Brad Marchand försöker kastrera unge unge Dotchin, det är ju det man kommer minnas av den förstaperioden.
Vilken olycka.
Han har varit så otroligt bra den här säsongen och så måste han göra sånt där idiotiskt och kanske förstöra hela säsongen för Bruins.
Naturligtvis får han matchstraff, i årets viktigaste match, och naturligtvis blir han avstängd, något annat kan inte vara tänkbart.
Ofattbart agerande.
• • •
Fram till dess känns det som att björnarna har litet övertag och skapar mest chanser – framförallt har ju Krjeci nästan katten i kopplet med ett vasst skott – men nu vet jag inte.
• • •
Utan Vigge har Tampa förstås ingen chans alls att reda ut sin prekära situation.
Men vad hände, det var ”bara” några tänder som rök, va?
I så fall borde han snart vara tillbaka.
Och just när jag skrivit det stävar pansarkryssaren ut på isen igen.
• • •
”Största matchen sedan Game 7 mot Pittsburgh i våras, am I right”, frågar jag Ondskan i ett sms.
Svaret är så kort att man kan känna hur spänd, nästan irriterad, han är hemma i sin Örby-soffa.
”Du har rätt på det”.
Hm.
• • •
Jag trodde Tårtans gullande med journalisterna i Ohio skulle vara över nu när vi närmar oss playoff, för det är när insatserna stiger stubinen brukar brinna av snabbare än han vill, men tänka sig – han höll en godmodig presskonferens även innan dagens match mot Blue Jackets och skrockade till och med om att han beat kompisen Mike Sullivans ass på golfbanan.
• • •
Clinch-scenarierna ikväll, har ni dem klara för er?
Så här är det.
Toronto säkrar en slutspelsplats om de slår Capitals under ordinarie matchtid eller på övertid, samtidigt som Tampa förlorar – eller om de vinner på straffar samtidigt som Tampa förlorar under ordinarie matchtid.
Boston är klara om de slår Tampa på vilket sätt som helst, punkt och slut.
Och så kan Capitals clincha Metropolitan Division, Eastern Conference och President’s Trophy om de besegrar Toronto under ordinarie matchtid eller på övertid, samtidigt som Columbus slår Pittsburgh – eller om de vinner på straffar samtidigt som Columbus också vinner på straffar.
Glasklart, inte sant?

Den här tisdagen – den allra sista innan playoff – kan det vara så att grundserien 2016-2017 når själva sin kulmen.
Det är inte omöjligt att hela slutspelsracet i öst avgörs i tre av de tretton matcher som spelas – Boston-Tampa, Toronto-Washington och Ottawa-Detroit.
Så självfallet blir det febrig sittning i korresoffan kvällen lång.
Dock:
Jag kom, efter en oförskämt turbulent flight ner över norra Ohio och Pennsylvania, nyss hem från Detroit, så mycket till intro blir det inte.
Men det tar vi igen under kvällen.
Nu:
Hey ho, let’s go!

DETROIT – OTTAWA 5-4 (Slut, Straffar)
• • •
Hej då, Joe Louis Arena.
Thanks for the memories.

Ojvoj i brasan vilken action vi får under övertidsperioden, vi står ju här och bara ylar.
Det skulle avgjorts där, men nope – Anderson och Mrazek blir båda Superman igen.
Så det sista jag får se i The Joe är ett straffavgörande – dramatiskt det med, för övrigt.
Och till slut avgör ryske Samme åt Detroit!
Mer sen.

