Det slog mig just:
Några av er som läser frekvent här har ju inte Twitter, eller följer åtminstone inte mig, och därmed finns risken att ni missar den veckovisa uppdateringen av min och Youngblood Ekeliws podcast.
Det vore ju synd, så därför tänkte jag ta och börja reklam för den nu.
137:e avsnittet – om bl.a Julien, Washington, Crosby och Nashville – är ute nu.

NHL-podden med Bjurman och Ekeliw

NY RANGERS – ANAHEIM 4-1 (Slut)
• • •
Det där får väl betraktas som en liten stöld.
Ducks hade pucken kvällen lång och vann skotten med 44-20, men det stod en Åre-bördig göteborgare i hemmakassen och vägrade släppa in några puckar.
Eller som Ryan Getzlaf säger:
– The goaltender played great. Obviously Lundqvist is called one of the best on the world for a reason.
• • •
Jag gissar att det finns en och annan djurgårdare i läsekretsen – åtminstone bland u-båtarna – och för dem kan det kanske vara skoj att se att klubben var reppad på Garden ikväll.
Kolla bara.

• • •
Det är alltid en spelare som plockas ut för radiointervju i korridoren utanför Rangers omklädningsrum just som mediauppbådet kommer ångande efter att ha stått och väntat i en annan korridor.
Idag heter han Oscar Lindberg och han får instruktioner om hur hörlurarna ska sättas på och mikrofonen hållas, så det lär vara debut.
Men fortsätter han och kompisarna i fjärdekedjan som ikväll får han vänja sig vid den sortens uppmärksamhet.
• • •
Badtofflan bärgade sin 600:e seger i NHL med den här triumfen.
Det firade han genom att få in ett ”There’s no doubt that…” i exakt varenda svar på sin presskonferens.
• • •
Nu är det bara för herr bloggaren att skynda hem och randa referat så det ryker natten lång.
På torsdag kommer pojkarna från Tennessee hit, då hörs vi igen, hoppas jag.

Grabner sätter just 4-1 i tom kasse.
Vinst för Rangers alltså.
Liten slutskvätt senare.

NY RANGERS – ANAHEIM 2-1 (Period 2)
• • •
Jomen, nu blev det lite roligare att titta.
Rangers skruvar upp hastigheten och kommer oftare med hisnande fart över isen – och unge John Gibson formligen drar in ankorna i matchen; efter några fenomenala räddningar när Rangers har chansen att avgöra tillställningen (ja, bortsett från att allt kan hända då….) vaknar de och börjar spela betydligt mer precist och distinkt och aggressivt.
Skoj!
• • •
Gibsons tv-räddning med plocken när Grabner – på sedvanligt manér – kommer flygande i friläge…den skulle de kunna ställa ut på Museum of Modern Art.
• • •
Återhållet jubel – ja egentligen bara milda leenden – på den norska flanken på pressläktaren.
Zuuuke gör ju mål och det händer inte så oerhört ofta längre.
• • •
Bara minuter efter det shownumret gör Gibson en nästan lika uppseendeväckande räddning med den andra handsken också.
Jag börjar nästan förstå varför Ondskan Ekeliw var så kär i honom för några år sedan.
• • •
Ger man Jacke Silfverberg hela slottet – vilket Skjei och Eine Kleine helt generöst gör fyra minuter i den här perioden – behöver ingen tvivla på vad som ska hända.
Han har en fruktansvärd release och mycket riktigt säger det bara, på Niklas Holmgren-sätt, tjong i medaljongen.
• • •
Twitter brakar ihop i en kvart, i alla fall i USA.
Det är obehagligt nog här i hockeyvärlden, men tänk paniken i Vita huset.
Hur skulle världen kunna regeras utan tweets?
• • •
Några stackars Knicks-spelare är på plats och de som sköter jumbon är taskiga nog att hänga ut dem i jumbon.
Reaktionen är given.
De blir utbuade.
• • •
Marcus Sörensen bokförs för en assist i NHL-debuten med Sharks i natt – och det är självaste Melkman han spelar fram.
• • •
Hörrni, nu ska jag gå bort och ta mig en kopp kaffe.

