I måndags hörde jag Jonathan Richman sjunga den mirakulösa ”Springtime in New York” på Bowery Ballroom på Manhattans Lower East Side.
Idag önskar jag att den förtjusande kufen från Boston hade skrivit en ”Springtime in DC” också.
Då hade vi haft det ultimata soundtracket till fortsättningen av Det Oändliga Äventyret.
För det är ju sedan gammalt – i alla fall i den här bloggen.
Det är när när våren kommer till Washington Stanley Cup-slutspelet börjar på riktigt.
Och vice versa.
Det är inte när de berömda blommorna på körsbärsträden vid promenadstråken längs Potomac River slår ut våren börjar i den amerikanska huvudstaden.
Det är när Capitals gör sig redo för årets största matcher och de myllrande kvarteren runt Verizon Center i Chinatown börjar skälva av heliga förväntningar i varma, mjuka vindar laddade med exotiska dofter från Zhejiang-krogarnas kök.
En särskild sorts magnetisk effekt uppstår när de två efterlängtade tilldragelserna – våren och playoff – sammanfaller just här och känslan när jag trampar mot den bekanta gamla media-entrén vid 6th Street är att jag liksom går på….luft.
Ja, jag förstår att det är för att det så ofta varit just hit jag under ett decennium rest när manegen krattats för skarpt läge som jag tycker att det känns så på dessa gator, och att andra garanterat har samma förnimmelser i andra städer, men än sen?
Upplevelsen är vad den är – och den är berusande.
Så, mina vänner, följ med mig genom luften när Washington Capitals och Toronto Maple Leafs denna skärtorsdag kliver in i ringen.
Det är springtime in DC.
• • •
Jag hann halvslumra i ungefär två timmar efter The Melkmans avgörande inatt .
Sedan var det bara att hasta iväg till Penn Station och hoppa på Acela-tåget och åka hit.
Så gör man inte ostraffat vid 49 års ålder; när jag ramlar ut i förmiddagsljuset på perrongen på bedårande vackra Union Station är jag vimmelkantig som en ouppmärksam vänsterforward efter en Kronwall-tackling.
Men det hör till.
En NHL-skribent som inte är utmattad och medtagen under Stanley Cup-slutspelets galna inledningsrunda gör inte sitt jobb.
Dessutom hinner jag ta en liten gubblur på hotellet under eftermiddagen – på inrådan av självaste Victor Hedman,
– Du måste ta en pre game-nap om du inte sovit mer. Kom ihåg det nu, säger Pansarkryssaren Från Varvet när jag pratar med honom om VM strax innan Maple Leafs morning skate i Verizon.
När dylika proffs kommer med den sortens råd lystrar man – och mycket riktigt:
Nu, lagom till showtime, är jag på tåspetsarna igen.
• • •
Men herregud, Washington DC eller inte:.
Att få vara med om det här live igen, för första gången sedan Game 6 mellan Pittsburgh och San Jose i Sharktank i Silicon Valley 12 juni förra året, är så omtumlande underbart att jag nästan tappar andan.
Jag vidhåller att det var en bra idé att inleda färden med en sittning i korresoffan igår, för på så sätt fick bubblan jag ämnar att befinna mig i de närmaste två månaderna tydligare konturer, men detta är givetvis nåt annat.
Allt är på riktigt nu.
Den elektriska laddningen som börjar förtätas i gångarna under läktarvalven redan under morgonen
Känslan av att något stort och viktigt och högtidligt och exalterande snart ska äga rum
Det mäktiga, förlösande puck drop-vrålet som den tomma hallen flera timmar i förväg liksom väntar på – och håller andan inför.
Själva allvaret, vetskapen att så mycket står på spel, insikten att de inblandade klubbarna och fansen gått i stabsläge.
Oh.
Fy satan vad häftigt det här ska bli.
• • •
Nope, inga kändisar på Acela-tåget idag.
Inte ens Alan Alda var med.
