MONTREAL – NY RANGERS 0-1 (Period 2)
OTTAWA – BOSTON 1-0 (Period 2)
PITTSBURGH – COLUMBUS 2-0 (Början av period 2)
• • •
När vi hållit på i en och en halv timme är det fortfarande bara Tanner Glass som gjort mål.
Det är känt att det ofta är komplementspelarna som avgör i playoff, men…nå, till slut ser dock Bobby Ryan till att bryta Glassens världsherravälde och tillvaron känns med ens mer normal.
• • •
Jo, Rangers startar andra perioden väldigt bra och radar ju faktiskt upp chanser.
Men.
Man ska göra mål på chanserna också – för när man inte gör det tappar man till slut momentum och det är ju exakt vad som händer i Bell Centre.
• • •
Coolt att Gabriel Carlsson kommer åkande från Sverige och under ett par grundseriematcher gör sånt intryck på Tårtan att den hetlevrade coachen kastar honom rakt in i Stanley Cup-elden.
Då är man ingen försynt pojke från Örebro – då är man en man som inte tvekar att hugga chansen när den uppenbarar sig.
• • •
Ännu viktigare brukar det vara att utnyttja långa fem-mot-tre-lägen.
Gör man inte mål när man får såna drömchanser går det i allmänhet inte att vinna.
• • •
Jaha, pingvinerna låter Jackets braka och damma på i en perre.
Sen är det off to work…
• • •
Men Lundqvist, man.
Intrycket från telefonsamtalet i måndags var i sanning korrekt.
Vad sjuk han är som kan bli så här överjävlig på ren inspiration…
• • •
FYI, Eric och Taggen:
Ännu har jag inte stekt ett enda inlägg.
Men ni två får väl snart upp pulsen och då är jag beredd 🙂
• • •
För att inte tala om McAvoy i Boston.
Han gör alltså sin debut ikväll – i Stanley Cup – och spelar som en ärrad veteran.

Special kid, that’s for sure.
• • •
Det ser inte särskilt skönt ut att möta Columbus.
Som väntat.
• • •
McAvoy är förresten också vad den briljanta Jeff Daniels-karaktären i ”Newsroom” hette, så jag har en ny favorit hos B’s bara därför.
• • •
Det var väl det jag visste, GM GM läser bloggen.
Mitt under the roaring action under slutspelets öppningskväll kommer beskedet att Gerard Gallant blir förste coachen i Vegas Golden Knights historia.
• • •
Så Björnarna har alltså noll skott på mål i andra?
Det är inget bra.
• • •
Själv tror jag att domarna alltid, var dom än är, försöker göra så bra ifrån sig som möjligt.
• • •
Vem blir förste svensk i årets slutspel att måla då?
Dela upp er i grupper och diskutera.
Jag tror på Bengan i Pittsburgh.

MONTREAL – NY RANGERS 0-1 (Period 1)
OTTAWA – BOSTON 0-0 (Period 1)
PITTSBURGH – COLUMBUS 0-0 (Början av Period 1)
• • •
Ojvoj, jag är så taggad inför det här att det blir snudd på overload när de väl är off and running.
Jag står upp, går planlöst fram och tillbaka till köket, zappar oroligt mellan matcherna som hunnit börja, sätter mig och slår på knäna som en Ekeliw inför Tampa-fajter.
Det är inte bara spelarna som hoppar ur skorna i första omgången…
• • •
Ha ha, vem gör första målet i Stanley Cup Playoffs 2017 om inte Tanner Glass – vars medverkan fått delar av supporterskaran att blåsa sönder artärer i pannan av vrede.
Och han gör det med en rent artistisk backhand!
• • • 
Först Letangs pajade disk i ryggen, nu har Matt Murray skadat sig på uppvärmningen och kan inte spela öppningsmatchen mot Jackets.
Det känns som stjärnorna alignar på fel sätt på himlavalvet i västra Pennsylvania.
• • •
Rangers penalty kill har varit väldigt solid – och Habs PP so far lite blek – men ett bra sätt för Rangers att förlora den här serien är att fortsätta ta många utvisningar.
• • •
Varje gång jag zappat över till matchen i Ottawa ser det ut som att Bruins har drömlägen – som resoluta Sens-backar avvärjer i sista stund.
Vad finns mer att berätta för er som titta mer noggrant?
• • •
Buropen när Kreider rör pucken i Bell Centre når decibel-nivåer man vanligtvis bara förknippar med jet-kärror som skjuter iväg längs startbanan på JFK.
De har i sanning inte glömt i Montreal…
• • •
Får privat meddelande av en bekant – vi kan kalla honom Tobias Pettersson.

