NEW JERSEY – NY RANGERS 2-1 (Period 2)
• • •
Men hej och hallå!
De höll på och söva oss till koma med brist på killer-instinkt och inga mål och dåligt med tacklingar i The Rock.

Sen bara fucking exploderar det.
Först tre mål inom loppet av knappt tre minuter – och därefter ett svavelosande praktgurgel när nästan alla på isen boxas vilt.
Nu känner vi att vi lever i New Jersey igen!
• • •
När vi skriver namnet Quenneville i den här bloggen brukar det handla om att punggrepparn i Chicago är arg och vrålar ”fuck me”.
Men nu är det unge Devils-rookien John Quenneville – kusin i andra led till den berömde Blackhawks-coachen – som får Papa Baloos prinskorvsfingrar att dansa (nåja…) över tangentbordet genom att med NHL-karriärens första mål bryta dödläget i The Rock.
Och då serrni, dröjer det inte länge förrän Prins Oscar tycker det är läge att replikera och föser in kvittering.
Sen:
Taylor Hall skickar in en laser i nättaket bakom Raanta.
Tidsangivelserna: 15.16, 16.53 och 18.22.
Det är så det går chockvågor över läktarna hela tiden.
• • •
Undrar varför de buar så mycket åt Zuccarello…
• • •
Quicke Fast ändå.
Utefter sargerna är han lika obeveklig som såna där robotgräsklippare som kör in i ett hinder.
Han bara fortsätter pumpa fast det tar helt stopp,
• • •
Det kom faktiskt ett sånt mail, helt uppriktigt skrivet, förra veckan.
”Varför buar dom när Zuccarello har pucken?”.
Ekeliw skrockade mycket roat.
• • •
Oh yes, Crosbys soloräd mot Buffalo, den är…sick.
• • •
Ett livstecken från männiksobyn!
Mowgli, som förstås inte bryr sig om jetlag när Bolts är indragna i streck-trauma, skriver:
– Tur att Hedman nätat i alla fall, tokfiasko om det blir förlust i en sån här match…
Hm, ska se om det inte går att krama ur honom en slutrappport ikväll också!
• • •
In med Hellberg!
• • •
Om de där sista minuterna av andra perioden sa nånting om hur tredje kommer se ut, då är vi in for a ride nu.

NEW JERSEY – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
• • •
Jodå, äran betyder en del.
Devils spelar sin mest inspirerade och hungriga hockey sedan säsongen startade och har både ett och två och fem lägen att sänka den glamorösa gästen från Manhattan – bland annat får det ses som snudd på absurt att Palmieri lyckas skjuta över när han har fältet fritt framför Raanta.
Rangers är å sin sida lite tröga ut ur startblocken, men fattar efter ett tag att motståndaren kommit för att tävla och vevar igång hyggligt sista sex-sju minuterna.
Glad I’m here ändå.
• • •
Det är förstås bara de mest inpiskade av Devils-fansen som fortfarande orkar visa sig i The Rock, så som ni säkert kan räkna ut:
Detta är som en regelrätt hemmamatch för Rangers – bara i en annan hall än den vanliga.
Blått dominerar helt på läktarplats.
• • •
Bra fart och bett i unge Devils-rookien Miles Wood, tycker jag mig notera redan i hans första byte.
Coolt namn också.
Det är typ jazztrummisar som spelade på John Coltrane-plattor på 60-talet som heter Miles Wood.
• • •
Att Tommy Albelin är i The Rock är inget anmärkningsvärt.
Däremot att han på sittplatsschemat anges som scout för Toronto Maple Leafs.
Vadå, har Abbe följt Old School Lou över gränsen i norr och jobbar i Big Smoke nu?
Det var en nyhet för mig, men kul i så fall – då får han ju namnet i bucklan ytterligare en gång om några år…
• • •
Stealth-flygaren har lämnat blomrabatterna på ägorna i La Quinta i Kalifornien och sitter med the Rangers brass i logen snett ovanför mitt pressläktarhörn och yes, cigarrstumpen är på plats i mungipan.
Den synen blir aldrig gammal.
• • •
Det är Ken Daneykos son som sjunger nationalsången och vore jag elak skulle jag säga att han gör det i ungefär samma tempo som farsan åkte skridskor i slutet av karriären.
Men såna är vi ju inte här.
• • •
Snyggt med John Daniel’s-reklam i kortplanket bakom Raantas kasse.
– Du menar Jack Daniel’s, invänder du.
Nej, som Al Pacino säger i ”Scent of a Woman”:
– He may be Jack to you, but we’re very close.
• • •
Yes, Frallan – FivePoints hette han ju.
På hans tid brann det till i bloggen när Devils spelade, jävlarimig.
• • •
Mer rapporter från TD Gaaaden, tack.
Bruins och Sens spelar ändå kvällens mest laddade match.
• • •
Plötsligt får jag ett meddelande från en polare – vi kan kalla honom Don Pedro – som sitter på en resort i Dominikanska republiken och dricker Mango Tango.
Ha ha, jag vill också ha en Mango Tango!
• • •
Och i Amalie tar Yotes ledningen med 1-0.
Morsning korsning.
• • •
Tack ni som ändå är med i spåret.
Det uppskattas.

