Efter några dagar i – bland annat – det brusande vimlet i Chicagos Loop, på Anaheims soldränkta Beach Boys-stränder, i Pittsburghs lummiga backar och med flottig poutine på tallriken på La Banquise i Montreal kommer Lord Stanley idag till New York City för första gången den här våren
Han strosar söderut längs Broadway, kisar i höjd med Times Square belåtet mot den varma påsksolen, köper sig en pappmugg kaffe utanför Macy’s, vänder västerut på 34:e gatan och kommer så småningom till den lokala hockeyborgen, kallad The Wooooorld’s Most Famous Arena eftersom inte bara de raka puckarnas ikoner utan även sådana som Elvis Presley, Marilyn Monroe, Påve Johannes Paulus, Frank Sinatra, Muhammad Ali, John Lennon, Rolling Stones, Led Zeppelin, Kiss, Madonna, Michael Jackson och Bruce Springsteen stått för några av sina mest legendariska framträdanden just där.
Oh yeah.
För mig finns inget som ens går att jämföra.
New York är min hemstad och Madison Square Garden min basecamp och att få se Stanley Cup-hockey här är som att få en Royal Straight Flush av livet självt.
Jag gör mig inte längre några illusioner om att en viss sorts antagonister ska lyssna när jag försöker förklara att jag inte känner så för att jag ”håller på” laget som spelar här – för jag håller på ingen, eller snarare olika hela tiden – men det är likafullt sant.
Det är för att hockey plötsligt blir en big deal in the concrete jungle where dreams are made, för att den legendariska gamla hallen mellan sjunde och åttonde avenyn comes alive och för att jag känner så starkt för människorna och miljön och sederna och atmosfären och kulturen här.
Ah, whatever.
Lord Stanley är i stan och Manhattans skarpaste spotlights spelar på himlen för Game 3 mellan New York Rangers och Montreal Canadiens.
Det kommer bli nåt.
• • •
Såklart, förstod ju det.
Vakterna nere i media-entrén blir mycket förbryllade och misstänksamma när jag som en annan Big Papa Wennerholm kommer släpande med min stora resväska.
Jag måste öppna och förevisa min smutstvätt och förklara varför i hela friden jag har med mig halva garderoben på hockeymatch.
– You’re a strange man, säger en särskilt skeptisk old timer med Knicks-kepa.
Tell me about it.
Men ändå.
Det är förfärligt bekvämt att kliva av tåget på Penn Station efter en resa från Washington och åka rakt upp till Gardens pressrum – och nu ligger den jättelika väskan, som när den står på hjulen faktiskt når mig upp naveln, inknölad under mitt skrivbord
Hurra!
• • •
De säger att det viktiga i slutspel är att glömma snabbt – både triumfer och nederlag.
Fram tills Gary Bettman överräcker den gnistrande bucklan till en lyckorusig lagkapten någon gång i juni väntar en ny all-or-nothing-match på alla inblandade hela tiden runt hörnet.
Den här upplagan av Rangers har mer playoff-rutin än de flesta, så den sortens insikter torde vara huggen i sten i djupet av truppen och de spelare som uttalat sig senaste dygnen har sagt alla de rätta sakerna, men jag undrar jag.
Smällar som den i Bell Centre på Långfredagen, när de tappade 3-2-ledning med 18 sekunder kvar av tredje och sedan torskade i slutet av första OT-perren…längst in i själen måste det fortfarande svida och ett litet, litet tvivel ändå surra tyst.
• • •
Att jag håller mig med en så stor väska har att göra med en fasansfull incident på just Penn Station – under slutspelet 2011.
Jag hade en betydligt mindre då och när jag skulle upp till Boston för en av Bruins finalmatcher mot Vancouver – Game 6 var det, eftersom jag skippade Game 5 och tog en välbehövlig paus i korresoffan den gången – packade jag den så full att den knappt gick att stänga och just som jag kommit ner på perrongen för att kliva ombord på Acelan mot Back Bay-stationen där uppe exploderade väskhelvetet, varmed kalsonger och strumpor och kavajer och skjortor och undertröjor och tandkrämstuber spreds mellan fötterna på medpassagerare i rask marsch mot sina vagnar.
Där och då – under den värsta wojne wojne-situationen nånsin –
bestämde jag mig för att fortsättningsvis bara köpa de största jävla monsterväskor som existerar.
• • •
Det är lika för Habs – fast tvärtom.
De måste skölja bort euforin efter den episka vändningen i förrgår och nollställa sig helt inför ett nytt blodigt slag.
Hur lätt är det?
Jag vet inte.