Där står:
”Har ju laddat i flera veckor för det här, ska ösa i spåret mest varje natt nu”.
Det är ljuv musik i mina gamla öron!
• • •
Om Krieder-Greider bara bulldozat på när Price kom ut för att mota den förlupna pucken…det underhållande skandalvärdet hade varit svårt att förneka.
• • • 
Oh, precis innan matchstart i Ottawa kommer den helt oväntade nyheten att Krejci inte kan spela för Bruins.
Det är en ovälkommen liten örfil i björngropen.
• • •
Jag älskar Ginette – Castafiore-kopian som sjunger ”O’ Canada” i Bell Centre.
Älskar!
• • •
Bra grej här, jag har Rangers-Habs både på MSG och NBCSN ikväll – och eftersom MSG har en olycklig tendens att paja ihop när det passar som sämst känns det som en liten jackpot.
• • •
Underbart jäkla playoff-drag i spåret också, noterar jag. Till och med Skånske Jan gör comeback efter ett helt år av tystnad.
Tack!

Dopamin.
Endorfin.

Adrenalin.

Det är den sortens signalsubstanser och hormoner som sköljer genom kroppen nu – och blandas till en skummande, bubblande, kolsyrebrusande cocktail av eufori i hjärtat.
För vid min gud:
Stanley Cup-slutspelet börjar ju idag, onsdagen den tolfte april i herrens år 2017.
Och det finns inget roligare än Stanley Cup Playoffs, inget häftigare, inget mer exalterande, inget mer kittlande, inget mer medryckande, inget som får pulsen att rusa lika extatiskt.
Överhuvudtaget.
I hela världen.
Och bäst av allt:
It ain’t no tomtebloss som brinner av under en sketen helg.
I två månader ska vi ha det så här nu, i två månader – fram till mitten av juni – kommer vi få se när världens bästa hockeyspelare pressar sig till det allra yttersta i varenda byte, i två månader är match efter match efter match laddad med drama och nerv och kokande känslor.
Så grattis till mig, grattis till er, grattis till alla som välsignats med insikten om att universums bästa underhållning stavas Stanley Cup.
Nu jävlar åker vi!
• • •
Till vad jag kan tänka mig är allmän förvåning inleder jag årets resa hemma i korresoffan.
Live-debut äger rum först i morgon – i Washington DC:s Chinatown.
Den serien, mellan Washington och Toronto, känns ju på förhand som första omgångens verkliga happening.
Rangers?
Jag hakar på när de kommer hem till Manhattan på söndag,
Sen får vi se.

