretsar… – om att det skulle bli riktigt grisigt och blodigt mellan de här två lagen ikväll.

Men det är jämnt för det.
Ingen vågar riskera det man riskerar om det blir mycket tok.
• • •
Nu börjar de snart i Honda Center också – och gissa vem som är där?
Lönta.
Han har åkt direkt från LAX och ska frälsa sin hometurf med Kramer-konsterna nu.
That’s the playoff spirit.
• • •
Nähä, Hek – vad blir det för öl då?
Heineken?
Eller nåt fancy?
• • •
Nu kom mina tacos, så nu ska jag käka.
Happy Cinco!

ST. LOUIS – NASHVILLE 0-0 (Period 1)
• • •
”Vi red ut stormen i början…”.
Om Preds lyckas döda serien i kväll kan jag sätta alla Sun Record-original jag äger på att den svensk jag talar med kommer att säga ungefär så.
För det skulle ju vara sanningen.
Ett desperat, vilt jagande Blues ligger på praktiskt taget hela förstaperioden.
Men de gör inte mål – ens när de får chansen i ett långt fem-mot-tre här på slutet.
Och ju längre tid som hinner gå utan att Pinnen släpper in några puckar, desto större är chansen att – exempelvis – Filip om ett par timmar får prata om…just det; stormen de red ut i början…
• • •
Ah, Hek, låter som en något motig kväll i nordöstra Tennessee.
Hoppas du kan luta dig tillbaka i soffan med en Coors Light och bara njuta lite nu.
• • •
Bloggen gamla käpphäst om att det är skillnad på ”vilja” och ”måste” har förstås bäring även i den här serien.
Men inte lika mycket som i vissa andra.
När lag har den feeling, den tro, den snudd på religiösa förtröstan Preds rider på just nu händer det att den naturlagen bryts sönder.
Faktiskt.
• • •
Stoffe Eriksson satte den.
Naturligtvis svarar ni ”jajamensan, fattas bara” när bloggen ropar ”Heja spåret, är ni klara”.
Nu kommer alla ihåg det…
• • •
Nej, Alex Steen kan inte spela – man kan sällan det när foten gått av.
Och det betyder väl att Elite inte heller kommer ringa mig med erbjudanden om lättklädda reklamkampanjer…
• • •
Nja, Eky har inget riktigt case när han blir arg för sin high sticking-utvisning.
Det är rena A Rod-swingen han sätter i plytet på Tarasenko.
• • •
Det är inte bara avancemang och sorti som står på spel ikväll.
Om Blues vinner sitter jag på ett plan till Nashville på söndag morgon.
Om inte blir jag kvar här i New York åtminstone till onsdag.
• • •
De flesta står inte ut med honom, har jag förstått, men personligen tycker jag det är rätt trevligt att höra Pierre McGuire prata om Skellefteå, åtminstone.
Och samtidigt slår det mig att det här slutspelet är den gyllene SAIK-generationens stora genombrott i Nordamerika.
För första gången gör Arvy, Youngblood Adam och Prins Oscar verkligen avtryck under riktigt brännande ögonblick.
Bara för det ska jag lyssna på This Perfect Day i pausen.
• • •
Apropå gamla käpphästar:
I slutspelet måste man obönhörligen utnyttja fem-mot-tre-lägen.
Den som inte gör det förlorar nästan alltid.
• • •
Det är Mexikos nationaldag idag – Cinco de Mayo – och den firas grundligt i USA.
Jag tänker nu haka på och beställa hem lite Eddie Läck-inspirerade tacos på delivery.

