Hey ho, let’s go, del 3

NY RANGERS – TORONTO 1-3 (Period 2)
• • •
Maple Leafs blir inte ens nervösa när motståndarna reducerar deras ledningar längre.
Det är vad som händer här.
Efter ett långt ingenting, när gästerna stänger ner den här matchen lika effektivt som den i Newark förra fredagen, lyckas en liggande Göran Greider (hm…) stånga in en kasse på dansken.
För en och en halv månad sedan hade ungbloden från Ontario förlorat koncepten helt i det läget och visserligen får Rangers lite tryck i bytena därpå, men Reilly & co behåller ändå sin cool och när tillfälle såsmåningom ges skaffar de sig ny tvåmålsledning.
Jag hör själv hur tjatig jag börjar låta, men det håller på att bli nåt riktigt intressant av det här laget.
• • •
Tredje målet som går in på Henke, mellan benen, ser lite lökigt ut det med.
Men innan ni river ner tapeterna i folkhemmet ska det tas i beaktande att kapten McDonagh både skymmer honom – och styr in pucken med med sitt klubblad.
• • •
Det är Marner och Matthew och Nyllet och Reilly som får rubrikerna, men målskytten Connor Brown är ett litet underbarn han också.
• • •
Plötsligt sprids ryktet på pressläktaren:
Canucks har trejdat till sig Matt Duchene mot Alex Edler, Brandon Sutter och ett förstaval.
Då rycker ju Biffen till.
Men det visar sig vara någon som låtit sig luras av ett fake-konto på twitter.
Man måste numer vara lika försiktig med sådana nyheter som de som sprids i amerikanska valrörelser…
• • •
Var är Chall och alla andra fina Maple Leafs-fans när vi nu har en andra live-fredag i rad med artisterna från Big Smoke?
Ni skapade väldans fin stämning då och saknas mig.
• • •
Washington Capitals är väldigt bra på att spela hockey.
Men let’s not get carried away, lyder en läxa som alla i de rödvita supporterleden förhoppningsvis lärt sig vid det här laget.
• • •
Michael J. Fox är på plats och möts under jumbotron-inzoomning med artigt jubel.
Tills han kramar om sin morsa på sätet intill.
Då brakar de dånande ovationerna loss.
Helt rätt.
• • •
”Igår var jag annorstädes”.
Hemliga John J.
• • •
Med festprissar som Kramer och Royal Oak influgna – och en viss A. Öberg i rörelse på byn – finns det inga alternativ.
Ikväll ska det rullas hatt efter slutsignalen…

Hey ho, let’s go, del 2

NY RANGERS – TORONTO 0-2 (Period 1)
• • •
Det var ju självklart att det skulle hända…
Lill-Nyllet får pucken ute på högerkanten och gör precis under landhockeymatcherna på pappas garageuppfart och bara snärtar in 1-0.
Ha ha, fantastiskt!
• • •
”Vad känns det här som”, frågar jag mig själv när kidsen drar upp tempot och börjar snurra som knott runt de stenstoder som ska föreställa Rangers-backar.
Svar:
Det känns som när det nordamerikanska U23-laget tog över showen under World Cup.
Leafs gör inte lika många mål som under första i Newark för en vecka sedan, men är ännu mer överlägsna.
Ojvoj.
Det kan bli en lång kväll för Blueshirts om det fortsätter likadant.
• • •
Det är ännu en sur öppning för Henke.
Han gör först fyra akrobatiska jätteräddningar i blixtrande kaos.
Och så får William skicka in den där jämförelsevis enkla pucken.
Men ni fattar:
Det var minnet av hur en nioåring överlistade honom för elva år sedan som paralyserade Rangers-keepern…
• • •
Det är inte ofta man ser målvakter åka ut för holding.
Men danskar är ju inte riktigt som andra.
• • •
Eken sitter nedanför de kanadensiska tv-kommentatorerna och chockas över att de skriker om ”ball sacks” hela tiden.
Han är inte inläst på Tyler Bozak…
• • •
Det där med bye-week kanske Rangers borde skita i nästa år.
De ser verkligen inte bra ut.
• • •
Ja, det är en gripande ceremoni som föräras fallne hjälten Steven McDonald.
Först utbryter säsongens längsta och mest hängivna jubel på Garden.
När änkan och ende sonen, som alltid var med när han delade ut Extra Effort-priset, sedan kommer ut på isen för puckdrop och får varsin innerlig kram av Ryan McDonagh är det garanterat vått i 36 400 ögonvrår på sjunde avenyn och 33:e gatan
• • •
Han är stilig i kväll, Kramer.
Kostym och välknuten slips och allt.
Så såg det inte ut för nåt år sedan, men en TV-karriär kan göra under även för de mest hängivna Ewert Ljusberg-epigoner.
• • •
McDonald-hyllningarna fortsätter i första reklamavbrottet och når sin kulmen när familjen McDonald ånyo zoomas in och får en mer spontan, evighetslång standing ovation.
• • •
– Marty was a pain in the ass to coach…
Tårtan är Tårtan under Marty St. Louis tröjhissningsceremoni i Amalie Arena.
• • •
Taggen, när det du försöker få in i den ena stekta kommentaren efter den andra verkligen inträffar kommer jag att spy rakt ut, så du vet.
• • •
Nu ska jag rycka lite i Kramers slips.