NY RANGERS – ANAHEIM 1-0 (Period 1)
• • •
Well, att vad som helst kan hända innebär förstås att det kan bli så här också.
Saggigt och slafsigt och hafsigt och lamt.
Ankorna har pucken mest hela tiden, känns det som i alla fall, men är så oskärpta att de trots 16 skott på mål inte får nåt alls uträttat
Rangers har å sin sida enda riktig chans i spel fem mot fem och på den blir det mål.
Och then again:
Det betyder inte nödvändigtvis att det ser likadant ut i de återstående perioderna.
Allt kan hända…
• • •

Han behöver inte göra några superräddningar i den här perren, men de enkla puckarna har slutat gå in på Lundqvist.
Och som han själv konstaterade häromdagen:
– Jag har haft för många A- och C-matcher och för få B. Jag har antigen varit riktigt bra eller riktigt dålig.
Det här är, so far, en klockren variant på det han menar.
Stabilt utan att vara spektakulärt.
• • •
Det är Oscar Lindberg som drar first blood och sure:
Kalla det fjärdekedja eller shutdown-kedja eller vad ni vill.
Oscar och Quickie Fast kommer få förträffliga passningar i exakt rätt lägen så länge de spelar med Buchnevich.
• • •
Nähä, det var ju nån gapig tenor som sjöng nationalsången.
Undrar vad den unge, allvarlige mannen med gitarr i hissen skulle då?
• • •
Upphör aldrig att förvånas över hur till sig åskådarna i den här hallen för att det i vissa reklampauser kommer ut Garden-personal och kastar billiga T-shirts över dem.
Men det är förmodligen bara jag som är snobbig och elitistisk – om nu en snusande mas med Gällivare-häng och George Strait på stereon verkligen kan vara det.
• • •
Råbarkade komikern Jeffrey Ross är på plats men får knappt några applåder alls när han zoomas in på jumbon.
Folk har sett för få av roastarna på Comedy Channel, helt klart.
• • •
Nu har Bäckis en framspelning kvar till noteringen 40 assist.
Rätt bra hockeyspelare.
• • •
Åt New York Mets pitcher Matt Harvey jublas det desto mer.
Med all rätt, han är New Yorks bästa baseboll-spelare just nu.
• • •
Ledsen, men mer än så har jag inte att säga om de inledande 20.

Ingenting – absolut ingenting – är omöjligt.
Allt kan tammefan hända.
Det är verkligen inte över förrän den feta damen tar ton.
Den sanningen blev vi grundligt påminda om under söndagens overkliga Super Bowl.
Att dra paralleller till hockey för att förklara vad som inträffade när New England Patriots under andra halvlek kom tillbaka från 28-3-underläge och till slut vann på övertid går egentligen inte eftersom sporternas förutsättningar är så olika, men det var ungefärligen jämförbart med att de legat under med 6-0 inför tredje i en Game 7 i Stanley Cup-finalen och till slut ändå vunnit i sudden.
Det kunde inte ske, men skedde ändå och jag kan inte erinra mig att jag nånsin sett något liknande.
Så, igen:
Allt kan alltid hända – i synnerhet under de allra största ögonblicken.
Riktigt vad vi ska använda den lärdomen till inför ännu en öst-mot-väst-match i New York City i början av februari kan man möjligen undra, men tja, det är sport och inget är helt givet en sådan här kväll heller.
Det är ändå en skön tanke att ha med sig när de släpper pucken igen och igen och igen…
• • •
Jaha, nu ryker det NHL-coacher nästan lika ofta som Department of Player Safety tar befängda beslut.
Idag fick Claude Julien, efter tio år, packa kartongen och lämna coach-rummet i TD Garden.
Man höjer på ögonbrynen, milt uttryckt.
Ja, det kärvar för Boston för tredje säsongen i rad och risken för ännu ett missat playoff är stor, men det beror ju inte på den förträfflige Julien.