Som Alan Jackson – en favorit i den oändliga raden av Nashvilles musikaliska hjältar – frågar i en loj, själfull honky tonk-ballad:
Who Says You Can’t Have It All?
Den frågar, och det tankesättet, tycks ha slagit rot även hos stadens hockeyidoler.
Äntligen.
Länge uppförde sig Predators som en lite försynt och hovsam new kid on the block. Klubben bad nästan om ursäkt för sin existens, såg på mer meriterade motståndare – inte minst mångåriga divisionsrivalen Detroit – med alldeles för stor respekt och verkade mer än nöjda om de faktiskt lyckades ta sig till playoff någon gång då och då.
Men no more mister nice guy.
Inte under Peter Laviolette – och inte med truppen full av begåvade warriors som Ryan Johansen, Ryan Ellis, Filip Forsberg, Roman Josi, PK Subban, kärnreaktorn Arvidsson, James Neal, Calle Järnkrok, Mattias Ekholm, Mike Fisher och Pekka Rinne.
Ni har ju sett själva
De spelar den här våren som att de inte bara tror att de kan ta sig hela vägen till The Promised Land – utan att de förtjänar att göra det.

Trots det respektingivande motståndet i de inledande två rundorna är de kaxiga, självsäkra och helt orädda. När de tar kommandot och börjar snurra så själva gravitationen upphör för långa samma gamla backveteraner går det att se i ögonen att de tänker ”Fan vad bra vi är ändå”.
Jag blir inte det minsta förvånad om den inställningen räcker för att redan i natt slå ut Blues och för första gången i historien säkra en plats i konferensfinalen.
Och efter det – vem vågar säga att de inte kan få allt?
Ingen.
• • •
Jag gick, precis som planerat, hem och la mig efter fullbordat värv på Garden igår kväll.
Men Lönta ville, som han uttryckte det, ta vara på sin sista New York-kväll och försvann ut i natten med en ett koppel obevekliga festprissar från Kanada.
Det slutade förstås med att jag åter blev som en tonårsmamma och inte kunde somna förrän han kom hem.

Det gjorde den kanaljen först vid fem i morse och ja, han möttes med ett barskt:
– VAR har du varit!?!
Ni för förstå, oron griper så lätt tag i oss åldringar när de unga är ute och slarvar om nätterna…
Nå, han tog sig ändå upp under förmiddagen och sitter i detta nu på ett plan på väg hem till södra Kalifornien igen.
Här är det rent på golven – men tomt i hjärtat.
And that’s all I have to say about that.
• • •
Jag lämnade en hel krönika om Nashville till tidningen igår – och en timme senare mailade Jarkko – ni vet TeemuS i vårt spår – sidan han hade ritat.
– Den rubriken trodde jag aldrig att jag skulle sätta, skrockade redigeringssnillet från lejonens land.
Nej, den kändes rätt unik.
Hur den löd?
”Arvy – större än Dolly Parton”.
Ni hittar det lilla aktstycket här.
• • •
Det var han som lanserade begreppet ”Expect the unexpected” i förstarundan, så man ska väl inte förvånas över att Tanner Glass får helsidor i New York-tidningarna idag.
Eller att de faktiskt finns goda skäl till det…
Tråkigt nog framgår det att den sympatiske brumbjörnen – definitivt en av hemmahjältarna igår – är medveten om hur vissa sorts fans ser på honom och hur de uttrycker den synen på sociala medier.
Det hade varit lätt för Glassen att bara rycka på axlarna och konstatera att han inte kan kontrollera vad andra människor tycker om honom, men han går istället till motangrepp och slår fast internet-horderna består av människor som inte vet så mycket om hockey som de tror.
”Outbildade”, kallar han dem till och med.
Därmed lär han få ännu mer skit nästa gång han gör en dålig match.
Men samtidigt – OM han nu alls ska uttala sig är det förstås det han ska säga.
Det är hans liv och hans karriär och han kan fan inte svara att ”jo, jag håller med människor, många knappt torra bakom öronen, som sitter vid datorer och skäller, jag är verkligen värdelös”.
Nån måtta får det ändå vara.
• • •
Now, Blues är förstås ingen pushover. Tvärtom, de kommer säkerligen samla sig till säsongens insats hemma i mullrande, småskrämmande Scottrade Center i natt. De är, känns det som, lite pissed off, upplever sig som lätt förfördelade och tycker säkert att det gullas för mycket med motståndaren – ett intryck de i så fall måhända skulle kunna peka på den här bloggen för att få bekräftat…
Så om Preds mot förmodan tror att de får något gratis i sin fortsatta forcering mot det förlovade landet är de in for a fet surprise.
• • •
Jag hann se sista tio av Tre Kronors premiär mot Ryssland – VM visas på NHL Network, trevligt nog – och det finns inte så mycket att säga om de tio minuterna.
En sak bara:
Fan vilka stora rinkar ni har i Europa…
• • •
En surmulen Mike Yeo, som börjar framstå som en Michel Therrien Light, vägrade i förmiddags svara på frågan om Alex Steen spelar ikväll eller inte.
Men med tanke på att svensken samtidigt hoppade förbi på kryckor, med ena foten inslagen i en sån sjukvårdsboot, verkar det inte mer sannolikt att han finns på isen än att modellagenturen Elite imorrn ringer mig och undrar om jag vill posera för Speedos nya sommarkampanj.
Surt för Alex.
Han är en krigare som garanterat hatar att inte kunna hjälpa sitt lag i det här läget.
• • •
Från korresoffan skriker jag nu:
Heja spåret, är ni klara?
Och den förste som replikerar på rätt sätt får en guldstjärna…