Hey ho, let’s go

Det var självaste Tårtan som, bara häromdagen, sa det.
Nu börjar det verkligt svåra.
Nu, när halva serien är avklarad och det ändå känns som en omöjlig evighet innan det verkligt roliga börjar, krävs en särskild sorts karaktär och mental fasthet för att hålla modet styvt och fortsätta prestera på tillbörligt hög nivå.
– Man tycker man spelat så länge. Sen tittar man i spelschemat och ser att grundserien pågår i ytterligare tre månader. Det kan kännas tungt och tröstlöst, förklarade centrala Ohios rehabiliterade Kapten Ahab.
– Men just då är det som allra viktigast att bita ihop och fortsätta spela sin bästa hockey. Poängen betyder lika mycket nu som i början av april. Verkliga proffs vet det och kan hantera situationen. Det är det som gör dem till proffs.
Det är lika för oss som följer det trollbindande skådespelet i National Hockey League från andra sidan plexiglaset.
Från mitten av januari till slutet av februari är det verkligen en långsam marsch genom mörkret.
Tabellen har satt sig, rörelserna är små och tar tid och enskilda matcher kan kännas om inte meningslösa så i alla fall renons på spänning och nerv och verkliga konsekvenser.
Men det är fortfarande världens bästa hockeyspelare som går i clinch i högkvalitativa dueller, resultaten HAR betydelse och vårens ystra dans vore ingenting om den inte ägde rum på den bastanta grundseriegrund som byggs just nu.
Så även vi får ta oss samman, frigöra oss från illusionen att det på något viss skulle tråkigt att titta på gudomliga artister och vara tacksamma över att vi får följa även den underbara resans förmenta transportsträckor.
Och lyckligtvis är det bloggens del inte alls svårt att jabba upp rent seriestartsbesläktad pepp så här i starten av the never-ending winter lull, för det råkar vara fredagkväll på Manhattan, det pånyttfödda Toronto Maple Leafs är i stan och Madison Square Garden lyser förföriskt i den gaslågeblå skymningen.
Så låt oss skita i det inbillade januari-februari-spöket och säga som Joey gör i Ramones-klassikern de fantastiskt nog aldrig slutar veva på idrottsarenorna i New York:
Hey ho, let’s go.
• • •
Det är en solbränd samling hockeyarbetare som tar emot i Rangers omklädningsrum efter dagens morgonvärmning.
De har ju just betat av sin bye-week – den fem dagar långa ledighet som varje lag i enlighet med senaste kollektivavtalet från och med i år åtnjuter vid skilda tillfällen under vintern – och lejonparten av truppen tillbringade den förstås på varma breddgrader.
Inklusive Henke Lundqvist
– Ja, jag var nere i Florida en sväng. Skönt? Ja, jag tänker inte klaga över lite ledighet, kluckar han i sitt spatiösa hörn.
– Lite udda är det förstås att plötsligt vara på semester och sen komma tillbaka och ha back-to-back-matcher direkt. Men i långa loppet kommer vi ha nytta av såna här breaks mitt i grundserien.
Indeed.
Alla är ju inte spring chickens längre!
• • •
Om de som befinner sig i Rangers, Torontos och för all del Columbus avundsvärda situation grimaserar lite lätt inför utmaningen som väntar innan den exalterande spurten i mars kan man ju bara föreställa sig hur det är för boysen i praktiskt taget avsågade Colorado.
De borde sitta och citera Pär Lagerkvist i Pepsi Center hela dagar,
”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”
Men nä.
När jag pratade med kapten Landeskog efter den sällsynta segern mot Islanders förra veckan var han just den typ av proffs Tårtan hyllar.
Så här sa han:
– Det är trots allt inte svårt att motivera sig för matcher i NHL. Det är världens bästa liga och vi som spelar i den har fantastiska jobb. När man bara förlorar och förlorar kan det ändå kännas väldigt jobbigt, visst. Men man får försöka fokusera på glädjen till sporten istället. Och det är ändå mer än halva säsongen kvar, det går inte att sitta här och hänga läpp
Så ska det fan låta.
• • •
En Nylander på Gardens is igen…