Men så avgick det 07.00 också och då är inga celebriteter värda namnet vakna – såvida de inte sitter kvar i baren.
• • •
– Det här, säger jag åt den förträfflige Alex Prewitt från Sports Illustraded när vi försöker tränga oss in i den städskrubb som alltjämt tjänstgör som gästernas omklädningsrum i den här betongladan efter morgonövningarna, är ju som under Stanley Cup-finalen.
Han nickar klentroget till svar.
Den mediala upphetsningen i Toronto när Maple Leafs nu inte bara kvalificerat sig för playoff utan förfogar över en av de sexigaste och mest lovande laguppställningarna i modern tid liknar verkligen ingenting.
Varenda tidning, varenda tv-bolag, varenda radiokanal och varenda lokal sportsajt med fler än sju följare har team a minst sju-åtta medarbetare utsända och allihop jagar citat som såna där franska hundar rotar efter tryffel i den provencska marken om vårarna.
Men Big Smoke råkar ju vara största staden i en nation som avgudar hockey så hypen är inte konstigare än den som bryter loss i Italien och Spanien när, exempelvis, Milan och Barcelona möts i Champions League-finalen.
• • •
Det här med att slutspelsstarten löper ihop med påsken…brukar det verkligen vara så?
Jag kan inte riktigt erinra mig det.
Men jag har försökt ladda upp med liknelser om ägg, kycklingar, påskkärringar och Messias-figurer uppspikade på kors.
• • •
Ett annat skäl till att det är en sån flammande extas att vara just här, just ikväll, är ju att serien som brakar igång i betongbunkern på F Street på förhand framstår som förstarondens allra största happening.
I ena ringhörnan har vi President’s Trophy-vinnarna, en samling ärrade superstars som efter ett decennium av misslyckanden i slutspelet när så heta Stanley Cup-drömmar att det bränns bara man tittar på dem – och i den andra en bunt hyperbegåvade, glamorösa, kaxiga kids som aldrig tidigare uppträtt på denna den största av hockeyvärldens scener och förmodligen inte har förstånd att bli tagna av stundens allvar.
Om duellen de ska utkämpa bara lever upp till en bråkdel av omvärldens föreställningar om hur den ska arta sig….oh boy, då är vi in for a ride.
• • •
De har gjort om NBA-laget Wizards träningsarena vägg i vägg med Caps omklädningsrum till provisoriskt presscentra och där sitter jag under sena eftermiddagen – först på plats, som alltid! – mol allena och hamrar på tangentbordet när jag hör någon utbrista på bredaste Gävle-mål:
– Nämen hallå, det är ju du! Sitter du här alldeles själv?
Det är Bäckis, i sin finaste kostym, som sticker in näbben för att få veta vad som pågår innan han börjar förbereda sig för säsongens hittills största ögonblick.
Jag förklarar att det bara är bloggen som är så seriös att den börjar varva upp redan under eftermiddagen
Bäckis nickar glatt.
– Fattar man ju.
Det är en fin liten stund vi har innan lavinen går.
• • •
Mike Babcock tycker som jag.
Det är bäst att inleda slutspelet vid tvn:n
– Jag föredrar att spela första matchen Dag 2. Framförallt hinner de unga spelarna, och jag har ju några såna, se ett par matcher och får lära sig vad som väntar.
Och vad väntar, Mike?
– Vanlig hockey, men energi i hallen i är annorlunda och energin på isen, i varje byte, är annorlunda. De måste vara förberedda på det.
Ja, vi har hört nåt om en storebror som just sluppit ut ur fängelset…
• • •
En halvtimme efter mötet med hemmalagets förstecenter får jag dock lov att lämna ”presscentrat”, för plötsligt kommer Justin Williams och TJ Oshie in och börjar dunka bollar i basketkorgarna och inte för att jag inte klarar av lite liv och väsen när jag skriver, men Oshie framstår inte direkt som Lebron James och jag vill inte ha en läderkula han fumlar bort rakt i dataskärmen…
• • •
Däremot viftar Babs undan frågor om hur spelarna kommer reagera på det vådliga trycket i betongbunkern.