Det är the higher ups – firma Sweeney & Neely – som förstört truppen och gjort hans jobb exceptionellt mycket svårare.
Men den 56-årige keruben från Blind River i Kanada behöver inte gråta, han slipper ur en besvärlig situation och kommer kunna vraka och välja bland feta erbjudanden framöver.
Som flera andra påpekat under dagen är han till och med så eftertraktad att lag som ännu inte sparkat sin coach kan komma att göra det för att få knyta till sig CJ.
Tampa Bay Lightning är ett lag som comes to mind, Philadelphia Flyers ett annat och Vancouver Canucks ett tredje.
• • •
Chef Herbertsson har flugit hem – och det har, till sist, även Bussen; jag tror de satt på samma plan hem över det stora havet den gångna natten.
Så inte nog med att jag får gå och hämta mitt eget kaffe ikväll.
Spisen hemma i östra Midtown står tom och tyst och övergiven igen.
Det är en tragedi.
• • •
Vi har ankor från andra sidan kontinenten på besök i Garden ikväll och som blågul observatör sätter man sig därmed lite rakare upp i stolen.
Ducks kan mycket väl vara det lag som har den allra bästa uppsättningen svenskar just nu.
Rocket Ricky Rakell är vår överlägset giftigaste målskytt, Jakob Silfverberg har aldrig haft en bättre grundserie och Hampus Lindholm – till och från hopblandad med Sportbladet-redaktören Hampus Hagman i den här bloggen; jag ber om ursäkt i förhand om jag får nya hjärnsläpp! – hör till den yttersta eliten backar; smart och rörlig och kvick och samtidigt enastående defensivt.
Washington kan konkurrera och möjligen Nashville, men nä – det är nog det just nu hetaste svensklaget vi ser här och nu.
• • •
Sting?
Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt…
• • •
Det var en minst sagt livlig Super Bowl-fest på Duke’s på tredje avenyn – och den fortsatte sedan onödigt länge på en brandmansbar som råkar ligga precis i mitt kvarter.
Frågan är hur det var hemma hos Henke Lundqvist.
Han skulle, berättade han efter matinén mot Flames, bjuda hem hela laget på middag lagom till The Big Game.
Man kan gissa att åtminstone Kevin Hayes röjde så det riste i de exklusiva ramarna på de lundqvistska väggarna, för han kommer från Boston och uppges ha rört sig i Patriots-jersey före och efter värmningen i morse.
Utförligare rapport följer, hoppas jag.
• • •
Ducks var ju här i mitten av oktober också, i Brooklyn – för nästan fyra månader sedan och herregud, hur har det hunnit gå mycket tid sedan dess? – men då hade inte Rocket och Lindholm skrivit på sina nya kontrakt ännu så då….ja, jag vet inte vad det är jag vill säga med det, men så var det.
• • •
Jag är en fredlig natur och kan bli lite förskräckt av graden av vrede i de leden, men det blir allt lättare att förstå Flyers-fansens upprördhet över hur coach Hakstol hanterar de yngre spelarna.
Hur kan Ghost sitta på pressläktaren match efter match – och ett klappträ som Andy McDonald få mest speltid av alla?
Det är ju direkt förnuftsvidrigt.
• • •
Det verkar inte bättre än att en högstämd gitarrist ska framföra nationalsången på Garden ikväll.
Jag tvingas i alla fall trängas med en sån, med det musiker kallar ”case” på ryggen, i hissen upp till pressrummet tre timmar före showtime.
Man kan tappa sugen för mindre…
• • •
Ikväll spelas elva matcher, imorrn en enda, på torsdag elva igen – och på fredag två.
NHL:s schemaläggare borde gå på en kurs i ämnet jämnvikt.
• • •
Vi får återkomma med de kittlande detaljerna, men här är en liten teaser:
Om en dryg månad åker jag och Youngblood Ekeliw, på en roadtrip och kommer se sex matcher ihop.
Då blir det åka av i blogg och podcast, det törs jag lova!
• • • 
OK, ready to go?
Kom ihåg:
Ingenting är omöjligt.

Slut, Rangers vinner efter visst drama med 4-3.
Så börjar slutrapporten – och så slutar den.
För nu ska vi på Super Bowl-party.
Hörs snart.