Det var ett tag sedan.
Men är man Michaels son är man antagligen predestinerad att förr snarare än senare spela hockey i the woooorld’s most famous arena och här har vi William nu – ett knappt decennium efter farsans sista vals som blåskjorta.
Coolt, tycker jag.
Och han med.
– Ja, man hängde ju mycket här som liten och sprang omkring i omklädningsrummet och tyckte allt var häftigt. Och det är ju rent allmänt en väldigt speciell arena, så mycket har hänt här, säger han när vi efter morning skate ses i en gästkabyss ockuperad av en sällsynt månghövdad mediaflock.
Ja, Elvis och Frank Sinatra och Påven har alla uppträtt under det vackra cirkustaket – och pappa Nylander har gjort några jävligt snygga mål.
• • •
Det finns slagsmål och det finns slagsmål.
De uppgjorda varianterna, som utkämpas av två marginellt begåvade klappträn som slåss av samma anledning som clowner druttar på arslet i cirkusmanegen, är pinsamma styggelser som tack och lov börjat sorteras bort ur NHL-menyn.
Men ibland ryker the real talent ihop för att känslorna kokar över och proppskåpet exploderar.
Det var vad som hände när väldige Vigge Hedman svingade som en uppretad Badou Jack mot Marcus Foligno i Amalie i går kväll och eventuella pacifister i läsekretsen får ursäkta, men det var härligt upphetsande.
• • •
Allra coolast med Lill-Nyllets besök i New York är att han går upp mot Henke Lundqvist.
Som framgår av den här lilla skrivelsen från i förmiddags är det inte första gången.
Men vid förra tillfället de stod öga mot öga var William nio bast och pepprade skott mot Henke på den provisoriska landhockeybanan på garageuppfarten utanför familjen Nylanders slottsliknande hus i fabulösa Greenwich, Connecticut.
Nu möts de i NHL.
Som Rangers-keepern säger:
– Det ger lite perspektiv….
• • •
Idag är det en reporter som, sedan han kom tillbaka från lunchen, suttit och rapat ljudligt i Gardens pressrum hela dagen.
Kalla mig sipp, men det tycker jag är lika ohyfsat som att gå omkring och prutta helt ogenerat.
Skärpning i drängstugan, för faen.
• • •
Quickie Fast hör till de få i hemmalaget utan bye week-bränna.
För han tillbringade den korta ledigheten – i Sverige.
– Ja, jag hann hem till gamla svedala. Det var ett möte jag behövde ha. Men jag gör inte om det. Det var kallt och man blir lite omtumlad av tidsomställning, säger han med en plågad min.
Ja, vid min gud.
Mig tar det en dryg vecka och att bli normal – så normal jag nu överhuvudtaget blir – när jag flyger över Atlanten om somrarna.
Om jag skulle åka fram och tillbaka inom loppet av tre dygn skulle jag känna mig som Stu i ”The Hangover” till nästa Thanksgiving.
• • •
Igår kväll kom han hem till mig i östra Midtown och bjöd på juicy bbq till Predators-matchen och jodå – The Royal Oak frälser Garden med sin närvaro ikväll också.
Men inte nog med det.
Cosmo Kramer från Hörnett i Ångermanland – också känd under artistnamnet Jonta Lindquist – har kvällen till ära flugit in från södra Kalifornien och begår sin säkerligen yviga, högljudda och allmänt spektakulära debut på vår glamorösa pressläktare.
Det är med andra ord de blågula blogg-sidekickarnas veritabla Mardi Gras!
• • •
Det är andra gången på en vecka jag har privilegiet att se Maple Leafs live – de ställde ju till med trettondagsmassaker i Newark förra fredagen – och återigen slås jag av den nya pondus och närvaro hela klubben utstrålar under sina roadtrips.
Det syns, och känns, på hur de intar isen för en intensiv morning skate, på hur Old School Lou och Shanny rör sig på läktarna, på coach Babcocks hållning under presskonferensen utanför omklädningsrummet och på respekten the traveling mediauppbåd som åkt med från Big Smoke visar alla inblandade.
En ny era har inletts i skuggan av det mäktiga lönnlövet, så är det bara.
• • •
Det kommer bli känslosamma preludier innan kvällens övningar.
Steven McDonald – polisen som sånär sköts till döds i tjänsten 1986, paralyserades och hamnade i rullstol för resten av livet och sedan blivit känd för sitt mod, sin kämpaglöd och sin fantastiska tro på kärlek och förlåtelse – dog oväntat i en hjärtinfart tidigare i veckan och han var inte bara en så stor hjälte för hela New York att tusen och åter tusen slöt upp för att visa sin respekt vid begravningen i fullsatta St. Patrick’s Cathedral på femte avenyn i förmiddags.
Mer än något annat var han hardcore Rangers-fan och gav namn åt det ”Extra Effort”-pris han, alltid till dånande ovationer, delade ut till en särskild favoritspelare innan sista grundseriematchen för säsongen på Garden.
Så ikväll tänker klubben i hans hjärta hylla honom grundligt.
Redan under värmningen kommer hemmaspelarna uppträda i tröjor med siffran 104 – numret på McDonalds polisbricka – och sedan, innan första nedsläpp, väntar ceremonier jag gissar att vi får svälja hårt för att ta oss genom
• • •
Om jag inte har något att säga om att Ovetjkin i förrgår nådde milstolpen 1000 poäng?
Jo, visst.