• • •
Det är dock fortfarande samma väska som 2011 – inköpt på Macy’s i Boston dagen efter katastrofen på perrongen här under fötterna på oss – jag släpar omkring på och den är nu lika sliten och illa åtgången som Dan Girardis knäleder.
Men jag är sån, jag fäster mig vid vardagsgrejor och har svårt att byta ut dem. Tandborstar. Nyckelringar. Allt. För bara nån månad skaffade jag ny plånbok efter sju-åtta år och det var ett rent trauma och det kommer det bli när jag kasserar den här trotjänaren till väska också, komplett med en otroligt stryktålig Sun Records-dekal, men det måste snart ske.
Ja, och nu kan ni fundera på vad ni ska göra med den informationen.
• • •
Nick Holden är inte det nya svarta i New York, om man säger så.
Han har varit Rangers sämste back – ja, spelare – i de två första matcherna och The Tobias Petterssons of the world kräver, med närmast religiös hetta, att han petas ikväll.
Men vi får se.
Coach Badtofflan har plötsligt gått och blivit hemlig och avslöjade ingenting om sin laguppställning efter värmningen i morse.
Jag önskar nästan att han fortsätter pumpa favoriten med Marc Staal, bara för underhållningsvärdet i att se somliga få stora dåndimpen…
• • •
Att göra noll mål i två raka playoff-matcher, på hemmaplan, är inte så bra, för att uttrycka det med maximal skonsamhet.
Men om det är något jag lärt mig de närmast sju föregående vårarna är det att aldrig någonsin räkna bort Chicago Blackhawks.
Så jag säger ingenting.
Ännu.
• • •
Brendan Gallagher, en av Montreals mer hängivna pester, är ett sanningsvittne.
– Whoever wins this game is obviously going to say it’s important and whoever loses is going to say they’re gonna bounce back with a good effort in Game 4, säger han.
Duh, kanske du replikerar, men det är inte så vanligt att the hockey people erkänner att det mesta som sägs i slutspel bara är teater och inövat hittepå.
Min favorit är den här eviga klyschan, alltid avlossad när en klubb hamnat i besvärligt underläge:
– Om någon innan säsongen sagt att vi skulle befinna oss i den här situationen i en slutspelsserie mot Pittsburgh (eller Chicago eller Washington eller vad det nu handlar om), då hade vi tagit det.
Där är det verkligen befogat med ett ”duh!”.
• • •
Barry Trotz pratar med Washington-media innan Caps flyger till Toronto och säger:
– De vann en match i vår hall. So it’s on. The series is on.
Jag tycker det låter så…mäktigt.
• • •
Plötsligt kommer det mail från Rangers att de kallat upp Almtunas finest igen.
Keepern Magnus Hellberg alltså.
”Men det är väl bara för att han ska ingå i the taxi squad”, säger en orolig blåskjorta jag känner.
Det skulle de aldrig skicka mail om, så something’s up – antingen med Raanta eller Lundqvist.
• • •
Till Minnesota Wild säger jag som Oliva Newton-John i ”Grease”:
You better shape up!
Torskar de även den här matinén och hamnar i 0-3-brygga, då är säsongen snart över.
• • •
Apropå skador tycks jag ha åkt på både en hälsporre och en lättare sträckning i ryggen – förmodligen när jag for upp och ner ur stolen som Jerry Lee Lewis i ”Great Balls of Fire” under övertidsinfernot i Verizon igår.
Men säg inget åt nån, skador ska man ju hålla hemliga under playoff. Låt oss bara konstatera att jag är day to day inför resten av vecka. .
• • •
Att det ska behöva dröja ända till september innan den här garanterade page-turnern kommer ut.
Sean, Sean…det lär vara åtskilliga gamla vänner och lagkamrater och coacher – hej, Tårtan! – som skruvar oroligt på sig i väntan på releasen….
• • •
Franskan ekar i pressrummet två timmar innan första nedsläpp.
Då vet man vilket lag som är i stan.
• • •
De har pumpat jumbotron-intron eftermiddagen lång i Garden och nåt hyggligt coolt verkar vara på gång till matchstart.
Däremot blandas åskådarna av allt döma inte in i föreställningen;inga handdukar eller blinkande lampor – eller kobjällror, thank god! – har i alla fall placerats vid sätena.
Lite slappt och tråkigt, kan jag tycka.
• • •
Ska Flames ha en chans mot ankorna i sin lada krävs att Dougie Hamilton och hans kompisar upphör att vara så simpla att de går på Ryan Keslers och Corey Perrys provokationer och drar på sig enfaldiga utvisningar i helt fel lägen.
Nej, jag har fortfarande inte kommit över de som Hamilton och TJ Brodie gjorde sig skyldiga till i slutet igår.