NY RANGERS – OTTAWA SENATORS 4-1 (Slut)
• • •
Skit och fan och helvete.
Erik kunde inte stödja på foten när han lämnade isen efter andra – och sedan blev han kvar i omklädningsrummet resten av matchen.
Erik skadad – det är en betydligt värre smäll för Ottawa än det är för Pittsburgh att Crosby inte kan spela.
Man får hoppas att Boucher såg matchen som förlorad och inte ville slita på sin viktigaste tillgång i onödan.
Men bra är det ju inte, det här.
Inte bra alls.
• • •
Be careful what you ask for, right?
Serien fattade i sanning humör sista minuterna ikväll.
Till sist såg det ut så här i Sens bås.

Det är en femma plus Anderson, det där. Ytterligare tre killar befann sig på isen – och resten satt i omklädningsrummet utvisade, företrädesvis för roughing och unsportmanlike.
Räkna med spillover av känslor när de brakar igång igen i däckcentrat på lördag.
• • •
Mister Anderson får vila i tredje, istället står han som utgör en smärre mardröm för alla skribenter med autocorrect.
Han heter ju Condon och….ja, ni kanske kan gissa själv hur lätt vi hamnar i en debatt om skyddat kontra oskyddat sex istället för om benparader och plockräddningar.
• • •
Man skulle kunna säga att Ottawa hamnat på hälarna.
Eller – too soon?
• • •
Tänk att vuxna människor kan tycka att det är så kul att bli inzoomade på bildskärmar.
Men vem är jag att klaga på andras nöjen?
• • •
Han är stark som en oxe, Phaneuf.
Så han tar ju en tapper Smith rätt så lätt när de brottas.
Men i samma stund aktiverar han Sean Averys ande, för evigt inbäddad i Rangers-fansens hjärtan.
Plötsligt haglar ”Sloppy seconds”-ramsorna ner från läktaretagen.
Hoppas inte bästa Elisha är här och måste höra.
• • •
Det är Oscar som får posera i djungelhatten ikväll.

Med all rätt.
Prinsen från schtaaan vann den här fajten åt Blueshirts.
• • •
Imorrn kväll, när Preds försöker döda serien mot Blues och Ducks går på knock i Honda Center, kör jag från korresoffan igen.
Jag hoppas på rungande uppslutning i spåret.

Slutminut, Rangers har 4-1.
Mer kommer senare.