Jag ser mig om, men nej.
Ingen i omgivningen säger ”jaså” och ”jaha” och ”usch” jättefort.
Ingen fryser till is och blir stum av förundran för att någon avdankad gammal skogshuggare med NHL-meriter promenerar förbi.
Ingen storögd Stig Dagerman-kopia snubblar och välter ur glas och fastnar i sladdar och ställer sig i vägen för Jaromir Jagr.
För första gången på drygt två veckor får jag helt enkelt försöka begå en liveblogg utan Karl Gunnar Jonathan Jonte Youngblood Ondskan Ekan Ekeliw vid min sida.
Det kan bli en utmaning lika stor som det skulle vara för Alex Ovetjkin att spela match utan Nicklas Bäckström.
Precis som Bäckis matar drömpassningar till Ovie såg ju den unge skönsångaren från Örby till att mata mig med ovärderligt bloggmaterial – dygnet runt.
Men som dom säger i den här världen:
När en stjärna är borta får någon annan steppa upp.
Jag ska göra mitt bästa.
• • •
Får som en annan karaktär i en Springsteen-hymn korsa – eller snarare åka under – Hudson River för att kunna genomföra denna solo-comeback.
Det är ju derby i Metropolitan Area ikväll.
Ja, jag vet att några strikta petimetrar där ute inte tycker att matcher mellan Rangers och Devils kan kallas derbyn eftersom de hör hemma i varsin delstat, men det tar 20 minuter att resa mellan Madison Square Garden och The Rock, så jo.
Derby it is.
Fast det finns risk att det blir lite tamt den här gången.
Att Devils är avsågade skulle i och för sig inte behöva betyda så mycket, chansen att få jävlas med Rangers räcker mer än väl som motivation i downtown Newark, men som vi var inne på i fredags är det dessvärre svårt att göra även det just nu.
Blåskjortorna ligger på den första wild card-plats där det gynnar dem att ligga och win or lose i den här sortens matcher – där ligger de med största sannolikhet kvar när krutröken lagt sig om två och en halv vecka.
Hoppet står till att äran och the local bragging rights fortfarande väger tillräckligt tungt för att några av de gamla ovännerna på isen ska få upp pulsen.
Vi vill ju se ett äkta brawl när det är…just det, derby.
• • •
Mowgli & Sång- och dansbjörnen hann runda av hela roadtrippen med en hittills orapporterad femtonrondare på byn efter den sista matchen på Garden i fredags.
Ja, det var drängigt St. Patrick-kaos där ute, men vi hittade en hygglig fristad på en bar vid 53rd and 3rd – för Ondskan är ju sånt Ramones-fan – och var fortfarande kvar vid stängning framåt 04 på morgonen.
Så nu vet ni varför den utlovade epilogen dagen efter blev lite kortfattad…
• • •
Får skämmas när jag kommer hit och omedelbart stöter på Devils numer bussiga och tjänstvilliga PR-stab.

De försåg mig även inför detta år med en säsongsackreditering, men jag har varit här…what, tre-fyra gånger sammanlagt?
Det är ju direkt oförskämt.
Men tyvärr asså…det har verkligen inte funnits så många skäl att åka hit. Det gamla storlaget är ju på dekis, tog lite oväntat två rejäla steg bakåt i vinter och spelar vare sig bra eller underhållande hockey – och dessutom sitter Yayo Josefson, klubbens enda svensk, allt som oftast skadad i en loge på läktaren.
Så, well, de får se till att up their game.
Då kommer jag.
• • •
I förmiddags var jag på möte på NHL-kontoret på sjätte avenyn, för det finns players där som vill att jag ersätter Gary Bettman när han går i pension.
Nä, det var några på PR-avdelningen som bad att få plocka lite i min hjärna inför ett par kommande grejor som ni ska få höra mer om nån gång – och meddelas kan att det där kontoret är precis så snyggt och fancy och coolt som jag minns från första besöket för sex-sju år sedan.
Sen gick jag ut och promenerade på ett vårlikt Manhattan och satt ett tag på en stol på plazan utanför Macy’s med en kaffe och bara kisade mot en varm sol.
Då var det nästan så jag glömde saknaden efter Ondskan…
• • •
Det verkar som allt vi har kvar nu är Bostons, Torontos, Islanders och Tampas privata uppgörelse om sista wild card-platsen – och möjligen också tredjeplatsen i Atlantic Division.
Kings chanser att komma ikapp i väst bedömer i alla fall jag som mindre än att Tom Sestito tar en universitetsexamen i litteraturhistoria efter hockeykarriären.
Segt, det.
De sista grundserieveckorna ska vara ett så gastkramande drama att det inte går att sova om nätterna.
• • •
En typ av människa jag har svårt att förstå mig på är den som står och tar för sig i en buffé och inte blir stressad och skyndar på när andra väntar bakom.
Som en före detta storback i Devils i pressloungen i The Rock idag…
Men det är förstås jag som får magsår och sölkorvarna som lever långa, harmoniska liv.
• • •
– Utgå från att vi inte kommer till OS, sa Bettman idag.
Det låter ju nedslående.
Men smoke and mirrors, folks.
Teater.
Så länge han inte slår fast att det är hundraprocentigt bestämt att NHL inte släpper sina spelare finns goda chanser att de bästa är på isen när de släpper pucken i Gangneung Hockey Centre om mindre än ett år.
• • •
Den mögliga gamla Badtofflan!
Magnus Hellberg får inte stå ikväll heller – fast denna mindre angelägna match är den första i en ny back-to-back-giv.
Jag protesterar!
• • •
För några år sedan hade det varit förtätad stämning i spåret en sån här kväll, med såna som Konsertpianisten och Hällegerd och NJD och han vad han nu hette, den verkligt temperamentsfulle Devils-krigaren, med lansarna dragna för hemmalaget.
Men nu…well, det är som det är.
• • •
Jag min åsna, jag skulle ha mailat mina Masterton-röster till klubbordförande i PHWA:s Rangers-chapter igår.
Men det glömde jag bara för att jag var downtown och blev klippt och rakad av min ryska barberare och sedan fick för mig att jag måste gå till Bloomingdale’s och köpa strumpor.
Där tappade Dan Girardi, Henrik Lundqvist och Marc Staal en röst vardera.
Ber om ursäkt.
• • •
Inte för att plåga Hällegerd och Konsertpianisten och de andra med påminnelser om hur det var en gång, men den här har de hunnit resa sedan jag var här – eller åtminstone tog mig runt hörnet från pressingången – senast.