– Det kommer bara vara vådligt om det går som Capitals hoppas. Det finns inget härligare att se än fans med långa ansikten som sitter på händerna och är nervösa. Det är förstås vad vi siktar på att ställa till med
Som den sluge gamle strateg han är ägnar Leafs-coachen överhuvudtaget avsevärd energi och tid åt att tala om hur stor press Capitals har på sig.
När kollegan Trotz får en tolfte fråga på tre minuter i ämnet bara ler han snett.
– He’s playing you guys…
Ah, the war is on!
• • •
Vår, värme, Bäckis, Ovetjkin och doften av friterad anka runt knutarna, visst – men en detalj saknas för att playoff-i-Verizon-upplevelsen ska vara hundraprocentig.
Eken.
Förr om åren satt vi alltid ihop på den här pressläktaren under alla Caps slutspelsmatcher och när det drog ihop sig till första nedsläpp vände han sig alltid mot mig och sa:
– Tänk, Per, nu sitter vi här igen.
Jag saknar det.
• • •
Fast Babs har förstås en poäng.
Det ÄR President’s Trophy-vinnarna som har kraven och pressen och förväntningarna på sig.
Om de torskar ikväll kommer ett gammalt spöke gå genom Verizon igen – och olycksprofeter över hela världen stämma upp i kolsvarta dödsmässor.
Leafs, däremot, har inget alls att förlora i sin första svängom med The Beast och kan slappna av och bara ha kul.
Jag delar dock magkänsla med kommentatorsspårslegenden Taddson.
Det är nåt annorlunda med den här Caps-upplagan.
Den är inte bara fulländad i hockey-kvalitativ mening – den är gjord av hårdare, mer stryktåligt mentalt stål och kommer inte blinka om kidsen från north of the border skulle ta ledningen.
Tror jag.
• • •
Bara den här lilla detaljen:
Playoff-loggorna på isen.
En flodvåg av välmående forsar genom systemet när jag ser dem.
• • •
Lill-Nyllet brukar inte ta till särskilt spektakulära kraftuttryck i bruk – ja, han brukar inte säga så mycket överhuvudtaget, för att vara frank – men idag är till och med han lite uppspelt.
– Ja, det är första slutspelsmatchen jag någonsin spelat…det ska bli jävligt häftigt, säger han när vi ses i omklädningsrumsträngseln under förmiddagen.
– Press? Nej, det är Capitals som har pressen på sig. Det är ett äldre lag som väntat länge på att få vinna.
Alla i Toronto har lärt sig att trumma in det budskapet…
• • •
Capitals har som vanligt sina morgonvärmningar ute på shopping mall-taket i Arlington och det brukar vara omöjligt att täcka både dem och motståndarna såna här dagar, men mediaflocken från Big Smoke går inte att stoppa.
De ser till att NHL tillhandahåller en shuttle mellan Chinatown och Arlington och låter sig dödsföraktande fraktas genom Washingtons djävulska morgontrafik för att inte missa en endaste sekund av endera träning.
Dårar…
• • •
Ovetjkin och Kuznetsov har identiska ljusblå kostymer när de två och en halv timme innan matchstart kommer stövlande genom den långa korridoren mellan spelar-garaget och omklädningsrummet.
Jag kommer osökt att tänka på Crockett och Tubbs i Miami Vice och det kan bara vara ett gott tecken.
• • •
För att bryta lite mer is visar jag William bilden Pontus Höök skickade häromdagen – den på hela familjen Nylander i trädgården utanför huset i Connecticut back in the day.
Då lyser ynglingen upp,
– Ja, den där minns jag. Det är en fin bild. Men det är jäääävligt länge sen, säger han.
Nja, jag vet inte det, jag var 39 år då, så så väldans länge sen kan det ändå inte vara…
• • •
Nu, snart, kommer det.
Vrålet.
För folks – det är springtime in DC.
Känn hur hjärtat slår.