Det är först efter ett par matcher vi vet vilka serier som blir verkligt oförglömliga och måste följas på plats.
Samtidigt har jag i mental mening navigerat mot soffan i flera veckar nu, jag ville verkligen ha det så här ikväll.
Inget slår såklart live-upplevelsen – jag kan redan förnimma hur overkligt underbart det kommer kännas när Verizon förenas i ett enda magnifikt vrål precis innan första nedsläpp i morgon – men man, eller i alla fall jag, kommer ni playoff-feelingen på ett annat sätt med en inledande bonanza vid tv:n.
Så här är jag ikväll – och jag hoppas jag får sällskap av bloggens hela armada av lysande kommentatorer.
• • •
Nånstans för länge sedan läste jag en intervju med Niklas Sundström, kanske var det i Nyströms fina bok ”Drömmar och tacklingar”, som fastnade, för i den sa han att det visserligen var skillnad på grundserie och slutspel även hemma i Sverige, men långtifrån lika stor som i Nordamerika,
– Här är det ju fan som att man plötsligt håller på med en annan sport
Jag minns att jag tänkte att det måste vara en överdrift, så kan det ju bara inte vara.
Men Susse visste förstås vad han talade om.
Som det heter i den lilla allegorin jag tjatat ut i snart tio års tid men bara måste plocka fram igen när vi nu ska ut i den virvlande dansen igen:
Slutspelet är grundseriens elaka storebror som precis blivit släppt ur fängelse och är ute och letar efter trubbel igen.
Det ÄR så.
Hockey må vara hockey, men matcherna spelas från och med nu med huggtänderna fullt blottade.
Det finns finns ingen tid där ute längre, inget utrymme och ingen nåd; alla satsar plötsligt hundra i varenda närkamp, i varenda skär, i varenda skott.
Rookies och andra ungblood som gör sina första slutspelsmatcher har förstås hört talas om det och tror att de är beredda, men det är först när det stått öga mot öga med monstret de verkligen förstår hur det känns.
– Jag var lite chockad…det tog mig några matcher att komma över hur mycket svårare allt plötsligt var, sa Dylan Larkin i Detroit förra veckan, apropå hur han trodde det skulle går för McDavid och Matthews de kommande veckorna och månaderna.
Så in the name of Susse:
Buckle-up, alla.
Den arga storebrodern is coming for us all…
• • •
Vad roligt att så många signat upp och deltar i bloggens liga – rattad av vår egen förträffliga Chall! – i bracket challenge på nhl.com.
Senast jag tittade var vi 124 medlemmar (innan det återigen visade sig att NHL inte kan driva en hemsida, för bracket-challenge gick ju under eftermiddagen bara att komma in på då och då…vilket skämt!).
Om jag vinner – vilket vore högst otroligt, jag är en bedrövlig tippare – blir det tioårsfest för bloggen på lämplig lokal i Stockholm i sommar, jag lovar.
• • •
Det är inte som att ligan börjar med en liten mjukstart heller.
Fem av de åtta serierna brakar igång redan ikväll.
Sen undrar vänner jag talar med varför jag verkar ”snudd på övertänd”.
Snudd på?
• • •
Det är ju påsk så jag var i går på Scandinavian House och snokade efter must, men de hade skandalöst nog ingen.
Så jag får hålla tillgodo med kulturlös Cola i afton
Viktigast av allt, dock:
Jag har en stor, färsk burk Maxwell House Original Roast Medium – Good to the last drop, som det heter i reklamen – på köksbänken.
Det är framförallt det som krävs för att ta sig genom en playoff-mangling.
• • •
Grejen med just förstarundan är ju också att det är nu potentialen för riktigt crazy shit är som störst.
När vi trängt djupare in i valsen har spelarna lugnat ner sig lite och tar ut varandra i mer dragkampsartade slag, men nu är många av dem så exalterade att de är på väg att hoppa ur grillorna och i princip kan vad fan som helst hända.
Så igen:
Buckle-up.
Den arge storebrodern svingar rostig järnkätting ovanför huvudet…
• • •
Jag har också kvällen till ära plockat fram favoriten bland kaffekopparna.
Kolla bara.

Om någon undrar är det tidningskorgen som syns till vänster om TV:n, för som allmän old school-karaktär prenumererar jag förstås fortfarande på tre dagstidningar och måste ha någonstans att lägga dem när de är utlästa.
Till höger syns ena benet på drinkvagnen och More Cowbell-koppen står på ett uppslag i The Hockey News färska Playoff Preview-nummer!
• • •
Pratade med ers majestät Lundqvist på telefon i måndags och inte för att jag är psykolog men efter tolv år inbillar jag mig att jag kan läsa honom någotsånär och han lät som han brukar låta när han gör sig redo för de verkligt stora insatserna.
Avslappnad men samlad, fokuserad utan att förefalla överspänd, lugn och fin…
Rangers-fansen får hoppas att iakttagelsen är värd nåt.
För som så många gånger tidigare är det honom det hänger på om Rangers ska ha någon chans i Bell Centre – en hall där de, bortsett från konferensfinalen för tre år sedan, inte trivs bättre än kycklingar trivs på grillen.
Habs är, tror jag, bättre än 2014 och Rangers lite sämre, framförallt defensivt, så hemmalaget har överhanden när de alldeles strax släpper pucken i ligans mäktigaste hall.
• • •
Det har blivit vår, för att inte säga sommar, i New York sedan vi hörde senast och det är ju härligt i största allmänhet.
Ett litet, årligen återkommande problem bara:

De har inte hunnit ställa om husets centrala ventilationssystem från värme till a/c ännu, varför det är en svettig biff som sitter och flämtar i korresoffan tills solen gått ner om nån halvtimme.
• • •
”Just det…det också!”.
Jag kommer då och då på mig med insikten att det ju för fan kan bli övertidsdraman i slutspelet – och att de kan pågå till soluppgången, om det skulle vara så.
Bara den möjligheten får att mig att gå på händer över vardagsrumsparketten.
Stopp, vänta, en rättelse:
Om jag KUNDE skulle jag gå på händer över vardagsrumsparketten.
• • •
Även om de självfallet kan snacka bort det efteråt är det extremt viktigt för alla som börjar hemma att de verkligen vinner den inledande matchen, men något säger mig att det är alldeles extra avgörande för Ottawa ikväll.
Om de inte rår på björnarna hemma i ett vrålande upphetsat Canadien Tire Center, då kan den serien bli väldans kort.
Dessbättre kan Erik spela – det är förstås ännu mer avgörande – men Bruce Garriochs rapporter från dagens morning skate var lite oroande.
Den småländske backstjärnan gick på och av isen, pratade mycket med the medical staff och ägande avsevärd tid åt att testa nånting i foten.
Är han inte hundra…goodbye asså.
• • •
Applåd för den i Islanders-ledningen som tog beslutet att satsa på Doug Weight som riktig coach.
Han gjorde ett förträffligt intryck under senvintern och förtjänar verkligen chansen.
Huruvida beslutet i Texas att återanställa Ken Hitchcock också bör bejublas vet jag inte.
Det känns mest…nostalgiskt faktiskt.
Hos Vancouver, Florida, LA och Vegas är det fortfarande vakanser och i de flesta fall förstår jag inte varför – det är väl för tusan bara att ringa Gerad Gallant och ge honom jobbet?
• • •
Inga regelrätta derbyn avgörs i förstarundan, men duellen mellan Penguins och Blue Jackets har ändå den känslan.
Låter kanske konstigt, de hör ju hemma i varsin delstat, men det tar faktiskt mindre än tre timmar att köra mellan Pittsburgh och Columbus, så there you go.
Det kommer dessutom vara ett blodigt krig av klockren derby-sort.
En något pikant detalj är det faktum att coacherna – Mike Sullivan och Tårtan – till vardags är bästa vänner.
Nu är de på varsin sida i ett hatiskt battle.
Jag fattar inte riktigt hur vänskap överlever sånt. Om jag skulle vara inblandad i en så emotionell strid och ha Bullen eller Alle eller Virtanen eller Popflickan eller Eken som motståndare…fan vad jobbigt det vore.
• • •
Det är egentligen en julsång, men det låtsas jag inte om när jag pumpar ”Most Wonderful Time of The Year” med Sinatra om och om igen, för det är ju DETTA som är the most wonderful time of the year.
• • •
Vissa Wild-fans verkar närmast förnärmade över att jag har fräckheten att tro att Blues ska slå deras hjältar, men alltså, jag tippar inte med hjärtat, jag har inget emot Wild. Alls. Om jag har fel – om de kan komma upp på samma nivå som i höstas igen – är det alldeles fine.
Det är lite för dom som för Senators dock.
Dom gör fan bäst i att vinna den inledande holmgången i X:et.
• • •
Får mail från NHL om att Empire State Building ikväll kommer att ”shine its world-famous tower lights in a color rotation representing all 16 Playoff teams”.

Jag har Empire State Building, i all sin prakt, rakt utanför skrivbordsfönstret så påminn mig om att jag ska plåta och posta en bild så ni får se detta.
• • •
Exakt hur stämningen just nu är i Edmonton, när stan gör sig redo för första playoff-matchen på ett decennium, går inte riktigt att föreställa sig.
Det måste vara som att själva luften kan självantända när som helst.
Ni vet vad jag tror:

I den unga Oilers-uppställningen finns sån unik talang att det inte spelar någon roll att de aldrig haft med den ondskefulle storebrodern att göra tidigare.

De kommer att ha honom i en choke-hold inom ett par perioder.
• • •
Om vi har några nytillkomna läsare en sån här kväll är det nog bäst att jag påpekar att jag inte uppdaterar kontinuerligt under matchernas gång – jag kommer med långa utläggningar när det är paus.
Men häng med i kommentatorsspåret, där är det oavbruten real time-action.
• • •
Dopaminet och endorfinerna pumpar på i ett allt vildare flöde och nu får jag försöka sätta punkt snart, för det här är redan det längsta korresoffan-introt genom tiderna.
Så:
Boys and girls, ladies and gentlemen – Stanley Cup-slutspelet 2017 börjar alldeles, alldeles strax.
Enjoy!
And hey:
Don’t forget the cannoli!