Det var en happening som bara vidimerade att The Great Eight är en av de största hockeyattraktioner som någonsin existerat.
Punkt.
• • •
Här är listan på alla som mottagit Steven McDonalds Extra Effort Award – för att de gått ”Above and beyond the call of duty both on and off the ice”.
1988: Jan Erixon.
1989: Tony Granato
1990: John Vanbiesbrouck och Kelly Kisio.
1991: Jan Erixon.
1992: Adam Graves.
1993: Adam Graves.
1994: Adam Graves.
1995: Mark Messier.
1996: Mark Messier.
1997: Brian Leetch.
1998: Wayne Gretzky.
1999: Adam Graves.
2000: Adam Graves.
2001: Sandy McCarthy.
2002: Sandy McCarthy.
2003: Matthew Barnaby.
2004: Jed Ortmeyer.
2005: Ingen säsong, ej utdelat.
2006: Henrik Lundqvist.
2007: Jed Ortmeyer.
2008: Brandon Dubinsky.
2009: Ryan Callahan.
2010: Ryan Callahan.
2011: Brandon Prust.
2012: Ryan Callahan.
2013: Ryan Callahan.
2014: Mats Zuccarello.
2015: Cam Talbot.
2016: Mats Zuccarello.
• • •
Jag är inte den som ägnar mig åt alltför ingående studier av, eller utlåtanden om, andras anatomi, för…ja, well.
Men fan alltså:
Lill-Nyllet har byggt muskler som värsta Popeye och är en riktigt bitig biff nu.
• • •
Han var pigg som Pommac under de matcher han hann spela innan ryggen kroknade, så det är väldigt roligt att Buchnevich joinar den likaledes skadefrie Rick Nash i en comeback i den här matchen.
Såna hockeyspelare ska man tacka the sweet lord att man får se.
Personligen blir jag dock ännu gladare av att se Mika Zibanejad tillbaka på isen under förmiddagsträningen.
Han spelar inte ikväll, och inte heller mot Montreal imorrn, men kan komma att återvända mot Dallas på tisdag.
How swede it is, som rubriksättarna på New York Post uttrycker det varje gång en svensk ska hyllas.
• • •
Även Auston Matthews påstår att han är exalterad över att få begå sin Garden-debut, men ser inte mer upphetsad ut när han gör det än en genomsnittlig kund på Pressbyrån som ber att få ett paket Marlboro.
Alltså, alla ska vara som de är, men nog vore det lite skoj om det nån gång kändes som att Torontos frälsare tycker det är roligt att…tja, vara Auston Matthews?
• • •
Upplyser Eken om att han i Cosmo Kramer från Hörnett faktiskt har en överman i grenen glupskhet.
Då blir Eken arg.
– Vad ska jag då vara känd för i bloggen, rasar han.
Nu tänker de dinera ihop i pressloungen och det låter som en nästan lika omistlig tilldragelse som matchen vi ska se.
Att de sällan serverar människovärdig föda i den här hallen bekymrar inte herrarna.
– Jag är ett djur, säger Kramer.
Tell me about it…
• • •
I merparten av de sju matcher som avgörs ikväll kommer någon att ha knäckande otur – och aldrig glömma att det skedde fredag den trettonde.
• • •
Jag säger det igen:
Hey ho, let’s go.
Nu ska vi se på den bästa hockey som spelas på den här planeten.

Raka spåret

Hey, sorry för stiltjen här, men jag har ett lass texter jag måste bli klar med om jag ska hinna gå på match och live-blogga i morgon, så det går tyvärr inte att göra så mycket åt.
I natt är spåret dock öppet och så ofta jag hinner – hör du det, Hek! – publicerar jag de synpunkter ni har på de nio matcher som ska avgöras.
Okej?
Okej.

Veckans Lista 10/1

Jaha, här har vi ännu en busy tisdagkväll i National Hockey League.
Då sitter Bjuppe Biff i korresoffan och glor och eftersom han ändå gör det håller han kommentatorsspåret ibloggen öppet.
Som inledande diskussionsunderlag tänkte jag att det kunde sitta fint med en färsk ”Veckans Lista”.
Således:
The best och the värst of senaste tiden, helt enligt min subjektiva uppfattning.