NY RANGERS – OTTAWA 3-0 (Period 2)
• • •
Det är Oscar-gala i New York City!
Prins Lindberg från ”Schtaan” prickar in tvenne pärlor på Mister Anderson och därmed får man väl säga att han krattat för hemmaseger.
Det är tammefan en svensk som regerar vareviga kväll denna gyllene Stanley Cup-vår.
• • •
Senators försöker, men det skiter sig – rätt ordentligt.
De är för tandlösa framåt – i princip har de inte skapat en riktigt allvarlig red-alert-chans på hela matchen – och gör sig skyldiga till för många defensiva misstag.
Problemet skulle kunna sammanfattas i en nyinspelning av Jim Sheridans ”Min vänstra fot” placerad i hockeymiljö.
King Karl är, på grund av sin demolerade vänsterfot, inte i närheten av full kapacitet.
Taskigt.
• • •
Grabner inser att Zeb Macahan Anderson har hans nummer, så när han kommer loss i nytt friläge i början av den HÄR perioden försöker han inte ens utmana.
Han droppar pucken till släpande Oscar istället – och prinsen från Tuböle visar ingen pardon.
• • •

Nu har Gris-Olle slutligen förstått att han är på Rangers-match och avlossar salivstinna otidigheter om framförallt Methot.
• • •
”Schtaan” är vad Skellefteå-borna kallar sin egen stad.
Ja, i alla fall gjorde de västerbottniska popstjärnor jag kände på 90-talet – Pär Wiksten, Evil Ove, Raffe Tjärnlund och den farlige Janne Pettersson, till exempel – det.
• • •
Fler handpassningar i andra.
Det ser tidvis ut som vi bevittnar sån där squash ungarna spelar med händerna mot husväggar i mina Midtown-kvarter.
• • •
Eriks blick när han spänner ögonen i domarna efter avblåsningar han inte uppskattar…snacka om hetta i glödkorgen.
• • •
Sens tycks ha utvecklat en hälsosam avsmak för kortväxt norskt finlir spetsat med uppkäftighet men ska Methot – Gris-Olles kille – slå Zuccaskrullo på käften får han göra det lite mer diskret än så.
Wes McCauley – domarkårens verklige Bror Duktig – står alldeles intill och måste ju blåsa.
• • •
Stålberg asså…ingen i serien har haft fler lägen på Henke utan att få äta äppelpaj.
Han som var sån Kung-dödare under grundserien.
• • •
Ojvoj, när Methot lämnar utvisningsbåset gör han en halv Dennis Wideman och kör på McCauley också.
Easy, buddy!
• • •
Hoppas prinsen går för hattrick i tredje.
• • •
Om man skulle gå och köpa sig en liten vurre.
Jag tror fan det.