NY RANGERS – PITTSBURGH 3-2 (Slut).
• • •
Klockan är 04.30 på morgonen i New York och jag sitter fortfarande vid skrivbordet i östra Midtown och producerar texter – med ögonlock som hänger som regntunga markiser.
Det betyder att jag inte hinner skruva ihop någon riktig slutkläm här.
Istället stänger jag i ett par dygn och återkommer på onsdag, när det häftigaste som överhuvudtaget existerar börjar.
Till dess kan ni läsa mina tips, och analyser, på sportbladet.se – och orkar ni inte det kommer här en mycket snabb sammanfattning av hur jag tror det går i den inledande omgången.
Washington – Toronto 4-1.
Pittsburgh – Columbus 3-4 (sa ju att jag tror på några skrällar!).
Montreal – New York Rangers 4-2.
Ottawa – Boston 2-4
Chicago– Nashville 4-2.
Minnesota – St.Louis 2-4.
Anaheim – Calgary 4-3 (fast really, vänd på siffrorna om ni vill…I don’t know!)
Edmonton – San Jose 4-2.

Hellberg får en seger i sin första start, för Rangers vinner med 3-2.
Nu har jag att göra, men såsmåningom kommer det en kort slutpunkt.

NY RANGERS – PITTSBURGH 2-2 (Period 2)
• • •
Toronto is going to Washington!
För yup, det blev förlust mot Columbus.
Coolt.
Det kommer bli åka av för kidsen…
• • •
Matchen här har jag sett mycket lite av, för jag sitter alltså i pressrummet och pysslar med annat.
Men – vi som är här har det rätt trevligt…

NY RANGERS – PITTSBURGH 2-1 (Period 1)

• • •
Magnus Hellberg gör en helt OK förstaperiod i sin ”riktiga” NHL_debut.
Bland annat stoppar han ju faktiskt Phil Kessel i friläge efter bara några minuter.
Kul att se, Almtuna forever!
• • •
Det är Mats Zuccarello som under en ceremoni som mycket riktigt är väldigt emotionell får Steven McDonald-utmärkelsen – igen.
Den har han givetvis förtjänat.
Men Quickie Fast belönas, han med.
Nässjö-sonen tilldelas Player’s Player Award – alltså det som spelarna själva ger till den som gjort mest för laget.
Mycket ärorikt, det.
• • •
Matchen som sådan – den som pågår på Garden alltså – finns det inte mycket att säga om.
Den har påtaglig pre season-känsla.
Men som sagt, det är ändå lite trivsamt såna här lugnet-innan-stormen-aftnar.
• • •
Nä, det ser ut som att Maple Leafs – med JVR i spetsen – vill undvika Caps och istället önskar sig ett Battle of Ontario till veckan.
Ojvoj.
• • •
Gris-Olle försöker dra igång ”Fleuuuuuury”-ramsan.
Känns sådär när det är Tristan Jarry som står…
• • •
En treat så här sista kvällen:
Varpu är i stan och sitter på stolen intill och – yes, hon har med sig en laddning finsk lakrits åt papa Biff!
• • •
Och Tristans räddning, när han snappar Tanner Glass i luften som en flugsnappare klipper insekter i flykten …den är ju science fiction, för fan.
Hur går det TILL?
• • •
Nähä, Leafs har tappat sin 2-0-ledning.

Vilken huvudstad kommer de åka till i veckan – den amerikanska eller den kanadensiska?
• • •
Den sista slutsignalen har ekat i The Joe.
Jag säger det igen:
Thanks for all the memories.
• • •
Nu ska jag åka ner till pressrummet och se resten av matchen där, för rätt vad det är ringer – förhoppningsvis – en skäggig medelpading.
Men vi har stora bildskärmar där också, så jag fortsätter följa Mighty Manges äventyr.