VECKANS LISTA

1. 16 raka.
– Det har blivit vardag i centrala Ohio igen, men goddamned! Det var en episk svit Tårtans unga pluton hann fullborda.
2. The Two-Headed Monster.
– Det var länge sedan Crosby och Malkin var så här bra samtidigt. Och jag är övertygad, det kan bara sluta på ett sätt: Andra raka titeln!
3. Victor Hedman.
– Hetaste svensken i hockeyvärlden belönas mycket välförtjänt med första All Star-framträdandet om några veckor.
4. Rysk konfekt.
– Det går bra för Ryssland nu. Nyss vann de amerikanska presidentvalet, nu har de fyra superstars på top 10 i NHL:s poängliga…
5. Washington Capitals.
– Lite under radarn har Caps varvat upp och nått sedvanlig grundserieform. Igår tog de sjätte raka och knuffade ner New York Rangers i wild card-träsket.
6. Jake McCabes tackling.
– Jäkligt tråkigt att Patrik Laine blev skadad, men proppen var ett mästerverk av en sort vi sällan ser i det moderna NHL.
7. Michael Grabner.
– Rangers behöver inte sakna geparden från Nykvarn mer. De har ju uppgraderat till en Formel 1-kärra från Ferrari-stallet.
8. Bäckis 500.
– Bara tio svenskar i historien har 500 assist i NHL under bältet: Lidas, Sudden, Henrik Sedin, Alfie, Salming, Foppa, Daniel Sedin, Thomas Steen, Zäta och, sedan i helgen, Nicklas från Valbo. Stort!
9. Nytt liv i Vancouver.
– Dom var doomed. Trodde jag. Men icke, Canucks sluggar fint i streckstriden i väst. Och det är ju kul med lite omväxling, no?
10. All Star Weekend.
– Jaja, vi kommer gnälla om vilket meningslöst jippo de solkar ner glamorösa Staples Center. Men så här på förhand känns det alltid lite…kittlande.

VECKANS BU

•Colorado & Arizona.
– I en klass för sig. Om man säger så.
•Ingen Zäta i All Star.
– Skandalen alltså…
•Ekeliws boys.
– Nu börjar varningsklockorna ringa runt Tampa-bukten. Blir avståndet upp till rätt sida strecket för stort kommer Bolts få det tufft, så är det bara.
• • •
Som John J redan påpekat i spåret blir det spännande att se Columbus ikväll också, borta mot Carolina.
Efter den mindre lyckade insatsen mot Rangers i lördags blev reservmålvakten McElhinney waivad, och sedermera upplockad av Toronto, och istället kallades Anton Forsberg upp från farmen.
Nu har superstar Bobrosvky blivit sjuk, så Anton kastas rakt in i the heat.
• • •
Jo, det kom ett sms från Michigan – eller snarare Illinois, där Wings ju spelar ikväll – när All Star-trupperna hade presenterats vid lunch idag.
”Jag är så jävla besviken!!!”, stod det.
Mm, man kan ju bara tänka sig…
• • •
Eken är i stan igen och när som helst kommer han förbi här i östra Midtown och hämtar de två hockeyklubbor – den ena signerad av 500-mannen från Valbo – han har i förvar i mitt sovrum, för han ska köra ett ispass i rinken vid Chelsea Piers imorrn.
Har ni några hälsningar?
• • •
Bortsett från Zäta-skandalen har jag inga särskild synpunkter på All Star-uttagningarna. Det hade rent socialt och arbetsmässigt varit roligt med ytterligare några svenskar, men det blir som det blir när alla 30 lag måste vara representerade med minst en spelare och radarparet Karlsson-Hedman räcker ändå väldigt långt…
• • •
Det är kanske mycket att hoppas på att Henrik Sedin ska producera fyra poäng i Nashville i natt, men förr snarare än senare når han sin 1000:e poäng och då blir det skoj.
Alex Ovetjkin klipper antagligen den milstolpen redan i stormatchen mot Pittsburgh imorrn.
Han står på 999 nu och kommer vara highly motiverad, tro mig.
• • •
OK, de sju matcherna planerade för tisdag 10 januari 2017 börjar alldeles strax.
Vi får se hur mycket jag kommer blogga, kanske inget alls, men som sagt – spåret är vidöppet.
Fire at will!

Friday Night Showdown i Newark, del 4 – The End

NEW JERSEY – TORONTO 2-4 (Slut)
• • •
Devils gör ett ryck och lyckas få in två puckar på slutet och paniken i Toronto känns ända hit, men den här gången lyckas kidsen hålla undan och vinner.
Därmed säger jag godnatt, för någon slutrapport orkar jag inte skriva ikväll
Resten av helgen tänker jag ägna mig åt dry martini och – amerikansk fotboll.
NFL-slutspelet börjar nämligen nu, serrni.
Imorrn håller på vi på Oakland Raiders, för att det är min Kalifornen-kompis Kens lag, och på söndag på New York Giants för det blir kul här i stan om de går vidare.
Även Miami Dolphins och Detroit Lions, e har mina sympatier de kommande dygnen.
Här återkommer jag i veckan.