NY RANGERS – CALGARY 1-1 (Period 2)
• • •
Skämmas vet jag väl fortfarande inte om jag behöver göra, men det är en avsevärt mycket sämre andraperiod.
Framförallt spelar Rangers långa stunder riktigt slafsig dynghockey.
Skärpning, bossen ska ju övertygas om att den här verksamheten måste bevakas ännu hårdare!
• • •
Jamenvisst!
Jag går på toa i pausen och när jag kommer tillbak står en färsk kopp och ryker på min plats.
Fem plus!
• • •
Backlund är verkligen bra.
Tobias P har rätt, han kanske rentav ska vara påtänkt för Selke framåt våren.
• • •
Tvååringen som blivit en sensation på twitter för att hans pappa filmat när han ligger och skanderar ”Let’s Go, Rangers” i sömnen är förstås här och blir inzoomad i jumbon.
Väldigt rart.
• • •
Sicken målfest i Bell Centre då.
Tur dom är i Kanada , där behöver ingen i matinépubliken övertygas om att hockey faktiskt är kul.
• • •
För Henke måste det här kännas mycket bekant.
Det är ju som förr om åren, han städar upp efter slarviga försvarare – Klein, heter han – gång på gång.
• • •
Att så många kan vara så tysta samtidigt, det är bra märkligt.
• • •
Det är Gunnar Larsson-i-München-marginal på Big Rick Nashs mål här i slutet.
Men tiden hinner precis gå ut.
• • •
Nu är det bara tre timmar till The Big Game.
Hurra!

NY RANGERS – CALGARY 1-1 (Period 1)
• • •
Det är påtaglig söndagsstämning i ladan på sjunde avenyn.
Tyst och andäktig.
Som om folk satt och väntade på nåt annat…
Men kombattanterna på isen har fokus på rätt evenemang och bjuder ändå upp till en strid hyggligt värdig ett chefsbesök.
Matinétempot är högt, attackvilligheten stor och chanserna – i alla fall första tio – rätt många.
Jag behöver inte skämmas å NHL:s vägnar, tycker jag.
• • •
Dougie Hamilton-pucken som går in ser måhända ut som en sån som oskymd Henke borde ta, men hans kompis Holden gör ju en Marek Malik och styr in den.
• • •
När Dave Lozo, min ständige bänkgranne, får klart för sig att det är min chef som sitter här utbrister han han lyckligt:
– Oh, do I have stories for you!
Men det är inte sant.
De enda stories som finns om mig är att jag dricker mycket kaffe och inte förstår alla Bleacher Report-Lozos skämt.
• • •
Brian Elliott hade ju uppenbara problem att acklimatisera sig i Calgary under hösten, men nu tycker jag det ser ut som han är lika bra som under de store matcherna med Blues i fjol.
Vem dom, Blues, istället valde att satsa på ska vi väl inte vara ofina och påminna om här.
• • •
Men Tobias, Hebbe från Kalmar vill ha fört till protokollet att han hållit på Chelsea ända sedan Kerry Dixons tid och således inte riktigt är den sortens fan som du misstänker.
• • •
Jimmy Vesey makes it look easy, säger dom – men när han fäpplar bort pucken med öppet mål i powerplay känns det snarare som han gör saker svårare än de behöver vara.
• • •
5-0 till Washington.
De spelar final i vår.
Nej, förlåt, så fick man ju inte säga!
• • •
Ja, då ska vi se hur vi läser kaffesituationen då…