DETROIT – OTTAWA 2-1 (Period 2)
• • •
Nu kan Craig Anderson inte flina i badrumsspegeln mer.
Han släpper in två riktiga blåbärsmuffins i mittperioden.
Först drar Frans Nielsen, via otymplig backskridsko, in en puck från kortplanket – sen får Dylan Larkin in en nästan likadan ur noll vinkel.
Shorthanded.
Ojvoj.
• • •
Under andra halvan av perren ser det ändå ut som att Sens insett vad det är i för slags position de håller på att försätta sig.
Det är äntligen lite mer sisu i uppträdandet, lite mer passion och hetta.
• • •
Av alla lallare jag haft som bänkgrannar på NHL:s pressläktare genom åren kan han i manchester-kostym ikväll ta fuck-priset.
Han står, han gestikulerar, han tumlar in i mig och han pratar oavbrutet med en fellow skitskalle om allt annat än hockey och reagerar inte ens när det blir mål, bara babblar vidare.
Hjälp mig så jag gör inte gör verklighet av önskan att få ta honom av daga!
• • •
Han är ju grym, nye Micke Samuelsson.
Den öppnande passningen till Larkin en bit in i mittperioden kan inte beskrivas som annat än ren hockeyporr.
• • •
Värkande fossing eller inte – Erik är Erik.
Det är han som, snabbt och resolut, startar anfallet som slutar med att Burrows – omöjlig att vänja sig som nåt annat än canuck, för övrigt – plaskar in 1-1.
• • •
En bläckfisk kommer seglande från sektion 219 och plumsar i isen efter Larkins 2-1-mål, men Octopus Al måste vara på muggen för det kommer ut en vanlig isskrapare och skyfflar undan slasket med en spade.
Kulturskymning!
• • •
Hästpolo kan ju inte hålla på och bränna frilägen när bloggen är här för sista gången.
Det är just såna svenskmål jag vill se, ju.
• • •
Det skulle bli bråk om OS-beslutet, sa jag inte det?
NHLPA – spelarfacket – har redan kommit med ett utlåtande som kokar av bad blood.
Här är en sammanfattning:
”The players are extraordinarily disappointed and adamantly disagree with the NHL’s shortsighted decision….The league’s efforts to blame others for its decision is as unfortunate as the decision itself…NHL players are patriotic and they do not take this lightly. A decent respect for the opinions of the players matters. This is the NHL’s decision, and its alone.”
Fortsättning följer, garanterat.
• • •
Våra vänner Leafs-fansen kan nog släppa det där med att favoriterna riskerar att tappa ledningar hela tiden.
Det var i början av säsongen, det.
Dom är män nu, och gör inte så längre.
• • •
Om nu NHL-spelarna bara kunde rikta sin ilska mot de som verkligen bestämmer istället för mot marionetten Bettman.
Beslutet om OS är ägarnas.
Men se, det vill spelarna inte, för det är ägarna som skriver ut deras smaskiga checkar, så de skäller istället på advokaten som får betalt för att bli utskälld.
Teater!
• • •
En period kvar i hallen som var bloggens första crush utanför New York City.
Låt den bli oförglömlig.

DETROIT – OTTAWA 0-0 (Period 1)
• • •
Jo, visst spelar Erik!
Luriga Senators.
Och även om han nu kanske är lite hämmad av sin ömmande fot och inte riktigt har samma uppvisning som vanligt blir Senators omedelbart ett annat, kaxigare, djärvare lag med mycket mer pondus och självförtroende så fort virtuosen från Landsbro drar match-jerseyn över skallen.
• • •
Här är betydligt mindre tryck ikväll.
Sens supporterskara är mindre, och mindre febrig, än Leafs dito – och Motor City verkar bry sig mindre om Wings slår Ottawa än Mike Babcocks Toronto.
Men in med en bläckfisk på isen bara – då blir det nog lite ramala igen.
• • •
Det är inte samma tryck i själva hockeyn som för två dygn sedan heller.
Den verkliga playoff-hettan saknas – allra främst, märkligt nog, hos gästerna.
Men det skapas ändå rätt mycket chanser och båda burväktarna kan i pausen gå in på toa och flina lite för sig själva i spegeln, tycker jag.
• • •
Det är rookie-bonanza i The Joe.
Senators hajpade college-signing Colin White gör sin NHL-debut – och 20-årige Detroit-ryssen Evgeni Svechnikov likaså.
Så blir de superstars kommer jag alltid kunna säga:
– Jo, jag såg deras allra första NHL-match.
• • •
The Legend från Njurunda och hans kompis Hästpolo!
Sicket radarpar de blivit – mitt i allt gnabbande.
Här formligen radar de upp lekfulla små varianter framför Anderson.
• • •
Hur är det, visst följer väl Octopus Al med till nya arenan i höst?
Något annat vore ungefär som att bryta kontraktet med Zäta, tycker jag.
• • •
Det är en blå måndag i Motown.
I alla fall enligt den alltid eminente DJ:n i The Joe.
Han spelar New Orders ”Blue Monday”.
• • •
I Buffalo verkar det som det Leafs, som man förr gärna skrev i idrottsreferat, gör processen kort med Sabres.
Tre mål på de första fem minuterna är ett statement.
• • •
Fint att Svechnikov spelar i tröja nummer 37.
Det måste ju vara en hyllning till Micke Samuelsson – en annan jag hoppas kommer hit och blir hyllad under sista kvällen med gänget i helgen.
• • •
Jag saknar Shanny på stolen intill.
Ingen säger längre ”motherfuck” så fort det händer nåt på isen.
• • •
Fan, den unge ryssen påminner lite om Samme när han kommer trampande rakt mot kassen också.
Honom kan det bli nåt med.
• • •
Nu ska jag slå ner han som sitter, eller snarare står, till vänster om mig och pratar om allt annat än hockey hela tiden.