NY RANGERS – OTTAWA 1-0 (Period 1)
• • •
När det är sju minuter kvar sms:ar Lönta – som sitter på en annan del av pressläktaren – och frågar om det bara är för att han var ute igår som han upplever förstaperioden som ”superseg”.
Jag är i och för sig inte rätt man att fråga, eftersom jag fanns inom armhålls räckhåll under hela gårdagskvällen, men nej.
Det är ett sensationellt avvaktande och odramatiskt skede av den här serien.
Inget alls händer – förrän Nick Holden, av alla, efter 14 minuter bryter dödläget i ett genombrott avrundat med en avslutning man ju inte trodde han var mäktig.
Förhoppningsvis bäddar det för mer action resten av kvällen.
• • •
They got , som det heter, nothing to show for it – yet.
Men mitt i ställningskriget är det tydligt att Senators spelar med mer glöd i bröstkorgen ikväll.
De är kvickare på pucken, känns mer aggressiva, gör det inte alls lika lätt för hemmalaget och skickar några bra skott mot Den Sammanbitne i kassen.
• • •
Oh, – mannen, myten, tupén!
John Amirante sjunger nationalsångerna och tas, som sig bör, emot som en förlorad son av Garden Faithful.
Det låter snarast som han avgjort en Game 7 när han stapplar ut genom zamboni-entrén för tjänstgöring.
Vackert.
• • •
Man vet att det är en SÅN dag när man ska skriva om glöd i bröstkorgen och först när rättstavningsprogrammet gör sitt jobb upptäcker att man skrivit om ”bröst i glödkorgen”.
Hallå.
• • •
Kallt av Mister Anderson när Grabner kommer flygande i friläge efter bara en och en halv minut.
Sens-keepern stirrar ner honom – som Zeb Macahan i en shootout.
Det är det inte många som klarar mot just Grabner.
• • •
Fast Ottawa kanske har lite bröst i glödkorgen också, jag håller det inte för omöjligt.
• • •
Hur det till slut än går in the end kommer båda lagen i denna serien känna att de hade en god chans att vinna och borde ha gjort det.
• • •
Det blev nog en eller två Bud Light för Gris-Olle i eftermiddagssolen.
Han sitter tung på sin stol och bara blänger surt, med öppen mun och blick som antyder att han inte riktigt fattar var han hamnat.
Så kan det gå.
• • •
Distriksmästerskapen i handpass pågår.
Jag tror vi ser sex sådana avblåsningar bara under de inledande tolv minuterna.
Wtf?
Och:
Lol!
För att inte rent ut sagt säga:
Omg!
• • •
När Haysan Svejsan plötsligt kommer i ett friläge ser det till att börja med inte ut att gå fortare än när jag går uppför trapporna i tunnelbaneuppgången vid Park och 33:e – och sedan gör han några finter som inte är mer raffinerade än gesterna pensionärer använder för att vifta undan flugor på en uteservering i Hallstahammar.
Jesus, kan de sluta blanda Prozac i Kevins sportdryck.
• • •
Jaha, Susan Sarandon är på match.
Men det är ju inte mer sensationellt än att Henke är här.
• • •
Nu ska jag och dricka lite mer kaffe och se om jag kan bli av med vad Lönta kallar min Modo-mage.
Så säger man tydligen i Ö-vik när någon är orolig och har ågren, för det är så vanligt att folk har ont i magen på grund av det lokala hockeylaget och ständigt kvider ”Åh, hur ska det gå för Modo”…

Vart ska du hän, 2nd Round showdown mellan Ottawa Senators och New York Rangers?
Upp eller ned, hit eller dit, i den riktningen – eller den?
Playoff-serien som kallats The Tale of Two Swedes står vid ett kritiskt vägskäl när vi ikväll åter skockas i the bright lights of Broadway för att se Game 4 avgöras.