Den första pucken släpptes i Canadien Tire Center i Ottawa strax efter 19.00, lokal tid, 12 oktober.
Och nu, 178 dagar och 1220 matcher senare stänger vi NHL:s grundserie säsongen 2016-2017 med tio avslutande dueller.
It’s been a thrilling ride, får man väl säga.
Mina höjdpunkter, huller om buller, på rak arm och av olika sort: Roadtrippen med Ondskan, Columbus rekordlånga segersvit, dygnen med Svenska Fans-Viberg och The CEO of Everything i Nashville, de gripande scenerna här på Garden efter polisen Steven McDonalds bortgång, Josh Ho-Sangs genombrott, 100-kvällen under All Star-helgen i LA, febern kring Toronto Maple Leafs sista månaden, Viktor Arvidsson, avskedet i The Joe, redaktör Hebbes besök, Edmonton Oilers återuppståndelse, Victor Hedmans Norris Trophy-säsong, Cubs-natten i Chicago, Bäckis, Tikibaren i Tampa och The Mule-intervjun förra veckan.
Matchen vi rundar av med här på Garden ikväll, mellan Rangers och Pittsburgh, lär inte komma att aspirera på plats på den lilla listan, fullständigt betydelselös som den är.
Men den här sortens tillställningar brukar ändå fungera som rätt trevliga bokslut och ett småkittlande avstamp inför playoff.
Så hoppas jag ni ändå vill vara med och ha lite avslappnat skoj under säsongens sista grundserieblogg.
• • •
Det är ingen jätteskräll att Dallas sparkar Lindy Ruff, men hos mig är det ett avsked som skaver lite.
Inte var det hans fel att säsongen som skulle sluta med parad i Texas blev ett fiasko.
Det var skadorna.
Får alla vara friska och hela är Stars contender nästa år igen, nästan oavsett vem som basar i båset.
• • •
Hej, lite relevans fick den här tillställningen plötsligt ändå, även rent idrottsligt.
Magnus Hellberg begår nämligen sin debut, från start, i hemmakassen.

Egentligen skulle Raanta ha stått, men han fick en puck på en knäskål under värmningen i Ottawa igår, så de har kallat upp Uppsala-sonen och låter ändå Henke vila, som planerat.
Kul!
• • •
Nu har de släppt pucken i The Joe för allra sista gången och hyllningarna till Zäta ljungar i den varma Michigan-våren.
Det här är ju väldigt fint.