En sista gång då.
En sista gång på pressparkeringen som inte går att hitta med mindre än taxichaufförsencyklopediska kunskaper om Michigans geografi och med sina snäva ytor kräver finlir a la Pavel Datsyuk av den som vill undvika repor i lacken och demolerade backspeglar.
En sista gång över övergångsstället som korsar Jefferson Avenue, där alla brakar på ungefär som Niklas Kronwall när jag en gång skulle ta rygg på honom ut till Birmingham för lunch och i tjugo minuter fick känna mig som Kenny Bräck.
En sista gång i de exotiska dofter som slår emot chockade besökare under viadukterna vid den så kallade Gordie Howe-entrén.
En sista gång i den smala media-ingången där han tar emot som aldrig kan tro att jag är från Sverige och varje gång ringer och frågar Red Wings media-avdelning om det verkligen kan stämma att jag har en ackreditering.
En sista gång på betonggolvet, smutsigt som vägbanan i Calcuttas hårdast trafikerade korsning, i den välvda backstage-korridoren mellan de vitmålade tegelväggarna där de med prydliga röda bokstäver förevigat namnen på Red Wings alla mästare och individuella pristagare.
En sista gång i medialoungen som får genomsnittliga svenska skolbespisningar att framstå som Le Cirque.
En sista gång i hissen upp genom läktarvalven med den vänlige lille mannen med uppsynen hos en som inte riktigt vet hur han hamnat där han hamnat.
En sista gång i den mytomspunnet lökiga pressboxen som är så trång att man inte tar sig fram såvida man inte är insmord i konsistensfett och inte får plats mellan sina stolsgrannar utan kofot och skohorn.
En sista match i den ärevördiga rinken med de levande sargerna.
En sista gång i The Joe
Hjärtat slår vemodigt och hårt och exalterat.
• • •
En tämligen betydelselös match – men det blir en fröjd att se och prata med Erik Karlsson inför playoff.
Så såg jag till alldeles nyss på de rent idrottsliga förutsättningarna inför aftonens vals, med Red Wings i ena ringhörnan och Ottawa Senators i den andra.
Men det har i en hast blivit precis tvärtom.
Matchen är extremt viktig för Ottawa – och Erik Karlsson spelar överhuvudtaget inte.
Sens befinner sig ju plötsligt på sista wild card-platsen och har Tampa on their ass, för att citera en grumpy kanadensare jag träffar bland de malätna sätena i The Joe under morgonen.
För att undvika att bli indragna i riktigt gastkramande streck-kaos måste de vinna ikväll, punkt och slut.
Men som sagt:
Erik är fortfarande skadad i en fot och spelar inte och Ottawa Senators utan Erik Karlsson är som Rolling Stones utan Mick & Keith.
Ojvoj.
• • •
Ja, finalerna och alla slutspelsserierna – till exempel mot Colorado 08, när The Mule radade upp hattricks som General Motors här i stan en gång radade upp Cadillac-chassin på sina löpande band – och kvällen när Lidas fick sin tröja hissad i taket…
Det är ju den sortens stora ögonblick som står ut allra mest när man så här dagarna innan the final curtain går all in i The Joe-nostalgin.
Men personligen har jag andra, mer personliga minnen jag värderar om inte högre så i alla fall lika högt.
Som allra första gången jag och Pontus Höök kom hit, i januari 2006, för att prata Turin-OS med Lidas och jag med nervositetens rosor blossande om kinderna gick fram till den Norris Trophy-behängda legendaren, som jag aldrig hade träffat tidigare, i omklädningsrummet och började stamma fram en fråga.
– Nämen, sa han och tittade upp, det är ju du som skrev i Borlänge Tidning förut! Och jämförde Tomas Forslund med Zeb Macahan!
Guilty as charged…
Sen fick vi telefonnummer och vägbeskrivning till Casa Lidström och några timmar senare satt vi i ett slott i Novi och åt hembakta bullar.
Det borde för övrigt vara en sedelärande historia för en del 90-talsyoungsters som kommer upp idag…
• • •
Jag som hade sett fram att få se Sydkorea…
Men i eftermiddags kom det definitiva beskedet:

NHL kommer inte att delta i OS nästa år.
Både väntat och oväntat, skulle jag säga. Väntat för att det länge varit uppenbart att de 31 ägarna verkligen inte VILL stänga ligan i tre veckor och ännu en gångs skicka sina mest värdefulla tillgångar till en annan kontinent – särskilt som ingen kunnat visa på att de fem föregående framträdanden på OS-isarna verkligen gett önskat marknadsföringsvärde – och oväntat därför att Bettman lät sådär advokat-vag när han kommenterade ärendet för några veckor sedan; den sortens lingo brukar betyda att det fortfarande finns öppningar.
I vilket fall är det en krigsförklaring av ligan och bråk monumentale lär följa.
Spelarna och spelarnas fack vill så in i helvete gärna vara med i OS och kommer inte ta den här pungsparken liggande.
• • •
En annan oförglömlig episod – yes, jag tänker vara skamlöst sentimental idag – var när jag trodde att Tomas Holmströms pappa var hans morfar och skrev så i bloggen och dagen efter kom in i omklädningsrummet och blev grundligt utskrattad och hånad av Andreas Lilja, den kanske minst tystlåtne av alla svenskar som spelat i NHL, med viss konkurrens av Douglas Murray och nämnde EK65.
Hösten innan hade Lilja slagit en magnifik indianare rakt i famnen på Teemu Selänne i en avgörande slutspelsmatch här i The Joe, så när jag återvände till hotellet på eftermiddagen tyckte jag det var läge att testa hur långt jag kunde gå i den här bloggen och skrev något i stil med:
”Jaja, jag tar ju hellre fel på medlemmar i familjen Holmström än slår förödande felpassningar till The Finnish Flash i slutet av playoff-draman”.
Sedan dess har jag alltid känt mig exceptionellt välkommen bland de blågula i Motown!
• • •
Det finns ett väldigt enkelt sätt att lösa hela OS-problematiken.
Flytta hockeyn till sommar-OS istället.
”Jamen”, invänder vän av ordning, ”hockey är ju en vintersport!”.
Ah, basketligorna – med NBA i spetsen – avgörs också under vinterhalvåret och anledningen till att Dream Team fortfarande deltar är ju att stjärnorna har ledigt på somrarna.
Så vi ses i Tokyo 2020, då!
• • •
Lille Skutt Nyquist bekräftar:
Han har satt bultar och lås på fälgarna på sin fräsiga sportbil.
– Jag läste att du gillade dem. Visst är jag smart, fnittrar han när jag springer på honom efter dagens morning skate.
Jag har inte hjärta att upplysa om att jag hört att de som förgäves försöker uppfostra sin unge lagkamrat gjort andra saker med den där bilen som han inte upptäckt ännu…
• • •
Det blir brother mot brother i Buffalo ikväll.
Sabres, som förstås vet hur man skapar lite extra hype, har kallat upp Alexander Nylander och ser till att han får begå NHL-debut mot storebror William och hans Toronto ikväll.
Mina vänner i kommentatorsspåret håller mig givetvis uppdaterad om vad som händer där – eller hur Chall och tokiih?
• • •
Det har på något sätt hunnit gå fem år sedan Lidas hängde av sig tröja nummer 5 för sista gången, men jag känner fortfarande tomrummet han lämnade efter sig när jag kommer i närheten av båset i det luxuösa omklädningsrummet där han alltid satt.
Det finns dock fortfarande gott om fysiska påminnelser om The Perfect Human Being runt hela The Joe.
Ovanför nämnda bås – i ett galleri av gama ikoner som sträcker sig runt hela rummet – hänger en svartvit action-bild på honom och i spelargången precis utanför hör han förstås till de verkliga legendarer som förärats en egen byst.

Sedan är ju väggarna, som jag tidigare nämnde, nerklottrade med namnen på mästare och individuella pristagare och där Nicklas från Skogsbo utanför Avesta milt uttryckt vanligt förekommande.
Som i den här hyggligt imponerande uppställningen…

• • •
Jag satt faktiskt uppe och såg den sena matchen från Staples Center igår kväll och jävlar vad Coyotes njöt åt att få spela bort gamla fienden LA Kings från slutspelet.
Men vad surt ändå, att dramat är helt över redan nu.
Sista veckan blir verkligen en transportsträcka out west.
• • •
Personligen tycker jag att jag borde få beröm för att jag lyckades klämma in det helt omöjliga uttrycket ”taxichaufförsencyklopediska” redan i andra stycket i kvällens intro.
• • •
När jag halvannan timme före puck drop skruvar ner mig min pressläktarstol pågår ceremoni på isen.