Fint.
Det är väl ungefär så Ekeliw föreställer sig att hans Örby-staty ska se ut också.
• • •
Vi ska hålla The Battle of Siljan utanför den här bloggen, eljest finns risken att jag röjer min sanna, aggressiva natur.
Låt mig bara säga att det var väldigt roligt att ett par dygn innan första ronden intervjua leksingen Flipper Forsberg och moringen Mattias Ekholm om frontlinjen som nu går rakt genom Nashvilles omklädningsrum.
Kolla tidningen imorrn!
• • •
När 19.00-matcherna startar och det fortfarande är ljust ute…då sjunger det ändå till i själen.
Årets klimax är snart här, signalerar kvällssolen.
• • •
Ikväll har Tampa verkligen sista chansen – igen.
Slår de inte Arizona i Amalie, då kan Tre Kronor, som Ekan i sin bittraste stund befarade, boka resor till Köln åt Vigge och Strålle.
• • •
Tråkigt nog filmade de inga Sopranos-scener alls från kvarteren kring The Rock, men när jag kliver ut på trottoaren utanför Penn Stations slår det mig att Tony och Janice i alla fall stod där när hon i slutet av säsong 2 hade råkat mörda avskyvärde fästmannen Richie och behövde ta en Greyhound tillbaka till Seattle.
Det var där och då Tony berättade för henne.
– I go to a shrink.
Såna insikter livar upp!
• • •
Törs man hoppas på några livstecken i spåret ikväll?
Det vore kul.
Det är ju ändå – derby.
Och nu kör vi.

Och där gick Mowgli…

Nu tar han sig till JFK i det snöblandade regnet och om allt går som det ska är han tillbaka i människobyn i morgon.
Därmed är vår roadtrip officiellt över.
Vi ber att få tacka för sällskap och glada tillrop.
Vi kör en ny sväng i höst – Vegas-Phoenix-Dallas-Nashville-Tampa…

NY RANGERS – FLORIDA 3-4 (Slut, straffar).
• • •
Vänta, en grej innan Youngbloods slutrapport bara.
Man får ju egentligen inte ta stillbilder i omklädningsrummen, men när det blir scrum runt Jags smyger jag upp mobilen och tar en ändå.
Om inte annat så för att visa för er att han bara blir mer och mer lik Joakim Thåström.
Vilket förstås är en oerhörd komplimang.