Friday Night Showdown, del 3

NEW JESREY – TORONTO 0-4 (Period 2)
• • •
Det fortsätter i samma lull fem mot fem.
Inget händer.
Och den här perioden är det inga utvisningar, så jag är rädd att det finns mycket lite att rapportera.
• • •
Keep your shirt on, säger jag åt mig själv när jag vid flera tillfällen tänker att det nästan ser ut som att Leafs lärt sig stänga ner en match.
Men…ja, intrycket är faktiskt lite svårt att värja sig mot.
• • •
Det är inte helt sant att det inte händer något alls fem mot mot fem.
I typ tolfte minuten har Miles Wood plötsligt en trippelchans, men dansken sprattlar och far som en cirkusapa i kassen – och nollan håller.
Men innan, och efter, den flukiga situationen är matchen så odramatisk att till och med fokuserade coach McLellan mellan varven tar upp telefonen och börjar surfa.
• • •
Jo, Disciple, det stämmer – förra gången Leafs var här, i höstas, kom Devils tillbaka från 0-3-underläge.
Det har en vaktmästare med hemmasympatier på pressläktaren nämnt åtminstone fem gånger vid det här laget.
• • •
Varför har Auston Matthews det lugubra tröjnumret 34? Är det någon som vet och kan berätta?
• • •
Ja, Taggen, ikväll – och tyvärr även i en hel del andra matcher vi sett i höst – har Taylor Hall varit all sizzle and no steak, för att uttrycka det på sydstatsvis.
• • •
Tanken på att trampa bort till Penn Station med stor resväska och sen kanske tvingas stå i kylan på perrongen och huttra i en halvtimme lockar inte mer än en smäll på käften.
Så en ännu så länge okänd taxichaffis i Newark har en körning till Manhattan om några timmar, de skruttiga bilarna här ute – och den galna taxan – be damned.
• • •
Jo, jag vet – igår använde jag uttrycket ”All hat and no cattle” också.
Förlåt, men jag är inne på den sortens ordspråk just nu.
De är, som jag ser saken, briljanta.
• • •
En perre kvar.
Då kan väl inte Leafs…nä det kan de inte.

Friday Night Showdown i Newark, del 2

NEW JERSEY – TORONTO 0-4 (Period 1)
• • •
Trettondagsmassakern 2017.
Det är den som pågår i Prudential Center
Maple Leafs spelar inte alls så märkvärdigt, men de blåser skiten ur Devils i alla fall för det blir på något sätt mål nästan varje gång de kommer in i offensiv zon.
Ojvoj.
Och ja, visserligen är det just Maple Leafs vi talar om, men för alla välgrillade biffar på The Keg – en fyramålsledning kan väl inte ens de bränna?
• • •
Devils floppar framförallt fett vid 2-0-målet.
Först dräller de bedrövligt med pucken på offensiv blå, i powerplay och allt – sen vispar Corey Schneider en strumprullare rakt på Connor Browns klubblad och disco.
Hemmafansen buar och det är inte svårt att förstå dem.
• • •
Hur dum är Kyle Quincy?
Jag frågar åt en kompis.
• • •
Gästerna har alltså gjort tre powerplay-mål – och ett shorthanded.
Fem mot mot fem har ingenting alls hänt.
Minst sagt udda.
• • •
Det är lite sällsamt att båda lagen kommer ut för match som vanligt och sedan får sitta genom hela Ring of Honor-ceremonin – starting-femmorna på rövarna direkt på isen, som barn som väntar på fiskdammen på ett födelsedagskalas.
Fast det går ändå, jämförelsevis, snabbt.
I Toronto hade de hållit på fortfarande – och sedan fortsatt till tjugondag knut.
• • •
William har inte ärvt pappas iver, noterar jag.
Micke brukade alltid hamra med klubbladet i isen för att få pucken men var helt omedveten om det och berättade en gång att han brukade skämmas när lagen han spelade för såg på videoupptagningar – och den sortens ofrivilliga ticks brukar gå i arv.
Icke i det här fallet dock.
• • •
De släpar ut lite Devils alumni under Dr John-ceremonin också, och fansen blir till sig när de får se Patrik Elias och börjar skandera:
– Patty, Patty, Patty!
Kul för honom
• • •
Taggen, tagga ner, skriv om hockey – eller möjligen novemberkåsan.
• • •
Coach McClellan tittar mycket koncentrerat och noggrant på allt som händer, kan jag meddela.
• • •
Kul om det är som du säger Chall, att Toronto-farsorna är här.
Det var väldigt länge sedan jag såg den sällsamme stor-Nyllet.
• • •
Egentligen borde jag förstås åka ut och se även matchen i vilken bänkgrannen ska coacha, inte minst som Youngblood Adam Larsson återvänder till Jersey då, men nope.
Imorrn är jag äntligen helt ledig för första gången på en vecka och kommer vid 19-tiden sitta vid lämpligt restaurangbord med en kall drajja jag tänkt på sedan i måndags.
• • •
Devils är rökta ikväll.
Jag lovar, alla fina Leafs-fans som plötsligt börjat frälsa oss med sin närvaro i spåret.