Så satans, bedrövligt onödigt.
• • •
Det som händer i grundserien fortsätter inte nödvändigtvis i playoff, men Rangers har en del att bevisa här på Garden.
De var ett av ligans klenaste hemmalag – och det allra bästa på bortais, lugubert nog – under sena delen av vintern och kan de inte höja sig nu kommer Habs, vars slagkraft inte verkar fluktuera lika dramatiskt beroende på var de befinner sig, ha en field day i storstan.
• • •
För blott tredje gången på Garden i år:
Slips på.
En gul, till ljusblå skjorta.
Den upphöjda, högtidliga känslan ska accentueras.
• • •
USA släppte vad som kallades ”alla bombers moder” i Afghanistan för ett par dagar sedan.
Nu väntar vi på att den ska explodera i den här serien också.
Det vill säga:
Förr eller senare kommer Shea Weber braka in en otagbart stenhård godzilla-puck från blålinjen.
• • •
Jag borda kunna kolla själv, men tänkte göra det enkelt och fråga er:
Hur allvarligt skadad är Hagge?
Jag tycker inte riktigt det är som det ska när han inte spelar.
• • •
Andrew Shaw ser ut som han har ett par dräpande one-liners på lut till och med med när gästerna värmer tvåudds-fotboll i zamboni-garaget dryga timmen innan showstart.
Och intill står Steve Ott, Brendan Gallagher och bitige norrmannen Martinsen och flinar.
De skulle troligen klara sig bra i en street fight i Bronx om det behövdes.
• • •
Småpirrigt i Scottrade på slutet men Alex Steen sätter 3-1 i tom kasse och jadu, Lille Fridolf Boudreau…nu håller det på att bli så här igen.
Vilket mörker.
• • •
Se där, Jackets sätter ner foten direkt i Nationwide.
Kanske även Tårtan får säga ”It’s on!” innan kvällen är över.
• • •
Jag drar Derek Stepan i Game Winning Goal-lotteriet, arrangerat av shady karaktärer i Garden-environgerna.
Kunde varit värre.
• • •
Vi har ju inte där ännu, där den breda New York-publikens latenta hockeykärlek exploderar.
Därtill krävs att Rangers utför större dåd än ett par segrar i första playoff-omgången.
Men det börjar glöda lite redan nu, kommer att ta sig om de avancerar till nästa rond, bli en präriebrand i en eventuell konferensfinal – och vinner de även den är hockey plötsligt universums centrum ett par veckor.
Kommer inte hända i år, det skulle jag kunna sätta mina älskade Joey Ramone-staty på, men blotta hoppet, blotta vissheten om att den upplevelsen ligger i potten, skapar en alldeles särskild atmosfär redan såna här kvällar.
Så nu tar vi ett djupt andetag, rätar på ryggen och slår några åkarbrasor.
Det är Stanley Cup-kväll i New York City och stora drömmar sjuder där ute.

WASHINGTON – TORONTO 3-4 (Slut, OT-PERIOD 2)
• • •
Som en uppspelt, småskrattande Lill-Nyllet säger när han nyduschad och i i vit skjorta kommer ut till sin landsman bloggaren trekvart efter det episka avgörandet:
– Det är ju helt sjukt vilka avgörande mål Kapanen gör hela tiden.
Ja, den här gången hade devisen ”expect the unexpected” ingen bäring alls.
Kasperi Kapanen är född till att vara sudden death-hjälte.
• • •
I fjärde pausen börjar den här varningen blinka på jumbotronen.

Nog är det lite B att de stänger tunnelbanan i den amerikanska nationens huvudstad vid midnatt.
Så är det ju inte ens i Stockholm.
Men the locals kunde andas ut, Kapanen såg till de hann med sista tricken hem…
• • •
Vilken förstarunda vi har ändå.
Match efter match efter match går ju till övertid – och nu verkar vi ännu ett drama på lut i Honda Center.
• • •
Lill-Nyllet beskriver känslan när sudden-pucken gick in som det största han varit med om.
So far, ja.
Det unga Leafs-laget är redan skitbra på slutspelshockey och kommer bärga episka segrar de kommande åren.
• • •
Meh, nu tar Hamilton ännu en idiot-utvisning i slutminuterna.
Vad är det för fel på pojken?
• • •
Ingen behöver fundera på om Roman Polak kommer att spela mer i årets slutspel.
Det kommer han inte, är det lätt att konstatera när man ser honom köras ut från Verizon i rullstol.
Stackars sate.
• • •
Visst, Ducks avgör med Hamilton i utvisningsbåset.
En för laget, Dougie?.