Congrats, Z! pic.twitter.com/KLVIBI0Mzo

— Detroit Red Wings (@DetroitRedWings) April 9, 2017

Låt mig – som ohyggligt mycket mindre prominent gratulant – stämma in i hyllningskören.
Ingen har varit bättre mot mig mig, eller den här bloggen, än Henrik från Njurunda.
Hero forever.
• • •
Apropå Steven McDonald ska hans årliga pris – det som gäller ”extra effort, above and beyond” – förstås delas ut idag fast han gått bort och det lär säkerligen bli emotionellt igen.
En tänkbar kandidat som nämnts är Jesper Fast och jag hoppas verkligen han får det.
• • •
Hör att ketchupflaskan gick i topp på The Keg i Toronto i natt.
Det är inte alls svårt att föreställa sig…
Men det innebär nog att Leafs torskar mot Blue Jackets och får gå upp mot Washington.
Inte för att jag tror att spelarna var ute och slarvade – de flesta kommer väl inte ens in på ställen med utskänkningstillstånd, gör dom? – men när man uppnått nåt så stort och en hel stad liksom bara andas ut är det mycket, mycket svårt att ladda om för prestationer som inte betyder fullt lika mycket.
• • •
Kul tweet från Vegas Golden Knights:
”We’re proud to be the only Western Conference team to finish without a losing record at Joe Louis Arena”.
• • •
Jag har förstås börjat tippa de slutspelsserier som är spikade och det är fan så svårt, men jag har bestämt mig för att jag tror på några skrällar i första omgången.
• • •
Med Lou Lamoriello i ledande roll vet man aldrig, under 28 år i New Jersey förbjöd han ansiktsbehåring i truppen, men idag meddelar Brendan Shanahan att Leafs-stjärnorna är tillåtna att börja odla slutspelsskägg, men tillägger:
– Frågan är bara: Kan dom?
Hi hi.
• • •
Av rapporterna från Motor City att döma regnar det nu in så många blötdjur på The Joe-isen att Octopus Al, snart kan öppna restaurang och serverea friterad bläckfisk dygnet runt tills de stänger också Little Caesars.
• • •
Badtofflan påstår under en godmodig presskonferens att han är helt på det klara med hur han ska formera laget i första matchen mot Montreal på onsdag.
En prestation, i så fall.
Han har ju skyfflat runt spelare som kocken på en Domus-restaurang i Sverige rullar köttbullar på stekhällen.
• • •
Naturligtvis hänger Riley Sheahan, som haft en måltorka modell Scott Gomez multiplicerad med tio, säsongens första kasse under avskedsföreställningen vid Detroit River.
• • •
Där borta i Pacific säger väl logiken att Anaheim tar förstaplatsen med en avslutande seger i kvällens derby i Honda Center.
Fast hundra är det inte.
Kings vill förmodligen inget hellre än att sätta slutpunkt genom att sabba för lokalkonkurrenten.
I så fall kan Oilers, med en seger mot Vancouver, gå om och tvinga fram ett Battle of Alberta i första omgången.
I would like.
• • •
Med en assist nere i Amalie går Vigge Hedman – av förklarliga skäl extremt deppig i sms sent igår kväll, men han svarade ändå och hur stort är inte det? – ikapp Erik Karlsson i backarnas poängliga.
En poäng till och han går om, eftersom EK65 inte spelar ute i Brooklyn, och låt mig härmed slå fast:
Vi kommer ha två Norris Trophy-nominerade backar i år.
Det är fanimig inte dåligt.
• • •
För ett år sedan…få se, hur var det då? Detroit var här och behövde vinna sista matchen för att ta sig till playoff och trodde de var borta när slutsignalen gick för då hade Rangers vunnit men det visade sig att de säkrade en plats ändå för att någon annan – Boston, väl? – också torskade samtidigt.
Han som spelar sin 1000:e match just nu var mycket glad efteråt.
• • •
Jag håller förstås koll på Hellbergs debut, men i övrigt kanske det en sån här kväll inte blir lika långa inlägg som vanligt i pauserna.
Jag ska försöka jobba på mina tips, och en stor krönika, under matchens gång och om inte alltför många timmar dessutom ringa en kille i Detroit.
Men vi hörs definitivt och spåret ligger öppet för er.
Let’s do this – one more time.

När Toronto nu säkrat sin slutspelsplats och ett av decenniets vildaste partyn garanterat rasar i Big Smoke tänkte jag vi kunde ta och fira med den här lilla bilden.

Den togs av eminente New York-fotografen Pontus Höök när han och jag gästade familjen Nylanders villa i fina Greenwich i Connecticut – inte så långt från Rangers träningsanläggning – för ett reportage vintern 06-07.
Som jag minns det skrev jag något om att Michael – som ju då bildade ett fantastiskt radarpar med Jaromir Jagr – hade en egen liten femma hemma.
Jag visste inte hur rätt jag hade, kan man konstatera tio år senare,
Kolla noga, det kryllar ju NHL-spelare på fotot!
Förutom Micke har vi William – en av Leafs allra bästa spelare när de clinchade i natt – uppklättrad i trädet och längst till vänster om pappa, i cool röd mössa och glatt leende, poserar Alexander, som just debuterat för Buffalo Sabres.
De var tio respektive åtta bast när vi hälsade på den gången (vilket framgår av Pontus bildtext, som jag inte visste hur jag skulle få bort när jag laddade upp bilden…hi hi) och att de två knattarna ett decennium senare skulle spela med fullvuxna män på NHL-isar…nej, det gick verkligen inte att föreställa sig
De övriga två kidsen är Williams och Alex systrar och en femte sådan, bara några månader gammal, väntade inne i huset medan vi plåtade.
Om henne finns det en rätt rolig historia.
När vi först kom ut till Connecticut – en grå och kall eftermiddag, minns jag tydligt – var det bara Nyllet senior och den nyfödda bebisen hemma och medan Pontus gick ut i trädgården för att reka inledde jag intervjun med Rangers-stjärnan inne i köket.
Plötsligt ringde det på hans mobil. Han svarade, lyssnade i tio sekunder, sa ”okej, jag kommer”, la på, reste sig, drog på sig en jacka, tittade på mig och utbrast:
– Jag ska åka och hämta de andra. Du vet väl hur man tar hand om en bebis, va?
Sedan stack han.
Now, jag visste inte mer om hur man tar hand om bebisar än vad Andy MacDonald vet om hur man gör Patrick Kane-finter – det vet jag fortfarande inte – och fick lätt panik, lämnad ensam hemma hos en NHL-stjärna jag egentligen inte kände närmare.