Friday Night Showdown i Newark

En gång älskade jag Toronto Maple Leafs…
Vad sägs om DET som inledande statement i ett bloggintro?
Hundraprocentigt sant är det i och för sig inte, men jag tänkte att ni behövde en ordentlig jolt så här i trettondagens sena timma och faktiskt:
Så leksing jag är hade jag Börje Salming som idol när jag var liten glytt och eftersom han, den store europeiske pionjären, ju hamnade i Leafs när han lämnade Sverige 1973 blev jag mini-fan av bara farten.
Man såg inte en sekund av NHL på svensk tv på den tiden, det var något högst exotiskt och sägenomspunnet som pågick i en helt annan värld, men varje år gav förlaget Strömbergs ut boken Årets Ishockey, i väldigt påkostade och fina band, och i den fanns fantastiska färgbilder jag alltid satt på biblioteket på Sveatorget i Borlänge och dreglade över.
Det där lövet var ju så coolt och de blåvita tröjorna så tuffa – och BJ själv såg ut som den hårdaste hårdingen i en sädig Hollywood-deckare.
Sedan blev det Canada Cup 1976 och standing ovation-klassikern i Maple Leaf Garden och då var man ju fullständigt förlorad och ville flytta till Big Smoke direkt.
Idag har de känslorna sedan länge klingat av, jag håller på alla och ingen beroende på vilka som ingår i trupperna, men nånstans längst in är det fortfarande nåt som spritter till när jag får se Toronto live.
Lövet, färgerna, minnet av Borje och sedermera Sudden (för att inte tala om Fast Freddy Shoestring!)…de är alltjämt små triggers.
Det är således med ett nöjt leende jag ikväll bänkar mig i The Rock i downtown Newark.
New Jersey Devils går ju i clinch med laget som en gång fick en 7-åring att flämta hänfört i en blå plastfåtölj på Borlänge stadsbibliotek.
• • •
Jag har kört bil hit direkt från Wells Fargo Center i Philly några gånger, men tror det här är första gången jag kliver av tåget från Washington på Newarks skabbiga Penn Station och knallar direkt till The Rock.
Praktiskt, onekligen.
Enda problemet är att jag packade för en eventuell vistelse i Columbus över helgen innan jag åkte till DC så jag har stor resväska med mig,
Mindre praktiskt, om man säger så.
Jag framstår rentav som en nomad som bara förflyttar mig mellan olika NHL-arenor och bloggens läsekrets lär i och för sig rymma gynnare som tycker att det är just så jag borde leva mitt liv, men det känns lite…beige.
• • •
Om jag fortfarande var Leafs-fan idag skulle jag må bättre den här vintern än på väldigt länge.
Några av världens allra mest exalterande unga begåvningar ingår ju i årets Toronto-upplaga och tillsammans håller de långsamt på att bilda ett väldigt slagkraftigt lag.
Det – snudd på – enda som återstår är förmågan att kunna bevaka och hålla ledningar.

Sedan har Mike Babcock en playoff-contender i sina händer.
Men även fram till dess är de roligare att se än de flesta andra och vad mer kan man begära?
• • •
Apropå praktiskt:
Vore det inte det om Henrik Sedin hade läge att nå sin 1000:e poäng i Nashville på tisdag eller Philadelphia på torsdag?
Då skulle jag kunna åka dit och skriva om det, ju…
• • •
Det är en special night in The Rock.
Devils väljer in första medlemmen i vad man kallar sin Ring of Honor och äran tillfaller John McMullen – mannen som i åttiotalets början flyttade dåvarande Colorado Rockies till East Rutherford och gav New Jersey ett eget NHL-lag.
Hyggligt viktig insats, det får man säga.
Även nästa givna inductee finns i hallen i afton, faktiskt.
Hur man vänder på det finns ju ingen som gjort mer för New Jersey Devils är Maple Leafs nuvarande general manager, Old School Lou Lamoriello.
Martin Brodeur, Jaques Lemaire och Scott Stevens är ytterligare en trio ikoner som lär föräras den här sortens kvällar kommande år.
Har vi fler förslag?
• • •
Er bloggare har ytterligare en koppling till Leafs.
Jag föddes sommaren 1967 och det var ju då de blåvita löven vann Stanley Cup senaste gången.
Och i år fyller vi 50, jag och Leafs färskaste titel.
Hurra för oss.
• • •
Snön hann komma till The Metropolitan Area under det dryga dygn jag tillbringade i Washington.
Vad är det för dumheter?
• • •
Säsongen har varit en prövning för Devils, men de senaste två matcherna – mot Boston respektive Carolina – väcker lite hopp i supporterleden
Dem vann de the vintage New Jersey way.
Med snål, tillknäppt och syrefattig hockey som väckte starkare associationer till trafiken runt påfarterna till Holland Tunnel i rusningstrafik än till Pittsburghs Stanley Cup-shower.
Det är nog enligt de beprövade riktlinjerna det ska göras här.
• • •
Jag såg honom med Marlies i Ricoh Coliseum i Toronto för två år sedan, men i NHL är nog detta bloggens live-debut med Mini-Nyllet.
Hoppas han gör mycket spektakulärt, så jag får skäl att prata md honom efteråt.
Det blir det inte så med annars, nämligen.
William är den ende svenske NHL-spelare som inte vill lämna ut sitt nummer och det får man förstås respektera, ingen är skyldig att prata i telefon med mig och familjen Nylander har alltid gått sin egen väg, vilket säkert är ett av skälen till att det går så bra för alla inblandade, men det blir trist för mig när en av de mest spektakulära och dynamiska forwards vi har inte går att nå.
Så William – skjut som satan, genom nätet ut på gatan!
• • •
DJ:n i The Rock är i form och pumpar både Springsteen, Mitch Ryder & The Detroit Wheels, Beatles och Daft Punk innan värmningen.
En får tacka.
• • •
Kvällen till ära spelar Devils i vita tröjor – för det gjorde alltid hemmalagen på McMullans tid – och Leafs i blå.
Så borde det alltid vara nuförtiden också.
• • •
Det är knökat med Leafs-fans på gästernas kortsida under värmningen.
Matthews-Marner-Nylander-Hyman-Brown-effekten kan vi nog kalla det.
• • •
Noterar för övrigt att John McMullen är doktor och kallas Dr. John av Devils.
För oss med fäbless för pianogudar från New Orleans är det inte så lite lustigt.
• • •
Efter 350 raka matcher med Devils tvingas järnmannen Andy Greene stå över ikväll.
Man vill aldrig se såna sviter brytas.
Beroende på vilka det drabbar, i och för sig…
• • •
Om Leafs vinner ikväll går de, i kraft av färre spelade matcher, förbi Boston och häver sig upp på tredjeplats i Atlantic-divisionen.
Kommer du ens att kunna sova om du får se det, Chall?
• • •
Ingen Yayo Josefson i Devils uppställning ikväll heller.
Jag har sagt det förr men upprepar gärna:
Hoppas han snart blir trejdad till en klubb där han har chans att få lite mer istid.
• • •
Blir något förvånad när Todd McLellan plötsligt slår sig ner några stolar till höger på pressläktaren.
Men sen tittar jag på schemat och ser att Oilers ju spelar här imorrn, så så konstigt är det ju inte.
• • •
Men först ska fredagskvällens showdown mellan Devils och Maple Leafs avgöras.
Den börjar nu.