• • •
Det tåg jag ursprungligen hade tänkt ta går om exakt fem timmar.
Men nä, jag måste skriva Anaheim också, så det blir inget med det. Jag skippar morgonvärmningen på Garden och går direkt till skarpt läge vid framkomst.
Då hörs vi igen.

En frälsare är kommen – förToronto. Kapanen avgör.
Mer sen!

WASHINGTON – TORONTO 3-3 (Period 4, OT pågår)
• • •
För att knyta an till kvällens bloggtema:
My God.
Klockan är 23.00 i Washington påskaftonen 2017 och Vi befinner oss i kavaj-på stolsryggen-ärmarna-uppkavlade-stå-upp-mest-hela-och-tjuta-av-upphetsning-läge.
Båda lagen har ett helt koppel drömlägen under första OT-perren – inte minst under varsitt powerplay – men både Holtby och dansken fullkomligen briljerar så inga TV-puckshögar har ännu bildats runt någon frälsare.
Så:
Det blir nattmangling monumentale.
My God…

WASHINGTON – TORONTO 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Skärselden here we come.
För jodå.
Även detta gudomliga underverk till match kommer avgöras i sudden.
Vi kunde inte be om något bättre.
Amen.
• • •
Här har varit livat förr, det kan ni ringa Eken i Stockholm och få bekräftat om ni vill, men fan vet om det nånsin låtit så mycket som minuterna efter Bäckis kvitteringsmål ikväll.
När de vevar igång ”Unleash the fury”-jingeln sitter folk intill bokstavligen och håller för öronen – och grimaserar ändå när vrålet brakar loss.
• • •
Monsterbytet som slutar med att Bäckis dammar in 3-3 i praktiskt taget tom kasse hör till det svettigaste jag sett.
Förstafemman befinner sig i anfallszonen i 1.18 utan att Leafs får ut puckfan.
Ojvoj.
Uppvisning av serieledarna magnifika förstafemma, varken mer eller mindre.
• • •
Tänk, jag trodde att Blackhawks skulle göra åtminstone ett mål i årets slutspel…
• • •
Det är inte som att det saknas chanser här i slutet av ordinarie matchtid heller.
Inte ens er lugne Biff kan låta bli att undslippa sig ett par ”iiii” och ”oooo” när det osar som mest katt runt dansken och Holtby.
• • •
Tror jag bestämt mig för att INTE ta ta 06.20-tåget i morrn.
• • •
Vem som blir frälsare åt sitt lag nu.
Burracuda för Caps eller Bozak för Leafs.

WASHINGTON – TORONTO 2-3 (Period 2)
• • •
Vi är inne i ett skede när isens apostlar visar vad sann gudfruktan innebär.

Det är spänt och hårt och bistert och strängt och fientligt ute på slagfältet – och ingen viker en tum i sin trosvisshet.
Ojvoj – verkligen.
Caps lyckas medelst två powerplay-oblater vända och skaffar sig för första gången i hela serien ledningen.
Men bara en kort stund, för sedan slår de stora målens unge ängel Kasperi Kapanen till och kvitterar.
Och inte nog med det:
När 13 sekunder återstår vispar Morgan Reilly in en ny ledningspuck för gästerna.
Åh, they’re gonna go gamla testamentet on our asses innan kvällen är över…
• • •
Jaha, The Great Eight tar plats på kontoret i vänstra tekningscirkeln, vrålar likt Scarface Pacino ”Say hello to my little friend” – och prickar in sitt första mål denna slutspelsvår.
Med betoning på prickar.
Han laddar ju inte, som de flesta gånger, på med allt han har utan sätter en pärla på ren precision.
• • •
Det blir gurgel efter praktiskt varje avblåsning.
Men ja, de har ju spelat fem perioder – plus några övertidsminuter – vid det här laget.
Längre än så tar det inte för rent hat att planteras i hjärtat på de som möts i playoff-clashar.
• • •
Nu får Leafs en grundlig påminnelse om att det inte är någon bra idé att ta utvisningar i den här serien.
Then again, när Tim Peel håller i pipan skulle själva Dalai Lama kunna åka ut för roughing – det är liksom inte säkert att man kommer undan hur fredligt och lagenligt man än uppträder.
• • •
Lill-Nyllet i handgemäng!
Jag har inte fakta från boxningsfederationen tillgänglig, men det måste väl ändå vara första gången i historien?
• • •
Stämningen lär inte bli mer kärvänlig efter Brooks Orpik-tacklingen som, vad det ser ut, tar Roman Polak ur serien.