Då så, Karl-Gunnar Jonathan Ekeliws sista slutrapport kommer här.
• • •
Det här blev ingen dålig avslutningsmatch på resan, kan jag berätta för er.
Panthers vänder och vinner mot Rangers med 4–3 till slut, efter ett straffdrama där Aleksander Barkov gör det enda målet.
Men här kommer det verkligt häftiga:
Jaromir Jagr gjorde en stormatch, slog Gordie Howes gamla rekordnotering för mest poäng efter 40 år fyllda – och DISSADE mig i omklädningsrummet.
Japp! Det här erkänner jag gärna!
Jag stod tydligen i vägen när han skulle gå från ena sidan till den andra i lokalen och vinkade, diskret men tydligt, åt mig att väja undan.
Sedan bjöd superlegendaren på några riktigt sköna citat:
– Om det känns bra att slå Howes rekord? Ja, men jag siktar på att slå hans rekord för mest poäng efter 50 år fyllda. Det är det viktiga.
– Aleksander Barkov? Honom litar jag mycket på. Jag litar förmodligen MER på Barkov än på mig själv [enormt brett leende] och då litar jag ändå väldigt mycket på mig själv!
* * *
Annars var även Mats Zuccarello en av matchens stora förgrundsfigurer.
Han gjorde två mål, var allmänt på spelhumör och rev ned oräkneliga ”Zuuuuuuuuuuuuke” från läktarplats.
Och förresten, jag visste att han spelade med en lång klubba – men den är ju helt enooormt lång!
Det gör att han, trots sin beskedliga kroppsbyggnad, får en väldig räckvidd och kan snurra friskt i sarghörnen. Och så lyckas han få till en imponerande snärt i skottet, norrbaggen.
* * *
I Sunrise och Tampa fanns det mycket plats på pressläktaren, i Raleigh var vi nästan ensamma och i Washington saknades det knappast journalister, men var brett mellan stolarna.
I New York? Ojvoj, här satt vi nästan på varandra, utan att överdriva…
Det märks trots allt att vi är i Big Apple – med 20 miljoner invånare i storstadsområdet – och att det räcker och blir över av mediahus som ska sköta sin bevakning.
Det är alltså på den här pressläktaren Bjurre spenderar merparten av sina jobbkvällar, och även om vi fick trängas ordentligt är det tveklöst en väldigt fin arbetsplats.
Den hänger likt en balkong över läktarna (det vet ni trogna bloggläsare redan) och det gör att man får en grym vy över hela isen – och samtidigt nästan svindel.
Dessutom var pressfikat för kvällen av mycket god klass. Själv har jag en lite barnslig förkärlek till Twix, Snickers och alla möjliga typer av chockladbitar, och här var det bara att välja och vraka…
Bjurre? Han nöjde sig den här gången med sitt kära blaskkaffe och Ettan Lös.
* * *
Säga vad man vill om Tanner Glass – det är bisarrt att han får spela i stället för Pavel Buchnevich – men det är ändå lite underhållande att se honom…
Snubben är ju inte så bra på att spela hockey, men tveklöst talangfull på att störa och bråka med motståndare.
Plötsligt utbrister Bjurre:
– Nu är det ju en mot fem!
Ja, vid ett tillfälle i den tredje perioden ska Glass plötsligt tjafsa med alla Panthers-spelare på isen samtidigt, varpå lagkamraterna i Rangers ger sig därifrån illa kvickt.
* * *
På uppvärmningen brukar ju de mest profilstarka spelarna glida runt utan hjälm.
I New York Rangers ser jag dock ingen som för den traditionen vidare, däremot några Panthers-lirare:
Jaromir Jagr, Keith Yandle – och MacKenzie Weegar.
Jagr och Yandle förstår jag, men Weegar?! Vem är det ens?
Jo, en 23-årig kanadensisk back som fortfarande inte har spelat en enda NHL-match.
Debuten i världens bästa liga fick han inte begå i natt heller (scratchad inför nedsläpp) men uppenbarligen saknas det inte självförtroende hos den här grabben – som redan har börjat ta efter storstjärnornas kutym…
* * *
Tänka sig! Per Bjurman gjorde faktiskt en ”Jonathan Ekeliw 2015” inför matchen – det vill säga, glömde mobiltelefonen i New York-lägenheten och stack iväg.
Så jag fick dra till Garden själv medan Bjurre skyndade sig hemåt igen.
Till saken hör dock att Baloo alltså kom på sitt misstag efter bara tio minuter på gatan. En annan hann flyga till Nashville innan han insåg att luren låg kvar på vardagsrumsbordet…
Men ändå – lite upprättelse för Mowgli!
* * *
Okej, tre starka intryck från resan som jag inte har nämnt i bloggen tidigare:
1. Mötet med Steve Yzerman.
Ja, vi har redan pratat om det lite i podden och Bjurre skojade om det en skvätt i introt förra helgen – men för en Bolts-fanatiker är det klart att det kändes som att självaste Gud klev fram till vårt bord på sportbaren Champions i Tampa.
Tyvärr tog jag inte vara på chansen fullt ut. Tvärtom.
Vi satt och pratade med ESPN:s Pierre LeBrun, Bjurmans polare, efter matchen mot Minnesota när Yzerman plötsligt klev in i lokalen. Han fick syn på LeBrun och stegade genast fram till oss för att växla några ord, samtidigt som jag blev TOTALT paralyserad och inte fick fram ett enda ljud under den korta stund som Den Heliga Klubbens ledare stod knappa 20 centimeter ifrån mig…
Usch.
Helt öppet mål – och så missar man grovt.
Men ändå en oerhört, oerhört mäktig stund.
2. Bacon Horseradish Glazed Meatloaf.
Bästa måltiden denna roadtrip – köttfärslimpan på klassiska Old Ebbitt Grill i Washington, ett dragskott från Vita Huset.
Körtfärslimpa? Ja, det är inget jag beställer i normala fall, men rutinerade Bjurre visste att den var extra speciell på det här stället. Och mycket riktigt, jag måste dela ut +++++ i betyg.
Faktum är att den därmed alltså konkurrerar ut ”The Lacko Taco”, Eddie Läcks egen skapelse på mexikanskt hak i Raleigh, som den största matupplevelsen under resans gång.
3. Fiaskoköpen.
Vi började alltså resan i Fort Lauderdale (vilket känns som en evighet sedan nu) och passade då bland annat på att besöka Sawgrass Mills – ni vet, det där gigantiska köpcentrumet intill Panthers hemmaarena.
Ut därifrån kom jag med två kassar:
• Dels köpte jag ett skärp, eftersom jag upptäckte att jag hade glömt att packa med mig ett i väskan.
• Dels köpte jag en amerikansk laddare till min dator, eftersom jag tycker att det är så bökigt att hålla på med elkonverterare.
Problemet? Skärpet visade sig vara på tok för litet – och datorladdaren, som jag alltså enbart kan använda i USA, slantade jag upp över 800 kronor för…
Värt pengarna? Inte direkt. Jag vet inte riktigt hur jag resonerade.
* * *
I morgon blir det poddinspelning – det sista vi hinner med på den här resan innan jag flyger tillbaka över Atlanten.
Nu? Nu blir’e utgång i St Paddy’s Day-vimlet här på Manhattan!
Tack alla läsare, såväl trotjänare som ubåtar, för att ni har hängt med oss i bloggen under roadtripen – och tack Baloo för att jag, Mowgli, har fått äran att randa slutrapporterna själv.
Cheers!
• • •
Now, notera att det inte är något ”The End” i rubriken ännu.
Efter sista kapitlet kommer ju en kort epilog också.
Håll koll imorrn…