En historisk kväll i DC, del 5 – The End

WASHINGTON – COLUMBUS 5-0 (Slut)
• • •
Tårtan kommer in i det lilla pressrummet i betongbunkerns inre, spänner blicken i det osedvanligt månghövdade mediauppbådet och utbrister:
– Well, shit, eh?
Blue Jackets PR-man flikar lätt nervöst in att herr coachen förstås menar ”crap”.
– Nej, fortsätter Tårtan, jag menar ”shit”.
Ha, det är nästan som back in the day i Gotham City!
Men sedan spricker han upp i ett leende och håller ett sympatiskt och varmt (jo, fanimig – varm!t) anförande och öser beröm över sina spelare.
– Jag pratar aldrig med dom efter matcherna, det har inte hänt en enda gången den här säsongen, men ikväll gick jag in och sa åt dem att de ska vara stolta för det här var a hell of a run.
Därefter svarar han villigt och ingående på allehanda frågor, både smarta och dumma.
Det är en tårta bakad på helt nya ingredienser dom får sig serverade i Ohio.
• • •
Sorry för denna försenade slutrapport, men som alla andra som tycker om den här sporten fastnade jag förstås i det episka avgörandet i JVM-finalen.
Och det slutade med att jag stod med armarna sträckta över huvudet och hojtade här på hotellrummet.
Ey, jag känner inga antipatier visavi Kanada, men har bott i USA i tolv år och tar mig friheten att få jubla när mitt andra hemland når så här gloriösa och oväntade framgångar.
• • •
Blue Jackets-spelarna är förstås lite molokna, de vet att den här chansen aldrig lär återkomma.
Men besvikelsen verkar hanterbar.
– Det känns lite tomt, men sexton raka är inte fy skam det heller. Vi är stolta över vad vi gjort, säger Alex Wennberg.
Med all rätt.
• • •
Jag är ledsen att göra er besvikna, men jag tvingades ta en rain check och skippa den irländska puben.
Plikten framför allt, som Knugens valspråk lyder, eller hur det nu är.
• • •
Tårtan tror till och med att det kan vara a blessing in disguise att sviten till slut sprack och Wenny Wennberg, som jag har nöjet att träffa live för allra första gången, instämmer.
– Ja, det har varit skitkul med allt snack och all uppmärksamhet men det är nog bra att vi kan glömma det där och fokusera på vårt spela istället för på rekord, säger han.
• • •
Fredagens resa till Ohio är alltså inställd.
Istället tar jag tåget raka vägen till Newark och ser en showdown mellan Devils och Maple Leafs.
Jag räknar kallt med att få träffa Chall och andra tappra Toronto-supportrar i spåret.
Tills dess:
Peace!

Sida 689 av 1355