Den träffar awkward och Polaks knä ser ut att trasas, men även om Brooks – som skadat folk förr – kanske inte är ful förstår man varför tv-producenterna zoomar in först Matt Martin och sedan Leo Komarov.
It’s gonna get ugly.
• • •
Jag tycker det är bra med coach’s challenge, i synnerhet när så här mycket står på spel, men jag vill se en tidsbegränsning.
Har de inte lyckats komma fram till en ny slutsats efter två minuters granskande på läsplattorna ska ursprungligt domslut gälla.
Eljest dödar de där sekvenserna matcherna.
• • •
Äter mer Mary Janes-karameller i pausen och börjar plötsligt digga Grateful Dead.
Nä, skojar bara.
• • •
Don Cherry ska man inte bry sig om, det är sen gammalt.
Han är en stollig pajas som CBC envisas med att ha kvar i rutan för att underhålla den breda allmänheten.
• • •
Nu kom jag att tänka på ett skämt Keith Richards drog en gång.
– Vad säger Grateful Dead-fansen när gräset tar slut? ”Vad ÄR det här för skitmusik?”.
Hi hi.
• • •
Det är ju bara bisarrt att Tim Peel får döma slutspelsmatcher.
Har de inga krav alls på den punkten borta på sjätte avenyn?
• • •
Jag vill också ha kräftor kokade i Tennessee till påsk – apropå det faktum att en av våra läsare är på kalas ikväll!
• • •
Men ibland framstår hockeyspelare som rätt svagsinta också.
Som Kadri när han serie-crosscheckar Oshie i målgården och får en osannolikt onödig utvisning just som Leafs kvitterat.
Vad ska Peelen göra där? Peela en banan? Nä, han måste ju blåsa.
• • •
Ready for more?
Jag tror på en biblisk slutperiod – och sedan ytterligare en timme eller två i övertidens skärseld.

WASHINGTON – TORONTO 0-1 (Period 1)
• • •
Halleluja.
Det här matchen är verkligen ett offer till gudarna.
Vilken show.
Jag sitter bara flämtar efter de inledande 20, sån intensiv, vildögd action har det varit.
Oavbrutet.
Så igen:
Halleluja.
• • •
Det verkar som att Capitals marknadsavdelning såg kaffekoppen med budskapet ”More cowbell” i bloggen häromdagen för idag ringer det som i en schweizisk alpbacke i hela Verizon.
Alla som är här har har fått en kobjällra – och alla älskar att skaka med den.
Jisses.
• • •
Det är framförallt Caps som sätter tänderna i Game 2 med med ett helt annat eftertryck än i förrgår.
Efter halva perren har ett våldsamt tillbakapressat Toronto fortfarande inte avlossat ett endaste skott på mål.
Men de rider ut stormen – som i och för sig bara inkluderar tre hemmaskott också, trots det fortlöpande snurret nere hos dansken – och börjar systematiskt (tålamod, sa vi så?) ta för sig mer offensivt och plötsligt ser James van Riemsdyk till att spräcka Holtbys nolla.
Intressant för fortsättningen.
• • •
Mojo och Bäckis har varsin fet chans första tio, men nope, ingen banana.
Jag säger ju det – Mojo måste ta fram sina moves från den karibiska beachen när han får lägen.
• • •
Uj, dålig filmning av Ovetjkin.
Han får ringa nån fotbollsspelare och höra hur man gör.
• • •
Läser mellan värmningen och matchstart att den sista kända människan som var född på 1800-talet gått bort.
Men då har de ju glömt Jaromir Jagr…
• • •
Enligt Plan A ska jag ta ett tåg vid 06.20 imorrn, och i så fall anlända till Penn Station – som ligger under Madison Square Garden – trekvart innan Rangers morning skate börjar.
Enligt Plan B struntar jag i morning skate och åker senare.
I båda fallen måste jag baxa med mig en stor resväska och det är jag redan besvärad över.
• • •
De här jävla bjällrorna alltså, ha ha. Man kan tro att Ingemar Stenmark är på väg mot mellantiden i Madonna di Campiglio, men det är bara Bäckis som passerar rödlinjen.
• • •
Oh, Tim Peel dömer.
Håll i hakan för annars kan du tappa den.
• • •
Fast det är inte bara bjällrorna.
Här är överhuvudtaget ett sjukt, alldeles öronbedövande kalas-tryck i kväll.
Shit asså.
• • •
Jo, Calvert fick tydligen en matchs avstängning som straff ändå.
För futtigt förstås, men man får nöjd med det lilla när Safety Department är i farten.
• • •
Det här är ju rena playoff-matchen.
Öh, vänta nu…
Jag ska pumpa i mig ett par liter kaffe i pausen så ni slipper såna skämt.