Om Senators vinner skaffar de kommando över serien och får två gyllene chanser att go for the kill hemma i Canadien Tire Center och kommer ta sig till konferensfinal. Om istället Rangers kvitterar har vi plötsligt en best of 3 och då är allting väldigt mycket mer oklart, men jag har en känsla av att Blueshirts, med sin envishet och sin erfarenhet av den sortens situationer, i så fall vinner hela fan.
Så kalla den här tvekampen slutspelets minst spektakulära, tyck att den är lite för snäll och oengagerande, gäspa åt bristen på inslag och händelser värda att prata om i dagar.
Nu når den i alla fall ett slags tidig, brännande kulmen.
• • •
Det blev en yster day off igår.
Bloggbiffen och Lönta åt middag med Chris Johnston och hans pappa Ian – som följt med sin son på den här resan och besöker New York för allra första gången – på Duke’s på tredje avenyn.
Sedan tog jag och Lönta det måttligt begåvade beslutet att gå vidare och jovisst, framåt småtimmarna satt vi på Manitoba’s i East Village och försökte reda ut varför Jakob Silfverberg förvandlas till Iron Man så fort det blir slutspel.
Det betalar vi för idag, om man säger så.
Ha överseende.
• • •
The Tale of Two Swedes är nu ingen Tale of bara Two Swedes längre.
Utan tre.
Mika Zibanejad stal ju showen med sin insats i tredje matchen och utgör plötsligt universums mitt i den här serien.
Han fick finna sig i att vara föremål för omklädningsrummets folktätaste scrum efter träningen igår och diskuterades sedan ingående under Badtofflans presskonferens.
– Om han vill och gör rätt saker kan han bli en riktigt stor spelare, menade Herr Flipp-Flopp.
Tills vidare är det bara ett mål som saknas.
Mika säger det vanliga om att det inte har någon betydelse vem som sätter puckarna , men det blänker till i ögonen när han tillägger att han förstås gärna skulle scora på just Senators.
Mm, det kan vi tro.
• • •
Det kan vara så att you should have been there, men det var länge sedan jag skrattade så mycket som när Johnston Senior – en synnerligen förträfflig man; man förstår nu exakt varför Chris är så älskvärd och dyrkad av alla som känner honom – dräpte Biffen med ett oväntat, fatalt skämt.
Vi diskuterade Don Cherry och hans bisarra kostymer och plötsligt lutade sig Ian tillbaka, pekade på min nya, som jag tycker, väldigt coola bowlingskjorta från Steady Clothing – prydd med tecknade dry martini-glas, craps-tärningar, can can-danserskor och annat jag håller högt här i världen – och utbrast:
– Yes, I see you’re going in the same direction.
Ha!
Attacken!
Skymfen!
Jag skrattar faktiskt fortfarande…
• • •
Senators stod för sin hittills lamaste insats i tisdags – och det får inte helt oväntat konsekvenser.
Chris Wideman ersätter Fredrik Claesson idag – inte för att något som hände i förra matchen var den glade, hårdtatuerade Claessons fel, men han är ung och rätt ny och såna får alltid betala när det kärvar för hela laget – och Tom Pyatt spelar istället för antingen Zack Smith (beroende på hur ont han har), Tommy Wingels eller Ryan Dzingel.
Alldeles oavsett kan vi vara fullständigt försäkrade om att gästerna kommer vara jävligt mycket vassare ikväll.
De var – om inte annat så omedvetet – lite nöjda med de två raka segrarna i däckcentret och kände sig – även det måhända omedvetet – trygga med sitt övertag och saknade därför tillbörlig eld i hjärtat.
Där kommer flamma desto mer ikväll, för nu inser EK65 och hans vapendragare att det är skarpt läge igen.
• • •
Här är dom – The Johnstons.