Dessbättre hade Pontus precis blivit pappa för första gången så jag fick hojta in honom och allt löste sig utan missöden.
Såsmåningom kom också hövdingen tillbaka med sin lilla klan och vi fick vår bild.
Så här i efterhand tycker jag den känns rätt legendarisk.
• • •
Fler fantastiska Pontus Höök-bilder – inte minst på Henke Lundqvist – kan ni förresten se här.
Han är för övrigt känd för sin utpräglade göteborgshumor, vilket framgår i denna video.

• • •
Jaha, jaha, ytterligare en del har klarnat under natten.
Till exempel att Calgary tar andra wild card-platsen i väst och får gå upp mot vinnaren i Pacific.
Vad den vinnaren heter är dock inte hundraprocentigt klart ännu, eftersom Oilers slog Vancouver i natt.
Om de gör om den bedriften i morgon – för de möts på nytt då, i Rogers Place – samtidigt som Anaheim inte tar bägge poängen i sin final mot LA Kings säkrar de förstaplatsen och ett episkt Battle of Alberta i första omgången.
Annars väntar San Jose, för det är också avgjort nu – Sharks slutar trea i Pacific.
• • •
Det rapporteras att oräkneliga bläckfiskar plaskade i The Joe-isen under matchen mot Montreal i natt.
Gissa då hur det kommer bli i den allra sista matchen, mot Devils, under söndagen.
Ojvoj bläckfiskslem monumentale!
Apropå den matchen är ju det som av en oerhörd slump också Henrik Zetterbergs 1000:e match och här kan ni nu se ytterligare en grej jag gjorde i Motown förra helgen, bara ett par timmar innan besöket hemma hos The Mule faktiskt.
Kul grej 1:
Eftersom den blev så liten i artikeln kör jag om den här, bilden på Zäta med tårtan som personalen på Birmingham-restaurangen ut med för att hylla honom.

– 900 points…that’s awesome, sa servitrisen.
Det är ju det.
Kul grej 2:
Det fick jag inte med alls, men när jag frågade honom om vem han tror kommer vinna Stanley Cup svarade Zäta utan att tveka: Columbus.
”Inget annat lag är jobbigare att spela mot, de är så jäkla tunga, och kommer Bobrovsky igång går han inte göra mål på”.
När jag berättar att jag före säsongen sammanfattade Blue Jackets prognos med ett kort ”Det går åt helvete” skrattade han mycket gott…
• • •
För er som är noga med sånt löpte en vanlig blogg under kvällen, från korresoffan, i del 1 till del 4.
Men jag ville göra det här, med Nylander-bild och allt, till ett helt eget inlägg.
• • •
Klart:
Rickard Rakell vinner svenska målligan 2016-2017.
Grattis, Rocket !
• • •
Då har vi bara en dag kvar av årets grundserie.
Den avnjuter jag på Garden framåt kvällen, innan det är dags att gå hem och tippa de spikade serierna.
Jag hoppas vi hörs där och då.

Fina Maple Leafs-vänner i spåret:
Grattis!
Era grabbar ska spela Stanley Cup-slutspel våren 2017.
De hamnar i 3-2-underläge men lyckas samla sig till en fantastisk comeback och vinner alltså med 5-3.
Coolt drama, det får man säga.
• • •
Men medan ni gläder er kan ni kanske också skänka en tanke till min unge vän från Örby.
I ett sms från honom står det bara:
”Så oerhört tråkigt. Fuck. Blytungt”.
Ni, om några, vet hur det känns.
• • •
Det är en uppsättning oväntad namn som iklär sig rollen som hjältar i ACC.
Först kvitterar Kapanen med sitt första NHL-mål, sedan prickar Gardiner – som sullade till det vid Pens ledningsmål – in 4-3 och så gör McElhinney sitt livs räddning i slutet.
• • •
Klart nu också att Blues tar tredjeplatsen i Central, och att Preds som andra wild card-lag går upp mot Blackhawks.
• • •
Nu ska jag skriva referat, men inte så mycket, så är det nån som hänger i och ser Pacific-matcherna finns jag här.