Och på den fjärde dagen sade hockeygudarna:
Mer action, mer drama, mer oförglömlig magi, mer lyckorus och mer heartbreak.
Såna är de ju, de himmelska överheter som regerar över isrinkarnas gospel.
Ju längre Stanley Cup-slutspelet pågår, desto mer gudomlig glans ser de till att skänka matcherna.
Och för oss troende blir upplevelsen bara mer och mer magisk.
Ja, några av oss lyckas suggerera oss till tala-i-tungor-stadiet redan innan första predikan ens är inledd – som jag i onsdags, när jag höll på att att slå knut på snusfläckiga tummar i försöken att klä min upprymdhet i ord – men likafullt ökar pulsen ännu mer efter några ronder.
Hatet börjar koka i serierna, oväntade profiler blir helt plötsligt talk of the town, striderna får tydligare karaktär och kontur – och framförallt:
Resultaten får större och större betydelse.
Så det är med bröstkorgen fullsprängd av hopp och tro och helgad förväntan jag slår ner min breda ändalykt på stol nummer 18, Rad B, i den västra pressboxen i Verizon Center för att se showdown nummer två mellan Washington Capitals och Toronto Maple Leafs.
För jag tror på hockeygudarna.
• • •
Så här såg det ut där jag satt igår – på Buffalo Billard’s vid Dupont Circle. .

Kul scen, tyckte kanadensiska kollegor.
Och jävlar vilken duell Canadiens och Rangers utkämpade på bildskärmen jag blänger på lika fokuserat som en Braden Holtby under meditationsövningarna några timmar innan han ställer sig mellan stolparna.
Scenerna innan Habs sena sex-mot-fem-kvittering…wow, precis alla i den väldiga baren stod upp, oavsett sympatier och förhoppningar och grader av neutralitet.
Han snett till höger om mig såg inte glad ut – och när Radulov sedan avgjorde försvann han snabbare än en burgare på Dustin Byfugliens lunchtallrik.
• • •
Bäckis erkände utan omsvep att han och lagkamraterna kände av pressen i torsdags och var nervösa i första perioden.
Det var de spelade så dåligt.
Men det släppte och det var nog väldigt avgörande för seriesegrarna det, för annars hade de förlorat och då hade det varit panik i huvudstaden denna soliga, ljuvligt varma påskafton .
Nu ska de kunna slappna av, spela ut och ta ett fast grepp om den här serien.
• • •
Dupont Circle är förresten ett väldigt vackert namn på en stadsdel.
Men de har fler såna i Washington.
Foggy Bottom, till exempel.
Det låter ju som nåt Walt Whitman – USA:s största poet – eller Mark Twain hittat på.
• • •
Bobby Ewing-frillan – Babs – var rätt nöj och belåten direkt efter matchen på skärtorsdagskvällen, men inte efter träningen igår.
– Nej, jag har tittat på matchen på video nu. Vi var inte så bra som jag trodde, muttrade han.
Ha!
• • •
Bethesda är ett annat poetiskt ortsnamn.
• • •
Under gårdagskvällen uppgav en kollega att Caps bara skulle ha så kallad optional skate idag och såna aktar man sig för såvida man inte är bergsäker på att de spelare man följer väljer att delta, så jag mailade en gästrike jag kan känner och frågade just det.
Han svarade att det inte alls var nån optional och att alla skulle vara på isen, men tillade
:
”Samtidigt…vad fan ska du se sån till för? Sleep in istället”.
Ett mycket klokt råd – som jag givetvis följde!
• • •
Antalet homo sapiens som på förhand trodde att Joel Edmundson skulle vara the difference-maker mellan St. Louis och Minnesota kan inte ha varit fler än antalet homo sapiens som fötts med en utombordare i röven.
• • •
Lill-Nyllet har, som de flesta andra, stora lurar på huvudet när han två och en halv timme före matchstart, kliver ur spelarbussen i Verizon-garaget.
Undrar vad han lyssnar på? Swedish House Mafia-grejer, troligen. Men eftersom vi inte vet tänker jag låtsas att han laddar upp med The Band tills någon bevisar motsatsen.
• • •
Ni tror ju att jag är en rå sälle som bara äter korv och tittar på hockey, men nu ska ni fan få höra.
Jag tillbringade långfredagens eftermiddag på museum – och inte nåt lokalt Hockey Hall of Fame, utan Smithsonians National Museum of American History.
Nu satte ni påskmusten i halsen, va?