Det är delar av hallpersonalen som jobbat här i 20 år eller längre som avtackas av självaste Ken Holland.
Det drar verkligen ihop sig till ett hjärtslitande farewell här.
• • •
Vänta nu, plötsligt kommer det besked om att EK65 kanske ändå SKA spela ikväll.
Han flög enligt gode Garrioch på Ottawa Sun in under eftermiddagen och kan vara redo.
I så fall vinner Ottawa.
Så ni vet.
• • •
Själv har jag fått mail från Delta om att dom förväntar sig ”inclement” väder i New York-området imorrn och att min flight därför kan bli både försenad och inställd.
Fan, jävla inclementa väder, jag vill hem!
• • •
Om jag säger att jag hoppas få se Detroit vinna ikväll, och helst vara i stor ledning i slutet, tror Sens-fans i läsekretsen kanske att jag vill dem illa, men inte alls.
Jag vill bara höra Journeys ”Don’t Stop Believin’” eka här inne en sista gång.
Mycket lite man kunnat uppleva i NHL sedan jag flyttade hit har varit häftigare än att höra ett lyckligt The Joe utbrista i rungande allsång till de där raderna om ”just a city boy, born and raised in south Detroit”.
Den får gärna ackompanjeras av en flygande bläckfisk också.
• • •
Det blir nog inte så värst mycket drama i öst heller, misstänker jag.
De lag som ligger på slutspelsplats nu lär fortfarande göra det på söndag kväll.
Om Tampa bara tagit båda poängen mot Montreal i lördags, men det gjorde de inte och det blir dyrt.
Om nu inte Erik bara åkt hit för att vara ett stöd åt darriga lagkamrater…
• • •
Till helgen flyger åtskilliga gamla klubbikoner in från hela världen för att vara med om de allra sista matcherna i The Joe, mot Habs på lördag och Devils på söndag.
Lidas och Homer är givna i den hall of fame-uppställningen, men jag hoppas Lilja kommer också.
Då finns ingen risk att det blir tyst, liksom.
• • •
I går skulle jag ha ätit lunch med Lille Skutt ute i en av de där affluenta förorterna norr om stan.
Men tror ni han hörde av sig?
Först till kvällen kom det en ursäkt om att han haft så många ärenden och glömde bort mig.
Jag svarade att vi som vanligt ses i bloggen istället, men nu kommer jag inte på nåt bra.
Ah, jag får hjälpa Kronwall att byta lite däck. Jag kommer från Borlänge och vet hur man bryter upp lås.
• • •
Henkes TV-plock i slutsekunderna på Garden igår…den skulle man kunna gå in med på ett galleri i Soho och be att få ställa ut – och bli hörsammad.
• • •
Zäta kommer hänga två ikväll.
Bara för att.
Jag vet det.
• • •
Okej, för allra sista gången från Joe Louis Arena:
Game on!

DETROIT – TORONTO 4-5 (Slut)
• • •
Skojigt asså.
Så där svängde matcher senast på 80-talet, typ.

Det var ju inte ens slut för att Matthews matade in 5-3 med 1.09 kvar.
Mike Green han reducera i slutminuten och sedan hade Wings fan kvittering på lut också.
Tack för showen, säger bloggen.
• • •
Kolla här då.