För tredje matchen i rad får vi se tre-mot-tre overtime – men den här går hela vägen till straffavgörande.
Där triumferar Florida.
Så:
3-4.
And just wait for it:
Ekeliws sista slutrapport följer om en stund.

NY RANGERS – FLORIDA 2-2 (Period 2)
• • •
Nu tror jag husse – alltså Rowe – har ryckt sina spelare i svansen.
Då blir katter jävligt förbannade, minns jag från den olycksaliga tid i 90-talets början då en jag bodde med absolut tyckte att vi skulle ha katt.
Det är ett helt annat bett i gästernas agerande nu – och ställningen mycket logisk.
• • •
Nån gång under Lundqvists frånvaro borde Magnus Hellberg få chansen från start – särskilt som spelprogrammet framöver är späckat med back-to-back-matcher.
– Men han har ju inte spelat en hel NHL-match i hela sitt liv, säger orolig badtoffla.
Nej, desto större anledning att han får testa nu då!
• • •
Jag tycker mittperioden går väldigt fort.
– Jaså, svarar Youngblood.
• • •
Nej, det är inte för att jag har något emot Raanta jag börjar propagera för Hellberg.
Det är för att jag tycker Hellberg ska få en chans när han ändå är här och matcherna inte direkt har do-or-die-karaktär.
• • •
Att jag till slut föll till föga och gick med på att dåvarande sambon plockade hem en katt till ettan på Bygatan i Borlänge var att jag fick döpa den till Dylan.
Det tyckte jag var lite cool.
Men vi kom inte särskilt bra överens ändå.
Tvärtom, vi var som, eh, hund och katt…
• • •
En trots allt angenäm effekt av att vi firar fyllfesten St. Patrick’s ikväll är att de oavbrutet spelar Van Morrison i PA:t på Garden.
• • •
Jonathan Huberdeau har nu producerat 15 poäng sedan han kom tillbaka från sin skada i början av februari.
Panthers hackande under vintern förklaras nog till stor del av hans frånvaro.
• • •
En väldigt smal Colton Orr är in the house, blir inzoomad i jumbon och motta rungande jubel.
Som sig bör.
Han är en av de coolaste katterna – no pun intended! – som uppträtt på Garden under mina år här borta.
• • •
Apropå noteringar:
Med sin assist till Huberdeau tangerar Jaromir Jagr Gordie Howes poängrekord – 268 – för spelare över 40.
De fantastiska perukfansen – som är här ikväll – jublar.
• • •
Nu börjar det kännas att vi varit ute på intensiv resa i över en och en halv vecka och bara sov knappt fyra timmar i går natt.
Det är väl därför jag bitchar om älskade gamla stammisars frånvaro i spåret också.
Jag bara saknar dem och de nattmanglingar vi hade förr om åren och försöker skaka liv i dem igen.
Tänk såna som hdw och Kometen och Van Basten och Granvista och S–Avery och EJN och Hento och Bobby Orr och Wennerhulken och Konsertpianisten och Ski och BaconBerglund och Kmannen och Arvestar och…nej, jag ska sluta nu.
• • •
En period till:
Sen kommer Youngbloods sista slutrapport.

NY RANGERS – FLORIDA 2-0 (Period 1)
• • •
Det var nån som frågade, antingen i spåret eller på twitter, om inte jag och Mowgli kunde reda ut varför så många av lagen som är indragna i playoff-racet så ofta är så bleka och tandlösa och oinspirerade.
Nja, det vetifan om vi kan.
Men det är verkligen ett faktum att det är så och vi ser ett praktexempel på Garden-isen ikväll
Panthers – som ju ändå måste TRO att de fortfarande har en chans – är segare än Youngblood när han vaknade i sin varma hotellsäng i morse och redan efter drygt fyra minuter, när det står 2-0, tvingas coach Rowe ta en timeout.
Jisses, de borde ju vara som Kanada i Vancouver-OS, när de – med legendariske Bryzgalovs ord – kom ut som galna gorillor som just släppts ut ur en bur.
• • •
Oh, vem är här och sjunger nationalsången om inte Lisa Fischer – körsångerska extraordinär åt Rolling Stones vid åtskilliga tillfällen genom åren.
Henne älskar jag så hett att det inte gör nåt att hon utsätter oss för en, egentligen, alldeles för långsam version.
• • •
Rowes timeout får för all del effekt.
Katterna vecklar ut klorna de sista tio minuterna.
Men det man inte fattar är ju varför de inte river sina motståndare blodiga så fort pucken släpps.
De är ju lika illa ute som släktingen Tom i de grövsta sekvenserna i de grymmaste Tom & Jerry-episoderna.
• • •
– Sådär gör aldrig Tampa, kan jag inte låt bli att skrocka åt Youngblood när Zuuuuke sätter det sanslöst snygga 1-0-målet.
Svaret, jättekort och snabbt:
– Nehej.
Ha ha.
• • •
Susan Sarandon vinkar i jumbotronen.