Det var nu inte så fascinerande som jag hade tänkt mig, och eftersom alla museer i DC har gratis inträde dessutom alldeles åt helvete för mycket folk, men jag såg i alla fall en dräkt James Brown bar på scenen på Apollo i Harlem 1966 samt själva Star-Spangled Banner-originalet, tror jag.
• • •
Vi såg inte så mycket av Ovie och Bäckis i torsdags – och inte av Auston Matthews heller, för den delen.
Men det blir ju alltid så.
I nästan alla slutspelsmatcher plockas de stora stjärnorna resolut bort.

Det är därför kvaliteten på galleriet av birollsinnehavare i tredje- och fjärdekedjorna är så extremt viktig.
• • •
Oh boy, Ottawa.
Det har i skrivande stund gått två perioder i andra mötet i Canadien Tire Center och Boston leder med 3-1.
Kan bli en väldans kort serie, det där.
I så fall beror det på att Erik Karlsson inte är stridbart skick – och att B’s är bättre än många tror.
• • •
Alex Prewitt på Sports Illustrated – antagligen den största stilisten av alla nordamerikanska hockeyskribenter – har just publicerat en längre blänkare om Mojo Johansson.
I den avslöjas, något oväntat att Mojo Johansson är en fullfjädrad sång- och dansman
Kolla bara de här scenerna från en strand i Bahamas under All Star-uppehållet förra säsongen!
Det är ju känt att pappa Lars gärna tar några inspirerade danssteg ibland, men vem kunde ana att det svängde så här i avkomman?
Dessa moves måste ju Mojo testa om han får frilägen på Andersen ikväll.
• • •
Det var förstås väldigt dumt att tvivla på regerande mästarna.
De har sett riktigt skrämmande ut under delar av matcherna mot Jackets och var så säker, de kommer vinna den där serien.
• • •
Rickard Grönborg har fel när han säger att ingen i NHL gillar Bob Hartley.
Det räcker inte med det.
Ingen någonstans gillar Bob Hartley.
• • •
Nikita Zaitsev skejtade med Leafs i morse, men tyvärr mina blåvita vänner i spåret.
Han är inte riktigt redo för combat ännu och spelar således inte Game 2.
• • •
Som lustigkurrar på twitter redan slagit fast skulle Matt Calvert kunna få jobb som security-gorilla åt United Airlines.
Men kan ni fatta, det blir inga repressalier fast han försökte halshugga Eric Kuhnhackl – och sedan gav tysken en smäll till när han omskakad höll sig om skallen.
Departement of player Safety är och förblir ett skämt.
• • •
Alla svenskar som håller på Washington håller väl inte nödvändigtvis på Brynäs, antar jag – men just nu bör de skänka Gävle-klubben en tacksamhetens tanke för skrällen mot Frölunda är extra bränsle för Caps Valbo-bördige förstecenter, trust me. Det lyser i ögonen på honom när han talar om att moderklubben gått till SM-final.
• • •
Den som tror att jag kan skriva om Kuhnhackl utan att varje gång kolla stavningen överskattar min hjärna.
• • •
Men fanimig, Sens har ju kommit tillbaka och nog ser EK65 ut att vara i stridbart skick när han lägger upp för Brassards kvittering.
Herregud, vilken hockeyporr.
• • •
Vigge Hedman, Strålle Strålman, John Klingberg och kanske OEL.
Shit, Tre Kronor får verkligen en femstjärnig backuppsättning i VM i Köln.
Vilket annat lag kan mönstra nåt lika bra?
Inget – absolut inget.
• • •
Tålamod, predikar Babs och hans spelare om nu.
– Vi måste ha mer tålamod ute på isen, säger alla i kör.
Mja.
Det ordet hörde vi till leda under World Cup i Toronto och morsning korsning hur bra det fungerade för laget som gjorde det till sin ledstjärna.
Ge allt och använda de verktyg man har, och vid valda tillfällen chansa som fan – den melodin har bättre klang, tycker jag.
• • •
Hm, det luktar som att någon på pressläktarraden framför mig ätit ett och annat påskägg.
Eeew, faktiskt.
• • •
Noterar att Taggen redan är aktiv som en hungrig iller i kommentatorsspåret, så låt mig förekomma honom:
Nej, jag ska inte stoja och stå i på Old Ebbitt’s efter den här matchen.
Jag har bagarväckning och ska ta mig hem till New York för Game 3 mellan Rangers och Canadiens.
• • •
Det är rörande att se kommentatorn Dave Stradler utanför kommentatorshytten.
Han lider av cancer och har haft en riktigt tuff vinter, men är här och kör play-by-play i Verizon – för att han så gärna vill och för att han är så satans bra.
Props till honom.
• • •
Det verkar som aningen fler Leafs Nation-medborgare försökt invadera den amerikanska huvudstaden idag.