Åh, idag, ladies and gentlemen.
Idag!
Idag – den första söndagen i februari – ser vi Den Stora Matchen i USA.
Happening of the year.
Tilldragelsen som får hela nationen att stanna upp och hålla andan i några timmar..
Nä, jag menar förstås inte matinén på Madison Square Garden.
Det är showen på NRG Stadium i Houston framåt halv sju, lokal östkusttid, som får hela USA att skälva i förväntan.
Super Bowl.
New England Patriots och Atlanta Falcons drabbar samman i en match med alla förutsättningar att bli en outplånlig klassiker.
En grundseriematch i NHL är i jämförelse mindre än en mygga i röven på en kossa när man kör förbi hagen i 90 miles per hour.
Men som uppladdning och förspel, innan kycklingvingarna och Budweiser-kannorna ställs fram, kan en liten uppgörelse mellan New York Rangers och Calgary Flames ändå duga.
I alla fall för oss med obotlig fäbless för den säregna sporten de spelar på nyspolad is.
Så:
Mycket nöje!
• • •
För mig är dagen en högtid inte bara för att det råkar vara Super Bowl Sunday.
Jag har eminent besök också.
Hebbe från Kalmar, en av Sportbladets högsta chefer, är i stan och ska se eftermiddagsföreställningen ihop med bloggen.
Det innebär att det blir lite mindre tid än vanligt för detta intro, för jag måste självfallet ta honom på The Grand Tour i environgerna i The Woooorld’s most famous arena.
Har man chansen att imponera på en chef får man inte försätta den, det är en gammal sanning….
• • •
Han lät något förvånad när han svarade och hörde mig i luren, för han vill ju helst inte att såna som jag ska ha numret, men är man svensk 20-åring och gör hat trick för ett hett Maple Leafs får man finna sig i att jag på nåt sätt hittar det ändå.
Kort sagt:
Lill-Nyllet fick äran att tala med bloggen efter uppvisningen i TD Garden igår.
– Väldigt roligt, sa han och menade att han lyckades göra tre mål på Bruins, definitivt inte att jag ringde…
• • •
Det vore väl magstarkt att påstå att Rangers är pressade idag, de har ändå åtta poäng ner till strecket.
Men de behöver börja spela anständigt, och vinna, även på hemmaplan.
I det perspektivet är det här ändå en rätt viktig match för Blåskjortornas del.
• • •
Coach Babcock hade den mest underhållande teorin om Lill-Nyllets succé igår.
Han menade att han gjorde tre mål för att kompisen Pastrnak gjorde två för Boston.
– Han vill alltid vara bättre honom. Vi borde ha med oss Pastrnak som motståndare på alla rinkar. Då skulle Nylander vara helt otrolig hela tiden, menade han.
Ha!
• • •
För Flames finns det överhuvudtaget inget annat än viktiga matcher.
De är ju indragna i det sedvanligt gastkramande racet kring strecket i väst och eftersom flertalet konkurrenter har spelat färre matcher måste de vinna bortamatcher som den här för att få åtminstone lite andrum.
• • •
Kommer till media-entrén tre timmar före första nedsläpp – och det gör Oscar Lindberg också.
Han får skriva autografer åt några knattar och nickar sedan stumt åt sin landsman innan han smiter förbi mot trapporna upp till omklädningsrummet.
Mer kommunikation än så är inte möjlig med NHL-spelare så nära inpå match, de är vid det laget koncentrerade som flygledarna i Cape Canaveral under 7-6-5-nedräkningen innan rymdfärjorna skjuts upp och går helt enkelt inte att prata med.
• • •
Mickis Backlund blir det kul att se idag.
Han är mitt uppe i karriärens hittills bästa säsong, anför en fantastisk kedja med Frolik och unge Tkachuk och prickade in femtonde fullträffen för säsongen på övertid mot Devils häromdagen.
Härligt, tycker bloggen.
Mickis har hållit i länge, alltid kämpat och aldrig gnällt och förtjänar sin succé.
• • •
Törs man be en chef att gå och hämta kaffe?
Det är dagens verkligt brännande fråga…
• • •
Egentligen är Flames logga för barnsligt heavy metal- och serietidningsartad för min smak, men ändå gillar jag tröjorna – särskilt de vita de uppträder i idag.
Ville bara ha det sagt.
• • •
Vad gäller kvällens begivenheter har vi – jag och chefen och Bussen från Borlänge, alltjämt på plats i East Midtown – bord på en stökig sportbar på tredje avenyn lagom till matchstart.
Där ska det ätas mycket vingar och drickas rikliga mängder blaskig amerikansk öl och vi hoppas alla att Falcons vinner, men förstår att det förmodligen inte blir så.
• • •
Capitals, man.
Nu är de se där ruggiga att man bara inte kan låta bli att tänka att de ju måste gå till final i vår.
Men säg inget till Bäckis, han blir vredgad om man ens andas dylikt den här tiden på året.
• • •
Vi ser Flames spela tvånuddsfotboll vid zamboni-entrén när vi går till pressläktarhissen och chef Hebbe, som är fotbollskonnässör monumentale och håller på Chelsea, rynkar på näsan.
– Man tycker att de som håller på med en bollsport ändå borde vara lite bra även på fotboll, menar han.
Jag, som inte är bra på nånting, säger ingenting.
• • •
Jamen, som sagt:
I väntan på den stora showen kan väl det här ändå bli nåt.