Det är det inte många andra kommunister som får göra.
• • •
Allra minst gorilla utsläppt ur bur är han som de facto står vid en bur.
Reimer.
Som Youngblood i ett oväntat cyniskt ögonblick konstaterar:
– Roadtrippen har inte varit bra för honom. Han har ju varit helt värdelös varje gång vi sett honom.
• • •
Nej, hörrni, nu tror jag att jag tar och stänger spåret för gott.
Det har helt uppenbart spelat ut sin roll och communityn det en gång härbärgerade upphört att existera.
Såvida inga dramatiska protester kommer in i ämnet blir det fortsättningsvis blogg och bara blogg.
• • •
Nu tar jag en kaffe och begrundar detta avslutande utbrott en stund.

Efter elva dagar, 250 mil och fem NHL-matcher är vi slutligen framme vid sista kapitlet i den ambulerande Djungelboken on Ice.
Mowgli och Baloo har slutligen landat i New York och här kommer våra vägar skiljas och lillkillen återförenas med de sina i människobyn – också känd som Sportbladet-redaktionen vid centralen i Stockholm.
Vemodigt, jag vet.
Men vi har en dans kvar.
En vers till av ”Var nöjd och glad för vet du vad”-dängan.
En live-fest i bloggen.
Vi ser New York Rangers och Florida Panthers knyta ihop säcken på Madison Square Garden – och vi hoppas vi får göra det ihop med ett fullsatt kommentatorsspår.
• • •
Väckningen i DC i morse gick bra.
Youngblood muttrade lite surt när klockan ringde vid halv sju, men tvingade sig upp och blev klar för avfärd imponerande snabbt; han har annars en klart Katten Gustaf-inspirerad inställning till det här med tid och sitter ofta med datorn i famnen och frågande blick när jag står vid dörren och suckar om att det ju för fan var 20 minuter sen jag sa ”nu rör vi på oss”.
Men så var det ju ingen bagarväckning monumentale heller.
Bagarväckning monumentale är väckning vid 05.00 eller tidigare.
Därefter följer bagarväckning fram till 07.00 – och sedan är det bara väckning i största allmänhet.
Att vi inte kom i säng förrän vid 02.00, för att Adrian Kempe absolut skulle sätta en puck i Staples Center, räknas inte.
• • •
Det började med Panthers-Rangers i Sunrise och slutar alltså med Rangers-Panthers på Manhattan.
Det känns som en fin fullbordan av ekvationen, på något sätt.
Överhuvudtaget borde de få svensktalande Panthers-fans som existerar vara väldigt nöjda med Mowgli & Baloo.
Vi har sett Barkov & co fler än några andra lag under de här elva dygnen – först som sagt i BB&T, sedan i Tampa och nu här.
Det är ju panterbloggen det här.
• • •
Det finns uppgifter som är enklare att utföra än att köra bil på Manhattan på St. Patrick’s Day, kan jag meddela.
De arrangerar ju en satans shamrock-parad längs femte avenyn, vilket omöjliggör förflyttning i västlig-östlig-riktning norr om 42:a gatan och det innebär att alla istället navigerar söderut.
Resultat:
A motherfucker of a otålig, brölande standstill i vilken alla trängs och knuffas och ligger på tutorna.
– Oj oj oj, flämtar Jonte när jag sladdar in mellan två tradare på tredje avenyn och sånär klipper backspegeln på en parkerad budbild, nästan lika förskräckt som den gången för två år sedan när vi kom från Nashville och det blev brandkårsutryckning för att vi skulle hinna till en plötsligt förkunnad presskonferens med Henrik Lundqvist på Garden och sprang (jo, faktiskt…) genom trafiken på 34:e gatan.
Men bilen kommer till Hertz på 48:e och andra i tid och sen är allt vaniljsås.
• • •
Garden är alltid Garden, men det är ärligt talat inte särskilt intressant att se Rangers-matcher just nu.
Blueshirts ligger där de ligger, på första wild card-platsen, och där kommer de, givet att det fortfarande finns logik kvar i världen, ligga även när grundserien är färdigspelad om tre veckor – vilket bara gynnar dem, för då får gå upp mot Atlantic-lagen och inte för att de på minsta sätt är lätta men de är lättare än Pittsburgh och Washington.
Så resultaten betyder liksom ingenting.
Inte ens Gris-Olle orkar bry sig om de vinner eller förlorar, för än sen, och såna matcher…det är nåt som saknas.