Bläckfisk-kastandet i Detroit är egentligen en slutspelstradition, men när det nu inte blir några playoff-matcher och The Joe snart tillhör historien får det betraktas som ursäktat att ett blötdjur på klassiskt vis plaskar i isen en sån här kväll.
Motown vill ju se Al Sobotka – Octopus Al i folkmun – svinga fanskapet över huvudet innan de släcker lyset för gott och när han gör det utbryter kvällens jubel.
Men sen ligger den alltså bara kvar och skräpar i en korridor när jag en timme efter slutsignalen kommer trampande.
Det känns som en liten hälsning från det förgångna.
• • •
I mitten av tredje zoomar de in Shanny – Han Som Bestämmer i Big Smoke alltså – i jumbotronen så The Joe kan hylla honom med lite öronbedövande jubel.
Han verkar dock inte uppskatta speakerns påstående om ”we know he’s a Red Wing at heart” och sitter som en annan Tortorella och blänger oberört medan fansen på sektionen precis framför pressläktaren jublar som vore han gud fader själv.
Men tv-publiken blir glad ändå, för bloggen på sätet intill och råkar tydligen hamna i bild!
• • •
Det var synd att Wings inte fick utdelning för sin hunger och kunde bidra till lite mer spänning i racet – samt få sitt hämndbegär visavi Bobby Ewing-frillan stillat – men jag är i alla fall glad att jag fick se ett tvättäkta svenskmål.
Hästpolo lämnade till Zäta bakom förlängda, han rundade kassen, fick i exakt rätt ögonblick pucken framåt till en stötande Kronwall och – tjong i medaljongen.
Det är just den sortens blågul magi jag förknippar med The Joe – now and forever.
• • •
Genom att inte spela två matcher tror jag bestämt att Erik Karlsson bevisat att han fantamme är Hart Trophy-värdig.
Ottawa är ingenting utan sin kapten.
Nada.
Nu har de förlorat två raka – stort mot Minnesota och svidande mot Winnipeg – och blivit passerade av Toronto och kommer inte EK65 tillbaka på momangen är de snart inblandade i streckdrama.
• • •
Genom nästan hela slutperioden rullar ramsorna om varandra i en soul-artad call-and-response-giv.
”Let’s go Red Wings – Let’s go, Leafs”.
Väldans häftigt.
• • •
Om Boston torskar sin matiné mot Hawks i United Center om några timmar, och Tampa sedan slår Dallas i Amalie Arena…då blir det spännande igen.
Om inte är det över i öst också, tror jag.
• • •
Lill-Nyllet gör sig inte direkt skyldig till några tirader efter matchen heller.
Han har snabbt gjort de korta, innehållslösa men ändå trevliga svaren till en egen liten konstform.
Meddelas kan dock att han tycker att det är kul att det går så bra!
• • •
OK, detta långa farväl fortsätter närmast måndag.
Hörs då, hoppas jag – och kanske i spåret om det blir extremt spännande under söndagen.

Det blir big timr drama när Wings kommer tillbaka efter klockrent svenskmål av Detroit och en också reducerar till 5-4 i slutminuten, men Leafs vinner.
Mer sen.

DETROIT – TORONTO 2-3 (Period 2)
• • •
Han som bestämmer i Big Smoke är upplivad nu, och det är majoriteten av åskådarna också, för Leafs har vänt på äppelpajen i The Joe.
Eller Leafs och Leafs.

Det är ju three rookie amigos som knäcker Jimmy Howard.
Först gör Matthews mål, sedan Marner och så Lill-Nyllet.
Vilken story dom är, dom tre
• • •
Jag kan känna ångesten i Örby-natten ända hit.
Tampa ligger ju under mot Habs och om de torskar samtidigt som Leafs följer upp Bostons seger tidigare idag med en tvåpoängare i gamla Joe kan Bolts öde vara beseglat.
• • •
Det händer ingenting i Maple Leafs tidiga PP.
Tills Auston Matthew plötsligt får ett litet läge.
Då smäller det direkt för trots att han inte har någon tid alls hittar han omedelbart den lilla lucka Howard lämnar öppen.
Mål nummer 37, är det.
Hand over the Calder Trophy på en gång.
• • •
Wings tappar lite av sin glöd från inledningsperioden och hamnar i underläge av en anledning.
Däremot lägger de inte, som så många avsågade i samma situation, av bara därför.
Tvärtom, de kommer tillbaka och reducerar och håller därmed drömmen om att få jävlas med Babs levande.
• • •
Jag sitter långt ut på pressläktarflanken – med Han Som Bestämmer i Toronto, som sagt – och, jisses att ta sig fram och tillbaka till kaffekannorna och den lilla toaletten i andra änden är som att komma sent till en Håkan-konsert på Ullevi och ändå försöka krångla sig ända fram till scenkanten.
Med en pappmugg kaffe i handen, dessutom.
Nej, ingen kommer sakna den här pressboxen.
• • •
Dansken såg sur ut i morse och det kanske han var också och det gjorde ju i så fall ingeting för shit vad bra han är.
Han vacklar inte ens när landsmannen Frans Nielsen är framme och säger några, som man får anta, mindre vänliga saker
• • •
Jag önskar Chall efter sin Nashville-resa fick vara här och uppleva även det här.
Leafs Nation har, en sista gång, gjort The Joe till Torontos hemmaplan.
• • •
Det är inte orimligt att hoppas att tredjeperren blir dynamit.
Så don’t go anywhere.