Jag ser en hel uppsättning blåvita jerseys på uteserveringarna i Chinatown när jag tre och en halv timme före showtime kommer stövlande mot Verizon, och när de nu 18.05 lokal tid, öppnat entréerna strömmar det ut rätt många även på läktarsektionerna.
Följaktligen kan det bli ännu mer liv och väsen här ikväll.
Underbart i så fall.
• • •
Idag serverar serveras godis som heter Mary Jane i pentryt bakom pressläktaren.
Ursäkta mig, men är inte det slang för…marijuana?
Försöker de göra tredje statsmakten mjuk och lugn och snäll?
• • •
Vi hade övertiden från Ottawa på bildskärmarna framför oss, på det här lyxiga viset.

Och – Elishas kille, Dion!
Det hade man ju inte räknat med, men vad kul – nu blir det serie av det där också.
• • •
Burracuda hänger en puck ikväll, känner jag på mig.
• • • 
Snart är apostlarna på isen och vi följare sitter beredda i kyrkbänkarna, med psalmböckerna (ja, bloggarna alltså…) uppslagna.
Nästa väckelsemöte i The Stanley Cup Playoffs 2017 kan börja!

WASHINGTON – TORONTO 3-2 (Slut, OT).
• • •
Först Tanner Glass, sedan Joel Edmundson – och så Tom Wilson med det där sjuka skottet utifrån sargen…
Jo, we got ourselves en devis för Stanley Cup-slutspelet 2017, myntad av Glassen:
Expect the unexpected!
• • •
Leafs är förstås besvikna, det svider alltid fruktansvärt att torska i sudden, men långt ifrån uppgivna.
– Jag tycker vi visade att vi verkligen kan spela mot de här killarna, säger dansken.
Babcock är inne på samma linje.
– Detta var definitivt en confidence-builder för oss, menar han.
• • • 
När Wilson står och ler blygt i media-scrummet som förstås bildas runt honom går Justin Williams förbi och hojtar.
– Feels good, doesn’t it?
Är det nån som vet är är det Game 7.
• • •
Han har ingen vidare statistik i grundserien längre, men jag är för evigt en Pekka Rinne-believer.
Det känns alltid som att han när som helst kan plocka fram killer-spelet han knäckte Chicago med i natt.
• • •
– We’re not going anywhere, säger Gardiner när han sitter och tar igen sig i omklädningsrummet,
Den kommentaren kan tolkas på flera sätt, men okej…vi förstår vad du menar, Jake.
• • •
Den svenska skyttekungarna fortsätter precis som i grundserien, dom.
Arvidsson gör ett mycket typiskt Arvidsson-mål i United Center och just nu ser jag Rakell göra ett lika typiskt Rakell-mål på hotell-tv:n.
• • •
Jag blir lämnad snudd på helt ensam på pressläktaren efter tredje perioden, för kollegorna är alla på deadlines och vill sitta redo i pressrummet under övertiden, för att så snabbt som möjligt kunna ta sig till omklädningsrummen efter avgörandet.
Men det där förstår jag inte alls, man vill ju se det allra viktigaste som händer live när man för fan är in the house – och omklädningsrummen öppnar inte tidigare bara för att journalister har bråttom, jag hinner gott och väl fast jag ser Wilson panga in sudden-pucken från pressläktarstolen.
Onödig stress för stressens skull är ett otyg.
• • •
Där kommer det ett Silfverberg-mål också – sannerligen typiskt det med.
• • •
När det nu finns en Gardiner, kan inte någon kontra med Persienner också?
Förlåt, jag blir alltid lite göteborgsk till påsk.
• • •
Pappa Anders står i Caps-tröja och skrockar med Mojo i korridoren utanför familjerummet, mamma Catta finns nånstans i närheten hon också – och storebror Storchen flög in med några polare så sent som ikväll, det vet jag bestämt.
Där har vi ytterligare ett otvetydigt vårtecken i Washington.
The Bäckströms is in town!
• • •
Flames har alltså inte vunnit i Honda Center på 20 år och som det ser ut under ankornas suveräna push här under sista sju-åtta i mittperioden kommer de inte göra det ikväll heller.
• • •
Nu är jag så trött att det hettar i ansiktet och något säger mig att det inte är alldeles bra.
Så nu hänger jag Don’t disturb-skylten på dörren och går och lägger mig och sover tammefan tills jag vaknar.
Imorrn tar jag som sagt bloggpaus och ser matcherna på sportbar, men på lördag laddar vi om revolvrarna här.

Slut, Tom wilson!
Expect the unexpected, som sagt…
Mer sen!