Så Stanley Cup-slutspelet – New York City väntar på dig!
• • •
Youngblood glömde en av gårdagskvällens mer underhållande episoder i sin slutrapport.
När beskedet kom att James van Riemsdyk gjort 5-0 på Tampa nere i Amalie resten han sig häftigt, gick fram till Poppe och sa, med bitterheten fräsande i stämbanden:
– Jaha, Hedman och Strålman…det blir väl bra förstärkningar i VM-truppen.
Poppe tittade förvånat på ynglingen.
–Jo…ja, det vore ju nåt.
Ha ha, det var så jag satte munkglasyren i halsen.
• • •
Panthers, å sin sida, sprattlade till bra mot Leafs för ett par kvällar sedan, men tyvärr.
De har sju poäng upp till strecket och kommer missa playoff.
Dock:
Själva är de naturligtvis övertygade om att de fortfarande har chansen och därför kommer Rangers säkerligen få en desperat danspartner ikväll.
Och det betyder ju att just den här matchen ändå kan bli rätt sevärd.
• • •
Flipper Forsberg ryckte till när han såg bloggen utanför gästernas omklädningsrum i Verizon.
– Va, var du här? Hade du inte kunnat meddela det i förväg?
Min anspråkslösa närvaro i Bridgestone under Åkerö-sniperns målfester i Bridgestone Arena i slutet av februari har verkligen mynnat ut i en skrockfull övertygelse om att jag – till skillnad från förut! – främjar hans produktion.
Det är ju fantastiskt!
• • •
Huruvida det faktum att matcherna just nu inte är på liv och död ursäktar Badtofflans love affair med Tanner Glass vet jag dock inte.
Så fort han fick upp den begränsade grindern från farmen – där det redan från början det kändes som att han hamnade mot coachens vilja – har AV behandlat honom som vore han Patrick Kane.
Medelmåttan spelar ikväll igen – på bekostnad av unge ryske artisten Buchnevich.
Man kliar sig i kalufsen.
Han har väl nu den syn på hockey han har, och tar ut det lag han vill, men låt oss påminna om detta lilla faktum:
Det var inte med Tanner Glass-karaktärer Pittsburgh och San Jose, två av de modernaste lagen i världen, tog sig till Stanley Cup-final ifjol.
Det var med Pavel Buchnevich-diton.
• • •
Youngblood var, glömde jag att berätta, imponerad av alla statyer i Washington.
Han gillar såna, visade det sig.
– Mitt mål är att en dag stå staty i Örby, löd ett citat.
Lite oväntat, får man säga.
• • •
Jesper Fast gör comeback ikväll.
Då kanske vi äntligen får sällskap av John J – medpassageraren som försvann.
• • •
Innan jag hade flyttat hit levde jag i illusionen att St. Patrick’s Day måste vara en häftig happening i New York – fullsprängt av färgstarka karaktärer med irländskt ursprung.
Det är det inte.
Det är som en skolavslutning på Gröna Lund – i hela stan.
En massa Bridge & Tunnel-glin som inte kan dricka dricker ändå och spyr, slåss och uppför sig som lallare i största allmänhet.
Om det inte vore för att jag inte kan överge Mowgli under hans sista kväll i Det Förlovade Landet hade jag definitivt låst in mig i Holken i Midtown och tittat på tv ikväll.
Sa surgubben.
• • •
Apropå comeback låter det som att Henke Lundqvist gör sin när Rangers åker till Kalifornien i slutet av månaden.
Då borde jag förstås vara på plats. Rentav åka på roadtrip. Längs Highway 1, från La La Land upp till Bay Area.
Ska höra om Youngblood inte kan komma över och göra mig sällskap igen.
En vecka i människobyn borde räcka.
• • •
Vadå ”Bridge & Tunnel”, undrar du?
Det är så vi som bor på Manhattan med suveränt förakt kallar alla som måste ta sig hit via broar och tunnlar.
Vi är svin.
• • •
Aktar mig mycket noga när jag passerar pantrarnas fotbollsövningar i environgerna bakom zamboni-maskinerna.
Ni med gott minne kommer ihåg vad Trochek, utrustad med lika mycket bollsinne som en genomsnittlig telefonstolpe, höll på att göra med mig i samma situation i Amalie Arena för en vecka sedan.
• • •
Det är givetvis St. Patrick’s-tama på Garden ikväll också.
De projicerar shamrocks på isen innan värmningen, Rangers värmer i ”irländska” tröjor och fan tro’t men vi har nåt slags grön belysning till och med på pressläktaren.
Larv.
• • •
Nu har de stavat fel igen…