Lovely people.
Och minerna säger allt nio behöver veta om stämningen igår.
• • •
Rangers fortsätter med samma line-up som senast och något annat var ju inte att vänta.
Det återstår dock att se om Badtofflan fortsätter tillfredsställa de kritiska fansen genom att matcha backarna som han borde och alltså ge duon Staal-Holden mindre tid än Smith-Skjei.
Jag är chockad själv, men jag håller med fansen även i den här frågan.
Han borde verkligen ha kommit på att det är så besättningen ska formeras – för länge sedan.
• • •
Inte nog med att det, så att säga, redan är som det är.
Butter Biff fick inte sova i morse heller.
Först började hantverkare hamra och borra i lägenheten ovanpå (och de slutade inte fast ett eftertryckligt ”You motherfuckers!” bör ha trängt rakt genom golvet…).
Sedan testade de brandlarmet ute i korridoren.
Och så gick Lönta på toa.
Det är inte så alltid så lätt att vara jag som ni tror.
• • •
Murray borta, Kris Letang borta, Sidney Crosby borta…
Jag säger det igen:

Washington har inget alibi.
Slår dom inte Pittsburgh den här gången gör dom det aldrig.
Ja, Flower har varit uppseendeväckande skitbra, men likafullt:
Fanns det – som Frankenstein är inne på i kommentatorsspåret – tillräckligt mycket killer-instinkt i de offensiva leden skulle de knäcka pingvinens ryggrad i alla fall.
Nu kommer det inte gå och ja, jag tycker det är väldigt sorgligt.
• • •
Det här ändå.
Det här vi gör nu.
Det är så jävla underbart.
Och vi måste ta vara på varje sekund, varje ögonblick, varje dag och kväll.
Jag kommer tänka på det när jag under eftermiddagen står i den öde arenan här på sjunde avenyn och medelst en ljummen burk diet coke försöker få ordning på vätskebalansen och ser playoff-loggorna på isen i den dämpade belysningen.
Det är det här vi drömmer om och längtar efter och vill ha när vi sitter och suckar åt syrefattiga serielunkssnoozers i mitten av dödens januari.
Den här känslan av att något stort och viktigt och spännande händer hela tiden. Den här förnimmelsen av att ingenting annat i hela världen än de hockeybataljer vi bevittnar betyder något. Den här euforin, det här högtidliga, det här känslosvallet.
Så jag säger – mest till själv:
Enjoy, man, enjoy!
• • •
Ni tror mig inte, men Lönta är mitt sanningsvittne.
När övertiden började i Rogers Place igår satt vi nertryckta i varsin barstol på irländska Black Sheep Inn på tredje avenyn – japp vi gick verkligen ronden – och precis när de släppte pucken sa jag ”det blir Jacke som gör det”.
Och vad tog det?
45 sekunder, right?
Men vissa sanningar är ju verkligen gjutna i sten.
Julafton firas 24 december, döden väntar på oss alla – och Jakob Silfverberg är ett monster i playoff.
• • •
Henrik Lundqvist har alltid en samlad, sammanbiten uppsyn den här tiden på året, men i detta slutspel känns bubblan extra ogenomtränglig.
Han utstrålar en kompakt stör-mig-inte-aura, men det gör jag förstås ändå, odräglig som jag är, och frågar om han får tillräckligt med sömn när han så uppenbart är inne i matcherna hela tiden
– Mja, jo. Efter matcherna sover jag i och för sig dåligt. Men det gör jag alltid. Det är svårt att somna när man så uppe i varv. Men kvällen före matcherna har jag inga problem med det och tur är väl det, berättar han och tummar lite på baseboll-kepans skärm.
Han fortsätter:
– Samtidigt är jag väldigt beroende av the pre game-nap. Den betyder mycket. Då sover jag två timmar. Djupt? Det är olika, men ja, ibland.
Det skulle jag också vilja göra.
I synnerhet idag.
• • •
Vi hade ingen volym på vår tv på Duke’s, så jag hörde ingenting och undrar nu:
Hur högljutt buade PPG Paints åt Niskanen?
• • •
Fick just grönt ljus på ackrediteringen, så yes, oh yes – om det blir en Game 6 mellan Predators och Blues i Bridgestone Arena på söndag eftermiddag är jag in the house.
Prisa gud!
Fast jag undrar om det verkligen blir någon sjätte match. Preds kommer att stänga serien i Scottrade, det är vad jag tror.
• • •
Jag tycker jag idag har en mer konservativ framtoning i midnattsblå kavaj och försynt rutig slips, men en kollega från andra sidan Hudson River kommer plötsligt fram och säger att jag är ”spiffy”.
That’s me, folks.
Spiffy Biff!
• • •
Ja, åskådarna får små handdukar i entrén och i tisdags viftade de rätt ivrigt med dem när Rangers drog ifrån, men jag vidhåller:

Det är mer effektfullt, och genererar tätare atmosfär, om de hänger på sätena redan från början.
Basta!
• • •
Chris Johnston har för övrigt lärt sig säga ”Tjena, läget?” på svenska och det låter så obetalbart roligt att jag inte kan vänta på tillfället när han går fram till nån svensk spelare han känner och säger det!
• • •
Visst är det så att Kevin Hayesan Svejsan varit Rangers sämste forward i slutspelet?
Ja, så är det och om han inte kammar till sig snart borde nån annan få spela istället för honom.
• • •
Imorrn flyger Lönta hem till södra Kalifornien igen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Å ena sidan blir det skönt att inte behöva plocka upp en främmande mans kalsonger från vardagsrumsparketten, och veta att dörren faktiskt är stängd när ingen befinner sig i lägenheten.
Men jag kommer sakna att ha världens snällaste människa som sidekick.
• • •
Uh-uh, såg ni att Mike Yeo på presskonferensen efter fjärde matchen i Bridgestone klagade på domarna – och att Preds fått fördelar för att de ”lobbat” för det.
Jag vet inte mycket, men jag vet att det aldrig går bra för lag som börjar fokusera på fel saker i Stanley Cup-slutspelet.
Att de aldrig lär sig.
Sånt tjafs, såna försök till mind games, funkar inte bättre i hockey än rhoca-gil gjorde i tunneln genom Hallandsåsen.
• • •
Ett är säkert:
Den här serien får gärna fatta humör och bli lite grinig och ful och…ja, dum!
Hittills har de inblandade spelarna inte alls avskytt varann med tillbörlig hetta.
• • •
Det blir inte lättare för domarna – som att döma av fansens reaktioner de senaste dygnen hatar ALLA lag och gör allt de kan för att hindra allesamman från att gå vidare – när filmningar som den Bonino sålde igår blir vanligare och vanligare.
Här är en – jag – som önskar att den där skiten stannar i fotbollen.
• • •
Det här är enda matchen ikväll.
Gott, det.
Inte för att jag har någon lust att gå ut ikväll igen – jag är verkligen ingen turneringslirare – men det blir lättare att jobba med fullt fokus på en enda happening.
• • •
Det är å andra sidan inte helt lätt att vara Washington när Bengan Hörnqvist plötsligt lever ut sin inre Kenta Nilsson och börjar sätta frilägesmål.
Ojvoj för den sekvensen igår.
• • •
Redan kvart i sju sitter Gris-Olle på sin plats och han verkar extremt taggad.
Jag skulle bedöma att han hunnit med åtminstone 8 Bud Light i solskenet under eftermiddagen.
Så nu kan det bli åka av här.
• • •
Jag befarade att det skulle bli tungt att få ihop ett intro med värdig längd idag, men vi passerade just 10 000 friska tecken igen, så det gick och nu sätter jag punkt, så ni hinner läsa.
Alltså, boys and girls.
Game 4 på Broadway.
Den här serien avgörs nu.

NY RANGERS – OTTAWA 4-1 (Slut)
NASHVILLE – ST. LOUIS 2-1 (Slut)
• • •
Broadway-hatten brukade vara en bucklig, svart hatt a la 70-talsdeckare, men no more.
Den huvudbonad som sitter på Mika efter kvällens batalj är en beige djungelvariant.
Ser inte riktigt klok ut – och inte alls särskilt New York.
Men den sitter där den ska.
Som Lundqvist konstaterar:
– Mika var bäst på planen ikväll.
• • •
Ryan Ellis alltså.
Han är verkligen en av det här slutspelets stora kungar.
• • • 
Lönta blir helt paff över hur mycket media det är inne i Rangers omklädningsrum.
Det är nästan så han längtar hem till Anaheim.
– Där är det aldrig nån som vill prata med spelarna, säger han snopet.
Nej, men detta är the capital of amerikansk media och så fort Blueshirts har lite framgång kommer fan och hans moster – och hans faster med – ut och ska bevaka the action.
• • •
Kollegorna som är, och varit, där svär på att Bridgestone är den amerikanska arena där det är allra mest drag just nu och det påstående bekräftas ju genom tv:n ikväll.
När hela hallen står upp och skanderar ”Arvy, Arvy, Arvy” för att Knallhatten nitar fast pucken nere i Blues-zonen under numerärt underläge…det är ju otroligt.
• • •
Och vad ska man säga om Joel Edmundson?
Att han plötsligt blivit St. Louis särskilde Big Time Goal-kille är som att Göran Fritzon plötsligt skulle bli den som skriver flest hits åt Gyllene Tider.
• • •
De hatar varann med viss hetta i den här serien också, gamla Central Division-rivaler som de är…
• • •
Såg ni, Biffen gjorde just ett litet framträdande i Aftonbladets morgon-tv?
Ibland får även vi med radioutseende visa upp oss…
• • •
Nashville har alltså 7-1 i matcher sedan playoff började.
7-1!
Det är ju mirakulöst, för fan.
Min gissning:
Blues reducerar i Scottrade på fredag, sen avgör Preds hemma i infernot i Bridgestone på söndag.
Ojvoj.
• • •
Imorrn är det en night off i bloggen igen, jag måste ta ut Lönta på byn NÅN kväll.
Men samling vid pumpen igen på torsdag, ok?