Ho ho.

Det där får han se till att de är mer noggranna med innan de färdigställer statyn i Örby.
• • •
Här kan vi fortfarande inte fatta att Flyers, mitt i the hunt, lyckades gå på en sån satans mina i Newark igår.
Hallå.
• • •
Eftersom det är sista kvällen på nordamerikansk mark har Youngblood – Ekliew, som han kallas i New York – bespetsat sig på en svängom på byn efter den här duellen.
Det skulle innebära att vi tvingas ge oss ut i den där grönklädda Bridge & Tunnel-sörjan, så nu får ni hjälpa mig att övertyga honom om att det går lika bra med ett par bourbon i korresoffan.
Räkna med att han kommer svara med ett snabbt, kort ”jaså”.
• • •
Jag gillar ju egentligen så hård musik, alls, men när pratkvarnarna på pressläktaren sitter och babblar medan jag försöker hamra intro är det bara Panteras blodigaste alster som duger i hörlurarna – på så hög volym som möjligt.
• • •
Mika gör två mål ikväll.
• • •
OK, en sista bild på Youngblood i en NHL-hall – och då ingen mindre än the wooooorl’ds most famous arena.

Nu tar vid spurten i The Mowgli & Baloo Roadtrip 2017.

WASHINGTON – NASHVILLE 1-2 (Slut,OT)
• • •
Då så, manegen är krattad för Youngblood och hans slutrapport.
• • •

Det var kanske inte den mest underhållande matchen, men det blev ett underhållande slut.
Smack!
Rakt upp i bortre krysset sitter pucken när Viktor Arvidsson kommer i ett två-mot-ett-läge i förlängningen – och bestämmer sig för att skjuta själv i stället för att passa.
– WOW! Vilket skott, utbrister Tre Kronors Peter Popovic, som alltså sitter intill oss på pressläktaren.
När vi sedan går ner till omklädningsrummet för att prata med matchhjälten blir han direkt pikad av kedjekamraten Ryan Johansen.
– All of you in the media scrum are taller than this little guy…
Arvidsson må knappast vara den längsta hockeyspelaren – snarare tvärtom – men han har fått ett ruggigt genombrott i vinter. Målet var den förre Skellefteå-forwardens 25:e för säsongen och han är nu uppe i totalt över 50 poäng.
Jag skulle faktiskt vilja kalla Arvidsson för Sveriges svar på poängkungen Brad Marchand – fast väldigt, väldigt snäll och timid i jämförelse. Han gör nästan aldrig en dålig match, spelar intensivt i byte efter byte och måste vara en pest för motståndarna att möta. Dessutom har Viktor, uppenbarligen, ett riktigt bra skott…
* * *
Annars är det svårt att inte imponeras av Nicklas Bäckström live.
Vilken spelare.
Gång efter annan i matchen hittar han passningsvägar som vi – trots den fina överblicken uppe på pressläktaren – inte begriper hur han kan se.
Det var ju i största allmänhet en väldigt svensktät match, där min topp-3-lista för kvällen blir:
1. Viktor Arvidsson.
2. Nicklas Bäckström.
3. Calle Järnkrok.
Calle har också tagit ytterligare ett kliv framåt den här säsongen, är känslan. Bra både offensivt och defensivt och svår att inte notera på isen med sin mjuka, fina skridskoåkning.
* * *
Efter att ha sett matcher i Sunrise, Tampa och Raleigh tidigare under resan märks det att vi har kommit till en lite mer traditionell hockeymarknad när banners som ”Patrick Division Champions” hänger i taket.
Patrick Division… det var ett antal decennier sedan den var aktuell i NHL.
* * *
Mitt starkaste minne kopplat till just Verizon Center innan jag kom hit:
En rätt bisarrt uppskjuten match mellan Washington och Tampa för några år sedan.
Anledningen var att en smal men stark solstråle sipprade igenom en av läktaringångarna – och träffade Ben Bishop rakt i ansiktet på andra sidan isen.
Den bländade målvakten slog ut med armarna inför nedsläpp, signalerade till domarna och därefter tog det närmare tio minuter för arenapersonalen att bomma igen läktaringången i fråga.
Märkliga scener…
* * *
Förresten, den här fadäsen glömde jag att nämna i förra slutrapporten, så jag gör det nu:
När vi skulle lämna Carolina Hurricanes omklädningsrum var jag först på väg att gå rakt in i spelargymmet (där bland andra Jordan Staal satt och varvade ner på en träningscykel), sedan in i coachen Bill Peters kontor…
– Vad håller du på med?! Kom hit nu, röt Bjurman, men höll samtidigt med om att det inte är helt lätt att hitta rätt i de trånga korridorerna.
Jag har dock gått bort mig ännu mer än gång – i AIK:s omklädningsrum.
Efter att jag hade gjort mina intervjuer med spelarna (förlust mot Luleå, en rätt lamslagen match för ett par år sedan) skulle jag lämna Hovet, men kunde verkligen inte hitta ut. Jag lyckades gå ordentligt vilse i katakomberna och stötte till slut på en förvånad ”Perra” Johnsson, dåvarande ”Gnaget”-tränaren som jag hade ställt frågor till på presskonferensen en halvtimme tidigare.
– Är DU här än, pôjk?
Jag ursäktade mig och började traska vidare, men då visade ”Perra” – som den glada värmlänning han är – mig i stället bort till spelarnas separata utgång, samtidigt som han drog några hurtiga vitsar.
Ett trevligt minne, trots allt.
* * *
Det må vara kallt här I Washington, men det var nog trots allt bra att vi inte stannade kvar i soliga Tampa.
Lightning–Maple Leafs 0-5.
Vilket haveri i en så viktig match.
Jag är glad att jag slapp se eländet och har ingen större lust att grotta ner mig i det.
Jag nöjer mig med att konstatera: Usch…
* * *
Bäst tryck på läktaren under resan?
1. Washington.
2. Tampa.
3. Florida.
4. Carolina.
Ruggigt ös på publiken i Verizon Center – speciellt i den tredje perioden och förlängningen. Jag, Bjurre och Popovic kunde faktiskt knappt konversera med varandra.
Som sagt, det märks trots allt att Washington är en lite mer traditionell hockeymarknad…
* * *
Nu är det bara en match kvar på roadtripen som återstår.
I morgon väntar Rangers-Panthers i the woooooooooorld’s most famous arena, som Bjurre brukar skriva.
Vi avslutar alltså resan med exakt samma möte som vi började, fast nu i New York.
Hörs därifrån!